Ska minnen från förintelsen få styra över dagens svenska politik?

KOMMENTAR

Mycket väsen har gjorts över det faktum att Ulf Kristersson lovade förintelseöverlevaren Hedi Fried, att inte samarbeta med SD. Nu går Fried ut stort med att Kristersson svikit sitt löfte till henne. Man kan se att det var ett emotionellt ögonblick, när de träffades, och att han kände sig tvungen att ge detta löfte till en gammal dam, men det är ändå inte särskilt seriöst av en man som aspirerar på att bli statsminister att låta sina emotioner styra på det viset, istället för att föra ett rationellt resonemang med henne om detta.

Jag har den största hänsyn för de känslor Sveriges judar har inför förintelsen, men….och detta är ett massivt men, denna hänsyn får inte ta överhanden och innebära att minnen från förintelsen ska styra Sveriges utveckling idag!

Hedi Frieds upplevelse är viktig, men det är också vilken som helst av berättelserna från någon av de likaledes gamla damer som har blivit misshandlade och rånade i detta nya Sverige. Jag har svårt att förstå varför Kristersson måste ta mer hänsyn till en berättelse från historien och ett annat land, än han tar till de många berättelser om övergrepp som sker här och nu, i vårt eget land. Det skedde faktiskt ingen förintelse i Sverige, även om man kan tro det, givet tongångarna i debatten!

Att tala om Sverigedemokraterna som nazister, är inte bara ogrundat, utan även djupt förolämpande mot var fjärde/var femte svensks politiska värderingar. Sverige är, tillsammans med Tyskland, unikt i att Hitlertiden är en så pass levande del av dagens politiska liv. Allt motstånd mot massinvandring till dessa två länder stämplas per automatik som nazism. Förintelsen används idag som ett redskap för att bereda vägen för massinvandring!

Det talas ibland om att inte missbruka parallellen, och det måste man verkligen säga att man gör här. Förintelsen används som en slägga av vänstern, på ett djupt ohederligt sätt. Högern måste lära sig att stå emot dessa härskartekniker som man har böjt sig för tillräckligt länge nu.

Jag kan förstå att Sveriges judar bär på en oro för att de ännu en gång ska hamna i strålkastarljuset, men måste avvärjandet av detta medföra att det istället blir svensken som blir nästa offer? Många judar verkar för mångkulturen, då de tror sig vara säkrare i den än som en litet minoritet i ett samhälle dominerat av en monolitisk majoritet. Men, som Dan Korn menar, är majoriteten mer öppen för att respektera en minoritets rättigheter om denna själv först är säker i sin position. En situation med en krympande majoritetsbefolkning och ett samhälle som förvandlats till en arena för allas kamp mot alla, lägger inte grund för samma generositet.

Det är ett stort fel-tänk att tro att judarna skulle vara mindre utsatta i ett mångkulturellt samhälle, där man delar plats med en stor minoritet från den muslimska kultursfären, där det som bekant frodas djupt antisemitiska värderingar. Judarnas väl och ve hänger på om det gemensamma västerländska samhälle, som vi har byggt tillsammans, bevaras som just ett samhälle som vilar på judeo-kristen, såväl som grekisk-romersk-germansk grund!

Vilka blir konsekvenserna om regeringen Löfven avgår efter misstroendeförklaringen?

KOMMENTAR

Då har Alliansens ledare slutligen tagit steget att ”tillsammans” med Sverigedemokraterna väcka misstroende mot de tre ministrar i Löfvens regering som har misskött sina uppgifter! Varför var detta nödvändigt och vad kan bli utfallet?

För det första så måste man konstatera att detta steg var helt nödvändigt sett ur perspektivet av värnandet av demokratin. En regering som har uppvisat ett sådant ringaktande för systemets spelregler, måste utmanas av oppositionen. Värst i mina ögon är det faktum att Löfven, från det tillfälle han säger sig ha fått information i januari i år, fram tills att skandalen uppdagades, underlät att leva upp till skyldigheten att informera utrikesnämnden om det inträffade. Då denna läcka verkligen kan ha allvarligt skadat vår säkerhet så är det självklart att statschefen och övriga partier informeras.

Det är även betraktat ur perspektivet att landets goda styre måste säkerställas, viktigt att en statsminister som sätter samman en regering som brister i förmågan kommunicera den allra viktigaste informationen inom denna, utmanas och om möjligt avsätts av oppositionen. Vi har en situation där en statsminister antingen inte kan leda sin regering, eller inte är uppriktig i sin utsaga om att han inte har blivit informerad, om denna allvarliga säkerhetsläcka, som SÄPO har utrett, under ett helt års tid. Oavsett vad som är sanningen så utmynnar det i slutsatsen att regeringen Löfven inte kan fortsätta att styra landet.

Vad gäller Alliansens vägval, så drar jag slutsatsen att det ur deras perspektiv handlar om positionering inför valet nästa år. De vill inte ha en regeringsombildning eller ett nyval. Detta trots att det steg som har tagits mycket väl kan leda till att regeringen avgår självmant, då misstroende mot hela tre ministrar är ett tungt slag mot en regerings trovärdighet. Alliansen sitter fast i sitt eget rävspel. De kan inte utmana om makten då de inte kan enas om huruvida de ska bilda regering med stöd av SD, eller inte. De sitter därför som måltavlor för Löfvens möjliga motoffensiv.

Alliansens utspel är en bluff som lätt kan synas av Löfven. Eftersom de inte sitter med ett färdigt alternativ i fall Löfven väljer att avgå, d.v.s. en regeringsbildning med stöd av SD, så har detta positioneringsspel blottat dem. Löfven kan helt enkelt avgå och syna bluffen. När det framgår att Alliansen inte kan enas om en regering så ligger fältet öppet för Löfven att plocka isär Alliansen.

Centern och Liberalerna kommer då, med hänvisning till enligt dem extraordinära omständigheter, bilda en vänster-mitten regering med S och MP. Resultatet blir slutet på Alliansen och slutet för AKB. Detta är i och för sig samma resultat som vi sannolikt kommer få se efter det ordinarie valet i 2018. Enda skillnaden blir att Löfven och Lööf då kommer sitta stärkta inför den dagen, som det regeringsalternativ som nästan alla inom de etablerade medierna kommer enas om är det bästa. Vi kommer då få se en situation som liknar den under valen i Frankrike denna vår och sommar med ett kompakt mediastöd för en sida.

Det enda partipolitiskt positiva som kan komma ur en situation där Alliansens vågspel misslyckas blir att Moderaterna slutligen inser att det enda sättet som vi kan få en högerregering i Sverige igen är att Moderaterna bildar en varaktig allians med SD, KD…och…ja snart också MED!

Var är den välbehövliga kritiken av Kahin Ahmeds bristande respekt för demokrati och yttrandefrihet?

KOMMENTAR

De flesta är redan bekanta med striden mellan Kahin Ahmed (M) och Richard Jomshof (SD). Det som undertecknad just nu finner mest intressant att ta upp är det som få andra utanför SD verkar vilja diskutera; nämligen Kahin Ahmeds syn på de demokratiska och sekulära principer som upprätthåller vårt stabila samhälle. Detta är trots allt inte första gången som Ahmed visar att han inte har förstått hur vårt demokratiska samhälle fungerar. Avsaknaden av skarpa reaktioner på Ahmeds två senaste utspel speglar hur lite samhällsdebatten egentligen har förändrats de senaste åren. Moderaterna ger inte Ahmed någon form av officiell reprimand för hans odemokratiska utspel. Istället tillåts han, utan att bli synad, att dra på sig den nu så väldigt utslitna offerkoftan.

Kahin Ahmed invandrade till Sverige från Somalia, ett land som är synnerligen dysfunktionellt, med anledning av just att det faktum att det saknar en fungerande liberal demokrati och att man tillåter religionen att inskränka individens friheter. Det som är anmärkningsvärt här är att Ahmed genom sitt nyligen uppvisade demokratiförakt och det förakt han i december 2016 uppvisade för rätten till religionskritik genom sitt angrepp på Hanif Bali, indikerar att han inte har förstått två av de grundläggande principerna som har förvandlat Sverige till ett stabilt och välmående land och vars frånvaro har gjort Somalia till ett kaotiskt och fattigt dito.

Det som svider i ögonen på undertecknad är insikten att han inte strävar efter att bevara det som gjort vårt samhälle framgångsrikt och ett land som folk vill fly till, utan istället vill vidmakthålla de samhällsprinciper som har förvandlat hemlandet till en plats folk vill fly ifrån!

Det faktum att Ahmed tar sig rätten att deklarera att Sveriges, just nu, andra största parti inte bör få deltaga i ett stort politiskt evenemang indikerar alltså en bristande respekt för, och ett oförstånd inför hur en demokrati fungerar, men mer talande för vilken typ av samhälle Ahmed vill se Sverige bli, var hans utspel mot Hanif Bali i vintras. Bali skrev då ett tweet om Muhammed, på sitt sedvanliga vassa sätt, där han påpekade att dennas ”vuxna relationer” med en minderårig bör betraktas som pedofili.

Man kan ha synpunkter på vikten av att eller det lämpliga i att en riksdagsledamot lägger kraft på att diskutera detta faktum, men kvarstår gör ändå att Hanif Bali var i sin fulla rätt. Det intressanta och väldigt avslöjande var hur Kahin Ahmed motiverade sin invändning. Han skriver i sin artikel att Bali kränkt de mänskliga rättigheterna ”genom att kränka en minoritets trosbekännelse”. Han skrev vidare att Bali har ”gått över anständighets gräns när han förolämpat vår profet Mohamed” och att han avkräver honom full ”tolerans för olikheter”.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 18, utgör ett försvar för det fria utövandet av en religion, men den innebär INTE att någon religion, eller tidigare företrädare för en religion, ska få stå fri från kritik. Vad Ahmed tänker på är de blasfemilagar(1) som OIC (2) försöker genomdriva i just FN. Oavsett om FN sjunker så lågt någon gång i framtiden eller inte, så finns det inga blasfemilagar i Sverige och således står såväl riksdagsledamöter som vi andra fria att kritisera, eller förlöjliga om vi så vill, Muhammed, Jesus, Buddha med flera självutnämnda religiösa profeter.

Det enda oanständiga här ligger i Ahmeds försök att begränsa det fria samtalet. ”Tolerans” för andra innebär inte att vi ska behöva låta andras politiska eller religiösa föreställningar stå oemotsagda. Dessa föreställningar är resultatet av den samhälleliga kulturen som Ahmed är växte upp med i Somalia, där det intellektuella klimatet är stagnerat efter århundraden av tankekontroll och förbjudna ämnen, och där det styrande systemet islam är mest skyddat av alla. Just detta religio-politiska system som är, givet dess företrädares aspirationer att det ska vara ett statsbärande system, i väldigt stort behov av skärskådning.

Det är tveklöst så att moderaterna är den part som har förlorat mest på denna strid. Insikten hos väljarna om att moderaternas flörtande med krafter som inte respekterar demokratin och som vill underminera samhällets sekulära princip inte har upphört sjunker nu in. Vilket förtroende kan en demokrat ha för ett parti som låter sig representeras av en politiker som Kahin Ahmed?

Mitt svar till Kahin Ahmed blir: Dina odemokratiska och yttrandefrihetsfientliga ÅSIKTER är inte välkomna i Sverige! Min uppmaning till Kahin Ahmed lyder: Lär dig om vilka principer som har skapat Sveriges stabilitet och framgång och ta dessa till dig! Först då kan du bidra konstruktivt till vår demokratis framtida välmående.

 

Fotnoter:

1. Bland annat förbud mot kritik av religiösa företrädare. 
2. OIC : Organisation of Islamic Cooperation. OIC är världens största organisation för samverkan mellan muslimska stater.

Om hur västerlandets värderingar ledde till utveckling och modernism: Ett svar till Hans Rosling

Den under sensommaren högaktuella statistikern Hans Rosling har kommit med det ena utspelet efter det andra. Från att omvärdera flyktingsmugglare till att förespråka fri migration, vilket Anna Dahlberg förtjänstfullt sköt ner. Det utspel som jag vill ta fasta på gjorde han i maj i en intervju i ”The Local”, där han bland annat hävdar att det inte finns några svenska värderingar och att vår ekonomiska utveckling och politiska stabilitet har uppstått ur ingenting alls. Det är ren tur helt enkelt! Det finns alltså inga drivkrafter bakom dessa? Vad ska man säga om sådana utspel från en forskare? Detta är ytterligare ett exempel på att subjektiviteten allt mer håller på att förstöra den akademiska världen.

Rosling säger att vi inte längre har svenska värderingar, utan dessa har nu ersatts av moderna värderingar. Vi bor inte på en plats, utan i en tid, fortsätter han. Detta låter en del som framtidsforskaren Alvin Tofflers teser, som jag har behandlat tidigare här på bloggen. Han menar att jordbrukare oavsett plats har mer gemensamt med varandra än de har med de samlare som föregick dem på platsen och människor i ett industrisamhällen har på samma sätt mer gemensamt med varandra än de har med den näraliggande landsbygden. Skiftena till det agrara samhället, det industriella och nu kunskapssamhället har sannerligen inneburit stora skiften när det gäller folks värderingar rörande frågor som familjen, äganderätt, könsroller, staten och dess styrande principer och statsskick.

På så sätt har Rosling en poäng, som dock inte är utan brister vilket jag ska visa längre ner, men, det han helt underlåter att ta upp är varför dessa skiften sker. Inte så mycket när det gäller den agrara revolutionen, men i fallet med de sista två skiftena, så är dessa produkterna av värderingar. Värderingar har skapat samhällsomvälvningar som i sin tur finslipar dessa värderingar och lägger till nya. Rosling kallar det genuint svenska vårt ”hemska förflutna” (”ugly past”), som föregick de moderna värderingarna; jämställdhet, tolerans och transparens, som han vill betona. För att verkligen gnugga in det, och i processen uppvisa sitt Reinfeldtska förakt, så säger han att ”om någonting är svenskt, så är det alkoholism”. Det är så man baxnar. En beroendesjukdom är det enda som är sant svenskt?

Ingen utveckling utan goda värderingar

Modernismen, i Roslings tappning, kan tolkas som det sena industrisamhället, och kunskapssamhället sammanslagna, eftersom han tycks dra en skiljelinje runt 1940-talet. Tydligen så kom industrisamhällets välsignelser som just en skänk från ovan. ”Vi hade tur” deklarerar Rosling. Vi ”fick” en ekonomisk tillväxt, ett sunt politiskt system och ett starkt civilt samhälle. Vi ”fick” detta, tydligen av ren slump!? Som forskare, har Rosling valt att ignorera all ekonomisk forskning om drivkrafterna bakom den industriella revolutionen och all historisk diskurs om krafterna bakom det moderna samhällets uppkomst just i Väst. Jag kan rekommendera honom att ta en titt på Niall Ferguson och hans lista över de faktorer som bidrog till att göra västvärlden exceptionellt, där jag personligen skulle vilja betona den framväxande dominansen av det vetenskapliga tänkandet, rättsstaten med bland annat ägarrättigheter och uppfattningen om individuella rättigheter som från de grekiska demokratierna, via bland annat Magna Charta, resulterade i det liberala demokratiska systemet. Det starka civila samhället i Sverige har uppstått som en konsekvens av ett stort förtroende människor emellan och en vilja att göra gott för gemenskapen, som kan spåras till en värderingsmässig homogenitet.

Dessa växte alltså inte fram av sig själva. De kom inte från ovan som en skänk till en lyckosam civilisation. De var produkterna av de värderingar som redan fanns på plats i Väst. Det moderna samhället är inte en fristående utveckling, utan en vidareutveckling av västvärldens värderingar och samhällsordning. Det är också här som den enda poäng som Rosling har, om det moderna samhällenas delade värderingar visavi de övriga, har sin svaghet. Det faktum att den moderna världen är framvuxen ur väst gör att den skepnad den tar på många platser runt om i världen där den sprids ibland bara blir en blek kopia, påverkad som den är där av de lokala värdringarna so inte förmådde att frammana industrisamhället eller dess modernism. Även om man kan se liknande processer i till exempel så skilda platser som Stockholm och Tehran i spåren av det moderna samhällets inträde, med kvinnors inträde på arbetsmarknaden och medföljande fall i nativitet och fröet till den kvinnliga frigörelsen, så vore det att gå för långt att säga att det därmed finns en knippe delade värderingar mellan de två städerna. Huruvida den västerländska modernismen förmår att mala ner den ofta religiöst betingade reaktionismen över tid är en fråga vars svar vi helt enkelt får vänta på.

Modernismen är en vidareutveckling av västerlandets värderingar

När det gäller de tre moderna värderingar som Rosling tar upp så kan man se att toleransen är en produkt av en seglivad intellektuell tradition, som har bitit sig fast sedan antiken och lyckats övervintra den bistra medeltiden, för att återkomma i full styrka för att betvinga en dogmatisk kristendom som har sina rötter i Mellanöstern och på många sätt utgör ett främmande element i den västerländska civilisationen. Hur mycket vi än vill se den som en del av västerlandet, så är det en kraft som våra intellektuella och fritänkare har fått brottas med från den första dagen till denna. Man kan konstatera att Europas fritänkare och sekulära har lyckats relativt väl med att forma den till att passa lite mindre illa med vår civilisations grundläggande värderingar och på därmed gjort kristendomen mer och mer europeisk. Den tilltagande sekulariseringen av samhället, som blev resultatet av att det vetenskapliga tänkandet lyckades tämja den religiösa dogmatismen avslutade denna process.

Jämställdhet har inte en lång tradition i södra Europa, men i den norra halvan så finns det en tråd som går långt tillbaka i historien. De germanska kvinnorna var fria och jämställda. I de svenska vikinga- och sedan medetida samhällena hade kvinnan en position som man inte kunde se i till exempel den muslimska världen. När mannen var borta så styrde kvinnan torp eller gods. När mannen avled så var hon fri att agera som hon ville, utan att tvingas gifta om sig för att hamna under en ny mans hand. Här skiljer sig Nordeuropa från både det katolska Sydeuropa och det muslimska Mellanöstern och flertalet andra civilisationer. Paradoxalt nog var det troligen mörkast precis innan gryningen, då 1800-talet såg en återgång i kvinnans position, i vissa situationer och samhällsklasser, under den nyreligiösa väckelsen som blomstrade då, som de reaktionära krafternas sista kamp inför det annalkande skiftet till modernism. I andra länder än de nordeuropeiska, och de av dem präglade, så tog det längre tid att få in kvinnor i arbetslivet och därmed tog modernismen längre tid att smyga sig in.

Transparens i politiken, som Rosling lyfter fram, är produkten av närheten mellan elit och folk i ett land. Vår närhet har givetvis fördjupats under hela processen genom industrialisering och framåt, med en möjlig reaktion nu de senaste decennierna när systemet har börjat att hacka. Även här kan man se en skiljelinje mellan det germanska norr och det latinska söder, och ännu mer i relation till länderna söder och öster därom. Medan romarna bit för bit fick folken i söder att förtränga de gamla grekiska idealen, så fanns det i norr en tradition av fria stormän och bönder hade en stark position i relation till den högsta makten. Detta förhållande kan ses som en konsekvens av geografiska begränsningar i form av ett sparsamt befolkat och svårtillgängligt landskap, vilket gjorde att kungarna fick styra med lätt hand och lyhört öra för att förekomma uppror och upprätthålla någon form av kontroll över rikenas domäner. Detta har jag skrivit en artikel om tidigare, som beskriver skillnaderna mellan norr och söder vad gäller de politiska systemen. Med tiden utvecklades det som var en nödvändighet till att bli en politisk kultur, som lade grunden till den demokratisyn som vi har idag.

Således kan man se att de värderingar som Rosling ser som produkter av modernismen redan fanns på plats i en form eller annan i norra Europa. Det är som historiker som Ferguson visar så att dessa värderingar lade grunden till vår ekonomiska utveckling. Om det vetenskapliga och rationella tänkandet inte hade överlevt och steg för steg tyglat religionen så hade vi inta haft den vetenskapliga revolution som lade grunden för den industriella dito. Utan tryggad äganderätt och rättsstat i allmänhet kunde det inte heller finnas någon industrialism. Utan förtroende mellan kapitalägare och elit så hade det varit svårare att ta steget att investera så tungt och långsiktigt som industrialismen krävde. Handelskoggar eller djonkar kunde man segla iväg med och varulager kunde man ibland ha råd att mista, men industrifastigheter och medföljande realkapital är en annan sak. Utan relativt jämställda traditioner skulle denna process också ha gått betydligt långsammare. Att man inte kan mobilisera den kvinnliga arbetskraften i arabvärlden till exempel har tagit bort många investeringar från den regionen. Det första steget i en industrialiseringsprocess är textilindustrin, vilken förlitar sig tungt på kvinnlig arbetskraft. Detta är en av anledningarna till att industrialiseringen har i stort passerat förbi Mellanöstern. Det är ingen slump att industrialismen uppstod i den norra halva av Europa och inte den södra. Eller för den delen i resten av världen.

Vad är svenska värderingar?

Rosling säger tre saker i intervjun: Att det inte krävdes särskilda värderingar för att uppnå modernism och tillväxt, att vi i Sverige (och västerlandet som helhet underförstått) inte hade några goda värderingar innan denna modernism utan befann oss i ett enda mörker och slutligen att det inte finns svenska värderingar med band tillbaka i historien idag, utan istället lever vi med globala värderingar med ett diffust ursprung. Dessa påstående anser jag mig ha avfärdat med bestämdhet ovan. Kvarstår gör dock en fråga: Vad exakt är då svenska värderingar?

Detta är en fråga som framförallt Sverigedemokraterna har försökt använda, men på ett tafatt sätt. Jimmie Åkesson, precis som de flesta sverigedemokrater, har svamlat om att stå i kö och att ha bonader på väggarna när han ska svara på vad det innebär att vara svensk. Vänstern har svarat att det definitivt inte finns några svenska värderingar. Båda har givetvis helt fel. Att respektera samhällets behov av ordning i det offentliga rummet, eller kvinnans ställning i samhället är inte unika svenska kvaliteter. Allting handlar om var på skalan genomsnittet av svenska värderingar befinner sig i ett stort antal frågor. Tycker vi mer eller mindre om det eller det beteendet. Alla måste inte hålla alla kärnvärden högt, men var medelvärdet ligger säger oss allt. Det är därför som detta är så svårt att sätta fingret på. Man kan identifiera ett antal värden som de flesta av oss svenskar tror mycket på att upprätthålla. Mer exakt kan man nog inte bli utan att genomföra en opinionsundersökning av aldrig tidigare skådad omfattning.

Det är inte så att vi (d.v.s. våra medelvärden) skiljer oss dramatiskt från de som man kan finna i våra grannländer, men olika kollektiva historiska erfarenheter har skapat små skillnader och i vissa fall faktiskt betydande skillnader. Våra värderingar är i främsta rummet västerländska värderingar, som inkluderar det som har beskrivits ovan, med arvet från antiken och det medeltida samspelet mellan kyrka och de sekulära krafterna. Nästa steg är den germanska avgränsningen, där vi delar ett visst knippe av värderingar med Storbritannien, Tyskland, Nederländerna och övriga Nordiska länder. I tredje hand så delar de nordiska länderna det faktum att vi i och med det sena kristnandet delar aspekter av den kultur som blomstrade här på vikingatiden, där relationerna mellan elit och makt fick mer fasta former och vår politiska kultur därmed tog en annan väg en den som togs i Tyskland. I sista hand har vi det som skiljer oss från våra grannländer. Danmark som hade andra geografiska förutsättningar än övriga Norden kom att utvecklas till en hybridkultur mellan den tyska och de i norr. Detta kan man se när det gäller deras avsaknad av vår extrema konsensuskultur.

Svenskarnas värderingar (eller, för att vara tjatig; genomsnittet av våra värderingar) tenderar att favorisera samförstånd eftersom det är så vår politiska kultur har utvecklats genom åren mot ett väldigt stabilt samhälle. Den stabila politiska kulturen gav tidigare än nere på kontinenten en tydlig vi-känsla och sammanhållning som föregick den organiserade nationalismen. Vad som är bra för flertalet har således blivit ett högt skattat värde. Vi har inte samma individualistiska dragning som Storbritannien och framför allt dess kolonier har förädlat, men märk väl, en kärlek för personlig frihet. Denna personliga frihet har inte haft samma karaktär som den anglosaxiska friheten. Det är en frihet från förtryck, men inte en frihet att skada helheten. Vi flyr ut i våra stugor djupt inne i skogen, långt från statens arm, där vi kan vara fria, men väl tillbaka i lägenheten eller radhusvillan anpassar vi oss, för att alla ska må bra, men inte till staten, utan till varandra. Staten ses därmed inte som en fjärran maktfaktor såsom den till stor utsträckning ses söder om alperna eller öster om Östersjön, utan som en manifestation av folkviljan. Därför ses anpassningen till statens kollektivistiska dragningar som ett frivilligt val snarare än en kompromiss med de frihetliga idealen.

Det skifte som Rosling missade är istället den av-industrialisering som tog fart ordentligt på 80-talet och steget mot den mer individualiserade kultur som finns inbakad i det som vi nu kallar för ”kunskapssamhället”, i brist på ett bättre ord. Detta är en naturlig ekonomisk post-industriell process, men också en universalisering av den anglosaxiska individualistiska kulturen. Detta går hand i hand med att den svenska industriella framgångsmodellen har gått i graven. De kollektiva lösningarna är inte längre svaret på dagens utmaningar.

Den konsensuskultur som har varit så nyttig i att svetsa samman ett samhälle som är på väg uppåt, har tragiskt nog vänts mot folket nu när Sveriges kurva pekar nedåt. Den svajande ekonomin medförde konflikter om hur man ska styra samhället rätt och migrationsfrågan satte sista spiken i kistan på sammanhållningen. Är omfattande migration det bästa för folket, eller det som är bäst för de ekonomiska och/eller de politiska eliterna? Därom står konflikten. Klart är i alla fall att en växande andel av folket inte längre ser statens linje som grundad i en omsorg om deras bästa. Detta är ett trendbrott. Kontraktet ser därmed ut att vara brutet. I och med denna situation så har konsensuskulturen kommit att vändas emot dem som anser att staten har brutit med den politiska kulturens bärande element som har utgjort själva förutsättningen för det blinda förtroendet; omsorgen om folket.

Varför skänker Moderaterna bort regeringsmakten?

Den stora frågan som hänger i luften just nu är hur en högerregering som har gett oss en ekonomisk stabilitet som är Europas avund så lättvindigt kunde skänka bort makten? Allt baserat på en missriktad moralisk princip där man på grund av att man har anammat en kulturmarxistisk världsbild, där man ser felen inom Sverigedemokraterna men bortser från felen inom vänsterpartierna, har ensidigt målat ut det ena partiet som oanständigt medan det andra får frodas inne i salongerna. Man kan konstatera att det i stor utsträckning är denna världsbild som gör att man baserar sitt ställningstagande mot SD på svepande rasistanklagelser snarare än på den faktiska sakfrågan. Därmed överger man det som inom högern i både Sverige och Europa har utgjort grunden för en ansvarig invandringspolitik, där man förväntar sig att lagen ska följas och respekt för mottagarlandets regler och principer ska visas.

Jag är sannerligen inte den enda högermannen som kräver att migranter ska kunna identifiera sig vid ankomst och på så sätt kunna påvisa sitt skyddsbehov. Jag är inte den enda som vill att staten ska ställa krav på de som förväntar sig att få bli nya medborgare, såsom att de lär sig språket och lär sig vilka principer vårt samhälle bygger på. Detta har man övergett då vänsterdominansen har gjort det fult att ställa krav. Den som ställer krav på migranterna till vårt land anses vara rasister då de yrkar på att medborgarskap inte är en rättighet, utan något man förtjänar. De som vill diskutera en nivå av invandring som ligger lägre än de facto fri migration anses vara främlingsfientliga. Då Reinfeldt var fullständigt förtrollad av dessa vänsterresonemang så blev hans ställningstagande att det är viktigare vem man diskuterar med än vad man diskuterar. Hela etablissemanget har drabbats av denna sjukan, som kan illustreras med attityden till tiggarna från Balkan. Inledningsvis förekom det att etablerade politiker och skribenter konstaterade att tiggeriet ofta var organiserat av ligor, men när SD drog samma slutsats så försvann detta resonemang från mainstream. Säger SD bu så måste alla andra säga bä. Detta är inte ett seriöst sätt att bedriva en samhällsdebatt.

Tydligen har migrationsfrågan och bilden av Sverigedemokraterna numera blivit den allena viktigaste frågan i svensk politik? Så viktigt var det uppenbarligen för Reinfeldt att upprätthålla västvärldens högsta nivå av invandring att han hellre gav Löfven stafettpinnen och därmed riskerar att omintetgöra 8 år av arbete för lägre skatter och ökad valfrihet, än att vara tvingad att reducera denna invandring något för att få stöd från SD för en fortsatt regering. Varför vägrar man inte på liknande grunder släppa fram en regering under Löfven som stödjer sig på vänsterpartiet? Är kommunisterna mer ”rumsrena”?

Tveklöst blir man bedrövad av att se när smygnazister eller smygrasister i Sverigedemokraternas led avslöjas med att vräka ur sig de mest plumpa omdömen och låga värderingar, men om man baserar sitt ställningstagande gentemot partiet på dessa individer, trots att ingen vill mena att ens en större del av de ca 750.000 svenskar som röstade på partiet är rasister, så är det nog lämpligt att även ta sig en titt på andra partier som sitter i riksdagen. Om hela partier ska skuldbeläggas på grund av dåliga värderingar som florerar bland en del av partiets medlemmar och därmed frysas ut, så blir listan på partier som man kan prata med i riksdagen snabbt kortare.

Hur ska man behandla vänsterpartiet och miljöpartiet vars organisationer är nerlusade med antisemiter? Det finns många inom Sverigedemokraterna som låter kritiken av migrationspolitiken präglas av sin egen aversion mot olika grupper i samhället, på samma sätt som det finns många inom vänstern som inte kan kritisera Israel utan att låta denna kritik präglas av sin antisemitism. Ska inte dessa partier då också uteslutas från allt samarbete i riksdagen? Eller varför inte socialdemokraterna, efter att Stefan Löfven vek sig för de mest vidriga uttryck för judehat och hyllningar av Hitler som uttrycktes av partikamrater på hans facebooksida efter hans uttalande av stöd för Israels rätt att försvara sig. Löfvens beslut att dra tillbaka sitt uttalade stöd inför denna våg av avskyvärdheter innebar en acceptans för antisemitismen. När ska vänsterblocket införa en nolltolernas mot antisemitism? När ska man sluta ursäkta detta som ”förståeligt”? Judehat och rasism väger tydligen olika i samhället.

Varför anser man att SD är mindre ”rumsrent” än vänsterpartiet, de ”f.d.” kommunisterna? Hur kan man anse att de auktoritära tendenser som en del av SD:s representanter bär på är värre än de auktoritära och revolutionära dito som vänsterpartisterna bär på? Hur länge sedan var det man hyllade Stalin och Mao i vänsterpartiet vars ledarskikt så sent som på 70-talet underhöll idén om väpnad revolution i vårt land för att införa ”proletariatets diktatur”, vars motstånd mot demokratin var inskrivet i partiprogrammet fram tills inte så länge sedan och vars ungdomsförbund ännu idag agerar på det mest odemokratiska vis. Vilket parti var det nu som var oanständigt?

Handlar det om att SD ”ställer människor mot människor” genom sin kritik mot det som idag i praktiken är fri migration? Vad är det då Åsa Romson och Gudrun Schyman gör när de uppvisar ett så påtagligt hat mot män? Ställer de inte man mot kvinna, människa mot människa, då? Varför visas en större acceptans inför detta? Varför utesluter inte Reinfeldt MP från regeringssamarbete på denna grund? Nä, just det ja, vi lever ju i ett samhälle där de kulturmarxistiska värderingarna regerar, där allt ses genom ett rött filter. Vilken oerhörd informell makt detta innebär! Högern slår knut på sig självt genom en statsminister som Reinfeldt som skänker bort regeringsmakten för att han är fullständigt marinerad i vänsterns dubbelmoral. Det är ju bara sådant som strider mot vänsterns ideal som kan vara oanständigt! Inte revolution och pöbelvälde på gatorna.

Med detta sagt så finns det ett behov av att påpeka att synpunkten som ofta framförs, att de andra partierna har en ”skyldighet” att samarbeta med SD då de är folkligt valda, för mig är obegriplig. Få liberalkonservativa personer, såsom undertecknad, skulle acceptera ett samarbete med vänsterpartiet! Jag har aldrig läst något som indikerar att detta skulle vara en etablerad princip för det demokratiska styrelseskicket. Måste man verkligen acceptera representanterna för partier som för en politik som man anser vara huvudlös? Verkligen inte! Således, fortsätt att ignorera varandra om ni vill i riksdagen. Det är er rättighet att också frysa ut feministpartiet – manshatarna, vänsterpartiet – revolutionärerna eller miljöpartiet – chemtrailteoretikerna / utvecklingsfienderna, från samarbete i riksdagen. Gör gärna det!

Om vi istället ska utgå från sakfrågan; hade det verkligen varit rasistiskt att reducera omfattningen på västvärldens högsta invandring, ställda som vi är inför de problem med otillräckligt utbud av billiga bostäder och enkla jobb, såsom KDU:s ordförande Sara Skyttedal skrev? Vi måste snart inse att den ankdam till samhälle vi lever i präglas politiken av något som Maciej Zaremba kallar för ”strutspolitik”. Är det verkligen så fult att diskutera uppenbara problem i vår migrationspolitik? Ska vi ha ett sådant debattklimat? För några år sedan gick Angela Merkel, David Cameron och Nicolas Sarkozy med korta mellanrum, i utspel som kändes synkroniserade, ut och deklarerade att invandringen måste begränsas och att, det som Bauhn/Demirbag-Steen kallar för ”normativ multikulturalism”, var ett misslyckande ur ett integrationsperspektiv. Dessa Europeiska giganter, ledare för kontinentens största liberalkonservativa partier hade sannolikt ansetts vara rasister i Sverige, vars partier man inte skulle ta i med tång. Så långt har vänsterprägeln av samhällsdiskursen gått! Tystnaden inför dessa utspel i Sverige och den påtagliga oviljan att diskutera riktigheten i dessa uttalanden här hemma var talande. Oviljan att diskutera någonting överhuvudtaget som strider mot den av dubbelmoral präglade vänsternorm som vi lever utefter!

Alliansen delar många centrala frågor med SD, såsom synen på kärnkraften, försvarspolitiken, synen på valfrihet inom vård och skola, det mesta av skatte- och näringslivspolitiken såväl som familjepolitiken. Det hade inte varit ett svårt steg att ge SD en sänkning av skatten på pensionerna. Utan det blinda hatet som Reinfeldt känner inför SD, samtidigt som han bortser från vänsterns antisemitism, så hade det inte varit ett svårt steg att reducera invandringen något så att vi som land hade haft möjligheten att sköta den på ett sätt som möjliggör integration istället för att bädda för utanförskap. Då hade Sverige kunnat, precis som Norge och Danmark, få slippa ytterligare en vänsterregering som vill höja skatter och därmed försvåra tillväxten. För ett par år sedan presenterades en undersökning som visade att ca 50 % av de moderata väljarna ville ha ett samarbete med SD, efter dansk modell kan man förmoda, för att slippa denna utveckling. Uppenbarligen köper inte dessa moderater pratet om sverigedemokraterna som rasister. Reinfeldt insisterade i ljuset av detta ändå på att fortsätta sin oförsonliga linje mot SD. Resultatet kan vi beskåda nu, när desamma moderater som ville ha ett samarbete nu strömhoppar till Åkessons famn. Hur kommer detta utveckla sig om den svenska högern vidhåller i sin beröringsskräck inför migrationsdiskursen, som utmärker sig som nästan unik i Europa? Kommer moderaterna att sjunka till 15 % efter nästa val och SD stiga till 20 %? Man måste inte gilla hur sverigedemokraterna uttrycker sig, eller formulerar problemet, eller tycka om deras lösningar, men som moderat så måste man inse att de framför en legitim kritik av de systemfel som finns och att om man fortsätter att försöka tiga ihjäl problemet så kommer det bara resultera i att vi får en väldigt försvagad traditionell höger i Sverige framöver.

I summering

Således kan man konstatera att Sverigedemokraterna inte har värre saker i sitt förflutna som de nu försöker städa bort än Vänsterpartiet har i sitt, som de inte ens försöker städa bort för egen del. Vad är det för moralisk skillnad mellan att Socialdemokraterna i decennier har styrt med VP(K):s stöd och om nu Alliansen gjorde detsamma med hjälp av Sverigedemokraterna? Den enda skillnaden ligger i den bild av det hela som vi har fått färdigtuggad och serverad av medier som är genomsyrade av vänstertänkande. Befriad som jag är från detta tankefängelse så föredrar jag klart ett fortsatt högerstyre med hjälp av ett parti som kanske kan lära högern att återgå till sina rötter innan det är försent. Som jag skrev ovan så är det inte en demokratisk princip att man måste beakta SD på grund av att de har fått 13 % som ska styra högerns agerande, då detta är nys, utan en insikt om att högern inte längre kan spela efter vänsterns spelregler, där det ena förlåts och det andra fördöms. Den pragmatism som ska styra högeralliansens agerande är att man med SD:s stöd kan säkerställa en fortsatt högerdominans av landets politiska liv. Konsekvensen, att man får återgå till den politik man själv propagerade för för dryga 10 år sedan och att man beaktar den oro och irritation över en situation som inte är ekonomiskt hållbar som definitivt går långt utanför den krets av personer som röstade på Sverigedemokraterna, ser jag inte som problematisk. Jag vågar inte uttala mig om vilken väg Moderaterna kommer ta framöver, men jag ser framför mig ett Europa där Conservatives i framtiden styr Storbritannien med stöd av UKIP och där UMP styr Frankrike med hjälp av Front National, såsom många av UMP:s väljare och representanter har uttryckt önskemål om. Detsamma har som bekant redan skett i Norge och Danmark. Vi får se om vår egen höger väljer denna strategi eller om Sverige fortsättningsvis kommer att utgöra undantaget?