Gör Sverige till en kärnvapenfri zon!

DEBATT

Kampen mot kärnvapnen, innehavet, bruket och spridningen av dem bortom ”de fem”, har utgjort en röd tråd i vårt internationella engagemang sedan decennier tillbaka. Nu ställer jag mig frågan om FN:s konvention för att avveckla kärnvapnen, för att förbjuda dess innehav och bruk, är rätt steg för att uppnå det önskade målet, eller om Sverige istället ska betona sin kamp mot kärnvapnen på hemmaplan?

Man kan ha synpunkter på hur väl icke-spridningsavtalet (NPT) har fungerat, med tanke på alla de stater som har anskaffat kärnvapen utöver ”de fem”, som avtalet syftade till att begränsa innehavet till. Dock så kan man ställa sig undrande till hur väl den nya konventionen kommer fungera när inte någon kärnvapenmakt och knappt någon med dem allierad, skriver under avtalet. Frågan vi får ställa oss är denna: Vilka blir konsekvenserna av att den nya konventionen anses gälla i alla fall där en konflikt uppstår mellan detta nya avtal och de tidigare, såsom just NPT och provstoppsavtalet (CTBT)? Det nya avtalet synes ha allvarliga brister när det gäller möjligheterna till verifikation av efterlevnaden av avtalet. Detta var en av punkterna där Sverige hade invändningar, men vi röstades ned. Ytterligare försvagningar av regelverket i konventionen framöver kan komma att urvattna icke-spridningsavtalet. Likväl ska vi nu skriva under? Detta kan leda till att möjligheterna för FN att förhindra spridningen av kärnvapen faktiskt blir sämre framöver! Detta är skäl nog för Medborgerlig Samling och andra goda krafter i svensk politik, att säga nej till att Sverige undertecknar avtalet i dess nuvarande form!

Det som är viktigt här är inte att våra relationer till Natoländerna kan bli sämre om vi skriver på avtalet, vilket är en punkt som alliansen trycker på, då denna hänsyn bör vara sekundär i relation till Sveriges mål om en kärnvapenfri värld. Kortsiktigt försämrade relationer med USA hade absolut varit acceptabelt om det nya avtalet faktiskt hade varit ett bättre redskap än NPT för att uppnå just det målet. Nu är detta som sagt inte fallet och vi kan istället stå inför en försämrad möjlighet att förhindra spridningen av innehavet av kärnvapen.

Istället för att agera på fel sätt globalt, så kan vi agera på rätt sätt regionalt! Sverige bör gå i bräschen för att Norden äntligen blir en kärnvapenfri zon. Vi bör lagstifta om ett förbud mot kärnvapen på svensk mark, såsom Finland redan har gjort och visa vägen för Danmark och Norge. Betyder detta att vi därmed inte kan få militärt stöd från kärnvapenmakter om vi i framtiden skulle behöva be om denna hjälp? Absolut inte! Det finns inget som säger att en kärnvapenmakt inte kan bedriva konventionell krigföring.

Vi behöver inte kärnvapenbestyckade ubåtar eller dito bombplan från vänligt sinnade främmande makter för att värja vårt territorium mot en illasinnad främmande makt. Det enda syftet för till exempel NATO att placera kärnvapen i Sverige skulle vara för att bruka dem som en del av större uppgörelse med Ryssland, inte för att försvara just Sverige.

Vi borde inte ha något intresse av att agera spelbricka i ett sådant spel. Den huvudsakliga anledningen för till exempel Ryssland att använda kärnvapen mot oss vore att de vet om, eller bara har skäl att misstänka, att NATO har eller kommer basera kärnvapen på vårt territorium. Om kärnvapen används mot oss, vilken glädje har vi av att USA förvandlar Rysslands städer till aska? Vi har inget intresse av att deltaga i NATO och Rysslands MAD (Mutual Assured Destuction)!

MED och andra vettiga krafter i svensk politik måste säga nej till att Sverige blir en del av MAD!

I gårdagens Svenskan står det att ”Med ett kärnvapenstopp blir (värdlands)avtalet omöjligt att tillämpa, oavsett om det rör sig om övningar eller militärt stöd i händelse av en kris.” Ska man utgå från att USA tar med sig kärnvapen till Aurora? Om friheten för USA att ta med sig kärnvapen är förutsättningen för samövningar så bör vi med bestämdhet avstå från dessa övningar. I enlighet med ovan, så måste inte värdlandsavtalet innebära att vi accepterar att förvandlas till en indirekt kärnvapenmakt, men om USA insisterar på det så bör vi fundera över om det är värt det priset att vara kvar i samarbetet med NATO.

Det är dags för oss att deklarera att kärnvapen på vårt territorium är en knäckfråga för oss!

 

Annonser

2017 kommer bli ett omvälvande år i Europa!

ANALYS

2017 lovar att bli ett omvälvande år i världspolitiken. Anti-etablissemangskritiken kommer fortsätta med oförminskad styrka. Brexit var ett uttryck för en motvilja mot en icke demokratiskt vald politisk elit. Valet i USA vanns av den största etablissemangskritikern och han var mycket nära att utmanas av den näst största etablissemangskritikern Bernie Sanders. I de val som nalkas i Europa under året kommer denna trend fortsätta. I Frankrike kommer troligen den etablerade högern vinna presidentmakten, men Front National:s Marine Le Pen kan mycket väl ändå komma att få det största stödet i den första valomgången. I det holländska valet i mars ser Geert Wilders parti VVP ut att fördubblas. I Tyskland kommer under höstens val Alternativ för Tyskland, som nu ligger runt 15 % i mätningarna, komma in i Bundestag med dunder och brak. Om terrorn från IS fortsätter och rent av förstärks under året, vilket undertecknad tror, så kommer givetvis denna politiska storm komma att underblåsas ytterligare.

Dessa partier har EU:s demontering på agendan så Bryssel kommer få en del att tänka på. Den signal som anti-etablissemangspartierna helst av allt sänder till Bryssel är att invandringen måste beskäras. Trump konstaterar mycket riktigt att det troligen var invandringen som fällde avgörandet i Brexit-omröstningen. Om de politiska eliterna inte lyssnar så kan på sikt hela EU gå under på denna fråga. Redan nu har det etablerats en gedigen spricka mellan Visegradländerna i Centraleuropa och Bryssel med anledning av den eftersträvade omfördelningen av migranter. Politiker inom EU reagerade alarmerat på Trumps ofördelaktiga uttalanden om EU och såg detta som en krigsförklaring. Varför denna upphetsning frågar jag? Har Trump något inflytande över EU:s öde? Istället för att skärskåda den egna förda politiken så väljer man att rikta taggarna mot en yttre fiende. Mitt råd skulle vara; försök bevisa att han har fel istället! Korrigera det som har gjorts fel istället för att skjuta sanningssägaren!

Mycket har gjorts av Trumps uttalanden om att Nato är föråldrat. Trumps USA kommer inte svika Nato och det säger han också tydligt. Dock så riktar han kritik, varav en del rättfärdig. Såsom att USA:s Nato-partners inte bär sin rättmätiga del av bördan för det kollektiva försvaret. De europeiska medlemmarna har låtit sina försvarsmakter förfalla och förlitar sig på stödet från ett USA som har stora egna problem med budgetbalansen. Inte konstigt då om Trump kräver att Natomedlemmarna tar mer ansvar. Detta kommer troligen få konsekvenser för Sverige. Det är fullt möjligt att Trumps USA nekar Sverige medlemskap i organisationen, om vi skulle söka detsamma, på grundval av att vi inte lever upp till att spendera de eftersträvade 2 % av BNP på försvaret. Vi har ett så pass misskött försvar att det är fullt möjligt att USA kan nekas oss inträde tills dess att vi har börjat ta eget ansvar. Således kan vi inte lita till ett inträde i Nato som en frälsning från ovan. Vår högsta prioritet måste vara att återupprusta och det genast! Två procent minimum, en fördubbling av försvarsbudgeten, men ännu hellre 2,5 % måste tilldelas försvaret så fort som är mänskligt möjligt.

Det som verkligen kommer bli omvälvande är hur relationerna till Ryssland kommer att förändras. År av ökande antagonism mellan USA och Ryssland kan komma att förvandlas till en nedtrappning. EU blir tvingat att anpassa sig efter Trump, inte minst efter presidentvalet i Frankrike i april-maj, då Francois Fillon med all sannolikhet blir president. Fillon har tydligt deklarerat, precis som Trump, att han vill att sanktionerna mot Ryssland ska upphöra. Om Marianne Le Pen mot alla odds vinner, så kommer Putin få en ännu större vän i Frankrike än Fillon. Trump och den nya franska presidenten kommer oavsett tillsammans vända upp och ned på västs policy gentemot Putin.

Det har spekulerats i en uppgörelse mellan de båda herrarna och Putin som går ut på att man delar upp Europa. Detta är lite dramatiskt uttryckt, men troligen kommer vi få se västmakterna backa lite från Rysslands gränser. Trump kommer inte överge Baltikum, eller dra sig tillbaka från Polen, eller något annat oöverlagt, men dock så kommer vi troligen få se att Ukrainas process mot inträde i Nato stoppas. Troligen kommer vi även få se att Krims status som en del av Ryssland kommer att erkännas, om inte de jure, så i alla fall de facto. Detta blir konsekvensen av att sanktionerna tas bort. Västs summering av hela skeendet, i Trumps och Fillons formulering, kommer bli att väst spelade ett högt spel med Ryssland och faktiskt förlorade. Det kommer inte gå att uttrycka det på något annat sätt, om man de facto tvingas erkänna en gränsförändring som har skett med hjälp av våld. Eftersom man inte var villiga att ta till våld för egen del för att skydda Ukraina när landet blev angripet av Ryssland som en konsekvens av att väst bjöd in det till den västerländska ringhörnan genom processer syftandes till medlemskap i EU och Nato, så blir det så. Nato kom till bordet med svaga kort och försökte bluffa, men Putin synade.

Vad blir utfallet, kan man fråga sig? Kommer Putin få blodad tand och försöka rädda sig ur vad som då har blivit en mycket dyrköpt seger, med en försvagad ekonomi, tömd valutareserv och möjligen ett fallande förtroende, med nya militära äventyr? Kommer en ”förståelse” med väst över Krim bli hans München-överenskommelse? Många är rädda för det och jag har den största förståelse för deras oro, men utan att förminska situationen så får man ändå konstatera att det finns en skillnad mellan dagsläget och den historiska liknelsen. 1938 stod Europa splittrat inför Hitler och demokratierna var svaga. Idag finns både en politisk och en militär enighet. Trump har tidigare sänt kluvna budskap om Baltikum men har efterhand allt mer slagit fast att han inte tänker överge Centraleuropa och Baltikum om Ryssland skulle utmana Nato. Det han egentligen har tryckt på är som sagt att Europa bör ta ett större ansvar. Detta är om något en signal om hur samarbetet mellan USA och Europa bör förbättras och förändras, inte om att det ska avslutas.

2017 kommer bli omvälvande, men om politikerna tar ett djupt andetag och med lugnt sinne navigerar oss genom dimman så kan vi komma ut till ett mer stabilt och säkerhetspolitisk tryggt Europa på andra sidan. Kanske inte redan i år, men snart. Håll tummarna! 

Presidentvalet kan utgöra ett vägval i utrikespolitiken för en vacklande supermakt

ANALYS

USA är en supermakt på fallrepet. En haltande ekonomi som dräneras allt mer på produktion som genererar exportintäkter har skapat ett stort underskott i handelsbalansen. Därmed har man fått ett växande budgettunderskott och följaktligen en historiskt stor och tillika växande statsskuld. Upprätthållandet av ett (i detta fall) informellt imperium med säkerställd militär överlägsenhet blir en tung börda för en stormakt på nedgång. Historikern Paul Kennedy myntade begreppet ”imperial overstretch” som en beskrivning på detta tillstånd när den globala hegemonens förmåga inte längre håller jämna steg med viljan. Som grädde på moset har vi den ohållbara situationen med åtagandena i systemet för sociala försäkringar som går back och någon gång på 2030-talet kommer börja belasta statskassan avsevärt. Ställda inför denna typ av avvägning valde britterna efter kriget att prioritera det sociala skyddet och som en konsekvens därmed avveckla imperiet. Det ser ut som att USA:s tid som världens supermakt kommer gå mot en avsevärd prövning, för att uttrycka det milt. Hur ställer sig då USA:s politiker till detta faktum?

Grovt sett kan man summera de tidigare strategierna för att hantera ett sådant här nedgångsscenario enligt nedan;

1) Acceptans:

Här vill man åldras med värdighet, inser landets brister och försöka skapa ett mjukt fall där man samarbetar med andra makter för att bibehålla stabiliteten i världsordningen. Här söker hegemonen dela bördan av ledarskapet med allierade samtidigt som den söker, om inte vänliga, så i alla fall rimliga eller neutrala relationer till utmanade makter. I dagens läge skulle det innebära att USA förlitar sig mer på att en ny internationell ordning som bygger på att demokratiska regionala stormakter såsom Brasilien, Indien och Japan tar ett större ansvar för sina närområden. Denna acceptansen kan dock även medföra en isolationistisk dragning, som om den fullföljs helt, kan medföra en avsevärd instabilitet i det globala politiska systemet.

2) Förnekelse:

Här gör den fallande stormaktens politikerklass allt den kan för att försöka upprätthålla landets dominans, trots det underminerade ekonomiska fundamentet. Man kan genom att bruka de militära resurserna försöka mjölka sitt informella imperium. USA gör det idag genom att försöka behålla kontrollen över nödvändiga råvaror och säkerställa dollarns värde som transaktionsvaluta vilket ger avsevärda ekonomiska fördelar. För den fallande supermakten som lever i förnekelse så blir det essentiellt att trycka till alla potentiella utmanare, såsom i det här fallet Kina och Ryssland. Mot slutet av en stormaktshegemons tid som ledande stat så brukar frekvensen av konflikter går upp och hegemonen brukar deltaga i dessa konflikter. Under de senaste två decennierna har vi sett en militär aktivitet från USA:s sida som inte finner motstycke under perioden efter andra världskriget.

Historiska paralleller

Man kan se slutet på Hollands stormaktstid och roll som navet i den globala ekonomin och havens dominant, som ett exempel på scenario 1. Holland, som stod inför minskade andelar av handeln med östern och ett växande militärt hot från det expansiva Frankrike, valde att samverka med engelska eliter för att transferera sin maktposition till det blivande Storbritannien som en del av den ”Ärorika revolutionen” där den holländska kungen till och med blev engelsk kung. England (Storbritannien från 1707) gick vidare från denna episod med ny styrka och besegrade Ludvig XIV:s aspirationer på europeisk dominans och intog rollen som den nya globala hegemonen, medan Holland sjönk tillbaka till en status som en mindre allierad.

Slutet på Storbritanniens period som dominant makt såg mer ut som i scenario 2. Britterna hade ett avsevärt större imperium och en roll som den internationella ordningens väktare, som man såg det som självklart att man skulle behålla, trots att det vänligt inställda USA redan innan sekelskiftet hade växt sig större och trots att man stod inför en utmaningar från ett flertal stater såsom Tyskland och Frankrike som ville ha sin del av kakan. Britterna var precis som amerikanerna av idag involverade i ett flertal krig, såsom Boerkriget, och kriser där man stod näsa mot näsa med andra stormakter runt sekelskiftet. Dessa kriser kan sett ur båda parternas perspektiv ses som brinkmanship-kriser, d.v.s. situationer där de tävlande makterna utmanar varandra i sökandet efter svagheter i syfte att provocera fram eftergifter, med risken för krig som en medveten och acceptabel risk. Sådana situationer är vanliga när en ledande hegemon börjar påvisa svagheter. Svaghet i ledarskap provocerar, vilket jag ska återkomma till längre ner. Vid Faschoda 1898 stod Frankrike och Storbritannien öga mot öga i en uppgörelse om makten över södra Sudan och möjligheten att binda ihop sina imperier genom Afrika. Länderna förberedde sig för krig, men fransmännen backade till slut. I Marocko försökte Tyskland 1905 påvisa att Frankrike stod ensamt och därmed tvinga fram eftergifter i Nordafrika, men Storbritannien reagerade och ställde sig bakom Frankrike. Krig var nära, men krutet sparades några år till. Storbritannien hade varken viljan eller ett realistiskt alternativ för att dela med sig av makten till en vänligt sinnad makt, eftersom USA var så ointresserade av makt utanför sin egen sfär. Hade en överföring av makt skett mellan Storbritannien och USA runt sekelskiftet, såsom mellan Holland och England två hundra år tidigare så hade vi troligen undvikit de båda världskrigen, men nu fanns det inget intresse av en sådan utveckling. Britterna var inte mottagliga för detta och amerikanerna inte redo förrän efter de två förödande världskrigen.

Vilken linje vill Trump respektive Clinton se?

Trump; har mer gemensamt med tidigare konservativa riktningar i USA än med dagens neocons eller demokraterna som båda tycks föra samma linje i utrikespolitiken. Han tycks mig stå för en policy som har vissa dragningar av den isolationism som republikaner förde under båda världskrigen när de ville hålla USA utanför. Samtidigt så ska det sägas att han inte för en renodlad isolationistisk linje då han vill slå till mot de hot som finns mot USA i form av dagens IS och troligen också liknande hot som kan framträda under ett eventuellt presidentskap för Trump. Skillnaden är att han enligt linjen i scenario 1, har synen att USA har inte råd med fler utrikes äventyr utan ska istället koncentrera sig på att bygga upp USA igen. Detta innebär att han inte har intresse av att ”forma” Mellanöstern genom att pressa fram ett regimskifte i Syrien och kommer därmed verka för en fredsöverenskommelse i landet efter att IS har utplånats. Han är inte heller intresserad av att betvinga Ryssland, som ärligt talat inte är mycket av en utmanare till USA med en femtedel av dess BNP och en tiondel av dess försvarsbudget, även om vi i Sverige upplever ett legitimt regionalt hot.

Trump har fått kritik för uttalandet att USA inte längre tänker stå ensamt för Europas och Japans säkerhet. Dessa uttalanden, på typiskt klumpigt Trumpmanér, har skapat en del oro för att Nato ska överges, men i grunden är detta samma sak som USA har sagt till Natoländerna under mer än 50 år nu, om än på ett mer diplomatisk sätt. Det är helt enkelt ett faktum att den ekonomiskt försvagade hegemonen USA inte längre kan stå för försvaret av både Europa och Japan utan att dessa bidrager på ett rimligt sätt. USA överspenderar på sin militär, medan vi européer missköter våra försvar på ett mycket ansvarslöst sätt. En korrigering av dessa förhållanden är helt enkelt nödvändig och kommer ske i den närmaste framtiden.

Clinton; står för en fortsättning av de desperata försöken att hålla USA på topp, trots en försvagad ekonomi. Jakten på kontrollen över oljan i Mellanöstern kommer fortsätta och därmed också krigen i regionen. Clinton och den Obama-administration som hon var en essentiell del av har tydligt deklarerat att en fredsöverenskommelse med Assad inte är aktuell. Således blir hennes första steg efter att hon eventuellt har tillträtt i januari, att planera för en insatts mot Syrien så fort IS är krossat. Denna utgångspunkt, som grundlades redan i Libyen (där Ryssland kände sig lurat) kommer resultera i en tidstypisk brinkmanship-situation där USA och Ryssland står öga mot öga om inflytandet över Syriens framtida styre. Detta kommer antingen resultera i att Ryssland får backa ur regionen med svansen mellan benen eller att det urartar i krig. En sak man ska ha klart för sig är att Clinton är mycket kallare än Obama. Det var Obamas svaghet som ”provocerade” fram (enligt ovan) den ryska utmaningen av USA:s roll i Mellanöstern och ledde troligen även i förlängningen till hur situationen i Ukraina utvecklade sig. Oavsett hur framgångsrikt den personligen har förts av olika presidenter så har denna linje utgjort en policykontinuitet sedan 90-talet, vilken har gått ut på att att Ryssland ska ringas in politiskt, i syfte att beskära landets på dess traditionella intressesfärer. Detta ska leda till att en eventuell framtida utmaning från Ryssland mot USA:s med tiden försvagade ledarskap ska förhindras. Detta är taget direkt ur Zbigniew Brezezinskis ”spelbok” för Ryssland. Han är den utrikespolitiska nestorn som har utgjort grunden för kontinuiteten i den amerikanska politiken i östra Europa över såväl republikanska såväl som demokratiska administrationer. (Lästips: ”The Grand Chessboard” av Brezezinski)

Vad är en rimlig strategi för USA?

USA har inte lyxen att ha tillgång till en stor demokratisk styrd och vänligt sinnad makt som kan ta över i framtiden, såsom Holland och Storbritannien hade, vilket gjorde deras övergångar till mindre aktörer så mycket lättre att svälja och mindre behäftade med negativa konsekvenser för det internationella politiska systemet. Istället kommer USA behöva släppa ifrån sig en del av sin roll till ett multipolärt system av regionala demokratiska makter som Brasilien, Indien, Japan och vad som nu finns kvar av Europa, men troligen Storbritannien, Tyskland och Frankrike genom Natostrukturen eller/och EU som vill ta på sig en större säkerhetspolitisk roll. Om Trump vill dra tillbaka USA helt i någon form av isolationism så vore det mycket skadligt för det globala politiska systemets stabilitet. Det skulle locka fram en rad regionala utmaningar från länder som Iran, Kina och Ryssland. Å andra sidan så vore det inte fördelaktigt om USA fortsätter på dagens väg, där man ”slänger runt sin tyngd i rummet” i syfte att desperat hålla borta utmanare och behålla kontrollen över råvaror. Båda tillvägagångssätten leder till mer krig och fler brinkmanship-scenarier under denna nedgångsfas. Det vore önskvärt om stormakten USA kunde lära sig från historien i syfte att utveckla en mellanväg som leder till fred istället för ett nytt storkrig, som de tidigare nedgångarna har resulterat i.

USA måste inte tro att man ensamt behöver upprätthålla ordningen. Washington bör avkräva sina demokratiska allierade mer ansvar och vara beredd att ge dem detta ansvar när det väl kommer till kritan. Varje tänkbar avigt inställd utmanare, såsom Ryssland eller Kina måste inte ringas in genom att militära resurser placeras på deras tröskel, för då blir deras utmaningar av ordningen en självuppfyllande profetia. Å andra sidan ska USA, koordinerat med sina regionala samarbetspartners, vara tydliga med att ingen militär aggression kommer att tillåtas. Genom att leva som man lär så blir detta mer trovärdigt. En hegemon som gör som den vill tappar snabbt sin legitimitet som försvararen av den internationella ordningen! Men det är klart, en sådan linje som jag stakar ut här, kräver stor diplomatisk förmåga och avsevärt mer förmåga till självinsikt än vad som finns i Washington idag, så jag kanske ”skäller mot fel träd”?

%d bloggare gillar detta: