Hur nära är vi ett tredje världskrig?

Vi befinner oss i en situation som kan leda till ett regionalt storkrig i Mellanöstern och till och med i förlängningen ett tredje världskrig. Risken har inte varit större sedan Kubakrisen 1962, men egentligen liknar situationen mer den som vi hade sommaren 1914. Vi har precis som då en orolig region som alla stormakterna har försänkningar i och som denna gången dessutom innehåller en värdefull råvara som alla behöver. Vi har regionala aktörer som befinner sig på en kollisionskurs som de inte kan väja ifrån utan att förlora vitala strategiska intressen till motparten. Allt medan stormakterna är mer eller mindre engagerade på olika sidor av konflikten, med åtaganden och förpliktelser som riskerar att dra in dem i ett uppblossande krig, Ryssland genom löften till Assad och USA till Turkiet genom Nato.

Detta är inte en förutsägelse om det scenario som jag håller som det troligaste, då det finns stora mentala spärrar för mellanstatliga krig i dessa dagar, tack och lov, men det är likväl en möjlighet som vi måste ta på största allvar. Därför skriver jag denna artikel.

Kriget i Syrien är arenan för ett en regional kraftmätning mellan ett sunniblock och ett shiablock om dominansen över centrala Mellanöstern. Så länge kriget förblev, formellt sett, ett inbördeskrig, där de båda sidorna huvudsakligen erhöll materiellt och ekonomiskt stöd och truppkontingenter från utlandet som i det stora hela balanserade varandra, såsom Hizbollah och de utländska jihadisterna, så hade det möjligheten att förbli geografiskt begränsat. Möjligheten fanns att kriget skulle upphöra när båda sidor nådde en utmattningsnivå som skulle möjliggöra en fredsöverenskommelse. Utvecklingen under hösten 2015 förändrade detta.

IS terrorattentat mot Ryssland över Sinai provocerade ett djupare ryskt deltagande i kriget. Ryska bombningar av rebellpositioner har nu bidragit till att vända kriget till Assadregimens fördel. Om regimen inringar och tar Aleppo så är kriget mot rebellerna i princip vunnet. Problemet är att interventionen av Ryssland riskerar sätta igång en kedjereaktion av interventioner.

Man kan likna situationen vid Koreakriget, när FN-truppernas framryckning mot Yalufloden 1950 provocerade Kinas intervention i kriget. På samma sätt, som Kina då, kan Turkiet nu inte stillatigande åse att Assad rycker fram mot gränsen och krossar det islamistiska uppror som Erdogan själv har investerat så mycket resurser och prestige i.

Shiablocket, under ledning av Iran, har skapt ett pärlband av shiadominerade stater rakt genom centrala Mellanöstern; Iran – Irak – Syrien – Libanon, som kan ge Tehran en dominerande ställning i regionen. Man sitter, om denna position kan befästas, inte bara i en position att utgöra den huvudsakliga utmanaren till Israel i den muslimska världen, vilket är det som attraherar ”good will” på den ”arabiska gatan”. Man besitter även, vilket sticker extra mycket i de sunnimuslimska ögonen de två heligaste kalifathuvudstäderna, efter Mecka; nämligen Bagdad och Damaskus. En starkt bidragande orsak till det av Gulfstaterna finansierade heliga kriget mot Assad har varit att vrida Damaskus ur hans ”oheliga” händer.

Sunniblocket, under ledning av Saudiarabien och Turkiet, startade upproret för att bryta detta pärlband genom att, som i Othello, vända på den Syriska brickan för att istället skapa ett pärlband av sunnistater; Turkiet – Syrien – Jordanien – Saudiarabien, som skulle kunna återge sunnimuslimerna dominansen över centrala Mellanöstern. Det skulle sätt dem i position att på ett bättre sätt påverka utvecklingen i Libanon och Irak. Denna strid är således av fullkomligt avgörande natur och ett nederlag för rebellerna kan absolut utgöra ett casus belli (orsak för krig) för dessa två stater. Erdogan har svurit på att Assads regim ska begravas och Saudiarabien har gjort liknande utfästelser.

Dessa stater har, tillsammans med de mindre Gulfstaterna, investerat stora summor i rebellrörelsen. Även om IS nu synes ha vänt sig mot Saudiarabien och den tidigare patronen nu har dragit öronen åt sig, så har upproret hela tiden haft en islamistisk tyngdpunkt. Upproret propagerades i moskéerna och rebellrörelsen blev snabbt dominerad av islamister. Grunden för rebellerna var det nätverk som det muslimska brödraskapet hade kvar i landet efter att deras uppror på 80-talet blev krossat av Assad Sr. I vilken mån Saudiarabien och Gulfstaterna direkt finansierade Nusrafronten (Al-Qaida) och IS är en fråga som vi inte behöver gå in på här, men det minsta man kan säga är att de snabbt måste ha blivit medvetna om att de vapen och resurser som de skeppade till Syrien till mycket stor del hamnade hos dessa organisationer.

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Turkiet har länge tillåtit sin gräns mot Syrien att vara mycket porös när det gäller flödet söderut av vapen och stridande till IS och andra jihadarméer. Att man även släppte igenom den olja som IS sålde till omvärlden blev allmän kännedom under hösten. Mer graverande är att mycket pekar på att Erdogans son Bilal har varit essentiell i förmedlandet av denna olja. Turkiet har egna intressen i norra Syrien. Man kan tänkas intervenera, inte bara för att skydda den rebellrörelse som man har agerat fadersfigur för utan även, för att förebygga en autonom kurdisk region i norra Syrien. Detta är någonting man inte är beredda att acceptera, enligt officiella uttalanden.

Just nu finns möjligheten till ett stillestånd, men vad händer om detta inte håller? Frågan kanske skulle vara; varför skulle det hålla? Regimen är i processen att vinna kriget, så varför skulle de stanna upp nu? Den enda anledningen skulle kunna vara att Ryssland ser det allvarliga i situationen, hur nära den är att eskalera, och dikterar för Assad vad han ska göra. Om man inte kommer till den slutsatsen är risken för en eskalering en realistisk möjlighet.

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudiarabien satte för två månader sedan samman en s.k. ”anti-terror koalition” av sunnimuslimska stater som en förberedelse för en intervention i Syrien. Mellan 14 februari och 10 mars hålls en stor övning i norra Saudiarabien, med minst 150.000 soldater från 20 sunnimuslimska stater, vid namnet Operation ”North Thunder”, som tydligen är en förövning för en intervention alternativt en invasion av Syrien söderifrån. Mer om detta här, här och här. Officiella källor bekräftade i februari att Saudiarabien tänker gå in med trupp i Syrien. Ryssland har svarat att detta kan leda till krig. Jag kan se två olika scenarier om stilleståndsavtalet inte håller och Saudiarabien och Turkiet känner att de behöver gå in:

1) Operation ”North Thunder” innebär en intervention söderifrån, med syfte att förhindra Assads seger genom att besätta åtminstone öknen mellan Damaskus och Raqqa. Eventuellt går man så långt att man fördriver IS helt från Syrien och besätter det territorium som IS har intagit. Då sätter man sunniaraberna i en god sitts inför en framtida fredsuppgörelse i landet. Turkiet går samtidigt in och besätter rebellerna territorium i norr och krossar YPG. Den troliga konsekvensen för IS blir att deras manskap drivs in i Irak, där Saudiarabien inte har något att vinna på att följa efter, vilket kommer förvärra situationen för Iraks shiaregering. Samtidigt står Saudiarabien i en position att kunna påverka efterkrigssituationen i Syrien i enlighet med sin wahhabitiska agenda. Den självklara positiva effekten av detta scenario blir att det blodiga kriget i Syrien upphör, även om det sker till priset av att Saudiarabien får in en fot i landet.

2) Risken finns dock att Saudiarabien och Turkiet inte nöjer sig med denna utveckling, utan står fast vid sitt åtagande att krossa Assads regim och att driva Iran ut ur landet. I det scenariot förvandlas det som man övar för i Operation ”North Thunder” till en regelrätt invasion av Syrien. Man gör kanske symboliska framstötar mot IS medan huvudangreppet riktas mot Damaskus. I detta scenario har vi ett mellanstatligt krig i regionen som snabbt kan rulla utom kontroll. Kan verkligen Irans trupper i landet hållas utanför? Vill Iran ens det? Om inte så har vi ett krig mellan Iran och Saudiarabien, som de båda har förberett sig för sedan 1979. Tankerkrig i Persiska viken och oljekris kommer som ett brev på posten.
Om saudiska stridsvagnar rusar fram mot Damaskus, kan vi då förvänta oss att det ryska flyget i landet förblir på marken? Detta ser jag inte som troligt. Om Ryssland blir en part i kriget, mot Saudiarabien och eventuellt även Turkiet så finns inte USA långt bort om Turkiet kan hävda att landet har blivit angripet. USA är uppenbarligen medveten om risken för att dras i ett krig mellan Turkiet och Ryssland, då man förflyttade militära tillgångar, såsom Patriotmissiler, från Turkiet till baser i Tyskland i höstas, trots turkiska protester. Detta signalerar uppenbarligen en tydlig ovilja att dras in i en sådan konflikt, men i ”krigets dimma” finns det inga garantier.

Summa summarum, så kan man konstatera att dagens situation är mycket farlig, där ett spel med stora insatser är på gång i Mellanöstern där även religiöst hat och oförsonlighet finns med i häxbrygden. Vi har ett Iran och dess shiamuslimska allians på tillväxt och uppåtgående och ett Saudiarabien, som inte bara ser sina sunnimuslimska trosfränder vara under hård press, utan även självt befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge med stora underskott på grund av det fallande oljepriset. Detta är en farlig kombination. Låt oss hoppas på att stilleståndsavtalet håller och leder fram till en förhandlingsfred eller åtminstone att en eventuell saudisk intervention förblir just detta och inte en invasion.

Annonser

Ryssland som det tredje Rom: En stormakt med frälsarambitioner!

 

En viktig del av anledningen till Rysslands polemiska relation till väst är synen på Ryssland som ”det tredje Rom”. När Konstantinopel föll i turkarnas händer 1453, var Ryssland den enda kvarvarande delen av den ortodoxa kyrkans domäner. Patriarken i Moskva blev nu det nya överhuvudet för ”den sanna tron” som bar arvet från det senantika kristna Rom. Det antika Rom var ”det första Rom” vilket följdes av det Bysantiska riket som ”det andra Rom”. Som är bekant så har talet tre en viktig funktion i den kristna tron. Således tänkte den ryska ortodoxa kyrkan att det ”tredje Rom” skulle bli den fullkomliga skapelsen, den kraft som skulle garantera kristenhetens slutgiltiga seger.

Den ortodoxa kyrkan är i sig en reaktionär kraft som motsätter sig de nytolkningar av tron som har skett i väst. Nu bildades ett äktenskap mellan denna kyrka och en statsmakt som kom att ha som sin mission att förverkliga dess önskemål, samtidigt som denna legitimerade makten, precis som idag. Ryssland av idag, precis som under de senaste fem hundra åren, ser det som att de vill beskydda väst från sig självt. De ser det som att demokrati och liberalism har förstört den kristna kulturen. Den kamp för kvinnors jämställdhet och HBTQ-rättigheter som har skett i väst ser ryssen i gemen som ett underminerande av samhällets samlande värderingar. Denna syn kan västerlänningar tycka vara en märkligt utgångspunkt från en stat som befinner sig i den europeiska civilisationens periferi, men ryssarna ser inte västeuropa som det sanna Europa. Det är ett inte helt ovanlig synsätt att betrakta Centraleuropa som den europeiska kulturens hjärta, istället för västeuropas Frankrike och Storbritannien. I väst ligger den ekonomiska makten och har oftast huserat den politiska, men centraleuropéerna kan tyckas vara berättigade i sitt anspråk på att utgöra det riktiga Europa. Tankarna går till de desperata vädjandena till väst över radion från Prag 1968, som bönföll oss att ingripa för att rädda ”Europa”, med innebörden, som troligen gick de flesta förbi, att Prag VAR Europa och nu på väg in i mörkret igen efter en kort glimt av ljuset. Detta dock med en inverterad syn på vad detta centrala Europa bestod av, i relation till det konservativa synsätt som diskuteras här, men exemplet är ändå belysande när det gäller centraleuropéernas syn på sin egen roll i Europa, som inte en periferi till väst utan som själva kärnan.

Medan Västeuropa genomgick reformationen, upplysningen och slutligen den liberala omvälvningen som medförde demokrati, så fick mycket lite av detta fäste i Ryssland och centrala Europa kom att utgöra slagfältet mellan det gamla och det nya. Centrala och östra Europa stod 1914 som en kontrast till det moderna väst med sina mer eller mindre auktoritära regimer i Berlin, Wien och St. Petersburg. Under krigets propagandakampanjer ställdes Storbritanniens och Frankrikes ”västerländska civilisation” mot Tysklands, som man såg det, mer ”genuina kultur”. Det låg mer djup i denna upplevda uppdelning än man tänker sig idag. Det var en kamp mellan liberal demokrati och en konservativ kultursyn under skydd av auktoritärt styre.

Resultatet av först ett varmt krig till och sedan ett kallt, var att väst spred sin liberala syn till Centraleuropa, vilket kan beskådas som slutresultatet av en 200-årig liberal kamp. Detta framflyttande av positionerna har dock inte skett utan motstånd. Den gamla anti-liberala konservatismen i Centraleuropa är fortfarande stark och som synes, på återväxt. Ungerns konservativa premiärminister Viktor Orbans deklaration; att vår liberala demokrati inte är önskvärd ger ett eko av gamla tiders konfrontation mellan liberal civilisation och ”genuin” kultur.

Ryssland som nu står som fyrbåken för denna konservativa motrörelse ser väst som anomalin och det konservativa centrala och det östra Europa som den sanna europeiska kulturen. Ryssland har ända sedan den franska revolutionen tagit en aktiv roll i att bekämpa liberalismens framväxt. Detta är den mission som landet ser sig utpekat att utföra som en följd av dess roll som det ”tredje Rom”, beskyddaren av den kristna världens sanna värden. Dagens ryska ledare ser den liberala civilisationen, med rätta, som det element som raserade den rådande samhällsordningen och Rysslands position som, inte bara en av kontinentens stormakter, utan även dess position som en självklar del av Europa. Europa har förändrats men inte Ryssland. När större delen av Europa var som Ryssland så var detta band självklart, men nu är det ifrågasatt och många vill istället sträva tillbaka till det asiatiska. Rysslands elitskikt, åtminstone, sörjer detta faktum. De sörjer det faktum att Ryssland drevs in i det socialistiska mörkret som satte landet i konflikt med Europa som civilisation, en socialism som förvisso fortsatte den konservativa oppositionen mot liberalismen, men inte på det sätt som föregångarna hade önskat. Istället för att agera och påverka systemet inifrån så stod nu Ryssland, i sin sovjetiska skrud, nu utanför!

Ryssland, som avskydde Napoleons utmaning mot den etablerade ordningen, gjorde det till sin mission att stoppa vidare utbrott av liberal reformiver i Europa. Efter Wienkongressen stod landet som garanten för den konservativa ordning som där etablerades. Under ett halvt sekel for ryska arméer runt om i Europa och kväste liberala uppror, ett faktum som är okänt för de flesta idag. Nu är det istället rubler som Moskva sprider runt om i Europa i detta återuppväckta kulturkrig. Med lite perspektiv så kan man konstatera att detta agerande innebär inte, ur ryskt perspektiv, ett försök att angripa Europa utifrån, utan istället en ansträngning att återta sin position inne i Europa. Man vill helt enkelt återskapa det Europa där man har en naturlig plats och roll att spela. Detta kan tyckas vara långsökt, ur ett västerländskt perspektiv, men Ryssland följer bara sin upplevda historiska mission som Europas frälsare.

 

Putin vid vägskälet

För en månad sedan skrev jag att Putin såg ut att ha lyckats med sin strategi. Krim var överfört till moder Ryssland till priset av ganska beskedliga sanktioner och efter att ha skapat oro i östra Ukraina kunde han under förhandlingarna i Geneve framstå som den som tog stora steg mot försoning genom att deklarera att han accepterade valen som Kievregimen har utlyst den 25 maj och utlova sin medverkan till milisernas avväpning. Frågan är nu om han verkligen fortfarande har kontroll? Drivs krisen framåt av sin egen dynamik mot en destination där han riskerar ställas i en situation med bara dåliga alternativ för Ryssland?

Min slutsats då, var att Putin var nöjd för stunden med att ha tagit Krim och att han gjorde analysen att vidare bruk av den ryska armén skulle kosta Ryssland för mycket i form av riktigt hårda sanktioner, isolering från väst och att Ukraina förvandlades till en skådeplats för ett proxykrig mellan väst och Ryssland. Från den punkt han befann sig då, vid mitten av april, begränsade han sig till att stödja rebellerna med kosackiska legoknektar och andra subversiva medel som är svårare att bevisa ursprunget till. Målsättningen var att destabilisera Ukraina, för att på så sätt kunna upprätta sitt inflytande igen och genomdriva ett utökat självstyre för de östra regionerna. Om vindarna skulle blåsa åt hans håll till den grad att provinserna Donetsk och Luhansk faktiskt bröt sig ur Ukraina utan att väst kunde använda detta till att motivera ett fullskaligt handelskrig, så mycket bättre. Han ville helt enkelt försöka uppnå mycket med en liten insats.

Att han inte ämnade gå in i Ukraina med de trupper som fanns stationerade längs gränsen kändes tämligen uppenbart. Utgångsläget för en sådan manöver blev ju mindre och mindre förmånligt för varje vecka som gick. Om han skulle ha tagit det steget så skulle det ha skett direkt efter Krim, medan världen fortfarande velade.

Efter Geneve-förhandlingarna såg Putin som sagt ut som en vinnare, men när rebellerna inte löd uppmaningen att lägga ner vapnen så finns det skäl att fundera om huruvida han fortfarande har kontroll? Alternativt så kan man se det hela som ett spel för gallerierna, där Putins avsikt hela tiden har varit att driva situationen i östra Ukraina till sin spets. Jag tror dock inte det, då min bedömning är att han är smartare än så. Han nådde den mest gynnsamma punkten i mitten av april, när det gäller relationen mellan vad han kan få och vad det kostar. Därför tror jag att hans uppmaning till rebellerna om att skjuta upp folkomröstningen om självständighet var ärligt menad. Nu genomfördes den i alla fall och Putin dröjer med att svara på rebellernas rop på hjälp med nästa steg.

Putin sitter nu i en sax. Om han inte hjälper rebellerna med att frigöra sig från Ukraina med bruk av sin armé eller ett stöd med andra medel som är så tydliga att det får konsekvenser och sedan ”låter” regionerna gå upp i Ryssland, så framstår han som en svikare av ”sina ryska landsmän” inför det folk som nu har fullständigt slutit upp bakom honom på just de premisserna. Men om han gör vad som förväntas av honom, av opinionen, så blir, som sagt, konsekvensen troligen ett fullskaligt handelskrig, om inte ett riktigt krig med väst.

Det är nu det blir riktigt farligt! Nu, när konflikten börjar anta ett eget liv, när de ursprungliga planerna blir mindre och mindre relevanta och Putin får improvisera i ”krigets dimma”, eller kanske bättre parafraserat; ”krisens dimma”. Nu har inte Putin den fullständiga kontroll längre som han hade i krisens tidiga stadium. Nu har han att välja mellan två vägar. Den ena kommer leda till att han tappar prestige inrikespolitiskt och till att rollen som beskyddaren av ryssarna i ”det nära utlandet” undermineras och den andra leder till dramatiska konsekvenser för Europas stabilitet. Putin står således inför ett vägval av största betydelse för Europa.

 

 

Putin spelar mästerligt ännu en gång

Man kan konstatera att president Putin ännu en gång har spelat de geopolitiska spelet på ett mästerligt sätt. Han har inte, i denna fas, haft för avsikt att marschera in sin armé i östra Ukraina, men genom att bistå med bara lite militär hjälp så har han lyckats pressa eftergifter ur regeringen i Kiev, samtidigt som västmakterna står handfallna.

Först spelar Putin oskyldig till det som sker i östra Ukraina och håller sig på en nivå av involvering som gör det svårt för väst att rättfärdiga kraftfulla motåtgärder och sedan när han nu har fått Kiev dit han vill så träder han in som fredsduva i fyrpartssamtalen i veckan. Putins löfte att medverka till att miliserna avväpnas är det enda bidraget som någon av de fyra parterna (Ryssland, Ukraina, USA och EU) kan ge till en fredlig lösning som har någon betydelse för situationen. Kiev har pressats till att utlova lokala folkomröstningar om självstyre och lovar även respekt för det ryska språkets status. Nu när Putin har fått det han ville så kan han välja fredens väg. Även om han till synes backar från sina mer långtgående ambitioner, så har han lagt grunden för Ukrainas framtida splittring i och med att regionalt självstyre i framtiden kan leda till oberoende eller ett uppgående i den ryska federationen. Detta fredens vägval som Putin nu gör, kan möjligöra att den hårda retoriken från västs sida vad gäller Krim kan komma att tonas ner och att Ryssland kan komma att välkomnas in i salongerna igen. Att man från västhåll uttycker sig i ordalag som att man ”ännu inte har gett upp hoppet om Krim” är en indikator om att utvecklingen rör sig i denna riktningen. Kraven är som bortflugna och har nu ersatts av förhoppningar!

Kievregeringen sitter verkligen i en rävsax. Det faktum att man inte kan lita på sina väpnade styrkor bakbinder dem. Man kan som mest blåsa upp dimridåer och köra runt och se hotfulla ut. Inte ens det gick vägen i veckan när en hop ”bönder” avväpnade en fallskärmsjägarenhet(1) på deras bandvagnar. Sällan i den militära historien har man kunnat skåda en mindre stridsvillig armé!

Det faller sig inte naturligt, tack och lov, för ryssar att skjuta på ryssar på så lösa grunder. Ryssarna och de ryssvänliga är nämligen starkt representerade i de ukrainska styrkorna och om ett regelrätt krig skulle utbryta har regeringen i Kiev all anledning att frukta sättet på vilket dessa styrkor skulle uppträda. Förband som formligen smälter bort inför fienden skulle troligen i så fall bli en vanlig företelse.

Jag såg en intervju som CNN gjorde för några veckor sedan med en ryskättad befälhavare för ett fallskärmsjägarförband som vaktade den nya gränsen mot Krimhalvön. På frågan från repporterna om huruvida han var beredd att strida mot den ryska armén om de blev angripna, levererade han det förväntade svaret att han ”skulle strida mot alla fiender till Ukraina”, men alla icke-verbala signaler sade motsattsen. Kropsspråket, tonen, blicken, sände alla signalen att han bara sade det som förväntades. Ukrainas väpnade styrkor är kanske de mest håglösa som någonsin har dragit ut till en förväntad strid. Ukraina är en stat som sannerligen har skäl att inte vilja testa sina trupper i strid. Om testet misslyckas så är inte bara arméns brist på sammanhållning exponerad, utan även landets.

Noter:

1) Sovjetiska och post-sovjetiska fallskärmsjägarförband är motoriserade och exklusiva användare av bandvagnar av typen BMD som är den typen som beslagtogs av de ryskvänliga civilisterna i veckan. Min ödmjuka bedömning av fordon och uniformer är att det handlade om ett ukrainskt fallskärmsjägarförband. Detta är i sig oroväckande för Ukraina att de inte kan lita på ens landets elitenheter.

 

Intervju om Krimkrisen för Jyllands-Posten

Jag blev i fredagens Jyllands-Posten intervjuad av Mikael Jalving om bakgrunden till Krimkrisen.

Väst har medansvar för Krimkrisen

(Jyllands-Posten 28 mars 2014)

Mikael Jalving: Mons Krabbe, vad är i dina ögon bakgrunden till de senaste veckornas händelser på Krim?

Mons Krabbe: Man behöver gå tillbaka till 1990 då Gorbatjov blev lovad av Bush att Nato skulle hålla sig utanför Östeuropa mot att han godkände den tyska återföreningen. Allt det som har skett sedan dess, Nato:s och EU:s expansion österut, ingripandet i Bosnienkriget och sedan bombningen av Belgrad 1999 ser Ryssland som ett svek. Ryssland var tillmötesgående mot USA inför kriget i Afghanistan och förväntade sig att USA skulle respektera vad de såg som sin intressesfär, men svaret blev istället att Bush Jr skrotade ABM-avtalet och placerade ut anti-ballistiska missiler i Polen. En rysk motreaktion var således att förvänta. Denna kom mot Georgien 2008 när USA sökte stärka sin position i Kaukasus. USA: passivitet inför det ryska angreppet gav Putin intrycket att USA var krigstrött och saknade viljan. Detta intryck stärktes under 2013 när Obamas röda linje korsades i Syrien utan att han ingrep.

Mikael Jalving: Du mer än antyder att krisen är västs ansvar..

Mons Krabbe: Ryssland har accepterat att ryssar har hamnat på fel sida gränsen efter uppdelningen av Sovjetunionen eftersom detta har gett landet ett stort inflytande i grannländer som Ukraina. När de västsinnade ukrainarna genom en gaturevolt drev igenom den demokratiskt valda presidenten Janukovytj avgång, med stöd och uppmuntran från väst, så insåg Putin att hans grepp om landet var till en ända. Därmed försvann skälet att acceptera en så stor rysk minoritet inom Ukrainas gränser. Putin hade tidigt deklarerat sin egen röda linje när det gällde att väst skulle hålla sig ur Ukraina. Flottbasen Sevastopol fick inte hamna i ett Natoland.

Det som förbluffar är den absoluta aningslöshet som finns i väst inför vad Ryssland ser som sina vitala intressen och att Putin faktiskt menar allvar med att skydda dessa. Man kan konstatera att västs hållning gentemot Ryssland har starkt bidragit till att Putin fördes till makten och att västvänligheten förbyttes i revanschism. Nu är Putin ingen Hitler, men parallellen med Versaillesfreden och den tyska revanschismen är tydlig och med lite historisk kompetens i Bryssel så hade man kunnat undvika denna utveckling och möjliggjort ett mer demokratiskt och västsinnat Ryssland.

Mikael Jalving: Vilken är den mest sannolika konsekvensen av Krimkrisen?

Mons Krabbe: Putin hade troligen ögonen på hela östra och södra Ukraina men nu nöjer han sig med att införliva Krim i Ryssland, då motståndet från väst har varit större än han väntat sig. Ingen kan dock rubba på det faktum att Krim nu är en del av Ryssland. USA och EU har beslutat sig för att belägga Ryssland med kännbara sanktioner, med fokus på energisektorn, om Putin går in i resten av Ukraina, men i dagsläget förblir sanktionerna relativt tandlösa. Väst vet att om man använder dessa sanktioner redan nu, så har man inget kvar att hota Ryssland med till skydd för resten av Ukraina, då militära medel är uteslutna. Sanktionerna är dessutom ett tveeggat svärd som skadar kontinentens alla gaskonsumenter såväl som Londons finansmarknad.

Den långsiktiga konsekvensen av Krimkrisen blir att världen tvingas acceptera Rysslands militära aggression. USA framstår som försvagat när man inte kan skydda de krafter som vill vara en del av väst. Detta stärker stater som Iran, Kina och Ryssland och inbjuder till fler utmaningar av den internationella ordningen framöver.

 

Gatans parlament undergräver demokratin

529 Mursianhängare dömdes till döden i Egypten under en två dagar lång process som avslutades den 25e mars. En process som bäst kan beskrivas som en rättsfars. Om det är någon som tvivlade om huruvida militärregimen är tillbaka eller inte, så kan de sluta tvivla nu. Militären styr landet igen oavsett vem som ställer upp i och vinner det kommande presidentvalet. Därmed är revolutionen mot Mubarak återförd till utgångspunkten!

Mursi och hans muslimska brödraskap var tvivellöst av skada för landet, men frågan är om avsättandet var värt priset i det långa loppet? Vart går gränsen för vad en demokratiskt vald ledare får göra innan folket får omkullkasta ordningen? När det gäller en auktoritär regim så finns det igen gräns. Denna ska bort så fort som bara möjligt. Frågan är om det Mursi gjorde hotade demokratin till denna grad? Var det värt priset man fick betala sedan, i form av att militären kom tillbaka till makten? Man kan ha olika synpunkter på hur långt det hade gått i Egypten, men detta är en avvägning som alla demokratier får göra. Ska man acceptera det val folket har gjort och bita i det sura äpplet eller ska man destabilisera demokratin för att få till ett maktskifte? I mogna demokratier så faller valet oftare på det förra alternativet.

Ta Frankrike som exempel. Presidenten Francois Hollande lovade mycket som var ekonomiskt ohållbart under valkampanjen, men likväl blev han vald. Nu när han väl genomför det han lovat och därmed förstör den franska ekonomin har han förvandlats till en av de mest impopulära franska presidenterna i modern tid. Även vänsterns väljare sviker honom, till förmån för FN. Fransmännen suckar över att han ska sitta kvar 3 år till, men vad ska de göra? Revolution?

Fransmännen vet bättre än någon att när man väl släppt ut anden ur flaskan så är det svårt att få in den igen. När folket väl har fått uppleva maktens berusning, så är de benägna att om och om igen ta till gatorna för att driva igenom sin vilja. Gatans parlament bryr sig lite om hur demokratin mår i landet. Frankrike fick efter 1789 års revolution uppleva ytterligare 80 år av revolutioner och kupper och landet har även därefter plågats av politisk oro.

Utmaningen för nya demokratier ligger i att tygla gatans parlament och förmå folket att avstå från att försöka lösa alla konflikter med våldsutbrott och eliterna att hålla sig från att kuppa till sig makten när deras intressen kommer i kläm. 2013 i Egypten såg vi båda dessa scenarier på samma gång. Oavsett om folket gjorde ett medvetet val av militären över MB, eller om det var omedvetet, så satte denna kontrarevolution stop för den arabiska våren i Egypten. De summariska dödsdomarna är som sagt det yttersta beviset på detta faktum. Nu annonseras att al-Sisi ställer upp i presidentvalet. Är det någon som tror att han inte vinner? Är det någon som tror att militären inte kommer styra landet framöver?

Jag hade föredragit att MB hade fått bevisa sin inkompetens under en mandatperiod, för att sedan i god ordning sparkas ut av folket genom valresultatet. Nu skapas en dolkstötslegend bland de islamistiska leden och hämndbegäret kommer gro till den dag då de är i position att återgälda tjänsten. En begränsad militär kamp mot armén har redan inletts av islamister, men denna kan mycket väl få mer omfattning med tiden.

Det muslimska brödraskapet ska bekämpas vart det än försöker få politisk makt, men man måste också tänka på förutsättningarna för att det demokratiska systemet ska kunna växa sig starkt. Euromaidan i Ukraina är ett annat exempel på hur gruvliga konsekvenserna kan bli av att massorna på gatan styr utvecklingen. Victor Janukovytj var, liksom väldigt många av politikerna i Ukraina, grovt korrumperad, men han var folkligt vald i ett val som ansågs av utländska bedömare vara korrekt utfört.

Det ukrainska folket är splittrat mellan de nationalistiska ukrainarna som ser mot väst och ryssarna och de ryssvänliga ukrainarna som ser mot öst. Likväl så ansåg ledarskikten i väst att det var fullständigt illegitimt och ett svek mot folket när Janukovytj drog sig ur förhandlingarna om ett associationsavtal med EU. Helt plötsligt hade man glömt att ungefär halva landet inte ville knytas närmare EU. I vanlig ordning inom EU så ses den folkliga motviljan på med förakt. Man ansåg att det var helt legitimt att massorna i månader spärrade av centrala Kiev för att hävda minoritetens (enligt valet 2010) rätt mot majoritetens bara för att dessa tyckte ”rätt”. Visst, objektivt sett är detta asssocieringsavtal det bästa för Ukraina rent ekonomiskt, men borde den frågan inte överlåtas till folket i fria val, istället för på den grupp som råkar vara majoritet i just Kiev? Nästa nationella val var bara ett år bort, 2015. Kunde man inte ha väntat och låtit frågan avgöras då?

Istället störtade man presidenten under omständigheter som fortfarande är oklara. Ryssland invaderade och införlivade Krim, men kanske än värre; inbördeskrig kan hota resten av Ukraina. Nazistpartierna som tycks vara mycket aktiva i väster lär inte föra en försonlig linje när det gäller minoritetsrättigheter. Den tomma retorik som Moskva förde om hur ryssarna diskrimineras kan mycket väl bli verklighet i framtiden.

Min linje är att man alltid ska i det längsta respektera resultaten av fria val. I Egypten kan omständigheterna mycket väl ha upplevts så att en revolution kändes rättfärdigad, men man måste se på det långa perspektivet. Man måste se till den nyfödda demokratins hälsa. Risken är annars att man ändå förlorar det som man försöker skydda!

 

%d bloggare gillar detta: