Om hur västerlandets värderingar ledde till utveckling och modernism: Ett svar till Hans Rosling

Den under sensommaren högaktuella statistikern Hans Rosling har kommit med det ena utspelet efter det andra. Från att omvärdera flyktingsmugglare till att förespråka fri migration, vilket Anna Dahlberg förtjänstfullt sköt ner. Det utspel som jag vill ta fasta på gjorde han i maj i en intervju i ”The Local”, där han bland annat hävdar att det inte finns några svenska värderingar och att vår ekonomiska utveckling och politiska stabilitet har uppstått ur ingenting alls. Det är ren tur helt enkelt! Det finns alltså inga drivkrafter bakom dessa? Vad ska man säga om sådana utspel från en forskare? Detta är ytterligare ett exempel på att subjektiviteten allt mer håller på att förstöra den akademiska världen.

Rosling säger att vi inte längre har svenska värderingar, utan dessa har nu ersatts av moderna värderingar. Vi bor inte på en plats, utan i en tid, fortsätter han. Detta låter en del som framtidsforskaren Alvin Tofflers teser, som jag har behandlat tidigare här på bloggen. Han menar att jordbrukare oavsett plats har mer gemensamt med varandra än de har med de samlare som föregick dem på platsen och människor i ett industrisamhällen har på samma sätt mer gemensamt med varandra än de har med den näraliggande landsbygden. Skiftena till det agrara samhället, det industriella och nu kunskapssamhället har sannerligen inneburit stora skiften när det gäller folks värderingar rörande frågor som familjen, äganderätt, könsroller, staten och dess styrande principer och statsskick.

På så sätt har Rosling en poäng, som dock inte är utan brister vilket jag ska visa längre ner, men, det han helt underlåter att ta upp är varför dessa skiften sker. Inte så mycket när det gäller den agrara revolutionen, men i fallet med de sista två skiftena, så är dessa produkterna av värderingar. Värderingar har skapat samhällsomvälvningar som i sin tur finslipar dessa värderingar och lägger till nya. Rosling kallar det genuint svenska vårt ”hemska förflutna” (”ugly past”), som föregick de moderna värderingarna; jämställdhet, tolerans och transparens, som han vill betona. För att verkligen gnugga in det, och i processen uppvisa sitt Reinfeldtska förakt, så säger han att ”om någonting är svenskt, så är det alkoholism”. Det är så man baxnar. En beroendesjukdom är det enda som är sant svenskt?

Ingen utveckling utan goda värderingar

Modernismen, i Roslings tappning, kan tolkas som det sena industrisamhället, och kunskapssamhället sammanslagna, eftersom han tycks dra en skiljelinje runt 1940-talet. Tydligen så kom industrisamhällets välsignelser som just en skänk från ovan. ”Vi hade tur” deklarerar Rosling. Vi ”fick” en ekonomisk tillväxt, ett sunt politiskt system och ett starkt civilt samhälle. Vi ”fick” detta, tydligen av ren slump!? Som forskare, har Rosling valt att ignorera all ekonomisk forskning om drivkrafterna bakom den industriella revolutionen och all historisk diskurs om krafterna bakom det moderna samhällets uppkomst just i Väst. Jag kan rekommendera honom att ta en titt på Niall Ferguson och hans lista över de faktorer som bidrog till att göra västvärlden exceptionellt, där jag personligen skulle vilja betona den framväxande dominansen av det vetenskapliga tänkandet, rättsstaten med bland annat ägarrättigheter och uppfattningen om individuella rättigheter som från de grekiska demokratierna, via bland annat Magna Charta, resulterade i det liberala demokratiska systemet. Det starka civila samhället i Sverige har uppstått som en konsekvens av ett stort förtroende människor emellan och en vilja att göra gott för gemenskapen, som kan spåras till en värderingsmässig homogenitet.

Dessa växte alltså inte fram av sig själva. De kom inte från ovan som en skänk till en lyckosam civilisation. De var produkterna av de värderingar som redan fanns på plats i Väst. Det moderna samhället är inte en fristående utveckling, utan en vidareutveckling av västvärldens värderingar och samhällsordning. Det är också här som den enda poäng som Rosling har, om det moderna samhällenas delade värderingar visavi de övriga, har sin svaghet. Det faktum att den moderna världen är framvuxen ur väst gör att den skepnad den tar på många platser runt om i världen där den sprids ibland bara blir en blek kopia, påverkad som den är där av de lokala värdringarna so inte förmådde att frammana industrisamhället eller dess modernism. Även om man kan se liknande processer i till exempel så skilda platser som Stockholm och Tehran i spåren av det moderna samhällets inträde, med kvinnors inträde på arbetsmarknaden och medföljande fall i nativitet och fröet till den kvinnliga frigörelsen, så vore det att gå för långt att säga att det därmed finns en knippe delade värderingar mellan de två städerna. Huruvida den västerländska modernismen förmår att mala ner den ofta religiöst betingade reaktionismen över tid är en fråga vars svar vi helt enkelt får vänta på.

Modernismen är en vidareutveckling av västerlandets värderingar

När det gäller de tre moderna värderingar som Rosling tar upp så kan man se att toleransen är en produkt av en seglivad intellektuell tradition, som har bitit sig fast sedan antiken och lyckats övervintra den bistra medeltiden, för att återkomma i full styrka för att betvinga en dogmatisk kristendom som har sina rötter i Mellanöstern och på många sätt utgör ett främmande element i den västerländska civilisationen. Hur mycket vi än vill se den som en del av västerlandet, så är det en kraft som våra intellektuella och fritänkare har fått brottas med från den första dagen till denna. Man kan konstatera att Europas fritänkare och sekulära har lyckats relativt väl med att forma den till att passa lite mindre illa med vår civilisations grundläggande värderingar och på därmed gjort kristendomen mer och mer europeisk. Den tilltagande sekulariseringen av samhället, som blev resultatet av att det vetenskapliga tänkandet lyckades tämja den religiösa dogmatismen avslutade denna process.

Jämställdhet har inte en lång tradition i södra Europa, men i den norra halvan så finns det en tråd som går långt tillbaka i historien. De germanska kvinnorna var fria och jämställda. I de svenska vikinga- och sedan medetida samhällena hade kvinnan en position som man inte kunde se i till exempel den muslimska världen. När mannen var borta så styrde kvinnan torp eller gods. När mannen avled så var hon fri att agera som hon ville, utan att tvingas gifta om sig för att hamna under en ny mans hand. Här skiljer sig Nordeuropa från både det katolska Sydeuropa och det muslimska Mellanöstern och flertalet andra civilisationer. Paradoxalt nog var det troligen mörkast precis innan gryningen, då 1800-talet såg en återgång i kvinnans position, i vissa situationer och samhällsklasser, under den nyreligiösa väckelsen som blomstrade då, som de reaktionära krafternas sista kamp inför det annalkande skiftet till modernism. I andra länder än de nordeuropeiska, och de av dem präglade, så tog det längre tid att få in kvinnor i arbetslivet och därmed tog modernismen längre tid att smyga sig in.

Transparens i politiken, som Rosling lyfter fram, är produkten av närheten mellan elit och folk i ett land. Vår närhet har givetvis fördjupats under hela processen genom industrialisering och framåt, med en möjlig reaktion nu de senaste decennierna när systemet har börjat att hacka. Även här kan man se en skiljelinje mellan det germanska norr och det latinska söder, och ännu mer i relation till länderna söder och öster därom. Medan romarna bit för bit fick folken i söder att förtränga de gamla grekiska idealen, så fanns det i norr en tradition av fria stormän och bönder hade en stark position i relation till den högsta makten. Detta förhållande kan ses som en konsekvens av geografiska begränsningar i form av ett sparsamt befolkat och svårtillgängligt landskap, vilket gjorde att kungarna fick styra med lätt hand och lyhört öra för att förekomma uppror och upprätthålla någon form av kontroll över rikenas domäner. Detta har jag skrivit en artikel om tidigare, som beskriver skillnaderna mellan norr och söder vad gäller de politiska systemen. Med tiden utvecklades det som var en nödvändighet till att bli en politisk kultur, som lade grunden till den demokratisyn som vi har idag.

Således kan man se att de värderingar som Rosling ser som produkter av modernismen redan fanns på plats i en form eller annan i norra Europa. Det är som historiker som Ferguson visar så att dessa värderingar lade grunden till vår ekonomiska utveckling. Om det vetenskapliga och rationella tänkandet inte hade överlevt och steg för steg tyglat religionen så hade vi inta haft den vetenskapliga revolution som lade grunden för den industriella dito. Utan tryggad äganderätt och rättsstat i allmänhet kunde det inte heller finnas någon industrialism. Utan förtroende mellan kapitalägare och elit så hade det varit svårare att ta steget att investera så tungt och långsiktigt som industrialismen krävde. Handelskoggar eller djonkar kunde man segla iväg med och varulager kunde man ibland ha råd att mista, men industrifastigheter och medföljande realkapital är en annan sak. Utan relativt jämställda traditioner skulle denna process också ha gått betydligt långsammare. Att man inte kan mobilisera den kvinnliga arbetskraften i arabvärlden till exempel har tagit bort många investeringar från den regionen. Det första steget i en industrialiseringsprocess är textilindustrin, vilken förlitar sig tungt på kvinnlig arbetskraft. Detta är en av anledningarna till att industrialiseringen har i stort passerat förbi Mellanöstern. Det är ingen slump att industrialismen uppstod i den norra halva av Europa och inte den södra. Eller för den delen i resten av världen.

Vad är svenska värderingar?

Rosling säger tre saker i intervjun: Att det inte krävdes särskilda värderingar för att uppnå modernism och tillväxt, att vi i Sverige (och västerlandet som helhet underförstått) inte hade några goda värderingar innan denna modernism utan befann oss i ett enda mörker och slutligen att det inte finns svenska värderingar med band tillbaka i historien idag, utan istället lever vi med globala värderingar med ett diffust ursprung. Dessa påstående anser jag mig ha avfärdat med bestämdhet ovan. Kvarstår gör dock en fråga: Vad exakt är då svenska värderingar?

Detta är en fråga som framförallt Sverigedemokraterna har försökt använda, men på ett tafatt sätt. Jimmie Åkesson, precis som de flesta sverigedemokrater, har svamlat om att stå i kö och att ha bonader på väggarna när han ska svara på vad det innebär att vara svensk. Vänstern har svarat att det definitivt inte finns några svenska värderingar. Båda har givetvis helt fel. Att respektera samhällets behov av ordning i det offentliga rummet, eller kvinnans ställning i samhället är inte unika svenska kvaliteter. Allting handlar om var på skalan genomsnittet av svenska värderingar befinner sig i ett stort antal frågor. Tycker vi mer eller mindre om det eller det beteendet. Alla måste inte hålla alla kärnvärden högt, men var medelvärdet ligger säger oss allt. Det är därför som detta är så svårt att sätta fingret på. Man kan identifiera ett antal värden som de flesta av oss svenskar tror mycket på att upprätthålla. Mer exakt kan man nog inte bli utan att genomföra en opinionsundersökning av aldrig tidigare skådad omfattning.

Det är inte så att vi (d.v.s. våra medelvärden) skiljer oss dramatiskt från de som man kan finna i våra grannländer, men olika kollektiva historiska erfarenheter har skapat små skillnader och i vissa fall faktiskt betydande skillnader. Våra värderingar är i främsta rummet västerländska värderingar, som inkluderar det som har beskrivits ovan, med arvet från antiken och det medeltida samspelet mellan kyrka och de sekulära krafterna. Nästa steg är den germanska avgränsningen, där vi delar ett visst knippe av värderingar med Storbritannien, Tyskland, Nederländerna och övriga Nordiska länder. I tredje hand så delar de nordiska länderna det faktum att vi i och med det sena kristnandet delar aspekter av den kultur som blomstrade här på vikingatiden, där relationerna mellan elit och makt fick mer fasta former och vår politiska kultur därmed tog en annan väg en den som togs i Tyskland. I sista hand har vi det som skiljer oss från våra grannländer. Danmark som hade andra geografiska förutsättningar än övriga Norden kom att utvecklas till en hybridkultur mellan den tyska och de i norr. Detta kan man se när det gäller deras avsaknad av vår extrema konsensuskultur.

Svenskarnas värderingar (eller, för att vara tjatig; genomsnittet av våra värderingar) tenderar att favorisera samförstånd eftersom det är så vår politiska kultur har utvecklats genom åren mot ett väldigt stabilt samhälle. Den stabila politiska kulturen gav tidigare än nere på kontinenten en tydlig vi-känsla och sammanhållning som föregick den organiserade nationalismen. Vad som är bra för flertalet har således blivit ett högt skattat värde. Vi har inte samma individualistiska dragning som Storbritannien och framför allt dess kolonier har förädlat, men märk väl, en kärlek för personlig frihet. Denna personliga frihet har inte haft samma karaktär som den anglosaxiska friheten. Det är en frihet från förtryck, men inte en frihet att skada helheten. Vi flyr ut i våra stugor djupt inne i skogen, långt från statens arm, där vi kan vara fria, men väl tillbaka i lägenheten eller radhusvillan anpassar vi oss, för att alla ska må bra, men inte till staten, utan till varandra. Staten ses därmed inte som en fjärran maktfaktor såsom den till stor utsträckning ses söder om alperna eller öster om Östersjön, utan som en manifestation av folkviljan. Därför ses anpassningen till statens kollektivistiska dragningar som ett frivilligt val snarare än en kompromiss med de frihetliga idealen.

Det skifte som Rosling missade är istället den av-industrialisering som tog fart ordentligt på 80-talet och steget mot den mer individualiserade kultur som finns inbakad i det som vi nu kallar för ”kunskapssamhället”, i brist på ett bättre ord. Detta är en naturlig ekonomisk post-industriell process, men också en universalisering av den anglosaxiska individualistiska kulturen. Detta går hand i hand med att den svenska industriella framgångsmodellen har gått i graven. De kollektiva lösningarna är inte längre svaret på dagens utmaningar.

Den konsensuskultur som har varit så nyttig i att svetsa samman ett samhälle som är på väg uppåt, har tragiskt nog vänts mot folket nu när Sveriges kurva pekar nedåt. Den svajande ekonomin medförde konflikter om hur man ska styra samhället rätt och migrationsfrågan satte sista spiken i kistan på sammanhållningen. Är omfattande migration det bästa för folket, eller det som är bäst för de ekonomiska och/eller de politiska eliterna? Därom står konflikten. Klart är i alla fall att en växande andel av folket inte längre ser statens linje som grundad i en omsorg om deras bästa. Detta är ett trendbrott. Kontraktet ser därmed ut att vara brutet. I och med denna situation så har konsensuskulturen kommit att vändas emot dem som anser att staten har brutit med den politiska kulturens bärande element som har utgjort själva förutsättningen för det blinda förtroendet; omsorgen om folket.