Villfarelser inom USA:s underrättelsetjänst när det gäller islamismen

Återigen har USA:s underrättelsetjänst uppvisat sin bristande förståelse för sin islamistiska fiendes historia, dess natur och dess strategiska mål. Man kanske skulle säga; dess ovilja att förstå, då det till stor del handlar om att analyserna av detta så viktiga område låter sig styras av politiskt vinklade tankegångar. Nu, under Obama, så blir detta mer tydligt än någonsin tidigare. Tidigare har vi fått se en omfattande mörkläggning av terrorangrepp, som har målats ut som allt från ”våld på arbetsplatsen” till ”road rage” och en märklig ovilja att deklarera det alla visste efter 9/11, nämligen att USA låg i krig med radikal islamism. Istället deklarerades ett diffust ”krig mot terrorismen”. Det är lika dödfött som att deklarera att man ska föra ”krig mot kriget”. Nu, i den framtidsskådande rapport som National Intelligence Council ⁽¹⁾ producerar vart fjärde år till förmån för den tillträdande presidenten, ”Global Trends 2030: Alternative Worlds”,  gavs (s. 68) uttryck för nya vanföreställningar gällande islamismen. Kärnan i NIC:s analys är deras slutsats att den islamistiska terrorismen i stort sett ska upphöra innan år 2030.

I inledningen av stycket om terrorism står det att:

“Several circumstances are ending the current Islamist phase of terrorism, which suggest that as with other terrorist waves – the Anarchists in the 1880s and 90s, the postwar anti-colonial terrorist movements, the New Left in 1970s – the recent religious wave is receding and could end by 2030.”

Dessa jämförelser rimmar illa, då ovan nämnda rörelser var av en helt annan karaktär än den vi upplever nu. Den anti-koloniala terrorismen var tidsbunden, då den var knuten till en specifik period; avvecklingen av kolonierna. När denna period var avslutad fanns inga incitament till att fortsätta bedriva kampen. De två vänster-terrorrörelserna, anarkisterna och 70-talsterroristerna, var till viss del tidsbundna, men de skiljer sig också från islamismen genom skalan och anknytningen till samhället. Anarkisterna var en liten perifer grupp vars kraft sinade då de inte hade stöd i samhället och då tidsandan förändrades. Inte heller vänsterterroristerna på 70-talet var av en skala som går att jämföra. Bader-Meinhof nätverket och andra liknande bestod bara av några dussintal personer och hade inte heller stöd från folket, även om de fick en hel del sympatiska tankar från vänstern.

I officiella USA- dokument existerar inte jihadismen som en motståndare, bara terrorismen som en metod och, motvilligt, islam som dess ursprung. Detta samtidigt som rapporten, politiskt korrekt så det förslår, avrundas med att peka ut kristendomen och hinduismen som potentiella källor till nästa våg av terrorism. Varför författarna ser dessa två religioner som källor till kommande krigsföring mot modernismen utvecklar de inte.

Jihadrörelsen använder sig av terrorism, men den är större än en terrorrörelse. Den är en krigisk folkrörelse, som inte dyker upp och försvinner på ett par decennier som de i rapporten nämnda rörelserna som ofta bygger på ”elit”-klickar utan stor förankring i samhället. Jihadisternas bruk av terror kommer att försvinna lika lite som jihadrörelsen kommer att försvinna. Chansen att detta sker är liten då idén har bitit sig fast inom islam under 1400 år. Nu när islam är på expansion – som de islamister som har strategisk överblick inser – ligger världen öppen för dem. Jihadisterna är de första fotsoldaterna i varje ny konflikt mellan Islam och dess omvärld. De är ena parten i en evig ”god cop, bad cop” rutin som OIC ⁽²⁾ och andra islamistiska påtryckarorganisationer använder mot väst och våra värderingar och vår livsstil. ”Anpassa er efter våra regler, annars kan vi inte svara för vad jihadisterna gör med er”, tycks deras budskap vara.

I rapporten nämns tre faktorer som påverkar slutet på den islamistiska terrorvågen: att USA drar sig tillbaka från regionen, demokratins moraliska seger och att det ”inbillade” civilisationskriget upphör. Låt oss titta på dessa:

A Receding Enemy: I rapporten hävdas att när USA drar sig ur regionen, främst militärt men efterhand allt mer även diplomatiskt och ekonomiskt, så kommer källan till den muslimska ilskan att sina. Vidare sägs att: “Soon, U.S. support for Israel could be the last remaining major focus of Muslim anger.” Ska man läsa in i detta en rekommendation till USA:s president att avbryta relationen till Israel, för att på så sätt värja sig från muslimsk ilska? Obamas allt hårdare policy gentemot Israel, samtidigt som han smörar för islamisterna, tyder i alla fall på att dessa tankar måste förekomma. På det stora hela så kan man konstatera en defaitistisk anda i dokumentet. Man kan se detta som ett ”Chamberlin-moment”, där USA viker sig för islamisternas aggression. Det är möjligt att USA kan isolera sig en aning från islamisternas ilska, men hur blir det för resten av världen? Kommer de islamistiska jihadisterna att upphöra med sina attacker som ett resultat av denna eftergiftspolitik? Nej, troligare är att de får ännu mer energi i sin rörelse, på samma sätt som efter Sovjets uttåg från Afghanistan. Ännu mer energi kommer att riktas mot primärt Israel och Europa, men även Indien och Afrika. I det sistnämnda fallet finns möjligheter till stora territoriella landvinningar, i Europa till mentala dito.

Moral Resurgence of Secular Democracy: “The Arab uprisings have demonstrated the moral and strategic legitimacy of nonviolent struggle. Protesters acted in the name of democratic values, not in the name of religion.” Detta är en mycket naiv bild av händelseförloppet under den arabiska ”våren”. Visserligen fick många sekulära och liberala framskjutna positioner under de folkliga protesterna i Tunisien och Egypten, men som alla vet så har islamisterna tagit över genom sitt överlägset stora stöd bland befolkningen. Vad gäller legitimiteten i icke-våldskamp, så tycks författarna ha glömt att revolutionen i Libyen och den pågående dito i Syrien genomdrivs via militär kamp. Denna militära kamp har visat sig bli en hubb för jihadverksamheten. Jag kan instämma i att protester har blivit ytterligare ett verktyg som frustrerade massor i Mellanöstern nu med hopp om framgång kan använda sig av, men det betyder inte att de andra verktygen, såsom terrorism och mer reguljär jihadkamp ser ut att försvinna från den politiska scenen. Det som är påtagligt efter den arabiska ”våren” är istället hur få länder som förändrades radikalt med hjälp av protester, samtidigt som ingenting hände t.ex. i länderna runt Persiska golfen. Där protesterna slutar måste jihad ta vid, helt enkelt. Libyen och Syrien visar detta med all tydlighet.

Evaporation of Imagined War: Författarna gör bedömningen att det som de uppfattar som ”ett inbillat (krigs)tillstånd, baserat på en beskrivning av fienden och en konflikt över värderingar” kan komma att upphöra under en generation. Detta är säkerligen den förhoppning vi alla har. Att islam, som civilisation, ska nå en punkt där religionen har mindre betydelse i samhället, där begrepp som jihad, ska vara ett minne blott. Dock så tycks författarna ha missat den stora trenden i samhället idag. Utvecklingen pekar åt andra hållet! Islam som religion genomlever en väckelse. Tredje generationens muslimska migranter i Europa upplever sig mer främmande inför väst än deras fäder och farfäder gjorde och således ökar kraven på sharialagar och annan anpassning från samhället såväl som deras egen och familjens efterlevnad, via slöjor och andra levnadsregler. Detta lovar fler och häftigare konflikter mellan den muslimska migrantgruppen och det europeiska sekulära samhället. Motivationen till framtida terrordåd och grogrunden till organisationerna som planerar dessa kommer inte att sina framöver.

Att USA drar sig ur regionen militärt och att demokratiska valprocesser har införts i nya länder i Mellanöstern, vilket lång ifrån förvandlar dem till liberala demokratier, kommer inte leda till att jihadrörelsen tappar fart. Istället så står Mellanöstern inför stora utmaningar framöver. En enorm befolkningstillväxt kommer att hämma en redan beskedlig tillväxt. Det finns inte produktion i regionen till att försörja den nuvarande och än mindre den kommande befolkningen. Detta leder till kronisk fattigdom och frustrationer i befolkningen som regeringarna, demokratiska eller odemokratiska, inte kan finna lösningar på. Den enklaste utvägen för de styrande är att kanalisera dessa frustrationer mot en yttre part, såsom Israel eller väst i största allmänhet.

Det bestående spöket för muslimerna i Mellanöstern är diskrepansen mellan den självbild som muslimen i gemen har, d.v.s. att islam utgör en storslagen civilisation, och den verklighet de faktiskt lever i. Denna skillnad mellan inre bild och yttre verklighet är grunden till mycket av problemen mellan väst och islam. När den muslimska världen själv inte kan se orsaken till denna klyfta mellan verklighet och självbild så tenderar reaktionen bland många muslimer bli att någon annan har orsakat den muslimska världens förfall. Således riktas en rad av anklagelser mot väst och t.o.m. även specifikt mot Israel, för att de har orsakat denna ekonomiska nedgång. Detta är således en gynnsam väg att utforska för en politiker i trångmål som söker förklara tingens tillstånd för sitt folk. 

Problemen som emanerar från denna situation ser inte ut att reduceras under den närmaste framtiden och definitivt inte försvinna innan år 2030. Den bild som NIC presenterar av konflikten mellan väst och islam är full av självbedrägeri. Detta är inte gynnsamt för den som vill försöka förstå och som försöker lösa problemen mellan de två världarna.

Noter:

(1)    National Intelligence Council (NIC) är de amerikanska underrättelsetjänsternas centrum för långsiktiga strategiska analyser. Knytet till United States Intelligence Community (IC).

(2)    Organisation of Islamic Cooperation (OIC) är en sammarbetsorganisation för muslimska länder som domineras av Saudiarabien och andra autokratiska stater. Organisationen har en agenda i FN som går ut på att inskränka mänskliga rättigheter såsom yttrandefrihet, med syfte att skydda islam från kritik. Påtryckningar förekommer även gentemot EU och enskilda stater.