Kommer Saudiarabien lyckas med att införa en mer moderat form av islam i landet?

ANALYS

Nyligen gjorde den saudiska kronprinsen Mohammed bin-Salman ett remarkabelt uttalande vid en konferens om investeringar i Saudiarabien. Han deklarerade att Saudiarabien hade beslutat om ett byte av religionspolitisk inriktning. Hädanefter, hävdar kronprinsen, ska Saudiarabien anamma en mer moderat tolkning av islam, i kontrast till den sedan länge rådande radikala wahhabitiska uttolkningen av islam. Detta är lika anmärkningsvärt som det faktiskt är svårt att ta på allvar. Den salafistiska wahhabismen har sedan sena 1700-talet stått under familjen Sauds beskydd. De båda har existerat i en form av symbios. Wahhabismen får beskydd av den saudiska staten, samtidigt som wahhabismen i sin tur legitimerar familjens Sauds styre såväl som dess väktarskap av de heliga platserna i och runt Mecka. En effekt av detta känsliga samspel har varit att samtidigt som wahhabismen och andra med dem anknutna salafistiska rörelser har bedrivit revolutionär verksamhet i utlandet, så har familjen Saud suttit i orubbat bo på hemmaplan. Men bara så länge som stödet för wahhabismens radikala lära förblir intakt och ekonomiska resurser flödar vidare till den radikalism som man exporterar i stor skala. Så, vad händer nu med Saudiarabiens inre stabilitet, när wahhabismens dogmer ifrågasätts (om än indirekt) på detta sättet?

Kronprinsen tar upp 1979 som ett startskott för en negativ utveckling. Detta är delvis sant. Inte på så sätt att familjen Sauds statsbildning har stöttat wahhabismens heliga krig mot alla s.k. ”moderata” muslimer i mer än 200 år nu, om än från och till. Dagens sponsring av wahhabitisk radikalisering av muslimer världen över är således inte som princip någonting nytt. Det är dock riktigt att påpeka att 1979 utgör ett form av vägskäl. Den shiamuslimska revolutionen i Iran 1979 väckte åter till liv en gammal aversion mellan shia och sunni och familjen Saud kom att frukta för sitt grepp om makten. Det finns en shiamuslimsk minoritet i landet och som om illa inte vore nog så är de bosatta just i den östra delen av landet där oljan finns. Saudiarabiens svar blev att inleda en maktkamp i hela den muslimska världen och i den muslimska diasporan, med Ayatollan i Teheran, om den muslimska världens själ. Man såg det som så här: Det enda sättet att säkra den egna positionen var att förvandla den muslimska världen till en wahhabitisk värld.

Kärnan bland de jihadkrigare som från 1800-talet till 1920-talet förde wahhabismen från land till land med svärdet i hand i familjens Sauds namn, var Ikhwan (Brödraskapet).

Det har länge funnits en kluvenhet inom den saudiska familjen när det gäller modernism. Samtidigt som man har vältrat sig i västerländska lyxprylar så han man velat hålla en fasad som islams försvarare. Utifrån vissa medlemmar av kungafamiljens synvinkel, så är kungafamiljen en gisslan i sitt eget land, tvingade att försvara det oförsvarbara, av landets religiösa etablissemang.

Många familjemedlemmar har dock varit av den mer radikala sorten och har (oberoende av kungen?) finansierat ett avsevärt antal terrororganisationer. En kung, Faisal, mördades 1975 av en annan familjemedlem med anledning av att han hade blivit för modern. Stora inre slitningar med andra ord. Det är svårt att med säkerhet säga om de radikala eller de modernistiska dominerar familjen, men nu tycks i alla fall bin-Salman höra till modernisterna. Reformer har redan inletts i form av att kvinnor nu ska tillåtas att köra bil. Den religiösa polisen, Mutawan, syns allt mindre på gatorna och fler nöjesevenemang ska tillåtas. Allt detta är del av bin-Salmans plan för Saudiarabien som heter Vision 2030, vilken inledde trevande i slutet av förra året. Landet ska moderniseras när det gäller förvaltning, ekonomi och utbildning i hopp om ekonomisk tillväxt.

Låt säga att kronprinsens uttalande är uppriktigt menat och att man tänker genomföra denna förändring. Vad skulle då ha kunnat föranleda detta steg?

– En medvetenhet om att oljan håller på att ta slut.

På kort sikt lider man av att oljepriset har halverats, men på lång sikt förstår man att detta bara är den lilla våndan som kommer när oljekranen blir torr. Detta innebär dels att landet måste moderniseras i syfte att skapa en ekonomi som kan bära sig självt, utan oljeinkomster. Detta kräver en bättre utbildad och mindre bakåtsträvande befolkning. Detta förutsätter i sin tur att de radikalas makt över samhället betvingas, vilket i sig inte kommer bli lätt, då det religiösa etablissemanget har kontroll över utbildningsväsendet. När kronprinsen säger att ”vi kan inte hålla på så här i 30 år till”, så är detta en tidshorisont som styrs av när man tror att oljan kan vara om inte slut så avsevärt mer svårtillgänglig vid slutet av dessa 30 år. Man inser att man inte klarar av att förbli salafistiska i 30 år till. Då är det försent att ställa om ekonomin. Sötebrödsdagarna är med andra ord snart över!

Bush Jr. och kronprins Abdullah.

Den andra konsekvensen av att oljan någon gång inom en inte för avlägsen framtid tar slut, är att USA då kommer tappa intresset för regionen. Saudiarabien står då ensamma och får värja sig självt. Man kan då, om man fortsätter på samma sätt som idag, befinna sig i en mycket fientlig omgivning. Saudiarabiens stöd till den wahhabitiska expansion som har de-stabiliserat inte minst många grannländer, har skett under USA:s militära paraply. Om, eller kanske snarare när, USA drar sig ur regionen så står Saudi där med ett koppel grannar som mycket väl kan vara hämndlystna. Iran är fortsättningsvis en bitter fiende, för att inte tala om Syrien, och till nordväst finns Jordanien och Egypten som har lidet mycket under den salafism som till stor del är inspirerad av och ofta även finansierad av Saudi. Kanske drömmer den blivande saudiska kungen mardrömmar med anledning av det faktum att just Egypten var det land som gick in och gjorde slut på både det första och det andra Saudiska riket, som så plågade sina grannar med sitt blodtörstiga jihad, i början av 1800-talet?

– Trumps påtryckningar

Donald Trump har utövat potenta påtryckningar på den saudiska regimen att förändras och att bekämpa jihad-terrorn. Detta står i stark kontrast till den obehagligt nära relation som Bush Sr. och Jr. hade med den saudiska kungafamiljen och den insmickrande och islamfjäskande hållning som Obama hade till arabvärlden generellt sett och Saudiarabien i synnerhet. Det tal som Trump höll till saudierna under ett besök där i maj 2017, utgjorde en ny tydlighet i relationen mellan USA och Saudi. Trump var tydlig som troligen ingen annan tidigare president om Saudiarabiens skyldighet att ta itu med det våldsamma globala jihad som till så stor del har sitt ursprung innanför landets gränser.

Obama viker sig underdånig inför Saudiarabiens kung!

Jag ser det inte som en slump att den kanske största, öppet sett, men definitivt den mest oblyga, finansiären av jihad-terrorism, Qatar, bara en månad senare utsattes för en handelsblockad och diplomatisk isolering av Saudiarabien tillsammans med Egypten, Bahrain och Förenade Arabemiraten, med anledning av detta stöd (1,2). Visst, det har gnisslat mellan de två wahhabitiska broderstaterna Qatar och Saudi länge, gällande hur långt man ska gå i stödet av utländska radikalism, inte minst när det gäller det Muslimska Brödraskapet, men detta steg är längre än vad man kan förvänta sig utan stöd från USA, som ändå har en stor militärbas i Qatar. USA har officiellt försökt att medla och uppmanat till moderering, men samtidigt har Trump hela tiden stöttat kraven på Qatar. Landets goda relationer till Iran har också varit en stor stötesten.

Anledningen till att Saudiarabien nu tycks vara särskilt mottagliga för dessa påtryckningar från USA, är att de är mer än lite oroliga för att de håller på att tappa kontrollen över den eld de leker med. Kungafamiljens relation till jihadisterna kan verkligen liknas vid en man vid en eldstad en kall natt. Han behöver den för att hålla sig varm, kanske rent av vid liv, men om den sprider sig utom kontroll så är det lika dödligt. Kanske anser kungafamiljen att den delikata maktbalansen mellan dem och den radikala uleman nu riskerar att hotas? Tillkomsten av IS, som Qatar har gett mycket stöd, har satt skräck i dem. Tanken på att en liknande folklig revolutionär rörelse skulle kunna uppkomma även på hemmaplan skrämmer troligen. Många huvuden i kungafamiljen skulle då rulla! Hotet är uppenbart nu när IS styre i Syrien håller på att kollapsa och de många saudierna som har rest dit troligen återvänder. Situationen i Saudiarabien är definitivt inte stabil. Befolkningen är ung och rastlös och arbetslösheten är hög. Många unga vill modernisera, men ännu fler är radikala och blir allt argare.

Avslutningsvis: Vad kommer dessa reformer leda till?

Kommer man lyckas avhjälpa de strukturella ekonomiska problem som finns i landet med dessa reformer? Kommer man kunna ta udden av de radikalas frustrationer innan det är för sent. Eller kommer man rent av påskynda deras radikalism med detta drag? Det är väldigt svårt att säga vad som kommer hända, men jag kan inte tänka mig att det kommer gå lätt att vända helt på religionssynen i ett land som i decennier har utgjort epicentrum för den radikala muslimska väckelse som plågar hela världen idag. Ska den wahhabitiska mördarkultens hemland nu framgångsrikt moderniseras, samtidigt som alla wahhabitiskt sponsrade moskéer runt om i världen spyr ut hat, illvilja och intolerans gentemot just denna moderna värld? Tillåt mig att tvivla, men om det är någon som kan så är det just den familj som i decennier nu har fått världens mest bakåtsträvande religiösa ideologi att acceptera deras egna utsvävade, dygdelösa och depraverade livsstil. Problemet är att vare sig man lyckas pacificera det religiösa etablissemanget på hemmaplan eller ej så kommer det inte vara till någon nytta för oss i Europa, då allt tal om att verka mot radikalisering bara kommer leda till en läpparnas bekännelse från uleman och något som bara kommer synas på just hemmaplanen. Utomlands kommer wahhabismen oavsett fortsättningsvis utgöra den främsta källan till att skapa splittring och fientlighet mellan muslimerna i diasporan och deras värdländer.

Annonser

Invasionen av Irak startade den arabiska våren

USA:s roll i Irak under och efter invasionen 2003 är en av de mest infekterade frågorna i vår tid. Att man gjorde många fel efter övertagandet av landet är till stor del klarlagt. Ockupationen var väldigt dåligt, om överhuvudtaget, planerad. Man överförde erfarenheter från Tyskland och Japan okritiskt till ett nytt sammanhang, där dessa läxor inte var applicerbara. Man baserade planen på en dålig förståelse för processerna som styr regionen och var fullständigt aningslösa inför det faktum att sunnis och shias inte hyste någon lojalitet till staten Irak eller någon uppfattning om en arabisk nation. Istället var och förblev de religiösa identiteterna de primära. Hur USA kunde missa detta är ofattbart. Likaså konsekvensen att landet Irak skulle på grund av sin shiitiska dominans skulle försvinna ur deras händer och förskjutas till det iranska lägret.

Gjorde man då inget rätt och vad är man ansvarig för egentligen? Är USA ansvarig för det terrorkrig som sunniterna bedrev mot shias och förföljelsen av de kristna? Om man ockuperar ett land så är man skyldig att upprätthålla ordningen. Här var misstaget att man inte hade tillräckligt med trupp för att skydda varken egendom eller befolkning. Ur en neutral moralisk synvinkel så har ett ockuperat folk rätten att göra motstånd mot en ockupant och även utfallet av detta har USA ett visst ansvar för. Dock så ryms det inte i folkrätten att använda terrorbombningar som vapen, så medan man kan klandra USA för att de inte kunde förutse detta så kan man samtidigt inte lasta dem med det faktiska juridiska ansvaret för denna terror.

USA och Storbritannien klandras rutinmässigt för det kaos som Irak befinner sig i idag med ett hotande inbördeskrig runt hörnet. Tony Blair uttalade sig nyligen i enlighet med att de inte kunde tillskrivas detta ansvar då det som sker nu i Mellanöstern påverkas av större krafter och en inhemsk dynamik. Han menar att det är ogrundat att tro att den arabiska våren inte skulle ha spridit sig till Irak och skapat en liknande situation i vilket fall som helst.

Är detta ett rimligt påstående? Kan man verkligen bortse från att invasionen har påverkat dynamiken i regionen? Det har den uppenbarligen, men inte bara på ett negativt sätt utan också på ett positivt sätt, vilket ofta villigt glöms bort.

Orsakade invasionen av Irak 2003 den arabiska våren?

Frågan är vilken roll invasionen 2003 hade i den arabiska våren? Ett primärt syfte med denna intervention var att etablera en demokrati mitt i Mellanösterns hjärta, som sedan skulle kunna tjäna som exempel för grannländerna. Den demokrati som skapades har, som vi kan se, väldiga brister, men likväl infördes någonting helt nytt i den arabiska världen. Detta vill ingen kritiker av Bush:s och Blair:s invasion tillerkänna dem. Det är svårt att bortse från att bilderna som kablades ut i arabvärlden, av irakier som stod i långa led för att lägga sina röster i ett val som inte var manipulerat, inspirerade andra araber och väckte deras egen längtan efter rättvisa och frihet.

Kort efter det första valet till parlamentet i januari 2005 kom ”Ceder Revolutionen” i Libanon. Denna utlöstes av mordet på premiärministern Rafik Hariri 14 feb 2005, vilket säkerligen i sig skulle ha skapat protester, men omfattningen av det folkliga upproret, målmedvetenheten och visionen om ett demokratiskt och fritt Libanon skulle troligen inte ha nått den nivå det gjorde utan förebilden i Irak. De syriska trupperna skulle helt enkelt ut och landet skulle få en möjlighet till omstart. Den socialistiska druzledaren Walid Jomblatt, vilken inte är en naturlig vän av USA, tillerkänner invasionen 2003 detta inflytande över skeendet när han säger; ”…den här processen startade tack vara den amerikanska invasionen av Irak…” ”…när jag såg det irakiska folket rösta för tre veckor sedan, hela 8 miljoner av dem, då visste jag att det var början på en ny arabisk värld”.

Det är inte heller otänkbart att besvikelsen över det uppenbara valfusket till förmån för Ahmadinejad under valet i Iran 2009 och de följande våldsamma folkliga protesterna fördjupades som ett resultat av jämförelsen med de demokratiska processerna i grannlandet Irak, där nu de närstående shiamuslimerna fick rösta fritt.

Oavsett hur vi ska se på händelserna i Iran så ser jag en röd tråd från implementerandet av demokrati i Irak 2005 till det arabiska ropet på demokrati och frihet under den arabiska våren 2011. Med andra ord så kan man säga att Bush och Blair lyckades i sin ansatts att använda Irak som ett exempel för regionen. Araberna kunde och ville också ha demokrati! Troligen kommer eftervärlden döma dem annorlunda än de flesta gör idag om detta experiment faller väl ut.

Blir slutresultatet positivt eller negativt?

Frågan är då: Faller det väl ut? Om våren var ett resultat av Irak 2003 så bör med samma logik även konsekvenser såsom att delar av ”våren” förvandlades till ”höst” även de tillskrivas Bush och Blair.

Ur västerländskt perspektiv så blev resultatet av stora delar av ”våren” en besvikelse. Det muslimska brödraskapet, som var den enda riktiga oppositionella politiska kraften i många av de arabiska diktaturerna, tog via valurnorna makten över revolten. De har en agenda som står i kontrast till vår syn på vad religionens roll ska vara i samhället, men ändå så blev resultatet differentierat. I Tunisien har en mer moderat politik förts, medan Egypten blev skräckexemplet på islamistisk politik. Väst valde även att stödja de militära revolutioner som skedde i Libyen och Syrien utan någon tanke på vilka krafter det egentligen var man stöttade. Detta är inte Bush:s skapelse så mycket som det är Obamas: men det är tveksamt om han hade agerat mycket annorlunda. Den religiösa identifikationen gjorde att araberna röstade utefter religiösa linjer i de kommande valen och militära konflikter blossade upp dem emellan så fort styret i de sekteristiskt splittrade staterna kom att domineras av en av grupperna. Man fortsatte, mer än lovligt naivt med Irak i backspegeln, att tro att upproret mot Bashar Assad skulle handla om folket mot en diktator istället för sunnis krig mot alleviter, shias och kristna.

Om man vill se Saddamsregimens fall i Irak 2003 som den första dominobrickan som skulle komma att fälla många av de andra auktoritära brickorna i regionen och tillskriva Bush och Blair detta, så får man också vara rättvis och tillskriva dem en del av skulden för de religionskrig som har följt efter att diktatorerna har avlägsnats.

Blair påpekar dock att större krafter är i spel och till stor del får man ge honom rätt i detta. Konflikten mellan sunnis och shias är inte skapad av invasionen av Irak 2003. Grupperna har förtryckt varandra och legat i krig under en period av mer än trettio år, under denna den senaste konfliktperioden dem emellan.

Saddam krossade ett shiauppror i Irak efter det första gulfkriget 1991 och Assad Sr gjorde detsamma med ett sunniuppror som kulminerade med massakern i Hama 1982. Shias bedriver motstånd och uppror i östra Saudiarabien och Bahrain. Shias kräver mer inflytande, uppbackade av vapenmakt, i Libanon på bekostand av bland annat sunnis. Häftiga och blodiga konflikter rasar mellan sunnis och shias i Pakistans största stad Karachi. De av Saudiarabien finansierade talibanerna angrep på religiösa grunder de shiamuslimska kazarerna i Afghanistan på 90-talet och massakrerade tusentals vilket nästan fick Iran att intervenera. Situationen mellan sunnis och shias var med andra ord långt ifrån lugn på natten innan den amerikansk-brittiska invasionen av Irak 2003.

Blair har således rätt i att det fanns långt större krafter i spel, men konsekvensen av invasionen blev trots allt att denna kamp mellan sunnis och shias fick en helt ny spelplan i Irak och Syrien. Frågan är dock hur man ska värdera de två konsekvenserna mot varandra? Vad är demokratin värd i relation till den bensin den religiösa kampen fick? Är demokratin överhuvudtaget värd någonting, i våra ögon, när folket använder sin nyfunna frihet till att rösta för förtryckande religiösa lagar såsom ett bedrövligt legaliserande av pedofili (barnäktenskap), dödsstraff på apostasi och konvertering? Kanske mest destruktivt ur demokratisk synvinkel är att man använder en majoritetsposition till att marginalisera och förtrycka de etno-religiösa grupper som befinner sig i minoritet. Har vi då misslyckats i vår ansatts? Är det ens värt att försöka? Tyvärr får vi inte svaret på dessa frågor på många år än. Det kan inte vara fel i grunden att vi gav befolkningen i regionen möjligheten. Att alla inte tog vara på denna kan väst inte klandras för. Befolkningen i Tunisien synes vara nöjd samtidigt som al-Maliki grundligt har förstört möjligheterna till samlevnad mellan landets religiösa grupper. Om ett antal decennier kan dessa konflikter ha bedarrat och man kanske kommer konstatera att Bush och Blair var de som ryckte regionen ur sin politiska stagnation och satte den på spåret mot frihet och folkstyre. Eller så kommer man konstatera att deras bidrag bestod i att släppa facklan ned i krutdurken? Ja, vem vet egentligen redan nu?

 

Gatans parlament undergräver demokratin

529 Mursianhängare dömdes till döden i Egypten under en två dagar lång process som avslutades den 25e mars. En process som bäst kan beskrivas som en rättsfars. Om det är någon som tvivlade om huruvida militärregimen är tillbaka eller inte, så kan de sluta tvivla nu. Militären styr landet igen oavsett vem som ställer upp i och vinner det kommande presidentvalet. Därmed är revolutionen mot Mubarak återförd till utgångspunkten!

Mursi och hans muslimska brödraskap var tvivellöst av skada för landet, men frågan är om avsättandet var värt priset i det långa loppet? Vart går gränsen för vad en demokratiskt vald ledare får göra innan folket får omkullkasta ordningen? När det gäller en auktoritär regim så finns det igen gräns. Denna ska bort så fort som bara möjligt. Frågan är om det Mursi gjorde hotade demokratin till denna grad? Var det värt priset man fick betala sedan, i form av att militären kom tillbaka till makten? Man kan ha olika synpunkter på hur långt det hade gått i Egypten, men detta är en avvägning som alla demokratier får göra. Ska man acceptera det val folket har gjort och bita i det sura äpplet eller ska man destabilisera demokratin för att få till ett maktskifte? I mogna demokratier så faller valet oftare på det förra alternativet.

Ta Frankrike som exempel. Presidenten Francois Hollande lovade mycket som var ekonomiskt ohållbart under valkampanjen, men likväl blev han vald. Nu när han väl genomför det han lovat och därmed förstör den franska ekonomin har han förvandlats till en av de mest impopulära franska presidenterna i modern tid. Även vänsterns väljare sviker honom, till förmån för FN. Fransmännen suckar över att han ska sitta kvar 3 år till, men vad ska de göra? Revolution?

Fransmännen vet bättre än någon att när man väl släppt ut anden ur flaskan så är det svårt att få in den igen. När folket väl har fått uppleva maktens berusning, så är de benägna att om och om igen ta till gatorna för att driva igenom sin vilja. Gatans parlament bryr sig lite om hur demokratin mår i landet. Frankrike fick efter 1789 års revolution uppleva ytterligare 80 år av revolutioner och kupper och landet har även därefter plågats av politisk oro.

Utmaningen för nya demokratier ligger i att tygla gatans parlament och förmå folket att avstå från att försöka lösa alla konflikter med våldsutbrott och eliterna att hålla sig från att kuppa till sig makten när deras intressen kommer i kläm. 2013 i Egypten såg vi båda dessa scenarier på samma gång. Oavsett om folket gjorde ett medvetet val av militären över MB, eller om det var omedvetet, så satte denna kontrarevolution stop för den arabiska våren i Egypten. De summariska dödsdomarna är som sagt det yttersta beviset på detta faktum. Nu annonseras att al-Sisi ställer upp i presidentvalet. Är det någon som tror att han inte vinner? Är det någon som tror att militären inte kommer styra landet framöver?

Jag hade föredragit att MB hade fått bevisa sin inkompetens under en mandatperiod, för att sedan i god ordning sparkas ut av folket genom valresultatet. Nu skapas en dolkstötslegend bland de islamistiska leden och hämndbegäret kommer gro till den dag då de är i position att återgälda tjänsten. En begränsad militär kamp mot armén har redan inletts av islamister, men denna kan mycket väl få mer omfattning med tiden.

Det muslimska brödraskapet ska bekämpas vart det än försöker få politisk makt, men man måste också tänka på förutsättningarna för att det demokratiska systemet ska kunna växa sig starkt. Euromaidan i Ukraina är ett annat exempel på hur gruvliga konsekvenserna kan bli av att massorna på gatan styr utvecklingen. Victor Janukovytj var, liksom väldigt många av politikerna i Ukraina, grovt korrumperad, men han var folkligt vald i ett val som ansågs av utländska bedömare vara korrekt utfört.

Det ukrainska folket är splittrat mellan de nationalistiska ukrainarna som ser mot väst och ryssarna och de ryssvänliga ukrainarna som ser mot öst. Likväl så ansåg ledarskikten i väst att det var fullständigt illegitimt och ett svek mot folket när Janukovytj drog sig ur förhandlingarna om ett associationsavtal med EU. Helt plötsligt hade man glömt att ungefär halva landet inte ville knytas närmare EU. I vanlig ordning inom EU så ses den folkliga motviljan på med förakt. Man ansåg att det var helt legitimt att massorna i månader spärrade av centrala Kiev för att hävda minoritetens (enligt valet 2010) rätt mot majoritetens bara för att dessa tyckte ”rätt”. Visst, objektivt sett är detta asssocieringsavtal det bästa för Ukraina rent ekonomiskt, men borde den frågan inte överlåtas till folket i fria val, istället för på den grupp som råkar vara majoritet i just Kiev? Nästa nationella val var bara ett år bort, 2015. Kunde man inte ha väntat och låtit frågan avgöras då?

Istället störtade man presidenten under omständigheter som fortfarande är oklara. Ryssland invaderade och införlivade Krim, men kanske än värre; inbördeskrig kan hota resten av Ukraina. Nazistpartierna som tycks vara mycket aktiva i väster lär inte föra en försonlig linje när det gäller minoritetsrättigheter. Den tomma retorik som Moskva förde om hur ryssarna diskrimineras kan mycket väl bli verklighet i framtiden.

Min linje är att man alltid ska i det längsta respektera resultaten av fria val. I Egypten kan omständigheterna mycket väl ha upplevts så att en revolution kändes rättfärdigad, men man måste se på det långa perspektivet. Man måste se till den nyfödda demokratins hälsa. Risken är annars att man ändå förlorar det som man försöker skydda!

 

%d bloggare gillar detta: