Landsbygdens seger över staden?

Det mönster som vi är vana vid att se i urbaniseringens spår är att när folk från landsbygden flyttar in till städerna så anammar de så småningom de värderingar och synsätt som är förhärskande i städerna. Städerna har tjänat som modernismens och upplysningens motorer, medan de religiöst och socialt konservativa krafterna har haft sitt fäste på landsbygden.

Konflikten mellan moderniserande krafter och islamistiska krafter i Mellanöstern idag kan även ses i ljuset av denna eviga konflikt mellan stad och landsbygd. Frågan är vilken av dessa som nu har övertaget?

En något oroväckande brytning med nämnda mönster kan vi nu spåra i Mellanöstern. Landsbygdsvärderingar verkar allt mer få fotfäste i städerna och vinner mark på bekostnad av modernismen. Det är ingen nyhet att den moderniseringsvåg som svepte genom Mellanöstern via liberalismen och socialismen under de första tre fjärdedelarna av 1900-talet hade sitt fundament i stadsbefolkningarnas vidsynthet och livsstil.

Nu när miljoner och åter miljoner av människor från den fattiga och konservativa landsortsbefolkningen flyttar in till de stora metropolerna som Kairo och Istanbul så har dessa urbana miljöer svårigheter att integrera dem. Landsbygdsbefolkningen växer helt enkelt för snabbt. I Istabuls södra förorter växer det fram samhällen där islamisterna har ett starkt grepp om människorna och där landsortens värderingar biter sig fast.

Problemet i denna process är att nativiteten bland landsortens befolkning är skyhög, medan den är under ersättingssnivå bland den gamla urbana befolkningen. Detta mönster är lika gammalt som urbaniseringen som fenomen. I London under 1800-talets urbanisering hade befolkningen minskat om det inte hade varit för tillskottet av människor från landsbygden. Staden, kan man säga, konsumerar folk med god aptit!

Den urbana kulturens överlevnad har således alltid hängt på dess möjlighet att integrera den inflyttande landsortsbefolkningen i dess modernistiska kultur. Detta mönster förefaller nu vara hotat. Den stora frågan nu i Mellanöstern är om den inflyttade landsortsbefolkningens nativitet kommer minska tillräckligt snabbt för att städerna ska kunna integrera dem i modernismen, eller om den gamla modernistiska stadsbefolkningen med tiden kommer tappa inflytandet över stadens sociala och politiska kultur?

Annonser

Ship to Gaza

Denna artikel publicerades idag på Newsmill.

Ship to Gaza underminerar fredsprocessen

(Newsmill 15 september 2011)

FN rapporten om Ship to Gaza incidenten (hädanefter benämnt StG) visar att Israel hade rätten att upprätta en blockad av Gaza, för att förhindra införseln av vapen till Hamas. Israel befinner sig trots allt i ett ”de facto” krigstillstånd med Hamas.  StGs försök att bryta blockaden har som syfte att provocera Israel till att ännu en gång överreagera. Israels tendens att överreagera är dess stora svaghet. Det är i och för sig förståeligt, givet att staten har stått under invasions- och förintelsehot under hela dess 60-åriga existens.

(Fredsaktivist på Mavi Marmara)

StG:s provokationsstrategi är en del av en större helhet som har inkluderat krigen i Libanon 2006 och Gaza 2008.

I grund och botten sitter Israel i en rävsax. Om de drar sig tillbaks från ockuperade territorier så utsätter de landet för beskjutning från positioner lång mer fördelaktiga för landets fiender än vad som annars är fallet. Om de stannar kvar förlorar de allt rimligt hopp om ett fredsavtal samtidigt som landet blir allt mer isolerat i omvärlden.

Då hoppet om ett fredsavtal trots allt har varit ett marginellt hopp, givet inte bara Syriens ställningstagande, utan framförallt de islamistiska rörelserna, Hamas och Hizbollahs kompromisslösa ställningstagande att ingen fred kan bli möjlig förrän Israel är förintat, så har Israel länge valt att självt agera kompomisslöst.

Till slut blev det dock Israel som tog det första steget mot att påbörja en fredsuppgörelse. I maj 2000 drog Israel sig tillbaka från buffertzonen i södra Libanon och 2005 från Gaza plus en del bosättningar på västbanken, utan något fredsavtal eller krav på några andra vilkor som den arabiska sidan skulle uppfylla. Detta var en stark goodwillgest från israelisk sida som de hoppades skulle underlätta vidare förhandlingar.

Vad blev svaret? Ja, det vet vi idag. Islamisterna flyttade fram sina positioner och använde dessa till att angripa Israel, precis som man hade fruktat. Gränsraiden av Hizbollah in i Israel 2006 och Hamas oupphörliga beskjutningar in i Israel från Gazaremsan, med crescendo i december 2008, var otvetydigt krigshandlingar. Man kan beklaga att Israel ofta väljer att agera mycket kraftfullt. För dem är det sekundärt vad den internationella opinionen säger. Hamas och Hizbollah å andra sidan är mycket slipade i sin mediastrategi. Militära installationer placeras i källarlokaler i vanliga bostadshus i södra Beirut och Gaza city. Raketer avfyras från hustak och nära intill sjukhus, med vetskap om att IDF´s artilleriradar pejlar in avfyrningarna, vilket leder till omedelbar svarseld, med civila förluster som följd. Dessa civila förluster är medel för att uppnå målet, offerstämpeln. Al-Jazeera slussas runt från katastrof till katastrof och kablar ut bilderna till världen. Israel är chanslösa i mediakriget. Hamas och Hizbollah är de otvetydiga vinnarna i de båda krigen 2006 och 2008/09. Den tydligaste effekten av kriget i Libanon 2006 var att Israels relation med Turkiet blev väldigt skakig.

Spiken i kistan för denna relation sätts in av intermezzot runt StG konvojen 2010. Att Turkiet släppte iväg blockadbrytarna var en indikation om hur relationen med Israel hade utvecklat sig. Det finns tydliga band mellan, den för ”Frihetsflottan” centrala organisationen, IHH och terrororganisationer som Hamas. Att namnkunniga svenskar såsom författare, filmstjärnor, riksdagsledamöter och professorer lierar sig med terrororganisationer är och förblir ett mystrium för mig.

Värre är att detta engagemang och agerande, som FN nyligen har förklarat vara i strid med internationell rätt, verkar mycket menligt på fredsprocessen. Den övergripande strategin bakom Libanon- och Gazakrigen och StG är att isolera och frysa ut Israel. Israel ska känna att det befinner sig i en omöjlig situation och tvingas till ytterligare eftergifter.

Problemet är, som nämnts ovan att Israel redan har provat eftergifter och sett resultatet av dessa. Islamisterna ser eftergifter som ett tecken på svaghet och istället för egna tillmötesgåenden får de blodad tand.

Således blir det enda resultatet att Israel allt mer drar sig tillbaka in i sitt skal och fredsprocessen dör allt mer. Denna process är personerna bakom StG medskyldiga till. De bestraffar den part som försöker göra eftergifter.

Denna linje är inte så konstig givet deras världsbild, där judarna inte har rätt att bo i regionen och än mindre har rätt att ha en egen stat. Hur pass fel dessa båda premisser är ska jag förklara i en annan artikel som publiceras här om ett par dagar.

%d bloggare gillar detta: