Israels osäkra framtid

Det finns anledning att vara bekymrad för Israels framtid. Om man spårar de stora trenderna så finns det många orosmoln vid horisonten. Jihadrörelserna Hamas, Hizbollah och Islamiska jihad har under de senaste tre krigen 2006, 2008/9 och nu 2012 visat hur framgångsrik deras strategi är. De går stärkta ur varje konflikt och Israel ser allt mer tandlöst ut.

Strategin i kort summering: Jihadrörelserna gör raider över gränsen och beskjuter med raketer tills Israel inte längre har något val annat än att slå tillbaka. Reaktionen kostar många civila liv. Detta ser jihadisterna till genom att placera avskjutningsramper och andra militära anläggningar i anslutning till bostadshus och moskéer. Bilderna av dödsoffren sprids sedan snabbt och vida runt av al-Jazeera och villiga västmedia såsom BBC. Israel kan som mest kortsiktigt bekämpa individer ur ledarskapen och de militära resurser som de kommer åt, innan den globala opinionen tvingar dem till att skriva på eldupphöravtal som lämnar, i allas ögon, jihadisterna som de moraliska segrarna.

Satellitbild som visar hur Hamas placerar militära installationer intill skolor och sjukhus och skjuter av raketer från positioner precis intill dessa eller från husens tak.

 

Alternativen

Dagens situation är väsensskild från de relativt lätta segrarna som IDF kunde åstadkomma mot de reguljära arabiska arméerna under 1900-talet. Dagens motståndare är gerillarörelser. De glider bara undan om Israel inleder en markoffensiv. Om Israel skulle gå in för att ockupera hela Gaza, om än bara tillfälligt, så skulle det omedelbart innebära att de drar på sig dagliga förluster via bakhåll, bilbomber och IED:s (1). Det ockuperade området skulle bli en militär sankmark på samma nivå som det USA har fått genomleva i Irak. Detta vet Israels militära ledning. Därför avstod man från mer än symboliska inryckningar på marken i Libanon 2006 och Gaza 2008/9 och nu i Gaza 2012 avstod helt och hållet. I Libanon 2006 tillfogades IDF (2) t.o.m. svidande stridsvagnsförluster vid en sammandrabbning med Hizbollah, som gav ledningen en tankeställare och starkt bidrog till att vidare framryckning avbröts.

Varför tog Hamas kontrollen över Gaza? Konsekvensen blev ju att de tappade den ledande positionen i Palestinska administrationen som helhet och inte ens bestred kontrollen över Västbanken. Svaret ligger i att västbanken, med sitt öppna böljande landskap och mer småskaliga samhällen inte passade gerillakrig mot en armé som IDF, medan den tätt bebyggda Gazaremsan utgjorde en perfekt bas för okonventionell krigsföring. I de urbana centra som finns i Gaza kan en tekniskt underlägsen försvarare tillfoga en motståndare betydande förluster genom asymmetrisk krigsföring. Ett israeliskt intåg i Gaza kan inte bara sluta med en moralisk seger för Hamas utan även med att IDF tillfogas för israelerna orimliga förluster. Samma sak kan sägas om södra Beirut, om israelerna överväger att i framtiden fullfölja en offensiv mot Hizbollah på liknande vis.

Israel sitter med andra ord i en rejäl sax. De kan inte tillåta fortsatt beskjutning av sitt territorium, samtidigt som de inte kan slå ut de tre jihadrörelserna mer än tillfälligt och då genom att ådra sig förluster och riskera nesliga bakslag. Risken för att man förlorar soldater till krigsfångenskap är uppenbar i en sådan situation. Israel vet hur plågsamt det har varit att ha bara EN israelisk soldat i arabiska händer.

Vad ska Israel göra i denna situation då? Tyvärr har jag inget svar på den frågan. Jag ser ingen bra väg ur detta. Min slutsats är att Israel bara har två dåliga alternativ att välja på. Antingen så kan man fortsätta på den inslagna vägen och spela med på jihadisternas villkor, d.v.s. att fortsätta att inlåtas i denna oftast lågintensiva och eviga utnötningskamp, eller så kan Israel ta till det otänkbara alternativet. Detta innebär i princip att Gaza återockuperas och en och en halv miljon araber fördrivs till Egypten. Detta vore en katastrof för Israel, då landet skulle bli fullkomligt isolerat och troligen bli övergivet även av USA (beroende på vem som är president). Likväl så kan detta scenario bli verklighet under särskilda omständigheter, såsom under eller efter ett storkrig mellan Israel och arabstaterna.

En vanlig invändning mot detta magra urval av alternativ, är att det tredje alternativet, en tvåstatslösning kan skapa en fredlig samexistens mellan israeler och araber. Tyvärr så ser jag det så att en fredlig uppgörelse är ett allt mer avlägset alternativ. Varken Hamas eller Abbas krets tänker nöja sig med en återgång till 1967 års gränser. De har gjort klart att de inte nöjer sig med mindre än att hela Israel ska bort från kartan. 1967 års gränser är bara ett första steg. Kan Israel gå med på en sådan överenskommelse med den vetskapen? Det luktar München 1938 lång väg (3).   

Den enda ”fred” Israel kan få med sina arabiska islamistiska fiender är en tillfällig ”fred” som egentligen är en mer av paus. En ”fred” som innebär att Israel förlorar sin förmåga att på ett adekvat sätt värja sig från angrepp. Detta gäller från såväl angrepp av den typen som Hamas och Hizbollah utför, då de med lätthet skulle kunna bombardera landet från norr till söder, som eventuella konventionella storskaliga angrepp från grannstaterna. En återgång till 1967 års gränser skulle blotta Israels strupe inför en framtida konventionell angripare, som med relativ lätthet skulle kunna klyva landet i två delar vid Tel-Aviv.

Framtiden ser dyster ut

För många indikatorer visar att förutsättningarna blir allt sämre för Israel, för att jag ska kunna vara optimistisk. Omgivningen blir allt mer islamistisk och således allt mer fientlig gentemot Israel. En stor majoritet av Egyptens befolkning vill bryta fredsavtalet länderna emellan. Det är bara en tidsfråga innan även Syrien och Jordanien också leds av islamistiska regeringar. Stödet för Hamas aggressionspolitik gentemot Israel blir allt större i grannländerna, både från högt och lågt håll. Det är svårt att tänka sig att Hamas med dessa förutsättningar kommer att vika från sin kompromisslösa hållning vad gäller Israels existens. Det är möjligt att de lyckas lura Israel till en Chamberlin-”fred” efter påtryckningar på landet från Obama eller hans likar, men reell fred kommer de aldrig vilja ha.

Redan under detta krig hotade Egypten med ”allvarliga konsekvenser” om Israel gick in med markstyrkor i Gaza. Vad som menades med detta uttalande är oklart, då Egypten inte har så många påtryckningsmedel annat än att formellt riva upp fredsavtalet och re-militarisera Sinai. Detta skulle riskera ett krig som Egypten inte är redo att hantera i dagsläget. Dock så ger detta föraningar om framtiden. Ett allt mer islamistiskt Egypten, och troligen de andra grannstaterna, kommer sannolikt utfärda liknande hot vid framtida konflikter mellan Israel och Hamas. Då kanske de står i en position att mena vad de säger? I vilket fall så kommer Israel att bli allt mer pressat. Hamas angriper och Israel ser att alternativen blir allt färre och konsekvenserna allt värre.

Israels enda ventil i den kompakta isoleringen i regionen har redan försvunnit i efterspelet till kriget i Libanon 2006. Turkiet, vars islamistiska regering såg det lämpligt att avsluta den strategiska alliansen länderna emellan, har blivit allt mer fientligt. Landet har tidigare fungerat som en motvikt till den anti-israeliska arabiska alliansen. Vänskapen med Israel har tjänat till att ringa in Syrien, som på så vis har riskerat att få strida på två fronter vid ett eventuellt storkrig i regionen. I de kristna falangerna i Libanon hade Israel allierade. Nu är de ur spel då Hizbollah är den fullständigt dominerande rörelsen i landet, militärt och politiskt. Israel står nu fullkomligt isolerat!

När konflikten i Syrien väl är avslutad så kommer all uppmärksamhet att riktas mot Israel. Som om det inte var illa nog tidigare så kommer nu alla de frustrationer över de misslyckade samhällen som de arabiska grannarna lever i, som tidigare åtminstone delvis riktades mot de egna diktatorerna, nu att enbart riktas mot Israel.

Om vi ser på lång sikt, så är det troligt att USA under loppet av ett par decennier allt mer kommer att tappa intresset för Israel och Mellanöstern i dess helhet. I takt med att Nordamerika blir självförsörjande på olja och gas så kommer behovet av att delta i ”the great game” att minska. USA:s svårigheter med att balansera sin budget kommer med all sannolikhet att innebära att amerikanerna drar ner på sina försvarsutgifter och sina åtaganden gentemot allierade.

Stödet till Israel kommer dröja sig kvar länge jämfört med många andra av dylika åtaganden, men den stora förändring som redan har påbörjats, skiftet av intresse till Ostasien, kommer regionen att känna av inom den nära framtiden. Det handlar inte bara om det direkta stödet till Israel, utan kanske främst den om än så ytliga, men ändå ack så viktiga, moderering som USA har påtvingat länderna i den saudiska alliansen. Det är väl känt att USA köpte sig till fred för Israel med Egypten och Jordanien. Framtiden för detta arrangemang är mycket osäker.

Vad gäller USA:s ställningstaganden så får man även väga in de demografiska förändringarna. I takt med att den vita andelen av befolkningen minskar så minskar också det amerikanska bandet till Europa och i förlängningen Mellanöstern. När nostalgin ger vika för ekonomin så kommer amerikanerna prioritera Ostasien framför Europa. Det är långt ifrån omöjligt att ett krig mellan Israel och arabstaterna om 20 år kommer att betraktas av amerikanerna som ännu ett av de där avlägsna krigen som de inte vill engagera sig i.

Trots att större delen av det officiella Europa har ställt sig på Israels sida även denna gång, så blir européerna allt mer fientligt ställda till Israel. Redan 1973 visade européerna färg när de utsattes för hårda påtryckningar från Saudiarabien m.fl. (4) I och med att Nordsjöoljan sinar inom 20 år så kommer Europa att bli än mer beroende av oljan från regionen och fogliga inför diktat från Riyadh.

Inhemskt i Israel så är det ett problem att i och med att de ortodoxas andel av befolkningen växer så växer således även deras inflytande på landets policy. Således kommer Israel att bli allt mindre kompromissvilliga, vad gäller frågor som bosättningarna. Detta kommer att tjäna till att ytterligare alienera landet i amerikaners och européers hjärtan och sinnen.

I summering, så talar de flesta långsiktiga trender för att Israels position kommer att bli allt mer besvärlig under de närmaste decennierna. Huruvida landet kommer att fortsätta att ”plöja vidare” som Churchill uttryckte det, eller försöka sig på någon form av drastiskt spårskifte, vill jag inte sia om. Inget av alternativen ger Israel en möjlighet till en förbättrad situation, som jag ser det. Framtiden ser onekligen oroväckande ut för ”det förlovade landet”.

Noter:

(1)     IED = Improvised explosive device.

(2)     IDF = Israel defense forces.

(3)     När de brittiska och franska premiärministrarna Chamberlin och Daladier ”tvingade” Tjeckoslovakien att överlämna gränslandet Sudetenland till Tyskland, i utbyte mot ”fred”, så förlorade landet i ett slag de väl befästa positionerna i bergskedjorna som gränsade till Tyskland. När Hitler 1939 bröt avtalet och ockuperade resten av landet 1939 så stod tjeckoslovakerna försvarslösa. Militära bedömare av Tjeckoslovakiens situation har uppskattat att tjeckoslovakerna i sina positioner längs bergskedjorna hade haft goda möjligheter att stå emot tyskarna i väntan på att Frankrike och Storbritannien kom till deras hjälp.

(4)     Europeiska nyckelstater förbjöd USA att flyga över deras territorium med militär hjälp till Israel som hade angripits av en allians av arabstater (Yom Kippur kriget 1973), efter påtryckningar från Saudiarabien m.fl.

Annonser

Om Mons Krabbe
Jag är en liberal-konservativ skribent och samhällsdebattör. På denna blogg skriver jag artiklar om säkerhetspolitik, historia, samhälle och religion. Är aktiv inom Medborgerlig Samling, där jag sitter i styrelsen. Är talesman i Utrikesfrågor och i Integrationsfrågor för Medborgerlig Samling.

12 Responses to Israels osäkra framtid

  1. AM says:

    Jag har inte dina kunskaper men delar inte denna pessimistiska bedömning. Jag ser inte det senaste kriget som annat än ett vapentest, Alla dessa gerilla grupper som du och jag är orolig för kan inte vinna något krig mot Isarel på samma sätt som Israel inte kan vinna någit krig från luften. Utan marktrupper ingen vinst. Hittills har det alltid varit så. De kan inte ta ett territorium. För det behövs marktrupper. De kan terrorisera men skillnaden i vapenkvalitet gör att Israel kan och har tystat ner deras avskjutningsramper. Sedan så tycker jag att den arabiska våren , som till mångas förvåning är inte slutspelat visar att det finns inre intresse i många arabländer för deras egna länder och dess utveckling. Och mindre anledning att söka sig utländska motståndare..och äventyr. En del av dessa länder kommer att ha ingen som helst anledning att dras i i andras krig. När de var styrda uppifrån och helt i balans gjorde de inte det heller.. Hizzbolah vet att om de starar ett krig mot Israel så är det deras sista krig. För svaret blir sådan att ingen i Libanon kommer att vilja ha dem kvar……. Så historien här påminner mer om de två jugoslaviska sko försäljaren som skulle kolla om det gick att sälja skor i Afrika och som en skofirma skickar iväg på testresa till Afrika. När de kommer hem så säger den ena att det finns fantastiska chanser för skoexport eftersom ingen nästan har skor på sina fötter. Den andre försäljaren säger att det går inta att sälja några skor för ingen kommer någonsin att vilja gå i några skor. Alla är vana att inte göra det…. Så alla fakta till trots finns det nog utrymme för fler än en tolkning. Med alla respekt för ditt kunnande och min ökenvandring.

    • monskrabbe says:

      Problemet är att de förstörda raketramperna är relativt billiga (rysk teknologi från 70-t – 90-t) och kan ersättas (och ersätts) snabbt via Iran. Snart är lagren välfyllda och då är det dags igen. Det är fullt möjligt att befolkningarna i de länder som har ”befriats” nu vill satsa på sin egen ekonomiska utveckling, men de strukturella problem som de kommer att stöta på, vilka det finns gott om, kommer att generera frustration. De islamistiska regeringarna är illa skickade att hantera ländernas brist på ekonomisk utveckling. Det ligger nära till hands att fortsätta på den sedan länge inslagna vägen, d.v.s. att skylla alla problem på Israel och rikta frustrationerna mot dem. Vi får hoppas att det är din tolkning som är den korrekta.

      • Isaac Haskiya says:

        Begreppen fred och/eller krig är, filosofiskt sätt, relativa begrepp, speciellt i MÖ. Vi lämnar de absoluta definitionerna åt sidan en liten stund.
        Det är känt att Clinton, som sade att Hamas hade förlorat, har sparkat på Mursi och Mursi har sparkat på Hamas i det avtal som gäller just nu. Folket i Gaza vet att raketerna har använts till ingen nytta; även de stora Fadjr som påstås ha tillverkats i Gaza som Kassam 75. Iron Dome med sitt selektiva system har tagit ut nästan alla raketer som kunde vara farliga.
        Blockaden till sjöss fortsätter. Philadelphia korridoren är stängd. Egypten har redan stoppat en Iransk leverans. Hamas har lovat en ”hudna” som inte får brytas enligt Islam.
        Ja! I princip kan raketlagret förnyas. I praktiken är det svårare just nu. Ja! Folket kan skylla allt på Israel. I praktiken är det fler och fler som tror mindre på de politiska komedianterna.
        Även folket i Gaza behöver fred och ser att raketavskjutningarna bara förhalar lösningarna som arbetslöshet och fattigdom kräver.
        Med andra ord, även fanatismens blinda dumhet har en gräns.
        Till yttermera visso, vem eller vad säger att Israel har använt sig av alla de 52 korten för att tvinga Hamas och Gaza på knä?
        Jag vet att det finns större eldkraft mot kända, välidentifierade mål utan att IDF går in som ett förödanda sista alternativ.
        Israel vet att världsopinionen har haft större tolerans denna gång. Den kan bli än större i nästa omgång.
        Till slut är det Israel som bestämmer hur spelet kan avslutas!

        • monskrabbe says:

          Bra argumenterat Isaac! Några invändningar bara;
          Vad gäller raketerna. De har som du själv säkert ser lika mycket en psykologisk effekt, som en fysisk sådan. Vidare så är Iron dome inte gratis precis. Det skräp som Hamas skickar över kostar mindre!
          Vad gäller blockaden så har den försvagats avsevärt sedan Mubarak föll och denna situation kommer med all trolighet att förbli i detta skick större delen av tiden under den närmsta framtiden.

          Vad gäller fanatismens gräns; Jag vet om att missnöjet med Hamas gror i Gaza, men Hamas är så slipade i att skapa nya konflikter med Israel och på så sätt rikta om frustrationerna.

          Israel vet om att toleransen har varit större tack vare att de har gått fram mjukare denna gång! Det är inte troligt att denna tolerans kommer att vara lika ”hög” om Israel går in med marktrupper och civila dödsoffer i stora mängder blir konsekvensen!

          Jag kan inte heller instämma i slutklämmen, att det är Israel som är i kontroll. IDF har inte fått sin vilja igenom med de motståndare de har mött de senaste 10 åren. Hamas och Hizbollah tvingar Israel runt på spelplanen, som jag ser det. Än värre blir det om grannstaterna blir allt mer aggressiva och hotet om intervention blir allt mer överhängande. Många tror att Israel är osårbart, men detta kommer att förändras framöver.

  2. Pingback: Israels rätt till självförsvar « Hemma hos POS

  3. Isaac Haskiya says:

    Det jag vet är att Israel håller tillbaka den massiva eldkraften som den förfogar över och håller sig till precisionsvapen…än så långe. Varken Hezbullahs eller Hamas raketer har vållat någon större skada. Den dagen skadan blir större kommer Israel att ta av sina sammetshandskar. Detta är inte något som jag tror på utan jag vet det! Som man säger på engelska ”The political echelon has braked the military capacity”! Dessa bromsklotsar blir tunnare och tunnare varje gång, om du förstår vad jag menar.
    Grannstaternas, dvs Egyptens, Jordaniens, Syriens och Lebanons intervention har varit aktuell alltsedan 1948. Det handlar inte om ökad aggressivitet från deras sida – det känner vi till redan – utan om de vapen som Israel kan använda för att åstadkomma stora, ofantligt smärtsamma angrepp mot både militära och strategiska mål inne i dessa länder, Eventuella inter-arabiska interventioner kommer att bemötas utan hänsyn till utlandets tolerans eller kritik som i detta läge blir irrelevanta. Enligt Israels försvarsdoktrin kommer ett sådant krig att föras inne i fiendens territorium både med konventionella och mindre konventionella vapen. Fienden vet det!
    Hamas och Hezbullah kan spela ”allan” för ögonblicket men har varken strategisk eller taktisk förmåga att möta IDF i en allvarlig konfrontation där metoden att gömma sig i hålor, komma ut för att avfyra en RPG eller Kornett och gömma sig i hålorna igen inte kommer att fungera, inte heller ta eldställningar bland vanliga hus och vanligt folk. Alla punkter som har givit eld kommer att förstöras grundligt. Det har inte varit nödvändigt hittintills eftersom det politiska målet att stoppa raketavskjutningarna har nåtts genom diplomati och civila förluster har undvikits. Clausewitz postulat om att nå det politiska målet har åstadkommits genom en kombination av militär handling och diplomati. Nästa gång kan bli bara den militära handlingen som gör det mesta.
    Än en gång, jag vet exakt vad IDF kan prestera om den får fria händer. Regeln som gäller är ju större hot desto friare händer.
    Låt mig säga så här. Vad du har observerat tills nu är inte vad som kan komma.

    • monskrabbe says:

      Jag bestrider inte vad du säger om Israels militära kapacitet vs Hamas/Hizbollah. Det jag pratar om är de politiska implikationerna av militära operationer. IDF är precis som militären i alla andra moderna länder bundna av opinionen, som vill ha så få förluster som möjligt, naturligt nog. Detta vet Israels fiender allt för väl. Detta är anledningen till att IDF ofta hålls i strama tyglar. Man kunde se detta under kriget i Libanon. Planer på en djupare inryckning i Libanon fanns, men skrinlades, som jag förstår det, efter att IDF tillfogats förluster, som de inte var beredda att ta, i kontakter med Hizbollah. IDF överraskades av detta motstånd, där Hizbollah bla använda avancerade ryska pansarvärnsrobotar som de använde till att slå ut ett antal av Israels mycket starka Merkava-stridsvagnar. Jag säger inte att IDF inte kan om de vill radera ut Hamas/Hizbollahs (H/H) resurser om de är beredda på att ta förlusterna som detta kommer att inbegripa, men jag säger att de har ännu inte varit benägna att betala detta pris. Trenden som man kan skönja är att Israel blir allt mindre benäget att betala detta pris. (Man ska heller inte glömma att H/H är gerillarörelser. Det är mycket svårt, egentligen omöjligt, att fullständigt slå ut deras manskap. Så länge det finns politisk vilja så fyller de lätt på leden med nya rekryter.)
      Givetvis, in ett radikalt förändrat läge så kan denna vilja återkomma, men det kan vi bara spekulera i just nu. När jag säger att H/H tvingar Israel runt på spelplanen, så syftar jag på detta skeende. Israel tvingas reagera på kris efter kris utan att fullt kunna och tycks sakna viljan släcka elden. Israel blir allt mer medveten om den internationella opinionen. Landets ledarskap vet att landet riskerar att fullkommligt isoleras, politiskt sätt. Många hävdar att landet redan är isolerat, men reationen med USA är fortsatt relativt god och den med EU är inte helt död. Kapade band får konsekvenser i FN, vad gäller en palestinsk stat och framtida vapeleveranser från USA. Israel har inte råd med detta, det vet H/H. Därför kan de göra livet surt för dem.

      Vad gäller grannländerna, så blir regimer dominerade/alt ledda av Muslimska brödraskapet avsevärt mer oförutsägbara. Det kommer att göra Israel än mer försiktigt. Man kan inte bortse från att även om Israel har ett stort övertag var gäller humankapitalet i de väpnade styrkorna, så har arabvärlden kommit ifatt Israel vad gäller vapenteknologin (främst pga USA). Israel kan inte sitta säkert i sitt bo längre, övertygad om sin egen oförstörbarhet. Israels militära ledning vet säkerligen om att politisk isolering kombinerat med att stå inför en fiende som har 3:1 till 5:1 övertag i jämförbara material inte är en önskvärd situation, ens för Israel.

      • Isaac Haskiya says:

        Mons,

        Tack först och främst att du dialogerar med mig. Här har du mina svar:

        Jag tycker att du fäster alltför stor vikt med isolations-teorin. De gör vissa israeler också. Min uppskattning i den saken är att den kommer aldrig att bli 100%, långt därifrån och inte heller långvarig. Ju hårdare hotbild desto mindre kommer den israeliska regeringen att ta hänsyn till utlandets sympatier; gäller det på allvar så kommer den känsligheten bli en lyxvara som landet inte har råd med.

        Förlusten i manskap är en viktigare faktor däremot. Israelen har stor respekt för livet därför kommer det att bli nödvändigt att slå ut fiendens förmåga att slåss med ett snabbt och mycket hårt slag. Här igen ju större fara för landet desto större vilja att riskera liv.

        Mina anteckningar om Merkava mot Hezbullah visar att mellan 2-300 stridsvagnar har investerats i slaget, ca 1000 missiler har avfyrats av Hezbullah, Totalt har 52 stridsvagnar skadats, 21 av dessa har fått hål genom pansaret varav 15 genom missiler och 6 genom väg-sprängladdningar. Endast 5 vagnar har förlorats helt; 2 st Mk2 (1 genom missil), 1 st Mk3 genom missil och 2 Mk4 varav i genom missil. De flesta skadade vagnar har kunnat fortsätta strida. Jämför med antalet stridsvagnar i aktion och avfyrade missiler. Mk4 har presterat bäst. Israel har lärt sig en hel del och första slaget i Gazas trånga gator har givit bättre resultat. Oktoberkriget också visade resultatet att pansar inte är särskilt effektivt mot nergrävda missilförsedda eldställningar. Tungt beväpnat infanteri med stöd av artilleri och granatkastarstöd har fått bättre resultat,

        En sak har jag lärt mig genom att studera kombinationen av säkerhetskrav och politik. Suveränitet kostar blod och tårar men den måste försvaras, speciellt när man är omgiven av fiender och överlevnadsbehovet smälter samman med nämnda suveränitet.

        Tack igen för utbytet!

        • monskrabbe says:

          För all del Isaac! Alltid trevligt med en givande diskussion.

          Siffrorna som du nämner överensstämmer med min bild. Dock så utsatte sig inte IDF så mycket för påtagliga risker under kriget med Hizbollah i Libanon. Undantaget är den strid som jag refererar till. Jag har inte tillgång till information om denna i min dator just nu och kan inte omedelbart hitta en länk, men jag ska kolla lite efter detta efter julen, så får jag se om jag kan återkomma med detta. I grova drag, som jag minns det, så skulle IDF angripa en by/mindre samhälle besatt av Hizbollah, med ett kompani Merkava stridsvagnar och understödjande enheter. Hizbollah försvarade sig med hjälp av nya ryska pansarvärnsrobotar. Resultatet blev att israelerna slogs tillbaka efter att nästan alla stridsvagnarna hade fått skador eller blivit utslagna. Dessa förluster utgör en stor del av den summa som du nämner. Resultatet av detta blev att IDF helt plötsligt fick oroa sig över Merkavans överlevnadsförmåga (som tidigare hade ansetts som oslagbar) och kände att det inte var värt fler förluster att angripa längre norrut. Således avbröts offensiven.

          Men som sagt, jag återkommer om jag kan hitta mer information om denna strid och jag utgår ifrån att mitt minne inte har svikit mig vad gäller denna händelse och dess effekter!

  4. Isaac Haskiya says:

    Detta är min kommentar i JPost då saken var aktuell. Den har mottagits mycket väl och använts som referens på andra ställen. Den talar om det politiska målet som kom några dagar senare.

    You left a comment
    International sympathy cannot stop the rockets, it is thus irrelevant in the discussion.
    A ground operation does not have to be an invasion, which is too big a word. There are many levels of incursions with calculated risks compared to the desired result; IDF knows that.There is a difference between a sledge-hammer and a rapier.
    Precise fire from a distance has given good results. IAF has worked very well. Navy has hit from the coast, with cannon or missiles. UAVs have probably identified and hit certain targets. There is more to be done and still stay at a safe distance: land based short and middle range precise missiles, modern artillery grenades, even tanks that have a 4 to 5000 meter range hard hitting round.
    There are 52 cards in a deck. There is no hurry.
    Let´s do it systematically, step by step, towards the political target Israel has chosen.

  5. Johan IV says:

    Med tanke på din tidigare post om Rysslands intresse av att hålla sunni i schack så kanske en allians mellan Ryssland och Israel vore logisk. Frågan är dom om båda kan klivar ur skyttegravarna. Jag har sett shia-intellektuella säga att Israel är oviktigt nu för sunni har klargjort att nu ska Mellanöstern renas så ryssarnas allians med Iran är inte nödvändigtvis ett problem.
    Bara inom parentes har jag inga sympatier för ryssarna annars.

    • monskrabbe says:

      Johan, jag tror inte att Ryssland har så mycket att vinna på att alliera sig med Israel. Israel är och förblir en enklav i regionen som inte ka påverka sådana här skeenden. Israel kan inte stoppa sunniextremisternas frammarsch. Detta kan bara shia göra. Bara shia kan balansera sunnis makt i arabvärlden. Därför allierar sig Ryssland med shia. Israel kan inte hjälpa Ryssland i denna strategi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: