Rädslan för folkviljan!

DEBATT

I kölvattnet av Brexit har ledande opinionsbildare i vårt land gett uttryck för direkt antidemokratiska tankegångar. Dessa givetvis inlindade i de mest elaborerade argument, men ack så ihåliga och felaktiga dessa likväl är. Wolodarski, PM Nilsson, Rosenberg och Per Svensson gör allt för att framställa demokratin som allt annat än att folket uttrycker sin vilja och får se denna genomförd av politikerna. De resonerar i termer av att folket är för okunnigt för att förstå samhället, att den representativa demokratin innebär att folket ska förlita sig till att den politiska klassen alltid gör vad som är bäst för dem. När folket säger sitt är det enligt herrarna bara baserat på känslor och aldrig förnuft. Staten och EU ska skyddas från de plötsliga utbrotten av irrationell folkmakt, som de menar att dessa folkomröstningar innebär. Ett liknande öppet visat förakt för folket har jag nog inte skådat i svensk media tidigare. Kanske är detta en blick in i en framtid där demokratin sitter på en allt mindre säker position? Vad de inte vill ha sagt, rakt ut, är att om de argument som de framför mot folkomröstningar är valida, så gäller de även i grunden för de allmänna val som är kärnan i vår demokrati. Om folket är för ignoranta för att säga sitt i en folkomröstning, varför är de då inte för ignoranta att få lägga sin röst till riksdagen? Svaret hänger i luften och det gör kanske även demokratin i framtiden?

Denna artikel ska ses som ett svar på Peter Wolodarski (28/6), P.M. Nilsson (28/6), Göran Rosenberg (1/7), Per Svensson (23/6) och en tidigare artikel av Ian Buruma (13/3) från i våras som är väldigt talande. Prof. Ian Buruma är Sydsvenskans inofficiella husgud, vars artiklar de ofta tar in syndikerat när de vill få tyngd bakom sitt eget synsätt. Han följs alltid av samma typer av resonemang från Sydsvenskans skribenter, såsom var fallet med Per Svenssons artikel i den mycket röda kulturdelen. I och med att han i praktiken är en deltagare i den svenska debatten så är han värd att lyfta fram. Buruma för också fram så pass hårresande resonemang att de måste behandlas i detta sammanhang.

Vi kan börja med P.M. Nilsson. Han skriver i en ledare för Expressen att eftersom vi har tagit bort folkmakten ur ett antal sektorer, vilket han menar har varit gynnsamt, så kan man försvara vidare steg i denna riktning, i alla fall när det gäller EU. Han blandar och ger, men det blir inte övertygande. Exemplet med domstolar oberoende från folkmakten är märkligt då idén om denna institutions oberoende är äldre än den liberala demokratin och egentligen inte har någon bäring på frågan om huruvida politiker i EU ska ligga under demokratisk kontroll eller inte. Sedan tar han upp att vi har vi en oberoende riksbank och en ej folkvald statschef. Dessa exempel berör inte heller de centrala elementen av det demokratiska styret. Statschefen är en galjonsfigur som saknar makt. På vilket sätt är hans existens relevant att jämföra med de avgörande valsituationer som har presenterats folket i till exempel EU-valen? Baserat på dessa erfarenheter, som Nilsson tar upp, ska vi nu alltså beskära folkets rätt att fatta de avgörande besluten. EU ska helst skyddas från ”plötslig folkmakt”, som han skriver.

P.M. Nilsson åberopar regeringsformens bestämmelser för att ändra grundlagen, med två kvalificerade beslut med ett val emellan dem, som ett argument för att det redan nu finns principer för att säkerställa att folket inte fattar impulsiva beslut. Vad P.M. Nilsson inte inser är att denna ordning inte syftar inte att att säkerställa folket inte fattar fel beslut, utan istället till att politikerna inte gör det! Likväl fungerar inte systemet, då politikerna kan smyga igenom lagstiftning när de är så rörande överens att det inte krävs någon debatt och således inte heller blir någon som helst mediauppmärksamhet. Detta var fallet när det skrevs in i grundlagen att Sverige skulle vara ett mångkulturellt land, d.v.s. att landet Sverige aldrig från den punkten kunde ställa några som helst krav på dem som flyttar in i landet, att de ska anpassa sig till hur saker och ting fungerar här. Det synes tveklöst som att en klar majoritet av det svenska folket inte vill ha denna förändring men ändå så genomfördes detta beslut. Hur det kan bli så här ska jag utveckla nedan. Denna överkörning av folkviljan illustrerar på ett bra sätt var demokratibristen finns i dagens representativa demokrati och varför folkomröstningar är så pass viktiga och bör brukas vid liknande beslut.

Peter Wolodarski utgjuter sig över vad han anser vara svårigheten med att veta vad folket ”egentligen har röstat på” i en folkomröstning. Han drar näring från det faktum att det finns olika visioner för hur Storbritannien ska fortsätta framåt utan EU. Två visioner? Och detta menar han begränsar folkomröstningens legitimitet? Vad ska man då säga om riksdagsvalens resultat? Hur vet man till exempel vad en moderat väljare vill ha för politik framöver? Det finns otaliga bevekelsegrunder för en väljare att rösta moderat. Lägger denna sin röst på låga skatter? På fri migration à la Reinfeldt? På budgetdisciplin? På utarmning av försvaret? Ja, vem vet? Vem vet vilket mandat moderaterna egentligen har fått i riksdagen? Är det allt eller bara en del av det de lovat? Hur förhåller det sig med de beslut där de bryter löften. Ja, då är folkomröstningar mycket mer lättolkade. Wolodarski förde oavsiktligt fram en viktig poäng. Nämligen att denna osäkerhet om vad väljarna har röstat för i ett riksdagsval i relation till det mer tydliga beskedet i en folkomröstning är det starkaste argumentet FÖR folkomröstningar!

Han frågar sig som exempel om inte en potentiell koalition av Liberaldemokraterna, Labour och skottska SNP, kan gå till val på att riva upp resultatet i Brexit. Skulle det resultatet inte då väga tyngre än folkomröstningens, eftersom det är ”i parlamentet som demokratins legitimitet vilar” som han uttrycker det? Tyvärr kan inte Wolodarski se den uppenbara bristen i sitt resonemang. Kan han inte tänka sin några andra anledningar till att väljarna lägger sina röster på dessa partier. I nästa stycke blir det nästan parodiskt, när han konstaterar, fortfarande utan att förstå, att ”ett överväldigande flertal av landets väljare har röstat för M.P:s som är positiva till EU-medlemskapet samtidigt som en majoritet alltså röstade mot detsamma” i Brexitomröstningen. Det går inte att illustrera konsekvensen av sammanblandningen av frågor och ståndpunkter bättre än så här. De brittiska väljarna har inte röstat på de konservativa eller labour för att de vill vara med i EU, utan med anledning av partiernas lutning i ekonomiska frågor. Att därför låta denna sammansättningen av parlamentet avgöra en så pass viktig fråga i vilken de inte är specifikt framröstade för att representera väljarna vore definitivt fel. Folkomröstningen är, oavsett hur mycket Wolodarski än försöker smutskasta den, den renaste formen av demokrati. Det är bara genom denna metod som vi helt klart får veta hur folkets vilja ser ut i en specifik fråga!

Både medvetet och omedvetet bakar partierna in frågorna i paket som det inte går att lösgöra från varandra. Omedvetet är detta en naturlig aspekt av partipolitiken, såsom när en moderat som vill ha budgetdisciplin och sänkta skatter sedan också tvingas köpa en nedmontering av försvaret och i princip fri migration. Du får det goda med det onda. Medvetet kan det sägas vara när partierna väljer att inte utmana varandra, och ta upp frågor till diskussion som är väldigt viktiga, såsom grundlagsändringen jag nämnde ovan. Det har helt enkelt beslutats över folkets huvuden. Folket anses inte ha med det hela att göra. De väljare som inte ville ha denna förändring hade således ingen annan valsedel att välja, förutsatt att de hörde till de få som ens kände till beslutet, än Sverigedemokraternas, oavsett vad de för övrigt ansåg om deras politik. På vilket sätt skulle en inbiten socialdemokrat eller moderat visa sitt motstånd mot denna lagändring? Det kunde de givetvis inte vilket var avsikten. 51% (eller mer) av svenskarna skulle inte rösta på SD bara för att stoppa denna lagändring. Alltså lyckades detta svek, denna kupp, mot det svenska folket, som resulterade i att deras kultur inte längre har företräde i deras eget land. Medvetet i ett större perspektiv kan det sägas vara när partieliterna har drivit så långt bort från väljarnas vilja att man driver igenom ett sådant beslut över deras huvuden. Denna glidning påbörjades på 70-talet och har nu verkligen tagit fart, även på högersidan, under de senaste 15 åren. Nu synes den inte gå att stoppa. Den attityd som ledarskribenterna som figurerar i denna text uppvisar speglar utvecklingen. Politiken ska inte längre följa folkets vilja. Istället ska politikerna uppfostra väljarna i vad de ska tycka och om de tycker fel så finns det ändå inget alternativ att välja för alla etablerade partier tycker lika, förutom SD. Eftersom de kan vila tryggt i förvissningen att SD aldrig kommer att få 51% av rösterna så kan dessa partieliter fortsätta att styra landet tillsammans oavsett om det är vänster eller ”höger” som vinner valen. Demokratur är ett passande uttryck för detta tillstånd i politiken. Den enda flisan i deras ögon är just folkomröstningarna. Om dessa kan stoppas så är processen nästan fullbordad.

Helt avgörande frågor måste alltså lyftas ut ur riksdagens händer för att säkerställa att dessa beslut har tagits på ett demokratiskt hållbart sätt. Tänk till exempel om riksdagen hade fått mandatet att besluta om Euron? Då hade vi tagit det katastrofala beslutet att dras in i EMU-samarbetet, och dessutom i strid med vad folket ville. Göran Rosenberg beklagar sig över att det vid ett ”felbeslut” i en folkomröstning inte finns någon som kan ställas ansvarig för detta beslut (som om dagens politiker någonsin tar ansvar för dåliga beslut). Vänd istället på det och tänk vilken seger det var för demokratin när folket röstade bort Euron och sedan bevisades ha haft rätt, i strid mot de politiker som vill ta beslutet ovanför deras huvuden. Tänk på vilken känsla av egenvärde i processen dessa väljare fick och hur tron på demokratin förnyades!

Wolodarski fortsätter med att föra fram synpunkten att folkomröstningar kränker minoritetens rättigheter. Eftersom de ofta avgör ”konstitutionella frågor” som rör ”grundläggande rättigheter och suveränitet” så duger inte 51%, eftersom minoriteten då kommer i kläm. På vilket sätt är euron över kronan en grundläggande rättighet, eller ens medlemskapet i EU? Med tanke på, i enlighet med vad jag har beskrivit ovan, hur illa riksdagen har hanterat avgörande frågor som definitivt rör grundläggande rättigheter i ändringen av grundlagen, så känns argumentet tomt. Var det inte en grundläggande rättighet för det svenska folket att det står i grundlagen att den svenska kulturen, eller i alla fall grundläggande västerländska värderingar, ska vara vägledande för vårt samhälle? Men detta smög man igenom med utan så mycket som ett pip. Visst är det så att minoriteten ska skyddas från majoriteten när det gäller vissa verkligen grundläggande individuella rättigheter. Detta bör gälla när den personliga integriteten angrips, när det gäller att förhindra inskränkningar i äganderätten och andra tillfällen där staten (majoriteten) går för långt in i en individs liv, men inte i de frågor som Wolodarski syftar på. Kollektiva frågor, av intresse för hela folket, såsom allianser med främmande makter och byten av valutor ska definitivt avgöras av en enkel majoritet. Vad är det som säger att de 41% som inte vill ha en särskild utveckling har röster som väger tyngre än de 59% som vill ha densamma? Om man ifrågasätter denna princip för demokratiska beslut, så ifrågasätter man även per definition beslut med enkel majoritet i riksdagen också. Man kan hävda att det faktum att 51 % får besluta om hur mycket pengar staten får ta från medborgarens fickor (vilket till lika hög grad rör ”grundläggande rättigheter” som han menade att ”Euron eller inte” var) är en form av den ”enkla majoritetens diktatur”. Lika väl som att man kräver en kvalificerad majoritet på 60 % för folkomröstningar kan man kräva detsamma i riksdagen när en så viktig fråga som skatterna ska avhandlas. Konsekvensen av Wolodarskis argument, i dess logiska förlängning, skulle bli att demokratin låser sig fullständigt!

Sydsvenskan publicerade i mars en artikel av Ian Buruma, som Per Svenson sedan följde upp när han kommenterade Brexit på den knallröda kulturdelen på samma tidning i juni. De båda herrarnas argument var i dess essens att demokratin är ett komplicerat, tungrott och ogenomträngligt system och att de fräcka försöken från folkens sida att påverka denna koloss genom folkomröstningar var ”demokratiförstörande”. Uppenbarligen har demokratin blivit mycket ogenomtränglig, då ingen ledamot av EU-parlamentet ens orkade med att läsa igenom det förslag till ny författning som de likväl gladeligen klubbade igenom. Buruma klandrar folken för att fatta sina beslut på känslomässig grund, men man vill fråga sig på vilken grund dessa herrar och damer fattade sina beslut i denna avgörande fråga? Buruma och Svensson uppvisar direkt demokratifientliga attityder när de visar ett så illa dolt förakt för folkets synpunkter.

Längst går Ian Buruma, när han deklarerar att folkomröstningar är ”ett redskap för diktatorer”! Han skriver att även om folkomröstningar ”ibland används” i representativa demokratier, så är det ”diktatorerna som verkligen gillar dem”. Detta uttalande är i mina ögon hårresande, och vad värre är så står Sydsvenskan bakom det! Varför skulle en diktator gilla att folkviljan får gälla? De tillfällen som en diktator har använt en folkomröstning, såsom Hitler vid Anschluss 1938, (och aldrig med rena spelregler) så har han varit helt säker på utgången. På vilket sätt ska dessa fåtal tillfällen tillåtas smutsa ner en politisk process som vid alla andra användningstillfällen tjänar till att vitalisera demokratin, öka folkets delaktighet och se till att besluten som fattas verkligen ligger i linje med vad väljarna vill. Schweiz, med sina många folkomröstningar, känns inte för mig som ett paradis för diktatorer. Jag skulle gärna se Buruma eller Sydsvenskan kommentera på vilket sätt de menar att det är det.

Mest talande när det gäller detta motstånd mot folkomröstningar, är att den kritik som riktas samtidigt innehåller i princip samma kritik som skulle kunna framföras mot demokratin som sådan. Detta argument är att väljarna egentligen fattar sina (felaktiga?) beslut på emotionella grunder. Här tänker man så klart inte på Bremain-argumenten ”vi är en de av Europa” och tron på att Europa, utan ett politiskt centraliserat EU, kommer falla samman i förödande krig som om något är en emotionell grund för beslut som även politiker använder som bevekelsegrund, utan bara på Brexitsidans emotionalism. Visst skulle man kunna önska att emotionella grunder för beslut i demokratier skulle försvinna, men detta är en del av människan som vi får leva med. Samma emotionalism som är en del av folkomröstningar är också del av våra riksdagsval. Är mottagandet av ett fåtal migranter ”här” på bekostnad av de många ”där” inte ett emotionellt beslut som är en produkt av våra upphöjda politiker? Var finns rationalismen hos dem då? Emotionalism är någonting som vi måste argumentera mot i hela det demokratiska systemet, men det är inte skäl för att avskaffa demokratin, för det är det som är nästa logiska steg i enlighet med Burumas tankegångar. Likväl så handlar det, när det kommer till kritan, för de flesta om ett rationellt val, en kalkyl över antingen den egna nyttan, eller samhällets, som ligger till grund för hur väljarna lägger sin röst. Hur mycket får jag efter skatt? Hur stor risk är det att jag själv drabbas av brott? Hur kommer jag drabbas av en beskuren yttrandefrihet? Dessa är avvägningar som väljarna gör på riksplanet och detsamma gäller i folkomröstningarna. Britterna såg farorna med en kollapsande Dublin-förordning och det växande islamistiska hotet inifrån som en konsekvens av ohejdad migration. Dom såg ett styre i Bryssel som blir allt mindre demokratiskt i sina metoder. Dessa punkter är inte emotionella grunder för beslut, bara för att Buruma anser att dom har fel.

Det generella intrycker efter att ha läst dessa debattörer och ledarskribenter är att politik är någonting som är för komplicerat för folket. Det är någonting dessa ska överlåta åt de politiker som de var fjärde år väljer fram på ren chans, för inte vet man om dom gör vad dom har sagt och mandatet är nästan alltid väldigt otydligt. Politikerna och tyckare som Wolodarski och PM Nilsson anser att dessa valda ska slippa besväras av väljarna under dessa fyra år. Den största skräcken är fenomenet folkomröstning som avbryter lunken från ett icke bindande vallöfte till ett annat, och där folket faktiskt sträcker upp politikerna, är tydliga med vad majoritetsviljan är i en specifik fråga och kräver att denna utföres. Tänk fasan för ett slipat politikerproffs som är skolad i att blanda in allt det oönskade med de lockande vallöftena, där det svårtolkade väljarmandatet är Shangri-la. Det svider extra mycket för de politiker som inte ser politiken som utförandet av folkets vilja, utan som istället ser politikernas uppgift som att tillsammans med medierna uppfostra väljarna i hur de ska tänka och tycka. Därför fruktar såväl flertalet politiker som opinionsbildare såsom Wolodarski folkets vilja yttrad genom folkomröstningar. Resultatet blir allt för ofta för dem ett slag i ansiktet från ett folk som vägrar att låta sig bli uppfostrade i hur de ska tycka. Just därför kommer stora ansträngningar göras för att se till att det inte tillåts fler folkomröstningar i framtiden!

Advertisements

Om Mons Krabbe
Jag är en liberal-konservativ skribent och samhällsdebattör. På denna blogg skriver jag artiklar om säkerhetspolitik, historia, samhälle och religion. Är aktiv inom Medborgerlig Samling, där jag sitter i styrelsen. Är talesman i Utrikesfrågor och i Integrationsfrågor för Medborgerlig Samling.

16 Responses to Rädslan för folkviljan!

  1. Gert B. says:

    Vackert tänkt och väl skrivet.

  2. bbnewsab says:

    Det är en komplex problematik du tar upp, Mons Krabbe. Rent principiellt håller jag med dig.

    Men OM folket – läs majoriteten – ska få bestämma, vilket demokratin ”kräver”, ja då bör man väl kunna begära att de röstande är väl insatta i den problematik de har att ta ställning till. Så att de äger (näst intill) full kännedom om vilka konsekvenserna blir för dem, och/eller för landet, ifall antingen förslag X eller Y kommer att erhålla majoriteten av rösterna. Handen på hjärtat: Hur många är det?

    Den här problematiken är besläktad med vetenskapens krav på att en undersöknings resultat måste kunna upprepas och bekräftas också av andra forskare, innan man kan våga tro på resultatet. Inom vetenskapen är det förhållandevis lätt att genomföra ”upprepningsexperiment” genomförda med exakt samma experimentella design etc. Men hur gör man om/när det handlar om en folkomröstning?

    Tja, man kan ju, förstås, upprepa samma folkomröstning med några års mellanrum för att se om utfallet/resultatet blir detsamma. Men att göra på det viset är lättare sagt än gjort. Två folkomröstningar i samma ämne (frågeställning) har sällan exakt samma ”experimentella” design. Det som är föremål för ett folkomröstningsavgörande är sällan ett fast mål, utan man kan säga att målet (”målstolparna”) flyttas hela tiden.

    Här är en bra statistiklänk för den som gillar siffror: https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningar_i_Sverige

    Ett exempel från den artikeln. Vi ser att 1955 års högertrafikomröstning gav som resultat att ca 83 procent av de röstande ansåg att vänstertrafiken skulle behållas.

    Icke deso mindre infördes högertrafik hösten 1967. Bra eller dåligt?

    Det är heller inte alltid så enkelt att man kan säga att det är en majoritet av landets befolkning som i en folkomröstning vill si eller så. Man måste exempelvis försöka hitta en definition av begreppet majoritet som i princip alla kan enas kring. Det är lättare sagt än gjort.

    Vidare: Ofta är valresultatet mellan ja eller nej ganska jämnt; det skiljer bara ett par procentenheter mellan alternativen.

    Lika ofta är själva valdeltagandet ganska lågt, kanske bara drygt 50 procent av de röstberättigade utnyttjar sin rösträtt.

    Och bör man inte ta hänsyn även till alla de medborgare som inte har rösträtt i folkomröstningen? Oftast är det de yngre (”barnen”) som får ta konsekvenserna /”smällen”. Men de får som regel inte rösta (av delvis grumliga men delvis också av lätt insedda skäl).

    Många länder har därför givit sina folkomröstningar enbart en rådgivande funktion. ”Folkets” vilja kan då, per definition, köras över av den s k ”parlamentariska” principen, innebärande att parlamentets ledamöter till syvende och sist likväl ska få avgöra frågan.

    Men kan man verkligen förutsätta att parlamentets (riksdagens) ledamöter är mer insatta i den aktuella problematiken än ”folket” (medborgarna) är? Jag är inte så säker på att man kan lita mer på att de folkvalda vet bättre/bäst. Spåren förskräcketr, minst sagt. Ledamöterna i den parlamentariska församlingen styrs påfallande ofta av partitaktiska och regeringstaktiska hänsynstaganden. För att inte säga rent subjektiva bevekelsegrunder.

    Så därför bör man egentligen ta ställning till denna frågeställning, anser jag, innan man uttalar sig i ämnet. Alltså: Om man nu inte kan vara säker på att riksdagens ledamöter vet mer och bättre än resten av befolkningen i Sverige, är det då ”alltid” den bästa lösningen att låta hela befolkningen bestämma?

    Den som svarar ett obetingat ja på den frågan, bör rimligen fundera lite över om huruvida man kan säga att en majoritet av landets befolkning verkligen har fått sin vilja fram, utifall att valresultatet, kanske, visar siffrorna 52 procent för ett ja och att 48 procent är emot ett ja, om man då samtidigt OCKSÅ beaktar att själva valdeltagandet kanske ligger runt 50 procent (vilket inte alls är ovanligt i folkomröstningsammanhang).

    Om vi utgår från dessa siffror som jag lagt fram i stycket här ovanför, kan man ju rent statistiskt hävda att blott (50% X 52% =) 26 procent står bakom det segrande folkomröstningsalternativet. Och 26 procent är ca en fjärdededel av den röstberättigade befolkningen. Hur demokratiskt är då ett sådant beslut? Kan man med gott samvete hävda, att en majoritet av HELA befolkningen (= inklusive röstskolkarna OCH de icke-röstberättigade) står bakom folkomröstningsresultatet?

    Min åsikt är att demokratiska val många gånger kan liknas vid ett skämt såtillvida att de ju inte är så värst demokratiska..

    Fast samtidigt menar jag, att demokrati trots allt är det minst dåliga politiska styrelseskicket. Men meritokrati (eller vad man nu ska kalla det) bör inte reflexmässigt åsättas dödskallestämpel och bullskitförklaras.

    Nu tror jag inte att du, Mons Krabbe, vill bullskitförklara det som jag kallar för meritokrati. Men jag får, med rätt eller orätt, en känsla av att du anser att meritokrati så att säga ”alltid” är dömd till att spela i en lägre/sämre ”speldivision” än demokrati-”laget” gör. Är det korrekt uppfattat av mig? I så fall, motivera bättre än hittills varför demokratistyret alltid ska anses ha rätt att spela i en högre speldivision än meritokraftistyret gör.

    Jag ser en sorts parallell här till detta med religionsfrihet. Detta begrepp anses uppenbarligen vara så sakrosankt och okränkbart, att den person som ens i försiktiga ordalag vill ifrågasätta om inte religionsfriheten har gått för långt här i årt sekulära Sverige, regelmässigt blir påhoppad från alla håll och kanter. Ingen verkar bry sig om den (ateistiska) grupp i samhället som vill ha frihet FRÅN religion och religiösa symboler och ritualer. i det offentliga rummet. Den gruppen åtnjuter i nuläget ingen som helst frihet från sånt som hör hemma i den religiösa sfären. Religionsfrihet är tydligen något helt annat än frihet FRÅN religioner.

    • monskrabbe says:

      Man måste vara medveten om att ingen kommer någonsin ha full kännedom och väldigt få ”nästan full” kännedom som du skriver. Folk fattar sina beslut på bitar av insikt och främst det som berör dem själva eller sin närmaste omgivning, såsom den egna arbetsplatsen, räntan på det egna huslånet osv. Detta är en del av demokratin som vi inte kommer ifrån. Det som är bra är att dessa bitar av kunskap eller oro över till exempel ekonomin blir till en bra helt vid valurnorna och ett besked till politikerna om att situationen måste förändras.

      Vad gäller valdeltagandet, så anser jag inte att det är någonting som vi ska använda som skäl för att ogiltigförklara ett valresultat. Om personer som har rösträtt inte lägger sin röst i urnan så är det deras eget problem. Det kan inte övriga behöva lida för. Dessutom är det statistiskt osannolikt, om till ex 50 % röstar, att andra halvan av folket sedan har radikalt annorlunda åsikter. Om du tar till exempel en opinionsundersökning med 1000 tillfrågade så är den konventionellt beräknade felmarginalen med 95% konfidensnivå runt två-tre procentenheter. Med fler tillfrågade så sjunker felmarginalen stark. Med ca 4-5000 tillfrågade så har du (om det är utförd på ett korrekt sätt) ett väldigt tillförlitligt resultat. Tänk då hur tillförlitligt resultatet blir om du frågar halva folket? Det har med andra ord ingen betydelse om 50 % eller 80 % röstar. Du får ändå ett tillförlitligt resultat av vad folket vill.

      Du får vara snäll och specificera vad du lägger i begreppet meritokrati? Jag känner begreppet som ett system där personer med rätt kvalifikationer får förtur till relevanta positioner, till skillnad från system där social rang, kontakter och klass eller kön leder till dessa befattningar.

      • bbnewsab says:

        @Mons Krabbe: Idealet är – och vad gäller den saken är jag helt övertygad om att du och jag är överens – att om någon eller några ska ombes göra ett val, välja mellan två alternativ, så bör denna någon eller dessa några dels veta VAD det är de har att välja mellan och dels veta VILKA konsekvenserna kommer att (kan tänkas) bli inte bara i morgon utan även längre fram i tiden, ifall alternativ X eller Y segrar.

        Detta (ideal)krav kan vara uppfyllt på ett mer eller mindre bra sätt.

        Jag delar Rolf Erichs’ åsikt, att politiker har en benägenhet att dra till med folkomröstningskortet (även) av helt eller delvis andra skäl än de rent demokratiska bevekelsegrunder som brukar åberopas som (enda) orsak till varför en folkomröstning måste hållas. Som om folkomröstningskortet vore ett av ingen aktör ifrågasatt trumfkort i det politiska ”(kort)spel” som följer på ett sådant beslut.

        Med meritokrati avser jag just det som du tar upp i ditt eget försök att definiera begreppet, Mons. Nämligen att kompetens och kunskaper ska väga tyngre än exempelvis icke-kunskapsbaserat tyckande, social rang och annat som inte nödvändigtvis – eller snarare blott svagt – har koppling till detta med objektiva kunskaper och kompetens.

        När jag vill lyfta fram det meritokratiska systemet på det demokratiska paradigmsystemets bekostnad, handlar det alltså om att försöka ge kompetenskravet ökad tyngd även i politiken.

        Ett exempel: Tag sjukvården. Hur en sjuk patient ska behandlas (typ opereras) bör i första hand avgöras av läkaren (kirurgen), inte genom att man frågar tio personer som råkar sitta i sjukhuets kafeteria inför eller efter sitt sjukbesök. Majoritetsbeslut – typ att tre kafeteriabesökare (läs: lekmän) föreslår operationsmetod X medan patientens egen läkare föreslår behandlingmetod Y – är inte per automatik bäst att hålla sig till (dvs att välja) i alla situationer och sammanhang. Inom politiken finns det uppenbarligen en hel del ”spelare”/aktörer som tror att majoritetsbeslut som regel är bäst i princip alla ”väder”. Jag menar att detta är ett feltänk, ett allvarligt sådant.

        Därmed kommer vi in på problemet med statistiska populationsurval. Jag delar inte din uppfattning, Mons, att de som inte röstar får skylla sig själva för att de inte har utnyttjat sin rösträtt i den aktuella folkomröstningsfrågan. Problematiken bakom detta med att inte utnyttja sin rösträtt är mer mångfasetterat än vad du vill låta påskina. Jag tycker att du gör det väl enkelt för dig genom att argumentera som du gör. Inte riktigt likt dig, tycker jag.

        Bara som ett exempel: Inför Brexitomröstningen rapporterade Ekots reporter Staffan Sonning om att Brexitanhängarna drevs av ett helt annat engagemang än Icke-Brexitanhängarna gjorde. Han sa, ungefär: ”Brexitanhängarna kan förväntas gå och rösta om de så blir tvungna att gå barfota över krossat glas för att komma fram till sin vallokal.”

        Jag tror att han hade en tänkvärd poäng där.

        Om man resonerar som jag gör härvidlag, kan man inte utan vidare antaga, vilket du tyvärr gör, Mons, att felprocenten mellan små och stora statistiska populationer automatiskt blir ganska försumbar. Din slutsats förutsätter nämligen att frågeställningen är lika sakrosankt i både den grupp som ställer sig bakom valalternativ X och i den grupp som väljer valalternativ Y. Just den sortens premiss kan man alltså inte ta för given.

        Vi kan se något liknande i våra svenska politiska opinionsundersökningar, vilka publiceras snart sagt stup i kvarten. Det finns ett opinionsinstitut, YouGov, vilket skiljer sig från mängden, framför allt vad gäller SD:s väljarsympatier. Inte sällan har SD i YouGovs undersökningar visat sig bli största parti av alla. I extremfallen har de som ingår i YouGovs statistiska population till mellan 25 och 30 procent valt SD som sitt riksdagsparti.

        Förklaringen härtill är, anser jag, att YouGov har en helt annan urvalsmetod än de andra opinionsinstituten använder sig av. Om jag har föstått saken rätt, gör YouGov inget regelrätt statistiskt urval utan vem som helst som känner för det kan höra av sig till YouGov och lägga sin röst för ett av riksdagspartierna. Och då kommer detta med mitt sakrosanktresonemang ovan in i bilden. Min arbetshypotes är att SD-anhängare känner starkare incitament än andra partiers anhängare att få torgföra sin åsikt i opinionsundersökningssammanhang (i alla fall om de får göra detta med bibehållen anonymitet).

        Även det omvända gäller. När de andra opinionsinstituten kräver att de som tillfrågas måste berätta (för enkätutfrågaren) om vilket parti de vill/tänker rösta på, så kan det å andra sidan kanske kännas lite skämmigt, med tanke på rådande samhällsklimat, att öppet behöva tillstå att man håller på SD. Så därför tenderar SD att erhålla lägre väljarsympatiprocent än i det riktiga riksdagsvalet, när de medverkar i de väljarundersökningar som de andra opinionsinstituten ansvarar för (och som använder sig av mer ”vetenskapliga” statistiska populationsurvalsprinciper).

        Mot bakgrund av vad jag nu har skrivit måste därför slutsatsen bli, Mons, att riktigt så enkelt som du vill beskriva saken är det nog inte.

        Vi märkte för övrigt detta även under kärnkraftsomröstningen 1980. De som var emot kärnkraft deltog flitigt i demonstrationer mot kärnkraft. I dessa utgjordes en icke-försumbar andel av demonstranterna av små barn som alltså demonstrerade mot kärnkraften sittande eller liggande i sina barnvagnar. Jag ser detta som en form av sakrosankthetstänkande hos barnens föräldrar, vilka sålunda var ivriga kärnkraftshatare/kärnkraftsmotståndare.

        Denna sakrosankthet kan an också lägga märke till i en del muslimska demonstrationer. Jag tror att jag inte är ensam om att reagera över att det i dessa muslimska demonstrationer inte sällan finns barn i barnvagnar som håller jihadistiska vimplar i sina små barnahänder. Och vem har inte hört och sett demonstrerande 4-5-åringar skandera ”Död åt judarna”, ”Leve kalifatet” och andra islamistiska slagord? Det är bara att söka på YouTube om man vill ha bildbevis härpå.

        • Tommy says:

          Citat från Yougov om väljarundersökningarna:

          ”Urvalet är representativt för den svenska befolkningen vad gäller kön,
          ålder, region och röstfördelning vid riksdagsvalet i september 2014.”

          I varje väljarundersökning som de gör ingår alltså 12,9% som har angivit
          att de röstat på SD i valet 2014.

          • bbnewsab says:

            @Tommy: Tack för påpekandet. Jag har nu läst på lite och vill i samband därmed lansera en ny version, som förhoppningsvis ligger närmare sanningen.

            ALLTSÅ: YouGovs urvalsmetoder skiljer sig från de flesta andra opinionsinstituts. Den metod som YouGov använder sig av är att anlita/utnyttja en så kallad öppen webpanel. De andra företagen i branschen brukar använda det som kallas för telefonrekryterad panel.

            Av allt att döma är syftet/målsättningen med båda dessa statistiska urvalsmetoder att åstadkomma ett urval som är representativt för befolkningen i dess helhet.

            Men det finns trots det tydliga skillnader mellan de båda urvalsmetoderna. Den intresserade kan googla på ord som YouGov + urval + kritik. Här är en bra artikel att läsa: http://www.medievarlden.se/diskussion/2013/05/yougov-for-medvetet-in-felaktiga-matt . Den utgör del 3 i en debattserie och de två tidigare delarna kan man nå, om man skrollar ned till slutet av denna artikel nr 3. Den riktigt intresserade bör läsa alla tre artiklarna.

            När öppen panel-rekryteringsmodellen används, vilket är fallet med YouGov, får man problem med det som jag kallar för sakrosanktheten hos respondenterna. Det är nämligen ”Först till kvarn” som gäller. YouGov tillämpar så kallat kvoturval. Den som är sent ute får helt enkelt inte vara med i enkäten, även om hen har blivit inviterad. Just den kvot dessa ”sölkorvar” tillhör har hunnit bli fylld. Och för att inte snedvrida resultatet (= ge den aktuella kvoten en tyngre vikt än vad som är statistiskt motiverat) måste opinionsinstitutet sätta ned foten och svara, ungefär: ”Tyvärr, du får inte vara med, vi har redan fyllt din kvot.”

            Detta öppnar för att de som brinner mest och starkast för en viss enkätfråga blir de som så att säga kommer att hålla sig framme och avge sin röst, INNAN kvoten har hunnit fyllas och ”stängas”.

            Eller med andra ord: Med kvoturval avses att när det i förväg bestämda antalet respondenter tillhöriga en viss respondentprofil har inkommit med sina enkätsvar, kommer andra som tillhör samma respondentprofil och som också gärna vill svara på enkäten INTE att längre ges möjlighet att göra det.

            Lite förenklat: Vem som helst som känner sig hågad att deltaga i enkäter kan anmäla sitt intresse till YouGov att vilja få vara med i (deltaga i) just deras enkäter.

            Dessa intresserade kommer samtliga sålunda att ingå i YouGovs så kallade onlinepanel.

            Utifrån denna onlinepanel görs sedan en första gallring. Man erbjuder, om jag nu har fattatsaken rätt, inte alla i panelen att få vara med i en viss enkätundersökning. Utan man försöker göra ett statistiskt representativt urval. Till de utvalda individerna går det sedan ut epostmeddelande om att de är välkomna att deltaga i enkäten. (Än en gång: Så har jag uppfattat saken men kan inte svära på att det är korrekt uppfattat.)

            Vidare: Alla som ingår i YouGovs onlinepanel har i samband med sin intresseanmälan fått besvara ett antal frågor om sig själva (typ, gissar jag, kön, ålder, utbildning, var i landet man bor etc). Därmed blir det möjligt för YouGov att vaska/gallra fram ett lämpligt urval av respondenter. vilka alltså ska komma i fråga för att få besvara frågor (= ingå i den statistiska polulationen) som ingår i en viss enkät.

            Syftet med detta första urval är att svarspopulationen ska matcha Sveriges befolkning i stort med avseende på sådana variabler som bedöms vara viktiga för den aktuella enkätfrågeställningen.

            Svagheten i den här sortens urvalsmetodik ligger (som jag ser det) på två nivåer:

            SVAGHET NR 1: Vilka är det egentligen som anmäler sitt intresse att få deltaga i YouGovs enkätundersökningar? Jag är inte säker, men jag tror att de som deltar i YouGovs enkäter erhåller någon form av ekonomisk ersättning för att de tar sig tid att svara. I alla fall kan man tolka det som YouGov själv skriver på det här viset. I en Fråga & svar-artikel hos YouGov skriver man exempelvis så här på ett ställe: ”Dessutom är vårt belöningssystem utformat så att det är lika attraktivt för deltagarna att svara oavsett om de är engagerade i den aktuella frågan eller inte.”

            Hur som haver, den här svagheten kan YouGov i viss mån korrigera för (under förutsättning att de som anmält sitt intresse har svarat ärligt på de där bakgrundsfrågorna gällande ålder, kön, boendeort etc) som ställs till folk i samband med att de inkommer med sin intresseanmälan till YouGov.

            SVAGHET NR 2: Den andra svagheten är det ovan beskrivna ”Först till kvarn”-systemet som verkar finnas invävt i YouGovs enkätpopulationsurval.

            ”Först till kvarn”-modellen innebär, leder till, att sådana respondenter, som ser enkätfrågorna som sakrosankta (= extremt viktiga att besvara), kan förväntas ha starka incitament att så att säga hänga på låset i sin iver att få vara med och svara på enkäten.

            De kommer följaktligen att ha högre sannolikhet att hinna svara på enkäten, innan de med ljummet intresse för frågeställningen hinner komma till skott.

            Detta innebär i sin tur att YouGov måste avvisa en del mer ”senkomna” respondenter, därför att den subgrupp dessa visar sig tillhöra och representera redan har hunnit få sin svarskvot fylld. (En statistiker kallar denna process jag just beskrivit för att man gör ett ”kvoturval”.)

            Även kvoturval kan man förstås korrigera statistiskt för, men för att veta hur stor hänsyn man behöver ta till den av mig nämnda sankrosankthetsfaktorn måste man förstå och kunna definiera vad det är som driver på just den här sakrosankthetskänslan.

            Om jag nu har förstått saken rätt, fångas den här sakrosankthetsattityden tyvärr inte upp av det frågebatteri som ställs till dem som anmäler sitt intresse för att vilja vara med i YouGovs enkätonlinepaneler.

            Att mäta sakrosankthetsfaktorn hos enskilda enkätdeltagare är för övrigt, av lätt insedda skäl, mycket svårt. Bara som ett exempel. En fråga som ”Är du religiös?” kan besvaras jakande både av dem som tror på Gud ”för säkerhets skull” (kanske för att minimera risken att hamna i Helvetet; jfr Pascal’s wager) och av glödande och fanatiskt gudstroende individer. Dessa båda subgrupper har alltså besvarat den fråga som ställts till dem likadant, men det finns goda skäl skäl att anse, att de skiljer sig åt kraftigt vad gäller sakrosankthetsfaktorn. Jfr IS vars anhängare är beredda att döda dem som inte tycker likadant som de själva gör, ett synsätt som indikerar stark/hög sakrosankthetsfaktor hos just den subgruppen.

            Ett annat exempel skulle kunna vara en fråga som : ”Röstade du på SD i senaste riksdagsvalet?”

            Starkt förenklat finns det två sorters SD-röstare: 1) De som brinner för det som står att läsa i SDD:s partiprogram. 2) De som röstar på SD för att ”straffa” de partier som infår i den så kallade sjuklövern eller få dessa partier att besinna sig och vakna upp och inse invandringsfrågans vikt för Sverige. Sakrosankthet utgör ett mått på hur stark ens åsikt är i en viss fråga. Dvs hur förhandlingsbar den intagna åsikten är. Alla som diskuterat religion med Jehovas vittnen vet vad sakrosankthet är och innebär; dvs det är nog lättare att övertala en dörr eller vägg än det är att få ett Jehovas vittne att konvertera och byta åsikt i religionsfrågan.

            Så – och nu kommer jag till själva poängen – det där med att föreslå att låta ”folket” få säga sitt i en folkomröstning har sina risker och (kända såväl som mindre kända) felkällor. Jag ser det lite som Pandoras ask. Man riskerar att så att säga släppa loss anden i flaskan.

            Med detta menar jag, att om man inte har någon koll på den så viktiga sakrosankthetsfaktorn hos de grupper som står bakom och promotar de olika alternativ som det ska röstas om, då blir det svårt att hävda att det alternativ som vann i själva folkomröstningen verkligen är hela befolkningens önskemål. I alla fall om slutresultatet ligger på 53 procent mot 47 procent eller ännu tajtare.

            Dessutom vet man att folk ”tyvärr” har en benägenhet att rösta efter principen att det var bättre förr i världen, dvs innan man gjorde si eller så, eller innan man gick med i den eller den organisationen.

            Den här sortens feltänk skulle kunna utgöra en viktig förklaring till Brexitomröstningens resultat nu i juni 2016. När Brexit-sidan vunnit blev det förvånansvärt tyst från den kampanjen: De som ställde frågor av typen: ”Vad gör vi nu då?” fick vänta på svar.

            En annan vanlig ”felprincip” som folk använder sig av – och som är besläktad med den förstnämnda – är att hellre säga nej än ja till något.

            Här har vi ett annat feltänk som skulle kunna förklara Brexit-resultatet.

            Låt mig dock exemplifiera med det starka motstånd mot högertrafik som svenska folket manifesterade i den svenska folkomröstningen därom år 1955. Man vet vad man har men inte vad man får i stället. Jag minns från högertrafikomläggningen 1967 hur psykoloher gick ut och varnade att det skulle ta 1-2 generationer, innan vänstertrafikreflexerna skulle kunna anses vara helt utrotade. (Dvs vuxengenerationen år 1967 samt generationen den barn av 1967 års ”modell” som hunnit lära sig att cykla eller att promenera på egen hand, utan far och mor vid sin sida men alltså med föräldrarnas trakiregelförmaningar ringande i öronen.)

            Följaktligen är det angeläget och viktigt, från resultatsynpunkt, vilket av de båda alternativen i en folkomröstning som ska förknippas med ett nej och vilket av de båda alternativen som ska förknippas till ett ja.

            Inte nog med det. Faktiskt kan ett nejalternativ av folket emellanåt komma att uppfattas som ett slags ja-alternativ. Detta gäller i synnerhet om alternativen inte renodlas och ”omvandlas” till tydliga ja- respektive nejalternativ.

            Därmed har det blivit dags att kritisera försommarens Brexitomröstning. Dess två alternativ var inte så lite veliga, dunkla och luddigt definierade sett mot den bakgrunden.

            Hur så? Jo, ingen kan väl med bibehållen trovärdighet stå upp och säga att ALLT som har med EU att göra är skit och elände. Eller allt ALLT med EU är så bra som det någonsin kan vara/bli.

            Brexitomrötningen handlade mer om huruvida nackdelarna kanske övervägde fördelarna att stanna kvar i EU – eller tvärtom (dvs om fördelarna med att stanna kvar övervägde). Den sortens frågeställning lämpar sig inte att besvara med ett entydigt NEJ eller lika entydigt JA. Det är mer komplicerat än så.

            SLUTSATS: Idealet är givetvis om man kan formulera JA- eller NEJ-alternativen i en folkomröstning så tydligt särskiljande som möjligt. Typ: Vill du få tre päron, då svarar du JA. Men vill du i stället ha tre äpplen, då ska du svara NEJ. Då står valet mellan två TYDLIGT åtskilda alternativ.

            Men Brexitfrågeställningen kunde mer liknas vid detta exempel på alternativ att välja mellan: Du ska nu få välja mellan att erhålla 1 äpple, 2 päron, 3 plommon och 4 clementiner och att välja om du i stället vill få 1 päron, 2 äpplen, 3 clementiner och 4 plommon? Då blir JA/NEJ-dikotomin inte lika tydlig. Dessa två alternativ är kraftigt sammanvävda med varandra, dvs ”insyltade” i varandra. Genast har det val som ska göra blivit mer komplicerat och komplext.

            En helt annan sak värd att (än en gång) påpeka är, att ska det nu prompt folkomröstas om någonting, då bör de som ska rösta vara insatta i ämnet. Hur ska de annars veta vad som är ”bästa” alternativet?

            Den som saknar de erforderliga kunskaperna i ämnet kan förväntas rösta utifrån sin ”magkänsla”, dvs intuition. Och det vet man sedan gammalt, att den metoden utgör ett vanskligt sätt att söka ”sanningen” på.

            Inte för inte kallas intuitivt tänkande ofta för magical thinking och ligger till grund för folks tro på det övernaturliga, alltifrån tro på spöken, giftiga chemtrails i skyn och Illuminati till tron att det existerar en andevärld full med andeenergier och allehanda andliga existenser såsom änglar, demoner och gudar.

            Magiskt tänkande av det intuitiva slaget bygger på känslor, inte på logik eller kritisk analys, kritiskrt ifrågasättande eller dylikt. Magiskt tänkande samkorrelerar med, exempelvis, konspirationsteorier. Jag läste nyss en artikel om att ca 17 procent tror att kondensstrimmor uppe i skyn är så kallade chemtrails (kemikaliieutsläpp) avsedda att domptera och hjärntvätta oss jordemänniskor.

            Om nu 17 procent tror på sådan bullskit, hur kapabla är då dessa 17 procent att uttala sig nyanserat i mer komplexa frågor typ ”Bör Storbritannien stanna kvar i EU eller inte?”

        • Mons Krabbe says:

          @bbnewsab
          Det framgår inte i ditt resonemang varför den person som röstar ska lida för att en annan inte röstar? Varför de som är engagerade ska få resultatet ogiltigförklarat för att andra (i fallet med Brexit, de unga) inte är engagerade? Du borde, enligt ditt resonemang, gilla att de som är oengagerade och ointresserade (underförstått ofta okunniga) inte röstar. Eller hur?

          Sedan förstår jag inte vad ditt alternativ, det meritokratiska, går ut på? Ska de som inte passerar kunskapstest, inte heller få rösta? Vem designar testen? Ska de göras med dagens anda på universiteten, d.v.s. att man värderar fakta lägre än känslor, vilket är essensen av pseudovetenskapen som kallas feministiska studier? Vad jag försöker peka på här är att det finns många fallgropar för demokratin om man ger sig in på en process där man vilkorar rösträtten. Vem bestämmer vad som är fakta? Rasbiologer på 20-talet? Klimatförändringsteoretiker idag? Ska dom som tror att människans påverkan är obetydlig och istället ser till de långa cyklerna som påverkas av jordens lutning och solens varierande styrka berövas sin rösträtt? Nej, där är vi ute på en skakig vandring som skulle sluta med att demokratin blir ett minne blott.

  3. Rolf Erichs says:

    Tyvärr tar politiker till folkomröstningar eller direkt demokrati i en situation, när de har problem i det egna partiet. Målet är främst att rädda sitt eget skin. Det är de facto så att folkomröstningen i Storbritannien kanske klarade sammanhållningen i det konservativa partiet inre kärna men har i stället delat upp landet i olika geografiska delar, som kan bli svåra att reparera. När den representativa demokratin fungerar kan folket i efterhand utkräva ansvar ofta med maktskifte som följd. Illustrativa är dessutom de historiska svenska folkomröstningarna som sedermera har korrigerats av riksdagen utan större protester från väljarna. Varför röstade många britter nej? En del ville demonstrera mot att polackerna tar deras jobb. Andra ansåg att globaliseringen har gått för lång och det fanns en stor grupp som retade sig på EUs klåfingrighet och att för många beslut fattas i Bryssel. Men de sammantagna konsekvenserna tror jag allt för få insåg. Därför är det svårt att se några vinnare, när nu folkomröstningsresultatet i Storbritannien ska effektueras. Sammanhållningen i fredsbygget EU har fått en svår törn. Europa har försvagats politiskt och ekonomiskt. Den brittiska ekonomin som folket lever på är på väg ner. Politikerna i Storbritannien står handfallna hur de ska genomföra utträdet. Putin och Trump jublar och bara det sänder kalla kårar utmed ryggraden.

    • monskrabbe says:

      Först och främst några klargöranden: Jag är inte för ett Swexit. Våra förutsättningar att lämna EU är inte detsamma som Storbritanniens. Dock anser jag att vi ska kräva en omförhandling av vårt medlemskap. Brexit är inte bra för Sverige, då tyngdpunkten förskjuts mer mot Sydeuropa och vi kommer få kämpa en mer ojämn kamp mot de krafter som vill ha ett EU med mer klåfingrig byråkrati och mer stöd till jordbruket. Jag anser inte att det är min roll att säga vad britterna ska göra med sitt land, allra minst ett beslut taget av det brittiska folket, så dom får inga pekpinnar av mig, men dock så kan jag göra min bedömning av situationen och den är inte så mörk som din.

      Storbritannien har Europas starkaste ekonomi och denna ekonomi har växt i takt med att britterna handlar allt mer med omvärlden medan andelen av dess handel med EU stadigt sjunker. För britterna är det inte gynnsamt att bindas till ett ekonomiskt block där frihandelsavtal förhindras av en stor sydeuropeisk jordbrukslobby som fruktar konkurrens från omvärlden vid frihandel. Britterna befinner sig i den märkliga situationen att de pga detta inte ens kan ha frihandel med sina gamla kolonier såsom Indien och Australien. Många britter uttrycker det så drastiskt som att dom känner sig kedjade till ett lik, i form av ett stagnerande protektionistiskt handelsblock. Lyssna till exempel på något av David Hannans tal i frågan (även om han inte uttrycker sig på det viset). Britterna ser framåt mot en framtid där Storbritannien inte bara är en del av Europa, utan återigen är den del av världen. Det finns ingen anledning att frukta ett handels- och tullkrig med EU. Den tyska industrin kommer aldrig acceptera det! Istället har vi sett börserna stabilisera sig och storföretag har deklarerat att de tänker stanna i landet och även expandera. När den oro som nu finns, mycket på grund av olyckskorpar som inte vill att det ska fungera, har lagt sig så kommer du se att britterna får till ett frihandelsavtal med EU och dessutom etablerar de önskade frihandelsavtalen med omvärlden som EU inte har, med Indien och Kina och givetvis också ett med USA. Storbritanniens framtid ser då mycket ljus ut. Detta kommer skottarna också inse om de inte gör någonting mycket förhastat under de närmaste åren. Du ser, skottarna motstånd mot Brexit beror på att de inte vill mista de bidrag som de får från Bryssel, men om de bara håller i så kommer de inse att bidrag är ingen match mot frihandel! Bidrag är ingen långsiktig lösning för varken individer eller stater. Frihandeln som britterna eftersträvar med sin Brexit kommer göra landet rikt och välmående, medan resten av EU-zonen (minus Tyskland) kommer fortsätta att stagnera.

      Vad gäller fredstanken så kommenterade jag det i texten. Det är få som på fullt allvar tror att Europa kommer falla samman i destruktiva krig om EU:s makt beskärs, eller rent av försvinner och ersätts med en frihandelszon. Putin må tycka vad han vill, men Europa kommer inte bli politiskt svagare för att britterna lämnar. Storbritannien kommer fortsätta sitt nära samarbete med Tyskland och Frankrike i säkerhetspolitiska frågor. Vidare så finns landet kvar som medlem av NATO (plus ett antal andra organisationer som verkar för fred och samarbete), som är den riktiga stommen i detta samarbete, så jag vet inte varför man skulle vara orolig?

      • Mons Krabbe says:

        IMF:s domedagsprofetior har vänts till en 2-års prognos som förespår att Storbritannien kommer ha högst tillväxt i EU under denna period:

        http://www.dailymail.co.uk/news/article-3698476/IMF-clowns-admit-got-wrong-Brexit-doom-gloom-warnings-saying-British-economy-grow-faster-Germany-France.html

        • bbnewsab says:

          Haha. Ja, jag måste tillstå att jag i stort sett delar den här synen på ekonomer som clowner. Liksom jag menar att sociologer, kriminologer, pedagoger, psykologer, filosofer, och inte minst teologer, är mer eller mindre clownaktiga i sina förnumstiga råd och åsikter till befolkningen.

          Orsaken till clowneriet är, som jag ser det, att företrädare för dessa akademiska discipliner drivs av mer eller mindre dolda agendor. De är därmed inte opartiska eller neutrala.

          Det kanske mest tragiska i sammanhanget är att just politiker verkar älska att förlita sig på vad företrädare (forskare) för sådana här biased discipliner har kommit fram till.

          Sanningen är att man inte behöver söka länge, innan man kan hitta en företrädare (tillhörig någon av dessa discipliner) som sanktionerar den åsikt som känns bekväm och passande för den stödsökande politikern (och/eller debattören).

          Om man tänker efter några gånger extra, ter det sig egentligen inte konstigt alls, om Storbritannien skulle kunna växa snabbare i ekonomisk bemärkelse på egen hand så att säga. EU:s ekonomiska politik bygger ju, tyvärr, på kompromisser. Man har inom EU hela tiden att (tvingas) ta hänsyn till unionens mest svagpresterande länder.

          Det är bara att försöka tänka sig in i hur det fungerar i skolan. På vilken nivå ska skolläraren lägga sig i sin undervisning? Ska hen rikta in sig på att stimulera de duktigaste i klassen? Eller ska hen försöka få även de dummaste eller mest ointresserade att fatta och/eller hänga med i undervisningen – på de duktigare elevernas trivselbekostnad?

          Jag kommer nu, av någon anledning, att tänka på en av Hitlers militära strateger, general Erich von Manstein.

          Denne general hade en del intressanta tankar om de tyska soldaterna. Han menade att alla soldater kunde sorteras in i fyra kategorier utifrån två grundläggande variabler (dels variabeln flit vs lättja/lathet, dels variabeln klokhet vs dumhet, dvs – om man hellre vill – hög IQ vs låg IQ).

          Vi erhåller då följande fyra kategorier: 1: De flitiga och dumma. Dessa är usla som soldatämnen. De strular till tillvaron och gör inte sällan mer skada än nytta, enär de kan trampa på i och fördjupa de djupa hjulspår som redan finns tillstädes i samhällsmaskineriet. Är absolut inga officersämnen. De är typiska ”arbetshästar”.

          Så har vi kategori nr 2: De lata och dumma. Dessa kan bli rätt bra soldater, ansåg general von Manstein. Med lite lagom lock och pock, i värsta fall genom att peta på deras rygg med en gevärspipa, gör de som de blir tillsagda utan att bli alltför uppstudsiga och upproriska. Och är tämligen måna om livshanken (till skillnad från dem i kategori nr 1). Kort sagt: De lata & dumma gör vad de blir tillsagda att göra (eller möjligen uppskrämda, hotade, att göra). Men sällan mer än nödvändigt. Det går att få stopp på dem. De ställer sällan upp på vad skit som helst, i alla fall inte frivilligt.

          Nästa kategori är nr 3: De flitiga och kloka återfinns här. Dessa fungerar i allmänhet bra som underofficerare eller officerare på lägre nivå, De är i kraft av sin flit verkställare, exekverare. Men alltför flitiga för att kunna lägga upp taktik och strategi, alltså sådana strategier som krävs för att man ska kunna vinna en strid (ett krig).

          Den sista kategorin är nr 4: De som är lata och kloka. De här soldaterna är bra på att planera, smida planer, välja olika taktiker och strategier. De kommer oftast bäst till sin rätt som befälhavare på olika nivåer, dvs från denna kategori bör majorer, överstar och generaler rekryteras.

          Intressant nog finns det psykologiska undersökningar som visar att lättja/lathet i kombination med hög intelligens kan vara en riktigt god egenskapskombination så till vida, att man då har kapaciteten och ofta också får chansen att planera sitt liv och sitt arbete bättre. Typ att man genom att öka sin egen effektivitet kan ges bättre möjlighet att få fortsätta att vara lite lagom lat.

          Fast nu bygger detta som jag skriver i textstycket här ovanför på så kallade psykologiska undersökningar. Så det kan inte uteslutas att den slutsats som dras är hemmahörande i kategorin ”Psykologiska clownerier”.

          Huruvida general Erich von Mansteins kategoriindelning också har tydliga drag av clownerier är jag inte mannen att avgöra. Men rent spontant tycker jag det ligger en del i hans karakteristik. Fast oavsett så hade Hitler uppenbarligen ingen större nytta av sin strategiska spin doctor eller vad man nu ska kalla general Erich von Manstein för.

  4. bbnewsab says:

    Intressant länk: http://videnskab.dk/politologisk-arbog-2016/bliver-vi-rige-eller-fattige-af-demokrati . En artikel om huruvida demokrati är bra eller inte för ett lands/samhälles ekonomiska tillväxt.

  5. bbnewsab says:

    I senaste YouGov-väljarundersökningen blev SD ånyo största riksdagsparti.

    Framtiden får utvisa om det är YouGov som kommer närmare sanningen, dvs om det är alla de andra opinionsinstituten som har fel. Eller om det är YouGov som har ett metodfel i sin urvalsmetod, dvs att det i stället är alla de andra opinionsinstituten som ligger närmare sanningen.

    Vid genomläsning av min senaste YouGov-kommentar här ovan finner jag att ett förtydligande kan vara på sin plats.

    Alltså. De som har anmält sig till att ingå i YouGovs väljarpanel kan besvara frågan ”Vilket riksdagsparti röstade du på i senaste valet?” med att ange SD både om man är en fanatisk anhängare av SD:s politik och om man röstade på SD som ett slags proteströstning, i syfte att få de andra partierna att vakna upp ur sin törnrosasömn.

    I undergrupp/subgruppen fanatiska (”sakrosankta”) SD:are kan man lugnt utgå ifrån att de inte har bytt parti under (tids)resans gång. Men de som tillhör gruppen ”Jag valde att rösta på SD för att straffa de andra partierna”, kan mycket väl, under samma (tids)resas gång, ha kommit fram till att nu i dag har de andra partierna bättrat sig och lagt egna mer SD-lika förslag i framför allt invandringsfrågan, så därför behöver dessa individer inte lika starkt hålla fast vid SD i dagsläget.

    Sedan vet man att ökad fanatism (sakrosankthet) leder till ökat behov att få torgföra/framföra sina åsikter (tänk Jehovas vittnen). Det är alltså den kategorin, den statistiska populationsgruppen, som s a s hänger på låset för att få vara med i YouGovs väljarundersökning, vilken ju följer Först till kvarn-principen vad gäller vilka som hinner få vara med i enkätundersökningen (innan deras kvot har hunnit fyllas).

    Låt oss säga att bland de fanatiska SD-an hängarna väljer 99 procent att rösta som de gjorde vid senaste riksdagsvalet. Men kanske bara 67 procent av ”proteströstarna” är kvar vid sin läst.

    Vidare kan vi förvänta oss att sakrosanktheten/fanatismen skiljer sig åt mellan partierna. Allt talar för att denna ”egenskap” är större än genomsnittet i ett parti som SD. Det innebär sålunda att SD i YouGovs enkätundersökningar löper risk att erhålla högre procenttal än vad som är statistiskt motiverat, allt medan de andra partierna – möjligen med undantag för miljöpartiet, vänsterpartiet och kristdemokraterna – löper risk att erhålla för få väljarsympatier i enkätundersökningen, eftersom S och M – för att inte tala om C och L – har större andel ”Ljumma supportrar” och färre anhängare tillhöriga gruppen ”Fanatiker/sakrosankta anhängare”.

    Samma sak kan antagas ha gällt vid den brittiska Brexitomröstningen i juni. Dvs gruppen ”Vi vill att Storbritannien lämnar EU” kan på goda grunder förväntas ha bestått av fler fanatiker/sakrosankta anhängare (och färre ”Ljumma supportrar”) än vad som var fallet i gruppen ”Vi som vill att landet ska vara kvar i EU”.

    Alltså: Ju större antal fanatiska/sakrosankta anhängare i ett parti är eller ett folkomröstningsalternativ har, desto högre sannolikhet är det att det partiet, eller det folkomröstningsalternativet, kommer att erhålla högre röstsiffror (uttryckt i procent av totala antalet röster) än vad som är statistiskt ”rättvisande”. .
    Just därför är jag 1) av åsikten att folkomröstningar bör vara enbart rådgivande och inte användas när det handlar om komplexa frågeställningar, samt 2) så är jag av åsikten att YouGovs partisympatimätningar bör tas med en stor nypa salt.

  6. bbnewsab says:

    SVAR till Mons Krabbe: Jag har nog inte varit tydlig nog. Mitt budskap är som följer: Man riskerar att gräva demokratins grav, OM man hänskjuter även komplexa/komplicerade frågeställningar till en foilkomröstning utan att samtidigt förstå, att vissa frågeställningar helt enkelt inte lämpar sig för folkomröstningar.

    Var ska man dra gränsen? Varför ska det folkomröstas om X men inte om Y eller Z? Brexitomröstningen var en extremt komplex fråga att ta ställning till. Men OM nu politikerna är så fega, att de överlåter åt folket att avgöra frågan, då får dessa politiker naturligtvis stå sitt kast.

    Det är politkerna jag kritiserar, inte folkomröstningen i sig. Jag finner det ”oetiskt” att överlämna åt folket att bestämma bara för att en fråga är komplex. Jag ser det som att föräldrar skulle säga till en fyraåring, att nu får du bestämma, för far och mor har svårt att komma överens om vad som ska gälla för dig, lille vän.

    Vidare: OM man trots det väljer att hänskjuta en frågeställning till folkomröstning, bör man, inte minst för demokratins skull, se till att ”renodla” frågeställningarna så att man slipper ta ställning till det som jag exemplifierade på följande sätt, citat:

    Du ska nu få välja mellan att erhålla 1 äpple, 2 päron, 3 plommon och 4 clementiner och att välja om du i stället vill få 1 päron, 2 äpplen, 3 clementiner och 4 plommon? Då blir JA/NEJ-dikotomin inte lika tydlig. Dessa två alternativ är kraftigt sammanvävda med varandra, dvs ”insyltade” i varandra. Genast har det val som ska göra blivit mer komplicerat och komplext. SLUT CITAT.

    Jag har inte uttryckt åsikten att Brexitomröstningen måste eller bör ogiltigdförklaras. Däremot skulle jag inte se det som ett hot mot demokratin, ifall det trixades, från politikerhåll, så att det om några år slutade med att folkomröstningen ogiltigförklarades (med hänvisning till att tiderna förändrats och att folkomröstningen juni 2016 därmed förlorat så mycket av sin tyngd att den kan bortses ifrån eller eventuellt följas av en ny folkomröstning.

    Det sistnämnda – att låta en folkomröstning som enligt makthavarna/meritokraterna inneburit att folket röstat fel – är inget unikt. Runt om i Europa finns det exempel på hur folkomröstningar har upprepats tills de resulterat i ”rätt” resultat (enligt meritokraterna/makthavarna.

    Jag tycker att Brexitomröstningen ska accepteras men att man samtidigt ska försöka dra lärdom av allt som blev fel, av allt som politkker och andra gjorde fel. Det är inte bra för demokratin, att folket får höra att de nog röstade fel. Sådana röster har förekommit i eftervalsdebatten. Och den sortens åsikter är, mer än mycket annat, förödande för demokratin på sikt, i synnerhet om sådan kritik uppreopas och OM den sortens kritik dessutom anses vara berättigad av meritokraterna/makthavarna.

    Jag tror att det är viktigare att meritokraterna känner sig nöjda med det demokratiska styrelseskicket än att folket i gemen gör det. Se bara på hur det kan trixas med demokratin i länder som Ryssland eller Turkiet. Det är inte folket som trixar, det är makthavarna, alltså meritokraterna. Så man gör klokt i att inte förarga några meritokrater, ty då kan det gå illa för demokratin. Men om man förargar folket, då blir det väl på sin höjd några kritiska insändare i lokalpressen eller några samtal till Ring P1.

    Ett stiort fel med Brexitomröstningen var att den brittiske premiärministern inte var pressad av folket att föreslå folkomröstning. Han var i stllet pressad av att Toirypartiet var oenigt och riskerade splittring (i alla fall inte inte vinna nästa val). Och då valde han att spela ut folkomröstningskortet för att på så vis försöka lappa ihop Torypartiet utan att ett jota bry sig om huruvida Brexit var en enkel eller mycket komplex fråga att ta ställning till för befolkningen.

    Och folkomröstningsfrågas lämplighet avgörs dessutom av hur man kan formulera alternativen. För en statistisker ter sig både de aktuella alternativen(s formulering) i Brexitomröstningen och befolkningens kunskapsnivå i Brexitfrågan som snudd på katastrofala.

    Jag tror att om den här sortens illa förberedda folkomröstningar (som Brexit verkar vara att döma av eftervalsdebatterna både här i Sverige och i Storbritannien) skulle upprepas i andra länder, DÅ skulle ”meritokraterna”, dvs de som menar att folk överlag är för dumma för att fatta beslut i vissa sorters frågor, kanske göra allt de kan för att på olika subtila vis motarbeta demokratin, eftersom det övetygar dem att demokratin inte fungerar som tänkt är, OM man utropar folkomröstningar i frågor som är komplexa och illa förberedda.

    Jag minns hur nationalekonomen Assar Lindbeck en gång kommenterade frågan varför vi skulle tro att nationalekonomerna är bättre än vanligt (ekonomiskt outbildat) folk på att lösa statens finansiella problem. Han sade (ungefär): Om det ska byggas en bro, är det väl en fördel att anlita en brobyggaringenjör och inte haffa första person som råkar ha vägarna förbi och ge denna förbipasserande person i uppdrag att bygga bron?

    Jag delar Assar Lindbecks ”meritokratiska” synpunkt. Visst kan även broingenjörers brobyggen rasa samman. Men sannolikheten är väl ändå högre att lekmannabrobyggarens bro ska göra det?

    Eller annorlunda formulerat: Att låta folket ta ställning till alla sorters frågor, båda komplexa och enkla, låter fint och demokratiskt. Men alltför många folkomröstningar stärker INTE demokratin i sig, de kommer snarare att undergräva demokratin. Precis som det finns människor som menar att man har rätt att bryta mot lagen om man anar/vet att lagen är felformulerad, så kommer det sannolikt att finnas meritokrater som menar, att om alltför många frågor ska avgöras på lekmannanivå, då måste åtgärder vidtagas för att förhindra ”okontrollerad” användning av folkomröstningar.

    Demokratin varken står eller faller med att man undviker att låta vissa frågor avgöras i en folkomröstning.

    Själv ser jag det som en sorts flyktbeteende av politiker att gå ut och säga, att vi politiker vill – eller kan – inte fatta beslut i denna fråga, så vi överlåter det åt folket. Alltså: Har vi i hemliga val röstat fram politiker till att sitta i riksdagen, då är det väl inte fel att av dessa poliitker kräva, att de ska sätta sig in i frågorna, så att de stup i kvarten ska behöva ta hjälp av folket för att kunna bestämma sig. På papperet låter det ju fint med att överlåta åt folket att bestämma. Men ju mer man tänker efter , desto mer kan man ju undra, anser jag, varför det ska vara så dålig kvalitet på våra valda politiker, att de i sin tur måste rådfråga foilket.

    Jag anser att det är bra för demokratin om det är först när/om politikerna, trots idoga försök misslyckas med att komma överens och/eller att komma till skott, som frågan får/bör ”återremitteras” till folket.

    Det skadar demokratin, menar jag, ifall politikerna i riksdagen lämnar ifrån sig alltför många frågeställningar. Om man hyllar demokrati som styrelseform, bör man väl också kunna hävda, att de politiker man har valt till att lagstifta och styra landet ska ha kurage nog att fatta beslut i olika frågoir ÅT folket. Vad ska vi annars ha dessa folkvalda politiker till (om de är fega och inte gör sitt jobb)?

    Jag förstår inte hur du, Mons Krabbe, tycks mena, att folkomröstningar, oavsett folkets utbildningsnivå, kan/bör ses kronan på verket i demokratibegreppet/demokratibygget.

    Eller har jag missuppfattat dig så som du verkar ha missuppfattat mig?

  7. bbnewsab says:

    För att sammanfatta mig själv: Det som är farligt för demokratin och dess överlevnad är makthavares (läs meritokraters) trixande för att styra och ställa, så att de kan få sitta (kvar) vid maktens köttgrytor..

    Meritokrater finns både bland politiker och inom näringslivet.

    Min arbetshypotes är att farligast för demokratins anseende hos kreti och pleti är trixande politiker. Av politiker förväntas liksom en högre moral än den man räknar med ska finnas inom näringslivets meritokrati.

    Här är två svenska exempel på politikers trixande:

    1) http://www.gp.se/nyheter/debatt/har-johan-nyhus-s-brutit-mot-lagen-1.262296 ; samt

    2) http://www.uvell.se/2016/08/18/baastads-r%C3%B6stskola-33024785 .

    I båda fallen är S-politiker involverade i trixandet. Det förvånar mig inte det minsta. Möjligen skulle jag ha blivit något mindre förvånad om det i stället hade handlat om miljöpartister. De är också av samma sjrot och korn. Hycklare av Guds nåde.

    Det är den här sortens trixande, på politikernivå, som riskerar att leda till att demokratins för tidiga grav grävs. Se på det som nu sker i länder som Polen, Ryssland och Turkiet.

    Att för få frågor hänskjuts till folkomröstning ´ser inte jag som ett demokratiskt problem.

    En av huvudpoängerna med demokrati är , anser jag, att vi lekmän ska kunna utse folk (”politiker”) vi litar på till att föra vår talan i parlamentariska församlingar på statlig och/eller landstingskommunal nivå.

    Vaffan är det för politiker vi röstar på. om dessa inte vill företräda oss och fatta beslut åt oss?

    Min arbetshypotes bygger också på följande. Folk är överlag rätt dumma/korkade i sina resonemang och sitt beslutsfattande.

    Till detta finns två huvudförklaringar: a) Kunskapsbrist/Kunskapsunderskott och/eller b) Låg IQ.

    Innan eventuella läsare drabbas av blodstörtning, låt mig säga så här:

    Kunskapsbrist visas inte minst däri att ca var femte vuxen svensk tror på spöken. Ett annat exempel på kunskapsbrist är den efterfrågan som boken ”Livet med kvantfysiska glasögon” har rönt. Det är en bok som kommunicerar rena felaktigheter om vad kvantfysik är. Dagens Nyheters vetenskapsredaktör Maria Gunther granskade boken i DN 160822 och sågade den jäms med fotknölarna med hjälp av en fysikprofessor. Granskningen ledde till att ett par kändisar som promotat bokens innehåll (mot pengar?) fick kalla fötter och urskuldade sig med att de inte visste vad de promotade. Men kanske bäst av allt: Akademibokhandeln saluför inte längre denna skitbok som fackbok utan som Esoterika (vilket är ett annat och finare ord för woowoo-istisk bullskit).

    Bristande IQ är inget konstigt alls. Om medianvärdet ligger på, säg 100, så betyder det att hälften av befolkningen har en IQ lägre än 100 och andra halvan en IQ över 100.

    Den som förordar folkomröstningar som metod för att avgöra komplexa frågor bör kunna ge nöjaktiga svar på denna fråga: Varför ska i så fall rösträtten inte sänkas från dagens nivå till, säg, 16 års ålder eller 10 års ålder eller 3 års ålder?

    Dvs OM man är 30 år och vet mindre än en 15-åring, varför ska då 30-åringen få rösta men inte 15-åringen?

    Ett av mina favoritcitat härrör från Stikkan Anderson. Han lär ha sagt: ”Folk är inte så dumma som man tror – de är mycket dummare”.

    Cirkuskungen P T Barnum var inne på liknande tankar.

    Han har givit namn åt begreppet Barnumuttalanden. Den sortens utsagor är allmängiltiga och vaga till sin natur (typ: ”Vi i X-partiet har alltid stöttat sånt som är bra för folket och kommer givetvis att fortsätta göra så.”). Därför tycker många individer, att de vill stötta just X-partiet, ty vem vill inte stödja ett parti som satsar på (enbart) bra saker? Man är väl inte masochist i onödan?

    Woowoo-istiskt mediumskap (kontakt med avlidnas andar) bygger på att mediumet kommunicerar liknande floskler till kunden (”Din döda pappa hälsar att han hade svårt med andningen innan han dog men nu har han det bra i afterlife.”). Och kunden blir så glad och erfar tröst i sin sorg.

    Horoskop är ett annat givet område för Barnumuttalanden: Utsagorna stämmer – antingen för att de är allmänt hållna och därför stämmer in på de flesta av oss eller för att horoskopläsaren så gärna vill att spådomen ska stämma.(typ: ”Du har länge haft otur i kärlekslivet men snart kommer det att vända och du ska finna en partner som du kan bli lycklig med.”). Vem blir inte glad och upprymd av ett sånt budskap?

    Är det rekommendabelt att låta människor, som tror på spöken och/eller horoskop uttala sig om för- och nackdelarna med att vara kvar i EU eller lämna denna organisation? Jag tycker inte det.

    Alla har givetvis rätt till en åsikt (även) i frågan. Men att låta en sådan komplex fråga avgöras av röstberättigade som tror på chemtrails, spöken, änglar, demoner etc, eller på horoskop, är det verkligen bra för demokratin?

    Mitt svar på den frågan är ett rungande NEJ.

    Såja, nu kan den som vill skjuta budbäraren som dristade sig att framföra det här budskapet här ovanför. Jag fick i alla fall sagt vad jag ville, innan jag blev tystad för gott.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: