Denna artikel publicerades idag på Newsmill.
Naivt om revolutionen i Egypten
(Newsmill 3 juni 2011)
I diskussionen om revolutionen i Egypten har vi fått ta del av många underliga analyser från landets ledande islamologer. De verkar inte vilja se den generella trend som Mellanöstern är inne i sedan mer än 30 år nu. De framsteg som togs mot modernism under 50- till 70-talen är nu på väg att utraderas. Islamiströrelser har varit på frammarsch i hela regionen, från Algeriet och Egypten till Libanon och Irak, och det finns inget som talar för att denna utveckling tappar farten. Nu ser de möjligheter att via demokratin ta ett stort steg mot makten. Det är ingen djärv gissning att påstå att demokratin sprider sig och får fäste i regionen. Den stora frågan är vad det är för politik som kommer att bedrivas. Om vi är förhoppningfulla angående den udda fågeln Tunisien, så bör vi vara lika avvaktande till det som händer i Egypten.
(Bilden ovan föreställer Yusuf al-Qaradawi, Muslimska Brödraskapets andlige ledare och fadersfigur)
Revolutionerna i Nordafrika har ingjutit hopp i många om att Mellanöstern kan vara på väg mot en bättre framtid. Osama bin-Ladens död har för många stärkt detta intryck. Det tas som en symbol för att islamismen är på väg bort från scenen i Mellanöstern. Islamologen Leif Stenberg, deklarerar i DN d 3/5, att ”den post-islamistiska eran” är kommen. Denna tolkning har samma löjets skimmer som Francis Fukuyamas tes från 1992 om ”The end of history”. (Denna deklarerade att ideologisk kamp skulle höra till det förgångna, att fred skulle framöver råda, och liberalismen skulle stå alenarådande och oemotsagd.) Detta var att gå händelserna i förväg. Så är även fallet nu vad gäller Stenbergs analys.
En av de många saker som Stenberg missar är att, även om Al-Qaida stöds av oroväckande stora delar av befolkningen i länder som Egypten och Pakistan (ca 20% enligt Pew research center) så är detta inte det riktiga problemet för Mellanöstern. Al-Qaida, och dess nätverksallierade runtom i Mellanöstern har små chanser att inom överskådlig famtid styra den politiska utvecklingen.
Problemet ligger istället i de väldigt populära och folkligt anknutna islamistiska brödrarskapsrörelserna som i detta skede inte använder våld, utan istället verkar genom systemet och siktar på att vinna valen, för att därefter gradvis förändra samhällena i riktning mot sharia och en utvecklingsfientlig framtid.
Mellanösterns befolkning tvingades mycket påtagligt konfronteras med det faktum att deras värld hade förfallit vid Napoleons intåg i Egypten 1798. Sedan dess har det pågått en kamp om vilken väg Mellanösterna ska gå för att åter kunna bli en kraft på den internationella scenen. Skulle araberna närma sig och efterlikna väst i ett försök att komma ifatt, eller skulle som islamisterna ville, araberna istället sluta sig inåt, försöka finna styrka i sin religion och förkasta den västerländska idén. Liberala tankar fick tidigt fäste i elitskikten men aldrig djupare än så, medan de islamistiska reaktionerna var kraftiga och våldsamma, som tex var fallet med wahhabiterna i början på 1800-talet.
I mitten på 1900-talet såg det ut som att Mellanöstern slutgiltigt hade tagit steget in i modernismen. Det framväxte en rörelse som stod på två ben. Det första benet var arabsocialismen, med ett tydligt avståndstagande från västerländsk kapitalism och en preferens för ett stort statligt ägande i näringslivet. De andra benet var arabnationalism, tanken om att de arabiska befolkningen skulle finna sin identitet i det arabiska språket och inte som tidigare i religionen. Dessa två kan med fördel tillsammans benämnas som arabism. Arabismen utlovade ett modernt samhälle som var baserat på jämställdhet och sekulärism.
I den sekulära ideologin låg tankar om att sträva efter jämlikhet mellan könen. Kvinnor kunde röra sig fritt, klä sig västerländskt och sträva efter en framtid baserad på sitt eget värde, åtminstone i städerna. Denna trend var tydlig även i de västorienterade Turkiet och Iran.
Arabismen var särskilt lockande för de kristna minoriteterna, som nu kunde se fram emot att bli jämställda med den muslimska majoriteten. De var således i framkanten inom de arabistiska Baathpartier som bildades i Syrien och Irak. Två framstående exempel är den kristna Michel Aflaq som var medgrundare av Baathartiet i Syrien och den kristna Tariq Aziz utrikesminister och samtidigt en av de starkaste personligheterna i Saddams Irak. De kristnas ställningstagande för ett sekulärt samhälle, och i vissa fall, sammarbete med diktatorer, får de nu betala ett dyrt pris för i form av fördrivning och trakasserier i Irak och Egypten. De kristna i Syrien bävar för vad framtiden ska innehålla.
Arabismen vann det breda stöd som liberalismen inte kunde få. Anledningen till detta var att arabsocialismen inte var knutet till de gamla kolonialherrarna, utan istället stakade ut en egen väg mot modernismen.
Under tiden för denna modernistiska blomstring verkade de muslimska brödrarskapen i tystnad, byggde upp sin grund och sin ideologi. I Egypten stödde de Nasser när han tog makten 1953, mot löften om inflytande i den nya regimen. Samarbetet sprack snabbt när det framgick hur skilda visioner de två parterna hade, varefter Nasser försökte krossa brödrarskapet. Få trodde att de skulle få inflytande igen, att någonting kunde hindra den våg av modernism som svepte genom Mellanöstern.
Krigen med Israel ändrade på allt detta. De misslyckade utmaningarna av Israel 1967 och 1973 delegitimerade arabismen. Den kunde inte frammana den nationella vilja och styrka som behövdes för att besegra Israel. Den socialistiska komponenten av arabismen, med det stora statliga ägandet och den tunga byråkratin, hade dessutom misslyckats med att bryta den ekonomiska stagnationen i regionen.
I detta läge trädde islamismen åter fram, efter att ha bidat sin tid. Revolutionen i Iran 1979 blev startskottet till ett islamistiskt återvaknande. Samma år i november försökte islamister i Saudiarabien via Mahdiupproret i stora mosken i Mecca rida på den framgångsvågen. President Sadat mördas 1981 av islamister och ett år senare slår Syrien ner muslimska brödrarskapets uppror genom massakern i Homs.
De arabiska folkrörelserna i Levanten fick en ny skepnad. Shiamuslimernas företrädare i Libanon, det till stor del sekulära Amal, medgrundat av den grekiskkatolska biskopen Gregoire Haddad, har från mitten av 80-talet ersatts av dess islamistiska utväxt Hizbollah. PLO som har många kristna aktivister, och en uttalat sekulär ideologi, har bland palestinierna utmanats av det radikalt islamistiska Hamas, grundat 1987, som vann en majoritet i det palestinska parlamentsvalet 2006.
Överallt där det har genomförts val av mer eller mindre fri natur i arabvärlden de senaste 20 åren, har muslimska brödrarskapet, eller liknande islamistiska organisationer fått en ansenlig andel av rösterna och etablerats som det dominerande partiet. Detta var fallet i Algeriet 1991, där militären inte accepterade resultatet och i de regulerade valen i Jordanien, Kuwait och Egypten och de fria valen i Irak.
Denna muslimska väckelse som sveper igenom Mellanösterns muslimska värld är en av vår tids stora händelser. Det kan omöjligt ha missats av en islamolog. Den är synlig överallt, från den starka identifieringen i religiösa termer, som tar sig uttryck i ökat bruk av slöjor och en ökad känslighet för religiös kritik, till politiskt agerande oftast via det Muslimska brödrarskapet, som med sina förgreningar i många länder, även i väst, är den främsta representanten för denna väckelse.
Via den ofta citerade undersökningen av Pew Researchcenter från dec 2010 får vi veta att bland Egyptens ytterst konservativa befolkning vill 80% ha dödstraff för apostater, d.v.s. konvertiter från islam, att halva befolkningen stödjer terrorgruppen Hamas och att nästan 60% stödjer islamisternas vision för Egypten.
Även här i väst får vi ta del av häpnadsväckande resultat. En opinionsundersökning utförd 2006 bland Storbritaniens muslimer, visar att 40% av dem vill att landet ska styras av sharialagar. Ska vi verkligan vänta oss en lägre andel i Egypten?
En ny undersökning av Pew Research Center utförd i mars-april 2011 bekräftar resultaten i den förra undersökningen, och besvarar min fråga ovan. Här framkommer att 62% av egyptierna vill att landets lagar strikt ska följa sharia lagen. Ytterligare 27% vill att lagen ska följa sharias principer. Endast 5% tog tydligt ställning för ett rättssystem ej baserat på koranen.
37% tycker väldigt bra om muslimska brödrarskapet. Ytterligare 38% har en ganska förmånlig bild av dem. Endast 7% tycker väldigt illa om dem, och ytterligare 13% ganska illa om dem.
Islamologer som Jan Hjärpe hävdar att det muslimska brödrarskapet är lika sekulärt som kristdemokraterna i Sverige. Det är ett underligt påstående som det inte finns någon grund för. Det är inte svårt att ta reda på vad brödrarskapets representanter verkligen anser. Se t.ex. Mats Skogkär i SDS 3 feb (”Bröder till bröders försvar”). Många av er har nog redan läst den artikeln. Jag kan nämna några andra exempel.
Yusuf al-Qaradawi som anses vara det muslimska brödrarskapets fadersfigur och en av de främsta muslimska lärda säger att förintelsen var ”ett gudomligt straff för judarna på grund av deras korruption” och att;
“The last punishment was carried out by Hitler. By means of all the things he did to them – even though they exaggerated this issue – he managed to put them in their place. This was divine punishment for them. Allah willing, the next time will be at the hands of the believers.”
Vidare säger han att han drömmer om att själv få möjligheten att döda en jude före sin egen bortgång, om han så är rullstolsbunden.
Muhammed Ghanem, en av ledarna för brödrarskapet, sade i januari 2011 att Egyptens armé skulle förbereda sig för krig med Israel. I mina öron låter detta som ett direkt hot om krig.
Om man anser att dessa uttalanden har för gammalt datum så kan man se till de uttalanden som Subhi Saleh stod för den 25 maj 2011. Även han är en ledande person i brödrarskapet och tillika medlem av den åtta personer stora konstitutionella översynskommite som under våren lade fram förslag på förändringar av konstitutionen.
Saleh sade att nästa regering i Egypten skulle komma att bli islamistisk och att brödrarskapet skulle stärka sin inre gemenskap för att på så sätt kunna ”påtvinga sin vilja på övriga samhället i Egypten”, och att partiet skulle införa sharialag i landet så fort det fick möjlighet att göra detta.
Tidigare under månaden, 10 maj, har samma Subhi Saleh deklarerat att brödrarskapet, med dess front ”Freedom and Justice Party”, ska ingå en islamistisk allians inför valet i september med den salafistiska rörelsen Jama’a al-Islamiyya och dess front, ”Peace and Development Party”. Det hade varit svårt att finna mer ironiska namn på dessa rörelser. Jama’a al-Islamiyya är en känd terrororganisation, med ett flertal blodiga terrordåd på sitt ansvar, bla mordet på 71 turister i Luxor 1997.
Alliansen ska bekämpa hotet om en sekularisering av det Egyptiska samhället, den här gången via valurnorna.
Jan Hjärpe kanske tycker att detta låter som kristdemokraterna i Sverige. Det tycker inte jag!
Ett stort steg i fel riktning togs i folkomröstningen om ändringar i grundlagen den 19 mars. Valets skulle i princip avgöra huruvida den parlamentsmajoritet som väljs i september ska få möjlighet att forma författningen efter sitt tycke eller inte. De som stod på nej-sidan var socialister, liberaler och sekulära, helt enkelt de som inledde revolten på Tahrirtorget. På ja-sidan stod det muslimska brödrarskapet, då det förväntas bli det ledande partiet efter valet. Dagen innan stod det i svensk press att reformen förväntades röstas ner. Experter uppskattade ja-rösterna till max 40%. Resultatet blev en chockerande jordskredsseger för ja-sidan, med 77.2% ja-röster. Det är många som underskattar brödrarskapets styrka och stöd i Egypten. De borde ha fått sig en tankeställare där.
Vi får konstatera att den sekulära arabismen är död i Mellanöstern och kampen står nu mellan en stor välorganiserad islamistisk gräsrotsrörelse som är väl förankrad i de väldigt konservativa värderingar som råder i Egypten, och en odefinierad liberal elitskiktsströmmning utan någon riktig förankring och med svaga partistrukturer. Det är inte för djärvt att säga att konservativa och islamister under överskådlig tid framöver kommer vara den dominerande politiska kraften i Egypten. Vad de använder denna makt till återstår att se. Troligen för mer radikala program än i Turkiet, men inte lika långtgående som i Saudiarabien. Sannolikt vet de att de har världens ögon på sig, och finner det bäst att inledningsvis träda försiktigt frammåt.
Detta kommande maktskifte verkar även menligt på fredsprocessen, då Hamas linje kommer att bli Egyptens linje. Redan nu, under interimregimen, har Egypten öppnat gränsen till Gaza, så att de kan föra in det krigsmaterial de behöver, återupprättat förbindelserna med Iran och gett tillstånd till iranska flottenheter att pasera genom Suezkanalen. Man kan ana brödrarskapets inflytande på militären bakom kulisserna. Det faktum att Abbas har tvingats till samförstånd med Hamas med Egypten som facilitator, är en signal om att han känner att vinden har vänt till förmån för Hamas och att han nu måste agera utefter realiteterna.
Att det arabiska muslimska Mellanöstern någon gång i framtiden helt och fullt kommer att träda in i modernismen råder det nog inget tvivel om. Frågan är bara när? Det vi borde vara medvetna om är dock att innan det blir bättre så kommer det troligen att bli sämre, kanske mycket sämre. Även om det muslimska brödrarskapet inte vinner en majoritet i valet i september, eller ens ensamt kan dominera den valda församlingen, så kan vi inte komma ifrån att det egyptiska folket är väldigt konservativt. En klar majoritet vill styras av sharialag, och är alltså per definition är islamister. Således kommer den valda församlingens utformning att spegla detta faktum.
Den sak som är säker är detta: Egypten är inte på väg att träda in i en post-islamistisk era!
Mons Krabbe 