Terroristerna stärker de förment moderata islamisternas position i Europa

KOMMENTAR

MSB-rapporten om det Muslimska brödraskapet (MB) tar upp ett förhållande som jag har tjatat om i flera år: ”Good cop, bad cop spelet” med de förment moderata islamisterna som ”good cop” och de våldsamma som ”bad cop”. Detta behöver inte vara en uttänkt ”rutin” för att den ska påverka våra politiker. Det är mindre intressant.  Det som är intressant är den dynamik mellan MB, terroristerna och statsmakten som man likväl tydligt kan urskilja.

Ur rapporten:

”Efter de militanta islamisternas dåd brukar politikers intresse av att föra dialog med
representanter för islam intensifieras. Mönstret som uppstått är att politiker vänder sig till
föreningar/grupper/organisationer som ingår i MB:s europeiska nätverk. (…) Konsekvensen av
detta handlingsmönster är att den islamistiska rörelsen i dess helhet ges möjlighet att ytterligare förstärka sitt politiskt-religiösa inflytande. (…) De (båda) ingår dock i en större ideologisk rörelse som i stort sett delar ideologiskt synsätt i flera frågor, men skiljer sig från varandra när det gäller vilken politisk metod som är mest lämplig att använda sig av på den europeiska kontinenten. I ena änden på detta kontinuum har vi således MB och i andra änden militanta salafister. De militanta salafisternas terror avskys och förkastas av många samtidigt som den bidrar till en politisk logik där islamisterna i MB vinner fördelar i sin roll som ”gatekeeper”.”

(s 20-21 i MSB-rapporten om MB)

Med andra ord så växer sig de s.k. moderata islamisterna (m.a.o. de som inte anser att våld är rätt metod att använda här just nu) starkare för varje terrordåd då majoriteten av våra politiker tror att man kan bekämpa islams våldsamma anhängare med förmodat moderat islamism. Löften om att dämpa de radikalas känslor ges i utbyte mot ett större islamistiska inflytandet över våra samhällen. I själva verket lever de våldsamma radikala och de förment moderata i ett symbiotiskt förhållande.

Rörelserna knutna till MB (good cop) är helt beroende av hotet från de våldsamma (bad cop) för att kunna få gehör för sina krav i de västerländska samhällena, samtidigt som de radikala och våldsamma är lika beroende av den islamistiska väckelse som MB har skapat bland muslimerna i Europa, för att få ett underlag för rekryteringen till sitt mer uppseendeväckande jihad.

Det är dags för Europas politiker att se igenom detta. Det är dags att vi bryter den onda cirkeln.

En feministisk utrikespolitik som respekterar mullorna i Iran mer än landets kvinnor!

KOMMENTAR

Regeringen Löfven stoltserar med att vara den första svenska feministiska regeringen. Utrikesministern Margot Wallström slår sig för bröstet och deklarerar regeringen ska föra en feministisk utrikespolitik. Vad detta innebär har vi med all tydlighet fått illustrerat i denna kalla februarimånad. Först har vi fått se en trotsig men ack så ihålig markering mot Trumps förmodade kvinnosyn utförd av vice statsministern och tillika biståndsministern Isabella Lövin, där hon omger sig med bara kvinnor. Denna markering mot ett förmodat patriarkat i väst följs en dryg vecka senare av en mental knäböjning inför ett riktigt patriarkat i Teheran, när de kvinnliga medlemmarna av delegationen som regeringen Löfven skickar till Iran alla skrudar sig i den för iranska kvinnor påbjudna slöjan. Allt för att visa respekt för en sedvänja som påbjuds av män i syfte att beskära och kontrollera kvinnors frihet och sexualitet.

Skillnaden mellan agerandet i dessa två situationer illustrerar med alla tydlighet var feminismen står idag och vad dess syfte egentligen är. Den feministiska rörelsen av idag är, i dess huvudspår, inte en rörelse som vill verka för kvinnors befrielse. Den västerländska feminismen är sedan länge kidnappad av marxismen, vilket har inneburit att dess fokus idag ligger på att bekämpa vita västerländska män. Att krossa den vita mannen är för dem ett nödvändigt steg mot demonteringen av den borgerliga och kapitalistiska samhällsordningen. Hatet som många feminister visar mot den vita mannen är helt enkelt ett uttryck för deras hat mot västvärlden!

Isabella Lövins protest mot Trump följdes snabbt av en mental knäböjning inför de iranska mullornas kvinnosyn!

Isabella Lövins protest mot Trump följdes snabbt av en mental knäböjning inför de iranska mullornas kvinnosyn!

Således ligger det inte i deras intresse att kritisera patriarkala strukturer i de länder som utmanar denna västerländska världsordning. I dessa länder, varav de i den muslimska världen hör till de mest uttryckligt fientliga, finns ju deras allierade. I islam finner vänstern sina bröder i kampen mot kapitalismen och de vita män som de ser som stöttepelarna för denna ordning. Denna anti-kapitalistiska allians är även synlig på andra politiska plan. Bland annat när det gäller vänster- och socialdemokratiska partiers gullande med islamister såsom det Muslimska Brödraskapet som har infiltrerat väst ända från Vita huset (under Obama) till svenska partier som socialdemokraterna och miljöpartiet.

Feminismens utveckling i korthet

Feminismen som vi känner den idag, har sitt ursprung i upplysningstidens diskussioner om vilka rättigheter som kvinnorna också skulle få ta del av. Under 1800-talet fördes denna rörelse framåt av liberaler såsom John Stuart Mill som skrev ”Förtrycket av kvinnorna” och lade fram förslag om kvinnlig rösträtt i parlamentet. I början av 1900-talet blev dock vänsteridéerna allt vanligare då tanken att de bättre bemedlade feministerna hade svikit de mindre bemedlade kvinnorna började sprida sig. Vissa ansåg att bara en revolution kunde skapa de önskade förändringarna och stödde följaktligen den sovjetiska revolutionen. Det riktiga genombrottet för de marxistiska tankegångarna inom den feministiska rörelsen kom dock efter kriget i och med de Beauvoirs ”Det andra könet” och befästes under 60- och 70-talens hippierörelse. Nedgången för feminismen på 80-talet då en känsla spred sig att jämställdheten var väl avancerad i västvärlden vändes när rörelsen fick ny kraft efter det kalla krigets slut då kommunister sökte en ny väg framåt. Gudrun Schyman personifierar denna omvandling, där feminismen nu är en fullblodsmarxistisk rörelse med ett program fyllt av idéer om den stora staten, strypt kapitalism och företagande, tvång och knasiga tankar om medborgarlön. Således: Det som började med att feminister anslöt sig till marxismen som ett medel för att påskynda sin sak, vändes efter denna absorption till att marxismen nu istället är den kraft som använder feminismen som ett redskap för att nå sina mål!

Feminismen på nedgång (men inte i Sverige?)

Kvinnor över hela västvärlden blir allt mer medvetna om det femi-marxistiska hyckleriet i att bara kritisera män i väst, medan man vänder ryggen mot kvinnor utanför väst och de kvinnor som lever i väst men som befinner sig under inflytande av islam. Allt fler kvinnor reagerar inför det oblyga hatet som ofta visas mot västerländska män och många opinionsundersökningar påvisar att feminismen nu tappar stöd bland kvinnor i väst. Dock inte i Sverige, som lever vidare i sin kokong. YouGov utförde en undersökning i USA för nästan exakt ett år sedan som visade att bara 32 % av kvinnor där såg sig som feminister och där 47 % av dem som avvisade feminismen tyckte att rörelsen var för radikal.

Samtidigt skördar ett radikalt marxistiskt feministiskt parti, Fi, framgångar i Sverige. När ska även svenska kvinnor vakna och inse att feminismen som vi känner den idag, inte värnar om kvinnan för kvinnans skull. Om kvinnors rättigheter hade varit av något som helst intresse för den ”första feministiska regeringen”, så hade Löfvens delegation gjort en tydlig markering genom att inte bära slöjor. Visa att man inte böjer sig för ett sant patriarkat. Visa att man inte tänker respektera en vilja att beskära kvinnors frihet och närvara slöjfria, vilket hade varit deras rättighet som besökande utländsk delegation. Detta hade sänt en signal till iranska kvinnor att vi står bakom deras rätt att röra sig slöjfritt. Istället visade vår regering att respekten för Irans religiösa ledarskap var större än den respekt de har för Irans kvinnor. Detta val säger väldigt mycket. Jag hoppas att svenska kvinnor lyssnar (in) och fattar ett bättre beslut vid valurnorna i 2018!

Hur nära är vi ett tredje världskrig?

Vi befinner oss i en situation som kan leda till ett regionalt storkrig i Mellanöstern och till och med i förlängningen ett tredje världskrig. Risken har inte varit större sedan Kubakrisen 1962, men egentligen liknar situationen mer den som vi hade sommaren 1914. Vi har precis som då en orolig region som alla stormakterna har försänkningar i och som denna gången dessutom innehåller en värdefull råvara som alla behöver. Vi har regionala aktörer som befinner sig på en kollisionskurs som de inte kan väja ifrån utan att förlora vitala strategiska intressen till motparten. Allt medan stormakterna är mer eller mindre engagerade på olika sidor av konflikten, med åtaganden och förpliktelser som riskerar att dra in dem i ett uppblossande krig, Ryssland genom löften till Assad och USA till Turkiet genom Nato.

Detta är inte en förutsägelse om det scenario som jag håller som det troligaste, då det finns stora mentala spärrar för mellanstatliga krig i dessa dagar, tack och lov, men det är likväl en möjlighet som vi måste ta på största allvar. Därför skriver jag denna artikel.

Kriget i Syrien är arenan för ett en regional kraftmätning mellan ett sunniblock och ett shiablock om dominansen över centrala Mellanöstern. Så länge kriget förblev, formellt sett, ett inbördeskrig, där de båda sidorna huvudsakligen erhöll materiellt och ekonomiskt stöd och truppkontingenter från utlandet som i det stora hela balanserade varandra, såsom Hizbollah och de utländska jihadisterna, så hade det möjligheten att förbli geografiskt begränsat. Möjligheten fanns att kriget skulle upphöra när båda sidor nådde en utmattningsnivå som skulle möjliggöra en fredsöverenskommelse. Utvecklingen under hösten 2015 förändrade detta.

IS terrorattentat mot Ryssland över Sinai provocerade ett djupare ryskt deltagande i kriget. Ryska bombningar av rebellpositioner har nu bidragit till att vända kriget till Assadregimens fördel. Om regimen inringar och tar Aleppo så är kriget mot rebellerna i princip vunnet. Problemet är att interventionen av Ryssland riskerar sätta igång en kedjereaktion av interventioner.

Man kan likna situationen vid Koreakriget, när FN-truppernas framryckning mot Yalufloden 1950 provocerade Kinas intervention i kriget. På samma sätt, som Kina då, kan Turkiet nu inte stillatigande åse att Assad rycker fram mot gränsen och krossar det islamistiska uppror som Erdogan själv har investerat så mycket resurser och prestige i.

Shiablocket, under ledning av Iran, har skapt ett pärlband av shiadominerade stater rakt genom centrala Mellanöstern; Iran – Irak – Syrien – Libanon, som kan ge Tehran en dominerande ställning i regionen. Man sitter, om denna position kan befästas, inte bara i en position att utgöra den huvudsakliga utmanaren till Israel i den muslimska världen, vilket är det som attraherar ”good will” på den ”arabiska gatan”. Man besitter även, vilket sticker extra mycket i de sunnimuslimska ögonen de två heligaste kalifathuvudstäderna, efter Mecka; nämligen Bagdad och Damaskus. En starkt bidragande orsak till det av Gulfstaterna finansierade heliga kriget mot Assad har varit att vrida Damaskus ur hans ”oheliga” händer.

Sunniblocket, under ledning av Saudiarabien och Turkiet, startade upproret för att bryta detta pärlband genom att, som i Othello, vända på den Syriska brickan för att istället skapa ett pärlband av sunnistater; Turkiet – Syrien – Jordanien – Saudiarabien, som skulle kunna återge sunnimuslimerna dominansen över centrala Mellanöstern. Det skulle sätt dem i position att på ett bättre sätt påverka utvecklingen i Libanon och Irak. Denna strid är således av fullkomligt avgörande natur och ett nederlag för rebellerna kan absolut utgöra ett casus belli (orsak för krig) för dessa två stater. Erdogan har svurit på att Assads regim ska begravas och Saudiarabien har gjort liknande utfästelser.

Dessa stater har, tillsammans med de mindre Gulfstaterna, investerat stora summor i rebellrörelsen. Även om IS nu synes ha vänt sig mot Saudiarabien och den tidigare patronen nu har dragit öronen åt sig, så har upproret hela tiden haft en islamistisk tyngdpunkt. Upproret propagerades i moskéerna och rebellrörelsen blev snabbt dominerad av islamister. Grunden för rebellerna var det nätverk som det muslimska brödraskapet hade kvar i landet efter att deras uppror på 80-talet blev krossat av Assad Sr. I vilken mån Saudiarabien och Gulfstaterna direkt finansierade Nusrafronten (Al-Qaida) och IS är en fråga som vi inte behöver gå in på här, men det minsta man kan säga är att de snabbt måste ha blivit medvetna om att de vapen och resurser som de skeppade till Syrien till mycket stor del hamnade hos dessa organisationer.

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Turkiet har länge tillåtit sin gräns mot Syrien att vara mycket porös när det gäller flödet söderut av vapen och stridande till IS och andra jihadarméer. Att man även släppte igenom den olja som IS sålde till omvärlden blev allmän kännedom under hösten. Mer graverande är att mycket pekar på att Erdogans son Bilal har varit essentiell i förmedlandet av denna olja. Turkiet har egna intressen i norra Syrien. Man kan tänkas intervenera, inte bara för att skydda den rebellrörelse som man har agerat fadersfigur för utan även, för att förebygga en autonom kurdisk region i norra Syrien. Detta är någonting man inte är beredda att acceptera, enligt officiella uttalanden.

Just nu finns möjligheten till ett stillestånd, men vad händer om detta inte håller? Frågan kanske skulle vara; varför skulle det hålla? Regimen är i processen att vinna kriget, så varför skulle de stanna upp nu? Den enda anledningen skulle kunna vara att Ryssland ser det allvarliga i situationen, hur nära den är att eskalera, och dikterar för Assad vad han ska göra. Om man inte kommer till den slutsatsen är risken för en eskalering en realistisk möjlighet.

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudiarabien satte för två månader sedan samman en s.k. ”anti-terror koalition” av sunnimuslimska stater som en förberedelse för en intervention i Syrien. Mellan 14 februari och 10 mars hålls en stor övning i norra Saudiarabien, med minst 150.000 soldater från 20 sunnimuslimska stater, vid namnet Operation ”North Thunder”, som tydligen är en förövning för en intervention alternativt en invasion av Syrien söderifrån. Mer om detta här, här och här. Officiella källor bekräftade i februari att Saudiarabien tänker gå in med trupp i Syrien. Ryssland har svarat att detta kan leda till krig. Jag kan se två olika scenarier om stilleståndsavtalet inte håller och Saudiarabien och Turkiet känner att de behöver gå in:

1) Operation ”North Thunder” innebär en intervention söderifrån, med syfte att förhindra Assads seger genom att besätta åtminstone öknen mellan Damaskus och Raqqa. Eventuellt går man så långt att man fördriver IS helt från Syrien och besätter det territorium som IS har intagit. Då sätter man sunniaraberna i en god sitts inför en framtida fredsuppgörelse i landet. Turkiet går samtidigt in och besätter rebellerna territorium i norr och krossar YPG. Den troliga konsekvensen för IS blir att deras manskap drivs in i Irak, där Saudiarabien inte har något att vinna på att följa efter, vilket kommer förvärra situationen för Iraks shiaregering. Samtidigt står Saudiarabien i en position att kunna påverka efterkrigssituationen i Syrien i enlighet med sin wahhabitiska agenda. Den självklara positiva effekten av detta scenario blir att det blodiga kriget i Syrien upphör, även om det sker till priset av att Saudiarabien får in en fot i landet.

2) Risken finns dock att Saudiarabien och Turkiet inte nöjer sig med denna utveckling, utan står fast vid sitt åtagande att krossa Assads regim och att driva Iran ut ur landet. I det scenariot förvandlas det som man övar för i Operation ”North Thunder” till en regelrätt invasion av Syrien. Man gör kanske symboliska framstötar mot IS medan huvudangreppet riktas mot Damaskus. I detta scenario har vi ett mellanstatligt krig i regionen som snabbt kan rulla utom kontroll. Kan verkligen Irans trupper i landet hållas utanför? Vill Iran ens det? Om inte så har vi ett krig mellan Iran och Saudiarabien, som de båda har förberett sig för sedan 1979. Tankerkrig i Persiska viken och oljekris kommer som ett brev på posten.
Om saudiska stridsvagnar rusar fram mot Damaskus, kan vi då förvänta oss att det ryska flyget i landet förblir på marken? Detta ser jag inte som troligt. Om Ryssland blir en part i kriget, mot Saudiarabien och eventuellt även Turkiet så finns inte USA långt bort om Turkiet kan hävda att landet har blivit angripet. USA är uppenbarligen medveten om risken för att dras i ett krig mellan Turkiet och Ryssland, då man förflyttade militära tillgångar, såsom Patriotmissiler, från Turkiet till baser i Tyskland i höstas, trots turkiska protester. Detta signalerar uppenbarligen en tydlig ovilja att dras in i en sådan konflikt, men i ”krigets dimma” finns det inga garantier.

Summa summarum, så kan man konstatera att dagens situation är mycket farlig, där ett spel med stora insatser är på gång i Mellanöstern där även religiöst hat och oförsonlighet finns med i häxbrygden. Vi har ett Iran och dess shiamuslimska allians på tillväxt och uppåtgående och ett Saudiarabien, som inte bara ser sina sunnimuslimska trosfränder vara under hård press, utan även självt befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge med stora underskott på grund av det fallande oljepriset. Detta är en farlig kombination. Låt oss hoppas på att stilleståndsavtalet håller och leder fram till en förhandlingsfred eller åtminstone att en eventuell saudisk intervention förblir just detta och inte en invasion.

Invasionen av Irak startade den arabiska våren

USA:s roll i Irak under och efter invasionen 2003 är en av de mest infekterade frågorna i vår tid. Att man gjorde många fel efter övertagandet av landet är till stor del klarlagt. Ockupationen var väldigt dåligt, om överhuvudtaget, planerad. Man överförde erfarenheter från Tyskland och Japan okritiskt till ett nytt sammanhang, där dessa läxor inte var applicerbara. Man baserade planen på en dålig förståelse för processerna som styr regionen och var fullständigt aningslösa inför det faktum att sunnis och shias inte hyste någon lojalitet till staten Irak eller någon uppfattning om en arabisk nation. Istället var och förblev de religiösa identiteterna de primära. Hur USA kunde missa detta är ofattbart. Likaså konsekvensen att landet Irak skulle på grund av sin shiitiska dominans skulle försvinna ur deras händer och förskjutas till det iranska lägret.

Gjorde man då inget rätt och vad är man ansvarig för egentligen? Är USA ansvarig för det terrorkrig som sunniterna bedrev mot shias och förföljelsen av de kristna? Om man ockuperar ett land så är man skyldig att upprätthålla ordningen. Här var misstaget att man inte hade tillräckligt med trupp för att skydda varken egendom eller befolkning. Ur en neutral moralisk synvinkel så har ett ockuperat folk rätten att göra motstånd mot en ockupant och även utfallet av detta har USA ett visst ansvar för. Dock så ryms det inte i folkrätten att använda terrorbombningar som vapen, så medan man kan klandra USA för att de inte kunde förutse detta så kan man samtidigt inte lasta dem med det faktiska juridiska ansvaret för denna terror.

USA och Storbritannien klandras rutinmässigt för det kaos som Irak befinner sig i idag med ett hotande inbördeskrig runt hörnet. Tony Blair uttalade sig nyligen i enlighet med att de inte kunde tillskrivas detta ansvar då det som sker nu i Mellanöstern påverkas av större krafter och en inhemsk dynamik. Han menar att det är ogrundat att tro att den arabiska våren inte skulle ha spridit sig till Irak och skapat en liknande situation i vilket fall som helst.

Är detta ett rimligt påstående? Kan man verkligen bortse från att invasionen har påverkat dynamiken i regionen? Det har den uppenbarligen, men inte bara på ett negativt sätt utan också på ett positivt sätt, vilket ofta villigt glöms bort.

Orsakade invasionen av Irak 2003 den arabiska våren?

Frågan är vilken roll invasionen 2003 hade i den arabiska våren? Ett primärt syfte med denna intervention var att etablera en demokrati mitt i Mellanösterns hjärta, som sedan skulle kunna tjäna som exempel för grannländerna. Den demokrati som skapades har, som vi kan se, väldiga brister, men likväl infördes någonting helt nytt i den arabiska världen. Detta vill ingen kritiker av Bush:s och Blair:s invasion tillerkänna dem. Det är svårt att bortse från att bilderna som kablades ut i arabvärlden, av irakier som stod i långa led för att lägga sina röster i ett val som inte var manipulerat, inspirerade andra araber och väckte deras egen längtan efter rättvisa och frihet.

Kort efter det första valet till parlamentet i januari 2005 kom ”Ceder Revolutionen” i Libanon. Denna utlöstes av mordet på premiärministern Rafik Hariri 14 feb 2005, vilket säkerligen i sig skulle ha skapat protester, men omfattningen av det folkliga upproret, målmedvetenheten och visionen om ett demokratiskt och fritt Libanon skulle troligen inte ha nått den nivå det gjorde utan förebilden i Irak. De syriska trupperna skulle helt enkelt ut och landet skulle få en möjlighet till omstart. Den socialistiska druzledaren Walid Jomblatt, vilken inte är en naturlig vän av USA, tillerkänner invasionen 2003 detta inflytande över skeendet när han säger; ”…den här processen startade tack vara den amerikanska invasionen av Irak…” ”…när jag såg det irakiska folket rösta för tre veckor sedan, hela 8 miljoner av dem, då visste jag att det var början på en ny arabisk värld”.

Det är inte heller otänkbart att besvikelsen över det uppenbara valfusket till förmån för Ahmadinejad under valet i Iran 2009 och de följande våldsamma folkliga protesterna fördjupades som ett resultat av jämförelsen med de demokratiska processerna i grannlandet Irak, där nu de närstående shiamuslimerna fick rösta fritt.

Oavsett hur vi ska se på händelserna i Iran så ser jag en röd tråd från implementerandet av demokrati i Irak 2005 till det arabiska ropet på demokrati och frihet under den arabiska våren 2011. Med andra ord så kan man säga att Bush och Blair lyckades i sin ansatts att använda Irak som ett exempel för regionen. Araberna kunde och ville också ha demokrati! Troligen kommer eftervärlden döma dem annorlunda än de flesta gör idag om detta experiment faller väl ut.

Blir slutresultatet positivt eller negativt?

Frågan är då: Faller det väl ut? Om våren var ett resultat av Irak 2003 så bör med samma logik även konsekvenser såsom att delar av ”våren” förvandlades till ”höst” även de tillskrivas Bush och Blair.

Ur västerländskt perspektiv så blev resultatet av stora delar av ”våren” en besvikelse. Det muslimska brödraskapet, som var den enda riktiga oppositionella politiska kraften i många av de arabiska diktaturerna, tog via valurnorna makten över revolten. De har en agenda som står i kontrast till vår syn på vad religionens roll ska vara i samhället, men ändå så blev resultatet differentierat. I Tunisien har en mer moderat politik förts, medan Egypten blev skräckexemplet på islamistisk politik. Väst valde även att stödja de militära revolutioner som skedde i Libyen och Syrien utan någon tanke på vilka krafter det egentligen var man stöttade. Detta är inte Bush:s skapelse så mycket som det är Obamas: men det är tveksamt om han hade agerat mycket annorlunda. Den religiösa identifikationen gjorde att araberna röstade utefter religiösa linjer i de kommande valen och militära konflikter blossade upp dem emellan så fort styret i de sekteristiskt splittrade staterna kom att domineras av en av grupperna. Man fortsatte, mer än lovligt naivt med Irak i backspegeln, att tro att upproret mot Bashar Assad skulle handla om folket mot en diktator istället för sunnis krig mot alleviter, shias och kristna.

Om man vill se Saddamsregimens fall i Irak 2003 som den första dominobrickan som skulle komma att fälla många av de andra auktoritära brickorna i regionen och tillskriva Bush och Blair detta, så får man också vara rättvis och tillskriva dem en del av skulden för de religionskrig som har följt efter att diktatorerna har avlägsnats.

Blair påpekar dock att större krafter är i spel och till stor del får man ge honom rätt i detta. Konflikten mellan sunnis och shias är inte skapad av invasionen av Irak 2003. Grupperna har förtryckt varandra och legat i krig under en period av mer än trettio år, under denna den senaste konfliktperioden dem emellan.

Saddam krossade ett shiauppror i Irak efter det första gulfkriget 1991 och Assad Sr gjorde detsamma med ett sunniuppror som kulminerade med massakern i Hama 1982. Shias bedriver motstånd och uppror i östra Saudiarabien och Bahrain. Shias kräver mer inflytande, uppbackade av vapenmakt, i Libanon på bekostand av bland annat sunnis. Häftiga och blodiga konflikter rasar mellan sunnis och shias i Pakistans största stad Karachi. De av Saudiarabien finansierade talibanerna angrep på religiösa grunder de shiamuslimska kazarerna i Afghanistan på 90-talet och massakrerade tusentals vilket nästan fick Iran att intervenera. Situationen mellan sunnis och shias var med andra ord långt ifrån lugn på natten innan den amerikansk-brittiska invasionen av Irak 2003.

Blair har således rätt i att det fanns långt större krafter i spel, men konsekvensen av invasionen blev trots allt att denna kamp mellan sunnis och shias fick en helt ny spelplan i Irak och Syrien. Frågan är dock hur man ska värdera de två konsekvenserna mot varandra? Vad är demokratin värd i relation till den bensin den religiösa kampen fick? Är demokratin överhuvudtaget värd någonting, i våra ögon, när folket använder sin nyfunna frihet till att rösta för förtryckande religiösa lagar såsom ett bedrövligt legaliserande av pedofili (barnäktenskap), dödsstraff på apostasi och konvertering? Kanske mest destruktivt ur demokratisk synvinkel är att man använder en majoritetsposition till att marginalisera och förtrycka de etno-religiösa grupper som befinner sig i minoritet. Har vi då misslyckats i vår ansatts? Är det ens värt att försöka? Tyvärr får vi inte svaret på dessa frågor på många år än. Det kan inte vara fel i grunden att vi gav befolkningen i regionen möjligheten. Att alla inte tog vara på denna kan väst inte klandras för. Befolkningen i Tunisien synes vara nöjd samtidigt som al-Maliki grundligt har förstört möjligheterna till samlevnad mellan landets religiösa grupper. Om ett antal decennier kan dessa konflikter ha bedarrat och man kanske kommer konstatera att Bush och Blair var de som ryckte regionen ur sin politiska stagnation och satte den på spåret mot frihet och folkstyre. Eller så kommer man konstatera att deras bidrag bestod i att släppa facklan ned i krutdurken? Ja, vem vet egentligen redan nu?

 

Religionskritik på religionens villkor?

Hanna Gadban och Bahareh Andersson kritiserar på SVT Debatt d 1/7 FEMEN med påståendet att deras aktioner är kontraproduktiva. FEMEN kallas för extremister och jämförs med de riktiga extremister som de försöker rikta sökljusen mot. Ska bara bröst numera betraktas som extremism?

Författarna skriver att man inte ska ”förolämpa” deras heliga platser oavsett vad som lärs ut där, islamism, jihad eller terrorism. Varför ska representanter för en religion ges ett sådant frikort att säga vad de vill utan att någon tillåts reagera, när företrädarna för en politisk organisation inte får det? Menar författarna att all civil olydnad är fel, även den som inte skadar någon person eller egendom? Var Pussy riot:s demonstration mot den rysk ortodoxa kyrkans förlegade kvinnosyn och vidriga homoförakt, i en av deras katedraler också fel?

Författarna argumenterar för att provokationer, som FEMEN:s, bara bidrager till att ytterligare radikalisera islamisterna. Att deras aktioner befäster islamisternas bild av västerländska kvinnor som horor. Här är man inne på fel spår. Med detta tankesätt låter vi islamisterna sätta spelreglerna. Vi dansar efter deras pipa. Om vi ska föra en diskussion där de får definiera vad som utgör dålig respektive bra moral så har vi redan förlorat innan vi börjat. Ska då västerländska kvinnor bli lite mer kyska så att islamisterna inte ska tycka att de är horor? Ska en kvinna som uppträder barbröstad vare sig på stranden eller i en legitim protest anses vara av dålig moral bara för att tillfredsställa extremistiska muslimers synsätt? Om den västerländska kvinnan istället, inte ska anpassa sig efter islamisternas syn på dem, Hanna och Bahareh, varför ska FEMEN-aktivisterna då fördömas?

Författarna tror sig vinna striden mot de islamister som de menar har en medeltida kvinnosyn, genom att förmå dem att förstå feministernas synsätt medelst debatt. Detta förefaller vara något optimistiskt. Det ligger i de radikala religiösas natur att inte lyssna och de har tillräckligt med skäl att se fram emot en framtid där de inte behöver beakta meningsmotståndare. Islamismen är på tillväxt i Europa, inte på väg tillbaka. Samtidigt har vi en statsmakt som gör allt för att islamisternas krav på religiös särbehandling ska tillgodoses. Således Bahareh och Hanna, det är inte lätt att omvända de som känner att de har vind i seglen.

Hur ska man gå tillväga om man inte kan övertyga sina extremistiska motståndare? Man ska appellera till alla som faller där emellan. Man ska göra som européernas gjorde med kristendomen. Man ska belysa bakåtsträvarnas reaktioner på moderniteten genom att provocera och provocera och sedan provocera lite till. Då visas deras sanna natur upp för alla.

FEMEN-aktivisterna klädde av sig själva om man ser till ytan, men egentligen tjänade deras aktion till att klä av islamisterna. Där stod bakåtsträvarna ”nakna” inför allas åsyn och öste skymford över kvinnorna som hade vågat utmana deras föreställningar, nakna inpå själen.

Lite missriktat blir det när författarna skriver: ”Om vi accepterar detta beteende accepterar vi även att kvinnor viker ut sig på sina arbetsplatser, för att visa sitt missnöje i sin strävan efter jämställdhet.”

Den halvnakna protesten riktar sig mot sexuellt förtryck och har där sin relevans, medan t.ex. en kvinnlig sjuksköterska eller en lärare som protesterar för högre löner inte har nytta av denna typ av aktion, då så många andra faktorer spelar in där som inte har med sex och kön att göra. Mosképrotesten handlar inte huvudsakligen om jämställdhet, om jag har förstått den rätt, utan om sexuell kontroll. Således är konklusionen orimlig.

FEMEN protesterar, i detta fall, mot könsmaktsordningen inom konservativa och radikala muslimska miljöer, där mannen söker kontrollera kvinnans sexualitet, hennes attraktionskraft och hennes fortplantning. I detta sammanhang tjänar den barbröstade protesten sitt syfte, genom att deklarera att: ”Ni kontrollerar inte MIN kropp”!

En kontraproduktiv kontrarevolution

Precis som så många andra så vill jag jubla över Mursis fall och att det Muslimska Brödraskapet har berövats makten, men jublet fastnar i halsen. Detta är inte en bra utveckling för Egypten. Jag kan aldrig berömma ett pöbelvälde, en massornas makt över en demokratiskt vald ledare. Detta kan leda in landet på en mycket farlig väg.

PRINCIPFRÅGAN

Vad har landet lärt sig av detta? Svaret är; om man inte gillar presidenten så kan man få bort honom genom att gå ut på gatorna i stora massor, oavsett om han är demokratiskt vald eller inte. Det var ju så man gjorde första gången, och nu fungerar taktiken igen. Att Mubarak var en diktator och Mursi folkvald känns mindre viktigt för stunden. Detta är det vanliga mönstret när ett land störtas in i revolutionernas träsk. Det visar oss historien. Man öppnar Pandoras ask så att säga. En revolution följs med stor sannolikhet av en till och sedan lurar nästa runt hörnet. Dåliga vanor påbörjas för ett folk med svaga, eller obefintliga, demokratiska traditioner. Bättre än dagens tveksamhet från omvärlden är att man är tydlig med att detta inte är acceptabelt. Det egyptiska folket har gjort sitt val och får leva med det. Så fungerar demokratin. Istället för att storma ut på gatorna så får oppositionen ta nya krafter. Organisera sig, argumentera och debattera.

Mursi har helt klart gjort sig skyldig till maktfullkomlighet och misskötsel, men inte författningsbrott, vilket hade kunnat legitimera ett sådant tillvägagångsätt. Viktigare just nu hade varit att återinsätta det tillika demokratiskt valda parlamentet, eller åtminstone utlysa nyval till detta om det inte går att backa tillbaka. Det var trots allt militären som upplöste denna församling, som är nödvändig för att den svajiga demokratin ska få balans.

FARAN

Det finns avsevärda risker med detta förfarande, förutom de signaler det sänder till folket om hur demokratin ska fungera. Hur ska de radikala islamisterna ta detta? De blev valda till makten och har nu berövats den på ett sätt som visar att de får bara styra om de gör som militären dikterar. Först parlamentet och nu presidentmakten. En radikalisering, av salafisterna och kanske även element av brödraskapet, på så sätt att man åter tar till väpnad kamp, är en uppenbar risk. Om en väpnad kamp utbryter så kommer landet svänga tillbaka till ett mer påtagligt militärstyre igen och demokratin upphöra lika snabbt som den uppstod.

Lika illa som en möjlig väpnad kamp, är de lärdomar som islamisterna drar på lång sikt. Nu vet de att de snabbt kan berövas makten även om valen har gått rätt till, så nu är det sannolikt att de nästa gång de har kommit till makten själva försöker sätta systemet ur spel. De har ingen anledning att ens försöka spela det demokratiska spelet när deras första erfarenhet lärde dem att deras seger inte respekterades och systemet sattes ur spel till deras nackdel. Nästa gång är det troligen de som håller svärdet över demokratins nacke.

Det är lätt att skylla på brödraskapet för de ekonomiska problemen, men faktum är att landets problem löper betydligt djupare än så. Otillräcklig jordbruksproduktion, usel tillverkningsindustri och nästan obefintlig export av kvalificerade varor. Turismindustrins fall är givetvis kopplat till den första revolutionen, men denna situation kommer inte att förbättras om radikala islamister tar till väpnad kamp. Med detta sagt, vill jag inte försvara brödraskapets hantering av ekonomin, men för att dra en parallell, Obamas hantering av USA:s ekonomi har satt djupa spår i många amerikaners vardag, men gör amerikanerna revolution på grund av detta? Nej, givetvis inte och så ska det vara. Mitt tips till det egyptiska folket hade varit; demonstrera och få honom att förstå att ni är missnöjda, så att han inser att hans fortsatta maktinnehav efter nästa val är prekärt och således blir mer ödmjuk. Men, framför allt, se till att parlamentet tillåts arbeta! Det är försent för detta nu, så det bästa egyptierna kan göra är att utlysa nyval så snart som möjligt och sedan lära sig att respektera det resultatet.

%d bloggare gillar detta: