Den nödvändiga konservativa ideologin!

ESSÄ

Förutsättningen för en väckelse inom högern är en återgång till konservatismens grundläggande tankegångar. Ett sådant återtagande av konservativ ideologi innebär dock inte dogmatism i någon som helst form. Konservatismen är nämligen den mest pragmatiska ideologin som man kan tänka sig.  Dock så finns det ett antal vägledande intellektuella principer som man anser har gjort västerlandet storartat, vilka jag tycker att vi ska ta till hjärtat. Två av de mest grundläggande av dessa principer är: Tilltron till en naturrätt bestående av universella objektiva moraliska sanningar och behovet av en ackumulerande utveckling. När vi har hållit fast vid naturrättens principer så har väst blomstrat. När vi har avvikit från den ackumulerande utvecklingen så har Europa störtats in i en våldscykel av revolutioner, blodsutgjutelse och totalitära ideologier såsom marxism och nazism.

Naturrätten

Idén om naturrätten är central inom konservatismen. Här drar man inspiration från en mer än 2400 år gammal filosofisk idétradition som går tillbaka till Platon och Aristoteles, som myntade begreppet. Grundtanken som har formats genom dessa år av idédiskurs är att det finns grundläggande rättigheter, oavsett vilket juridiskt system som råder och ej nödvändigtvis knutet till detta, som bygger på universella moraliska principer. Rätten till liv och trygghet, till egendom och rättssäkerhet, rätten till individuellt självbestämmande. Enligt naturrätten är dessa rättigheter objektivt uppenbara och ett samhälle som utvecklas i enlighet med dessa principer blir också harmoniskt och stabilt. Denna idétradition ligger till grund för inte bara den engelska Bill off Rights (1689), den amerikanska självständighetsdeklarationen och den franska förklaringen av människans och medborgarens rättigheter under revolutionen 1789, utan även FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Denna idétradition stötte på motstånd under 1800-talet då värdenihilismen växte fram, vars förespråkare hävdade att det inte fanns någon objektiv sanning, inga moraliskt sanna värden. Idén om naturrätten och värdenihilismen är varandras naturliga motpoler. Den logiska fortsättningen på nihilismen är kulturrelativismen som idag undergräver vår kulturs förmåga att kritisera brister och brott mot naturrätten inom andra kulturer. Enligt kulturrelativismen, som idag till stor del är vänsterns skötebarn, kan man inte säga att de moraliska principerna inom en kultur är bättre än de som råder inom en annan kultur. Alla kulturer ska bedömas efter sina egna standards och ingen moralisk princip är giltig utanför den enskilda kulturen.

Att denna tankefåra har fått ett sådant grepp om västvärlden är ett resultat av att kulturmarxismen har varit framgångsrik i att profitera på det västerländska självtvivlet i kölvattnet av de två världskrigen. Efter krigen tänkte många intellektuella att kanske allting som vi gjorde i väst var fel? Vilka var vi att deklarera att moraliska principer som var framväxta ur den judeokristna traditionen och dessutom var formade i den europeiska kontexten, ägde allmänmänsklig giltighet? Slutsatsen var dock felaktig. Problemet var inte de höga moraliska principer som västerlandet byggde sin utveckling på, eller att argumentet om dessas naturrättsliga giltighet! Problemet låg i det faktum att dessa inte hade fått ett tillräckligt starkt grepp om alla samhällen i Europa när de teknologiska genombrotten som möjliggjorde krigen kom. Vi var inte ännu tillräckligt immuna mot totalitärt, kollektivistiskt och utopiskt tänkande. Mer betoning på naturrätten borde ha varit svaret, inte mindre! Istället för detta förnuftiga svar så har vi nu fått se en 2300 år gammal filosofisk tradition brytas till förmån för en kulturmarxistisk dominans inom alla utbildningsinstanser, medierna och politiken.

Den verkan kulturrelativismen har fått genom vänsterns försorg blir uppenbar när vi betraktar den misslyckade integrationen av invandrare till vårt land. Eftersom inga traditioner eller vanor kan ses som stridande mot naturliga mänskliga rättigheter, så har kulturellt och religiöst förtryck, hedersvåld, religiösa irrläror och vetenskapsförakt fått härja fritt i vårt samhälle utan åtgärd. Att detta är skadligt för så väl individen som utsätts för det som för samhället i övrigt borde vara uppenbart.

Vi vill se en återgång till ett samhälle som bygger på idén om objektiva universella mänskliga rättigheter. Vi vill se att vårt land återupprättar tilltron till den västerländska civilisationens och vetenskapens frukter. Det är dags att skörda igen!

Ackumulerande utveckling

Den andra av konservatismens två grundpelare är tanken att samhället mår bäst av att utvecklas gradvis. Det Edmund Burke kallade för innovation är det ständiga ackumulerandet av goda erfarenheter från samhällets alla medlemmar genom historiens gång. Detta ska inte lättvindigt förkastas, då det borgar för en stabil och gynnsam samhällsordning. Konservatismen ska dock inte vara ett försvar för en stelnande social och politisk ordning. De samhällen som utvecklas i enlighet med naturrätten gör så med framgång. De andra stagnerar. Förtryckande strukturer som inte kan förmås att lösgöra sitt grepp om individen ska kunna få hjälp på vägen. Detta ska dock ske med största möjliga försiktighet och långsiktighet, då revolutionerande omvälvningar ofta medför svåröverskådliga konsekvenser.

Behovet av en stegvis utveckling som bygger på ett åtföljande av naturlagarna är en nödvändighet enligt konservatismen då man konstaterar att den enskilda människans förnuft inte räcker till för att förstå ett samhälles alla drivkrafter och således inte räcker till för att på ett tillfredsställande sätt radikalt omforma detta samhälle. Detta innebär att konservatismen utgör själva motpolen till utopiska fantasier. Dessa är dömda att misslyckas då de bygger på två felaktiga premisser. Den första är som sagt att en person eller en liten grupp av personer inte kan förstå samhället bra nog för att radikalt rita om detta. Bevis i sak är marxismen vars teorier visade sig vara fullständigt inkompatibla med den mänskliga naturen. Detta leder in till den andra felaktiga premissen; antagandet att alla människor är förnuftiga och i grunden goda. Konservatismen inser att människan är dualistisk. Hon är både god och ond. Hon är både altruistisk och självisk. Marxismen byggde sin katastrofala samhällsmodell på den orealistiska tanken att människan skulle prestera sitt bästa helt utan egenintresse. Kapitalismen, å andra sidan, förstår att det individuella egenintresset genererar det största värdet för det allmännas bästa.

De som förespråkar utopier som omvandlar samhället förespråkar ofta som en konsekvens stora ingrepp i individens liv och en stor stat. Beslut ska fattas över huvudet på folket av de som tror sig veta bättre om hur individen ska leva. Detta appellerar till människans värsta sidor. När man sätter folk i en position att utöva den sortens makt över sin nästa så kommer denna makt obönhörligen eskalera och missbrukas. Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser, som talesättet lyder.

Det är därför vi som konservativa ser den ackumulerande utvecklingen som det bästa skyddet för individen. Vi vill minska statens roll i individens och familjens liv. Ingen byråkrat eller politiker kan överblicka vilka behov alla individer eller familjer har och således är de inte skickade att bestämma om hur dessa ska fördela föräldrapenningen eller ta liknande beslut. En utopi som samhället lider under idag är den radikala feminismen som vill mena att könet är en social konstruktion och vill kvotera bort alla inbillade orättvisor. Såsom är fallet med all form av socialt ingenjörskap så finns det en förlorare för varje vinnare med en kvoteringspolitik. Vi anser att detta inte är statens roll. Varje övergrepp på en individs rättigheter är en tragedi.