Vår kultur har förlorat viljestyrkan

KOMMENTAR

Det västerländska samhället befinner sig i en kamp mot islams radikala grupper och det är en kamp som den med starkast vilja och tro på den egna modellen kommer att vinna. Detta faktum vägrar de flesta av våra politiker och journalister att inse. Om vi inte vet vad vi kämpar emot så är det väldigt svårt att ta fram en strategi för att vinna. Föreställningen om att vi befinner oss i ett krig eller en kamp mot terrorismen klänger sig kvar och färgar politikernas språk, trots att allmänheten sedan länge har insett hur banalt detta är. Man kan inte befinna sig i krig mot en form av krigföring. Detta säger sig självt. Detta är ett uttryck för en strävan att till varje pris undvika att nämna elefanten i rummet. Ordet islam får inte nämnas för då ”ställer man grupper mot varandra”.

Inte ens om man konstaterar ett majoriteten av muslimer i väst inte alls är militanta utan bara vill leva sina liv och att de radikala som vi bör identifiera som fienden är en minoritet, om än inte en obetydlig sådan, så går det bra att nämna ordet islam.

Istället målas dessa radikala upp som förvirrade, som personer som har missförstått sin religion. Så är absolut inte fallet. De radikala är en grupp som agerar väldigt genomtänkt och efter en långsiktig strategi. De har inte missförstått sin religion, men till skillnad från majoriteten av dagens muslimer så följer de sin religions bud på ett väldigt hårt sätt och utefter den av teologerna faktiskt accepterade abrogeringsprincipen. Detta innebär inte att de är representativa för islam som helhet idag, men det innebär samtidigt inte att de är förvirrade och inte agerar utefter religionens bud. Det är viktigt att förstå detta!

Samma politiska samhällselit som inte vill se den fiende som angriper oss, försöker samtidigt trubba av våra naturliga instinkter att reagera inför sådana vidriga våldsdåd som det som utfördes på Drottninggatan, på promenaden i Nice, julmarknaden i Berlin och nu i Manchester. Vi uppmanas hela tiden att ”samlas”, men Gud förbjude att vi skulle samlas mot någonting specifikt, mot ett hot. Vi ska sörja, gråta ut och ”känna”, men absolut inte tänka, ställa frågor och ställa ansvariga till svars för den uppkomna situationen. Helst av allt ska vi bara förbli passiva. Vi uppmanas att ”fortsätta som vanligt” och acceptera att dessa våldshandlingar nu är en del av att röra sig i stora städer. Denna ansträngning att passivisera befolkningen i Europa spelar de muslimska radikala i händerna. Detta hjälper dem att bryta vår vilja, för det är vad terrorn syftar till. Vi ska förmås att upphöra med vårt motstånd mot att islam får den roll i samhället som de radikala eftersträvar. Om vi förblir passiva och inte kämpar emot, om vi fortsätter med att försöka be, krama och älska bort detta hot, så har vi visat dem att vi inte längre har någon gnista, någon självbevarelsedrift.

Jag kan inte acceptera detta fatalistiska förhållningssätt, denna defaitism. Politiskt och religiöst motiverat våld är inte något som vi ska behöva acceptera. De som vill att vi ska acceptera detta är samma personer som inte vill att vi ska dra de rätta slutsatserna om vad och vem som har orsakat denna situation.

Problemet är som sagt att den växande muslimska minoriteten i Europa krockar med det västerländska samhället och dess mest grundläggande principer. Detta gäller som sades ovan långt ifrån alla muslimer, men det gäller absolut ur ett makroperspektiv. Denna krock sträcker sig från att många vanliga muslimer hyser en ovilja att acceptera värderingar om jämställdhet mellan könen och yttrandefriheten, med allt vad denna innebär för friheten att kritisera idéer såväl som religiösa föreställningar, till de radikalas angrepp som syftar till att sätta mer tryck bakom den stora massans ord och idéer. Många har en dålig bild av hur utbredda de radikala tolkningarna av islam är bland den muslimska minoriteten i Europa. Jag skriver om detta i mitt kapitel i antologin Haveriet. (Fotnot 1)

Klart är i varje fall att problemet med radikaliseringen inom denna muslimska befolkningsgrupp är på tillväxt. Varje generation blir mer radikal än den föregående. Detta faktum parat med muslimernas växande andel av befolkningen stavas: Problem. Vissa ser detta konstaterande som ett kollektivt skuldbeläggande. Detta är en felaktig och rent emotionell reaktion. Gruppen muslimer som helhet ska inte bära ansvar för våldet eller problemen med integrationen och än mindre så ska den utsättas för kollektiva bestraffningar. Varje individ bär ansvar för sina egna handlingar. Dock så måste vi bli medvetna om problemet så att vi kan sätta in lämpliga åtgärder. En växande muslimsk befolkning ställer mer krav på lyhördhet inför gruppens samhällssyn. Ovilja eller tröghet i att acceptera kraven skapar frustrationer. Frustrationerna mobiliserar rekryter till de radikala. Så här kommer det bara fortsätta. Med dagens förhållningssätt kommer det inte att bli bättre. Mer resurser till polisen och underrättelsetjänsterna kan bara göra att locket hjälpligt hålls på kastrullen, se till att det bara bubblar över lite då och då, men det räcker inte för att det ska sluta koka.

Vad ska vi då göra? Vi måste börja med att beskära invandringen från främst muslimska länder. Detta är A och O om vi ska kunna smälta den stora migrationen som Europa har tagit emot. Detta är ett måste om vi ska kunna ens börja att bemöta den växande radikalismen. Nästa steg blir att kräva assimilation vad gäller alla de värden som kan sägas vara bärande för det moderna västerländska samhället. När det gäller demokratin, yttrandefriheten, jämställdheten och skyddet för barnen så ska vi sluta kompromissa. Vi måste dra en gräns och stå för den.

I Europa gäller vår samhällsmodell. Det som göder de radikalas tilltagande ansträngning att ställa krav på anpassning till islam är den svaghet, den vekhet, som vi signalerar med vår självförintande tolerans. Svaghet är provokativt! Detta är en gammal sanning.

Vi måste konstatera att den mångkulturella samhällsmodellen har misslyckats i grunden. Oviljan att stå fast vid det västerländska kulturen som den ledande kulturen i våra samhällen har skapat kulturella bubblor. Detta tillstånd kan bara lägga grunden för en tilltagande konflikt om det offentliga rummet.

Som nämndes i inledningen så är ett av de vanligaste ledorden idag att vi ska ”samlas”. Men vad ska vi samlas runt i det mångkulturella samhället? Denna samhällsmodells vanligaste buzzwords är ”öppenhet” och ”tolerans”. ”Öppenhet” kan tolkas som öppna gränser, men också som en öppenhet inför andras samhällssyn. ”Tolerans” betyder i princip detsamma; att vi ska, okritiskt, förstå och acceptera de invandrades kultur och seder och öppna upp för dem in i vårt samhälle. Demokrati och jämställdhet nämns ofta, vilket ska ge intryck av principer, men användandet av dessa ord är bara posering då de motsägs av den egna ”toleransen” inför demokratifientliga och kvinnoförtryckande krafter. Om man tolererar dem som arbetar mot just demokrati och jämställdhet så väger dessa principer lika lätt som luft.

Den mångkulturella samhällsmodellen innebär desvärre att man inte tror på någonting! Det ska inte finnas någon bärande värdering annat än att alla samhällsmodeller har samma giltighet, vilket är en motsägelse i sig.

Vi måste göra upp med det här tänkandet och återta ett samhälle med en inre styrka. Vi måste få tillbaka gnistan och reagera på ett naturligt sätt mot vedervärdiga angrepp på våra barn och unga. Gråten och styrkekramarna har haft sin tid. Nu måste vi gå till politisk handling och vända den här utvecklingen.
Fotnoter:

(1) Jag citerar från mitt eget kapitel i antologin Haveriet: ”En tungt vägande undersökning genomfördes 2013 av det välrenommerade tyska socialforskningsinstitutet i Berlin, där man frågade 9000 personer boendes i nordvästra och centrala Europa om deras religiösa värderingar. Denna undersökning fann att 65 % av muslimerna ansåg att sharialagen var viktigare än lagarna i det land de levde i, att 75 % ansåg att de bara fanns en tolkning av koranen, d.v.s. bokstavstolkningen och att 60 % ville återvända till islams rötter, d.v.s. att de är salafister. Totalt 44 % ställde upp på alla dessa tre tankar och tolkades därmed av institutet som fundamentalister.”

Mångkulturens misslyckande är orsaken till jihadresorna

Anledningen till att unga muslimska män reser ner till Mellanöstern för att deltaga i det pågående jihadkriget har diskuterats omfattande men premissen är nästan alltid felaktig. Det är sant att dessa jihadresor är resultatet av misslyckad integration och en alienation i relation till det västerländska samhället men inte som en konsekvens av att de har utsatts för stigmatisering eller rasism från detsamma, såsom Mehmet Kaplan påstår. Istället ligger roten till problemet i att många imamer vidgar klyftan mellan ett stort antal unga muslimer och samhället.

”Imamer kan hjälpa mot radikalisering” är en vanlig rubrik idag. In med fler imamer i fängelserna, in med fler imamer i problemområden! Utgångspunkten tycks vara att mer islam ger mindre islamism? Att den ”sanna” uttolkningen av islam kan dämpa radikalismen? Validiteten i denna utgångspunkten är dock inte mitt ämne idag. Istället vill jag ta upp hur denna syn på religionen som lösningen påverkar integrationens möjlighet till framgång.
Det är också viktigt att påpeka att jag inte vill generalisera om imamernas direkta roll i att unga muslimer far iväg för att deltaga i Jihad och begå ohyggliga brott nere i Irak och Syrien. Den större effekten de och den fördjupade religiösa identiteten har är indirekt. Det man dock med gott belägg kan påstå är att det finns imamer i vårt land som aktivt propagerar mot muslimers integration i det svenska samhället. Det vi inte med säkerhet vet är hur många dessa är. Sveriges imamer som säkerligen själva har en bild av detta, som de inte återger för oss, spelar aningslösa i TV inför hur det kommer sig att så många unga muslimer radikaliseras på detta sättet. I själva verket är deras egen indirekta roll helt central för att det har blivit så här!

Man kan lägga fram två aspekter på det hela. För det första, den som jag har tagit upp här ovan, att det finns en grupp imamer, osäkert hur många, som aktivt verkar för ett avståndstagande från det västerländska samhället, men sedan finns det en andra och troligen mer viktig aspekt; sambandet mellan en fördjupad religiositet bland andra- och tredje generationens muslimska invandrare och misslyckandet med integrationen vilket i sin tur utmynnar i bland annat jihadresor. Här är imamernas gärning, vare sig den har avsetts att ha negativa effekter på integrationen eller undlåter att skapa positiva effekter, central för integrationsmisslyckandet!

En separat religiös identitetsmarkör står per definition i ett motsatsförhållande till idén om integration in i en gemensam identitet, eftersom en religionen, vare sig som tro eller kulturellt fundamnet, utgör en sådan central beståndsdel i en persons uppfattning om vem han är. Detta är särskilt sant när det gäller de abrahamitiska religionerna och ytterst så där dessa möts, då mötet med ”den andre” verkar till att renodla uppfattningen om vem man själv är. Således är den enda vägen mot reell integration i ett samhälle som det svenska en sekularisering i enlighet med mottagarsamhällets nuvarande modell. Huruvida detta är möjligt eller inte är inte min sak att ta upp här, men det blir allt mer uppenbart att detta är själva förutsättningen för framgång i integrationsprojektet. Det är också denna utveckling som man hade i tankarna när invandringen till Sverige tog fart från 70-talet och framåt, men det normativa mångkulturella projektet bygger tyvärr nu på helt andra utgångspunkter.

Som synes är den officiella linjen den rakt motsatta. Staten uppmuntrar istället till en fördjupning av tron i det nya landet. Islam och imamernas verk ses som mirakelmedicinen. Islam ska frälsa de kriminella, problemungdomarna och de som är vilsna. Detta ska på något sätt lappa hålen i det multikulturella bygget, men istället slår åtgärden upp nya. Denna tanke genomsyrar hela västvärlden relation till islam. Imamerna som verkar i fängelserna frälser helt klart kriminella, men ofta inte till ett sunt och produktivt liv, utan till Jihad. Oräkneliga nya rekryter till det (o)heliga kriget kommer från fängelser i USA, Storbritannien och runt om i västvärlden. Detta misstag är genomgående och syns inte minst i Sverige, där nästan all statlig kommunikation med muslimerna sker via islamistiska organisationer och landets imamer. Det ligger i det mångkulturella samhällets fundamenta att etno-religiösa identiteter ska förstärkas och att de nya medborgarna ska finna sin tillhörighet i dessa. På vilket detta ska leda till ett sammanhållet samhälle framgår inte?

När denna muslimska identitet krockar med det moderna samhället, istället för att friktionslöst finna sin plats bredvid de andra livsåskådningarna i landet såsom mångkultur-teoretikerna tänker sig, så vill dessa lösa det med att skjuta till ännu mer resurser till religiösa samfund. Mer religion löser utanförskapet, mer ”sann”(?) islam löser problemen med jihadisterna, säger man i dagens svenska samhällsdiskurs. Detta är givetvis istället som att ösa bensin på en brasa. Istället borde man ägna tid och resurser till att stödja de krafter som vill sekulariseras, anpassa sig och framför allt vill betraktas som individer istället för per automatik segregerade grupper definierade utefter statens direktiv. Ska man överhuvudtaget bli förvånad när unga muslimer inte finner sig till rätta i Sverige, när vi från officiellt håll gör allt för att de ska bibehålla en separat identitet? Ska vi bli förvånade när de inte finner vår nuvarande samhällsmodell attraktiv?

Det är dags att göra slut på tanken att de som bäst hjälper unga i problemområdena är imamer, att det är dem som kan styra de bångstyriga på rätt spår. Resultatet blir endast att de än mer vänder ryggen mot vårt samhälle när de finner tröst i tanken att deras misslyckande i det moderna samhället inte är deras eget fel utan istället beror på att, som de radikala säger, vårt samhälle är förfallet och konstruerat mot guds vilja. Helt plötsligt så har de rest ner för att föra Jihad. De väljer att hellre kriga mot detta samhälle de bor i än att försöka komma på rätt spår och förlika sig med förutsättningarna för ett liv här. De gör det också för att det samhälle de bor i inte erbjuder ett attraktivt alternativ till den identitet de redan bär på. Hur ska ett samhälle som definierar sig som ett som inte tror på någonting, kunna vinna över personer från en kultur som har präglas av dogmatisk tro?

%d bloggare gillar detta: