SVT använder ett barns död i sin opinionsbildning för fri migration!

DEBATT

 

I onsdags körde SVT:s Rapport och Aktuellt ett reportage om den pappa som drunknade i Rio Grande, tillsammans med sin två-åriga dotter. Anmärkningsvärt nog visade SVT bilder av de två liggandes döda tillsammans vid vattenbrynet. Det är svårt att inte bli berörd, vilket givetvis är syftet. Anmärkningsvärt var, att de två fick ligga där, utan att någon täckte över dem, vilket är sedvanligt. Detta trots att det svärmade av poliser och journalister runt om kring. Det finns tydliga paralleller till Alan Kurdi, i detta avseende, där fotografer svärmade runt omkring den döda kroppen, på ett mycket ovärdigt sätt. Alltihop känns väldigt medvetet.

De här bilderna har givetvis kablats ut på bred front av mainstream medierna i USA, precis som man gjorde i Europa med bilderna av Alan Kurdi. Ett barns död blir propaganda och SVT tvekar givetvis inte över att haka på. Det framgår tydligt av studiosamtalet, att man har en agenda i sammanhanget. Nyhetsankaret frågar, med ett tonläge som indikerar vad hon vill ha för utfall: ”Bilder på döda barn, kan det leda till en förändring?”. Syftandes på USA:s ökande vilja att hålla sina gränser. Svaret blir givetvis det förväntade ”ja”.

Man kan absolut diskutera huruvida det är lämpligt att visa döda barn på nyheterna. Det finns goda argument för båda sidorna av en sådan diskussion, men det jag vänder mig mot är att SVT, precis som så många andra mainstream medier, är väldigt selektiva i vilka döda barn de visar. Detta urval påvisar i vilken riktning man på den statliga televisionen vill påverka folkopinionen. Man visar som vi kan se döda migrantbarn, i syfte att väcka opinion mot alla ansträngningar att stänga gränserna, men man vägrar att visa barn dödade i terrordåd i Västvärlden, av rädsla för att opinion ska väckas för att just stänga dessa gränser. Man visar, vad man uppfattar som, konsekvenserna av att vi försöker stoppa migrationen, men man visar inte konsekvenserna av att låta den fortsätta ohejdad.

Är konsekvenserna för våra egna barn så mycket mindre viktiga? Alla bilder av lemlästade barn på Promenade des Anglais i Nice, eller i konsertsalen i Manchester eller på vår egen Ebba på Drottninggatan, blockerades av statliga- och övriga mainstream medier runt om i Europa. De döda kropparna täcktes snabbt över, som brukligt är. Inga fotografer cirklade runt Ebbas kropp, som en flock gamar. Bara migrantbarnen ligger kvar i strålkastarljuset för att utnyttjas av liberalvänsterns agenda.

 

SVT visar gärna döda migranter, men avstår från att visa dödsoffren för terrorn i Europa. Vilket visar tydligt att SVT är en agendadriven propagandamaskin. Om de ska visa döda barn i Rio Grande eller på Medelhavets stränder, så bör de också visa bilder som den här.

 

SVT:s ankare förklarade dödsfallen med Trumps ansträngningar att stänga av gränsen, vilket ska ha resulterat i ”farligare vägar att gå”. Till att börja med: 4500 försöker ta sig in i USA från Mexiko varje dag. Runt att dussin har omkommit i år. Med andra ord, inte direkt en massdöd. Rio Grande är inte en väldigt farlig flod att korsa. Kanske om man försöker simma med en två-åring på den djupa delen, men vem tvingade pappan att göra det? Var finns det individuella ansvaret i denna situation? Alan Kurdis far hade det bra nog i Turkiet, men ville ha bättre förhållanden och ja, fri tandvård sägs det. Konsekvensen blev att hans son drunknade. Vems fel är det?

SVT och andra vänster-liberala aktörer vill få er att tro att allt detta är vårt fel. Att när Europa och USA begränsar migrationen, så blir de också skyldiga till alla dödsfall bland dem som försöker ta sig in illegalt. Tanken är givetvis fullständigt absurd!

Har vi i Väst ingen rätt att själva bestämma över vem som ska få komma och leva i våra samhällen? För det är andemeningen som framförs av dem som trycker upp sådana här bilder av döda barn i våra ansikten. Dessa personer försöker skuldbelägga oss för utövandet av denna självklara självbestämmanderätt! SVT tog aldrig upp frågan om den två-åriga flickans pappas ansvar, för att ha orsakat hennes död. Den vinkeln finns aldrig med!

Denna ensidiga propaganda, där man visar dödsoffer i den ena vågskålen, men inte i den andra, kommer fortsätta så länge vi tolererar att de statliga nyhetsmedierna är uppenbart partiska och agendadrivande! Hur länge till gör vi det?

Vi behöver en ny Nürnbergrättegång för att hantera IS!

KOMMENTAR

 

Hur mördargänget från den Islamiska Staten ska hanteras är en av vår tids svåra frågor. Vänstern ser dem som offer för omständigheter, i enlighet med hur de alltid har sett på sociala frågor, och vill ta hem dem hit för att ta hand om dem. IS-mördarna är, precis som kriminella, offer för ”utsatta” områden och svåra omständigheter. Aldrig finns det ett eget ansvar. Aldrig kan individen lastas för de oetiska val som denna gör. Högern, över lag, vill ofta väl, men är alldeles för senfärdig och fångad i vänsterns förtrollning av den politiska diskursen. Sällan bryter de sig ur denna förtrollning och vågar vägra deras narrativ.

Från vänstern har man i dagarna fått höra budskapet att om vi inte tar emot terroristerna, jihadisterna och slaktarna från IS och/eller överväger att ta deras medborgarskap, så kommer vi alienera muslimerna som grupp, från vårt samhälle, vilket kommer leda till mer extremism och mer terror mot vårt samhälle. Bekämpa terrorn och priset blir mer terror, med andra ord. Låter mer som ett hot än en verklighetsbeskrivning, i mina öron. Veronica Palm skrev ett tweet som skulle tolkas som ”rör IS och blodet kommer flyta på gatorna”. Vänstern kanske vill leva under jihadismens terrorvälde, men jag vägrar i alla fall.

Den senfärdighet att ta tag i problemet med jihadresenärerna, mynnar ur en generell skräck för att uppröra den muslimska befolkningen, som finns inom både vänster och höger. Man kan undra vilken situationsanalys man gör, om man utgår ifrån att flertalet muslimer kommer bli upprörda om vi går hårt åt IS. Har man, outtalat, egentligen samma syn på den muslimska minoritetens värderingar som de mer uttalat islam-skeptiska? Rimligen borde dock en mer pessimistisk syn istället leda till en vilja att ta itu med problematiken, istället för att ge upp motståndet, innan det är för sent, men tydligen inte.

I dagsläget synes vi stå inför valet att ta ”hem” dessa missdådare, eller att låta dem dömas på plats, i de länder där de har begått sina brott. Jag uppfattar det som att majoriteten av svenskarna inte är överväldigade av dåligt samvete, inför de hårda straff dessa individer kan ha ådragit sig. När det gäller hälften av de ca 300 jihadresenärerna till IS, så finns ingen sådan här valsituation, då de redan är åter i Sverige. Så, vad gör vi?

Från såväl vänster- som högerhåll så säger man att vi inte kan lagstifta retroaktivt, men det behövs ingen ny lagstiftning per se. Det finns ett lysande historiskt exempel på retroaktivt handlande mot krigsbrottslingar; och det är givetvis Nürnbergrättegångarna! Den krigsförbrytartribunal som upprättades efter kriget, dömde i vissa fall, för nya  typer av brott. Det är inget konstigt i sig att man reder ut vad som har hänt efter ett krig och att det då finns situationer som man innan dess inte hade kunnat förutse. Det är inget etiskt fel i att man i efterhand identifierar handlingar som är uppenbart omoraliska. Att det var omoraliskt och direkt brottsligt att följa brottsliga order, var någonting man slog fast i Nürnberg, i efterhand, men likväl borde förövarna ha förstått detta i stunden. Följer man en sund inre kompass så riskerar man inte trampa fel. Medlemmarna av IS, däremot, har hela tiden varit medvetna om vilka illdåd som organisationen utfört, då dessa har publicerats med med fanfarer på internet i en medveten strategi, syftandes till att sätta skräck i omvärlden. Ingen möjlighet att hävda okunskap, med andra ord.

 

IS Kalifat har fallit, men är vi beredda när nästa Kalifat uppstår?

IS Kalifat har fallit, men är vi beredda när nästa Kalifat uppstår?

 

Europas länder behöver tillsammans bygga upp en ny krigsförbrytartribunal där Nürnbergrättegångarna står som förebild! 

IS har deklarerat sig vara i krig med hela sin omvärld och detta måsta lösas kollektivt. Jag ser inte mycket chans till att vi kan komma överens med alla länder i denna fråga, men vi kan i alla fall komma överens inom Europa och det är gott nog. Islamiska statens jihadister ska inte kunna flytta runt i Europa, i jakten på en fristad. Vi måste ta tag i detta kollektivt. Sverige ligger efter andra länder i Europa och vår senfärdighet kommer göra att vi kommer dra till oss ännu fler terrorister, än vad som redan är fallet idag och bli jihadismens huvudsakliga bas i Europa, om vi inte agerar nu!

Jag förväntar mig att en sådan tribunal kriminaliserar, retroaktivt, allt samröre med den Islamiska Staten, precis som deltagande i diverse organisationer i det Tredje riket, kriminaliserades i Nürnberg. Alla som har rest ner för att på något sätt hjälpa den rörelsen, gifta sig med dess medlemmar, eller samlat in pengar till dem osv, ska dömas kollektivt till kännbara fängelsestraff. Efter avtjänade fängelsestraff så får vart och ett land givetvis hantera dem som de önskar, men att de blir av med sina medborgarskap är ett rimligt steg.

Av de 300 ”svenska” IS-jihadisterna var 75 % svenska medborgare. Hur ska frågan om de som bara har svenskt medborgarskap hanteras?

Idag finns det inte lagutrymme för att göra en person statslös. Att ta bort medborgarskapet, för en person som har dubbelt dito, är en sak, men att göra någon statslös är lite mer komplicerat. Frågan är dock om detta ens skulle blivit aktuellt. Skillnaden mellan den Islamiska Staten och andra jihad-organisationer som har föregått den, är att den sade sig utgöra just en stat. Den Islamiska Staten var inte erkänd av någon annan stat, och en status som medborgare i IS kan kanske bestridas, rent juridiskt, då IS inte utfärdade formella medborgarskap, enligt vad jag förstått iaf, utan istället var de undersåtar i Kalifatet. Likväl kallade man sig en stat och man hade ett territorium där statsmakten hade suverän kontroll, en militär- och en polismakt och ett rättsväsende.

IS uppfyllde kriterierna för en stat, helt enkelt. Vare sig omvärlden erkände den eller inte. De som reste ner för att kriga eller på annat sätt verka i denna islamiska stat, måste anses ha uttryckligen lagt sin lojalitet hos denna nya stat, istället för hos Sverige. Att man inte sade upp sina medborgarskap här hemma, var ren och skär beräkning, i enlighet med att vi skulle gå att mjölka på resurser ytterligare många år, oavsett om de bodde där nere eller kom tillbaka hit. Så, om man vill slänga deras cynism tillbaka i ansiktet på dem så kan man hävda att dom kan bli fråntagna sitt svenska medborgarskap, då de kan anses ha en annat medborgarskap i den Islamiska Staten. Ja, detta är en möjlighet att fundera över i alla fall!

I summering: Det är inte försent att agera. Det är inte försent att åtala alla som har deltagit i Islamiska Statens smutsiga krig mot mänskligheten. Det finns faktiskt ett juridiskt prejudikat i internationell rätt för att döma krigsbrottslingar retroaktivt!

Hela vår syn på medborgarskapet måste ses över i den nära framtiden, då principerna som det bygger på är framtagna i en annan tid, med en annan verklighet. Inre fiender har alltid funnits, men inte interna hot av denna dignitet, där som det förhåller sig idag, medborgare kan ostraffat strida för en annan makt, som har som uttalat mål att förgöra den egna staten.

Medborgarskapet måste ses mer som ett samhällskontrakt, där det inte ska gå att strida mot den politiska gemenskapen den utgör och samtidigt vara medborgare i den. Man bör inte kunna slinka ur denna realitet bara för att man är infödd, blond och blåögd, såsom Michael Skråmo. Har man valt en organisation som IS så ska man inte längre kunna kalla sig svensk. Här måste vi ta en diskussion om hur vi ska ha det framöver, där vi inte är rädda för att tänka i nya banor.

Vi måste inse att IS bara var en försmak av ett problem som kommer att bli värre och värre. Frågan om en ny och starkare islamisk stat i framtiden bör vara en fråga om NÄR och inte en fråga OM det kan ske. Det finns gott om korrupta och förtryckande stater i Mellanöstern och det folkliga trycket på förändring är starkt och de enda som kan kanalisera detta tryck i regionen är just de religiöst radikala krafterna.

Terroristerna stärker de förment moderata islamisternas position i Europa

KOMMENTAR

MSB-rapporten om det Muslimska brödraskapet (MB) tar upp ett förhållande som jag har tjatat om i flera år: ”Good cop, bad cop spelet” med de förment moderata islamisterna som ”good cop” och de våldsamma som ”bad cop”. Detta behöver inte vara en uttänkt ”rutin” för att den ska påverka våra politiker. Det är mindre intressant.  Det som är intressant är den dynamik mellan MB, terroristerna och statsmakten som man likväl tydligt kan urskilja.

Ur rapporten:

”Efter de militanta islamisternas dåd brukar politikers intresse av att föra dialog med
representanter för islam intensifieras. Mönstret som uppstått är att politiker vänder sig till
föreningar/grupper/organisationer som ingår i MB:s europeiska nätverk. (…) Konsekvensen av
detta handlingsmönster är att den islamistiska rörelsen i dess helhet ges möjlighet att ytterligare förstärka sitt politiskt-religiösa inflytande. (…) De (båda) ingår dock i en större ideologisk rörelse som i stort sett delar ideologiskt synsätt i flera frågor, men skiljer sig från varandra när det gäller vilken politisk metod som är mest lämplig att använda sig av på den europeiska kontinenten. I ena änden på detta kontinuum har vi således MB och i andra änden militanta salafister. De militanta salafisternas terror avskys och förkastas av många samtidigt som den bidrar till en politisk logik där islamisterna i MB vinner fördelar i sin roll som ”gatekeeper”.”

(s 20-21 i MSB-rapporten om MB)

Med andra ord så växer sig de s.k. moderata islamisterna (m.a.o. de som inte anser att våld är rätt metod att använda här just nu) starkare för varje terrordåd då majoriteten av våra politiker tror att man kan bekämpa islams våldsamma anhängare med förmodat moderat islamism. Löften om att dämpa de radikalas känslor ges i utbyte mot ett större islamistiska inflytandet över våra samhällen. I själva verket lever de våldsamma radikala och de förment moderata i ett symbiotiskt förhållande.

Rörelserna knutna till MB (good cop) är helt beroende av hotet från de våldsamma (bad cop) för att kunna få gehör för sina krav i de västerländska samhällena, samtidigt som de radikala och våldsamma är lika beroende av den islamistiska väckelse som MB har skapat bland muslimerna i Europa, för att få ett underlag för rekryteringen till sitt mer uppseendeväckande jihad.

Det är dags för Europas politiker att se igenom detta. Det är dags att vi bryter den onda cirkeln.

När terrorattacker reduceras till incidenter

KOMMENTAR

Jag satt uppe sent i natt och följde rapporteringen från terrorattacken i London på främst BBC, men även på France 24 och NBC. Det som slog mig, kanske tydligare än någonsin tidigare var hur dessa nyhetskanaler, såväl som de myndigheter de citerade, konsekvent vägrade använda ordet angrepp. Det var nästan plågsamt att beskåda det utstuderade sätt på vilket man bar våld på språket i syfte att uppnå en politisk effekt. Ordet par préférence var ”incident”.

I början, när det var osäkert om vad som hade hänt, när det fortfarande kunde vara bara en allvarlig trafikolycka eller ett vansinnesdåd, så passade ordvalet. Jag följde rapporteringen från början, då jag av en slump slog på BBC just då de började rapportera, och i det läget var det rimligt att benämna det hela som en ”incident”. Det som däremot föreföll mig vara märkligt var när man envist fortsatte med att använda ordet ”incident” efterhand som det blev allt tydligare att det var en samordnad attack, då två angreppspunkter hade identifierats och när polisen hade bekräftat att de hade skjutit ned minst två gärningsmän, vilket senare visade sig vara tre stycken.

Kronan på verket kom när Londonpolisen gjorde ett tweet under småtimmarna med budskapet att det absolut var ett terrordåd, men där man dock benämnde det hela som en ”terrorincident”. Vad är nu detta? Inte en ”terrorattack”, utan en ”terrorincident”!

Vad vill myndigheter och vänsterlutande statsmedier vinna på sådant här nyspråk? I mina ögon, vill man helt uppenbarligen förminska och reducera hotet från radikala muslimska terrorgrupper!

Bruket av ordet ”incident” är så konsekvent och utstuderat att vi behöver ägna det lite uppmärksamhet. En vanlig definition är ”tillfällig och störande händelse”. Synonymer anses förutom ”tillfällig” och ”händelse” vara, ”episod”, ”tillbud” och ”missöde”. Episod å sin sida är bland annat en olyckshändelse eller en tillfällighet. Tillbud är hotande händelse och ett olyckstillbud. Missöde slutligen en olycka eller en fatalitet. Ja, ni får bilden här!

Den känsla man vill förmedla genom bruket av ett ord som incident är att:

1) Terrordåden är tillfälliga missöden och absolut inget som vi kommer behöva oroa oss för på lång sikt. Absolut inget som innebär att vi behöver ta åtgärder. Detta kommer gå över snart. Sitt bara still i båten!

2) Terrordåden är tillfälliga olyckshändelser och störande episoder, som ”är en naturlig konsekvens av att leva i en storstad”. Nästan som en naturkraft som vi inte kan råda på.

3) Terrordåden är en konsekvens av mänskligt vansinne och attentatsmännen är uppenbarligen förvirrade. Det finns ingen genomtänkt tanke här inte. ”Incidenterna” är tillfälligheter! Det finns ingen genomtänkt strategi. Bara slumpmässiga vansinnesdåd. Det finns således ingen anledning att agera mot de krafter som ligger bakom dessa dåd. Detta ska anses vara en polisiär fråga och absolut inte en politisk dito.

4) När terrordåd har förvandlats till blott ”incidenter” så finns det ingen fiende och ingen krigsförklaring mot västvärlden. Hur kan man befinna sig i en kamp mot incidenter. Blotta tanken är ju löjeväckande. Detta är ännu mer förminskande än begreppet ”kriget mot terrorismen”. På detta sätt vill man förvandla dem som pekar på hotet från de radikala och våldsamma grupperna inom islam till löjliga personer som ser hot där det uppenbarligen bara finns tillfälliga och olyckliga händelser.

Hemma i Sverige har vi vant oss vid att medier och politiskt korrekta politiker brukar ord som ”incident” eller ”händelse”, eller vad som helst som gör att de slipper ta ord som attack eller angrepp i sina munnar. Detta är en smygande indoktrinering av tittare och åhörare, ett försök av forma debatten genom bruket av nyspråk, som jag hoppas att alla som ställs inför fenomenet ska genomskåda! Angreppet i London är, precis som de i Manchester, Stockholm, Berlin, Paris och Nice, inte incidenter med något diffust eller obegripligt ursprung. Dessa är tveklöst angrepp, som utgör delar av något som allt mer börjar likna början på ett krig.

 

IS slår till i Sverige?

KOMMENTAR

Har nu IS blivit aktiva i Sverige? Dådet där en man brände ned en föreningslokal i Malmö genom att kasta in molotovcocktails i byggnaden, beskrivs av åklagaren som ett terrordåd. IS har tagit på sig ansvaret för dådet och i 30-åringens hem fanns material som hyllade IS på hans dator liksom beskrivningar av hur man tillverkar bomber.

Lokalen som var målet för dådet inhyste en shiamuslimsk föreningslokal, eller som åklagaren beskriver den, en bönelokal. Möjligen fanns det ett dubbelt nyttjande av lokalen, vilket inte är ovanligt. 30-åringen hade, enligt åklagaren, som syfte att ”injaga allvarlig fruktan hos en befolkningsgrupp, i detta fall muslimska shiiter”. Om detta stämmer, så har vi således det första fallet av IS-terrorism i Sverige.

I så fall hade Trump rätt om detta dåd som han beskrev som ett terrordåd, vilket resulterade i att han möttes av först oförstånd och sedan stora protester från svenskt håll! Vi är, som land, inte direkt benägna att se faran som ligger i den jihadism som plågar västvärlden just nu och vi vill inte se att den befinner sig rätt under näsan på oss.

Magnus Ranstorp avfärdar kopplingen till IS, men jag skulle vilja påstå att den annars utmärkta terrorforskaren har fel på en viktig punkt. IS fungerar inte på så sätt att en grupp nere i Raqqa sitter och planerar alla terrordåd och att de dåd som inte är planerade på det viset, eller av andra ”formella” medlemmar, inte kan tillskrivas dem. IS fungerar lika mycket som en inspirationskälla och ett moraliskt ledarskap för jihadisterna, som en formell struktur. Dom hetsar muslimer i Europa att slå till mot oss. Förövaren var i detta fall bevisligen inspirerad av IS och det är så organisationen till stor del jobbar. Alla dåd som är inspirerade av IS, alla dåd av ensamvargar som kan sägas ha inspirerats av dem, ska betecknas som IS-dåd! Den fiende som vi står inför idag är inte så mycket en organisation som ett löst nätverk av jihadister.

Sverige har blivit en trygg bas för terrorister!

DEBATT

(Edward Nordén (v.ordf MED Skåne) och jag har skrivit denna artikel tillsammans för MED-bloggen där den publicerades 16/3)

Alice Bah Kunke (MP), Demokratiminister med ansvar för frågan om IS-terroristers återvändande till Sverige, gjorde i veckan en uppmärksammad SVT-intervju i ämnet. Demokratiministern uppvisade bristande kunskaper i ämnet och hade antingen inte fått en korrekt briefing av sin stab eller saknat intresse för frågorna under hela sin tid som minister. Det är lika obegripligt oavsett skäl.

Här talar vi om svenska medborgare som anslutit sig till en av de värsta terrorsekterna i modern tid, vilken genomför massakrer och bedriver folkmord. De är skälet till många tusen flyktingars resa till Sverige. Vi har släppt iväg hundratals mördare till ett tredje land, för att sedan känna oss goda när en del av deras offer flyr hit. När mördarna och extremisterna återkommer så händer i regel ingenting. Trots att terrorbrott kan rendera många års fängelse, så häktas dessa inte ens för att fastställa vad de har gjort och om de utgör en fara för samhället. Detta trots att det är väl etablerat runt om i Europa att de utgör en påtaglig säkerhetsrisk. I Sverige vet vi inte var dom tar vägen eller etablerar för kontakter.

Hänvisningen till att det är ett ”nytt fenomen” är beklämmande och helt felaktigt. Svenska medborgare – samt inresta – som har deltagit i terrororganisationers utbildningar, träningsläger och organisation är tvärtom en företeelse med mångåriga rötter i Sverige. Vi gör bara ingenting åt det.

När det 2008 visade sig att andremannen för Al Qaida i Irak var svensk medborgare så hände ingenting. Mannen var på träningsläger i Afghanistan, liksom många andra svenska medborgare, redan på 90-talet. Den 10 mars 2010 pekas Sverige ut av FNs särskilda kommitté som en central plats för rekrytering, propaganda och stöd åt islamistiska terrorgrupper. En av terrorgruppen Al Shabaabs ledare bodde också i Rinkeby i mer än 10 år och undervisade i en moské innan återupptagandet av rollen som terrorledare. Deras hemsida drevs från Sverige, vilket var väl känt. Svenska toppnamnet för globala Hizb Ut Thahrir, som vill avskaffa demokratin och införa shariastat, var också ordförande för KTH Muslimska Studenter utan att det ansågs vara besynnerligt.

Samma Hizb Ut Thahrir – stort i bland annat Centralasien – hade en imam som landade i Strömsund som kvotflykting. Det är mycket anmärkningsvärt att han trots efterlysning av Interpol för vapenbrott och terrorism fick uppehållstillstånd och fick arbeta som SO-lärare innan han sköts i huvudet i vad som misstänks vara ett utländskt beställningsjobb. Hans uzbekiska församling hade svårigheter med SFI eftersom männen föredrog att kvinnorna satt längst bak i klassrummet, bärande niqab utan tillåtelse att tala för sig själva. SFI gick förstås med på könsuppdelade rum innan kompromiss nåddes med bildskärmar.

Algeriska terrorgruppen GIA (Groupe Islamique Armé), som massakrerat hela byar, fanns i Sverige på 90-talet och en redaktör för deras tidning bodde i Haninge. När Jyllandspostens redaktion skulle halshuggas så var samtliga fyra gripna terrorister svenskar. Huvudmannens förehavanden är en följetong med gripanden i både Afrika och Pakistan.

När en ung svensk döms i Bosnien för att ha förberett ett terrordåd så sker transfer till Sverige efter en kortare tid. Väl här släpps han för att sedan gripas återigen i Grekland med kniv och uniform. Vem hade kunnat ana?

Dåden i Paris och Bryssel har svenska kopplingar. I ämneslitteratur om jihadism från Tjetjenien, Indonesien, till USA och Marocko omnämns Sverige anmärkningsvärt ofta. Vi kan stapla exempel på varandra länge till, men mönstret är tydligt. Det finns knappt en islamistisk terrorgrupp som inte har befunnit sig i Sverige. De flesta har verkat helt ostörda. Man kan tolka läget i Sverige som att vi sedan decennier har hanterat terrorgrupper med silkesvantar utefter principen att ”om vi låter er vara ifred, så angriper ni inte oss”. Detta agerande kan betraktas som en etisk fortsättning på Sveriges policy under andra världskriget att inte ta ställning med närandet av förhoppningen att vi därmed inte själva skulle bli en måltavla. Vi har sannerligen inte lärt oss någonting av den erfarenheten. Tanken på att detta är ett nytt fenomen är alltså nonsens. Andra Världskrigets diaspora av nazistiska krigsförbrytare som aldrig dömdes och flydde till Sverige från grannländer borde har utgjort en lärdom för dagens politiker.

Tanken på att kommunerna i Sverige ska kunna hantera detta är fullständigt orealistisk. Att kommunernas socialtjänst som redan nu går på knä av belastning, ska kunna avradikalisera så pass fanatiska extremister – ideologiskt övertygade medlemmar av en terrorsekt som skär huvudet från kroppen och korsfäster civila – är en tanke som saknar verklighetsförankring. Vi har sannolikt ett par vandrade bomber i Sverige som vi alltså inte vet mycket om. Vi verkar inte vilja veta heller. Många av de ditresta är redan döda och en del som återvänder är kvinnor och barn sannolikt med en väldigt komplex rehabiliteringsväg – om dessa kvinnor nu faktiskt är intresserade av det. Vad barnen har sett och marinerats i är ännu svårare att veta. Men som sagt, ansvarig minister vet inte något om detta.

Denna kontinuerliga underlåtelse att agera mot terrorister och våldsbejakande extremister har pågått under decennier. Alliansen – med förra demokratiministern Birgitta Ohlsson i spetsen – presterade inte bättre. Relevant lagstiftning antogs inte heller av riksdagen under deras åtta år i regeringsställning. Konsekvensen har blivit att människor i tredje land har mördats, våldtagits och fördrivits och att ett akut inre säkerhetshot i Sverige har växt sig starkt. Med demokratiministerns intervju framgår det att vi inte ens idag har lagstiftning för att hantera denna situation. Detta är lika skandalöst som tanken på att Allianspartierna häcklar henne för att ha gjort ett precis lika obefintligt arbete som de själva har gjort.

Vad behöver då göras politiskt? Demokratiministern behöver fråntas ansvaret för hela ämnet, liksom samordnaren för våldsbejakande extremism ska fråntas sina ämnesområden. Frågorna ska istället samlas under MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Där ska användas befintlig expertis med befintlig och erkänd kompetens i sak. Många av våra experter arbetar ibland utomlands och ibland med helt andra frågor i samma lyteskomiska anda. Låt sedan dessa kompetenta individer i organiserad form agera för att förekomma radikaliserade individer och grupper, möjligheten att avradikalisera och avprogrammera de radikaliserade, häkta återvändande med utredning direkt vid ankomst och förbereda samhället på potentiella terrorattacker – både från terrororganisationer och så kallade ensamvargar. Sedan kommer det att vara omöjligt att avradikalisera och återintegrera alla under en överskådlig tid. Fram tills det att man är en funktionell individ som avstår våldsam extremism så kan man inte vara fri och oövervakad i det samhälle man delar med oss andra.

%d bloggare gillar detta: