Vilka blir konsekvenserna om regeringen Löfven avgår efter misstroendeförklaringen?

KOMMENTAR

Då har Alliansens ledare slutligen tagit steget att ”tillsammans” med Sverigedemokraterna väcka misstroende mot de tre ministrar i Löfvens regering som har misskött sina uppgifter! Varför var detta nödvändigt och vad kan bli utfallet?

För det första så måste man konstatera att detta steg var helt nödvändigt sett ur perspektivet av värnandet av demokratin. En regering som har uppvisat ett sådant ringaktande för systemets spelregler, måste utmanas av oppositionen. Värst i mina ögon är det faktum att Löfven, från det tillfälle han säger sig ha fått information i januari i år, fram tills att skandalen uppdagades, underlät att leva upp till skyldigheten att informera utrikesnämnden om det inträffade. Då denna läcka verkligen kan ha allvarligt skadat vår säkerhet så är det självklart att statschefen och övriga partier informeras.

Det är även betraktat ur perspektivet att landets goda styre måste säkerställas, viktigt att en statsminister som sätter samman en regering som brister i förmågan kommunicera den allra viktigaste informationen inom denna, utmanas och om möjligt avsätts av oppositionen. Vi har en situation där en statsminister antingen inte kan leda sin regering, eller inte är uppriktig i sin utsaga om att han inte har blivit informerad, om denna allvarliga säkerhetsläcka, som SÄPO har utrett, under ett helt års tid. Oavsett vad som är sanningen så utmynnar det i slutsatsen att regeringen Löfven inte kan fortsätta att styra landet.

Vad gäller Alliansens vägval, så drar jag slutsatsen att det ur deras perspektiv handlar om positionering inför valet nästa år. De vill inte ha en regeringsombildning eller ett nyval. Detta trots att det steg som har tagits mycket väl kan leda till att regeringen avgår självmant, då misstroende mot hela tre ministrar är ett tungt slag mot en regerings trovärdighet. Alliansen sitter fast i sitt eget rävspel. De kan inte utmana om makten då de inte kan enas om huruvida de ska bilda regering med stöd av SD, eller inte. De sitter därför som måltavlor för Löfvens möjliga motoffensiv.

Alliansens utspel är en bluff som lätt kan synas av Löfven. Eftersom de inte sitter med ett färdigt alternativ i fall Löfven väljer att avgå, d.v.s. en regeringsbildning med stöd av SD, så har detta positioneringsspel blottat dem. Löfven kan helt enkelt avgå och syna bluffen. När det framgår att Alliansen inte kan enas om en regering så ligger fältet öppet för Löfven att plocka isär Alliansen.

Centern och Liberalerna kommer då, med hänvisning till enligt dem extraordinära omständigheter, bilda en vänster-mitten regering med S och MP. Resultatet blir slutet på Alliansen och slutet för AKB. Detta är i och för sig samma resultat som vi sannolikt kommer få se efter det ordinarie valet i 2018. Enda skillnaden blir att Löfven och Lööf då kommer sitta stärkta inför den dagen, som det regeringsalternativ som nästan alla inom de etablerade medierna kommer enas om är det bästa. Vi kommer då få se en situation som liknar den under valen i Frankrike denna vår och sommar med ett kompakt mediastöd för en sida.

Det enda partipolitiskt positiva som kan komma ur en situation där Alliansens vågspel misslyckas blir att Moderaterna slutligen inser att det enda sättet som vi kan få en högerregering i Sverige igen är att Moderaterna bildar en varaktig allians med SD, KD…och…ja snart också MED!

Fri migration kränker medborgarens rättigheter

DN:s Lena Andersson hävdar att det inte finns några andra argument mot fri migration än de som är bundna i ”blod och jord”. Hon skriver att viljan att ge ”våra egna” ett värdigt liv är ett uttryck för en obehaglig gemenskapsteori. Hur det än är med den saken så tycks Andersson glömma bort en av grundbultarna i det moderna samhällsbygget; samhällskontraktet mellan stat och medborgare. Häri ligger det principiella argumentet mot fri migration som hon efterfrågar.

Det som ingen tycks ta upp i samhällsdebatten när det gäller frågan om migrationen till ett land och deltagandet i dess sociala förmåner är existensen av det samhällskontrakt som delvis är reglerat i lag och delvis finns i den politiska traditionen. Den ekonomiska aspekten av detta samhällskontrakt stipulerar att medborgarna i Sverige, genom inbetalningar till statskassan i form av inkomstskatter, mervärdesskatter o.s.v. kvalificerar sig och sina närstående till förmåner som skola till barnen, sjukvård, pensioner och äldrevård. Det finns dock en bred konsensus att det ur denna pott ska gå summor till förmån för de som inte själva kan bidraga till systemet, internationell solidaritet och ett hanterbart mottagande av politiska flyktingar. Detta ifrågasätts inte av mig och flertalet svenskar vill också ha det så.

Det som Centern och DN föreslår är dock ett brott mot detta kontrakt. Det är ett brott mot medborgarnas rättigheter. De som är ”våra egna” är inte de som binds med blod till landet, utan de som innefattas i kontraktet, nämligen medborgarna. Det är detta Centern och DN inte tycks förstå. Dom pratar om att det blir mindre pengar att dela på om vi blir fler, vilket vi får stå ut med, som om dessa kommer från ovan. Som om ingen egentligen äger dessa pengar och vi alla ska dela solidariskt med hela världen. Denna påfallande socialistiska tanke, för att komma från liberalt håll, bortser från att statens pengar faktiskt kommer från folket och dessa förväntar sig någonting tillbaka i enlighet med det nämnda kontraktet!

Att man inte kan se skillnaden mellan att migrera inom ett land och mellan två länder är förbluffande och ett indirekt angrepp på äganderättsprincipen. När man pratar om fri migration som en mänsklig rättighet så säger man också att alla har rätt till andras egendom (i detta fall investerad i form av skatter insatta i staten i enlighet med kontraktet). Hur kan en ekonomiskt liberal person anse det finnas en rättighet till andras egendom och investeringar?

En del liberaler är ärliga och sanna mot sina principer och medger att en helt fri migration måste innebära en fullständig nedmontering av statens sociala funktioner, såsom skolor, sjukvård, äldrevård, men är detta ett eftersträvansvärt samhälle?

En mindre stat och fler privata alternativ, ja, men att staten helt och hållet drar sig ur samhällets sociala funktioner, nej! Detta vill bara en försvinnande liten klick människor. Således, eftersom systemet förblir till större delen i dagens form framöver, så är fri migration en moralisk omöjlighet och ytterligare en vansinnig socialistisk utopi. Det C och DN inte förstår är att när folk inte längre känner att deras inbetalningar till systemet genererar den välfärd som kontraktet stipulerar så kommer betalningsviljan att falla och systemet implodera.

Försvararna av en stor, eller rent av massiv invandring, om man får använda tabuordet, hävdar att detta är en investering i framtidens pensioner och skulle således vara i enlighet med kontraktet. Detta om det inte hade varit för att det är påvisat att invandringen faktiskt inte går med vinst. Tino Sanandaji har med emfas påpekat detta. Istället synes det vara så att denna leder till att resurser omfördelas bland annat från 20-, 30- och 40-talisternas pensioner. De som byggde dagens rikedom i Sverige får nu leva sina pensionsår som kyrkråttor, om de bara kan förlita sig på kontraktet och inte har stoppat undan egna pengar. Detta är ett kontraktsbrott om något är det.

Detta handlar inte om ”allas lika rätt och värde” och om vem som ”har rätten till landet” som Centerns representanter uttrycker det. Det handlar om statens ekonomi och relationen mellan medborgarna och staten. Staten kan inte olovligen omfördela medborgarnas pengar till resten av världen. Det sätter de kapitalistiska drivkrafterna ut spel. En person jobbar primärt för sin egen och sina näras trygghets skull vare sig detta sker via direkta köp av sociala tjänster eller det sker indirekt via staten och i enlighet med kontraktet. Man kan inte lyfta ut denna drivkraft ur den nationalekonomiska ekvationen. Detta har prövats och misslyckats miserabelt.

Lena Andersson skriver att frågan är om man har rätt att hindra någon att fritt söka sig försörjning i det Centern kallar ”nybyggarlandet”? Om vi verkligen hade varit ett nybyggarland, ett ”vilda västern” som Annie Lööf måste ha haft i tankarna, ett land nästan utan statsmakt, så hade svaret kanske varit; nej det har vi inte. Men nu förhåller det sig inte så. Vi har en stat med komplexa sociala system som inbegriper åtaganden gentemot medborgarna. Dessa har ingen ”rätt” till, utan får snällt be om tillträde och givet vårt goda sinnelag så står vi oftast beredda att ta in dem i den medborgerliga gemenskapen som ställer upp på övriga delar av samhällskontraktet såsom våra hävdvunna fri och rättigheter och våra plikter och skyldigheter gentemot samhället och vår respekt för varandra.

Centerns och Socialdemokratins osäkra framtid

(Newsmill 2013-02-24)

Alla kan se att vårt samhälle förändras snabbt och på ett genomgripande vis. Detta förändrar den politiska grundvalen för många krafter på den politiska arenan idag. Några får ny kraft medan andra tynar bort. Svaret för de som påverkas negativt av förändringarna kan synas vara att omdefiniera sig, men även detta är förenat med svårigheter. Det kan lätt uppstå stora klyftor inom det politiska parti som är inne i en sådan process. Det vilsna famlandet efter nya idéer kan antingen resultera i en pånyttfödelse eller i att den gamla ideologin i sig omtolkas till den grad att den helt töms på sitt ursprungliga innehåll. Inte många under 40 känner till framtidsforskaren Alvin Toffler, som är den som bäst förutsåg/beskrev det samhälle vi lever i nu. Anledningen till det är att han skrev huvudsakligen under 70-90 talen och den förvandling som han beskrev i stort är genomförd i vårt samhälle idag. Men likväl är det av värde att plocka fram hans teorier, då de belyser på ett bra sätt de konflikter och skiften som vi lever med idag.

 

Toffler och förändringsvågorna

 

Redan på 70-talet började Toffler teckna konturerna till den stora förändring som vi nu är mitt uppe i. Han identifierade tre förändringsvågor som förändrat och fortsätter att förändra samhället på ett omvälvande sätt. Den första vågen innebar steget från jägar- och samlarsamhället till det agrara i och med de stora jordbruksbaserade kulturernas etabering. Den andra vågen innebar steget från det agrara- till industrisamhället i och med den industriella revolutionen under början av 1800-talet. Nu är vi inne i den tredje förändringsvågen. Toffler var först med att identifiera detta som någonting alldeles nytt. Tidigare och samtida teoretiker ville istället identifiera denna förändring som den ”tredje industriella revolutionen”. Denna teori håller visserligen vad gäller många av förändringarna i just den industriella sektorn, men inte för samhället i övrigt. Idag använder vi begreppet kunskapssamhället, som också fyller i några pusselbitar, men Toffler:s teori var den enda som tog ett helhetsgrepp.

Det Toffler fäste betydelse vid var inte bara produktionsmetoder, utan hur de förändringsvågor han beskrev innebar en total förändring i hur människor arbetar, resonerar, organiserar sig och lever sina liv. Den viktigaste röda tråden i steget från den andra vågens industriella samhälle till den tredje vågens samhälle var avmassifiering. Från masstillverkning till anpassad produktion i industriellt perspektiv. Socialt så kan man koka ner det till att det innebär slutet på industrierans konformism och början på en mer individualistisk era. Detta har förändratsamhället på alla plan. För att ge några exempel, så innebar det steget från massproduktion till korta serier med kunskapskrävande produkter, från massmobilisering och krigsföring med enorma armeér till små professionella armeér med högteknologiska hjälpmedel, från massmedia till diffusion av informationskällor via bloggar och nättidningar, från statligt styrda encyklopedier till det fria nätet och wikipedia. Från kollektivt tänkande, med nationalism som det främsta uttrycket, till mer individualiserade tankemönster. Från denna nationalism åter till de pre-industriella mer lokala källorna till identitet, såväl som till större kontinentala eller t.o.m. globala identiteter. Från politisk aktivism via stora partiorganisationer till små organisationer, indvividuellt bloggande och gräsrotsuppror, antiglobaliseringsrörelsen eller klimataktivismen, ofta i nätverksform och utan fast ledarskap och formell organisation och slutligen både en återgång till preindustriella relationsmönster och nyskapande former av relationer, vilka båda innebar en nedbrytning av kärnfamiljen och en gryning för pollyamorösa förhållanden och bigami. Ett helt nytt samhälle skapas, med helt nya sätt att arbeta, verka, kriga och hämta information och identifiera sig.

Med detta sagt så måsta man vara medveten om att olika delar av världen är inne i olika faser av denna process. Den första, andra och tredje vågens samhällen existerar sida vid sida och steget som en nation eller region tar blir inte alltid från 1 till 2 till 3. Medan västvärlden, i en vidare tolkning av begreppet, nu träder in i tredje vågens samhälle, har Kina med stor framgång erövrat den andra vågens industrisamhälle. Indien gick dock inte denna väg. Indien har helt sonika hoppat över industrialismen och går direkt från det agrara samhället till tredje vågens kunskapssamhälle, där de nu är mycket starka inom mer eller mindre kvalificerade teknologiska tjänster och mjukvaror.

 

Andra vågens förändring

 

Även om nya produktionsmönster är det som driver fram förändringarna så är de mest påtagliga och genomgripande konsekvenserna sociala. Förändrade produktionsmönster resulterar i förändrade sociala mönster. I den första vågens agrara samhälle så var bönderna och landsbyggdens sociala spets, den jordägande adeln, den sektor som utgjorde grunden för samhället. I Sverige så har kungamakten alltid fått gå en balans gång mellan kontroll och respekt för såväl adel som bondeklassen. I ståndsriksdagen var det tredje ståndet dominerat av bönderna, resten utgjordes av adel och prästerskapet.  Demokratins breda förverkligande kom för sent för bondeklassen. Hundra år tidigare hade inneburit att bönderna hade utgjort grunden i den första riktiga folkrörelsen. Nu blev det inte så, men likväl så förblev Bondeförbundet, sedermera Centern, en riktig maktfaktor i svensk politik långt in på 70-talet. Sedan tog det abrupt slut och bönderna, eller man kanske till och med ska säga landsbygden, som en allvarlig faktor i politiken är nu ett minne blott.

Denna utveckling har sin orsak i de sociala förändringar som kom i kölvattnet av produktionsförändringarna. Under den första vågens samhälle utgjorde bönderna ofta mer än 90% av befolkningen. Den industriella revolutionen som var motorn i den andra vågens förändringar innebar även effektivisering och mekanisering på landsbygden och även om arbetskraften minskade så gick produktionen upp. Böndernas andel av befolkningen sjönk snabbt och är nu i de flesta västerländska samhällen nere under 5%. Andra vågen innebar döden för bönderna som en politisk klass. Betyder den tredje vågens ankomst ett liknande öde för industriarbetarna som politisk maktfaktor? Mycket tyder på det!

 

Tredje vågens förändring

 

Samma arbetskraftsreducering som bönderna gick igenom vid inträdet i den andra vågen, går nu industriarbetarna igenom när vi går in i den tredje vågen. Industrier effektiviseras, robotiseras och blir mer kunskapseffektiva. Den produktion som inte klarar detta steg fasas ut och skickas till låglöneländer, eller man kanske ska säga, länder som just nu förändras av den andra vågen. Andelen ”klassiska” arbetare i de industrier som finns kvar minskar stadigt till förmån för ingenjörer och okvalificerade underhållsarbetare.

Följaktligen har arbetarklassens politiska inflytande minskat. Fackföreningar tappar i medlemsantal över hela västvärlden och deras grepp om arbetsmarknaden börjar lossna. De socialdemokratiska partierna tappar väljare i stadig takt. Här uppe i Norden går utvecklingen långsammare med anledning av att vi inte traditionellt har haft en lika potent höger som på kontinenten, såsom t.ex. tyska CDU och brittiska Conservatives. Fall från ca 45 % till ca 25 % för socialdemokraterna är inte ovanligt under den senaste 20 åren på kontinenten. Socialdemokraterna kan omöjligen komma tillbaka till makten med den agenda som de hade när arbetarklassen dominerade det politiska livet under 1900-talet.

Således står både böndernas och arbetarnas gamla partiorganisationer nu vilsna inför de förändringa som har skett i samhället. Frågan är; ska de förnya sig eller försvinna?

 

Centern i tredje vågen

 

Centern har länge varit ett parti som har sökte en ny identitet. Organisationen påminns om det varje dag. Vad är deras raison d’être? Under 70-talet försökte man profilera sig som ett miljöparti, men det rimmade illa med det faktum att deras väljare, bönderna, stod för en rejäl portion föroreningar i mark och ut i hav. Under senare år så har toppen under bl.a. Maud Olofsson fortsatt att distansera partiet från sina kärnväljare genom att driva sin miljöpolitik på bekostnad av folket på landsbygden, exempelvis via förslag om högre bensinpriser. Den social-liberala inriktningen gav ett visst inflytande genom allianser med socialdemokraterna, men den tiden verkar vara till ända då socialdemokraterna inte längre är den dominerande faktorn i riksdagen som de har varit.  Idag är Centern bara ett av tre liberala partier i Riksdagen och fram tills nu det kanske minst profilerade. Många skulle säga att det är två för många. Frågan är om det inte hade varit bättre för ett parti som Centern att istället satsa på en mer konservativ högerlinje, som hade passat deras kärnväljare bättre? Större delen av partiets väljare idag består av äldre boende på landbygden och i småstäder. Någon måste representera landsbygdens väljare också. Landsbygden kommer inte att försvinna bara för att bönderna som politisk klass har gjort det. Där finns fortfarande röster att hämta. När nu Centern allt mer vänder sig bort från sina kärnväljare, så har de istället förlorat den nischen till SD, som tackar och tar emot. Istället försöker en partielit i Stockholm förändra hela partiet i grunden, bort från dess konservativa bas, till en nyliberal framtid, samtidigt som de beklagar sig över att det gnisslas i leden. Detta är dömt att misslyckas. Ett parti som befinner sig i krig med sin egen bas har ingen framtid. Partiets senaste förslag till idéprogram påvisar denna totala brytning med vad partiet stod för under dess framgångsdagar. Att detta har reviderats nu betyder lite. Gubben är ur lådan. Alla vet nu vad de egentligen vill. Centerns idéer om fri invandring och månggifte har ingen förankring i folkets värderingar generellt och än mindre i centerväljarna dito. Således kommer partiets ökenvandring att fortsätta. När Centerns gamla kader har tynat bort så kommer partiet att falla ur riksdagen, troligen för gott.

 

Socialdemokratin i tredje vågen

 

Socialdemokratins svar har på många platser i Europa blivit att närma sig det politiska mittfältet. Ett svar som kan ses som en anpassning till den nya verkligheten. Detta gör det möjligt för partierna att kunna fortsätta att slås om regeringsmakten. Vi kan t.ex. i Sverige se hur Socialdemokraterna i efterhand har tvingats tillerkänna de borgerliga att deras reformer var nödvändiga. Detta är dock ingen manöver som kan rädda de socialdemokratiska partierna tillbaka till de siffror som de hade på 1900-talet. Tjänstemannaskiktet i det nämnda mittfältet är till för hög grad lockade av borgerliga löften om ännu lägre skatter och mer valfrihet.

Socialdemokraternas kluvenhet och vilsenhet inför det nya landskapet är lika stor som centerpartisternas. Samtidigt som partiets högerflygel vill att partiet ska överleva genom att närma sig mitten, så vill vänsterflygeln ha mer klasskamp. Frågan som då uppstår är denna: Var hittar man en ny ”arbetarklass” som kan revitalisera den slumrande klasskampen? Svaret fann de i de nya svenskarna. Genom invandrarna kan socialdemokraterna skapa en ny klasskamp. Därav den snabba kategoriseringen av dem som offer, istället för att frammana en positiv självbild hos dem.

Att det gamla arbetarpartiet numera saknar en trovärdig vision för att skapa arbetstillfällen, är allmängods. Det är själva anledningen till att partiet inte sitter i regeringsställning idag. Men eftersom en avsevärt större andel av de invandrade inte får arbete, så är bidragslinjen gynnsam för socialdemokraterna bland dessa nya svenskar. Vare sig deras starkt invandringsvänliga linje är en uttalad krass partistrategisk linje eller inte, så kan det inte ha undgått dem att, i Europa, röstar ca 90 % av de invandrade från länder utanför Europa och dess sydöstra hörn på just vänsterblocket. Tiden talar med andra ord för en vänsterns återkomst till politikens centrum.

Valundersökningar från Frankrike efter det senaste presidentvalet som Hollande vann har visat att för första gången så avgjorde de invandrade fransmännen valet via en röstandel på 90 % till förmån för socialisterna. Om socialdemokraterna återtar regeringsmakten även här i Sverige så talar mycket för att deras segerrecept lär vara detsamma.

Således tycks socialdemokratin ha genomgått en framgångsrik metamorfos, när det utsatts för förändringens vindar. Samma kluvenhet som i Centern kan man spåra, även om det inte får samma dramatiska effekter. Socialdemokratin vill verka för en mycket öppen flyktinginvandring, som oftast resulterar i nya bidragstagare, samtidigt som man vill inskränka arbetskraftsinvandringen, som istället för in personer som i alla fall i teorin kan stå för sitt eget uppehälle. Detta för att inte stöta sig med den gamla kärnan i partiet, arbetarna, för att inte utsätta dessa för ökad konkurrens. Denna policy står i skarp kontrast till den traditionella högerlinjen att arbetskraftsinvandringen är det vi ska eftersträva, då det är nyttigast för landet. Socialdemokratins krumbukter visar på hur svårt det ändå är att byta spår helt abrupt. Partiets karaktär står inte heller att känna igen. En del av partiets företrädare har tagit detta ett steg längre och använder låga populistiska grepp i sina ansträngningar att flörta med delar av de nya svenskarna, såsom Ilmar Reepalu, när han spelar på den antisemitism som är så grundligt förankrad i Mellanöstern. Tidigare socialistiska ledord som kvinnors rättigheter och sekularism har man fått tumma på ordentligt. Invandrade kvinnors rättigheter bevakas inte lika noga som svenskornas och att religionen är ett medel för att förtrycka massorna ses inte som lika graverande när det gäller det religiösa förtryck som de invandrade utsätts för. Den nya strategin innebär tydligen en hel del kompromisser med de gamla moraliska principerna. Men vad gör man inte för att förbli i maktens korridorer?

Även om arbetare kommer att fortsätta att lämna partiet till förmån för Moderaterna och Sverigedemokraterna, så tycks den socialistiska rörelsen ha fått en ny grund att stå på. Om det är en framgångsrik strategi även på lång sikt får helt enkelt framtiden utvisa.

%d bloggare gillar detta: