Trump utmanar Kina om Taiwan

Förra veckans stora säkerhetspolitiska händelse i Östasien var den oro som skapats i svallvågorna av att tillträdande presidenten Donald Trump har brutit med mer än 40 år av praxis i amerikansk Östasienpolitik när det gäller förhållandet till Taiwan. USA har inte officiella diplomatiska kontakter med landet, i likhet med flertalet andra stater, sedan Republiken Kina, som Taiwan heter officiellt, 1971 förlorade Kinas plats i FN till Folkrepubliken i Peking. När Trump telefonledes mottog en gratulation från Taiwan till valsegern så sände detta en signal till Peking om att han gav ett visst erkännande till Taiwans oberoende, eller i alla fall öppnade dörren lite på glänt.

Ett storm i ett vattenglas kan tyckas, men detta är en fråga på dödligt allvar för Peking. Såväl FN som majoriteten av världssamfundet erkänner principen att den de-facto självständiga staten Taiwan egentligen tillhör Kina. Detta kallas ”Ett Kina” principen. Kina har hotat Republiken Kina, eller Taiwan som det kallas, med att om de utropar formell självständighet, eller ens officiellt byter namn till Taiwan, så kommer landet invaderas av folkrepublikens väpnade styrkor. (1) Taiwans politiska status är den stora risken för ett nytt stormaktskrig i Östasien. Kinas hot står mot USA:s utfästelse att försvara landet. Detta kan tyckas märkligt i ljuset av att USA inte diplomatiskt erkänner detsamma, men så märklig är denna relation.

USA:s relation med Republiken Kina går tillbaka till dess stöd för general Chiang Kai-shek under andra världskriget och det följande inbördeskriget mot de röda, som fortsatte när man skyddade Republiken Kina från möjliga invasionshot under 50-talet. Stora delar av Taiwans försvarsmateriel är dessutom av amerikanskt ursprung, såsom dess F-16 plan, dess stridsvagnar och dess artilleri, vilka har sålts trots kinesiska protester. Även Japan ser Taiwans politiska status som en viktig strategisk fråga, vad det nu innebär i realtermer. Klart är i alla fall att en konflikt över Taiwan har kapaciteten att växa i betydelse. Särskilt i en tid då fruktan för kinesisk expansion är påtaglig i regionen, inte minst kopplat till dess aktiviteter i Sydkinesiska havet.

Att utmana ett allt stoltare och allt mer nationalistiskt Kina kan få konsekvenser.

Att utmana ett allt stoltare och allt mer nationalistiskt Kina kan få konsekvenser för stabiliteten i regionen.

När Trump försvarar sitt ställningstagande så deklarerar han att han inte känner sig bunden av ”Ett Kina”-principen. Det som framkommer med all tydlighet är att han avser använda denna osäkerhet vid kommande förhandlingar med Kina om handeln länderna emellan. Han tänker sig Taiwan som ett ess i rockärmen. Om Kina inte vill gå honom till mötes i frågan om tullar på amerikanska varor eller vad gäller det artificiella låga värdet på Kinas valuta (yuan), så kan han hota med att förändra USA:s policy vad gäller Taiwan. Detta vore dock en farlig väg att gå, då Peking har hotat med motåtgärder och en situation där Kina känner sig tvingat att agera mot Taiwan kan uppstå. Detta är inte ett troligt scenario och Trumps regering förstår säkert riskerna i situationen, likväl är det en farlig väg att färdas längs.

Vad har då denna situation för bäring på Sverige, kan man fråga sig? Sverige har precis som de flesta andra länder kommit till slutsatsen att värdet av att ha ekonomiska relationer med Kina överväger värdet av att stå upp för en demokratis rätt till oberoende och till att leva utan ett ständigt invasionshot. Detta är dock det enda vi egentligen kan göra. Sverige har avsevärda ekonomiska intressen i handeln med Kina så här får realpolitiken trumfa idealismen. Relationerna mellan de två Kina är trots allt inte vår sak. Likväl kan man konstatera att situationen som skulle uppstå om Kina verkligen beslutar sig för att invadera Taiwan gränsar till det absurda och det skulle inte skada om Sverige tänker igenom hur man vill reagera om detta verkligen sker. Frågan är vad någon skulle kunna ta sig för rätt att invända mot att ett land betvingar det som nästan alla runt om i världen, inklusive FN, erkänner som en del av dess eget territorium? (2) Trots att det uppenbarligen i praktiken är en självständig och dessutom demokratiskt styrd stat. Det kan ju knappast bli aktuellt med en FN-resolution, med grund i artikel 51, som fördömer Kina för att ta det FN redan erkänner som deras. Absurt var ordet.

Fotnoter: 

(1) Lustigt nog så går denna uppfattning i båda riktningarna. Länge dominerade hållningen även på Taiwan att ”Ett Kina” gäller, men ur deras perspektiv så är är det Taipei-regeringen som bör styra fastlandet någon gång i framtiden. På senare år har dock en förskjutning skett till förmån för de som istället vill att Taipei bara ska aspirera över att styra över Taiwan. Alltså att Taiwan även formellt ska bli självständigt.

(2) FN har inte accepterat upprepade ansökningar från Taiwan om inträde, med motivationen att invånarna på Taiwan redan är representerade genom Peking.

Kronkolonin blir diktaturens Nemesis

Det är dags för ledarskifte i den f.d. kronkolonin Hong Kong. Regeringschefen väljs av en kommitté bestående av 1200 medlemmar av den påstått självstyrande staden. Dessa 1200 personer tillhör stadens finans- och maktelit och går helt i Pekings ledband.

Problemet för partitoppen i Peking är att folket i Hong Kong har vant sig vid ett antal rättigheter under den brittiska tiden som det nu är mycket svårt för kommunistpartiet  att få dem att glömma.

Under 1800-talet växte det fram en allt tydligare policy i London som syftade till att kolonierna skulle formas för ett framtida självstyre och såsmåningom oberoende och deltagare i det brittiska samväldet. Denna idé resulterade i att britterna gav sig hän åt nationsbyggnadsprojekt i sina kolonier på ett sätt som lämnar Frankrike, Belgien och  andra kolonialmakter i skamvrån.

Britterna hade lärt sig från sin egen resa mot demokrati att plötsliga omvälvningar kan vara direkt kontraproduktiva. Deras egen utveckling mot den mest stabila demokratin i Europa skedde stegvis på ett sätt som skulle kunna benämnas som konservativt. Avsaknaden av behovet och således utförandet av en politisk revolution i Storbritannien under de senaste 300 åren är talande. Särskilt tydligt var detta under ett hett år som 1848.

Britterna hade samma tillvägagångssätt i sina kolonier. Först skulle grundläggande institutioner byggas upp såsom ett oberoende rättsväsende, en fri press och en välfungerande inhemsk administration. Självstyre, fria val och oberoende kunde inte komma i fråga förrän dessa institutioner var väl etablerade. Vid mitten av 1900-talet hade man kommit långt i denna process, men alla kolonier var inte fullt mogna för självstyre i britternas ögon. Det ska inte förnekas att många britter med näbbar och klor ville hålla fast vid sitt imperium, men den generella policyn att kolonierna friserades för ett framtida självstyre kan inte bortses från.

I de länder som har gått från diktatur till formell demokrati i ett snabbt svep, så finns det många exempel på varför denna utveckling har inneburit stor fara. Ryssland är ett typfall. Utvecklingen i subsahara Afrika ett annat med undantag för ett antal f.d. brittiska kolonier som Kenya, som klarat sig avsevärt bättre. Utan existerande institutioner som oberoende rättsväsende och fri press kan auktoritära krafter ostört manipulera samhället. Den nya sköra demokratin kan ofta inte överleva i en miljö där ingen av dessa pusselbitar finns på plats.

Hong Kong är ett paradexempel. Här byggdes mycket starka institutioner upp. En fri press och ett oberoende rättsväsende ger Peking mycket huvudbry, men kanske viktigast är vetskapen bland Hong Kongborna att de faktiskt har rättigheter. Individuella såväl som kollektiva.

Nu försöker Peking med små medel kväsa denna känsla. Den utlovade demokratiseringen av Hong Kong till år 2017 finns det litet hopp om att kommunistpartiet ska respektera. Problemet för diktaturen är att burfågeln nu är ur buren och den vill absolut inte tillbaka in igen.  Dessutom så visar den för sina systrar och bröder i den stora buren på fastlandet vad som är möjligt.

Om en reel demokratirörelse i Kina tar fart så är det kronkolonin Hong Kong och dess brittiska grundläggare som ska tackas för det inspirerande exemplet.

%d bloggare gillar detta: