Kommer Saudiarabien lyckas med att införa en mer moderat form av islam i landet?

ANALYS

Nyligen gjorde den saudiska kronprinsen Mohammed bin-Salman ett remarkabelt uttalande vid en konferens om investeringar i Saudiarabien. Han deklarerade att Saudiarabien hade beslutat om ett byte av religionspolitisk inriktning. Hädanefter, hävdar kronprinsen, ska Saudiarabien anamma en mer moderat tolkning av islam, i kontrast till den sedan länge rådande radikala wahhabitiska uttolkningen av islam. Detta är lika anmärkningsvärt som det faktiskt är svårt att ta på allvar. Den salafistiska wahhabismen har sedan sena 1700-talet stått under familjen Sauds beskydd. De båda har existerat i en form av symbios. Wahhabismen får beskydd av den saudiska staten, samtidigt som wahhabismen i sin tur legitimerar familjens Sauds styre såväl som dess väktarskap av de heliga platserna i och runt Mecka. En effekt av detta känsliga samspel har varit att samtidigt som wahhabismen och andra med dem anknutna salafistiska rörelser har bedrivit revolutionär verksamhet i utlandet, så har familjen Saud suttit i orubbat bo på hemmaplan. Men bara så länge som stödet för wahhabismens radikala lära förblir intakt och ekonomiska resurser flödar vidare till den radikalism som man exporterar i stor skala. Så, vad händer nu med Saudiarabiens inre stabilitet, när wahhabismens dogmer ifrågasätts (om än indirekt) på detta sättet?

Kronprinsen tar upp 1979 som ett startskott för en negativ utveckling. Detta är delvis sant. Inte på så sätt att familjen Sauds statsbildning har stöttat wahhabismens heliga krig mot alla s.k. ”moderata” muslimer i mer än 200 år nu, om än från och till. Dagens sponsring av wahhabitisk radikalisering av muslimer världen över är således inte som princip någonting nytt. Det är dock riktigt att påpeka att 1979 utgör ett form av vägskäl. Den shiamuslimska revolutionen i Iran 1979 väckte åter till liv en gammal aversion mellan shia och sunni och familjen Saud kom att frukta för sitt grepp om makten. Det finns en shiamuslimsk minoritet i landet och som om illa inte vore nog så är de bosatta just i den östra delen av landet där oljan finns. Saudiarabiens svar blev att inleda en maktkamp i hela den muslimska världen och i den muslimska diasporan, med Ayatollan i Teheran, om den muslimska världens själ. Man såg det som så här: Det enda sättet att säkra den egna positionen var att förvandla den muslimska världen till en wahhabitisk värld.

Kärnan bland de jihadkrigare som från 1800-talet till 1920-talet förde wahhabismen från land till land med svärdet i hand i familjens Sauds namn, var Ikhwan (Brödraskapet).

Det har länge funnits en kluvenhet inom den saudiska familjen när det gäller modernism. Samtidigt som man har vältrat sig i västerländska lyxprylar så han man velat hålla en fasad som islams försvarare. Utifrån vissa medlemmar av kungafamiljens synvinkel, så är kungafamiljen en gisslan i sitt eget land, tvingade att försvara det oförsvarbara, av landets religiösa etablissemang.

Många familjemedlemmar har dock varit av den mer radikala sorten och har (oberoende av kungen?) finansierat ett avsevärt antal terrororganisationer. En kung, Faisal, mördades 1975 av en annan familjemedlem med anledning av att han hade blivit för modern. Stora inre slitningar med andra ord. Det är svårt att med säkerhet säga om de radikala eller de modernistiska dominerar familjen, men nu tycks i alla fall bin-Salman höra till modernisterna. Reformer har redan inletts i form av att kvinnor nu ska tillåtas att köra bil. Den religiösa polisen, Mutawan, syns allt mindre på gatorna och fler nöjesevenemang ska tillåtas. Allt detta är del av bin-Salmans plan för Saudiarabien som heter Vision 2030, vilken inledde trevande i slutet av förra året. Landet ska moderniseras när det gäller förvaltning, ekonomi och utbildning i hopp om ekonomisk tillväxt.

Låt säga att kronprinsens uttalande är uppriktigt menat och att man tänker genomföra denna förändring. Vad skulle då ha kunnat föranleda detta steg?

– En medvetenhet om att oljan håller på att ta slut.

På kort sikt lider man av att oljepriset har halverats, men på lång sikt förstår man att detta bara är den lilla våndan som kommer när oljekranen blir torr. Detta innebär dels att landet måste moderniseras i syfte att skapa en ekonomi som kan bära sig självt, utan oljeinkomster. Detta kräver en bättre utbildad och mindre bakåtsträvande befolkning. Detta förutsätter i sin tur att de radikalas makt över samhället betvingas, vilket i sig inte kommer bli lätt, då det religiösa etablissemanget har kontroll över utbildningsväsendet. När kronprinsen säger att ”vi kan inte hålla på så här i 30 år till”, så är detta en tidshorisont som styrs av när man tror att oljan kan vara om inte slut så avsevärt mer svårtillgänglig vid slutet av dessa 30 år. Man inser att man inte klarar av att förbli salafistiska i 30 år till. Då är det försent att ställa om ekonomin. Sötebrödsdagarna är med andra ord snart över!

Bush Jr. och kronprins Abdullah.

Den andra konsekvensen av att oljan någon gång inom en inte för avlägsen framtid tar slut, är att USA då kommer tappa intresset för regionen. Saudiarabien står då ensamma och får värja sig självt. Man kan då, om man fortsätter på samma sätt som idag, befinna sig i en mycket fientlig omgivning. Saudiarabiens stöd till den wahhabitiska expansion som har de-stabiliserat inte minst många grannländer, har skett under USA:s militära paraply. Om, eller kanske snarare när, USA drar sig ur regionen så står Saudi där med ett koppel grannar som mycket väl kan vara hämndlystna. Iran är fortsättningsvis en bitter fiende, för att inte tala om Syrien, och till nordväst finns Jordanien och Egypten som har lidet mycket under den salafism som till stor del är inspirerad av och ofta även finansierad av Saudi. Kanske drömmer den blivande saudiska kungen mardrömmar med anledning av det faktum att just Egypten var det land som gick in och gjorde slut på både det första och det andra Saudiska riket, som så plågade sina grannar med sitt blodtörstiga jihad, i början av 1800-talet?

– Trumps påtryckningar

Donald Trump har utövat potenta påtryckningar på den saudiska regimen att förändras och att bekämpa jihad-terrorn. Detta står i stark kontrast till den obehagligt nära relation som Bush Sr. och Jr. hade med den saudiska kungafamiljen och den insmickrande och islamfjäskande hållning som Obama hade till arabvärlden generellt sett och Saudiarabien i synnerhet. Det tal som Trump höll till saudierna under ett besök där i maj 2017, utgjorde en ny tydlighet i relationen mellan USA och Saudi. Trump var tydlig som troligen ingen annan tidigare president om Saudiarabiens skyldighet att ta itu med det våldsamma globala jihad som till så stor del har sitt ursprung innanför landets gränser.

Obama viker sig underdånig inför Saudiarabiens kung!

Jag ser det inte som en slump att den kanske största, öppet sett, men definitivt den mest oblyga, finansiären av jihad-terrorism, Qatar, bara en månad senare utsattes för en handelsblockad och diplomatisk isolering av Saudiarabien tillsammans med Egypten, Bahrain och Förenade Arabemiraten, med anledning av detta stöd (1,2). Visst, det har gnisslat mellan de två wahhabitiska broderstaterna Qatar och Saudi länge, gällande hur långt man ska gå i stödet av utländska radikalism, inte minst när det gäller det Muslimska Brödraskapet, men detta steg är längre än vad man kan förvänta sig utan stöd från USA, som ändå har en stor militärbas i Qatar. USA har officiellt försökt att medla och uppmanat till moderering, men samtidigt har Trump hela tiden stöttat kraven på Qatar. Landets goda relationer till Iran har också varit en stor stötesten.

Anledningen till att Saudiarabien nu tycks vara särskilt mottagliga för dessa påtryckningar från USA, är att de är mer än lite oroliga för att de håller på att tappa kontrollen över den eld de leker med. Kungafamiljens relation till jihadisterna kan verkligen liknas vid en man vid en eldstad en kall natt. Han behöver den för att hålla sig varm, kanske rent av vid liv, men om den sprider sig utom kontroll så är det lika dödligt. Kanske anser kungafamiljen att den delikata maktbalansen mellan dem och den radikala uleman nu riskerar att hotas? Tillkomsten av IS, som Qatar har gett mycket stöd, har satt skräck i dem. Tanken på att en liknande folklig revolutionär rörelse skulle kunna uppkomma även på hemmaplan skrämmer troligen. Många huvuden i kungafamiljen skulle då rulla! Hotet är uppenbart nu när IS styre i Syrien håller på att kollapsa och de många saudierna som har rest dit troligen återvänder. Situationen i Saudiarabien är definitivt inte stabil. Befolkningen är ung och rastlös och arbetslösheten är hög. Många unga vill modernisera, men ännu fler är radikala och blir allt argare.

Avslutningsvis: Vad kommer dessa reformer leda till?

Kommer man lyckas avhjälpa de strukturella ekonomiska problem som finns i landet med dessa reformer? Kommer man kunna ta udden av de radikalas frustrationer innan det är för sent. Eller kommer man rent av påskynda deras radikalism med detta drag? Det är väldigt svårt att säga vad som kommer hända, men jag kan inte tänka mig att det kommer gå lätt att vända helt på religionssynen i ett land som i decennier har utgjort epicentrum för den radikala muslimska väckelse som plågar hela världen idag. Ska den wahhabitiska mördarkultens hemland nu framgångsrikt moderniseras, samtidigt som alla wahhabitiskt sponsrade moskéer runt om i världen spyr ut hat, illvilja och intolerans gentemot just denna moderna värld? Tillåt mig att tvivla, men om det är någon som kan så är det just den familj som i decennier nu har fått världens mest bakåtsträvande religiösa ideologi att acceptera deras egna utsvävade, dygdelösa och depraverade livsstil. Problemet är att vare sig man lyckas pacificera det religiösa etablissemanget på hemmaplan eller ej så kommer det inte vara till någon nytta för oss i Europa, då allt tal om att verka mot radikalisering bara kommer leda till en läpparnas bekännelse från uleman och något som bara kommer synas på just hemmaplanen. Utomlands kommer wahhabismen oavsett fortsättningsvis utgöra den främsta källan till att skapa splittring och fientlighet mellan muslimerna i diasporan och deras värdländer.

Annonser

Risken för kärnvapenkrig mellan USA och Nordkorea kommer förbli fortsatt hög under överskådlig tid!

ANALYS

Risken för ett krig med kärnvapen är större nu än den någonsin har varit sedan det kalla krigets slut och trots att den omedelbara krisen nu kan ha lagt sig, för denna gången, så försvinner inte risken på sikt. Istället är det troligt att vi kommer få se konflikten mellan Nordkorea och USA blossa upp igen framöver. En väldigt viktig målsättning för USA:s utrikespolitik under tiden efter det kalla krigets slut har varit att inte sitta i en situation där en av de mindre, mot USA fientligt ställda, staterna har förmågan att träffa USA med kärnvapenbärande missiler. På denna lista, av vad man har kallat ”skurkstater”, har förutom Nordkorea funnits Iran, Syrien, Irak och Libyen. Två av dessa, som har haft kärnvapenprogram, har blivit invaderade. En har tvingats skriva under ett, om än undermåligt, avtal om begränsningar och det fjärde är utsatt för ett otroligt destruktivt proxykrig. USA menar med andra ord allvar med denna målsättning och bockar av länderna på den svarta listan en efter en.

Med detta sagt, så fanns det andra anledningar till att USA gick in i Irak, rent av andra skäl som var avsevärt tyngre vägande och vad gäller Libyen så hade deras kärnvapenprogram sedan länge avslutats när USA, tillsammans med Nato ”intervenerade” i landet. Det faktum att USA gick in i Libyen och Irak efter att länderna faktiskt hade terminerat sina kärnvapenprogram, gör inget för att hjälpa Kim Jong-Un att ta steget att eliminera sitt eget program. Man kan konstatera att USA nu sitter fast i en fälla de själva har skapat.

Kärnvapnen har i mångt och mycket utgjort ett skydd mot regimskifte i dessa länder och nu inser Un att han inte under några omständigheter kan tillåta sig att släppa sina. USA å andra sidan vill inte tolerera att dess befolkning befinner sig under ett permanent kärnvapenhot från ett land som det tekniskt sett befinner sig i krig med. Således är båda ländernas positioner lika orubbliga som de är lätta att ha förståelse för.

Nordkorea är dessutom, via sin export av egna framgångar, den stat som utgör, för USA, den största riskfaktorn när det gäller spridningen av kärnvapen till Iran och andra kärnvapentörstande stater. Det är i mina ögon osannolikt att USA kommer tolerera att Nordkorea besitter förmågan att orsaka nukleär förödelse i dess kärnland. På ett eller annat sätt så kommer denna fråga att få sin lösning under Trumps mandatperiod. Frågan ställs på sin spets nu och först nu, då Nordkorea har en faktisk interkontinental förmåga.

Hotet!

Ledarna

Kim Jong-Un är en ledare som inte är vuxen sin roll. Hans irrationella utspel är inte bara samma gamla vanliga Nordkoreanska propagandanummer. Nu har han tillåtit sig att dras in i en farlig prestigedans med USA, där det kan vara lätt för honom att fatta ett dåligt beslut, såsom hoten om att skjuta av missiler mot Guam. Donald Trump gör inte saken bättre när han svarar på nästan samma sätt med hot om ”eld och förstörelse”. Det är viktigt ur USA:s perspektiv, kanske viktigare än någonsin tidigare i denna relation, att sätta ned foten mot Un, men sättet han gör detta riskerar nästan att hetsa Un till ett misstag och här visar Trump upp sin dåliga sida. Det är fullt möjligt att denna retorik är avsiktlig, på så sätt att hans administration vill provocera fram en konflikt där Un gör det första misstaget och USA får chansen att slå ut hans kärnvapenförmåga? Kanske ser man det som att det inte längre finns en annan utväg och att ett, som bäst, begränsat krig på halvön är att föredra framför att hela USA får leva under ett demoklessvärd.

Kulturaspekten

Den faktor som gör en terrorbalans med kärnvapen mellan USA och någon av de s.k. ”skurkstaterna” farligare än dem med Sovjetunionen är den kulturella faktorn. Med Sovjetunionen fanns en sansad dialog och misstag på lägre nivå utgjorde generellt sett den största risken för kärnvapenkrig, men när det gäller Nordkorea, Iran mfl så spelar den kulturella faktorn in och komplicerar situationen. En kulturell klyfta minskar kommunikationen och ökar risken för misstolkningar. USA har till exempel skäl att misstänka att Iran skulle vara villiga acceptera en kärnvapenutväxling om denna samtidigt innebar att Israel förintades. Med Nordkorea så kan det handla om att man inte vet var den yviga retoriken slutar och verkligheten tar vid. Det som bör tolkas som utrikespolitiska hot avsedda för hemmamarknaden, kommer kännas mindre bekväma att lyssna på när det finns ett reellt kärnvapenhot bakom orden. Då kan det kännas lättare att ta ett steg, hur obehagligt detta än må vara, där man själv kan styra en del av händelseförloppet. Många preventiva eller pre-emptiva krig har startats baserade på mindre hot än detta!

Den tekniska utvecklingen

Utvecklingen av minikärnvapen parallellt med utvecklingen av massiva konventionella bomber (MOAB) har inneburit att gränserna mellan kärnvapen och konventionella dito har suddats ut något. Detta faktum har smittat av sig på politikerna. Både Trump och Putin har uttryckt en större villighet att använda kärnvapen än vad som man vanligen hörde från motsvarande politiker under och direkt efter det kalla kriget. Nu har det klart uttryckts från båda herrarna att de kan tänka sig att initiera bruket av kärnvapen. Denna retorik är inte huvudsakligen avhängig dem båda som personer, utan snarare av en generell avdramatisering av bruket av kärnvapen inom de två stormakternas militära etablissemang. Denna sänkta mentala tröskel kan utgöra grunden för att diskussionen om de militära alternativen för USA visavi Nordkorea förskjuts i en riktning som resulterar i en förhöjd risk för en kärnvapenutväxling.

Kinas situation

Kina är kanske den stat i världen som är mest beroende av fred och handel för sin position och för sitt välmående. Kina kommer således inte ta steget in i en konflikt lättvindigt. Frågan om Taiwans självständighet är i princip den enda fråga som Kina skulle definitivt gå till krig för i dagens läge, med Nordkorea som det enda möjliga undantaget. Oavsett hur väldigt osannolikt det är att Kina träder in i en sådan konflikt så bör man beakta de faktorer som påverkar Peking. Det är inte svårt att se hur de styrande i Peking kan känna sig väldigt utsatta, för att inte säga inringade, om USA skulle skapa ett regimskifte i Nordkorea, vilket skulle innebära att de flyttade fram stora militära resurser precis inpå Kinas tröskel för att kontrollera och eventuellt ockupera landet. Detta skulle innebära att Kinas politiska buffert i norr, gentemot USA, raderades ut och att USA blev den dominerande makten på det Östasiatiska fastlandet.

Sedan har vi prestigeförlusten av att USA knäcker en regim vars bevarande Kina redan har gått till krig med USA över en gång. För en stat som vill bli en regional stormakt så skulle detta kunna innebära en oacceptabel prestigeförlust. Sist men inte minst så har vi det faktum att även om Nordkorea har försökt att distansera sig från Peking de senaste åren så förblir regimen helt beroende av Kinas välvilja och är i princip en av dess satelliter. Om USA tillåts fälla den sista hybridkommunistiska regimen vid Pekings sida så kommer detta få återverkningar på hela Kinas politiska system. Ett sådant regimskifte, i dess sista satellit, precis invid dess gräns, skulle helt klart påverka kinesernas syn på det egna styret och elda på kraven på demokratisering. Ett regimskifte i Nordkorea har alltså potentialen att orsaka en politisk jordbävning i Kina. Kanske just därför kan hökar i USA anse att detta är ett steg som är värt risken för en eskalering.

Summa summarum

I summering, så kan vi konstatera att mycket ligger i potten för både USA och Kina, samtidigt som Nordkorea har alla skäl att hålla hårt i sina kärnvapen. Det är i sådana här situationer, med mycket rädsla och med låsta positioner, som risken för krig är väldigt hög. Världen får hoppas på en annan lösning, men jag vet inte om de inblandade parterna ser en sådan och för varje månad som positionerna förblir låsta så ser det militära alternativet mer och mer attraktivt ut för ledarskapet i Washington.

Sverige måste upphöra med interventioner i USA:s ledband!

Afghanistanutredningens dom över den svenska insatsen i Afghanistan var nedslående, men likväl väntad, läsning. Länge har intrycket varit att denna kortsiktiga insats inte skulle nå de vidlyftiga mål som sattes upp. Kärnan i problemet är att Sverige anslöt sig till en amerikansk intervention och lät sig ledas av en amerikansk regimskiftes-strategi för Afghanistan som snabbt visade sig vara lika dåligt genomtänkt som den man två år senare drog upp för Irak. Lärdomen från insatsen i Afghanistan måste vara att vi inte ska deltaga i fler insatser som har denna karaktär. Det är omöjligt att lämna ett bestående avtryck på bara ett tiotal år. Det är ännu svårare att göra detta om man tvingas agera med bakbundna händer!

Utredningens slutsatser

 

Utredningen identifierar sex målsättningar för insatsen i Afghanistan 2002-2014:

– Fattigdomsbekämpning
– Säkerhet och stabilitet
– Social- och ekonomisk utveckling
– Ett demokratiskt samhälle
– Stärkande av kvinnans position
– Ett stärkande av Sveriges trovärdighet som partner i internationella insatser (tillsammans med NATO, ska man underförstått läsa)

 

Resultatet:

Slutsatserna från utredningen är som sagt nedslående.

– Ingen förbättring har uppnåtts vad gäller fattigdomen
– Ingen förbättring heller vad gäller säkerhetsläget
– Små förbättringar när det gäller sociala frågor, såsom att fler flickor nu går i skolan.
– ”Grundstenar” till ett demokratiskt samhälle har lagts, men det är ”en lång väg att gå” säger utredningen. Det var nog årets understatement.
– På samma sätt, små förbättringar vad gäller kvinnors rättigheter.
– Den enda ljuspunkten, vilket värde man nu lägger i den, är att, som utredningen uttrycker det, målet att stärka Sveriges trovärdighet vid internationella insatser är uppnått.

Utredarna lägger, vid presskonferensen, till att en ljusglimt var att vi nu vet vad vi inte ska göra. Den lärdomen kostade ”bara” 27,5 miljarder kronor!

Mina slutsatser

Ska man tolka vikten av den sjätte punkten som att insatsen var ett sätt för oss att kvalificera oss in i Nato? Vad det därför regeringen ledde oss in i ett äventyr olikt något annat som vi har gett oss in på, där våra fullständigt orealistiska målsättningar var dikterade av USA:s Mellanösternpolitik under början av 2000-talet?

Man kan lätt konstatera att de mål som sattes upp i Afghanistan inom ramen för USA:s regimskifte-och-statsbyggnads-strategi var fullständigt orimliga i ljuset av de metoder man brukade för att uppnå dessa mål. De grundläggande felen i denna strategi, som även Sverige följde i sin insats i Afghanistan var:

– Kortsiktighet: Det är orimligt att tro att Sverige, USA och den övriga västvärlden ska kunna påverka ett land som Afghanistan och uppnå varaktiga förändringar vad gäller ekonomi, mänskliga rättigheter och demokrati under en tidsperiod av 10-15 år. Här finns så grundläggande brister vad gäller infrastruktur, sociala strukturer och humankapital att det, om något, som uppnås under loppet av 10-15 år riskerar att raderas ut så fort insatsen har avslutats.

– Ingen kontroll över hur det nya statsskicket ser ut: I Tyskland och Japan efter andra världskriget, såg USA till att författningarna var konstruerade så att fortsatt militär aggression var nästan omöjlig. Man gjorde upp med gamla preussiska militärideal resp den japanska militarismen för att säkerställa att framtiden för de båda länderna skulle bli demokratisk och fredlig. Och vilken framgångssaga dessa länder sedan blev! Den regimskiftespolitik som USA har bedrivit i Mellanöstern, vilken Sverige alltså var en del av, byggde på att länderna själva skulle bygga sitt önskade ”nya” statsskick. Resultatet blev givetvis logiskt. I både Irak och Afghanistan fick vi författningar som byggde på sharialagen och inga strukturella problem överhuvudtaget blev korrigerade. Många av de målsättningar som vi satte upp för insatsen i Afghanistan var helt meningslösa i ljuset av detta. Vilken är framgångsutsiken finns för att långsiktigt påverka situationen för kvinnorna i landet om lagen samtidigt bygger på sharia, vilken dikterar att kvinnan är mindre värd än mannen och exemplifierar detta på punkt efter punkt. Dessa politiskt korrekta interventioner i Mellanöstern, där inga ömma tår får trampas på, som vi nu tycks ha satt oss för att fortsätta med kan inte få någon långsiktig effekt. Den dagen stövlarna lämnar landet börjar resultatet av reformerna rinna ut i sanden.

Detta hänsynstagande tassande runt elefanten i rummet, den faktor som håller regionen i dagens situation av fattigdom, underutveckling och ger kvinnor och barn en usel status, nämligen den oerhört skadliga effekten av att religionen islam har en så genomgripande påverkan på samhället, gör att vi i väst inte kan genomföra de reformer som är nödvändiga. Om vi inte kan ta oss ur detta tänkande så är det bättre att vi inte intervenerar alls i regionen. Vi bör håll oss till det vi av tradition gör bra i våra FN-insatser, såsom att bevaka fredsöverenskommelser mellan stater som har legat i krig, såsom i Sinai eller att kortsiktigt skydda civila som utsätts för massakrer och folkmord, såsom i Bosnien. Interventioner tillsammans med USA som har en egen agenda, vilka är kortsiktiga och i vilka man träder in med fel utgångspunkter är inte någonting som Sverige ska ta del av!

Således har insatsen i Afghanistan blivit ett misslyckande på varje punkt utom att bevisa att vi kan genomföra komplexa, men likväl misslyckade, insatser tillsammans med NATO. Om detta var det huvudsakliga målet så förstår jag om regeringen är nöjd, men det är inte Medborgerlig Samling. Insatsen i Afghanistan dränerade försvaret på nödvändiga resurser och bidrog till framtvingandet av den nya militärdoktrinen som gick ut på att nationellt försvar inte längre var nödvändigt och att försvarsmakten istället skulle inrikta sig på insatser utomlands.

Afghanistaninsatsen blev en gökunge för försvarsmakten som således inte bara vad gäller kostnader utan även vad gäller tänkandet gjorde en oerhörd skada på vår nationella försvarsförmåga.

Den lika dåligt genomtänkta insatsen i Mali

Tyvärr har Sverige efter Afghanistan gett sig in på ännu en insats. Nu i Mali, där målsättningarna liknar dem i Afghanistan. FN vill att insatsen ska återupprätta Malis kontroll över dess territorium och återskapa demokratin. Frågan är hur FN anser att insatsen ska kunna lösa djupgående problem, såsom den etniska splittringen av staten?

Den djupare frågan är dock; vilket ansvar är det för Sverige att deltaga i ansträngningarna att hålla ihop en stat som uppenbarligen inte har förutsättningarna för det. Mali är splittrat mellan en norra halva, dominerad av tuareger med en nomadkultur å ena sidan och en södra halva som visserligen även den är muslimsk, men som har karaktären av jordbrukarsamhället och är präglad av de franska kontakterna såväl som den kristna minoriteten. Tuaregerna och de andra grupperna i norr vill desperat bryta sig loss och bilda staten Azawad, vilket har lett till tre uppror sedan 1962 innan det som föranledde den franska insatsen. Den moderata rörelsen MNLA, som samlade dessa krafter drev slutligen ut regeringens styrkor och utropade självständigheten innan de själva dukade under inför numerärt svagare men tydligen mer kompetenta jihadister kopplade till al-Qaida.

Man kan undra vilken utsikt till framgång denna insats har, även om MNLA för stunden mer talar om autonomi och jihadisterna har dragit sig tillbaka över gränser där de är säkra? Är det verkligen vårt ansvar att ”återupprätta Malis (söderns) kontroll över sitt territorium (Azawad)”? Den franska insatsen finns det inte skäl att ifrågasätta. Jihadister ska tryckas ner vart de än sticker upp sina trynen. Däremot så finns det skäl att ifrågasätta FN-insatsen, dess målsättning och vårt deltagande däri. Hade det inte varit mer värdefullt om FNs ansträngningar i området hade syftat till en varaktig lösning, varigenom folkomröstningar hade avgjort den norra landsändans framtid? Gick det bra att genomföra en delning av Sudan, så måste det gå lika bra för Mali. Det kan inte vara FNs roll att tvinga självständighetssträvande landsändar tillbaka under en centralregerings kontroll! Precis som i Afghanistan så har Sveriges regering inte tänkt igenom vad man gör i denna insats och om detta mål är rimligt att uppnå, och än mindre om det är önskvärt.

Mot en ny linje

Den svenska försvarsmakten måste återgå till att se försvaret av Sverige territorium som den ohotat primära uppgiften. Därmed måste vi avstå från ogenomtänkta utländska interventioner som har låga utsikter till långsiktig framgång. Vi har inte råd med fler gökungar i försvarsmakten! Att försvarsmakten bidrager, efter rimlig förmåga, till FN-uppdrag av traditionell natur är inget problem, så länge dessa inte hotar den primära verksamheten. Fler insatser i syfte att understödja amerikanska drömmar om att omstöpa hela nationer på tiotalet år eller att upprätthålla en orimlig politisk ordning, ska vi inte deltaga i!

%d bloggare gillar detta: