Sverige ska inte slängas in i en storpolitisk konflikt i Persiska viken!

DEBATT/ANALYS

Den borgerliga oppositionen (”L”, M och KD) vill att Sverige skickar resurser till Persiska viken, där militära sådana är högaktuella, så att ”sjöfart kan upprätthållas i internationella farleder”. Regeringen har mottagit en förfrågan från USA om att deltaga och överväger denna. Det är naivt att tro att detta allena är en fråga om internationell ordning och säkra sjöfartsleder. 

Frågan är oändligt mycket mer invecklad än så! Tyskland fattade nyligen beslutet att man inte skulle deltaga, på grund av risken för en upptrappning av konflikten med Iran.

Situationen i Persiska viken, med angrepp på tankers och beslagtagna skepp, har sitt ursprung i en större konflikt i Mellanöstern, som har flera lager:

Om man drar bort det yttersta lagret, så handlar det om konflikten mellan USA och Iran angående Irans kärnenergi- och kärnvapenprogram. Denna har förvärrats sedan USA abrupt sade upp ett ingånget multinationellt avtal som reglerade hur detta utvecklades (JCPOA).

Drar man bort ännu ett lager så uppenbarar sig en djupgående konflikt mellan de två autokratiska makterna Saudiarabien och Iran om vilken av dem som ska vara de vägledande stjärnan för världens muslimer. Denna konflikt har pågått sedan Ayatollans revolution i Iran 1979, där det monarkiska Saudi fick se sig utmanat av den, till synes, mer folkliga rörelsen i Iran.

Om man dra bort det innersta lagret, så handlar konflikten om kontrollen över regionens oljeresurser. Den som kontrollerar dessa, kontrollerar i princip hela världsekonomin och kan styra över andra makters möjligheter till tillväxt. Detta innersta lager av konflikten är en storpolitisk konflikt av den högsta digniteten. Ett spel mellan främst USA och Kina, men där även Ryssland har intressen. Närmare bestämt ett intresse av att inte se en makt, USA, kontrollera hela regionen. Möjligheten att Irans olja skulle komma under främmande makts inflytande, utgjorde under det kalla kriget casus belli (orsak till krig). Inte mycket har förändrats idag. Om möjligt har man gått ännu längre: Att detta land INTE är i den egna inflytelsesfären kan i sig komma att utgöra ett casus belli. Bara lyssna på retoriken från hökarna i Washington!

Kampen om Mellanöstern har, nyligen, resulterat i konflikterna i Libyen, Jemen och Syrien. Inget av detta har skett av sig självt, utan är resultatet av stormaktsmanipulationer. USA skyr inga medel för att tvinga ut Kina och Ryssland ur regionen, och detta är inte för att vi i Europa ska bli säkrare. Snarare sker det utan någon som helst hänsyn till vilken återverkan detta handlande har på just vår säkerhet. Allt sker i det egna intressets namn.

För att förstå vad den borgerliga oppositionen vill att Sverige slänger sig in i, så måste vi först skåda lite djupare än den ytliga bild som SVT ger oss. Ta er gärna tiden att beakta vad jag skriver! Bilden som ni normalt får er till del är nämligen inte så enkel, som att det finns en helt god och en helt ond sida och att det är bara för Sverige att slänga sig in i det hela, med gott samvete. Istället bör vi förstå att, om stormakterna bara söker bevarandet av sina egna intressen, så bör vi göra detsamma. Vi bör inte vara någon annans redskap, utan att ens förstå varför hammaren svingas.

 

HMS_Carlskrona_(P04)

Ska HMS Carlskrona skickas ner till regionen igen, trots att hon saknar vettigt skydd mot de resurser som Iran kan slänga mot henne, om konflikten eskaleras?

Situation skiljer sig rejält från till exempel det laglösa och statslösa tillståndet utanför Somalia, dit Sverige skickade HMS Carlskrona för att avhjälpa situationen. Här hamnar Sverige istället mitt i en internationell storpolitisk konflikt, som mycket väl kan utvecklas till ett krig. Detta är ganska mycket mer komplicerat än att stoppa pirater utanför Somalia. Om HMS Carlskrona, till exempel, skickas ner igen och brukar sin högst symboliska beväpning bestående av 40- och 57 mm kanoner mot iranska fartyg, så blir svaret att flottans ”flaggskepp” skjuts i sank av anti-skepps missiler som man inte har något vettigt försvar mot.

En supermakt på nedgång som blir allt mer desperat:

Sanningen är att USA är en supermakt som, precis som alla föregående, agerar nästan uteslutande i eget intresse. Under det kalla kriget, låg detta egenintresse i stort sett i linje med Sveriges egenintresse, och därför var bara vänstern kritisk. Idag däremot bör även högern dra öronen åt sig och ge USA berättigad kritik. Kanske kan vi påverka i en bättre riktning, men rätt personer vid makten i såväl Bryssel som i Washington?

USA ser idag sin position bli allt mer försvagad. Framför allt gentemot Kina. Samtidigt har man ett globalt system, som är designat att gynna dem själva, att försvara. Detta skakar nu i sina grundvalar. Resultatet är en amerikansk politik som blir allt mer desperat. USA kan liknas vid en skadad tiger, som gör utfall mot alla tänkbara hot. Föregripande krig för att säkra positionen, är nu USA:s modus operandi.

Under efterkrigstiden, fram till och med 80-talet, så kunde USA styra detta globala system med hjälp av sin ekonomiska makt. Dollarn löste de flesta problem. Kupper utförda av CIA, löste några andra. De två stora krigen i Korea och Vietnam, var lysande undantag i en period präglad av USA:s mjuka makt. Efter Sovjets fall, uppstod ett annat läge. USA var ohotad på den internationella arenan. Medan Japans ekonomi störtdök efter 80-talskrisen så fick USA:s istället ny energi och en stark tillväxt.

Det nya årtusendet påvisade dock bräckligheten i det hela, när Kina började växa så att det knakade. En ny utmanare från Asien, med oerhört mycket större potential än Japan. Motståndet mot USA:s försök att styra och ställa växer och växer. Inte sällan står USA ensamt, eller med ett fåtal lojala allierade. Ställda inför denna nya verklighet, där optimismen förbytts i nedgångsångest, var man tvungen att försöka säkra imperiumet med hårda medel. Tankar om hur man skulle säkerställa ”ett nytt amerikanskt århundrade” spottades ut ur tankesmedjorna.

Strypa Kina genom att neutralisera Iran:

Kina är på väg att ersätta USA som världens fabrik, men landet saknar essentiella råvaror. Främst av dessa är oljan! Det enda sättet för USA att kunna kontrollera Kina, är att få kontroll över den olja landet behöver för sin utveckling. Denna ansatts är vår tids ”stora spel”. Likväl talar ingen tidning eller TV-station i Sverige om det. Irak 2003, följdes av Libyen 2011 och Syrien samma år. Nu står Iran i strålkastarljuset.

Iran är ”priset”! Den sista makt i regionen som har förmågan att utgöra ett riktigt hinder för USA:s strävan. I Jemen och framför allt i Syrien går inte krigen USA:s väg. Irans ställning stärks istället allt mer. Just därför trappar USA nu upp retoriken mot Iran och just därför sades kärnavtalet (JCPOA) med Iran upp. Trump har fört in neocon-hökar som John Bolton i sin administration, som talar öppet om att skapa ett regimskifte i landet. Det är möjligt att man, efter misslyckandet i Syrien, nu försöker få till ett avgörande, som kan vända hela situationen i Mellanöstern till USA:s fördel.

Problemet? Ja, det är att regimskiftesoperationer sällan går som tänkt. Iran är djupt splittrat mellan en västvänlig urban medelklass och en religiös landsortsbefolkning. Även om man så att säga, ”hugger huvudet av ormen”, så står man troligen med en situation där landet befinner sig i inbördeskrig och där en ockuperande armé, alternativt en ny inhemsk västvänlig regim eller regering, bara kontrollerar städerna. Som Afghanistan i kubik! Och en insurgency som skulle få Irak att se ut som en barnlek. Nej, regimskiftesoperationer får vi nu lägga på hyllan. Förändring, hur eftersträvansvärd den än må vara i ett land som Iran, kan och bör bara komma inifrån, för att den ska vara hållbar. Priset blir annars väldigt högt, inte bara för iranierna själva, utan även för oss i Europa.

En högerperson tänker spontant; hellre USA än Kina eller Ryssland i regionen. Sant i grund och botten. Jag ser, precis som jag alltid har gjort, hellre en värld styrd av USA, med vilken vi har många delade intressen, än en dito styrd av Kina.

Målet helgar INTE medlen!

Kruxet är dock att eftersom USA har så mycket mer i vågskålen, såsom bevarandet av dollarn som en internationell handelsvaluta, framför allt när det gäller oljan, s.k. ”petrodollar”, för att inte nämna andra fördelar med att vara det globala systemets dominerande makt, samtidigt som man ser sin styrka förtvina, så agerar man allt mer hämningslöst för att nå sina mål. Detta i takt med att landets anseende och respekt undergrävs, så, ja, agerar man på ett sätt som undergräver denna respekt ännu mer.

Det internationella ordning som USA:s säger sig upprätthålla, är man idag snabb med att själv underminera. Det FN som man själv skapade för att vaka över detta system, är man ofta den första att ignorera när man inte får sin vilja igenom (Serbien 1999, Irak 2003). När man får ett mandat, går man utöver syftet med detta (Libyen 2011). Det är svårt för USA att argumentera mot Rysslands övertramp (Georgien 2008 och Ukraina 2014), när det inte är helt solklart på vilket sätt USA:s agerande utgör en motpol till deras agerande. Man kan till och med argumentera för att USA:s respektlöshet mot den internationella ordningen 1999 och 2003, är själva inspirationen för Rysslands dito några år senare.

USA och dess NATO-allierade tillät inte Serbien att bekämpa en gerillaverksamhet på sitt eget territorium, Kosovo, och gick, utan tillstånd från FN, in och bombade tills Serbien släppte regionen till den albanska befolkningen. Övergrepp utfördes av båda sidor, även om det ser ut som att den Jugoslaviska statsmakten gjorde sig skyldig till värre, med tömningar av byar i jakten på den albanska gerillan UCK. Ungefär som USA gjorde i Vietnam, där man napalmbombade byar för att ”neka fienden mat och husrum”, eller när man tömde byar och satte befolkningen i läger, för att beröva Vietcong manskap och resurser. Poängen är att krig är ett helvete och dubbelmoralen är alltid närvarande för en supermakt som har mycket makt att forma folks uppfattning om vem som är ”ond”. Inget folkmord bedrevs i Kosovo och det är frågan om det som pågick innan NATO bombade Serbien, ska karaktäriseras som en etnisk rensning och därmed är grunden för ett ingripande baserat på principen om ”skyldigheten att skydda” ganska lös. Efter NATO:s bomboffensiv inletts, däremot, då genomfördes ett försök till etnisk rensning av Milosevics Serbien. Detta vet vi med säkerhet.

När Ryssland sedan inte tillät Georgien att bekämpa separatistuppror inom sitt territorium, Abchazien och Sydossetien, utan istället intervenerade med s.k. ”fredsbevarande” trupper för att säkerställa dessa områdens oberoende, så hade man lärt sig av ett proffs i hur man får kränkandet av en stats integritet att framstå som en god gärning. Ryssland till och med hänvisar till Kosovointerventionen, som legitimitet, när man satte sina ”fredsbevarare” i Georgien och sedan kunde trycka till Georgien 2008, när Shjakasvilli ville ha ut dem.

 

Belgrad 1999: Bombandet av en europeisk huvudstad under Kosovokriget 1999, utan FN-mandat dessutom, och den kränkning av en stats suveränitet det innebar att med våld ta territorium från den, skulle givetvis få konsekvenser för det framtida spelet mellan stormakterna!

 

Inget av detta är ett försvar av Rysslands agerande! Däremot är det ett argument för att USA i fall som Irak, Kosovo och Libyen beter sig på ett sätt som ger Ryssland och Kina legitimitet för sina planer. Man ger dåliga exempel, istället för att vara ett föredöme. Den ordning som man själv har skapat, raserar man nu, utan en tanke på konsekvenserna. Det globala politiska systemet har nu rört sig mot ett mer kaotiskt tillstånd.

Kan dom så kan vi, tänker ryssar och kineser. Se på Spratlyöarna, hoten mot Taiwan och Ukraina. Pandoras ask är öppnad, och nu gäller andra spelregler: Makt ger rätt! Förstår man inte dessa processer, så förstår man inte internationell politik!

Vid sidan av detta har vi skapandet av migrantströmmar genom krigen i Irak och Syrien. Det är vi i Europa som får betala detta priset för krigen. Det blir ett dyrt pris, såväl räknat i ekonomiska som i sociala kostnader.

USA:s hökar har helt rätt i att Iran styrs av en bedrövlig ideologi. Det är inte svårt att anamma den synen. Däremot ska man då samtidigt notera att USA:s främsta allierade i regionen, Saudiarabien, inte är ett dugg bättre. Ur europeiskt perspektiv, så utgör Saudiarabien än långt större fara, genom att de stödjer den våldsamma och starkt västfientliga wahhabistiska inriktningen av islam, med sina oljepengar. Denna farliga ideologi utgör det enskilt största hotet mot oss i Europa. Långt större hot än Ryssland eller Kina någonsin kan bli!

Kärnan i det uppror som NATO-länderna och Sverige, stöttade i Libyen, bestod av al-Qaida soldater.

För att göra illa värre, så har USA använt sig av radikala islamister som fotsoldater i nästan alla sina krig i regionen sedan Sovjet invaderade Afghanistan. Libyen och Syrien står som lysande exempel. Hemmavid inbillar man väljarna att man för ett ”krig mot terrorismen”, men samtidigt använder man samma al-Qaida som angrepp USA på 9/11, som soldater i sina krig för kontrollen över oljan. Detta göder den jihadrörelse som idag plågar Europa så och som i framtiden kan bli mer än bara en plåga. Är detta vad vi kan förvänta oss av den supermakt som ska stå som en garant för Västvärldens trygghet och demokratins fortbestånd? Det bittra svaret blir, återigen, att USA bara agerar i enlighet med sina egna intressen, och de senaste 25 åren har deras och våra intressen allt mer gått isär.

Är detta en konflikt vi ska deltaga i?

I ljuset av detta så kan man ställa sig frågande till om det verkligen finns en helt god och en helt ond sida i konflikten runt Persiska viken idag? Som jag ser det så är ”det stora spelet” om regionens olja ett mycket smutsigt spel, där Saudiarabien och Iran kämpar om vilken makt som ska dominera regionen och USA försöker trycka ut Kina och Ryssland, för att kunna ensamt sitta på världens största oljetillgångar, och därmed kunna sätta press på Kina, om behovet skulle uppstå.

Ligger det i vårt intresse att deltaga i en sådan konflikt? Den svenska oljetankern, Stena Impero, som beslagtogs av Iran, var brittiskflaggad. Aktionen var ett svar på att britterna beslagtog en iransk tanker på väg till Syrien. Detta för att skeppet såg ut att vara på väg att bryta mot EU:s sanktioner mot Assads regim, genom att raffinera olja i Syrien. Detta får vi stå bakom, med tanke på vårt EU-medlemskap, men det sticker i ögonen på dem som ser att västmakterna inte är konsekventa. Inte ett finger lyftes av Storbritannien eller USA när IS tilläts sälja olja via NATO-landet Turkiet, för att finansiera sina vidriga övergrepp. Detta trots att till och med Erdogans son var involverad i denna handel.

Assad kämpar mot al-Qaida, och tills nyligen IS. Jag ser knappast vad vårt intresse är i denna härva! Låt istället britterna och amerikanarna skydda den sjöfart som de själva har satt i riskzonen med sina interventioner i länder där de inte bör vara. Irans agerande ser väldigt irrationellt ut, när de petar på världens hegemon med eldgaffeln. En tanke är att Iran, genom att balansera på gränsen till krig, försöker förhindra Trumps återval. Detta eftersom ett krig med Iran är en högst impopulär tanke i USA. På så vis skulle kanske kärnavtalet (JCPOA) återigen komma att skrivas på?

Ligger det i vårt intresse att slänga in den svenska flottan mitt i en sådan här situation som snabbt kan eskalera, först till ett nytt ”tankerkrig” likande det på 80-talet, och senare ett läge där svenska flottenheter utgör en del av spjutspetsen i den amerikanska politiken gentemot Iran? Om det bara sker genom icke-militära resurser så kan det diskuteras, men definitivt inga marina enheter. EU, som är den organisation som vi faktiskt är en del av, vill att avtalet med Iran ska fortsättningsvis förbli giltigt. Vi ska inte jämföra oss med Danmark, som är en av de mest interventionslystna länderna inom NATO. Den styrka som britterna vill samla ihop bestå bara av NATO-länder. EU:s linje är istället diplomati, vilket också bör vara vår väg.

Vi bör således inte frivilligt bli en del av den konfliktdynamik som har dragit igång i regionen, där USA och Storbritannien och Iran turas om att ge varandra nålstick.

Vårt facit i regionen är inte uppmuntrande:

Hur ser vårt facit i Mellanöstern ut, så här långt? En bra insats mot pirater utanför Somalia. En väldigt lång, dyr och ganska meningslös insats i Afghanistan, där den egna analysen var att vi inte uträttat någonting, mer än att ha knutit tätare band till NATO. Ett deltagande i Libyen, där NATO gick långt bortom FN-mandatet, som stipulerade att man skulle upprätthålla en flygförbudszon, och tog steget vidare till en regimskiftesoperation tillsammans med Qatar och al-Qaida i Libyen (Libyan Islamic Fighting group, LIFG), som resulterade i att vi bidrog till att skapa en ”failed state”, med beväpnade klaner och fraktioner som än idag strider om makten. För att inte tala om den migrantvåg mot Italien som återigen sattes igång, efter ett stop som var resultatet av ett avtal mellan EU och Khadaffi.

Ett inte helt upplyftande facit, helt enkelt. Nu vill alltså den borgerliga oppositionen att Sverige ännu en gång ska slänga sig in i en situation som man ser ut att inte överhuvud taget förstå. Eller så förstår man faktiskt, men det vore om möjligt ännu värre. Jag skrev för två år sedan om varför vi måste upphöra med deltagande i dessa typer av interventioner!

Sverige ska inte ha en ambitionen att vara en global militär aktör. Vi började skrota vår högsjöflotta på 50-talet, eftersom vi insåg att vi bäst tjänade vår säkerhet genom internationell diplomati och satsningar på försvaret av vårt eget territorium. Nu, i tider av enorma brister i vårt eget försvar, så finns inget skäl att överge denna linje. Allra minst genom att bli en part i en konflikt som denna.

Annonser

Kommer Saudiarabien lyckas med att införa en mer moderat form av islam i landet?

ANALYS

Nyligen gjorde den saudiska kronprinsen Mohammed bin-Salman ett remarkabelt uttalande vid en konferens om investeringar i Saudiarabien. Han deklarerade att Saudiarabien hade beslutat om ett byte av religionspolitisk inriktning. Hädanefter, hävdar kronprinsen, ska Saudiarabien anamma en mer moderat tolkning av islam, i kontrast till den sedan länge rådande radikala wahhabitiska uttolkningen av islam. Detta är lika anmärkningsvärt som det faktiskt är svårt att ta på allvar. Den salafistiska wahhabismen har sedan sena 1700-talet stått under familjen Sauds beskydd. De båda har existerat i en form av symbios. Wahhabismen får beskydd av den saudiska staten, samtidigt som wahhabismen i sin tur legitimerar familjens Sauds styre såväl som dess väktarskap av de heliga platserna i och runt Mecka. En effekt av detta känsliga samspel har varit att samtidigt som wahhabismen och andra med dem anknutna salafistiska rörelser har bedrivit revolutionär verksamhet i utlandet, så har familjen Saud suttit i orubbat bo på hemmaplan. Men bara så länge som stödet för wahhabismens radikala lära förblir intakt och ekonomiska resurser flödar vidare till den radikalism som man exporterar i stor skala. Så, vad händer nu med Saudiarabiens inre stabilitet, när wahhabismens dogmer ifrågasätts (om än indirekt) på detta sättet?

Kronprinsen tar upp 1979 som ett startskott för en negativ utveckling. Detta är delvis sant. Inte på så sätt att familjen Sauds statsbildning har stöttat wahhabismens heliga krig mot alla s.k. ”moderata” muslimer i mer än 200 år nu, om än från och till. Dagens sponsring av wahhabitisk radikalisering av muslimer världen över är således inte som princip någonting nytt. Det är dock riktigt att påpeka att 1979 utgör ett form av vägskäl. Den shiamuslimska revolutionen i Iran 1979 väckte åter till liv en gammal aversion mellan shia och sunni och familjen Saud kom att frukta för sitt grepp om makten. Det finns en shiamuslimsk minoritet i landet och som om illa inte vore nog så är de bosatta just i den östra delen av landet där oljan finns. Saudiarabiens svar blev att inleda en maktkamp i hela den muslimska världen och i den muslimska diasporan, med Ayatollan i Teheran, om den muslimska världens själ. Man såg det som så här: Det enda sättet att säkra den egna positionen var att förvandla den muslimska världen till en wahhabitisk värld.

Kärnan bland de jihadkrigare som från 1800-talet till 1920-talet förde wahhabismen från land till land med svärdet i hand i familjens Sauds namn, var Ikhwan (Brödraskapet).

Det har länge funnits en kluvenhet inom den saudiska familjen när det gäller modernism. Samtidigt som man har vältrat sig i västerländska lyxprylar så han man velat hålla en fasad som islams försvarare. Utifrån vissa medlemmar av kungafamiljens synvinkel, så är kungafamiljen en gisslan i sitt eget land, tvingade att försvara det oförsvarbara, av landets religiösa etablissemang.

Många familjemedlemmar har dock varit av den mer radikala sorten och har (oberoende av kungen?) finansierat ett avsevärt antal terrororganisationer. En kung, Faisal, mördades 1975 av en annan familjemedlem med anledning av att han hade blivit för modern. Stora inre slitningar med andra ord. Det är svårt att med säkerhet säga om de radikala eller de modernistiska dominerar familjen, men nu tycks i alla fall bin-Salman höra till modernisterna. Reformer har redan inletts i form av att kvinnor nu ska tillåtas att köra bil. Den religiösa polisen, Mutawan, syns allt mindre på gatorna och fler nöjesevenemang ska tillåtas. Allt detta är del av bin-Salmans plan för Saudiarabien som heter Vision 2030, vilken inledde trevande i slutet av förra året. Landet ska moderniseras när det gäller förvaltning, ekonomi och utbildning i hopp om ekonomisk tillväxt.

Låt säga att kronprinsens uttalande är uppriktigt menat och att man tänker genomföra denna förändring. Vad skulle då ha kunnat föranleda detta steg?

– En medvetenhet om att oljan håller på att ta slut.

På kort sikt lider man av att oljepriset har halverats, men på lång sikt förstår man att detta bara är den lilla våndan som kommer när oljekranen blir torr. Detta innebär dels att landet måste moderniseras i syfte att skapa en ekonomi som kan bära sig självt, utan oljeinkomster. Detta kräver en bättre utbildad och mindre bakåtsträvande befolkning. Detta förutsätter i sin tur att de radikalas makt över samhället betvingas, vilket i sig inte kommer bli lätt, då det religiösa etablissemanget har kontroll över utbildningsväsendet. När kronprinsen säger att ”vi kan inte hålla på så här i 30 år till”, så är detta en tidshorisont som styrs av när man tror att oljan kan vara om inte slut så avsevärt mer svårtillgänglig vid slutet av dessa 30 år. Man inser att man inte klarar av att förbli salafistiska i 30 år till. Då är det försent att ställa om ekonomin. Sötebrödsdagarna är med andra ord snart över!

Bush Jr. och kronprins Abdullah.

Den andra konsekvensen av att oljan någon gång inom en inte för avlägsen framtid tar slut, är att USA då kommer tappa intresset för regionen. Saudiarabien står då ensamma och får värja sig självt. Man kan då, om man fortsätter på samma sätt som idag, befinna sig i en mycket fientlig omgivning. Saudiarabiens stöd till den wahhabitiska expansion som har de-stabiliserat inte minst många grannländer, har skett under USA:s militära paraply. Om, eller kanske snarare när, USA drar sig ur regionen så står Saudi där med ett koppel grannar som mycket väl kan vara hämndlystna. Iran är fortsättningsvis en bitter fiende, för att inte tala om Syrien, och till nordväst finns Jordanien och Egypten som har lidet mycket under den salafism som till stor del är inspirerad av och ofta även finansierad av Saudi. Kanske drömmer den blivande saudiska kungen mardrömmar med anledning av det faktum att just Egypten var det land som gick in och gjorde slut på både det första och det andra Saudiska riket, som så plågade sina grannar med sitt blodtörstiga jihad, i början av 1800-talet?

– Trumps påtryckningar

Donald Trump har utövat potenta påtryckningar på den saudiska regimen att förändras och att bekämpa jihad-terrorn. Detta står i stark kontrast till den obehagligt nära relation som Bush Sr. och Jr. hade med den saudiska kungafamiljen och den insmickrande och islamfjäskande hållning som Obama hade till arabvärlden generellt sett och Saudiarabien i synnerhet. Det tal som Trump höll till saudierna under ett besök där i maj 2017, utgjorde en ny tydlighet i relationen mellan USA och Saudi. Trump var tydlig som troligen ingen annan tidigare president om Saudiarabiens skyldighet att ta itu med det våldsamma globala jihad som till så stor del har sitt ursprung innanför landets gränser.

Obama viker sig underdånig inför Saudiarabiens kung!

Jag ser det inte som en slump att den kanske största, öppet sett, men definitivt den mest oblyga, finansiären av jihad-terrorism, Qatar, bara en månad senare utsattes för en handelsblockad och diplomatisk isolering av Saudiarabien tillsammans med Egypten, Bahrain och Förenade Arabemiraten, med anledning av detta stöd (1,2). Visst, det har gnisslat mellan de två wahhabitiska broderstaterna Qatar och Saudi länge, gällande hur långt man ska gå i stödet av utländska radikalism, inte minst när det gäller det Muslimska Brödraskapet, men detta steg är längre än vad man kan förvänta sig utan stöd från USA, som ändå har en stor militärbas i Qatar. USA har officiellt försökt att medla och uppmanat till moderering, men samtidigt har Trump hela tiden stöttat kraven på Qatar. Landets goda relationer till Iran har också varit en stor stötesten.

Anledningen till att Saudiarabien nu tycks vara särskilt mottagliga för dessa påtryckningar från USA, är att de är mer än lite oroliga för att de håller på att tappa kontrollen över den eld de leker med. Kungafamiljens relation till jihadisterna kan verkligen liknas vid en man vid en eldstad en kall natt. Han behöver den för att hålla sig varm, kanske rent av vid liv, men om den sprider sig utom kontroll så är det lika dödligt. Kanske anser kungafamiljen att den delikata maktbalansen mellan dem och den radikala uleman nu riskerar att hotas? Tillkomsten av IS, som Qatar har gett mycket stöd, har satt skräck i dem. Tanken på att en liknande folklig revolutionär rörelse skulle kunna uppkomma även på hemmaplan skrämmer troligen. Många huvuden i kungafamiljen skulle då rulla! Hotet är uppenbart nu när IS styre i Syrien håller på att kollapsa och de många saudierna som har rest dit troligen återvänder. Situationen i Saudiarabien är definitivt inte stabil. Befolkningen är ung och rastlös och arbetslösheten är hög. Många unga vill modernisera, men ännu fler är radikala och blir allt argare.

Avslutningsvis: Vad kommer dessa reformer leda till?

Kommer man lyckas avhjälpa de strukturella ekonomiska problem som finns i landet med dessa reformer? Kommer man kunna ta udden av de radikalas frustrationer innan det är för sent. Eller kommer man rent av påskynda deras radikalism med detta drag? Det är väldigt svårt att säga vad som kommer hända, men jag kan inte tänka mig att det kommer gå lätt att vända helt på religionssynen i ett land som i decennier har utgjort epicentrum för den radikala muslimska väckelse som plågar hela världen idag. Ska den wahhabitiska mördarkultens hemland nu framgångsrikt moderniseras, samtidigt som alla wahhabitiskt sponsrade moskéer runt om i världen spyr ut hat, illvilja och intolerans gentemot just denna moderna värld? Tillåt mig att tvivla, men om det är någon som kan så är det just den familj som i decennier nu har fått världens mest bakåtsträvande religiösa ideologi att acceptera deras egna utsvävade, dygdelösa och depraverade livsstil. Problemet är att vare sig man lyckas pacificera det religiösa etablissemanget på hemmaplan eller ej så kommer det inte vara till någon nytta för oss i Europa, då allt tal om att verka mot radikalisering bara kommer leda till en läpparnas bekännelse från uleman och något som bara kommer synas på just hemmaplanen. Utomlands kommer wahhabismen oavsett fortsättningsvis utgöra den främsta källan till att skapa splittring och fientlighet mellan muslimerna i diasporan och deras värdländer.

Risken för kärnvapenkrig mellan USA och Nordkorea kommer förbli fortsatt hög under överskådlig tid!

ANALYS

Risken för ett krig med kärnvapen är större nu än den någonsin har varit sedan det kalla krigets slut och trots att den omedelbara krisen nu kan ha lagt sig, för denna gången, så försvinner inte risken på sikt. Istället är det troligt att vi kommer få se konflikten mellan Nordkorea och USA blossa upp igen framöver. En väldigt viktig målsättning för USA:s utrikespolitik under tiden efter det kalla krigets slut har varit att inte sitta i en situation där en av de mindre, mot USA fientligt ställda, staterna har förmågan att träffa USA med kärnvapenbärande missiler. På denna lista, av vad man har kallat ”skurkstater”, har förutom Nordkorea funnits Iran, Syrien, Irak och Libyen. Två av dessa, som har haft kärnvapenprogram, har blivit invaderade. En har tvingats skriva under ett, om än undermåligt, avtal om begränsningar och det fjärde är utsatt för ett otroligt destruktivt proxykrig. USA menar med andra ord allvar med denna målsättning och bockar av länderna på den svarta listan en efter en.

Med detta sagt, så fanns det andra anledningar till att USA gick in i Irak, rent av andra skäl som var avsevärt tyngre vägande och vad gäller Libyen så hade deras kärnvapenprogram sedan länge avslutats när USA, tillsammans med Nato ”intervenerade” i landet. Det faktum att USA gick in i Libyen och Irak efter att länderna faktiskt hade terminerat sina kärnvapenprogram, gör inget för att hjälpa Kim Jong-Un att ta steget att eliminera sitt eget program. Man kan konstatera att USA nu sitter fast i en fälla de själva har skapat.

Kärnvapnen har i mångt och mycket utgjort ett skydd mot regimskifte i dessa länder och nu inser Un att han inte under några omständigheter kan tillåta sig att släppa sina. USA å andra sidan vill inte tolerera att dess befolkning befinner sig under ett permanent kärnvapenhot från ett land som det tekniskt sett befinner sig i krig med. Således är båda ländernas positioner lika orubbliga som de är lätta att ha förståelse för.

Nordkorea är dessutom, via sin export av egna framgångar, den stat som utgör, för USA, den största riskfaktorn när det gäller spridningen av kärnvapen till Iran och andra kärnvapentörstande stater. Det är i mina ögon osannolikt att USA kommer tolerera att Nordkorea besitter förmågan att orsaka nukleär förödelse i dess kärnland. På ett eller annat sätt så kommer denna fråga att få sin lösning under Trumps mandatperiod. Frågan ställs på sin spets nu och först nu, då Nordkorea har en faktisk interkontinental förmåga.

Hotet!

Ledarna

Kim Jong-Un är en ledare som inte är vuxen sin roll. Hans irrationella utspel är inte bara samma gamla vanliga Nordkoreanska propagandanummer. Nu har han tillåtit sig att dras in i en farlig prestigedans med USA, där det kan vara lätt för honom att fatta ett dåligt beslut, såsom hoten om att skjuta av missiler mot Guam. Donald Trump gör inte saken bättre när han svarar på nästan samma sätt med hot om ”eld och förstörelse”. Det är viktigt ur USA:s perspektiv, kanske viktigare än någonsin tidigare i denna relation, att sätta ned foten mot Un, men sättet han gör detta riskerar nästan att hetsa Un till ett misstag och här visar Trump upp sin dåliga sida. Det är fullt möjligt att denna retorik är avsiktlig, på så sätt att hans administration vill provocera fram en konflikt där Un gör det första misstaget och USA får chansen att slå ut hans kärnvapenförmåga? Kanske ser man det som att det inte längre finns en annan utväg och att ett, som bäst, begränsat krig på halvön är att föredra framför att hela USA får leva under ett demoklessvärd.

Kulturaspekten

Den faktor som gör en terrorbalans med kärnvapen mellan USA och någon av de s.k. ”skurkstaterna” farligare än dem med Sovjetunionen är den kulturella faktorn. Med Sovjetunionen fanns en sansad dialog och misstag på lägre nivå utgjorde generellt sett den största risken för kärnvapenkrig, men när det gäller Nordkorea, Iran mfl så spelar den kulturella faktorn in och komplicerar situationen. En kulturell klyfta minskar kommunikationen och ökar risken för misstolkningar. USA har till exempel skäl att misstänka att Iran skulle vara villiga acceptera en kärnvapenutväxling om denna samtidigt innebar att Israel förintades. Med Nordkorea så kan det handla om att man inte vet var den yviga retoriken slutar och verkligheten tar vid. Det som bör tolkas som utrikespolitiska hot avsedda för hemmamarknaden, kommer kännas mindre bekväma att lyssna på när det finns ett reellt kärnvapenhot bakom orden. Då kan det kännas lättare att ta ett steg, hur obehagligt detta än må vara, där man själv kan styra en del av händelseförloppet. Många preventiva eller pre-emptiva krig har startats baserade på mindre hot än detta!

Den tekniska utvecklingen

Utvecklingen av minikärnvapen parallellt med utvecklingen av massiva konventionella bomber (MOAB) har inneburit att gränserna mellan kärnvapen och konventionella dito har suddats ut något. Detta faktum har smittat av sig på politikerna. Både Trump och Putin har uttryckt en större villighet att använda kärnvapen än vad som man vanligen hörde från motsvarande politiker under och direkt efter det kalla kriget. Nu har det klart uttryckts från båda herrarna att de kan tänka sig att initiera bruket av kärnvapen. Denna retorik är inte huvudsakligen avhängig dem båda som personer, utan snarare av en generell avdramatisering av bruket av kärnvapen inom de två stormakternas militära etablissemang. Denna sänkta mentala tröskel kan utgöra grunden för att diskussionen om de militära alternativen för USA visavi Nordkorea förskjuts i en riktning som resulterar i en förhöjd risk för en kärnvapenutväxling.

Kinas situation

Kina är kanske den stat i världen som är mest beroende av fred och handel för sin position och för sitt välmående. Kina kommer således inte ta steget in i en konflikt lättvindigt. Frågan om Taiwans självständighet är i princip den enda fråga som Kina skulle definitivt gå till krig för i dagens läge, med Nordkorea som det enda möjliga undantaget. Oavsett hur väldigt osannolikt det är att Kina träder in i en sådan konflikt så bör man beakta de faktorer som påverkar Peking. Det är inte svårt att se hur de styrande i Peking kan känna sig väldigt utsatta, för att inte säga inringade, om USA skulle skapa ett regimskifte i Nordkorea, vilket skulle innebära att de flyttade fram stora militära resurser precis inpå Kinas tröskel för att kontrollera och eventuellt ockupera landet. Detta skulle innebära att Kinas politiska buffert i norr, gentemot USA, raderades ut och att USA blev den dominerande makten på det Östasiatiska fastlandet.

Sedan har vi prestigeförlusten av att USA knäcker en regim vars bevarande Kina redan har gått till krig med USA över en gång. För en stat som vill bli en regional stormakt så skulle detta kunna innebära en oacceptabel prestigeförlust. Sist men inte minst så har vi det faktum att även om Nordkorea har försökt att distansera sig från Peking de senaste åren så förblir regimen helt beroende av Kinas välvilja och är i princip en av dess satelliter. Om USA tillåts fälla den sista hybridkommunistiska regimen vid Pekings sida så kommer detta få återverkningar på hela Kinas politiska system. Ett sådant regimskifte, i dess sista satellit, precis invid dess gräns, skulle helt klart påverka kinesernas syn på det egna styret och elda på kraven på demokratisering. Ett regimskifte i Nordkorea har alltså potentialen att orsaka en politisk jordbävning i Kina. Kanske just därför kan hökar i USA anse att detta är ett steg som är värt risken för en eskalering.

Summa summarum

I summering, så kan vi konstatera att mycket ligger i potten för både USA och Kina, samtidigt som Nordkorea har alla skäl att hålla hårt i sina kärnvapen. Det är i sådana här situationer, med mycket rädsla och med låsta positioner, som risken för krig är väldigt hög. Världen får hoppas på en annan lösning, men jag vet inte om de inblandade parterna ser en sådan och för varje månad som positionerna förblir låsta så ser det militära alternativet mer och mer attraktivt ut för ledarskapet i Washington.

Sverige måste upphöra med interventioner i USA:s ledband!

Afghanistanutredningens dom över den svenska insatsen i Afghanistan var nedslående, men likväl väntad, läsning. Länge har intrycket varit att denna kortsiktiga insats inte skulle nå de vidlyftiga mål som sattes upp. Kärnan i problemet är att Sverige anslöt sig till en amerikansk intervention och lät sig ledas av en amerikansk regimskiftes-strategi för Afghanistan som snabbt visade sig vara lika dåligt genomtänkt som den man två år senare drog upp för Irak. Lärdomen från insatsen i Afghanistan måste vara att vi inte ska deltaga i fler insatser som har denna karaktär. Det är omöjligt att lämna ett bestående avtryck på bara ett tiotal år. Det är ännu svårare att göra detta om man tvingas agera med bakbundna händer!

Utredningens slutsatser

 

Utredningen identifierar sex målsättningar för insatsen i Afghanistan 2002-2014:

– Fattigdomsbekämpning
– Säkerhet och stabilitet
– Social- och ekonomisk utveckling
– Ett demokratiskt samhälle
– Stärkande av kvinnans position
– Ett stärkande av Sveriges trovärdighet som partner i internationella insatser (tillsammans med NATO, ska man underförstått läsa)

 

Resultatet:

Slutsatserna från utredningen är som sagt nedslående.

– Ingen förbättring har uppnåtts vad gäller fattigdomen
– Ingen förbättring heller vad gäller säkerhetsläget
– Små förbättringar när det gäller sociala frågor, såsom att fler flickor nu går i skolan.
– ”Grundstenar” till ett demokratiskt samhälle har lagts, men det är ”en lång väg att gå” säger utredningen. Det var nog årets understatement.
– På samma sätt, små förbättringar vad gäller kvinnors rättigheter.
– Den enda ljuspunkten, vilket värde man nu lägger i den, är att, som utredningen uttrycker det, målet att stärka Sveriges trovärdighet vid internationella insatser är uppnått.

Utredarna lägger, vid presskonferensen, till att en ljusglimt var att vi nu vet vad vi inte ska göra. Den lärdomen kostade ”bara” 27,5 miljarder kronor!

Mina slutsatser

Ska man tolka vikten av den sjätte punkten som att insatsen var ett sätt för oss att kvalificera oss in i Nato? Vad det därför regeringen ledde oss in i ett äventyr olikt något annat som vi har gett oss in på, där våra fullständigt orealistiska målsättningar var dikterade av USA:s Mellanösternpolitik under början av 2000-talet?

Man kan lätt konstatera att de mål som sattes upp i Afghanistan inom ramen för USA:s regimskifte-och-statsbyggnads-strategi var fullständigt orimliga i ljuset av de metoder man brukade för att uppnå dessa mål. De grundläggande felen i denna strategi, som även Sverige följde i sin insats i Afghanistan var:

– Kortsiktighet: Det är orimligt att tro att Sverige, USA och den övriga västvärlden ska kunna påverka ett land som Afghanistan och uppnå varaktiga förändringar vad gäller ekonomi, mänskliga rättigheter och demokrati under en tidsperiod av 10-15 år. Här finns så grundläggande brister vad gäller infrastruktur, sociala strukturer och humankapital att det, om något, som uppnås under loppet av 10-15 år riskerar att raderas ut så fort insatsen har avslutats.

– Ingen kontroll över hur det nya statsskicket ser ut: I Tyskland och Japan efter andra världskriget, såg USA till att författningarna var konstruerade så att fortsatt militär aggression var nästan omöjlig. Man gjorde upp med gamla preussiska militärideal resp den japanska militarismen för att säkerställa att framtiden för de båda länderna skulle bli demokratisk och fredlig. Och vilken framgångssaga dessa länder sedan blev! Den regimskiftespolitik som USA har bedrivit i Mellanöstern, vilken Sverige alltså var en del av, byggde på att länderna själva skulle bygga sitt önskade ”nya” statsskick. Resultatet blev givetvis logiskt. I både Irak och Afghanistan fick vi författningar som byggde på sharialagen och inga strukturella problem överhuvudtaget blev korrigerade. Många av de målsättningar som vi satte upp för insatsen i Afghanistan var helt meningslösa i ljuset av detta. Vilken är framgångsutsiken finns för att långsiktigt påverka situationen för kvinnorna i landet om lagen samtidigt bygger på sharia, vilken dikterar att kvinnan är mindre värd än mannen och exemplifierar detta på punkt efter punkt. Dessa politiskt korrekta interventioner i Mellanöstern, där inga ömma tår får trampas på, som vi nu tycks ha satt oss för att fortsätta med kan inte få någon långsiktig effekt. Den dagen stövlarna lämnar landet börjar resultatet av reformerna rinna ut i sanden.

Detta hänsynstagande tassande runt elefanten i rummet, den faktor som håller regionen i dagens situation av fattigdom, underutveckling och ger kvinnor och barn en usel status, nämligen den oerhört skadliga effekten av att religionen islam har en så genomgripande påverkan på samhället, gör att vi i väst inte kan genomföra de reformer som är nödvändiga. Om vi inte kan ta oss ur detta tänkande så är det bättre att vi inte intervenerar alls i regionen. Vi bör håll oss till det vi av tradition gör bra i våra FN-insatser, såsom att bevaka fredsöverenskommelser mellan stater som har legat i krig, såsom i Sinai eller att kortsiktigt skydda civila som utsätts för massakrer och folkmord, såsom i Bosnien. Interventioner tillsammans med USA som har en egen agenda, vilka är kortsiktiga och i vilka man träder in med fel utgångspunkter är inte någonting som Sverige ska ta del av!

Således har insatsen i Afghanistan blivit ett misslyckande på varje punkt utom att bevisa att vi kan genomföra komplexa, men likväl misslyckade, insatser tillsammans med NATO. Om detta var det huvudsakliga målet så förstår jag om regeringen är nöjd, men det är inte Medborgerlig Samling. Insatsen i Afghanistan dränerade försvaret på nödvändiga resurser och bidrog till framtvingandet av den nya militärdoktrinen som gick ut på att nationellt försvar inte längre var nödvändigt och att försvarsmakten istället skulle inrikta sig på insatser utomlands.

Afghanistaninsatsen blev en gökunge för försvarsmakten som således inte bara vad gäller kostnader utan även vad gäller tänkandet gjorde en oerhörd skada på vår nationella försvarsförmåga.

Den lika dåligt genomtänkta insatsen i Mali

Tyvärr har Sverige efter Afghanistan gett sig in på ännu en insats. Nu i Mali, där målsättningarna liknar dem i Afghanistan. FN vill att insatsen ska återupprätta Malis kontroll över dess territorium och återskapa demokratin. Frågan är hur FN anser att insatsen ska kunna lösa djupgående problem, såsom den etniska splittringen av staten?

Den djupare frågan är dock; vilket ansvar är det för Sverige att deltaga i ansträngningarna att hålla ihop en stat som uppenbarligen inte har förutsättningarna för det. Mali är splittrat mellan en norra halva, dominerad av tuareger med en nomadkultur å ena sidan och en södra halva som visserligen även den är muslimsk, men som har karaktären av jordbrukarsamhället och är präglad av de franska kontakterna såväl som den kristna minoriteten. Tuaregerna och de andra grupperna i norr vill desperat bryta sig loss och bilda staten Azawad, vilket har lett till tre uppror sedan 1962 innan det som föranledde den franska insatsen. Den moderata rörelsen MNLA, som samlade dessa krafter drev slutligen ut regeringens styrkor och utropade självständigheten innan de själva dukade under inför numerärt svagare men tydligen mer kompetenta jihadister kopplade till al-Qaida.

Man kan undra vilken utsikt till framgång denna insats har, även om MNLA för stunden mer talar om autonomi och jihadisterna har dragit sig tillbaka över gränser där de är säkra? Är det verkligen vårt ansvar att ”återupprätta Malis (söderns) kontroll över sitt territorium (Azawad)”? Den franska insatsen finns det inte skäl att ifrågasätta. Jihadister ska tryckas ner vart de än sticker upp sina trynen. Däremot så finns det skäl att ifrågasätta FN-insatsen, dess målsättning och vårt deltagande däri. Hade det inte varit mer värdefullt om FNs ansträngningar i området hade syftat till en varaktig lösning, varigenom folkomröstningar hade avgjort den norra landsändans framtid? Gick det bra att genomföra en delning av Sudan, så måste det gå lika bra för Mali. Det kan inte vara FNs roll att tvinga självständighetssträvande landsändar tillbaka under en centralregerings kontroll! Precis som i Afghanistan så har Sveriges regering inte tänkt igenom vad man gör i denna insats och om detta mål är rimligt att uppnå, och än mindre om det är önskvärt.

Mot en ny linje

Den svenska försvarsmakten måste återgå till att se försvaret av Sverige territorium som den ohotat primära uppgiften. Därmed måste vi avstå från ogenomtänkta utländska interventioner som har låga utsikter till långsiktig framgång. Vi har inte råd med fler gökungar i försvarsmakten! Att försvarsmakten bidrager, efter rimlig förmåga, till FN-uppdrag av traditionell natur är inget problem, så länge dessa inte hotar den primära verksamheten. Fler insatser i syfte att understödja amerikanska drömmar om att omstöpa hela nationer på tiotalet år eller att upprätthålla en orimlig politisk ordning, ska vi inte deltaga i!

Trump utmanar Kina om Taiwan

Förra veckans stora säkerhetspolitiska händelse i Östasien var den oro som skapats i svallvågorna av att tillträdande presidenten Donald Trump har brutit med mer än 40 år av praxis i amerikansk Östasienpolitik när det gäller förhållandet till Taiwan. USA har inte officiella diplomatiska kontakter med landet, i likhet med flertalet andra stater, sedan Republiken Kina, som Taiwan heter officiellt, 1971 förlorade Kinas plats i FN till Folkrepubliken i Peking. När Trump telefonledes mottog en gratulation från Taiwan till valsegern så sände detta en signal till Peking om att han gav ett visst erkännande till Taiwans oberoende, eller i alla fall öppnade dörren lite på glänt.

Ett storm i ett vattenglas kan tyckas, men detta är en fråga på dödligt allvar för Peking. Såväl FN som majoriteten av världssamfundet erkänner principen att den de-facto självständiga staten Taiwan egentligen tillhör Kina. Detta kallas ”Ett Kina” principen. Kina har hotat Republiken Kina, eller Taiwan som det kallas, med att om de utropar formell självständighet, eller ens officiellt byter namn till Taiwan, så kommer landet invaderas av folkrepublikens väpnade styrkor. (1) Taiwans politiska status är den stora risken för ett nytt stormaktskrig i Östasien. Kinas hot står mot USA:s utfästelse att försvara landet. Detta kan tyckas märkligt i ljuset av att USA inte diplomatiskt erkänner detsamma, men så märklig är denna relation.

USA:s relation med Republiken Kina går tillbaka till dess stöd för general Chiang Kai-shek under andra världskriget och det följande inbördeskriget mot de röda, som fortsatte när man skyddade Republiken Kina från möjliga invasionshot under 50-talet. Stora delar av Taiwans försvarsmateriel är dessutom av amerikanskt ursprung, såsom dess F-16 plan, dess stridsvagnar och dess artilleri, vilka har sålts trots kinesiska protester. Även Japan ser Taiwans politiska status som en viktig strategisk fråga, vad det nu innebär i realtermer. Klart är i alla fall att en konflikt över Taiwan har kapaciteten att växa i betydelse. Särskilt i en tid då fruktan för kinesisk expansion är påtaglig i regionen, inte minst kopplat till dess aktiviteter i Sydkinesiska havet.

Att utmana ett allt stoltare och allt mer nationalistiskt Kina kan få konsekvenser.

Att utmana ett allt stoltare och allt mer nationalistiskt Kina kan få konsekvenser för stabiliteten i regionen.

När Trump försvarar sitt ställningstagande så deklarerar han att han inte känner sig bunden av ”Ett Kina”-principen. Det som framkommer med all tydlighet är att han avser använda denna osäkerhet vid kommande förhandlingar med Kina om handeln länderna emellan. Han tänker sig Taiwan som ett ess i rockärmen. Om Kina inte vill gå honom till mötes i frågan om tullar på amerikanska varor eller vad gäller det artificiella låga värdet på Kinas valuta (yuan), så kan han hota med att förändra USA:s policy vad gäller Taiwan. Detta vore dock en farlig väg att gå, då Peking har hotat med motåtgärder och en situation där Kina känner sig tvingat att agera mot Taiwan kan uppstå. Detta är inte ett troligt scenario och Trumps regering förstår säkert riskerna i situationen, likväl är det en farlig väg att färdas längs.

Vad har då denna situation för bäring på Sverige, kan man fråga sig? Sverige har precis som de flesta andra länder kommit till slutsatsen att värdet av att ha ekonomiska relationer med Kina överväger värdet av att stå upp för en demokratis rätt till oberoende och till att leva utan ett ständigt invasionshot. Detta är dock det enda vi egentligen kan göra. Sverige har avsevärda ekonomiska intressen i handeln med Kina så här får realpolitiken trumfa idealismen. Relationerna mellan de två Kina är trots allt inte vår sak. Likväl kan man konstatera att situationen som skulle uppstå om Kina verkligen beslutar sig för att invadera Taiwan gränsar till det absurda och det skulle inte skada om Sverige tänker igenom hur man vill reagera om detta verkligen sker. Frågan är vad någon skulle kunna ta sig för rätt att invända mot att ett land betvingar det som nästan alla runt om i världen, inklusive FN, erkänner som en del av dess eget territorium? (2) Trots att det uppenbarligen i praktiken är en självständig och dessutom demokratiskt styrd stat. Det kan ju knappast bli aktuellt med en FN-resolution, med grund i artikel 51, som fördömer Kina för att ta det FN redan erkänner som deras. Absurt var ordet.

Fotnoter: 

(1) Lustigt nog så går denna uppfattning i båda riktningarna. Länge dominerade hållningen även på Taiwan att ”Ett Kina” gäller, men ur deras perspektiv så är är det Taipei-regeringen som bör styra fastlandet någon gång i framtiden. På senare år har dock en förskjutning skett till förmån för de som istället vill att Taipei bara ska aspirera över att styra över Taiwan. Alltså att Taiwan även formellt ska bli självständigt.

(2) FN har inte accepterat upprepade ansökningar från Taiwan om inträde, med motivationen att invånarna på Taiwan redan är representerade genom Peking.

Därför vann Trump!

ANALYS

Den stora anledningen till att Trump vann valet var att väljarna inte längre kunde åse USA:s nedgång. Väst förfaller ekonomiskt och värderingsmässigt framför våra ögon. Samtidigt gör den etablerade politikerklassen ingenting för att vända denna utveckling. Man gör ingenting åt att väst dräneras på arbetstillfällen inom den för välståndet så viktiga industrin. Den välmående medelklassen, som till avsevärd del bestod av välavlönade industriarbetare, utraderas just nu på båda sidor av Atlanten. Fattigdom sprider ut sig och i USA som ligger lite före oss i Europa upplever man en fattigdom som på sina håll kan liknas vid den tredje världen. Det tidigare välmående USA har återgått till en förindustriell ekonomisk struktur, med en superrik elit och en bred fattig massa som ofta inte kan leva anständiga liv. Trumps väljare såg att de etablerade politiska eliterna trots detta fortsatte på samma linje. Man ingick handelsavtal som påskyndade denna utveckling istället för att försöka lösa problemen. Vem i USA ser till amerikanernas intressen? Är fullständig frihandel i deras intresse om konsekvensen blir ett enormt handelsunderskott, en historiskt stor statsskuld och att vanliga människor är så fattiga att de inte har råd med vatten i kranen? Trumps väljare signalerade att de har fått nog nu! De vill ha en annan politik och en annan ledning.

Trumps väljare signalerar också att de är trötta på all form av politisk korrekthet och politiker som inte säger vad de egentligen tycker och tänker. Trump har spelat på detta genom att ta ut svängarna rejält. I decennier har folket fått lektioner i hur de ska tänka och om de har insisterat på att yttra sig okänsligt så har de kategoriserats som ”bedrövliga”, som Hillary uttryckte det. Nu har folket svarat med raseri på dessa nedlåtande kommentarer. De har skickat en tydlig signal till eliterna inom politiken såväl som medierna som säger ungefär; ”Vi bryr oss inte längre om att någon kan känna sig trampad på tårna eller kränkt. Hädanefter vill vi att det politiska samtalet ska vara rakt på sak. Den politiska korrektheten ska dö!” Trump har helt klart gått avsevärt längre i sina utspel än vad hans väljare i gemen har velat se i samhällsdebatten, men det faktum att hans upprepade feltramp inte har påverkat hans kampanj negativt avsänder en tydlig signal om att de istället vill tala om sakfrågorna.

Politiker, medier och tyckare båda här och i USA säger med skräckblandad förakt att Trumps kampanj är grovt populistisk och att den förstör demokratin. Det finns dålig populism; att lova vad man vet att man inte kan hålla, och det finns god populism; att lyssna på folket. Trumps kampanj har stått för lika portioner av båda, men det som väljarna föredrar honom för är just att han lyssnar på folkets oro över det amerikanska samhällets nedgång och planerar att genomföra radikala reformer. Det är de sittande politikernas eget fel att de inte lyssnar på väljarnas oro över ekonomin och de ökade klyftorna utan istället bryskt avfärdar dem. Ilskan i USA har växt till en orkanstyrka som nu syftar till att fullkomligt blåsa rent i Washington. Det behöver knappast sägas att detta inte kommer ske, hur mycket Trump än vill det.

Vid sidan av ekonomin så finns det en faktor som har fört de vita till Trump och som har fört minoriteterna bort från honom och det är synen på den förändrade demografiska situationen i landet. Många vita känner oro över dessa förändringar men när det kommer till kritan är denna känsla inte huvudsakligen framburen av rasism, som svenska medier gärna vill förspegla oss. Istället handlar det om att de svarta och latinos (som är en grupp som växer snabbt) har en annorlunda syn på statens roll i samhället. De vitas oro över den ökande andelen latinos skulle inte varit lika stor om dessa genomsnittligt hade haft liknande politiska värderingar som de vita. Eftersom det nu inte är på det viset så ser många konservativa vita de demografiska förändringarna som ett hinder för reform av det politiska systemet. Kort uttryckt så kan man säga att de svarta och latinos har en större förkärlek för den stora staten, medan en majoritet av de vita vill ha den lilla staten. Många konservativa vita känner att de genom sin avsevärt minskade andel av befolkningen inte längre kan påverka, eftersom minoriteterna så konsekvent röstar på demokraterna som står för denna stora bidragsstat. Troligt är att om de vita hade behållit den andelen av befolkningen som de hade på 80-talet, dvs ca 80 %, så hade USA nu valt fram sin femte raka republikanska presidentperiod efter Clinton (58 % av de vita röstade på Trump denna gång) (eller möjligen en mycket högerlutande demokrat). Nu är de vitas andel av befolkningen nere på 62 % och utvecklingen går snabbt. År 2050 är de nere på 46 % enligt prognosen som inkluderar uppskattningar av migrationen.

Den demografiska utvecklingen i USA 1950 - 2050

Den demografiska utvecklingen i USA 1950 – 2050

Eftersom demokraterna vet att latinos röstar till övervägande grad på dem så ser de gärna att det kommer in fler latinos i landet och verkar således för amnesti för de illegala, av samma anledning som vänstern i Europa verkar för fri migration. I detta val röstade 65 % av latinos och 88 % av svarta på Hillary. Det vita upproret som har fört fram Trump drivs till stor del av det faktum att migrationsfrågan nu närmar sig ett vägskäl. Demokraterna vill legalisera de ca 10 miljoner illegala migranterna i landet. Republikanernas väljarbas vet mycket väl att detta skulle innebära början på slutet för dem som politisk kraft i och med att det avsevärt skulle skynda på den demografiska omstöpning som landet tycks stå inför. Istället vill dessa arga vita att de illegala kastas ut, en mur byggs och man hoppas att detta kan hindra förskjutningen av balansen mellan raserna (det är det ordet som används i officiell amerikansk statistik).

Trumpanhängare säger att de vill ”ta tillbaka vårt land”, och ja, det finns faktiskt också vid sidan av ovan nämnda, ett mått av raskamp i den vita ilskan just nu. Man anser inte bara att USA håller på att glida in i någon form av europeisk socialism som håller på att underminera den amerikanska nybyggarsjälen. De vita undrar också hur samhällets sammanhållning kommer förändras genom denna utveckling, när man redan nu kan se en markant tillväxt för den splittrande och söndrande identitets- och raspolitik som även är synlig i vårt samhälle. Mest synlig är den i kriget mot polisen, men den propageras generellt och syns inte minst genom Obamas många klumpiga utspel i rasfrågor. Migrationen göder med andra ord samma sprickor mellan folkgrupperna i USA som här i Europa.

Man kan studera de detaljerade ”exit-polls” som fanns redan på valnatten (Jag har titta på dem som presenterades av MSNBC). Mycket har gjorts av det faktum att Trumps säkraste grupp är vita med låg utbildning, men inget har sagts om att de med lägst inkomst tydligt valde Hillary! Detta har sannolikt med det faktum att göra att demokraterna är det parti som står för ”bidragslinjen” i USA, för att använda ett begrepp här hemifrån. Mest intressant är dock att även om det är så att kvinnor valde Hillary (54 %) och män valde Trump (53 %), så ser man vi närmare granskning av siffrorna att ras trumfar kön. Vita kvinnor röstar nämligen för Trump med 52 % (vita män med med 63 %). Så mycket för att Trumps kvinnosyn skulle vända kvinnorna mot honom. Visst finns det en förskjutning, men det är anmärkningsvärt att vita kvinnor, om de ensamma hade fått bestämma, hade valt Trump! Hans relativt låga siffror bland kvinnor generellt kan tillskrivas det faktum att minoritetskvinnorna ställt sig så tydligt emot honom. Bara 4 % av svarta kvinnor och 26 % av latinokvinnor gav honom sin röst. En stor anledning till detta finner man i det faktum att det bland framför allt svarta kvinnor, men även latinokvinnor, finns väldigt många ensamstående mödrar (72 % av svarta barn föds utanför äktenskapet). Följaktligen har de intresse av en stor stat!

Summa summarum

I summering kan man säga att Trump vann p.g.a. att de ledande politikerna i såväl demokraterna som republikanerna har undlåtit att göra någonting för att korrigera USA:s ekonomiska nedgång och Trump byggde en otroligt engagerad rörelse runt denna fråga. Viktigt var också revolten mot den kvävande politiska korrektheten, även om Trump gick över gränsen även enligt många av sina supportrar när han gjorde personliga påhopp, vilket inte har någonting med kampen mot PK att göra. Slutligen så är Trumps rörelse även de vitas uppror mot de demografiska förändringarna, vilket har speglat deras oro för hur dessa kommer påverka samhällets politiska värderingar såväl som dess inre sammanhållning.

%d bloggare gillar detta: