Fotbollsvåldet

Denna artikel hade sitt ursprung i min tanke att man bör applicera teorier från fredsforskningen på fotbollsvåldet. Det är i stort sett samma drivkrafter bland de unga män som slåss mot varandra i och runt  fotbolls och hockey arenorna som i andra konfliktsituationer. Det vill säga, en evig strävan efter att finna gemenskap, att stärka ”vi-känslan” genom att identifiera en fientlig ”dom” grupp. Tyvärr har min analys, som till stor del tog sin utgångspunkt i AIK, visat sig vara korrekt, då deras publiksiffror har fallit mycket i spåren av alla huliganskandaler. Denna artikel publicerades i Aftonbladet 12 maj 2008 och i danska Fyens Stiftestidene 11 oktober 2008. Versionen nedan är från Aftonbladet:

Nytt synsätt behövs för att bekämpa fotbollsvåldet!

(Aftonbladet 12 maj 2008)

Nu när årets allsvenska fotbollssäsong är igång är det absolut nödvändigt att det förs en seriös diskussion om den eskalering av våldet som pågår runt omkring svensk fotboll. Våldets orsaker måste analyseras och möjliga lösningar finnas, annars riskerar fotbollsklubbarna att hamna i en situation de inte kan hantera.

Det är nödvändigt att man börjar tänka utifrån nya utgångspunkter, inte minst från fotbollsklubbarnas håll. Den generella sänkningen av våldströsklarna i samhället hör till en större problematik som är helt och hållet bortom klubbarnas horisont, men den del av våldet som utövas i fotbollsklubbarnas namn saknar inte koppling till dem.

Inne på arenorna odlas de beteenden som senare tar sig uttryck i våld på gatorna utanför. När aktiva inom sporten framför åsikten att våldet inte har anknytning till klubbarna, gränsar detta till verklighetsflykt, och bidrar inte till problemets lösning.

Det är en lämplig början att fråga sig varför så många fler dras till fotbollsarenorna idag än för bara tio år sedan? Kommer alla bara för underhållningens skull, eller finns det andra anledningar?

Analyser som utgår från att fotboll endast är en källa till underhållning för åskådarna och ingenting mer, brister i att de inte kan förklara varför fanatismen och aggressiviteten ökar i samma takt som intresset för fotbollen. Om fotboll bara är underhållning, varför står då 15-åringar och hånar sina egna spelare med obscena gester och förolämpningar vid förluster, varför regnar det ner mynt och andra föremål på domare och motspelare under match, varför mordhotas personer som är verksamma inom den egna klubben när de anses missbehaga?

Nej, ett första steg mot en bättre analys måste bli att konstatera att elitklubbarna idag, för allt fler människor, innebär någonting mer än bara underhållning. Klubbarna erbjuder sina supportrar en känsla av gemenskap och identitet, en trygghetspunkt i en för många allt mer rotlös tillvaro i en allt mer föränderlig värld.

Behovet av identitet och trygghet har alltid varit stort hos människan, och än viktigare blir det när samhället förändras i snabb takt och särskilt nu, när gamla källor till identitet blir allt mer suddiga. Nationalismen har tryckts ner för att inte störa visionen om ett konfliktfritt och integrerat Europa. Istället har mer lokala identiteter blivit allt viktigare för individen.

Idag har fotbollsklubbarna dragit nytta av denna utveckling, där den lokala klubben, vare sig det är en småstadsklubb eller en stadsdelsklubb i storstaden, har blivit föremålet för dessa lokalpatriotiska känslor. Strävan efter att söka gemenskap, finna rötter och få en identitet har återigen fått ett forum!

Den gemenskap som byggs runt ett lokalt fotbollslag är oftast positiv och inklusiv, där många människor finner den trygghet som kommer av tillhörighet och den ovillkorliga acceptans som en supportergrupp kan erbjuda. Ålder, kön, etnicitet och religion är oviktigt. Det enda som betyder något är lojaliteten med supportergruppen.

Problematiken ligger i att när en grupp söker stärka sin gemenskap och inre sammanhållning så sker det ofta via en aggressivare hållning gentemot andra grupper. Denna dynamik kan man särskilt se spår av runt de allsvenska lag som har sin verksamhet i de större städerna, där det moderna, socialt anonyma samhället tydligast satt sina spår. Denna aggressionsdynamik tar sig uttryck i den allt mer hätska och hatfyllda atmosfär som förekommer mellan rivaliserade grupper av supportrar idag, vars resultat har utspelats på och utanför arenorna till allmänhetens förskräckelse under de senaste åren.

Att det egna lagets vinster är viktigare än underhållningen för dessa grupper, är sedan länge känt, men nu när en del supportergrupperingar är så djupt inne i detta rivalitets- och prestigetänkandet, måste frustrationen ventileras och någon ställas till svars om inte resultaten är tillfredställande. Trakasserier och hot mot spelare och klubbledningar är så vanliga att det finns en stor risk att något av dessa hot förverkligas.

Utvecklingstrenden tyder på att vi är på väg mot den situation som nu råder i vissa sydeuropeiska länder, såsom Grekland och Italien, där dödsfall i samband med fotbollsmatcher numera är allt för vanligt förekommande. Våld av de proportionerna runt omkring fotbollen känns främmande för oss, men det följer samma logik här som där och vi bör ta krafttag mot denna utveckling, annars riskerar vi att hamna i samma situation även här i Sverige.

Den stora frågan är var fotbollsklubbarnas ansvar ligger! Då den fotbollsunderhållning de erbjuder aldrig kan mäta sig med motsvarande i de stora ligorna i Europa, är och förblir identitet och gemenskap en viktig del av det som klubbarna kan erbjuda sina åskådare. Vare sig en klubb medvetet spelar på de känslorna eller bara omedvetet drar nytta av det i de senaste årens publikuppsving, så är det en del av deras produkt som de måste beakta baksidan av.

Fotbollsklubbarna sitter på en guldklimp, i form av denna dubbla lockelse för sina åskådare, om de bara tillvaratar den på rätt sätt. Möjligheten kan försvinna snabbt om klubbarna allt mer förknippas med våld, vare sig det sker inne på arenan eller utanför.

Klubbarna kan inte helt skuldbeläggas för den generella våldsutveckling som pågår, utan denna måste ses mot bakgrund av en större samhällsprocess. Däremot finns det ännu mycket som klubbarna kan göra för att motverka den aggressionsdynamik som grundläggs på just klubbarnas arenor. Det som sker där måste betraktas som klubbens ansvar.

Det är av stor betydelse att få bort sånger och banderoller som ger uttryck för hat och aggression. Här räcker det inte med bara ”hårda” åtgärder såsom övervakningskameror och avstängningar. De måste även tillämpa ”mjuka” åtgärder för att få ett önskvärt resultat. Klubbarna måste ha en god dialog med supporterledare med målsättningen att få supportrarna att själva vilja ta bort hatfyllda och aggressiva budskap och skapa en mer positiv supporterkultur.

Svårigheterna för klubbarna att ta konflikten med de egna supportrarna ska inte underskattas. Det kan synas ligga en kortsiktig logik i att akta sig för att stöta sig med hejarklacken, då denna är så viktig för att skapa den stämning på matcherna som genererar publik som kommer för att just ”trycket” upplevs vara en manifestation av gruppens gemenskap och styrka. På lång sikt kan dock ett dylikt försiktigt tillvägagångssätt bli kostsamt.

Konsekvensen blir att klubben inte har någon möjlighet att komma åt problemen i dess linda. Det är den aggressiva och ibland hatiska stämning på vissa arenor, som i förlängningen inspirerar vissa individer att gå över gränsen. Ingriper man först när det sker, så gör man det för sent. Nyckeln är att angripa problemet preventivt. Om de aggressiva uttrycken försvinner från arenorna, och en nygammal sund positiv supporterkultur kan etableras på arenorna så kommer också våldet i klubbarnas namn, såväl på som utanför arenorna, minska och på sikt förhoppningsvis försvinna helt.

Fotbollsklubbarna själva är helt klart bäst placerade att påverka supporterkulturen, och bör ta de första initiativen. Om de inte gör detta riskerar de att urholka en stor del av sin attraktionskraft. Ingen klubb som associeras med våld kan på sikt ha framgång med att locka till sig sponsorer och med framgång nå ut till de vanliga åskådarna.

Annonser

Om Mons Krabbe
Jag är en liberal-konservativ skribent och samhällsdebattör. På denna blogg skriver jag artiklar om säkerhetspolitik, historia, samhälle och religion. Är aktiv inom Medborgerlig Samling, där jag sitter i styrelsen. Är talesman i Utrikesfrågor och i Integrationsfrågor för Medborgerlig Samling.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: