Böneutrop kränker individens rättigheter

DEBATT

(MED Bloggen 19 feb 2018)

 

Växjö muslimers ansökan om att få ha böneutrop från sin moské har rivit upp en ordentlig debatt. Mest anmärkningsvärt är kanske ändå det märkliga ställningstagande som kommunens handläggare tar, när det gäller böneutropen, vilket sätter fingret på ett problem i dessa sammanhang. Frågan om religionens roll i samhället och frågan om hur religionsfriheten ska tolkas, är för stor för att avgöras av ett miljö- och hälsoskyddskontor på kommunal nivå. Här måste riktlinjer dras upp på nationell nivå, och frågan ska givetvis avgöras med hänsyn till dess egentliga natur, och inte som en eventuell olägenhet.

Vad gäller frågan som sådan så är påståendet, från den lokala imamen Ismail Abu Helal, att det är en del av religionsfriheten att tillåta böneutrop, inte i linje med vår moderna syn på begreppet. Rätten att utöva sin religion får nämligen enligt denna syn, inte ske på bekostnad av en annan rättighet. Nämligen rätten att slippa att påtvingas religiösa budskap i det offentliga rummet och i sin egen personliga sfär. Tanken att man i sitt hem ska behöva höra religiösa budskap skalla mellan väggarna är fullkomligt absurd i ett modernt samhälle.

I ljuset av denna självklarhet måste man ifrågasätta Växjö kommuns ställningstagande, att det inte är någon principiell skillnad mellan böneutrop och oljudet från glassbilen. En besläktad jämförelse är likställandet av böneutrop med kyrkornas klockringningar. Biskopen Fredrik Modéus var inne på detta spår när han välkomnade både klockringningar och böneutrop över Växjö. Skillnaden är dock avsevärd, eftersom klockringningen inte för ut ett budskap, utan bara markerar en händelse, såsom ett bröllop eller en begravning, eller för att ange tiden. Klockringning har dessutom historiskt sett haft en bred användning som går långt utöver det religiösa. Rådhus har klockor, som ringer varje timme. Skolor hade förr klockor som ringde för att kalla barnen till lektion. Bruket att ringa i klockor har alltså långt ifrån endast en religiös betydelse, och kan knappast ses som ett fenomen som påtvingar landets invånare religiös propaganda, som är fallet med böneutropen.

Böneutrop kränker inte bara individens rättigheter, utan även är en signal om den tilltagande kamp om utrymmet i det offentliga rummet, som det normativt mångkulturella samhället tveklöst leder till. Denna kamp om utrymme är destruktiv och verkar för samhällelig splittring. Alla har rätt till sin egen tro, men utövandet av denna tro ska ske på ett sådant sätt att andra inte påtvingas densamma på ett orimligt vis. 

Imamen Helal säger att böneutropen är nödvändiga för att muslimerna ska kunna känna sig hemma i Sverige. Detta uttalande signalerar en djup oförmåga till insikt i varför så många muslimer har kommit till Sverige i överhuvud taget. Den stora förekomsten av politiskt dysfunktionella länder, sekteristiska konflikter och underpresterande ekonomier i Mellanöstern har en direkt anknytning till den stora roll som man har tillåtit religionen att spela i samhället. Den politiska oron och de frekventa inbördeskrigen kan knytas till just kampen om det offentliga utrymmet och makten över människornas liv. Vare sig man har flytt till Sverige från konflikterna i regionen, eller från den ekonomiska underutvecklingen, så är källan till problemen densamma: religionens makt över politiken!

Om man, som imamen, nu säger att man behöver ha mer islam i samhället för att kunna känna sig hemma så visar man att man inte har förstått problemet. Det är ibland förståeligt att närheten och de känslomässiga banden förhindrar en sådan här insikt, men då faller det på vårt samhälle, att säga stopp och belägg. Vi måste markera att Sverige är ett land där det offentliga är sekulärt och religionen är en privatsak. Vi kan inte tillåta att de tankemönster som bevisligen inte har varit gynnsamma för Mellanöstern, nu etablerar sig här.