Är det verkligen en lockande vision att vår framtid ligger i Afrika?

DEBATT

EU-federalisternas och den politiska globalismens okrönte ledare, Emmanuel Macron, gjorde i veckan en appell till Europas invånare (Se fotnot 1 nedan för en förklaring av globalism). Han varnade för nationalismen och ville förklara varför hans vision av EU, med en allt mer fördjupad politisk integration och en öppenhet gentemot Afrika, är det bästa för européerna.

Macron är den tomma politiska retorikens mästare! Han öser ur sig värdeord och kommer undan med att lova allt till alla, vilket han ironiskt nog i appellen anklagar motståndarsidan för. Det var så han fick fransmännen till att välja honom till president och det är så han avser förleda oss européer att välja globalismens väg. Frihet, skydd och framsteg! Under ”frihet”, lyckas han ”lova” både demokrati och förtryck av yttrandefrihet. Under ”skydd” lyckas han lova såväl gränsskydd som tvingande migration för medlemsländerna. Och slutligen, under ”framsteg” lovar han såväl socialt skydd som en migration som hans inspiratör Stephen Smith (se nedan) säger kommer krossa välfärden.

Min uppmaning till mina läsare är: Låt er inte bedras! Gör inte samma misstag som de arma fransmännen.

Det är ganska anmärkningsvärt att Macron vill inta ledarrollen för Europa, när han inte ens accepteras av sitt eget folk längre. Samtidigt kanske man inte ska förvånas, då han alltid har varit tydlig med att han ser sin mission som större än att vara Frankrikes ledare, en sann globalist som han är. På samma sätt som Obama ville framstå som en president för hela världen, på bekostnad av amerikanerna, så vill Macron vara detsamma för Europa. Amerikanerna sparkade bakut och valde in den mest nationalistiska presidentkandidaten man hade att välja på, som hans efterträdare, precis som fransmännen idag har tröttnat rejält på ”Solkungen”. En nationalistisk reaktion är att vänta i EU-valet och det är det han nu försöker förhindra, men redan i inledningen så sätter han foten fel, med hälsningsfrasen; ”Medborgare i Europa”.

EU är ingen stat och har inga medborgare, hur mycket han än vill att det ska vara så. De europeiska ländernas riktiga medborgare kommer visa honom detta den 26 maj.

Det fanns aspekter av EU-samarbetet som Macron tog upp som jag ser som självklarheter. Vi ska värna och vårda den inre marknaden och göra gemensamma satsningar på innovation. Europa är starkt om vi samarbetar, inom och utanför EU. Ta till exempel CERN. Ta Neuronprojektet, som ska lägga grunden för nästa generation av europeisk stridsflygsteknologi. Vi behöver göra fler sådana här satsningar. Både civila och militära. Vi behöver samarbeta i kampen mot organiserad kriminalitet och islamistisk terrorism och jihadism. Kollektiv europeisk säkerhet, är ett måste, ställda som vi är inför en osäker framtid, med en dalande supermakt som allt mer drar sig tillbaka från världen och kommer lägga sitt sista krut på Ostasien och ansträngningarna att ringa in utmanaren Kina. Här kommer banden till Europa kännas allt mer dimmiga. Inte minst i ljuset av förändringar i den etnokulturella sammansättningen av den amerikanska väljarkåren.

Snabbt kommer dock Macron in på spår som vi svenskar bör rygga tillbaka inför! Han vandrar från område till område, där vi bara måste samarbeta. Arbetsmarknadsåtgärder, socialförsäkringssystem, hälsovård osv. Inget bör stå bortom den centraliserade superstaten EU:s räckvidd. Det jag dock vill sätta strålkastarljuset på här är två oroande aspekter av hans tal: Åsiktsförtrycket och framtidsvisionen där Europa ska smälta samman med Afrika!

 

Åsiktsförtryck maskerad som frihet:

Macron säger sig vilja värna friheten och säger i nästa andetag att ”den demokratiska friheten att välja våra ledare genom val” är vår främsta frihet, trots att det enda vi väljer i EU-valet är ett ganska impotent europeiskt parlament, medan de riktiga ledarna står bortom väljarnas makt.

Bortsett från denna brist på verklighetsförankring så är det stora bekymret att han vill ”genom europeiska riktlinjer förbjuda alla hat- och våldsbejakande inlägg på internet”. En spontan motfråga blir troligen: Vad är det för fel med att förbjuda hat? Ja, som man säger, ”vägen till helvetet är kantad med goda intentioner”. Vi befinner oss just nu i en process, i större delen av Europa, där man kriminaliserar uttryck och analyser som anses kunna kränka någon, eller ses som rasistiskt och stigmatiserande. Det första problemet ligger i svårigheten att objektivt avgöra vad som är hat. Frågan blir väldigt snabbt politiserad och subjektiv. Risken med denna utveckling, som Macron så gärna vill skynda på, är att den grupp som för stunden innehar hegemonin inom samhällsdebatten och således tolkningsföreträdet, blir den grupp som kommer avgöra vad som är hat.

Exempel i sak är vår egen lag om ”hets mot folkgrupp”, som allt mer har kommit att användas som en blasfemilag, där kritik av islam allt oftare bestraffas med fängelse och böter. Även kritik av en öppen invandringspolitik kommer att betraktas som hat. Allt detta är dessutom i linje med FN-avtalet om migration, där det efterfrågades ingrepp av myndigheterna mot dem som kritiserar migration eller religioner. Intressant för dem som trodde att dessa paragrafer inte skulle påverka oss på riktigt.

I höstas accepterade EU-parlamentet en resolution som avkräver medlemsländerna att de ska förbjuda neo-nazistiska och neo-fascistiska organisationer och upprätta polisstyrkor som kan bekämpa hatbrott. Man kan undra vad som händer när dessa förbud ska upprätthållas av den vänsterliberala hegemonin? Alla som inte ställer upp på vänsterns världsbild idag är nazister! Ledarredaktioner på landets största tidningar, partiledare för stora borgerliga partier, ja hela det lilla liberalkonservativa MED är tvärnazistiskt, om vi ska följa vänsterns definitioner av nazism. I princip hela knippet av oppositionell högermedia på nätet är nazistisk enligt denna världsbild. Problemet med att staten (d.v.s. den som för stunden sitter i förarsätet) ska definiera vad som är hatbrott och vad som är nazism och fascism borde vara fullständigt uppenbart! Det är som att ta det första steget ner för en hal och mycket brant backe! Vi vet inte vart det kommer ända, men vi kan vara säkra på i vilken riktning det kommer gå och att det kommer gå allt fortare.

Hela vårt demokratiska system befinner sig i riskzonen, om vi fortsätter på den utstakade vägen. En demokrati måste kunna tåla att folk uttrycker sina politiska åsikter och en grupp människor eller enskilda individer, måste kunna tåla att man kritiserar deras livsåskådning, ja till och med att man smädar och häcklar denna.

Att detta steg, precis som Macrons budskap, är kopplat till FN-avtalet om Migration, kan man förstå genom att medlemsstaterna varken rekommenderas att förbjuda våldsamma vänsterextremistiska eller dito muslimska organisationer. Inte ens de som återkommande stör gatumöten som sker i god demokratisk ordning och organiserar gatukravaller, såsom ANTIFA, de egentliga fascisterna, eller de islamister som agiterar för att västerlandet och dess demokrati ska förgöras. Syftet med vad Macron föreslår, är att motståndet mot massinvandring och islamism, ska tystas ner. Helt i linje med vad FN vill att vi ska göra.

 

President Macron poserar med Europas framtid!

 

Ska vi dela framtid med Afrika?

Macron säger i sin appell att han vill se ett Europa vars ”blickar ut i världen ska vara vänt mot Afrika, som vi bör ingå en framtidspakt med” där européerna ska förmås ”acceptera ett gemensamt öde” med Afrika.

Han säger att vi inte ska vara defensiva gentemot Afrika, vilket rimmar med stycket om migration, där han säger att alla medlemmar av Schengenområdet måste vara ”solidariska” när det gäller mottagandet av migranter och att vi måste vakta ”våra värderingar” precis som våra gränser. Dessa värderingar ska tolkas som en vilja att med öppen famn ta emot dem som kommer. Macron hör till dem som ger läpparnas bekännelse till kodord såsom ”kontroll” och ”trygga gränser”, men vid närmare inspektion så går dessa inte väl ihop med hans större vision. Om man inte har en vilja att returnera illegala redan på Medelhavet, eller senast vid landstigningsögonblicket, så hjälper ingen ”noggrann kontroll” i världen, för då är migranten här för att stanna. Det finns knappt någon repatriering av illegala idag. Detta har EU bittert fått erfara. Avsändarländerna vill inte ta tillbaka någon som inte kan bevisa sin härkomst, så har dom gått i land så stannar dom.

Det är inte bara Macron som drömmer om en Europeisk-Afrikansk union. Eller en Europa-Mellanösternunion för den delen. Drömmarna om dessa utvidgningsplaner och allianser går decennier tillbaka och har många anhängare bland dem som kan betecknas som globalister, strävande efter allt större politiska sammanslutningar, som steg mot slutmålet. Det är lite märkligt dock, att han å ena sidan talar varmt om europeiska gemensamma värderingar, och i nästa stycke orerar om fördjupat samarbete och integration med Afrika, en kontinent med vilken vi delar väldigt lite värderingsmässigt och nästintill ingenting kulturellt sett.

 

Låt mig nu förklara vad det är för tankar som inspirerar Macron:

I april 2018 framförde Macron i direktsänd TV att ”befolkningsexplosionen” i Afrika kommer skapa en ”aldrig tidigare skådad tid av massmigration” med destination Europa. Han hävdade att som en konsekvens av denna massmigration kommer Europas och Afrikas öden att vara sammanbundna. Vi kommer att dela framtid! Han refererade till den fransk-amerikanska författaren Stephen Smiths bok, The Rush To Europe, som enligt honom ”mycket väl beskriver” det förväntade förloppet.

Smith bedömer att de nio miljoner afrikaner (från söder om Sahara) som lever i Europa idag, kommer växa till mellan 150 och 200 miljoner om 30 år. Han menar att vi bara befinner oss i inledningsfasen av en enorm befolkningsförflyttning.

Denna migration, menar han, har satts i rullning av vårt bistånd, som har skapat ekonomiska obalanser i de afrikanska samhällena. Samma bistånd som Macron nu vill öka på, trots att det bevisligen inte ger utveckling, utan bara korruption och lätta pengar för vissa samhällsgrupper.

Enligt Smiths analys, är det bästa möjliga utfallet av denna migration att det skapas ett multietniskt och blandat Europa. Det säger sig självt att invandring av den dimensionen skulle göra slut på den europeiska kulturen och snabbt förvandla den ursprungliga befolkningen till en sorglig minoritet.

Personligen är jag inte lockad det minsta av detta scenario, som Macron utan minsta motstånd planerar för. Jag kan precis som alla andra se hur vita behandlas i Afrika. Det i sig räcker för att säga nej, men givetvis finns värnandet av den europeiska kulturens fortsatta existens som huvudsaklig motivation för att ta upp kampen.

Vi delar som sagt väldigt lite med Afrika, vad gäller grundläggande värderingar och jag kan inte se annat än att Macrons scenario, där vi delar framtid med Afrika, med öppna dörrar inför migrationen från Afrika, inte ligger i vårt intresse. Däremot ligger det givetvis i en globalists intresse. Inget är mer av värde för en globalist som Macron, än att nationella identiteter luckras upp och det bästa sättet att uppnå detta mål är genom att använda migrationen som vapen.

Macrons nya profet, Stephen Smith, skriver att motstånd mot denna migration vore ”skamfullt” och rent av ”utsiktslöst” när de 200.000 som kommer årligen idag, förvandlas till ”tiotals miljoner”. I nästa andetag medges, trots allt, att migrationsavtalen med Turkiet och Libyen, har varit effektiva och att en ”fästning Europa” faktiskt kan bli framgångsrik. Det är just därför att denna linje får allt mer stöd runt om i Europa som Macron har gjort den aktuella appellen. Han vill stävja försöken att stoppa migrationen och de globaliserande krafter som han själv företräder. Om Europa ska ha en chans att stävja denna framtida massmigration till vår kontinent, så måste ett system sättas på plats nu, innan det uppstår en situation som vi inte kan hantera.

Som jag har sagt många gånger tidigare, så måste migrantbåtar vändas åter till Afrikas kuster, vare sig de fångas upp på havet eller når fram till vår kust. Vi måste helt enkelt anamma en ny syn på asylkonceptet, där ingen som tar sig fram på ett olovligt sätt ska tillåtas ansöka. Australien är här ett föredöme och i likhet med deras linje så finns det initiativ inom EU, i enighet med att externa mottagningsläger bör skapas. Fungerar detta inte så får vi helt enkelt bara bogsera tillbaka båtarna till avsändarkusten. Vi måste bli hårdare här, för annars kommer systemet krascha när migrationstrycket skruvas upp igen vid nästa migrationsvåg och det är bara en tidsfråga innan den kommer. Just nu håller politiker som Macron, Merkel och Löfven på med fördröjningar, så att vi inte ska hinna bli förberedda. Det är detta valet till stor del handlar om. Det handlar inte om frihandeln eller fred i Europa. Det handlar om huruvida den europeiska kulturen ska tillåtas överleva våra barns levnadstid, ja kanske till och med vår egen.

Macron försöker avfärda de nationalister, eller/och européister, som kan sänka hans plan för en blandning av de europeiska och afrikanska kulturerna, med att de saknar en vision. Han kör en halmgubbe när han menar att nationalisterna inte kan försvara ”vår identitet” genom att begränsa EU. Det finns dock ingen stark europeisk identitet som ska försvaras. En samhörighet, ja, men inte en identitet. Europas kultur är en kultur av nationer och nationella identiteter. Nationalisterna av idag vill försvara den europeiska mångfalden av nationella kulturer, mot den framväxande enfaldiga och intetsägande mångkulturella kulturmixen som globalisten Macron eftersträvar. Den nationalistiska visionen för samhället är både hållbar och historiskt beprövad (2).

De flesta nationalister, såsom undertecknad, vill även försvara den europeiska kulturen, eller civilisationen, om man så vill, om man inkluderar den politiska dimensionen, men detta görs INTE genom att förena Afrika och Europa! Den saken är säker. Om inte ställer upp bakom Macrons vision för utvecklingen, så se då till att rösta i EU-valet, och rösta rätt! Rösta inte på något av de globalistiska partierna, för då är detta precis vad ni får!

 

Noter:

(1) Politisk globalism (i resten av texten skriver jag bara globalism): Tanken att allt mer politisk makt ska flyttas till överstatliga organisationer i syfte att göra staten överflödig. Slutmålet för en sann globalist är en världsregering, en global valuta och ett FN med makt och befogenhet att agera militärt för att upprätthålla den här ordningen. Motståndaren till globalisten tror på principen att så många beslut som möjligt ska fattas så nära medborgaren som möjligt.

Storskalig migration mellan världsdelarna, helst från söder till norr, ligger oftast en globalist varmt om hjärtat, då det blir ett redskap för att sudda ut nationella identiteter, som står i vägen för överförande av politisk makt till överstatliga institutioner.

(2) En nyckel till Europas storhet, när vi började sprida vårt inflytande över jorden, var just de självstyrande staterna inom den västerländska civilisationen, i kontrast till imperierna som då dominerade såväl Kina, som Indien och Mellanöstern. I imperierna rådde likriktning och konformism som ströp utvecklingen, medan européerna konkurrerade med vandra om de bästa innovationerna och de mest vågade projekten.

Se ovan mer som lite kuriosa, men visst finns det något att ta med sig från detta. Europas länder ska samarbeta, men att fullständigt samstämma alla regler och skatter, tar ifrån länderna dess förmåga att bedriva den ekonomiska politik som kan ge konkurrensfördelar. Om federalisternas vision går igenom helt och hållet, så kommer Europas stater ha mindre chans att sätta fart på näringslivet lokalt än vad delstaterna i USA har, som kan till exempel reglera skatterna. Om det inte finns möjligheter att påvisa vad som fungerar och vad som inte fungerar, så kan systemet förstelna helt under betungande byråkrati och skattetryck. I USA blomstrar de stater som för en företagarvänlig lågskattelinje. Hur hade det gått om hela USA hade fört en politik som i Detroit och Kalifornien? Möjligheten till nyttig konkurrens bör således finnas kvar och fullständig standardisering behöver inte vara en god sak.