Ny inriktning för Bloggen!

Kära läsare!

 

Jag har låtit denna blogg slumra lite det senaste året. Huvudsakligen av tidsbrist, på grund av mitt politiska engagemang. Nu avser jag göra något av en reboot! Ett problem, som jag har insett, är att bloggen har blivit för tätt knuten till just det nämnda politiska engagemanget. Denna koppling ska nu upphöra. Bloggen ska åter vara för personer av alla tänkbara politiska inriktningar….ja de flesta i alla fall….och för dem helt utan.

2015/2016 när MED var ett helt nybakt parti, och med få sätt att nå ut till potentiella väljare, så var min, Ilans och Josefins bloggar de bästa kanalerna. Idag är situationen annorlunda, då MED nu har en FB-sida som följs av 20.000 och en MED Blogg som är mycket välbesökt. Därför kommer jag framöver inte skriva mina MED-texter på denna blogg, utan istället använda mig av dessa kanaler, såväl som av min egen politikersida på FB. De av er som är intresserade av MED går således inte miste om något, och ni som är ointresserade slipper helt!

Jag ser nu fram emot något av en nystart av bloggen och nedan följer några av de teman som kommer figurera här under de kommande åren:

– Sällan diskuterade aspekter av och perspektiv på första- och andra världskriget och tiden runt om kring! Ja, rent av lite historierevision, där det tarvas. Jag har studerat denna period till och från sedan tidig ungdom, men på senare år har jag kommit att omvärdera mycket. Detta kör igång redan under våren.

Civilisationers och stormakters upp och nedgång! Detta ämne har varit ett kärt barn sedan jag läste Paul Kennedy i gymnasiet och Oswald Spengler och George Modelski under min Lundatid, men jag har i princip inte skrivit någonting i detta ämne tidigare, men det ska bli ändring på det nu. Det finns lärdommar att dra och varningar att beakta för vår tid!

– Kulturhistoriska essäer om vad som präglat vår kultur, och hur den skiljer sig från den sydeuropeiska. Kvinnornas roller, etik och moral och politisk kultur och hur vi kan se resultatet av detta idag.

– Djupdykningar i den muslimska världen, med artiklar om slaveri, synen på krigsföring, dess roll i historien och den heta frågan om varför regionen brister i mental, social, ekonomisk och politisk utveckling.

Vår tids folkvandring! Perspektiv på vad som driver massmigrationen, vilka intressen som finns, vad den kommer göra med våra samhällen och vad som bör göras.

– Djupdykningar i ideologierna nazism, fascism och kommunism.

Dessa teman kommer få egna platser i sidofältet, så att det blir lätt att hålla koll. Givetvis kommer jag samtidigt fortsätta med mina vanliga kommentarer av den politiska utvecklingen i Sverige, USA, Mellanöstern, EU och Östeuropa och säkerhetspolitik i största allmänhet.

Jag hoppas att detta ska vara av intresse, men glöm inte: Det tar mycket tid att fördjupa sig och förbereda dessa texter. Överväg därför att sponsra mitt arbete med bloggen. Länk finns i sidofältet. Tack på förhand!

Annonser

De politiska eliternas arrogans och massinvandringen fick britterna att lämna EU

ANALYS

Brexit kommer nu att bli verklighet och politiska och ekonomiska eliter runt om i EU är förfärade. Hur kunde detta ske undrar de? Svaret är ganska enkelt: Europas folk känner en stor gemenskap med övriga européer och vill ha ett samarbete dem emellan, men det är en minoritet som vill ha en fördjupad politisk union, med förlorat nationellt politiskt självbestämmande. Detta har integrationsivrande politiska eliter aldrig förstått!

Många blandar ihop de allmänna EU-positiva känslor med ett inbillat stöd för EU:s politiska centralisering. När opinionsinstitut frågar; ”Är du positiv ställd till EU?” så svarar folk ”Ja” för att de vill vara en del av den inre marknaden och rörelsefriheten och för att man stödjer den generella fredsbevarande aspekten av samarbetet. Det betyder sällan att samma person stödjer klåfingriga byråkratiska tendenser i Bryssel och det europeiska superstatsprojektet. Än mer sällan innebär det ett stöd för EU-byråkraternas agenda att ta emot ca 1 miljon migranter per år till EU, eller den kravlösa expansionen mot syd och sydöst, som snart kommer resultera i Turkiets anslutning.

De ganska EU-positiva svenskarna röstade för en anslutning till EG, såsom undertecknad själv gjorde, men vi blev aldrig tillfrågade om Unionen! Om Euron ja, men inte om författningen och om den hela tiden fortskridande politiska integrationen! Spanjorerna som är beroende av bidrag från EU:s rika röstade så klart ja till den nya författningen, men Frankrike och Holland röstade klart nej. Anmärkningsvärt med tanke på att Frankrike var en av grundarländerna! Dessa nej kördes två år senare över av EU genom Lissabonavtalet och alla vidare folkomröstningar om författningen ställdes in. Frankrike och Holland är också samma länder där starka krafter nu ropar för folkomröstningar till stöd för att lämna EU. De politiska eliterna i EU tar inte ett nej särskilt väl och vi börjar se folkens reaktioner på detta förhållningssätt ta form nu.

Här vill jag lägga in två citat som illustrerar arrogansen och de bedrägliga avsikterna från EU-eliternas sida. Från Jean Monnet till Jean-Claude Junker finns en tydlig kontinuitet. Monnet, en av EU:s grundare sade 1952 så här;

”Europes nations should be guided towards the superstate without their people understanding what is happening. This can be accomplished by successive steps, each disguised as having an economic purpose, but which will eventually and irreversibly lead to an federation.”

EU kommissionens ordförande Jean-Claude Junker sade 2004, medan han var premiärminister i Luxemburg, följande, som för att påvisa att han var samma andas barn;

”We decide something, leave it lying around and wait and see what happens. If no one kicks up a fuss, because most people don’t know what has been decided, we continue step by step until there is no turning back.”

De integrationsvänliga statschefer som är chockade över Brexit och som har varit en del av detta föraktfulla förhållningssätt gentemot folkens vilja borde se sig själva i ögonen. Vad trodde dom skulle hända, när de bara fortskred med integrationsarbetet samtidigt som de ignorerade alla negativa reaktioner? Brexit är det logiska svaret på detta agerande!

Det är uppenbart att samma européer som vill vara en del av den inre marknaden, ofta inte vill vara en del av den fördjupade politiska integrationen. Istället resulterar den bristande lyhördheten, bland EU-eliterna när det gäller denna ovilja bland folken att ställa upp på deras politiska visioner, i en vidgande klyftan mellan folk och styrande. Den opinionsundersökning som utfördes av SIFO bland svenska väljare efter beskedet om Brexit illustrerar detta. 52 % vill stanna kvar i EU, troligen definierat såsom jag gjorde ovan, mot 31 % som vill ur, medan 52 % anser att EU är på väg åt fel håll, mot 14 % som ser en ljus utveckling. Detta betyder troligen som sagt att de vill vara en del av det ekonomiska samarbetet, men att de inte gillar den pågående centraliseringen av makt till Bryssel.

Nu ska det bli intressant att se hur de pådrivande krafterna i EU:s integrationsarbete reagerar. Det finns en del röster som reagerar med lättnad över att britterna lämnar, då man identifierar en grundläggande spricka mellan britterna, som vill ha frihandel, å ena sidan och den kontinentala synen bland fransmän och andra som vill se en mer statsinterventionistisk och protektionistisk ekonomisk politik å andra sidan. Dessa personer menar att EU nu står mer fritt att integrera utan ett Storbritannien som hela tiden har lutat sig på handbromsen. Här undlåter man dock att se att några av de starkaste yttringarna av motstånd har, fram tills nu, skett på kontinenten. Hur ska man blidka denna opposition? Eller tänker man bara köra på som om ingenting har hänt? Oddsen talar då, enligt min mening, för att EU då spricker inom en inte allt för avlägsen framtid.

Om den maktfullkomliga arrogansen gentemot superstatsmotståndarna var en av de avgörande faktorerna i att frammana Brexit, så var EU:s policy att uppmuntra till och acceptera en stadig massmigration till kontinenten från Afrika och Mellanöstern den andra faktorn. Det råder inget tvivel om att detta är en policy som majoriteten av Europas folk inte vill ha. Ändå framskrider eliterna även här i otakt med sina befolkningar.

Dublinöverenskommelsen var väldigt dåligt genomtänkt, om den var avsedd att lägga hinder för massmigration, men det var den ju inte. Skulle någon på fullt allvar kunna tänka sig att Grekland, Spanien och Italien skulle ta hand om alla migranter som kommer till Europa? Det var givetvis underförstått att de skulle släppa igenom alla dem som egentligen bara ville fortsätta norrut.

Var det ett rimligt system där ett par länder i norr skulle kunna locka till sig hela världens mindre bemedlade, medan länderna i söder skulle få ta emot anstormningen? Givetvis inte. Systemet var aldrig tänkt att fungera. Då skulle inte dessa länder ha fått locka migranter som de andra inte ville ta emot. Då skulle man istället ha tagit fram en gemensam officiell policy. Då skulle en gemensam yttre gräns istället ha fått ett riktigt skydd av gemensamma krafter.

I själva verket så driver EU-eliterna en agenda, som stöds av centrala aktörer runt om i Europa, som går ut på att EU ska ta emot 50 miljoner migranter fram till år 2050, om inte förr. Den eftersträvade migrationen underblåses av migrationskontor nere i Afrika, där EU-byråkrater matar ut budskapet till afrikanerna att alla är välkomna.

Är det konstigt om de européer som inte är intresserade av denna framtid nu gör uppror mot EU:s migrationspolitik och går så långt att de vill bryta ut sina länder ur EU-samarbetet? De som har skapat denna migrationspoltik bär också ansvaret för att EU nu rämnar sönder!

Ett nationaldagsfirande utan svenska inslag

DEBATT

Det pågår varje år vilda diskussioner i samband med nationaldagen. Många svenskar känner en motvilja mot hur dagens officiella firande ofta utförs. Det handlar ofta inte om att fira det land vi har och dess historia. Istället använder man, framförallt i storstäderna, firandet till att lyfta fram det mångkulturella projektets inbillade välsignelser. Denna form av nationaldagsfirande kan man se exempel på i bilden av programmet för ett firande i Stockholm stads regi, som bifogats nedan. Uzbekisk dans, somalisk sång och Bollywood. Ingen nationalsång eller annat svenskt inslag så långt ögat kan se. Här finns uppenbarligen en väldig klyfta när det gäller vilket samhälle vi ska ha framöver som, enligt undertecknad, löper mellan majoriteten och en minoritet med mycket medial och således också politisk makt.

Mångkulturellt firande utan svenska inslag i Stockholm

Mångkulturellt firande utan svenska inslag i Stockholm

Dom ytliga uttrycken för kultur, såsom mat, musik och dans, är inte viktiga i sig när det gäller integration, men valet av att fira nationaldagen med dessa uttryck från folks hemländer är en indikator om i vilken riktning man vill föra samhället. Dessa ytliga uttryck bildar nämligen spegelbilden till det som sker på djupet när det gäller de essentiella uttrycken för en kultur, närmare bestämt de värderingar som kulturerna bär fram. Valet av att fira nationaldagen runt om i landet, primärt i just de invandrartäta områdena, med dessa ytliga kulturella uttryck från hemländerna istället för att visa de invandrade hur vi firar i Sverige, är att säga till dem att vi inte ens vill att de ska lära sig om vårt samhälle.

Budskapet blir ganska tydligt. Om vi inte vill väcka deras intresse för ens de mer lättillgängliga och ytliga dragen av vår kultur, varför skulle vi då vilja att de tar till sig de lite mer svårlärda och djupa värderingarna såsom vår syn på demokrati, yttrandefrihet och kvinno-, barn- och homofrågor? Budskapet är som sagt ganska tydligt: Fira inte med oss svenskar så som vi brukar, lär er inte om vårt samhälle och bli inte en del av oss! Detta, och med detta menar jag hela den mångkulturella modellen, har fått och kommer fortsätta att få dramatiska konsekvenser för samhällets sammanhållning.

Ett samhälle som inte tror på sin egen samhällsmodell och sina värderingar kan inte på något sätt hoppas på att få andra att tro på desamma. Stefan Löfven ger läpparnas bekännelse till detta samhälle, men han menar det inte, då bevisligen inte gör någonting för att i någon egentlig mening integrera de som har invandrat till Sverige. Istället vräks pengar på allt som verkar för social och kulturell splittring av samhället. Ingen ska behöva anpassa sig till de normer som fram tills nyligen har varit rådande i vårt land. Detta är den underminerande normativa mångkulturella vision som han saluför.

Det enda sättet att återskapa det sociala kitt som tidigare fanns i vårt samhälle är genom att de som har invandrat hit på alla sätt uppmuntras att bli en del av den svenska kulturen. De ytliga uttrycken för en kultur är i sig inte en faktor i integrationen, men det sänder helt fel signaler om de offentliga firandena av nationaldagen fylls med dessa etniska kulturyttringar. Det säger som sagt; att välkommen till Sverige, här anpassar vi oss efter er!

En stat som inte längre tjänar medborgarna

Veckans stora nyhet är att polisen medvetet har filtrerat information till medborgarna i politiskt syfte. Polisen är således nu en aktör i det politiska spelet, som verkar till förmån för vissa intressens agenda. Nu befinner vi oss verkligen på ett sluttande plan. Poliserna ska, såsom statens alla andra tjänstemän vara opolitiska och objektiva i sin yrkesutövning. Polisen ska vara alla medborgares neutrala verktyg för upprätthållandet av lag och ordning. Den ska inte vara, såsom är fallet i en rad mindre utvecklade länder, ett redskap för en politisk elit, i dess strävan att behålla makten.

I ljuset av detta förefaller det en smula ironiskt när svenska medier kritiserar Polens nya konservativa regering för att undergräva demokratin genom för hård styrning av statliga medier, polis, säkerhetstjänst osv. Den enda skillnaden mellan Sverige och Polen är egentligen tidsfaktorn. Det Polen gör på några veckor, har Sveriges politiska elit gjort under loppet av decennier. Och detta till den grad att många, kanske de flesta, svenskar inte ens har märkt vad som har hänt. Sveriges politiska system är inte längre fullt demokratiskt. Långt ifrån fullt demokratiskt skulle jag nog säga. Vi får rösta, men utsätts för så mycket otillbörlig påverkan, filtrering av information och indoktrinering att man kan ifrågasätta om det val medborgarna gör vid valurnorna egentligen är fritt. Socialdemokraternas stora dominans av den svenska politiska scenen under 1900-talet tillsammans med den röda ungdomsrevolten på 60-talet lade grunden för detta förfall. Socialt lutande s.k. ”liberaler” har agerat nyttiga idioter under de senaste decennierna.

Det började med skolan, där våra unga från tidiga år marineras i vänstens världsbild; idéer såsom, att framgång och individualism är fult och staten ska ta hand om allt och alla, västvärlden bär skulden för all ondska i välden och föreställningarna om den normativa mångkulturens alla välsignelser får sjunka in ordentligt. Sedan tar medierna vid i bästa Pravdastil med var man kallar ”värdering” av vad medborgarna behöver veta. Den enda värdering som görs är vilken politisk agenda som nyheterna eller reportagen antas gynna. Att polisen nu tar del i detta arbete borde innebära ett uppvaknande även bland de djupast sovande. ”Ingenting ska ut”, säger polisen i sina interna direktiv, om flyktingars våldshandlingar. Koden ”291” gör att dessa ärenden hålls borta från de medier som redan själva sysslar med filtrering. I den demokratur vi lever i så finns det trots allt en del fritänkande journalister kvar och tidningar man inte har förlorat hoppet om, såsom Svenskan och GP, så för att hindra fritänkare där från att ”göra en grej” av detta så måste tydligen även polisen sättas in i ”arbetet” med att lulla svenskarna tillbaka till sömns igen.

För att återgå till parallellen med Polen, så kritiseras det konservativa regeringspartiet PiS för att styra de statliga medierna och andra statliga organ för hårt, men vad händer här? Vi har en rikspolischef som alldeles uppenbart är en politisk tillsättning för att genomdriva regeringens agenda, istället för att fokusera på upprätthållandet av lag och ordning. På vilket sätt är Sverige bättre än Polen? Vi har statliga medier, med chefer som är handplockade utefter deras politiska lojalitet, som blint och okritiskt propagerar för den politiska elitens linje. I Polen rensas ämbetsmän ut på löpande band, men i Sverige får ingen överhuvudtaget tillträda en position på statliga myndigheter såsom Migrationsverket utan att skriva under på värderingar som är i högsta grad subjektiva. På vilket sätt är Sverige bättre?

Staten ska skydda naturligt givna grundläggande värderingar, såsom människors lika värde, rättigheter och skyldigheter i samhället. Jämställdheten mellan könen. Allas likhet inför lagen. Samhällets sekulära principer. Demokratins grundvärden, såsom yttrandefriheten. För övrigt ska staten förhålla sig neutral inför politiska partiers eller intressegruppers värderingar. Statens resurser ska inte kunna användas för att gynna en subjektiv politisk värdering över en annan. Detta borde vara självklart i vårt moderna samhälle! Istället har vi ett politiskt system där staten inte tjänar alla medborgare i lika hög grad. Denna utveckling måste reverseras, annars bär vägen snabbt från en defekt demokrati till ett auktoritärt samhälle.

Osmaklig kravmentalitet i Fredriksberg!

Problemen med flyktingarna som inte vill acceptera sina boenden i Fredriksberg belyser en kravmentalitet som gör många uppretade. SVT har ett inslag där en man vid namn Mohammad Khaled säger;

”När vi kom hit insåg vi att det är långt från civilisationen, affärer, sjukhus och skola. Vi behöver någonstans att studera och ha ett bra liv. Vi kom till Sverige för att det skulle vara ”frihetslandet”. Vi tror att de har ljugit för oss.”

Det ryms så mycket dumheter i dessa få meningar att det är svårt att veta var man ska börja. Vad menar han med ”frihetslandet”? Att han ska få allting precis som han vill det och på andras bekostnad? Detta är ett tillfälligt boende. Så fort han har skaffat sig ett jobb, så kan han skaffa sig ett boende där han och hans familj hellre vill bo, på egen bekostnad. Det är ganska osmakligt att han inte kan vara tacksam för att Sverige har tagit emot honom och hans familj i de bostäder som finns tillgängliga. Det blir lätt så att man misstänker att han inte är en riktig flykting. Min bild av en krigsflykting är en person som flyr hals över huvud i avsikt att skydda sitt och sina näras liv. Borde inte fridfulla Fredriksberg vara en utmärkt plats att stanna upp och andas ut på? Borde han inte vara glad för att Sverige har tagit emot dem överhuvudtaget, istället för att omedelbart klaga på standarden.

Saken är också den att detta inte är en enskild händelse. Vi har sett ett flertal incidenter under den senaste tiden, där flyktingar vägrar lämna bussarna, eller protesterar högljutt mot boenden i glesbygden. Jag saknar en tydlig markering från statligt håll om det orimliga i sådana protester. Man bör tydligt stämma i bäcken mot denna osmakliga kravmentalitet. Under demonstrationen vid den lokala matbutiken som visas i ett att annat inslag hålls ett plakat upp där det står Respektera oss”.

Nej, skulle jag säga, respektera OSS, vi som via våra skattekronor betalar för ert uppehälle! De som kommer hit borde ha vettet och den goda smaken att inte kräva högsta standard av skattebetalarna. Vid ett tillfälle tidigare i år så var det en busslast unga män som vägra de bo, ens tillfälligt, på en upppiffad militärförläggning. Varför skulle de inte kunna bo där? Jag har själv, som så många andra svenska män, bott ett år på en sådan förläggning när jag gjorde militärtjänsten. Då tjänade jag mitt samhälle, nästintill gratis dessutom. Dessa män betjänas istället av detta samhälle, men bostäderna som passade för oss passar tydligen inte för dem!

Den vackra naturen runt Fredriksberg

Den vackra naturen runt Fredriksberg

Khaled klagar över att det är långt ifrån ”civilisationen”. Kanske skulle han ha begett sig till ett mer tätbefolkat land istället? I Sverige bor många i glesbygden, nära naturen. Det finns många värden i Fredriksberg som han inte bryr sig om att se. De fantastiska naturvärdena till exempel. Han och hans familj kan ju lära sig åka skidor när vintern kommer. På Wiki står det så här:

”Fredriksberg omges av skogslandskap med rikt djurliv vilket gör att turismen på orten är omfattande. Trakterna är bland de älgtätaste i Sverige och jakt- och fiskemöjligheter (med fiskekort) finns. Sommartid är vildmarksliv och strövmöjligheterna i skog och mark stora turistmål, vandrings- och cykelleder är utbyggda och stora delar av stigsystemen mellan de gamla finnbyarna finns bevarat. Orienteringskartor och guidning finns liksom kanotpaddlings- och badmöjligheter i flera sjöar och vattendrag. Vintertid är skoterleder och längdskidspår i området populära.
Den största turismaktören är Säfsen Resort, med 270 000 gästnätter årligen, vars alpinanläggning vid Solberget strax öster om tätorten också utgör ett stort turistmål under vinterhalvåret. Fredriksberg är en av de populäraste turistdestinationerna i Mellansverige och den fjärde största i Dalarnas län (efter Sälen, Idre och Siljansbygden)”

Lugnet borde vara en ynnest för en person som kommer från en krigszon, och naturen en gåva om man kommer från en uttorkad och fattig ökenmiljö. Men kanske det är så som Camilla Grepe, redaktör för Magasinet Bright, som träffsäkert ironiserar;

”Det här ställer frågan på sin spets: Ska vi överhuvudtaget acceptera att någon enda människa ska behöva bo i Fredriksberg? En ort som enligt uppgift har 700 bofasta, av vilka rimligen inte någon enda ska behöva utstå lidandet att stanna kvar på platsen. Hjälp Fredriksbergsborna att evakuera orten. Detta lidande har pågått länge nog nu.”

Ja, ingen borde tvingas leva utanför städerna i vårt land. Hu för den hemska och skogiga glesbygden. Ta dem därifrån omedelbart. Skicka dem på studs till närmaste krigszon, där de kan ha det så mycket bättre!

Nej, men skämt åsido, nu är det dags att staten och alla dess organ, såsom migrationsverket i främsta ledet, är tydliga med vad som gäller och vad som förväntas av dem som vi ger asyl till. Man bor där man har blivit tilldelad bostad, tills att man kan betala för en bostad med egna pengar. Den otacksamhet som uppvisas här vill vi inte se mer av. Den utgör ett hån mot oss alla. Valet bör vara enkelt, stig ur bussen eller så bär färden av till gränsen. Det är dags för en lite tuffare attityd helt enkelt! Det är hög tid att sätta ner foten.

Folkmordet på armenierna var den logiska slutakten i det Ottomanska rikets blodiga sönderfall

Folkmordet på armenierna och fördrivningen av grekerna utgjorde slutpunkten på det Ottomanska rikets hårdhänta behandling av dess kristna befolkning. I takt med att de kristna tröttnade på förtrycket och gjorde uppror mot det turkiska styret så pådrevs den ottomanska metamorfosen från mångkulturelt imperium till turkisk nationalstat. Intoleransen mot religiös avvikelse under den ottomanska tiden övergick till intolerans mot språklig avvikelse i den turkiska staten. Auktoritär kontinuitet med andra ord. 

Den 24 april utgjorde hundraårs-minnesdagen för det turkiska folkmordet på dess armeniska befolkning. Naturligt nog möter Turkiet mycket kritik för inte bara sin roll som armeniernas baneman, utan kanske framför allt för att landets ledare vägar att erkänna att det var ett brott i sig. Påve Franciskus hade ryggraden att deklarera att detta var ”det första folkmordet under 1900-talet”, varpå sultan Erdogan svarade med hotelser som mer påminner om den Ottomanska tiden, vilket kanske var just den signal han ville sända. Det anmärkningsvärda svaret ljöd: ”Jag fördömer Påven och vill varna honom att inte begå samma misstag igen”.

Erdogans Turkiet ser, för att citera Foreign Policy, ”mindre och mindre ut som en europeisk demokrati och mer och mer som en en-mans-autokrati i Mellanöstern.” Denna turkiska ledare, som i juni söker stöd i de generella valen för en reform som ytterligare stärker presidentämbetets makt vilket ger honom än mindre anledning att bekymra sig för den oppositionella sekulariserade alewitiska minoriteten och de partier som dessa dominerar, håller på att föra landet i en oroväckande riktning. Förtryck av press och yttrandefriheten, kvinno- och jämställdhetsfientlig politik, stöd till terroristerna i Hamas och den syriska jihadrörelsen och kanske mest oroväckande förtäckt stöd till IS och passivitet inför deras försök att massakrera kurderna i Kobane. Det senare visar att vad förnekanden av sina egna brott i historien kan leda till för politik. Utan en gedigen självrannsakan, en öppen diskussion om landets brott mot mänskligheten, kan landet inte utvecklas till en respektabel nation, såsom tyskarna har efter kriget. Turkiet i dess nuvarande skick, med dess nuvarande ledning hör inte på långt när hemma i Europa!

Turkiets försvarare, skyller det armeniska folkmordet och den senare fördrivningen av grekerna från Konstantinopel och Mindre Asien på krigen (VK I och Grek-Turkiska 1919-22). De menar att fördrivningen och folkmorden kan ursäktas med att turkarna försökte förhindra att fler landsändar skulle kapas bort av kristna på samma sätt som hade skett sedan serberna påbörjade sin frihetskamp med upproret av år 1804. De menar att behandlingen av armenier och greker var ett direkt svar på fördrivningar av muslimer från Balkan i takt med befrielsekamperna där. Det är sannolikt att turkarna kan ha sett på saken på detta viset, men det är inget försvar för deras oproportionella svar. I botten ligger en unken föreställning och vilar; att Muhammeds följare hade den gudagivna rätten att styra de folk som de hade invaderat. Dem som gjorde uppror, med självständighet i åtanke skulle inte visas någon pardon. Oviljan hos Erdogan och hans gelikar i Ankara att erkänna det brottsliga i folkmordet ännu idag avslöjar att de fortfarande bär på detta tankegods. De anser att det var turkarnas rätt att bestraffa de upproriska. De kan inte se att frihetskamperna var en legitim korrigering av ett ursprunglig övergrepp; den muslimska invasionen av regionen.

Det Ottomanska riket var under 1800-talet plågat av ständiga uppror, men inte bara från kristet håll. Lokala pashor, såsom den ökända Ali Pasha ”Lejonet från Ioannina”, trotsade centralmakten på olika håll i riket. Under sina 82 levnadsår karvade Ali Pasha ut en i praktiken självständig stat utifrån sin pashalik med säte i Ioannina, som täckte Albanien och den grekiska regionen Epirus. På randen till det grekiska självständighetskriget stod den sista konfrontationen där han faktiskt verkade, omedvetet, till förmån för det grekiska upproret, men när ett lönnmord fasciliterade det abrupta slutet på hans bana så uteblev konsekvenserna för hans allierade. Samma godartade slut mötte de bosniaker som 1831-32 gjorde uppror mot det Ottomanska riket i syftet att utverka självstyre för de bosniska muslimerna. Upproret under ledning av Husein Gradascevic ”Draken från Bosnien” (ytterligare ett färgstarkt tillnamn) var klart inspirerat av det serbiska dito från år 1804-15, som fick konsekvensen att Ryssland utkrävde autonomi för Serbien 1829. Medan serberna massakrerades och torterades i drivor efter sitt upprors nesliga slut, så fick de bosniska muslimerna inte erfara någon liknande hämnd från Sultanen. Det är tydligt att muslimer och kristna dömdes efter olika mallar. Det som verkligen är anmärkningsvärt är det faktum att denna praxis inte ändrades ens i relation till wahhabiterna, som inte bara gjorde uppror mot Sultanen, utan även utmanade hans religiösa auktoritet som Kalif och alla rättroendes ledare. Svaret borde ha blivit gruvligt, men i själva verket blev detta ytterst släpphänt. Det wahhabitiska samhällets ideologi utgjorde ju ett hot mot ett av riket fundament. Istället för att göra som man senare gjorde på Chios, d.v.s. döma befolkningen kollektivt, så nöjde sig den utsända egyptiska armen, som bekämpade wahhabiterna mellan 1811-18, med att endast eliminera emiren och ett fåtal religiösa ledare. Resten av det politiska ledarskapet och folket fick återgå till sina liv och snart var wahhabiterna tillbaka vid makten.

Grunden för den särskiljande hårdheten mot de kristna ligger i det ”kontrakt” som turkarna ansåg sig ha ingått med sin kristna befolkning. De kristna var ”skyddade” från omfattande politiskt våld (men inte vardagliga övergrepp och orättvisor) så länge de var lojala. Så fort de tog sig rätten, som bevisligen muslimer också tog sig, att göra uppror mot utsugning och förtryck för att kräva självstyre eller mer, så tog detta ”beskydd” omedelbart bort. De kristna skulle då påminnas om sin plats i hierarkin, om vilka som var herrefolk och vilka som var rättslösa.

"Massakern på Chios" av Eugene Delacroix, som tillsammans med Lord Byrons dikter gjorde mycket för att skapa opinion mot de ottomanska övergreppen

”Massakern på Chios” av Eugene Delacroix, som tillsammans med Lord Byrons dikter gjorde mycket för att skapa opinion mot de ottomanska övergreppen

När grekerna inledde sin befrielsekamp var det ottomanska svaret således logiskt: Den upproriska ön Chios intogs 1822 och befolkningen dömdes kollektivt till utrotning. 20.000 hängdes på plats och resterande 70.000 greker skickades till slavmarknader i öster. Resultatet blev en väldig upprördhet i Väst och Ryssland där man, korrekt, ansåg att det Ottomanska riket hade gått långt bortom vad som var legitimt i försvar av rikets suveränitet. Således var fröet sått till, inte bara dessa makters intervention för att säkerställa en självständig grekisk stat, utan även en långsiktig intervention i det Ottomanska rikets inre affärer med syftet att skydda de kristna invånarna från ytterligare barbariska övergrepp. IS av idag framstår i perspektiv av Chios och det senare folkmordet på armenierna som rena duvungar. Turkarna frossade i pålning, uppsprättande av gravida magar, slängandet av barn från kyrktorn osv osv. Det är tydligt vilka IS får sin inspiration ifrån!

Vem vet vad som hade hänt om turkarna inte hade svarat på de kristnas uppror med en sådan gruvlig grymhet? Kanske hade riket överlevt längre? Kanske hade inte så många muslimer fördrivits från Grekland Och Bulgarien? Klart är i alla fall att det fanns röster i Västeuropa som var vänligt inställda till det Ottomanska riket före Chios och en del till och med efter. Dessa, främst brittiska, turkofiler såg det så som att ottomanerna höll trätande kristna fraktioner isär genom sitt, som man menade pragmatiska, styre. De fick vatten på sin kvarn efter att ha bevittnat de oupphörliga bråken mellan olika kristna trosinriktningar vid Jerusalems heliga platser mellan munkar och präster, ofta med dödlig utgång. Om dessa personer hade levt i vår tid så hade de säkerligen tolkat krigen i f.d. Jugoslavien under 1900-talet i ljuset av det ottomanska tillbakadragandet. Vad de dock inte insåg var att det ottomanska riket, istället för att dämpa konflikter, fungerade som en tryckkammare där aversion byggdes på genom århundradena med anledning av den negativa särbehandlingen de kristna och den generella ekonomiska stagnationen som orsakades av rikets tilltagande reaktionära religiösa karaktär.

Det finns även anledning att invända mot det moraliska resonemang som jag tog upp tidigare; att grymheterna mot greker och armenier var ett svar på fördrivningen av muslimer från Balkan, vilket skulle ge dessa inte bara ett sken av politisk nödvändighet, utan även av moralisk rättfärdighet. Detta resonemang ställer dock begreppen på huvudet. Hur kan man likställa ett ockuperande folks ”rätt” att leva i ett land i en privilegierad position, med ett ockuperat folks genuina rätt till självstyre? Man kan tycka att det finns en preskriptionstid på invasioner och historiska övergrepp, men ur moralisk synvinkel finns denna inte när det gäller folk och nationer som har en bibehållen kontinuitet och som fortsätter att lida av dess konsekvenser. Turkarnas ”rätt” att styra över det Ottomanska rikets icke-turkiska domäner har aldrig existerat. De hade missbrukat sin position gentemot de erövrade folken genom ett inrätta ett religiöst apartheidsystem som bibehölls genom århundradena motiverat av de nämnda föreställningar om muslimerna som ett herrefolk. Om ottomanerna inte hade etablerat detta system så hade muslimernas framtid i balkanländerna troligen fått en betydligt ljusare utveckling än vad som blev fallet under 1800- och 1900-talen. Här handlar det inte huvudsakligen om kollektivt ansvar, utan det individuella ansvaret som var och en har haft för att ha levt som en del av en högre kast gentemot, ofta sina egna landsmän, motiverat av religionen.

Uppdelningen av den odlingsbara jorden på Peloponnisos kan tjäna som en illustration av denna samhällsordning. De 40.000 muslimerna på halvön, varav de flesta var grekisk-talande och konvertiter sedan lång tid tillbaka, ägde 300.000 hektar mark, medan de 360.000 kristna ägde 150.000 hektar. Med andra ord ägde den genomsnittliga muslimen 17 gånger mer jord än den genomsnittliga kristna jordägaren. Var och en muslim som levde i detta system kunde inte undgå att inse att detta är ett fullständigt orättvist apartheidsystem som man såväl individuellt, som förmånstagare av detsamma, som kollektivt bar ansvar för. Att muslimer fördrevs med anledning av detta förhållande och de upprepade folkrättsliga förbrytelser som turkarna utsatte de revolterande kristna för legitimerar således inte det våld som greker, armenier och andra östkristna utsattes för senare. Detta var givetvis inte ett resonemang som den ottomanska staten kunde förstå när det hela utspelade sig. Få ockuperande makter inser att dess egen ockupation är illegitim. Det man däremot kan kräva är att dagens turkiska regering ska kunna inse detta och sluta ursäkta folkmordet med moraliskt relativistiska resonemang!

En ohygglig bild av unga offer för massakrer på armenier 1895

En ohygglig bild av unga offer för massakrer på armenier 1895

Ursäkten att folkmordet på armenierna var ett svar på gerillaverksamhet till stöd för den ryska armen under det första världskriget faller också, då den Ottomanska regimen redan 20 år tidigare hade visat vad man var beredda att göra för att kväsa de armeniska strävandena efter likabehandling med muslimerna. 1894-96 genomfördes de s.k. Hamidiska massakrerna då uppemot 300.000 armenier slaktades i östra Anatolien. Detta kan betraktas som en generalrepetition inför det som skulle komma, eller som en sista varning till armenierna: acceptera en underlägsen position, eller dö. Då som 1915 kom starka protester mot dödandet och planer drogs upp över hur armenierna skulle räddas, men i slutändan kunde inget göras annat än att framföra protester.

Folkmordet på armenierna får utgöra den slutgiltiga domen över det Ottomanska riket. Det enda möjliga långsiktiga utfallet av det månghundraåriga religiöst baserade förtrycket av de kristna och herrefolkstänkandet blev ett sönderfall dränkt i blod. Blod utgjutet i namn av hämnd, blod utgjutet i namn av förakt för en undersåte som sågs som underlägsen i Guds ögon. Samtidigt som den ottomanska staten gick under i blodsorgier, så föddes den turkiska staten ur denna situation som en blodsfärgad fågeln fenix. En stat född ur oförätter mot sina kristna undersåtar som fortsätter i samma mentalitet via behandlingen av kurderna. Utrensningens och utestängandets logik fortsätter men nu med andra förtecken. Efter att ottomanerna hade rensat ut de kristna, kunde den nyfödda turkiska staten skapa sin identitet runt en turkisk nation. Kurderna, där många hade varit behjälpliga i övergreppen mot de kristna, blev nu dem som inte passade in. Det är samma skruvade tankegångar i ny skepnad: Att en ockupant förklarar ett ockuperat folks kamp för likaberättigande som illegal.

Jag skulle vilja illustrera det bisarra i det ottomanska moraliska tänkandet genom en jämförelse med ett kontrafaktiskt historiskt scenario: Tänk er att Nazityskland hade vunnit kriget och genomfört sin kolonisation av bland annat Ukrainas bördiga jordar. Huvuddelen har här portionerats ut bland tyskar och till nazismen ”konverterade” ukrainare. Århundraden senare börjar imperiet implodera tack vare såväl att ”de allierade” har återuppstått, som att ukrainska uppror har blossat upp. Nazister fördrivs från Ukraina under våldsamma former, till svar på såväl orättvisorna som råa tyska anti-partisan operationer med massavrättningar. Tyskland påbörjar då ett massmord på en polsk befolkning som börjar visa tecken på politisk rastlöshet, och fördriver de överlevande ner till Venedig, med motiveringen att de är på väg att ta exempel från sina slaviska bröder. En avnazifierad tysk stat skapas, efter fredsavtal med de allierade, som nu inkluderar hela det tidigare Polen. Hundra år senare kan denna tyska stat ännu förneka folkmordet på polackerna och driva tesen att det var ett motiverat självförsvar mot separatism, medan man väntar på att ett världssamfund som genom sin tystnad accepterar denna moraliska relativism ska uppta det nya Tyskland i sin varma famn!

Känns detta bisarrt? Då vet ni hur armenierna av idag känner inför hur världen hanterar Turkiets undanflykter och fortsatta agerande mot armenierna!

%d bloggare gillar detta: