Ska man se EU som Frankrikes revansch?

EU kan analyseras utifrån en mångfald av synvinklar. En av de väl utnötta är den fredsskapande tanken som har bidragit starkt till Europas nuvarande stabilitet och denna ska inte förminskas, men EU är idag på väg i en riktning som väcker andra associationer – Imperiet!

Kampen om kontinenten

Europas politiska historia de senaste 500 åren har präglats av försöken att skapa ett imperium som täcker större delen av kontinenten, eller åtminstone en politisk dominans över denna yta.  Från sena 1600-talet fram till och med Napoleon så var det Frankrike som stod för dessa försök, kort därefter följt av Tyskland fram till och med Hitler. Särskilt fransmännen har alltid sett sig som kallade att förvalta Karl den stores dröm, ett återskapat romerskt riket i kristen tappning. Därav den franska något skruvade självbilden och idéerna om att landet och dess ledare ska präglas av grandeur vilket inte går att banka ur den franska folksjälen, hur många krig de än förlorar. Den envisa spärren för dessa imperieförsök har hela tiden varit Storbritannien vars strategi har byggt på tanken att landet ska balansera det politiska brädet på kontinenten genom att stötta den imperiebyggande stormaktens motståndare. Under de två världskrig som föregick det vi kallar det ”första”, Ludvig XIV:s försök att dominera kontinenten 1688-1714(1) och Napoleons försök under Revolutions- och Napoleonkrigen 1792-1815, stod britterna i vägen med hjälp av sin flotta, sina ekonomiska resurser och sin förmåga till att forma, eller bättre uttryckt; betala för, allianser. Det habsburgska Österrike var under dessa två krig britternas mest nyttiga allierade i rollen som ”fiendens fiende”. Dessa konflikter, precis som kraftmätningen med den tyska autokratin under 1900-talet kan ses som en kamp mellan auktoritära krafter som sökte politisk kontroll över kontinenten och de mer demokratiska krafterna, när det gäller Storbritannien och Holland, som med tiden allt mer verkade för frihandel och ekonomisk integration. I britternas alliansnätverk fanns också det parlamentariskt styrda Holland och även Portugal som även om det inte hade dessa traditioner, sedan 1373 har varit bundna till Storbritannien i historiens mest långlivade allians(2). Under krigen mot Ludvig XIV och Napoleon och under det första världskriget stod portugiserna på britternas sida och för övrigt aldrig mot dem! De nordiska länderna anpassade sig snabbt när våra interna konflikter här uppe svalnat till fredligare vanor och hamnade snabbt i den mer liberala sfären under 1700-talet.

Frankrikes revansch

När Frankrike sökte ekonomisk integration med det besegrade Västtyskland så drevs de av en vilja att pacificera Tyskland politiskt. Den europeiska integrationen var inte en jämlik process, även om den har framställts så. Den drevs i huvudsak av fransmän som hade ett sårat ego på grund av hur Tyskland hade sparkat runt Frankrike under de två världskrigen. Det är svårt att bortse från att dessa franska politiker bar på tanken att Frankrike skulle återfå sin ”rätta” position i Europa igen.

Den nya Europeiska Gemenskapen bestod av Frankrike och de två besegrade axelmakterna plus Benelux. Detta kunde aldrig bli en jämställd relation. Frankrike red på framförallt det tyska dåliga samvetet under decennier. På sätt och vis gör de det fortfarande.

Man kan med glimten i ögat konstatera att detta ursprungliga EG till sin utsträckning var till förväxlingen likt Karl den stores rike (Frankrike, Västtyskland, Benelux och Italien från Rom och norrut).

Det är inte konstigt att Storbritannien först valde att stå utanför detta projekt, även om Churchill uppmuntrade det, då den konfliktrelation som behövde dämpas var den fransk-tyska. Britterna ställde sig som vanligt lite grand utanför och betraktade kontinenten från sina öar. Att låta sig bindas in i permanenta relationer kändes mycket främmande för britterna. Tyskland var nu ”balanserat” och inga mer ingrepp från deras sida erfordrades under 50-talet.

Istället bildade britterna den mer löst hållna frihandelsgruppen EFTA, som anmärkningsvärt nog, minus Holland, bestod av Storbritanniens allianssystem från de föregående 350 åren. Det alltid trogna Portugal, Österrike som jag nämnde ovan har tjänade som britternas kontinentala motvikt mot Frankrike och sedan de nordiska länderna, där Danmark gått i Storbritanniens och Hollands ledband sedan 1600-talet och det lite mer motvilliga Sverige som ändock sedan frihetstiden befann sig i den anti-auktoritära fållan. Hade Holland varit med så hade den gamla alliansen varit komplett. Detta kan ses som kuriosa och handlar till del om sammanträffanden, såsom när det gäller Österrike, men säkerligen inte när det gäller Portugal.

När sedan britterna i alla fall ville gå med i EG 1961, så hindrade Frankrikes de Gaulle dem med sitt veto. Man kan se det som en ”historiens återkomst” då den brittiska viljan att gå med var en av USA stimulerad tanke att Storbritannien borde gå med för att balansera den franska dominansen på kontinenten, som under de Gaulle var starkt fientlig mot det anglosaxiska inflytandet. Den episoden berättar väldigt mycket om de franska känslorna inför organisationen. EG var deras lekhage, där de som ensam ”segrarmakt” kunde domptera de betvingade axelmakterna. Franska presidenter tror att dom ännu idag kan styra och ställa med EU:s mindre stater, såväl som Italien och Spanien, när dessa vågar missbehaga Paris, med uttryck som att de ska ”utnyttja tillfället att knipa käft”. Ofta handlar det om att de har haft djärvheten att ställa sig på Storbritanniens eller USA:s sida i någon fråga.

Att britterna nekades inträde i EG under 12 år tolkar jag som en fransmännens hämnd för Ludvig XIV:s och Napoleons nederlag för brittiska händer. Nu var Europa deras och britterna skulle hålla sig borta. Man skulle kunna se EG som den slutgiltiga segern för den imperiebyggande makten på kontinenten. Balansen mellan kontinenten och de brittiska öarna hade äntligen förskjutits till förmån för kontinenten, nu när britterna stod där med mössan i hand. Äntligen skulle inte britterna kunna hindra att kontinenten enades politiskt, i det som sedermera utmynnade i unionen. Nu stod de utanför och fransmännen trivdes med sin makt.

Vad EU förvandlats till

1973 fick britterna detta till trots vara med, men att britterna är obekväma med detta medlemskap blir allt mer påtagligt för var dag som går. Detta i takt med att EU allt mer utvecklas mot den typen av byråkratiska imperier som de i svunna tider har bekämpat. För britterna blir det faktum att EU är sprunget ur den franska traditionen ett allt mer påtagligt faktum. EFTA var en organisation som syftade till att främja frihandel. EU förvandlas allt mer till en organisation för jordbruksskydd och ett byråkratiskt monster i fransk stil, som i enlighet med denna tradition är fylld med byråkrater som vill reglera varje detalj och förehavande inom ”rikets” gränser. Alla som har upplevt eller studerat den krångliga och omständliga franska byråkratin vet vad jag syftar på. Nu håller fransmännens kontinentala klon på att nå sin fulla ”potential”.

Frågan nu är vilket som blir EU:s öde? Vilken väg kommer Europa gå? Kommer Storbritannien och kanske andra medlemmar i norr lämna EU eller delar av samarbetet? Kommer även detta franska försök att ena Europa under sin ledning att falla sönder under sin egen tyngd? Risken är uppenbar, då EU numera mer ser ut som en försvarsmekanism, än en framtidsorienterad organisation, som inte ser ut att ha redskapen för att lösa Europas problem. Frihandeln i Europa, även om den återuppväcktes av EG, är inte beroende av denna för att överleva och skulle med all säkerhet klara att unionen kraschar. Vad har EU mer att bidra med? Strukturinvesteringar, EMU och billiga lån till Sydeuropa, som inte stimulerar mer än bubblor och skuldfällor? Det är upp till bevis, annars kan det skaka i grundvalarna.

Man kan se kartan av Karl den stores rike, eller britternas samlande av sina allierade i EFTA som kuriosa i sammanhanget, vilket det faktiskt är, men det som kvarstår, essensen, är att EG:s tillblivelse och utestängandet av Storbritannien, såväl som den nuvarande dragningen mot utträde på öarna präglas av denna gamla konflikt mellan handelsriket på öarna och det byråkratiska och hierarkiska Frankrike och drömmen om kontinental dominans.

Noter:

(1)    Nioårskriget 1688-97 + Spanska tronföljdskriget 1701-1714

(2)    Relationen länderna emellan går egentligen ännu längre tillbaka i tiden. 1147 hjälpte engelska korsfarare på väg mot ”det heliga landet” den portugisiska kungen Alfonso att befria Lissabon från morerna.

Vem är egentligen populist?

Svenska pappersmedier ältar begreppet populism, men de uppvisar en oförståelse för vad detta innebär och vem som är populist. Är det verkligen bara den nationalistiska högern som kan uppvisa populism? Om man ska tro svensk media och svenska wiki är det tydligen så. Sanningen är dock en annan.

Ordet populism kommer från latinets populus som betyder folk. Populism innebär att man vänder sig mot folket. Ofta anses populistisk politik vara opportunistisk och inte grundad i sunda analyser. Allt syftar till att vinna röster för stunden. Dess motsatts inom politiken är elitism, som innebär att den politiska eliten styr på det sätt som de uppfattar vara bäst.  Växlingarna och balansen mellan elitism och populism har präglat demokratin sedan dess begynnelse.

En elitistisk politik utformas utefter hur en specifik elit vill lösa samhällets problem. Därefter säljs denna lösning in hos folket. Givetvis med varierande framgång. Motsatsen, den populistiska vägen, innebär att man först tar reda på vad folket, eller en önskvärd målgrupp, vill och sedan rättar sitt politiska program efter deras vilja. På senare tid har detta element blivit en allt vanligare del av vår politiska vardag. I dagligt tal kallas detta fenomen amerikanisering av politiken, där detta är en mer etablerad form av politik.

Moderat populism

Moderaternas re-make av partiets politik kan ses som en mild form av populism. Moderaterna för en politik som syftar till att vinna över klassiska arbetarväljare. Problemet är dock att deras politik är en halvmesyr. Man sänker skatter för att stimulera folk att söka arbete före tryggheten i bidragssystemen, vilket attraherar de arbetare som har ett arbete. För att inte annullera resultatet av denna satsning har man dock övergett ansatsen att riva hindren för en mer mobil arbetsmarknad, såsom LAS. Resultatet har blivit att få nya jobb skapas och arbetslösheten sjunker inte som man har utlovat. Moderaterna är fångade i sin egna populistiska fälla där de gör allt för att tillfredsställa sin målgrupp men i den processen blir så pass låsta att de inte kan skapa en effektiv politik för att lösa det största problemet i samhället.

Den politiska elitens misslyckande

Istället för att uppmärksamma detta så målas Europas ”höger”nationalistiska1 partier upp som de enda populistiska krafterna i kontinentens politiska liv. Inget kunde vara längre från verkligheten. Sydsvenskan skriver att de s.k. högerpopulisterna vill ha enkla lösningar på den ekonomiska stagnationen i Europa och det demokratiska underskottet i EU, såsom att gå ur EU och stänga gränserna. Tydligen så har den mer genomtänkta politiken som har sitt ursprung i de politiska eliterna rönt så mycket större framgångar? Euron är tydligen en veritabel framgångssaga och de länder som står utanför såsom Sverige och Storbritannien som ett resultat av populistiskt fattade beslut lider svårt? De nationalistiska partierna vill minska EU:s makt över staterna och många vill gå så långt som att gå ur ur EU, men enligt vad jag har förstått så vill ingen återinföra inomeuropeiska tullar och beskära den interna europeiska frihandeln. Det är svårt att se hur Europas ekonomiska problem blir större av att byråkratin i Bryssel får sig en törn och att Euron som har försatt Sydeuropa i en sådan knipa begravs, eller åtminstone läggs på is. Det finns sannerligen populism och enkla och ogenomtänkta lösningar på komplexa problem i många av dessa ”höger”populistiska partier, även om detta oftast hör till deras vänstersida. Protektionism av dödsdömda industrier eller olönsamt jordbruk och höga skatter är inte högerpolitik. Det är vänsterpopulism!

Vänsterpopulismen

Reinfeldts felaktiga strategi åsido, så synes den mest genomgående populistiska politiken föras av vänstern, som jag precis har indikerat. Socialism är i sin essens populism. Individens egennyttiga behov ställs mot vad som är rationellt ur företagsekonomiskt och i förlängningen nationalekonomiskt perspektiv. Att för höga skattesatser underminerar produktionsbasen och därmed välståndet är en väletablerad sanning. Att de låsningar som inrättats för att skydda arbetstagare förhindrar flexibilitet och nyetablering på marknaden är lika välkänt.

Om man drar vänsterpolitiken till sin fullbordan, kommunismen, med beslagtagna företag och avskaffade incitament till personlig bättring och fullbordan så får man bevisligen ekonomisk stagnation och samhälleligt sönderfall. Detta står bortom diskussion i ljuset av 1900-talets erfarenheter.

Kärnan i Europas relativa ekonomiska nedgång kan summeras i dessa två punkter; skatter och arbetsmarknadsmässiga låsningar. De socialdemokratiska partierna i Västeuropa visade under de första efterkrigsdecennierna någon form av återhållsamhet eftersom den extensiva2 tillväxten tillät att resurser skummades av utan att denna tillväxt bromsades avsevärt. Efter 70-talet har dock då fler och fler branscher fått problem som en konsekvens av socialistisk populism och deras tillverkning har flyttat till andra delar av världen. Trots att problemen ackumulerats i denna samhällsmodell så har de socialistiska lärjungarna inte förstått att deras egen populism har orsakat situationen. Därmed kan inga lösningar nås. Istället har man förlitat sig på allt mer populism i formen av en politik som har syftat till att behålla sina tidigare arbetarväljare som numera har tvingats gå på bidrag. Bidragsystemet är numera vänsterpopulismens huvudsakliga vapen och kontinenten har stadigt drivits mot den ekonomiska avgrunden som en konsekvens av detta. Den högerväckelse som har pågått de senaste två decennierna skulle kunna avhjälpa dessa problem om det inte hade varit för att de själva är låsta i en form av populism, som jag berörde med fallet Reinfeldt ovan.

Godartad populism

Betyder detta att all politik som vill ge medborgarna service är fel? Naturligtvis inte, men det måste finnas en balans mellan personlig vinning och samhällets väl. Om man i strävan att vinna makten driver en populistisk politik såsom MP:s ”medborgarlön”, så ska detta fördömas som den skadliga populism det är, oavsett den politiska färgen. Att inbilla sig at bara SD kan driva populistiska tankar är oseriöst. Om staten inte hade slösat resurser på onödiga departement, slösaktig statlig drift och oväsentligheter så hade man haft råd med en rimlig form av populism, en populism som hade tillhandahållit det essentiella i samhället, såsom allmän sjukvård och ett rimligt skydd av samhällets svaga och gamla. Populismen blir skadlig först när det enda redskapet man har efter att ha slösat med samhällets resurser blir att beskatta till nackdel för tillväxten och samhällets rikedom för att tillhandahålla dessa essentiella tjänster.

Den nödvändiga balansen mellan populism och elitism

En sund demokrati behöver en balans mellan elitstyre och populism. Detta fungerar som en informell maktdelning. Med obalans riskerar den ena kraften ta över helt och detta med skadliga effekter i form av maktfullkomlighet och vanstyre.  

Som nämnts ovan så leder en fullkomlig populistisk politik till ekonomiskt haveri, på grund av att individen generellt tänker på sin egen situation främst, med samhällets väl på en distanserad andra plats. Många ser inte sambandet mellan sina egna löne- och förmånskrav och det faktum att deras arbetstillfällen lämnar landet. Här behövs en dos av upphöjd elitism, en förmåga till att se till näringslivets väl och nationens förmåga att skapa det välstånd som populisten bara tänker på att fördela.

En fullkomligt elitistisk politik är dock lika skadlig. EU kan ses som ett projekt där politiska eliter söker skapa oberoende från massornas behov och krav. Ett visst mått av oberoende kan vara av nytta när det gäller ekonomin. Vi har t.ex. en institutionaliserad elitism i form av expertstyret av Riksbanken. När det gäller EU så tycks denna elitistiska strävan ha tagits några steg för långt. Dessa steg togs när man gick från gemenskapen till unionen och när EMU instiftades. Få stater inom dåvarande EG folkomröstade om Maastrichtfördraget eller Euron. De regeringar som tillät folkomröstningar och fick nej från folken när det gäller unionen ignorerade helt sonika folkets syn på saken3. Resultatet är nu en vida spridd alienering inför det europeiska integrationsprojektet. Den ”högerpopulism” som nu växer mot detta projekt är i själva fallet i sak fullt rättfärdig, även om lösningarna pendlar mellan fullt sunda i det liberala lägret (UKIP) till direkt avsmakliga i det nynazistiska (Gyllene Gryning, Jobbik)4. EMU har misslyckats. Elitismen inom EU har misslyckats med att lösa de ekonomiska knutarna i Europa. Till stor del för att man på sitt eget (ironiskt nog) populistiska sätt att inte vill tala ärligt och öppet med Europas folk om att skatter måste sänkas, marknaden måsta avregleras, staten måste reducera sin roll, byråkratin och administrationen måste minskas och kanske mest smärtsamt; de sociala näten måste försvagas. Detta svider, men Europas folk måste inse realiteterna. Vi blir allt äldre, vår ekonomi allt mindre konkurrenskraftig och massiv invandring löser inte dessa problem.

Invandringsfrågan är den andra punkten där folket känner sig överkört av eliterna. Inget folk i Europa blev tillfrågat om huruvida de ville ha så pass stor invandring. De blev inte tillfrågade om de ville att en sådan norm-, krav- och principlöshet skulle vägleda detta projekt. De flesta européer skulle säkerligen rösta ja i en folkomröstning om invandring om detta hade inneburit att primärt de verkligen behövande, såsom utsatta etniska eller sexuella minoriteter och politiska flyktingar, hade välkomnats. Att de driftiga släppts in. Att de som var ärliga med sin identitet och sin situation och inte bränt sina pass skulle behandlas och de andra ratas. Och inte minst viktigt, att en vägledande princip hade varit att västerländska värderingar skulle respekteras av de nya medborgarna.

Som det är nu så har en stor motvilja mot projektet byggts upp, en motvilja som även drabbar de skötsamma, vilket är ytterst sorgligt. Sydsvenskan skriver d 27/10 att i 18 av 19 av OECD undersökta länder i Europa vill 50 % eller mer av folket minska invandringen (i Sverige 58 %). Detta är inget annat än ett massivt misslyckande för elitismen. Ett misslyckande för en ansträngning att genomdriva en politik som inte är grundligt genomdebatterad, där man istället hade kunde uppställt riktlinjer och krav som folket hade varit med på.

I summering; när eliterna tappar respekten för folket så följer en motreaktion, som den man kan se runt om i Europa idag. Denna kallas populism, men det är kanske, bortsett från de mer extrema elementen, till del en sund populism från folk som aldrig blev tillfrågade i de två största förändringarna av Europa under efterkrigstiden. Om denna populism går över styr och resulterar i en agenda som är skadlig på det vis som ohejdad populism bevisligen kan göra så vill jag först och främst klandra de maktfullkomliga eliterna för detta och inte de folk som känner sig överkörda.

Noter:

1)      Vilka oftast bygger på lika mycket vänster- som högerpolitik. SD och Front National kan utgöra exempel.

2)      Den snabba tillväxten mellan 1945 och 70-talet karaktäriseras av ekonomer som extensiv i det att den krävde mindre innovation osv då det var frågan om ett återtagande av den ekonomiska nivån från före kriget. Därefter; från 70-talet och fram tills nu, krävs det intensiv tillväxt, d.v.s. större insatser av innovation och utveckling av produkter, mer avancerad teknologi för att Europa ska kunna växa vidare och konkurrera med resten av världen och därmed ändar de ”glada dagarna” för kontinenten och tillväxtsiffrorna blir betydligt lägre. Endast Tyskland och ett fåtal länder i norr lyckades förbli relativt konkurrenskraftiga. I söder råder stagnation.

3)      Frankrike, Irland och Danmark. Tre omröstningar och tre nej. Danmark förmåddes att rösta om och rösta ”rätt”.

4)      Dessa ska uppenbarligen inte paketeras tillsammans som svensk media gärna gör.

%d bloggare gillar detta: