En urspårad revolution

Libyens nya ledare Mustafa Abdel Jalil deklarerade bara dagar efter Kadaffis död att alla framtida lagar i landet skulle bygga på Sharialagen. Detta ser jag som ett svek mot alla dem som har hjälpt till att befria landet från en vansinnig tyrann. Var de uttalanden som NTC gjorde i våras, då de beskrev rebellerna som moderata muslimer och sekulära, rena lögner?

Det verkar inte vara bättre. Hur kan NTC redan nu, innan några val har genomförts, deklarera att sharia ska råda? Är det inte en fråga för en konstituerande församling att ta ställning till?

Jalil har i efterhand försökt att släta över sitt uttalande genom att säga att libyerna är moderata muslimer. Moderata muslimer väljer inte att rätta hela det juridiska systemet efter sharia! Han eller hon väljer bort de intoleranta och hatiska delarna av texten och anpassar sitt leverne efter det moderna samhället. Sharia och moderat islam går per definition inte ihop. Jalil lurar ingen!

Själv hyste jag inga illusioner om sekulära och moderata muslimer som en dominerande kraft i rebellarmén, men jag stödde insatsen likväl av följande skäl;

 

–         Det libyska folket förtjänade en chans att få vara med och styra sitt land. Även en illegitim diktator skyddas tyvärr av FN-systemet så länge denna inte träder över gränsen. Kadaffi gjorde just detta, vilket gav de som ville och kunde möjligheten att träda in och ge makten till folket. Vi kan inte annat än hoppas att för deras eget bästa, libyerna inte går den väg de nu tycks ha stakat ut.

 

–         Hela idén om en självständig europeisk utrikespolitisk linje och ett säkerhetspolitiskt ansvarstagande för närområdet fick sig en nära på dödlig knäck i samband med inaktiviteten under kriget i Bosnien. EU-ländernas utrikespolitik har sedan dess fortsättningsvis präglats av feghet och principlöshet. När Kadaffis styrkor stod utanför Benghazi, med troliga utrensningar och möjliga massakrer bland de demokratitörstande upprorsmännen bara timmar bort så var detta Europas sista chans till upprättelse och en möjlighet till en framtida säkerhetspolitisk trovärdighet.

 

–         Det blev efterhand påtagligt att upprorsmännen, även de var kapabla att matcha kadaffitruppernas framfart bland oskyldiga och politiska motståndare. Men är detta ett skäl till att avbryta stödet för upproret? Överträdelser som dessa är lika gamla som krigsföringen självt och lika vanliga som de är oönskade. Detta är givetvis en stor besvikelse för alla som stödde interventionen, men vi får inte låta detta överskugga det faktum att denna insatts handlade om att i första hand förhindra en massaker (som var utlovad av Kadaffi själv) och sedan möjliggöra en övergång till demokrati.

 

Man skulle kunna hävda att NATO och det internationella samfundet har en liten liten del av ansvaret för den hämndorgie som nu vissa grupper från rebellarmen nu inlåter sig i. I min artikel från 3 april 2011 ”Ett krig utan mål”, skriver jag;

”Konsekvensen av ett utdraget krig mellan Libyens östra och västra halvor riskerar bli att en djup klyfta bildas mellan landsändarna och klanerna och att en försoningsprocess blir svår och kanske till och med omöjlig.”

Jag står fast vid att om NATO och dess allierade hade velat förhindra onödig blodsutgjutelse och framtida ”ont blod” mellan klanerna, så skulle man ha intervenerat med full kraft, inklusive marktrupper. Markstriderna hade varit slut på ett fåtal dagar, varefter de skulle ha dragits tillbaka, till skillnad från vad som skedde i Irak 2003. NTC skulle ha fått fatta beslutet grundat på de vilkor som NATO-länderna skulle ha ställt upp, d.v.s. full intervention eller ingenting. Självklart skulle NTC också fått gå med på att Libyen skulle betala insatsen i efterhand från de rikedommar som oljeindustrin genererar. Krig är dyrt och Europas bankrutta ekonomier har inte råd med dylika insatser utan att få ersättning för utgifterna.

Vi skulle aldrig ha medverkat till denna långa långa insats och den onödiga blodsutgjutelsen som blev dess konsekvens. Vi skulle har gjort det på rätt sätt, snabbt och kraftfullt och sedan överlåtit åt libyerna att reda ut hur dom vill ha sin framtid.

Nu när de visar sig ha ljugit oss rakt i ansiktet faller ingen skugga över oss. Det amerikanska talesättet; ”Fool me once, shame on you, fool me twice, shame on me” (som Bush jr. så komiskt snubblade på en gång) kan tjäna som illustration här. Européerna kan ha blivit lurade här, men lär inte göra om misstaget. Europa kommer inte ingipa igen för att främja demokrati i Mellanöstern om det visar sig att resultatet av demokratin blir islamism. Det blir Syriens befolkning som i första ledet får betala priset för denna utveckling.

Annonser

Vem hade rätt att avsätta Kadafi?

Denna artikel publicerades idag på Newsmill. Rubriken nedan är inte den jag själv ville använda. Den är vald av Newsmill.

Kritiken mot Nato i Libyen syftar till att svartmåla USA

(Newsmill 24 aug 2011)

Så är den alldeles för långa kampen mot Kadafi äntligen slut. Hemma i Sverige mullrar det ännu en gång från våra lärosäten. ”Nato har överskridit FN-mandatet” hävdar professorn i internationell rätt vid Stockholms Universitet, Said Mahmoudi i DN 23 aug. (http://www.dn.se/nyheter/varlden/nato-har-overskridit-fn-mandatet)

 

Mahmoudi menar att den internationella rättsordningen har tagit skada av det faktum att Nato har agerat utefter en generös tolkning av resolution 1973. Han bortser helt ifrån den skada den internationella rättsordningen hade åsamkats om en diktator som Kadafi hade fått slakta sitt eget folk utan påföljd från det internationella samfundet.

Det faktum att FN som normalt bakbinds av Kina och Ryssland i säkerhetsrådet inte kunde prestera en starkare resolution än 1973 är det egentliga problemet.

Vi ska vara tacksamma för att Nato trots allt lyckades avsluta stridigheterna genom att göra slut på Kadafis regim. Mahmoudi säger så här om den tolkning av resolution 1973 som han menar att Nato har brukat sig av;

”I resolutionen står det att Nato får vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda civilbefolkningen? Vad är en nödvändig åtgärd? Nato kan tolka det som att man skyddar civilbefolkningen genom att avsätta Khaddafi och ersätta honom med ett nytt statsskick.”

Efter att de inledande flygangreppen inte hindrade Kadafis styrkor från att t.ex beskjuta civila i Misrata eller angipa bergsbyarna i väster, så är det förståeligt att Natoländerna tolkar situationen på det viset att det enda sättet att förhindra vidare angrepp är att Kadafi störtas. Det är en generös tolkning av resolutionen, men den strider inte mot densamma. Var detta fel? Vad ville Mahmoudi att vi skulle ha för situation nu istället för att regimen har fallit? Ett utdraget inbördeskrig i stil med vad vi såg i Bosnien?

Mahmoudis ställningstaganade är mycket underligt och i mina ögon ytterligare ett exempel på en professor som använder sin position till att framlägga  politiska partsinlagor.

Den röda tråden verkar vara att allt som USA och västmakterna gör är fel. Även om resultatet är gott, så måste det vara fel någonstans, så om inte i resultatet så i metoden. Den sänder fel signaler hävdar Mahmoudi. Framtida resolutioner mot tex Syrien är i fara menar han;

”Du ser hur segt det har varit kring Syrien hittills. Ryssland har vid flera tillfällen fört fram synpunkten att det inte är någon mening med resolutionen, att Nato har gått över gränsen.”

Vad gäller sanktioner gentemot Syrien, så missuppfattar Mahmoudi situationen totalt.

Oförmågan i FNs säkerhetsråd att fatta ett beslut om sanktioner och eventuellt andra konsekvenser för Assads regim har inget med att Nato tolkade resolution 1973 på ett generöst vis att göra. Istället handlar det om två saker;

–         Ryssland, fullt medveten om vad resolution 1973 skulle kunna användas till, avstod från att rösta mot denna som en konsekvens av storpolitiska avvägningar. Syrien, vars arabsocialistiska regim sedan det kalla krigets tid har varit Sovjets/Rysslands trognaste allierade och en av deras största vapenkunder i Mellanöstern, hade Ryssland inga planer på att överge. Om de tvingas att släppa igenom en resolution som tillåter vapenmakt att användas mot Assad så blir detta ett stort diplomatiskt nederlag för Ryssland. Dock har Ryssland vunnit andrum genom att tillåta detta vad gäller Libyen som på senare år allt mer närmat sig västlägret. Rysslands ställningstagande i relation till Syrien har absolut ingenting att göra med hur resolution 1973 har tolkats av Nato. Detta exempel tjänar endast som retorisk ammunition i den diplomatiska kamp som nu tornar upp sig kring Syrien.

–         För det andra så borde det vara uppenbart att oviljan från USA att genomdriva en resolution med krav på att vapenmakt brukas mot Assads regim är den huvudsakliga orsaken till att ingenting har hänt så här långt. USA har i dagsläget varken den diplomatiska orken eller finanserna för att kunna intervenera i Syrien. Till och med den modesta interventionen i Libyen har till största delen överlåtits till övriga Nato. Syrien skulle potentiellt kunna bli en svårare nöt att knäcka. Även om det är osäkert hur stridsvillig den större delen av den reguljära syriska armen som nu är inaktiv hade varit i ett dylikt scenario, så hade denna i varje fall utgjort att betydligt svårare hinder än Kadafis hopraffsade legoarme. Således tittar USA och Nato åt ett annat håll och försöker vinna de strider som man kan och har råd att vinna i dagsläget. Realpolitiska strategiska överväganden styr just nu hur stormakterna agerar i relation till Syrien, inte rättsliga överväganden, som professor Mahmoudi gärna vill tro.

Mahmoudi  fortsätter med att även ge USA en känga för dess agerande under Gulfkriget 1990-91.

Citat nedan kommer inte från artikeln nämnd ovan. Det skickades till mig från DN som svar på min förfrågan om ett förtydligande av vad Mahmoudi hade sagt under intervjun appropå hur formuleringen ”alla nödvändiga medel” kunde resultera i mer våldsanvändning än vad som Mahmoudi anser vara nödvändigt.

”I fallet Irak-Kuwait var det klart övervåld man använde sig av. Det är en sak att tvinga Irak ut ur Kuwait, sen är frågan hur pass mycket våld som behövs. Det finns till exempel statistik om hur många irakiska soldater som bombades i onödan efter att man hade kapitulerat.”

 

Detta naiva och underliga uttalande av Mahmoudi har bara ett syfte. Nämligen att svartmåla USA och alliansen mot Saddam. Detta i relation till det mest lyckade agerandet från FNs sida sedan andra världskrigets slut. Ett av få tillfällen då FN kunde ge att otvetydigt mandat till att slå tillbaka uppenbar aggresion. Detta troligen endast på grund av att både Sovjetunionen och Kina befann sig i ett mycket sårbart läge och inte gjorde motstånd.

Vad vet Mahmoudi om krigsföring? Krig är brutalt och kaotiskt. Det finns många lagar som reglerar krig men få av dom åtföljs i realiteten. Krigets kaos skapar situationer då oskyldiga och civila dödas, soldater som försöker kapitulera dödas, eller soldater på den egna sidan beskjuts och dödas på grund av dålig sikt eller att allt går för fort och är för stressande för vad en människa egentligen klarar av. Detta var fallet i Gulfkriget liksom i alla krig som har föregått eller följt på detta.

Är dessa händelser ett bevis på att USA eller Nato medvetet använder sig av övervåld när de får stöd av en FN resolution med formuleringen ”alla nödvändiga medel”?

Ar det är inte istället på det viset att krigets dynamik är okontrollerbar för någon människa?

Men problemet är som sagt inte att resolution 1973 har tolkats för generöst utan att hela förloppet återigen har visat hur svagt skydd för mänskligheten FN egentligen är.

Det tog fyra månader efter resolution 1973 innan Kadafi föll. I mer än ett halvår har en liten obetydlig diktator hånat det internationella samfundet. Om det är några signaler som har sänts ut så är det att om man bara är något starkare än Kadafi så kan man troligen stå emot hela det demokratiska internationella samfundet. Hjälp och stöd kommer från giganterna Ryssland och Kina och en mångfald av mindre stater som till exempel Venezuela och Vitryssland. Stater som Nordkorea och Iran gör rätteligen bedömningen att de inte har någonting att frukta från demokratierna, oavsett vad de gör med sina befolkningar, eller vilka massförstörelsevapen de utrustar sig med.

Ett krig utan mål

Artikeln nedan publicerades idag på Newsmill.

Jag känner dock att  jag kanske måste förtydliga en sak. Givetvis finns det ett formellt mål i sig i sikte för de länderna som agerar under FNs mandat i Libyen, men problemet är att detta mål är en dimridå.

Det en stor skillnad mellan det officiella målet, att skydda civila mot Kadaffis styrkor, och det inofficiella målet som en del av aktörerna i FN-alliansen har, huvudsakligen från västeuropeiska Natoländer, nämligen att avsätta Kadaffi. Detta skapar förvirring och omöjliggör att en realistisk plan görs upp för att få ett avslut på situationen i Libyen. Ett antal av Natos flygattacker har utförts som direktunderstöd för rebellarmen när den avancerade från Benghazi västerut (26-28 mars), innan regeringstruppernas motoffensiv (29 mars-). Nato har bokstavligen plöjt vägen för rebellarmen.

Jag säger inte att detta är fel i sig, men det är inte vad FN mandatet avsåg att Nato skulle göra i Libyen. De Natoländer som vill använda FN mandatet till att försöka få bort Kadaffi har gjort en felbedömning. Rebellarmen är alldeles för svag för att kunna besegra regeringsarmen, hur mycket Nato än bombar flygplan på marken eller stridsvagnar som vågar sig ut i öppen terräng.

De styrkor som de aktörer som vill avlägsna Kadaffi har till sitt förfogande räcker uppenbarligen inte till för att uppnå detta mål. Inte heller räcker de till för att fullgott uppnå det mer begränsade målet att skydda de civila i Libyen.

Hade de styrkor de haft till förfogande räckt till såväl den öppna som den dolda målsättningen, så hade detta inte varit ett problem, annat än för det diktatur dikterade FN.

Eftersom detta inte är fallet så resulterar det i mycket dålig politik! Det leder till ett dödläge som inte bara kostar människoliv, men som även kan bli mycket skadligt för Libyen på sikt, vad gäller sammanhållning och nationsbyggande.

Det skadar inte bara Natos anseende, utan försämrar även det skamfilade FNs anseende, om detta nu är möjligt. Att Natoländerna fastnar i denna situation gör att de utstrålar svaghet och viljelöshet. De vill uppnå ett mål men de är inte beredda att betala priset för det.

Detta är anledningen till att USA vill distansera sig från kriget. Men hur de än försöker så går detta inte. USA är knutet till denna situation och kan nu inte förhindra att de får ta del av skulden, för ett misslyckande, som egentligen hör hemma i FN-högkvarteret och i London och i Paris.

Ett krig utan mål

(Newsmill 3 april 2011)

Den händelseutveckling vi ser nu är en del av förklaringen till att USA avvaktade med att intervenera i Libyen. Vid sidan av det faktum, att USA inte ansåg att det låg i dess bästa intressen att inlåta sig i krigshandlingar i ännu ett land i Mellanöstern, så är det den situation som vi ser nu, ett krig utan  mål, som från första början avskräckte USA från att deltaga.

Officiellt handlar FN insatsen om att skydda civila, men företrädare för ett antal Natoländer har mer än antytt att det också är önskvärt att avlägsna Kadaffi från makten. Skyddet av civila fungerar uppenbarligen inte, med tanke på händelseförloppet i Misrata. Ett avlägsnande av  Kadaffi finns det ingen ide om hur man ska uppnå. Interventioner som denna, utan samsyn om mål och utan tillräckliga medel är dömda att misslyckas. Det enda som kan rädda FNs ansende nu är en skänk från ovan.

President Obama är villrådig och splittrad, då han å ena sidan inte ville dras in i ytterligare ett krig, som dessutom från första tanke var mycket impopulärt bland det amerikanska folket, men å andra sidan inte ville vara den som sviker FNs principer om det internationella samfundets skyldighet att skydda civila från deras egen statsmakt, då denna utövar våld mot det egna folket. Obama har talat alldeles för länge och väl om behovet av att agera via FN och i samsyn med världens övriga stormakter, för att sedan bara dra sig undan.

Obama försökte sammanjämka sina båda positioner genom att låta USAs krigsmakt deltaga men samtidigt överlåta det operativa ansvaret till de europeiska medlemmarna av NATO och överlåta operationernas riktlinjer till FN. Denna kompromiss kan bara resultera i obeslutsamhet och dödläge. Givet de förutsättningar som har ställts upp, av FNs säkerhetsråds resolution 1973, så lär denna konflikt pågå under lång tid framöver, såvida inte  Kadaffi plötsligt undanröjs i en kupp, eller att USA av ”misstag” får in en träff på honom under en bombräd.

Den situation som USA befinner sig i nu, med ett åtagande utan en klar plan för hur man ska vinna och med politiska begränsningar på hur krigsföringen ska bedrivas är ett typexempel på den situation som den amerikanska militären inte vill befinna sig i.

Vi kan utgå från att den amerikanska militärledningen har framfört sitt starka ogillande till president Obama under hans långa period av velande.

Ända sedan misslyckandet i Vietnamkriget har höga amerikanska militärer propagerat för att USA aldrig ska gå i krig utan klara mål. Jag har full förståelse för den ovilja som den amerikanska militären känner inför halvmesyrer.

Militära interventioner ska i det längsta undvikas och man ska först pröva alla andra vägar, förutsatt att det finns tid till detta. När man väl går in så ska man vara klar över vilken sida man går in för att stödja och vad man vill uppnå och inte själv lägga ut hinder för att uppnå dessa mål.

Det som FN gör nu, agerar genom kompromisser mellan stormakternas olika intressen,  utan samsyn om målet eller någon som helst idé om hur detta ska uppnås, misskrediterar FN och hela det internationella samfundet.

Vi borde ha lärt oss från kriget i Bosnien, att det är starkt omoraliskt att sätta en glaskupa över en konfliktzon och låta kombatanterna göra upp där inne.

 Nu, i Libyen, precis som då i Bosnien är det en sida som har alla vapen och en sida som blir massakrerad. Det blir inte mindre våld på platsen av att man bakbinder händerna på den sida som är svagare. Istället tenderar balansen mellan civila och militära dödsoffer i konflikten förskjutas mot civila offer.

Nu säger jag inte att vi vet tillräckligt mycket om oppositionen i Libyen för att vi ska kunna säga med säkerhet vad de har för intressen och mål och om huruvida dessa är enbart berömvärda eller inte. Det är troligt att stamlojaliteter har stor betydelse här, och möjligen också synen på religionen i samhället. Vad vi dock vet är att Kadaffis regim, som den diktatur den är, inte har någon legitimitet alls, och när den nu hindrar folket i Libyen att få deltaga i det politiska beslutsfattandet med vapenmakt så står det klart för de flesta i väst vilken sida som vi ska stödja.

När vi nu väl har tagit ställning så finns det inte utrymme för halvmesyrer. Det blir ett militärt haveri och en humanitär katastrof.

Antingen ska det internationella samfundet inrätta en riktad blockad mot Kadaffis regim och samtidigt tillåta beväpning av oppositionen eller så får de som vill, tillåtas att intervenera på marken för att så snabbt som möjligt undanröja regimen. Konsekvensen av ett utdraget krig mellan Libyens östra och västra halvor riskerar bli att en djup klyfta bildas mellan landsändarna och klanerna och att en försoningsprocess blir svår och kanske till och med omöjlig.

%d bloggare gillar detta: