Metoo: Från stalinistiska utrensningar till övergrepp på den demokratiska processen

DEBATT

Metoo-rörelsen inleddes som ett svar på Harvey Weinsteins svineri gentemot kvinnor, hans utnyttjande av sin makt över kvinnor som ville ha en karriär i Hollywood, och som faktiskt var möjligt att pröva i rätten, då det i många fall handlade om våldtäkter som gick att bevisa. Snabbt skiftade dock fokus till allt från en hand på rumpan till anklagelser om grova övergrepp utan några som helst bevis. Anklagelserna mot kända såväl som relativt okända män haglade. Medierna älskade detta drev och publicerade utan hänsyn till principen ”oskyldig tills dömd”. Mäktiga DN spelade helt klart en roll i drevet som fick Benny Fredriksson att ta sitt liv, vilket chefredaktören Peter Wolodarski nu försöker vessla sig ur.

Mängder med välkända män fick lämna specifika positioner, eller helt dra sig tillbaka från rampljuset. Min känsla var den av en utrensning. Att aktivister tog tillfället i akt att få bort män från positioner, för att göra plats för kvinnor. Jag tänkte skriva om denna utrensning i höstas, men när Staffan Heimerson hann före mig med sin artikel om den ”Stalinistiska utrensningen”, så fick det bli skrivbordslådan. Nu kan jag dock inte hålla tillbaka pennan längre. I denna utrensning kunde man se de typiska vänsteraktivisterna, i ledande roller. För dem spelar saklighet och rättvisa liten roll. Ändamålen helgar medlen. Detta ser vi gång på gång. För mig, är det horribelt att människor ska få sina liv förstörda av anklagelser som inte kan styrkas, där offren och vittnena ibland till och med är dolda. Detta undergräver fullständigt vårt rättsväsende. Ingen av de anklagade männen skulle ha tvingats lämna sina positioner utan att ha blivit dömda i en rättsprocess. Vi har väl ändå inte redan nått punkten av fullständigt pöbelvälde? Är Sverige inte längre en rättsstat? Svaren hänger i luften.

Anledningen till att jag nu tar upp denna tråd, är utvecklingen i USA, där Brett Kavanaugh inför utnämningen till en plats i Högsta domstolen, har utsatts för denna typen av anklagelser, som gäller påstådda händelser för så långt tillbaka som för 36 år sedan. Precis som när det gäller fallen i Sverige uppstår frågan: Varför väntar man så här länge med att komma fram med anklagelser? Troligen vet man om att dessa inte skulle hålla vid någon som helst form av rättslig prövning. Det enda vittnet till Dr Fords anklagelser säger, i ett skriftligt uttalande, sig inte minnas någon sådan händelse som hon beskriver. Ingen av hans studiekamrater eller arbetskollegor kan säga att de sett honom utföra sådana här övergrepp.

Han får inte veta vilken plats eller vilken tidpunkt han ska ha utfört det påstådda övergreppet på Dr Ford. Han kan därför inte försvara sig. Samtidigt anser rösterna i vänsterdrevet, bland dem media och demokratsenatorn Blumenthal (se videon nedan), att han har skyldigheten att bevisa sin oskuld. OMVÄND bevisbörda alltså! Bortsett från vad detta gör med hela synen på rätt, hur ska han kunna försvara sig, och till exempel påvisa var han inte var om han inte får veta var och när han anklagas för att ha utfört dessa övergrepp? Bisarrt? Ja, det är bara förnamnet.

Metoo har alltså blivit politiskt. Inte längre är ”bara” individer i fara för att utsättas för en rättsvidrig behandling. Nu är även hela vårt politiska system i farozonen för att manipuleras av rättsvidriga processer. När får vi se denna utveckling i Sverige med? Bara en fråga om tid, då allt som skapas i USA, för eller senare tar sig över Atlanten.

En ytterligare drivkraft för dem som hausade metoo i Sverige, misstänker jag starkt, var att flytta fokus mitt i en tid då våldtäkter utförda av migranter från Mena, diskuteras intensivt. Inte minst eftersom ledande aktivister i rörelsen, som sagt, ofta härrör från de vanliga vänsteraktivistkretsarna. Detta var lite för lockande, för att de skulle kunna låta bli. Vad kan passa deras narrativ, att alla män beter sig lika illa, bättre än att folk i gemen får bilden av att var och varannan vanlig man i Sverige är en sexbrottsling?

Nu är det hög tid att reagera! Högern måste våga stå upp mot dessa angrepp på allt vad som är rättvist och rimligt! Det här är en liten del av en större kulturkamp, om makten över formandet av vår världsbild. Vänstern skyr inga medel för att tvinga igenom sin bild och vi till höger måste ta upp den kampen. Rättsstaten måste försvaras till varje pris och ingen ska behöva lida av anklagelser som de som framfördes i metoo utan att först vara dömd för vad de har anklagats för.

 

Annonser

Populismens seger ger oss fyra år till med svikna löften, samhällssplittring och lugnande godnattsagor!

KOMMENTAR

Så var valcirkusen över, för denna gång. Resultatet var minst sagt oväntat, men det är en annan historia. Det man kan fastslå, är att valet präglades av populism. Det präglades av en kamp mellan två typer av populism: en nyttig och en skadlig.

Den nyttiga populismen är ett uttryck för informationsflödet mellan politiker och folk. En funktion genom vilken demokratin får ny energi och vitalitet. Den innebär att politikerna faktiskt lyssnar på vad väljarna prioriterar och vill se för utveckling i samhället. Detta innebär inte att de formar sin politik precis därefter, om den inte går att genomföra, men att den i stort vägleds av vad folkmajoriteten vill i essentiella frågor.

Den skadliga populismen består i att partierna gör vad som helst för att bli valda, vilket medför att de driver en politik som inte är realistisk och förankrad i fakta och en förståelse för samhällets mest grundläggande processer. Politiken går ut på att lova, lova och lova lite till, med vetskapen att man aldrig kommer kunna leverera eller hålla det som man lovat. Man lurar helt enkelt väljarna i kallt blod. När det sedan inte går som utlovat, så följer ursäkterna som grundar sig på ”oförutsedda omständigheter”. Problemet är att dessa omständigheter ofta inte alls är oförutsebara, om man, som sagt, bara förstår samhällets grundläggande processer. Det finns så klart skadliga populister som inte vet, men de flesta är bara cyniker som mer än väl vet att de inte kan hålla sina löften. Såsom bensinskatter som inte skulle höjas, eller sjukvårdköerna som skulle försvinna i ett nafs. Man lovar en fungerande integration, social harmoni och starka samhällsfunktioner. Man lovar ordning, men levererar kaos! Likväl tycks väljarna inte ha reagerat. I alla fall inte i tillräcklig omfattning.

Den skadliga populisten söker röster genom att lova allt till alla och delar ut förmåner till så många grupper i samhället som möjligt. Den är på så vis tätt knuten till identitetspolitik. I denna valrörelse har vi bland annat sett sena beslut om höjt bistånd till länder varifrån det finns många migranter i Sverige, eller ännu mer direkt, bidrag till deras etnoreligiösa föreningar här hemma. Hillary Clintons presidentvalskampanj utmärkte sig på detta viset med utspel till alla etniska subgrupper i USA, utom de vita vill säga. Denna identitetspolitiska populism verkar givetvis splittrande för samhället. Sina egna utlåtande till trots, så var det Obama och Hillary som fördjupade rasklyftorna i USA. Trump utgjorde helt enkelt motreaktionen på denna politik. En reaktion som illustrerade att vita också ansåg att de hade intressen. Som Alexander Bard många gånger har framfört; om man splittrar samhället i raser och etniciteter och gynnar minoriteterna över den vita majoriteten, så kommer givetvis också dessa vita för eller senare kräva sina särrättigheter. Vill etnicitetssplittrarna verkligen ge sig in på denna väg, istället för att förstärka ett samhälle där alla har samma rättigheter?

Inte alla partier är populister, nyttiga eller skadliga. Vissa säger till väljarna exakt vad de inte vill höra. De hårda sanningarna. Detta går dock sällan hem i stugorna. I alla fall inte förrän det blir riktigt illa ställt med ett lands essentiella institutioner. Detta är demokratins grundläggande problem. Genomsnittsväljaren vill bli ljugen för. Vill bli bedragen! På något undermedvetet plan vill väljaren i gemen, vaggas till ro och få höra från sina politiker att allt är bra och att lösningen finns runt hörnet. Att inga uppoffringar behöver göras och man lugnt kan lita på att politikerna klarar detta. Här finns det, milt uttryckt, en utmaning.

Nu blev resultatet av valet att den skadliga populismen till höger såväl som till vänster förblev intakt vid rodret, medan den nyttiga populismen strandade likt en blåval på stranden och den för samhället, så essentiella, realistiska politiken aldrig gavs en chans. Jag tycker synd om Sverige! Fyra år till med svikna löften, samhällssplittring och lugnande godnattsagor.

Min kandidatur till Riksdagen!

Bästa bloggläsare!

Det har nog inte undgått er att jag kandiderar till riksdagen med Medborgerlig Samling, som nummer 4 på listan. Så här dagen innan valet så vill jag i korthet förklara lite av det jag vill verka för om ni väljare beslutar att skicka mig till Stockholm:

1) Bekämpa den socialistiska hegemonin i samhället!

Samhället är, efter decennier av vänsterdominans, fullständigt genomsyrat av socialistiskt tankegods. Samhället brukar deras tolkningar och använder deras lösningar. Rättssystemet, skolan, integrationen osv fungerar inte och kommer inte fungera heller, förrän vi städar ut detta tankegods. Vi kan inte heller ha en situation där hela nyhetsförmedlingen, och därmed formandet av befolkningens världssyn, ligger i vänsterns händer. Nyheter ska förmedlas på ett neutralt sätt. Går inte det så får SR/SVT läggas ner!

2) Stå för en sund integrations/anpassningspolitik!

Vi måste skrota det mångkulturella samhällsexperimentet, som har skapat så mycket inre slitningar i vårt samhälle. Jag, som politiker, står upp för det västerländska samhället och kommer motverka alla försök att underminera det. All integration i vårt samhälle, måste bygga på anpassning till detta västerländska samhälles värderingar.

3) Stoppa alla försök att underminera den sekulära staten!

Som en konsekvens av invandringen från den muslimska civilisationssfären, så har utmaningen mot den sekulära och opartiska staten ökat i omfattning. Ingenting talar för att denna utmaning kommer minska i styrka under de kommande decennierna. Särskilt inte eftersom den understödjs av politiska krafter till vänster, som söker framgångar genom oheliga allianser. Islam är en samhällsideologi lika mycket som det är en religion. Det är en samhällsideologi, vilken som kollektiv kraft, idag manar sina följare att styra bort vårt samhälle från dess nuvarande demokratiska och sekulära hållning. Detta måste vi vara medvetna om och aktivt bekämpa och det är min avsikt!

4) Kraftigt reducera invandringen!

Europa, och vårt Sverige inte minst, kommer under de kommande decennierna utsättas för ett migrationstryck som får de senaste decenniernas att framstå som måttligt. Konsekvensen av befolkningsexplosionen i Afrika och dysfunktionella samhällen och sociala strukturer i Afrika och Mena, bli att vi befinner oss i inledningen av en ny folkvandringstid. Vi har ett beslut att fatta, som folk. Ska vi acceptera att Europa och dess politiska och sociala kultur förändras för alltid, eller ska vi säga nej? Mitt svar är att det räcker nu! Den migration vi redan har tagit emot, från utanför Europa, har överlag varit negativ för Europa och Sverige. Vi behöver en migrationspaus. Inte bara under några år, utan under några decennier! Återvandring måste också bli något som vi, som är politiker, verkar aktivt för. De som inte vill bli en del av vår civilisation eller respekterar vår nationella kultur, bör uppmuntras att lämna landet.

5) Ett starkt oberoende och ett fördjupat Nordiskt samarbete!

Vi ska värna vår demokrati och principen att så många beslut som möjligt ska fattas så nära medborgaren som möjligt. Folkomröstningar ska bli lättare att genomföra. Sverige ska återta så mycket politiskt oberoende som möjligt och öppna för att omförhandla vårt medlemskap i EU. Vi ska INTE lämna EU, men vi kan mer än väl återställa vår relation till densamma till en tidpunkt där medlemskapet handlade om frihandel, fri rörlighet och samarbete. Vi ska fördjupa vårt samarbete med de Nordiska länderna, med vilka vi har en djupare värdegemenskap, som vi inte delar med Sydeuropa på samma sätt. Ett avsevärt förstärkt försvar ska göra det möjligt att ha ett meningsfullt försvarssamarbete med Finland och möjligen även de baltiska staterna. Med Norge och Danmark bör vi diskutera ett framtida valutasamarbete. Tillsammans är de Nordiska länderna starka!

Jag har genom åren hört synpunkten från många av er blogg-läsare, att jag bör verka i riksdagen. Nu har ni som tycker så, möjligheten att skicka mig dit! Rösta på MED och Kryssa Krabbe!

%d bloggare gillar detta: