Om hur relativismen försvagar västerlandet

Maria Schottenius skriver med fasa om den brittiska filosofen John Armstrongs presentation om värden som vi bör hålla högt och verka för i vår civilisation. Hon säger så här om Armstrongs presentation inför de samlade lärda från bland annat Oxford, Cambridge och Columbia University:

”Några såg helt chockerade ut. ”Vi”. Vilka vi? ”God”. Vad är det? Hur definieras godhet? Och vilka är de andra som ska civiliseras av oss?”

Detta är post-modernistisk kulturrelativism i sin renaste form. Gräddan av kultureliten tvingas fläkta sig efter chocken att någon vågar påstå att det finns något objektivt gott, att det finns något objektivt rätt och fel, att vi överhuvudtaget någon gång kan eller får ta ställning och göra en moralisk bedömning av vår omvärld.

Schottenius frågar sig vem som har rätten att definiera vad som är goda kvaliteter? Ingen, tydligen, som hon ser det! Alla, som jag ser det! Alla gör det och alla kommer att göra det, utom vi i väst. Nu är det inte primärt kulturer emellan som Armstrong syftar på, men det är den tanken som får Schottenius att rygga tillbaka så häftigt. Bara tanken på att vi i väst skulle lägga en värdering på andra kulturer ger henne vibbar av överlägsenhet och kolonialism. Ja, hemska tanke, att britterna när de kom till Indien såg änkebränningarna som något objektivt vedervärdigt och satte stopp för fenomenet. Indierna av idag förbannar dem säkerligen fortfarande för detta intrång av ”västerländsk moralisk överlägsenhet”, denna negativa värdering av vissa inslag i deras kultur.

Nu syftar Armstrong dock huvudsakligen på den inre processen i en civilisation och kampen för bättre värden inom denna, men hans argumentation gäller givetvis även för kulturer och det är kanske där diskussionen är som mest intressant, att döma av reaktionen. Men likväl, de värden som Armstrong sätter högt i en individ, såsom; rationell, empatisk, kontemplativ och med förmåga till självkontroll, sätter jag lika högt i en kultur som i en individ. Vem vill leva i en kultur som omvänt är; irrationell, oempatisk, impulsiv och styrd av raseri och andra känslostormar? Nu är det så att Armstrongs idealbild är något som aldrig kan eller bör bli verklighet. Alla, såväl individer som kulturer, bär på en dualism, en kombination av gott och ont. Frågan berör balansen dem emellan, inte huruvida den ena ska helt betvinga den andre eller inte. Även om civilisationen förutsätter att de goda egenskaperna dominerar så behövs ett visst mått av emotion, för att förmå individ och kultur att försvara förnuftet. Lite primitiva kvaliteter måste finnas kvar i civilisationen, annars kan den inte försvara sig och går under.

För att återvända till Schottenius fråga om vad som är godhet: Självklart finns det en objektiv sanning, men kommer alla se den? Definitivt inte! Alla gör sina subjektiva definitioner av vad detta begrepp innefattar, men ska vi sluta definiera den objektiva sanningen bara för att den är så svårfångad för många? Ska diskursen runt detta objektiva, detta allmängiltigt mänskliga, upphöra på grund av denna svårighet? Ska vi därför glida in i ett moraliskt tomrum där allting är relativt? Ska vi acceptera idén att alla kulturella uttryck, hur nedriga de än är, är lika nära sanningen, lika goda, bara för att vi inte kan bevisa att den egna synen är rätt?

Detta innebär att vi undergräver vårt eget sökande, att vi slutar att tro på våra egna värderingar. Detta är synnerligen farligt i en tid då vi bevisligen omges av utmaningar mot den position vår civilisation har uppnått, de insikter som vi gemensamt har framarbetat vad gäller demokratiska värderingar, synen på människovärdet, kvinnors rättigheter och de uppenbara rättigheterna människor emellan och människa visavi stat.

Kristendomens nedgång i väst kan tveklöst kopplas till denna blomning av relativism och tvivel. Detta är en naturlig reaktion på den dogmatism och självsäkerhet när det gäller svaren på ovanstående frågor som är kopplad till religionen. Det är förståeligt att en sådan rektion följer. En form av ”tillbakaryggning”.

Det moderna samhälle som sedan 1800-talet allt mer har axlat den moraliska kappan som den försvagade kyrkan inte har kunnat bära upp, måste nu träda fram och stå på sig. Det sekulära västerländska samhället måste ta efter något av kyrkans självförtroende. Tron på vad som är rätt måste återupprättas. En ”tro” som nu istället är förankrad i förnuft och empati. Om västerlandet inte tror på sina egna värderingar, hur ska vi då få någon annan att göra detsamma? Om vi inte tror på att de värderingar som vi håller högt är de objektivt rätta, hur ska de då överleva?  

Ulven i fårakläder

Vår tids kanske mest ironiska situation är den framgång med vilken fascistoida organisationer sätter demokratiska etiketter på sig själva och hur lättvindigt samhället sväljer lögnen.

Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMR), har på senaste tiden fått tillgång till alla medias ”finrum”; Agenda, Debatt och Aktuelltstudion. Där har de fått stort utrymme att sitta och framföra sina människorättskränkade åsikter. Muslimska mänskliga ”rättigheter” innebär frånvaron av just rättigheter. Frånvaron av rättigheter för kvinnor och icke-muslimer. Det innebär att kvinnor och barn med en bakgrund i troende muslimska familjer löper risken att få leva i kvinnans fall som andra klassens människa och i barnens fall med risken att bli indoktrinerade i vidskepelse och idén att dessa förhållanden ska bevaras. Det är MMR´s agenda att staten ska fås att tro att det är den muslimska mannen ”rättighet” att få bevara dessa förhållanden.

Dessa ”rättigheter” innebär vidare att den person som är icke-muslim ska påtvingas att anpassa sig efter muslimens tro, vad gäller frågor som etablerade hälsningar i offentliga tjänster, halalmat på skolbespisningar och undantag från regler om maskering vid t.ex. besök på banker och möten med polismyndigheter. Vidare ska icke-troende numera även påtvingas att utsättas för religiösa budskap i det offentliga rummet, med motiveringen att detta är en ”rättighet” för de troende.

Nej, detta är inte rättigheter under några omständigheter. Religiösa kan aldrig ha ”rättigheter” som kränker icke-religiösas reella rättigheter. Rätten till ett samhällsrum där man är befriad från att utsättas för en annans trosuppfattningar, rätten att slippa att behandlas på ett människoovärdigt sätt bara för att man är kvinna eller homosexuell. Detta är reella rättigheter till skillnad från de som Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMR) försöker påtvinga oss.

Det är märkligt att de som så ihärdigt försöker ta ifrån oss våra rättigheter är så flitiga med att använda beteckningar som ska förspegla oss att de har en ärligare agenda. Talaren vid MMR`s första seminarium 2010, Munir Awad, är sedan juni 2012, en dömd terrorist. Styrelseledamoten vid MMR Fatima Doudakil twittrade att ”Osama bin Laden är en hjälte!”

I det islamistiska nätverk som MMR ingår i frodas dessa typer av ironiskt valda etiketter. Bara för att ta ett exempel; den i London baserade wahhabitiska extremistorganisationen ”Committee for the Defence of Legitimate Rights” (CDLR), som verkar för att förneka kvinnor och homosexuella just dessa legitima rättigheter!

Detta fenomen för tankarna till hur kommunisterna alltid har försökt dölja sina förehavanden eller sina ambitioner genom att använda begrepp från demokratiernas värld. Kommunistdiktaturerna i öst kallades för ”folkdemokratier” trots att någon demokrati inte fanns i sikte. Kommunistiska aktivistorganisationerna kallade sig ofta för ”frihetsfronter” och liknande trots att frihet inte var något de ville uppnå, snarare möjligheten att förtrycka andra klasser eller grupper i samhället.

Idag brottas vi med ett nytt hot mot våra rättigheter, en ny ulv i fårakläder. Det är hög tid att även etablissemanget lyfter på fårapälsen och avslöjar ulven för vad den är!

%d bloggare gillar detta: