Ett krig utan mål

Artikeln nedan publicerades idag på Newsmill.

Jag känner dock att  jag kanske måste förtydliga en sak. Givetvis finns det ett formellt mål i sig i sikte för de länderna som agerar under FNs mandat i Libyen, men problemet är att detta mål är en dimridå.

Det en stor skillnad mellan det officiella målet, att skydda civila mot Kadaffis styrkor, och det inofficiella målet som en del av aktörerna i FN-alliansen har, huvudsakligen från västeuropeiska Natoländer, nämligen att avsätta Kadaffi. Detta skapar förvirring och omöjliggör att en realistisk plan görs upp för att få ett avslut på situationen i Libyen. Ett antal av Natos flygattacker har utförts som direktunderstöd för rebellarmen när den avancerade från Benghazi västerut (26-28 mars), innan regeringstruppernas motoffensiv (29 mars-). Nato har bokstavligen plöjt vägen för rebellarmen.

Jag säger inte att detta är fel i sig, men det är inte vad FN mandatet avsåg att Nato skulle göra i Libyen. De Natoländer som vill använda FN mandatet till att försöka få bort Kadaffi har gjort en felbedömning. Rebellarmen är alldeles för svag för att kunna besegra regeringsarmen, hur mycket Nato än bombar flygplan på marken eller stridsvagnar som vågar sig ut i öppen terräng.

De styrkor som de aktörer som vill avlägsna Kadaffi har till sitt förfogande räcker uppenbarligen inte till för att uppnå detta mål. Inte heller räcker de till för att fullgott uppnå det mer begränsade målet att skydda de civila i Libyen.

Hade de styrkor de haft till förfogande räckt till såväl den öppna som den dolda målsättningen, så hade detta inte varit ett problem, annat än för det diktatur dikterade FN.

Eftersom detta inte är fallet så resulterar det i mycket dålig politik! Det leder till ett dödläge som inte bara kostar människoliv, men som även kan bli mycket skadligt för Libyen på sikt, vad gäller sammanhållning och nationsbyggande.

Det skadar inte bara Natos anseende, utan försämrar även det skamfilade FNs anseende, om detta nu är möjligt. Att Natoländerna fastnar i denna situation gör att de utstrålar svaghet och viljelöshet. De vill uppnå ett mål men de är inte beredda att betala priset för det.

Detta är anledningen till att USA vill distansera sig från kriget. Men hur de än försöker så går detta inte. USA är knutet till denna situation och kan nu inte förhindra att de får ta del av skulden, för ett misslyckande, som egentligen hör hemma i FN-högkvarteret och i London och i Paris.

Ett krig utan mål

(Newsmill 3 april 2011)

Den händelseutveckling vi ser nu är en del av förklaringen till att USA avvaktade med att intervenera i Libyen. Vid sidan av det faktum, att USA inte ansåg att det låg i dess bästa intressen att inlåta sig i krigshandlingar i ännu ett land i Mellanöstern, så är det den situation som vi ser nu, ett krig utan  mål, som från första början avskräckte USA från att deltaga.

Officiellt handlar FN insatsen om att skydda civila, men företrädare för ett antal Natoländer har mer än antytt att det också är önskvärt att avlägsna Kadaffi från makten. Skyddet av civila fungerar uppenbarligen inte, med tanke på händelseförloppet i Misrata. Ett avlägsnande av  Kadaffi finns det ingen ide om hur man ska uppnå. Interventioner som denna, utan samsyn om mål och utan tillräckliga medel är dömda att misslyckas. Det enda som kan rädda FNs ansende nu är en skänk från ovan.

President Obama är villrådig och splittrad, då han å ena sidan inte ville dras in i ytterligare ett krig, som dessutom från första tanke var mycket impopulärt bland det amerikanska folket, men å andra sidan inte ville vara den som sviker FNs principer om det internationella samfundets skyldighet att skydda civila från deras egen statsmakt, då denna utövar våld mot det egna folket. Obama har talat alldeles för länge och väl om behovet av att agera via FN och i samsyn med världens övriga stormakter, för att sedan bara dra sig undan.

Obama försökte sammanjämka sina båda positioner genom att låta USAs krigsmakt deltaga men samtidigt överlåta det operativa ansvaret till de europeiska medlemmarna av NATO och överlåta operationernas riktlinjer till FN. Denna kompromiss kan bara resultera i obeslutsamhet och dödläge. Givet de förutsättningar som har ställts upp, av FNs säkerhetsråds resolution 1973, så lär denna konflikt pågå under lång tid framöver, såvida inte  Kadaffi plötsligt undanröjs i en kupp, eller att USA av ”misstag” får in en träff på honom under en bombräd.

Den situation som USA befinner sig i nu, med ett åtagande utan en klar plan för hur man ska vinna och med politiska begränsningar på hur krigsföringen ska bedrivas är ett typexempel på den situation som den amerikanska militären inte vill befinna sig i.

Vi kan utgå från att den amerikanska militärledningen har framfört sitt starka ogillande till president Obama under hans långa period av velande.

Ända sedan misslyckandet i Vietnamkriget har höga amerikanska militärer propagerat för att USA aldrig ska gå i krig utan klara mål. Jag har full förståelse för den ovilja som den amerikanska militären känner inför halvmesyrer.

Militära interventioner ska i det längsta undvikas och man ska först pröva alla andra vägar, förutsatt att det finns tid till detta. När man väl går in så ska man vara klar över vilken sida man går in för att stödja och vad man vill uppnå och inte själv lägga ut hinder för att uppnå dessa mål.

Det som FN gör nu, agerar genom kompromisser mellan stormakternas olika intressen,  utan samsyn om målet eller någon som helst idé om hur detta ska uppnås, misskrediterar FN och hela det internationella samfundet.

Vi borde ha lärt oss från kriget i Bosnien, att det är starkt omoraliskt att sätta en glaskupa över en konfliktzon och låta kombatanterna göra upp där inne.

 Nu, i Libyen, precis som då i Bosnien är det en sida som har alla vapen och en sida som blir massakrerad. Det blir inte mindre våld på platsen av att man bakbinder händerna på den sida som är svagare. Istället tenderar balansen mellan civila och militära dödsoffer i konflikten förskjutas mot civila offer.

Nu säger jag inte att vi vet tillräckligt mycket om oppositionen i Libyen för att vi ska kunna säga med säkerhet vad de har för intressen och mål och om huruvida dessa är enbart berömvärda eller inte. Det är troligt att stamlojaliteter har stor betydelse här, och möjligen också synen på religionen i samhället. Vad vi dock vet är att Kadaffis regim, som den diktatur den är, inte har någon legitimitet alls, och när den nu hindrar folket i Libyen att få deltaga i det politiska beslutsfattandet med vapenmakt så står det klart för de flesta i väst vilken sida som vi ska stödja.

När vi nu väl har tagit ställning så finns det inte utrymme för halvmesyrer. Det blir ett militärt haveri och en humanitär katastrof.

Antingen ska det internationella samfundet inrätta en riktad blockad mot Kadaffis regim och samtidigt tillåta beväpning av oppositionen eller så får de som vill, tillåtas att intervenera på marken för att så snabbt som möjligt undanröja regimen. Konsekvensen av ett utdraget krig mellan Libyens östra och västra halvor riskerar bli att en djup klyfta bildas mellan landsändarna och klanerna och att en försoningsprocess blir svår och kanske till och med omöjlig.

Annonser
%d bloggare gillar detta: