Vanföreställningarna om islam måste upphöra om vi ska kunna bekämpa terroristerna!

(Bright Magasin nr 1 2016)

Så har terrorsäsongen 2016 öppnats i Europa och det med besked. 2016 kommer att bli ett blodigt år om inte säkerhetstjänsterna överträffar sig själva. IS kommer försöka aktivera många av sina sovande resurser i en ansträngning att föra över kriget till våra samhällen. Inför detta scenario måste vi ta åtgärder. Men hur ska vi kunna vinna ett krig om vi inte kan bestämma oss för vem vi befinner oss i krig med?

Efter attackerna på Bryssel följde den våg av ursäkter som vi har fått vänja oss vid nu: ”Islamiska statens terrorattack har inget med islam att göra”! Vi befinner oss i krig med ”terror” lyder den uttjatade devisen, men hur kan man befinna sig i krig med en form av krigföring? Kan man även befinna sig i krig mot flygbombningar eller kavalleriattacker? Detta är givetvis ett uttryck för en grav form av verklighetsflykt som syftar till att inte agitera Europas muslimska minoritet.

Den muslimska teologen; Barakat, som DN citerar i ett uttalande som liknar det ovan, följer upp med att säga att bekämpandet av radikalisering är allas ansvar. Radikalisering av VAD, frågar jag då? Är det måhända islam? Eller syftar han på radikalisering inom en annan religiös-politisk auktoritär ideologi? Om inte så ligger faktiskt problemet inom islam.

Majoriteten av muslimer som lever i väst är inte radikala. Detta är ett faktum. Men lever de i enlighet med vad islams texter dikterar? I enlighet med Muhammed exempel? Nej, det gör de tack och lov inte. De känner sig kränkta av att de sammankopplas med IS illdåd och den känslan är förståelig, men lever de inte i en bubbla? Förstår de själva vad som står i koranen? Förstår de principen om abbrogering, som ger Koranens senare mer intoleranta stycken företräde över de tidigare relativt mer toleranta styckena? Om detta råder det stor konsensus om bland imamer.

Problemet för dessa muslimer, som bara vill leva sina liv, är att de lever en lögn. De lever med en religion som de ignorerar. Detta betyder inte att islam, som religion, har förändrats. Det betyder att de som människor har gjort andra val. De har valt att ignorera sin profets oupphörliga ropande efter heligt krig. Därför är det så viktigt att göra skillnad på muslim och islam! Man kan tycka att det är förkastligt att ställa upp på en religion som förespråkar våld, oavsett om man ignorerar dessa rop, men i grund och botten så är det trossatserna som får bära den tunga skuldbördan.

Problemet med islam är att om man gräver djupt, ner till dess rötter, läser det som står i koranen och ser vad dess profet säger så finns någonting helt annorlunda än om man gräver till kristendomens begynnelse och skärskådar Jesus. Muhammed var en statsman, en militär ledare som instiftade ett religio-politiskt system som syftade till att kontrollera staten och alla invånare i de samhällen han erövrade. De tidiga kristna och Jesus hade ingen kontroll över staten. De sökte samexistens och tvingades istället underordna sig staten. Det finns inget i de ursprungliga källorna till kristendomen som förespråkar krig i guds namn, såsom det finns inom islam.

Detta är anledningen till att dagens radikalisering, i betydelsen hårdtolkning av tankegodset, av kristna och muslimer får så pass olika utfall. Att man inte förmår tillskriva islam en del av skulden för detta utfall är en ordentlig tankevurpa. Detta betyder, som sades ovan, att alla muslimer, som inte lever efter de ursprungliga principerna, inte ska skuldbeläggas, men islam, som religio-politiskt system ska definitivt klandras för att de muslimska terroristerna söker och finner stöd för sitt våld mot s.k. otrogna i texterna och Muhammeds exempel.

Om vi, som samhälle, kunde inse detta. Om vi kunde inse att de vi strider mot inte förvanskar islam, utan istället tar fram dennas religions kärnvärden. Om vi kunde inse att vi befinner oss i krig mot radikalt islam och inte några förvirrade själar, så skulle vi mer effektivt kunna bekämpa dessa grupper. Svaret är inte som imamerna hävdar; mer religion, mer islam i fängelser och skolor. Detta gör bara situationen värre. Det radikaliserar kriminella i fängelserna som sedan rekryteras till terrororganisationer, vilket vi ser exempel på hela tiden. Det distanserar muslimska ungdomar från vårt samhälle, vilket skapar en grogrund för missämja och aversion mellan grupper. Svaret är istället mindre religion och helst en reformering av islam.

Denna kan dock inte komma utifrån. Den måste komma inifrån, men den kommer aldrig om vi som samhälle hela tiden blåser upp den bubbla våra muslimer sitter i. Om vi hela tiden underblåser den vanföreställning som Sveriges olika muslimska förbund lever med, som går ut på att muslimsk terrorism inte har med islam att göra!

Centraleuropas sväng mot höger är en reaktion på det marxistiska strypgreppet på Europa

När DN och andra svenska tidningar angriper Polens regeringsparti PiS för dess ansträngning att kontrollera de statliga medierna och måla samhällsdiskursen i sina egna färger, så glömmer man villigt bort vad som förorsakat dessa statliga ingrepp. Man betraktar utvecklingen i Centraleuropa som om den hade uppstått i ett vakuum, som om den inte föranleddes av ett annat skeende, men det har den naturligtvis inte gjort. Ingenting gör det! Men många vill inte se detta, då det reflekterar dåligt på det projekt som ligger till grund, det projekt som man själva är djupt insyltade i.

Detta projekt är givetvis den marxistiska omgestaltningen av det västerländska samhället som pågår på alla nivåer. Det syftar till en fullkomliga vänsterdominans över den ideologiska formateringen av samhället, över medierna och över medborgarnas självaste tankemönster. Den är så fullständigt framgångsrik att den i sin indoktrinering har förmått liberaler att inbilla sig att de propagerar för liberalism när de i själva verket saluför ren och skär socialism.

Vi, som har smygindoktrinerats med detta sedan barnsben märker ofta inte detta, men i Centraleuropa är det annorlunda. De har precis tagit sig ur ett 45-årigt socialistiskt förtryck och kan betrakta skeendet med mer vakna ögon. När de blev fria så slängde de centraleuropeiska folken sig i Västeuropas famn. Men nu, 25 år senare, har den bittra verkligheten sjunkit in: Europa är ett skal!

Marxistiskt genererat självtvivel och självförakt har undergrävt all tilltro till det som gjorde Europa starkt. Det Europa som centraleuropéerna längtade till under alla de där långa åren bakom muren, finns inte längre. Polackerna har nu insett detta och deras dom är hård. De vill inte veta av mer socialism i sitt land, vare sig det har sitt ursprung i Moskva eller Bryssel. Följaktligen finns det inte längre ett enda socialistiskt parti representerat i landets sejm. Vilken befrielse det måste vara för dem. Vad det måste svida i våra socialisters ögon. Varför tror ni kampanjerna mot Polen är så intensiva?

Polen sätter, tillsammans med de övriga Visegradländerna, Tjeckien, Slovakien och Ungern, käppar i hjulet för EU:s planerade migrantfördelning. Detta irriterar klart i Bryssel, Berlin och Stockholm när vi inte kan få dem att bära konsekvenserna av våra ohejdade och oöverlagda locktoner till i princip hela Afrika och Mellanöstern och vem kan klandra dem?

Denna senaste sväng för pendeln, nu mot höger från den nuvarande vänsterdominansen är bara den sista under de senaste 200 år av en europeisk historia som har dominerats av de svängningar mellan extrema positioner som har pågått ända sedan den franska revolutionen. Ja, denna franska revolution som jag återkommer till så mycket. Den ändrade på så mycket och utan den är dagens värld inte möjlig. Som jag skrev här, så uppstod denna revolution när folket i Frankrike kunde beskåda de friheter som fanns på andra sidan av det dimmiga sundet, som en kontrast till den egna autokratin. Se även min artikel om ”Revolutionsbältet” för mer om de strukturer som låg bakom denna konflikt.

Kontinentens politiska liv har således präglats av dessa våldsamma svängningar mellan ofta extrema positioner ända sedan autokratin började falla. Storbritannien har stått utanför denna utveckling som själva fadern till den och britterna, ute på sin ö, har genomlevt dessa två turbulenta århundraden i relativ frid och fröjd. Detta faktum kan de tillskriva sin liberala konservativa politiska filosofi, som har skapat ett samhälle där individens frihet och rättigheter ligger i fokus, där man har varit befriade från utopiska drömmar med dess massiva omdaningsprojekt som alltid leder till slitningar i ett samhälle, lidande och att stora grupper kommer i kläm.

Den franska revolutionen som spårade ur i pöbelvälde, blodbad och laglöshet och det påföljande Napoleonkrigen, med dess ca 7 miljoner döda, satte skräck i inte bara Europas ledarskikt, men även många andra vänner av ordning. Denna skräck resulterade i repression och ett århundrade av reaktionärt styre. De frekventa revolutionerna under resten av århundradet verkade bara till att stärka denna drift. Så småningom blev det trots allt töväder och liberala krafter kunde påverka i allt fler stater. Kriget satte dock stopp för denna utveckling. I alla de länder där repressionen hade förblivit intakt, exploderade nu missnöjet i röda revolutioner som skördade miljoner människoliv.

Tysk anti-kommunistisk skräckpropagande från 1919, som faktiskt kan ses som berättigad med tanke på de röda upproren i Tyskland åren efter krigsslutet och det vansinnesdödande som redan pågick och skulle komma mycket mer av i Ryssland i spåret av det röda övertagandet. Konsekvensen av denna skräck blev nazipartiets uppkomst.

Fascismen och Nazismen uppstod inte i ett vakuum. Den uppstod som en reaktion på den röda terrorn. Eliter i Central- Syd- och Östeuropa bildade allianser med nationalistiskt sinnade arbetare, bönder och mer ofta än inte kyrkan. Framtoningen blev folklig och ideologin socialistisk, för att kunna konkurrera med den kompromisslösa röda revolutionen. Den svart-röda fascismen var istället full av kompromisser, som tillät privat ägande och gynnade det storindustriella kapitalet och skapade därmed allianser mellan socialistiska arbetare och reaktionära eliter.

Den kraftmätning som denna extrema reaktion på kommunismen skapade i centrala och södra Europa förstörde inte bara Europas fysiska miljöer, utan till lika hög grad vårt förstånd. Europa hade enligt många nått vägs ände i och med den omfattande självförstörelsen. Röster höjdes i enlighet med att vår civilisations berättigande därmed var uttömt. Den stora boven i dramat ansågs nationalismen vara. Var detta en rimlig slutsats? Jag kan inte se på det så. Krigen var en konsekvens av modernismen, industrikapaciteten och utvecklingen. Baksidan av rikedom och utveckling i Europa blev en utvecklad kapacitet för förstörelse.

Visst spelade nationalismen en roll i det första världskriget, men under det andra fanns det få sådana känslor. Istället utgjorde de skruvade vänsterideologierna kommunism och nazism det ideologiska smörjmedlet under denna runda av krigen. Likväl slapp kommunismen bära en del av skulden för det andra världskrigets härjningar. Man säger att segrarmakterna skriver historien. Aldrig har detta varit mer sant än efter 1945! Den marxistiska Frankfurtskolan från mellankrigstiden blommade upp igen och spelade på ovan nämnda känslor.

Folk i Västeuropa ficks att tro att inga av de utvecklingsmässiga stordåd som européerna tidigare hade ansvarat för hade någon betydelse längre. Det enda som var viktigt var den skuld som nu matades in i våra huvuden. Vi skulle fås att tro vi var den mest värdelösa civilisationen sedan begynnelsens tid och att allt som vi hade uppnått var en konsekvens av att vi hade utnyttjat andra. Detta var den vänsterextrema position som kom att bli konsekvensen av nazismens härjningar i Europa. Det är en konsekvens som har plågat våra sinnen ända till denna dag.

Först nu kan man skönja att vänsterns förtrollning börja släppa. Historiker som Niall Fergusson verkar för att återställa vårt sans och förstånd och att återuppbygga insikten om att den västerländska civilisationen är värdefull för mänskligheten och således är värd att kämpa för. Ingen tidigare eller samtida civilisation har skapat så mycket välstånd, hälsa, demokrati och friheter. Utan västs framsteg skulle världen vara en mycket mörkare plats. Om detta råder det ingen tvekan. Nu måste vi i väst åter anamma denna insikt.

Det som sker i Polen kan utgöra början på en ny svängning av pendeln. Även om jag inte personligen vill se en stat lägga sig i kulturpolitik på så sätt som sker där, så får man fråga sig på vilket sätt den marxistiska dominansen av västs medier är bättre? Kanske måste ont bekämpas med ont? I alla fall så verkar det kontinentala Europa, de senaste 200 åren, sakna förmågan till moderation och mellanvägar. I vilket fall så anser jag att den reaktion som pågår i Polen, på det stora hela, är av godo och nödvändig för att systemet ska ruskas om. Nästan allt som förmår bryta detta mentala vänsterförtryck som vi nu befinner oss under är av godo.

En bättre väg framåt från denna punkt är dock om vi kan komma till insikten att vi måste undanröja möjligheterna för radikala ideologier att sätta ett så stort avtryck på samhället genom statens institutioner. Det är här vi har nytta av att lyfta fram konservatismen igen. Idén med en statlig teve och radio som säkerställer objektivitet är god i teorin, men vi kan tydligt se att den inte fungerar i praktiken, när den stora vänsterdominansen där gör den allt annat än objektiv. Vi måste se över hela utbildningsväsendet och finna vägar mot en mer objektiv framställning av verkligheten i skolorna. Vi måste återställa respekten för individen i vårt samhälle och återvända till synen att ingen agenda är värd att enskilda körs över. Låt ett samhälle som vårt, med i grunden friska värderingar, istället utvecklas organiskt. Tiden är mogen för en demokratisk kontrarevolution i väst, i syfte att driva de röda aktivisterna på porten en gång för alla!

Vi står inför en ny folkvandringstid!

Under hösten 2015 fick vi höra från våra politiker att situationen med den enorma flyktingvågen var exceptionell och unik. Påföljande år skulle antalet migranter falla betydligt. Redan då var det uppenbart att dessa påståenden inte var korrekta och nu får vi bekräftelse på detta. Prognoserna för antalet migranter till EU under 2016 matchar och i vissa fall toppar dem för 2015. Det finns ingen händelse som just nu kommer minska flödet av migranter till Europa. Inte fred i Syrien, inte någon annan handling i avsändarländerna som vi kan se i det korta loppet. Det är endast en förändrad attityd från de tänkta mottagarna som kan förändra den rådande situationen. Den svåra belägenhet som Europa befinner sig i just nu går med andra ord inte bara att ”vänta ut”.

Istället är det så att vi befinner oss i det inledande stadierna av en ny folkvandringstid. Orsaken är, som alltid, en befolkningsexplosion! Afrika och stora delar av övriga Mellanöstern genomgår just nu en sådan utveckling. Ta Irak som exempel på denna utveckling: 1989 hade landet en befolkning på 17 miljoner, 2014 på 32 miljoner och för 2050 är prognosen 83 miljoner! Iran som har fått ner sina födelsetal kommer ändå landa på 92 miljoner samma år och Turkiet där turkar har en relativt låg nativitet och kurder en väldigt hög, vilket för övrigt ligger bakom Erdogans hårda linje gentemot kurderna, kommer landa på 95 miljoner. Pakistan som genererar en hel del migration till Storbritannien kommer växa från 173 miljoner till 300 miljoner. Det finns andra områden med väldigt hög tillväxt, såsom Jemen, men det stora problemet finns i Afrika.

Afrikas befolkning på ca en miljard kommer växa till 2,8 miljarder fram till 2060. Nigeria kommer gå från 158 miljoner till 400 miljoner. Egypten växer från 82 till 150 miljoner, Kenya får 95, Sudan 80 osv. Denna tillväxt kommer pressa redan idag ansträngda system till bristningsgränsen. Afrikas ekonomi växer ganska bra idag, men det känns som att befolkningstillväxten har kapaciteten att omintetgöra dessa framsteg och skapa stora grupper av ekonomiskt utslagna. Tillväxten är ojämn och till stor del externt genererad från Kina och korruption ser till att stora vinster inte återinvesteras i systemet. Den stora befolkningstillväxten skapar också en kamp om resurser mellan stammar och folk som kan leda till nya konflikter. Ojämn tillväxt mellan religioner, där islam tenderar att växa snabbare, kommer skapa konflikter mellan islam och kristendomen om utrymme.

En ny Folkvandring!

De stora drivkrafterna bakom den folkvandring som vi ser nu är dock inte krig. Syrien är ett undantag och syrierna är i minoritet bland migranterna. Syrien har dock haft effekten av en murbräcka in i Europa för övriga. Alla de svarta afrikaner och nordafrikaner som fyller båtarna från Malta till Gibraltar kommer oavsett krig eller fred. Dom är uteslutande ekonomiska migranter. Krigen är just nu ändå fåtaliga på den Afrikanska kontinenten. Eritrea, som är en stor källa till migranter till Sverige, har inte befunnit sig i krig på 15 år nu. I Somalia pågår ett lågintensivt krig mot Shabaab, men stora delar av landet är säkra. Samma sak gäller för Afghanistan, som är källan till lejonparten av våra ensamkommande ”barn”.

Den gemensamma nämnaren mellan Afrika och Mellanöstern är att befolkningstillväxten sätter press på dysfunktionella stater som har en undermålig förmåga att planera för denna situation. De lider av låg tillväxt och svårigheter att ta till sig modernismens tänkande, både när det gäller faktorer som påverkar ekonomisk utveckling och sociala strukturer. Detta är särskilt påtagligt när det gäller arabvärlden, som inte har den tillväxt som man skulle kunna förvänta sig från en gammal kulturregion. Afrika är mer ursäktat i det sammanhanget. En faktor som ytterligare bidrager till att arabvärlden har så svårt för att hantera det stora befolkningstrycket är de likaså dysfunktionella politiska strukturerna. Här har Afrika, i stort, gått om och förbi arabvärlden. Reaktionära religiösa regimer blandas med lika hänsynslösa sekulära autokratiska regimer. Så länge Mellanöstern fortsättningsvis förblir odemokratiskt så kommer förmågan att hantera befolkningssituationen och hålla befolkningarna i regionen tillfreds att förbli låg.

Således; ett Afrika som rent ekonomiskt inte kommer kunna ge sin växande befolkning de möjligheter som de önskar, och ett Mellanöstern som förutom detta kommer att förbli politiskt instabilt under överskådlig tid. Migrationstrycket mot Europa kommer alltså förbli högt under de närmaste decennierna och troligen bara öka och öka. FN förutspår att ca 2,2 miljoner människor årligen kommer söka sig till den utvecklade världen fram till 2050. Mer än hälften av dessa kommer sikta mot Europa. Personligen tror jag att detta är lågt räknat. Det kan komma att handla om flera miljoner per år. Oavsett vad man tycker om vad som är mest moraliskt korrekt när det gäller hanteringen av detta migrationstryck, så måste vi inse att det kommer bli större och större. Tiden för velande och halvmesyrer är för länge sedan förbi. Europa måste upprätta en hållbar strategi som möjliggör att man kan ta emot de politiska flyktingar som verkligen inte kan hjälpas på plats och som vi vill skydda, medan man avvisar rena ekonomiska migranter och dem med alldeles för svag grund för politiskt skydd. Om vi går in i denna folkvandringstid i dagens skick så kommer Europa förändras på ett mycket dramatiskt sätt under de kommande decennierna.