Iraks relationer med Sovjetunionen och USA under det kalla kriget

Efter min debatt med Max Jernberg, så tarvas det några förtydlingar. Jag har slutat att lägga upp hans kommentarer då de blev allt mer otrevliga och utöver detta envisas han med uttalanden som förminskar nazismens brott.  Jag förväntar mig att inläggen ska hålla en artig och korrekt ton och att kommentatorsförfattaren ska avhålla från att fiska i dylika grumliga vatten.

Men för att citera ett kort stycke så hävdar Max Jernberg att ”Saddam Hussein stöddes av USA 1958-1990” och att ”USA hade tillsatt Saddam och stödde honom så länge han mördade sitt eget folk och förde krig”. Dessa påståenden är så pass felaktiga att de måste besvaras. Målet med denna felaktiga historieskrivning är att skuldbelägga USA för allt ohyggligt som Saddam har gjort. Saddam var dock ingens nickedocka. Han var en självständig aktör, och som sådan har han fullt ansvar för sina handlingar.

 

Irak har under hela efterkrigstiden pendlat mellan blocken. Med Saddam i inflytelserik position fortsatte detta. Han visste hur viktig regionen var för supermakterna under det kalla kriget, och bedrev en opportunistisk politik där han spelade ut de båda för att få så mycket förmåner som möjligt.

 

Att Saddam under 50-talet fick hjälp av CIA att gömma sig när han var en s.k. ”hitman”, och att USA troligen stödde kuppen 1963, där Saddam själv var en obetydlig aktör, garanterade på intet sätt att Saddam och USA skulle ha en friktionsfri relation under det kalla kriget. Här följer en kort historisk summering, för att förtydliga saker och ting;

 

–    1944-1958 Irak styrs av en pro-brittisk monarki som 1955 går med i den USA stödda s.k. ”Bagdadpakten”.

–    1958  tar General Qassims regim över i en kupp och knyter landet tätt till Sovjetunionen. Under resten av det kalla kriget kommer både Irak och Sovjetunionen se på relationen som ett ”strategiskt partnerskap”.

–    1963  Officerare med stöd av Bathpartiet tar makten i en kupp, och Sovjetorienteringen upphör tillfälligt.

–    1968 tar General al-Bakr makten i en ny kupp, med Saddam i en nyckelroll. Kuppmakarna utgör radikala element inom Bathpartiet, som för Irak närmare Sovjet igen. Stora mängder vapen inhandlas från Sovjet. USA bryter de diplomatiska relationerna och förbjuder vapenförsäljning till Irak. Dessa relationer tas inte upp, officiellt, igen förren 1984. 1972 förstatligas alla utländska företag för att användas som ”a political weapon in the struggle against imperialism and Zionism”. Under denna period deltager Irak också i Yom Kippur kriget 1973 mot USAs främsta allierade I regionen, Israel, tillsammans med de andra med Sovjet allierade staterna, Syrien och Egypten. Efter kriget ingår Egypten i Camp David avtalet 1979 ett fredsavtal med Israel, och byter ”läger”, och blir en USA allierad. Irak, nu styrt av Saddam, försöker utesluta Egypten ur Arabförbundet, pga detta ”svek”. USA förlitar sig under denna period på Shahens Iran för att balansera det allt mer fientliga Irak.

–   1979 tar Saddam över makten I en kupp, helt utan hjälp från USA. Detta året händer någonting som förändrar den politiska bilden i Mellanöstern totalt. Under det kalla kriget har Mellanöstern varit uppdelat I två distinkta läger, där USA och Sovjet balanserar varandra. Efter den islamistiska revolutionen I Iran 1979 och det på detta följande kriget mellan Iran och Irak så skapas en anomali I detta system. Under de sista 10 åren av Sovjetunionens existens skapas TRE läger, och USAs och Sovjets intressen kommer att överlappa, samtidigt som andra osannolika sammarbeten inleds, bland annat israelisk hjälp till Iran. Detta är en period av diplomatiskt kaos. Gulfstaterna och USA är rädda för spridandet av shia-islamism till gulfen, samtidigt som Sovjet är rädd för att islamismen ska spridas till centralasien. Sovjet försöker dock inledningsvis behålla en relation till Iran, då de fortfarande hoppas att de ska finna en sammsyn gentemot de ”kapitalistiska” staterna. Saddam utnyttjar detta till fullo, och lyckas utverka stöd från både USA och Gulfstaterna och efter 1983 även Sovjetunionen för sitt krig mot Iran. USA förhåller sig neutrala till hans planer, men låter det vara underförstått att USA inte kommer hindra honom. Ska man summera Saddams och Iraks diplomatiska relationer under kriget är det att; Saddam utnyttjar alla, och alla utnyttjar Saddam! Ingen vill se islamisterna vinna, och Saddam vill utnyttja detta till att genomföra sina erövringsplaner.

 

–    USA och västmakter som Frankrike och Tyskland sålde militär material, även sådan av mer ljusskygg art. USA beviljade även lån på 5 miljarder dollar och       bistod med underrättelsekapacitet.

–    Gulfstaterna; Saudiarabien, Kuwait och UAE, bidrog med 47 miljarder dollar!

–    Sovjetunionen sålde och gav vapenbistånd för okända summor. Bara mellan -86 och -88, dock runt 9 miljarder dollar. Efter att mellan 1979-1982 ha stoppat vapenleveranser till Irak, och på så sätt ”släppt in” USA på spelplanen, ökade Sovjet sitt stöd alltmer. Kulmen nåddes under -86 till -88 då Irak höll på att förlora kriget, innan de fick en enorm vapenhjälp av Sovjet. Denna möjliggjorde de offensiver i krigets slutskede vilka stabiliserade fronten, och möjliggjorde en för Saddam acceptabel fred. Dessa leveranser bestod av bl.a. 2000 tanks, varav 800 moderna T-72or och 300 stridsflygplan.

 

Med detta anser jag det klargjort att Saddams Irak på intet sätt var knutet endast till USA under hela den period som Max Jernberg nämner. Snarare var fallet det att Saddam hade en nära och djupgående relation till Sovjetunionen, såväl strategiskt som ideologiskt. Ett ”strategiskt partnerskap” som de båda kallade det. USA fick inflytande under perioden 1963-1967 och igen efter 1979, i och med att Sovjet avvaktade i inledeningen av Iran-Irak kriget.

 

Max Jernberg får gärna svara om han vill, och jag publicerar hans kommentarer om han är artig och korrekt.

Annonser

Debatt med vänstern

Som många av er som har läst min artikel på Newsmill, ”I en värld utan USA”, som titeln egentligen lyder, har sett, så har det pågått en intensiv debatt mellan mig och ett antal vänsterdebatörer, inte bara på kommentatorsfältet på Newsmill, utan även här, i anslutning till två poster på min blogg.

Jag har haft en del erfarenhet av att debattera med västeraktivister under min studietid i Uppsala. Vad som är slående är att de hela tiden insisterar på att ideer som bara florerar i deras interna konspiratoriska  kommunikation är självklarheter och således att alla som inte ställer upp  på på dessa resonemang är obildade.

Vidare har jag sett en obehaglig tendens att försvara diktatorer och mördare, med hjälp av de mest osannolika konspirationsteorier. Som student, med en borgerlig ”aura”, så ville ibland de aktivister som stod på gågatan i Uppsala och delade ut  sina alster, inte ge mig ett exemplar, då de trodde att jag skulle slänga dessa. Men jag insisterade. Jag har alltid hållit mig öppen för alla argument. Tyvärr ser jag när jag läser innnehållet att fokuset ligger på att försvara Saddam Hussein och Milosevic. Detta skedde helt osminkat, trots att hela världen såg vad som skedde i det forna Jugoslavien under 90-talet, och de brott som Milosevic och hans allierade begick, och vi behöver nog inte ens nämna Saddam. Detta är samma typ av vänsteragitatorer som försvarade Pol Pots massmord i Kambodja och förtrycks- och mördarregimen i Sovjetunionen ända fram t.o.m. 80-talet!

Men när vänsterns agitatorer, som i kommentatorsfälten på denna blogg, hävdar att de fria valen i Irak efter Saddams fall bör jämföras med Nazitysklands försök till att legitimera sin erövring av Västeuropa med hjälp av riggade val i Frankrike, Danmark och Norge 1942, så har det nått en punkt då det inte längre går att föra ett samtal.

Man är inte längre meningsmotståndare, man är från olika planeter!

Om vi inte kan komma överens om de mest grundläggande fakta, hur ska vi då kunna föra ett samtal?

Just detta grepp är ett av vänsterns vidrigaste. Att jämföra, ibland USAs agerande, men framförallt Israels, med Nazitysklands. Detta är ett dubbeleggat svärd. Dels så drar man ner USAs och Israels politik till en vidrig nivå samtidigt som man förminskar förintelsens brott genom att  jämföra den med politiskt agerande, med helt andra motiv, mål och medel.

I en värld utan USA

Jag skrev idag denna artikel på Newsmill om hur situationen i Libyen illustrerar hur en värld skulle se ut utan hegemonen USA.

I en värld utan USA

(Newsmill 17 mars 2011)

Händelseförloppet i Libyen illustrerar hur en värld utan USA, eller någon annan demokratisk hegemon, skulle se ut. Auktoritära regimer står fria att med våld slå ner demokratirörelser och slakta sitt eget folk, utan att någon kan eller vill lyfta ett finger.

Den krassa verkligheten idag är att det endast är USA som har kapaciteten att slå ut det libyska flygvapnet utan att orsaka sig självt oacceptabla förluster. Kanske vill USA med sin väntan lära omvärlden en läxa. Att vi behöver USA! Utan USA lever vi i en värld där vi passivt tvingas åse folkmord, eller själva bli hotade och utpressade av auktoritära stater, som Iran, Nordkorea och kanske till och med Kina i framtiden.

Parallellerna till Irakkriget finns där tydligt för alla att se. Vad man än tycker om upprinnelsen till den amerikanska interventionen där, är förutsättningarna väldigt lika. En diktator som mördar sitt eget folk och ett FN som inte kan agera då det förlamas av att två av fem veto-medlemmar av säkerhetsrådet är auktoritära eller semiauktoritära. Faktum är att FN endast fungerar väl i en situation där alla de stora aktörerna är demokratier, och i det särskilda fallet, har samma intressen. Det är uppenbart, att detta inte kommer vara fallet under överskådlig framtid.

Nu ropar däremot även vänsterdebatörer efter att USA ska intervenera och upprätta en flygförbudszon, utan att se ironin i det hela.

Det faller nu, som vanligt, på USA att agera på eget bevåg, med en ”allians av villiga”. Jag säger USA, då Natoländer som Frankrike och Storbritannien bara ger symboliska bidrag och Arabförbundet endast ger moraliskt stöd, om de inte bidrager ekonomiskt, till en intervention i Libyen. Om inte Gulfstaterna betalar så får USA stå för både notan och risken för såväl egen manspillan, som konsekvenserna av civila förluster.

Vad många inte förstår, allra minst den libyska motståndsrörelsen, är att en flygförbudszon inte endast innebär flygpatrullering. Det innebär att USA slår ut hela det libyska flygvapnet, luftvärnet, och dess ledningcentraler. Erfarenhet av Mellanöstern säger att det är troligt att Kadaffi har placerat millitäranläggningar i anslutning till bebyggda områden, så detta kommer innebära inte bara stora militära förluster, utan även civila dito. Det är inte konstigt att USA tvekar.

Vad USA inte vill, är att ännu en gång få stå med hundhuvudet, efter att ha befriat ett folk från diktatur, medan vi i Europa står med pekpinnen.

Det Europeiska sveket

Denna artikel som handlar om hur Europa svek Georgien efter det ryska övergreppet 2008, publicerades i två tidningar, men i väldigt olika format. Först 23 november i Sydsvenskan, och sedan 30 november i UNT. Artikeln nedan är en version som är avsevärt längre och mer uttömande än de båda tidningsversionerna.

Ett europeiskt svek!

Var EU:s insatser i efterspelet till kriget i Georgien bara resultatet av den eftergiftspolitik som Västeuropas politiker har förfinat till en konstart sedan 30-talet, eller var det betingat av en rädsla för att de ryska gasleveranserna skulle störas? Det verkar finnas en liknöjdhet bland Europas politiker inför en återgång till läget innan det senaste krigsutbrottet i landet, trots att detta vore att belöna den ryska aggressionen. Detta är ett stort svek mot de ideal som Europa borde stå för. Den ryska invasionen var en ovedersäglig kränkning av internationell rätt, och bör behandlas därefter!

När Västeuropas agerande gentemot Ryssland ska utvärderas måste man först summera hur dess ledare rimligen kan ha sett på konflikten i Georgien. Helt klart är att alla paralleller med konflikten i Kosovo är fullständigt orimliga. Att antyda att de västeuropeiska ledarna kände sig bakbundna med anledning av likheter mellan deras egen intervention i Kosovo och den ryska dito i Sydossetien är orimligt.

Det finns i Georgiens agerande ingen motsvarighet till de förföljelser som Serbien utsatte Kosovoalbanerna för. Abchazien och Sydossetien bröt sig ur Georgien knappt ett år efter att den georgiska självständigheten proklamerats, utan att Georgien hade påvisat några tecken till att diskriminera de två minoriteterna. Georgien varken initierade eller provocerade striderna med de två minoritetsgrupperna. Det fanns inga försvarbara skäl för osseterna och abchazierna att ta till vapen mot den georgiska staten.

De folkrättsliga grunderna för abchaziskt eller ossetiskt oberoende är mycket svaga. Båda provinserna var ytterligt blandade i etniskt avseende. Det fanns inget större område som skulle kunna karvas ut som etniskt homogent. I Abchaziernas fall var de dessutom, enligt statistik från 1989, i minoritet i Abchazien, då de bara utgjorde ca 18 % av befolkningen i den autonoma republiken, medan georgierna utgjorde ca 45 %.

Eventuella tvistefrågor gentemot den georgiska staten rörande folkrepresentationen skulle ha lösts medelst förhandlingar och vid behov, utländsk medling. Abchazierna och osseterna grep istället direkt till vapen utan att ge de fredliga medlen tillstymmelsen till en chans.

Slobodan Milosevic, som var gestalten bakom folkmorden och de etniska rensningarna i Bosnien på 90-talet, stod 1999 i begrepp att inleda ett nytt folkmord i Kosovo. Att Nato (läs USA) inte var berett att acceptera detta, är helt i enlighet med folkrätten. Denna föreskriver att den nationella suveräniteten kan åsidosättas vid folkmord, och det fanns inga tvivel om vilken väg Milosevic hade valt att ge sig in på i Kosovo.

Kosovoalbanerna hade inte bara en mer legitim utgångspunkt, med tanke på den demografiska situationen och förtrycket från Serbiens sida, utan sökte även under många år en förhandlingslösning. Milosevic svarade med mer förtryck och slutligen en våldsupptrappning som inte var acceptabel.

I fallet Georgien var situationen den omvända. Det georgiska folket är tveklöst offer för ett övergrepp. När abchazierna och osseterna, med omfattande hjälp från Ryssland och diverse kriminella friskaror från norra Kaukasus, drev bort centralmaktens trupper, passade de också på att etniskt rensa de två provinserna från alla etniska georgier och andra oönskade folkgrupper. 250 000 georgier fördrevs från Abchazien och tusentals mördades under denna process. Detta faktum bekräftas av OSSE:s uppgifter. Under kriget i augusti i år drevs ytterligare tiotusentals georgier ut från Sydossetien och angränsande ockuperade områden i Georgien.

Den ryska inblandningen i dessa folks aggression mot den georgiska centralmakten, följer samma mönster som har varit synligt sedan 1800-talet. Moskva använder dessa två minoriteter som verktyg till att destabilisera Georgien under de perioder då landet försöker frigöra sig från rysk ockupation. Den ryska interventionen var ren och skär realpolitik, och hade ingenting med altruistiska principer att göra.

Georgiens svar på denna utveckling har från Västeuropas sida i många fall betecknats som dumdristigt. Måhända var det dumdristigt att tro att en demokrati inte skulle få mer stöd, från det internationella samfundet i sin ansträngning att upprätthålla sin folkrättsligt stadgade territoriella integritet. Det kan inte råda något tvivel, mot bakgrund av utvecklingen sedan 1991, om att Georgien hade full rätt att med våld, om så krävdes, återställa kontrollen över sitt territorium och säkerställa sin integritet som stat. Ingen utomstående stat eller organisation hade rätt att ingripa för att förhindra detta, såvida inte ett folkmord hade förekommit, vilket rysk propaganda hävdade. Ingen vettig analytiker kunde vid tillfället ta dessa uppgifter på allvar. I efterhand har också misstanken om en rysk bluff, med säkerhet bekräftats.

Denna bild av händelserna och bakgrunden i Georgien är baserad på kända fakta och inte på tolkningar. Detta är lika uppenbart för ledningen i EU:s medlemsländer som det är för undertecknad. Ändå har Västeuropas ledare valt att tiga, sånär som på diplomatiska beklaganden om ”den överdrivna ryska reaktionen”. Ingen påtalar att Ryssland inte hade någon som helst rätt att ”reagera” överhuvud taget. En kraftfull reaktion till stöd för Georgien hade istället varit på sin plats!

Carl Bildt protesterade föredömligt, men även om Ryssland inte bör liknas vid Nazityskland så finns lärdomar att dra från den historiska parallellen. Eftergivenhet inspirerar bara till fortsatt aggression, då som nu.

Frågan som man bör ställa sig är, varför denna eftergiftspolitik åter visar upp sig i Europa? Har vi inte lärt någonting av historien? Europa är och förblir Europa, på gott och ont, som jag ska utveckla mer nedan Enligt min mening så kan det europeiska agerandet, eller snarare bristen därpå, förklaras med hjälp av endera, eller båda, av nedanstående scenarier.

I scenario ett är det realpolitiska överväganden som ligger till grund. De europeiska ledarna är så pass oroliga för att gasleveranserna från Ryssland ska störas att de är villiga att sälja ut sina principer, och därmed en demokratisk medlem av världssamfundet. Om detta är fallet, innebär det att Europa tar steget ”ur askan, i elden” när vi flyttar vårt energiberoende från Mellanöstern till Ryssland.

I scenario två kan det europeiska agerandet härledas ur ett ideologiskt tillkortakommande. Detta problem ligger på en avsevärt djupare nivå och påverkar beslutsfattandet på ett mer fundamentalt vis.

Vid en jämförelse mellan den amerikanska och den europeiska hållningen i utrikespolitiska spörsmål, kan man konstatera tydliga skillnader. Europeiska politiker, å ena sidan, ser ofta mer till konflikternas komplexitet, med konsekvensen att beslutsvånda ofta inhiberar handlingsförmågan. Man vill inte agera förrän de juridiska aspekterna är fullständigt klarlagda, vilket sällan är möjligt i en värld som inte är svart eller vitt utan grå.

Amerikanerna, å andra sidan, hänger inte upp sig onödigt mycket på komplexiteten i konflikterna, utan fattar istället sina snabba beslut baserat på sina principer, när det gäller t.ex. värdet i att försvara demokratier mot diktaturer och skydda den angripna och ofta svagare parten i en konflikt, helt enkelt att upprätthålla ordningen i det politiska systemet.

Den amerikanska utgångspunktens negativa konsekvenser, som att de ibland oöverlagt rusar in i svårlösta situationer, är vi i Europa ofta snabba att håna. Många glömmer då värdet i att snabbt ta ställning för demokrati och utsatta parter. Amerikanerna har ett idealistiskt drag i synen på sin roll i världen, som demokratiernas försvarare.

Den, som jag ser det, beklämmande sidan av det europeiska tankesättet, är att det allt för ofta resulterar i eftergiftspolitik. Medan USA klart och tydligt försvarade Georgiens rätt till att hävda sin territoriella integritet och fördömde den ryska invasionen, diskuterade europeiska politiker hur Ryssland bäst skulle fås att rätta sig i ledet. Priset vi var beredda att betala var delar av Georgiens territorium, om ännu inte de jure, så de facto. Problemen med det europeiska ”komplexitetstänkandet” är lätta att finna i den moderna historien. München-överenskommelsen rättfärdigades exempelvis med att det ”faktiskt fanns tyskar i Sudetenlandet”. Principerna om den okränkbara suveräniteten övergavs med hjälp av självbedrägliga resonemang baserade på tanken att även ”herr Hitler” hade en legitim poäng.

Under Bosnienkriget intalade sig de europeiska ledarna länge att det inte fanns en ”bov” att peka ut, som man kunde ingripa mot. Precis som i Georgien, markerades tydligt att inget beslut ännu hade tagits om vilken part som var aggressorn. Den starkare och aggressivare parten fick på så sätt moralisk styrka via Europas svaghet. Hade inte USA tröttnat på den europeiska oförmågan att lösa knutarna på Balkan så hade folkmordet i Bosnien sannolikt pågått tills att den sista muslimen var död. I Kosovo hade samma händelseförlopp sedan upprepats ännu en gång.

Europa måste vakna ur sin slummer, och börja lära sig lite av USA när det gäller att stå för sina principer, ta ställning när vi vet att det är rätt.

Europa måste stå upp mot ett revanschistiskt Ryssland! Vi kan inte kalkylera med att USA alltid står vid vår sida när eftergiftspolitiken har gått för långt. Nato och EU bör i och för sig inte skynda fram medlemskap för Georgien, så länge konflikterna är olösta, men säkerhetsgarantier bör lämnas och trupp bör stationeras i landet om Georgien så önskar. Givetvis bör inte Ryssland isoleras, det vinner ingen på, men tydliga signaler bör sändas till Moskva om att dess agerande inte accepteras i Europa. Nato och EU bör således avbryta allt politiskt samarbete med Ryssland tills att de ryska ockupationstrupperna helt dragits tillbaks från georgiskt territorium, givetvis inklusive även Ossetien och Abchazien, och georgiska flyktingar har tillåtits att flytta hem igen.

Ryssland mellan öst och väst

Detta är en essä som publicerades i UNT 14 september 2008. Den handlar om hur Ryssland slits mellan dess asiatiska arv och de västerländska influenserna.

Ryssland mellan öst och väst

(Upsala Nya Tidning 14 september 2008)

Det stora frågetecknet idag gällande Ryssland är i vilken riktning landet ska utveckla sig. Mot en demokratisk framtid eller tillbaka till den autokrati som har varit gällande genom en så stor del av den ryska historien? Vägledning till svaret på denna fråga kan man försöka finna i den ryska historien. Under större delen av Rysslands historia har landet slitits mellan influenserna från å ena sidan väst och å andra sidan öst. Sedan 1700-talet har landet pendlat mellan korta perioder av modernism och impulser från väst, och långa perioder av återgång till den autokratiska österländskt influerade politiska kulturen.

När Mongolerna krossade det första ryska riket, det s.k. Kievriket, på mitten av 1200-talet kapades effektivt de band som hade funnits till väst. De splittrade ryska furstendömena låg under mongoliskt inflytande fram till 1400-talets slut, då furstendömmet Moskva började samla riket åter.

Det ryska politiska systemet som formades under den mongoliska tiden karakteriserades av tsarens oinskränkta makt. Det fanns ingen kraft som balanserade denna och tsaren hade makt över alla invånares liv och egendom. Böndernas frihet blev allt mer kringskuren och den större delen av dem blev livegna. Uttalandet från storfursten Ivan ”den förskräckliga” att, ”alla är slavar” är en bra summering av förhållandena.

Ivan den fruktansvärda

Avsaknaden av en kraft som kunde balansera maktutövningen från tsaren i det ryska samhället har tyvärr förblivit en konstant genom den ryska historien fram till vår tid.

Det ryska 1800-talssamhället var delat i två läger gällande Rysslands hemvist; som en del av Europa eller som en separat enhet, med kulturella rötter i Bysans och med ett outtalat tankemönster som hade sina rötter i mongolriket. De förra kallades ”Västermän” och de senare ”Russofiler”. Västermännen såg till den västerländska rättsstaten, demokratin och rationalismen som en förebild, medan de såg Ryssland som obildat, vidskepligt och despotiskt. Russofilerna betonade de andliga värdena i det gamla ”Heliga Rus”, till skillnad från det materiella och omoraliska väst. Både Russofiler och Västermän såg Peter den Stores reformer som en vattendelare i den ryska historien. Russofilerna såg dessa som en katastrof medan västermännen såg dem som en välsignelse.

Peter den Store (1696-1725) genomförde således det första försöket att närma Ryssland till väst. Peter ville framför allt förbättra statsapparatens förmåga att effektivt styra och administrera landet, och militärens kapacitet. Försöken att skapa en effektiv och centraliserad byråkrati hämmades dock av korruption och nepotism. Peter som var måttligt religiös, bringade kyrkan under fullständig statlig kontroll efter svenskt mönster och försökte skapa en sekulär skola. Utbildningen var annars kyrkans domän. Ett embryo till universitet skapades som senare skulle långsamt växa till sig, men någon allmän sekulär skola blev det inte.

Riktigt radikal var reformen som syftade till att avskaffa adelns ensamrätt till högre positioner i statlig tjänst. Peter ville skapa ett meritokratiskt system som främjade social mobilitet i samhället, efter västerländska idéer. Denna reform överlevde dock inte Peter, och urvattnades snabbt efter hans död.

Peters reformer var startskottet för en serie försök att modernisera Ryssland efter västerländsk förebild. Problemet för dessa reformsträvanden var dock att de oftast misslyckades att tränga ner på djupet i samhället. Istället blev det ofta en fråga om yta och form, på bekostnad av innehåll.

Rysslandskännaren P. A. Bodin beskriver den ryska kulturen som bara kapabel till att se företeelser i svart och vitt, som en konsekvens av dess speciella religiösa och historiska bakgrund. Detta har lett till att alla stora reformer av det ryska samhället har skett via tvära kast, där det gamla har setts som alltigenom dåligt och det nya som alltigenom gott. Detta kategoriska tänkande ledde till ett okritiskt anammande av de nya idéerna, där allt sågs som bra för Ryssland, utan nödvändig anpassning till lokala förhållanden. Denna s.k. maximalism förhindrade stegvis förändring av det ryska samhället. Istället skapade varje ogenomtänkt reformvåg motvilja, som lede till en reaktion som i sin tur skapade en motreaktion och så vidare. Detta mönster blir särskilt tydligt när man ser på Rysslands 1900-talshistoria.

Katarina II som tillträdde 1762, ville fortsätta Peters arbete, och underhöll föreställningen om sig själv som en upplysningsfurste. Viss tryckfrihet tilläts men det hela framträder ändå som en schimär. Upplysningsprinciper som rätten att åberopa rättigheter gentemot härskaren lyste med sin frånvaro, inte heller hennes idéer om den ”fria bonden” förverkligades. Snarare stärktes kontrollen och förtrycket av bönderna. Reaktionen på det s.k. Pugatjevupproret 1773 och senare hotet från den franska revolutionen, skulle helt ta död på alla förhoppningar om ett upplysningsbaserat styre.

Reaktion och repression skulle följa på segern i Napoleonkrigen, men de ryska arméernas tid i Västeuropa hade sått frön till idéer om hur Ryssland skulle kunna reformeras. Sällskap av unga officerare konspirerade med avsikten att inrätta ett konstitutionellt styre i Ryssland. Detta resulterade i Dekabristupproret 1825, som dock snabbt slogs ner och en ny lång period av repression följde.

Inte förrän den förnedrande förlusten mot västmakterna i Krimkriget (1854-56) avslöjade hur långt efter Ryssland hade fallit kände den nya tsaren Alexander II sig tvingad at reformera landet. Ännu en gång i syfte att komma ifatt väst. Livegenskapen avskaffades 1861 och reformentusiasmen spred sig i riket. Skolväsendet reformerades, pressfriheten utvidgades och det juridiska systemet närmade sig det i väst, med ett visst oberoende från statsmakten. När tsaren mördades 1881 av en anarkist, drog dock den efterträdande tsaren Alexander III i bromsen och försökte vrida tillbaka klockan på reformerna. Till viss del blev det också så, men anden var nu utsläppt ur flaskan och gick inte att locka in igen. Autokratins integritet var dock aldrig en fråga som tsaren var villig att kompromissa med. Inte förrän Ryssland drabbades av ytterligare ett nesligt nederlag, denna gång utdelat av Japan 1905, med efterföljande oroligheter på hemmafronten blev tsarmakten villig att dela makten med en, dock svag, Duma. Trots tvära kast mellan reformvilja och repression så framträder 1700- och 1800-talen som en period där autokratin sitter tryggt i sadeln och influenserna från väst nyttjas när de är till fördel för makten, annars trycks de ner med emfas. Reformer liknande de som kom att genomföras på 1900-talet blev det aldrig tal om.

Revolutionen 1917 innebar ett totalt förkastande av den gamla ordningen till förmån för en ny idé från väst; Marxismen. Denna maximalistiska ideologi, lånades inte som förr från de kapitalistiska och liberalkonservativa västerländska eliterna, utan istället från en västerländsk arbetarklassutopi.

I början, efter marsrevolutionen, fanns det utrymme för socialdemokrater och till och med liberaler i det revolutionära styret, men detta kom att ändras i och med novemberrevolutionen, då bolsjevikerna tog den fullständiga makten.

Denna utveckling låg i linje med vad som kan förväntas av den dynamik som en revolution frambringar, dvs ett tillstånd utan auktoriteter och strukturer där våldet härskar och de mest extrema parterna tenderar att ta över. Det ligger i deras ideologiska natur att inte tolerera de andras värderingar och åsikter, samtidigt som de synes vara mer villiga att bruka våld för att få sin vilja igenom.

Så långt höll sig fortfarande revolutionens excesser inom de ramar som tidigare observerats under revolutioner i västerlandet, som exempelvis den franska med dess terrorvälde. Det som skulle komma efter Lenins död, Stalins maktövertagande med allt vad det innebar, har sedan dess dock varit ett trätoämne. Stalin, antog en skepnad, efter sitt maktövertagande, som mer liknade den traditionella österländska despoten, såsom mongolkhanen eller Ivan ”den förskräckliga” IV från 1500-talet, än någonting som skulle kunna tänkas komma ur denna västerländska utopi. Kritiker av sovjettiden har hävdat att Stalins diktatur var den naturliga fortsättningen på ”proletariatets diktatur”, oavsett om revolutionen hade skett i väst eller öst.

Detta är dock inte helt självklart. Istället kan Stalintiden bäst förstås om den ses som ett slut på den impuls av västerländskt tänkande som revolutionen innebar och en återgång till de asiatiska rötterna. Den österländska delen av den ryska kulturtraditionen tog överhanden, och marxismen drevs till sin maximalistiska ytterlighet mer än vad som kanske någonsin hade varit möjligt i väst.

När Sovjetunionen rasade samman under 90-talet, så var det tid för ännu en impuls av västerländskt tänkande under Jeltsins ledning. Enligt invant mönster så var allt det gamla fel och allt det nya rätt. I enlighet med den s.k. ”Chicagoskolan” genomfördes en hårdhänt chockterapi med avregleringar och omfattande privatiseringar utan nödvändiga modifikationer för de ryska förhållandena. Det tidigare sociala nätet revs bort och den systembundna korruptionen ledde till att industrin slumpades bort för en spottstyver när det nu var tillåtet att äga det partipamparna tidigare bara kontrollerat. En sund kapitalism, baserad på stegvisa förändring av samhället, fick aldrig en chans att blomstra. När Putin kom till makten så upplevde många ryssar detta som en befrielse från oredan och den utrikespolitiska förnedringen under Jeltsin.

Den stora frågan idag är huruvida detta Jeltsins Ryssland bara var ytterligare en kort impuls av västerländskt tänkande, som i efterhand kommer att framstå som ett misslyckat försök att närma Ryssland vid väst, eller om det var början på en brytning med Rysslands starka asiatiska arv?

Putins tid har märkts av vad som tycks vara en återgång till denna auktoritära tradition, med pressrepression och schimärdemokrati. Det finns inget civilt samhälle, ingen motpol till den exekutiva makten och full kontroll av media har förvandlade Duman till en enpartiförsamling. Frågan som framträder är om inte ryssarna i detta läge föredrar stabilitet och en stark ledare som garant för denna, då deras erfarenheter av förändringar är så traumatiska?

Det är omöjligt att bedöma huruvida Ryssland kommer att helt falla tillbaka in i gamla mönster eller om nästa reformvåg väntar någonstans runt hörnet, och om den i så fall kommer att lyckas bättre? Troligt är dock att Ryssland för en lång tid framöver är låst i ett reaktionärt tankemönster och att Putins avtryck sitter avsevärt djupare än Jeltsins.

Fotbollsvåldet

Denna artikel hade sitt ursprung i min tanke att man bör applicera teorier från fredsforskningen på fotbollsvåldet. Det är i stort sett samma drivkrafter bland de unga män som slåss mot varandra i och runt  fotbolls och hockey arenorna som i andra konfliktsituationer. Det vill säga, en evig strävan efter att finna gemenskap, att stärka ”vi-känslan” genom att identifiera en fientlig ”dom” grupp. Tyvärr har min analys, som till stor del tog sin utgångspunkt i AIK, visat sig vara korrekt, då deras publiksiffror har fallit mycket i spåren av alla huliganskandaler. Denna artikel publicerades i Aftonbladet 12 maj 2008 och i danska Fyens Stiftestidene 11 oktober 2008. Versionen nedan är från Aftonbladet:

Nytt synsätt behövs för att bekämpa fotbollsvåldet!

(Aftonbladet 12 maj 2008)

Nu när årets allsvenska fotbollssäsong är igång är det absolut nödvändigt att det förs en seriös diskussion om den eskalering av våldet som pågår runt omkring svensk fotboll. Våldets orsaker måste analyseras och möjliga lösningar finnas, annars riskerar fotbollsklubbarna att hamna i en situation de inte kan hantera.

Det är nödvändigt att man börjar tänka utifrån nya utgångspunkter, inte minst från fotbollsklubbarnas håll. Den generella sänkningen av våldströsklarna i samhället hör till en större problematik som är helt och hållet bortom klubbarnas horisont, men den del av våldet som utövas i fotbollsklubbarnas namn saknar inte koppling till dem.

Inne på arenorna odlas de beteenden som senare tar sig uttryck i våld på gatorna utanför. När aktiva inom sporten framför åsikten att våldet inte har anknytning till klubbarna, gränsar detta till verklighetsflykt, och bidrar inte till problemets lösning.

Det är en lämplig början att fråga sig varför så många fler dras till fotbollsarenorna idag än för bara tio år sedan? Kommer alla bara för underhållningens skull, eller finns det andra anledningar?

Analyser som utgår från att fotboll endast är en källa till underhållning för åskådarna och ingenting mer, brister i att de inte kan förklara varför fanatismen och aggressiviteten ökar i samma takt som intresset för fotbollen. Om fotboll bara är underhållning, varför står då 15-åringar och hånar sina egna spelare med obscena gester och förolämpningar vid förluster, varför regnar det ner mynt och andra föremål på domare och motspelare under match, varför mordhotas personer som är verksamma inom den egna klubben när de anses missbehaga?

Nej, ett första steg mot en bättre analys måste bli att konstatera att elitklubbarna idag, för allt fler människor, innebär någonting mer än bara underhållning. Klubbarna erbjuder sina supportrar en känsla av gemenskap och identitet, en trygghetspunkt i en för många allt mer rotlös tillvaro i en allt mer föränderlig värld.

Behovet av identitet och trygghet har alltid varit stort hos människan, och än viktigare blir det när samhället förändras i snabb takt och särskilt nu, när gamla källor till identitet blir allt mer suddiga. Nationalismen har tryckts ner för att inte störa visionen om ett konfliktfritt och integrerat Europa. Istället har mer lokala identiteter blivit allt viktigare för individen.

Idag har fotbollsklubbarna dragit nytta av denna utveckling, där den lokala klubben, vare sig det är en småstadsklubb eller en stadsdelsklubb i storstaden, har blivit föremålet för dessa lokalpatriotiska känslor. Strävan efter att söka gemenskap, finna rötter och få en identitet har återigen fått ett forum!

Den gemenskap som byggs runt ett lokalt fotbollslag är oftast positiv och inklusiv, där många människor finner den trygghet som kommer av tillhörighet och den ovillkorliga acceptans som en supportergrupp kan erbjuda. Ålder, kön, etnicitet och religion är oviktigt. Det enda som betyder något är lojaliteten med supportergruppen.

Problematiken ligger i att när en grupp söker stärka sin gemenskap och inre sammanhållning så sker det ofta via en aggressivare hållning gentemot andra grupper. Denna dynamik kan man särskilt se spår av runt de allsvenska lag som har sin verksamhet i de större städerna, där det moderna, socialt anonyma samhället tydligast satt sina spår. Denna aggressionsdynamik tar sig uttryck i den allt mer hätska och hatfyllda atmosfär som förekommer mellan rivaliserade grupper av supportrar idag, vars resultat har utspelats på och utanför arenorna till allmänhetens förskräckelse under de senaste åren.

Att det egna lagets vinster är viktigare än underhållningen för dessa grupper, är sedan länge känt, men nu när en del supportergrupperingar är så djupt inne i detta rivalitets- och prestigetänkandet, måste frustrationen ventileras och någon ställas till svars om inte resultaten är tillfredställande. Trakasserier och hot mot spelare och klubbledningar är så vanliga att det finns en stor risk att något av dessa hot förverkligas.

Utvecklingstrenden tyder på att vi är på väg mot den situation som nu råder i vissa sydeuropeiska länder, såsom Grekland och Italien, där dödsfall i samband med fotbollsmatcher numera är allt för vanligt förekommande. Våld av de proportionerna runt omkring fotbollen känns främmande för oss, men det följer samma logik här som där och vi bör ta krafttag mot denna utveckling, annars riskerar vi att hamna i samma situation även här i Sverige.

Den stora frågan är var fotbollsklubbarnas ansvar ligger! Då den fotbollsunderhållning de erbjuder aldrig kan mäta sig med motsvarande i de stora ligorna i Europa, är och förblir identitet och gemenskap en viktig del av det som klubbarna kan erbjuda sina åskådare. Vare sig en klubb medvetet spelar på de känslorna eller bara omedvetet drar nytta av det i de senaste årens publikuppsving, så är det en del av deras produkt som de måste beakta baksidan av.

Fotbollsklubbarna sitter på en guldklimp, i form av denna dubbla lockelse för sina åskådare, om de bara tillvaratar den på rätt sätt. Möjligheten kan försvinna snabbt om klubbarna allt mer förknippas med våld, vare sig det sker inne på arenan eller utanför.

Klubbarna kan inte helt skuldbeläggas för den generella våldsutveckling som pågår, utan denna måste ses mot bakgrund av en större samhällsprocess. Däremot finns det ännu mycket som klubbarna kan göra för att motverka den aggressionsdynamik som grundläggs på just klubbarnas arenor. Det som sker där måste betraktas som klubbens ansvar.

Det är av stor betydelse att få bort sånger och banderoller som ger uttryck för hat och aggression. Här räcker det inte med bara ”hårda” åtgärder såsom övervakningskameror och avstängningar. De måste även tillämpa ”mjuka” åtgärder för att få ett önskvärt resultat. Klubbarna måste ha en god dialog med supporterledare med målsättningen att få supportrarna att själva vilja ta bort hatfyllda och aggressiva budskap och skapa en mer positiv supporterkultur.

Svårigheterna för klubbarna att ta konflikten med de egna supportrarna ska inte underskattas. Det kan synas ligga en kortsiktig logik i att akta sig för att stöta sig med hejarklacken, då denna är så viktig för att skapa den stämning på matcherna som genererar publik som kommer för att just ”trycket” upplevs vara en manifestation av gruppens gemenskap och styrka. På lång sikt kan dock ett dylikt försiktigt tillvägagångssätt bli kostsamt.

Konsekvensen blir att klubben inte har någon möjlighet att komma åt problemen i dess linda. Det är den aggressiva och ibland hatiska stämning på vissa arenor, som i förlängningen inspirerar vissa individer att gå över gränsen. Ingriper man först när det sker, så gör man det för sent. Nyckeln är att angripa problemet preventivt. Om de aggressiva uttrycken försvinner från arenorna, och en nygammal sund positiv supporterkultur kan etableras på arenorna så kommer också våldet i klubbarnas namn, såväl på som utanför arenorna, minska och på sikt förhoppningsvis försvinna helt.

Fotbollsklubbarna själva är helt klart bäst placerade att påverka supporterkulturen, och bör ta de första initiativen. Om de inte gör detta riskerar de att urholka en stor del av sin attraktionskraft. Ingen klubb som associeras med våld kan på sikt ha framgång med att locka till sig sponsorer och med framgång nå ut till de vanliga åskådarna.

%d bloggare gillar detta: