Iraks relationer med Sovjetunionen och USA under det kalla kriget

Efter min debatt med Max Jernberg, så tarvas det några förtydlingar. Jag har slutat att lägga upp hans kommentarer då de blev allt mer otrevliga och utöver detta envisas han med uttalanden som förminskar nazismens brott.  Jag förväntar mig att inläggen ska hålla en artig och korrekt ton och att kommentatorsförfattaren ska avhålla från att fiska i dylika grumliga vatten.

Men för att citera ett kort stycke så hävdar Max Jernberg att ”Saddam Hussein stöddes av USA 1958-1990” och att ”USA hade tillsatt Saddam och stödde honom så länge han mördade sitt eget folk och förde krig”. Dessa påståenden är så pass felaktiga att de måste besvaras. Målet med denna felaktiga historieskrivning är att skuldbelägga USA för allt ohyggligt som Saddam har gjort. Saddam var dock ingens nickedocka. Han var en självständig aktör, och som sådan har han fullt ansvar för sina handlingar.

 

Irak har under hela efterkrigstiden pendlat mellan blocken. Med Saddam i inflytelserik position fortsatte detta. Han visste hur viktig regionen var för supermakterna under det kalla kriget, och bedrev en opportunistisk politik där han spelade ut de båda för att få så mycket förmåner som möjligt.

 

Att Saddam under 50-talet fick hjälp av CIA att gömma sig när han var en s.k. ”hitman”, och att USA troligen stödde kuppen 1963, där Saddam själv var en obetydlig aktör, garanterade på intet sätt att Saddam och USA skulle ha en friktionsfri relation under det kalla kriget. Här följer en kort historisk summering, för att förtydliga saker och ting;

 

–    1944-1958 Irak styrs av en pro-brittisk monarki som 1955 går med i den USA stödda s.k. ”Bagdadpakten”.

–    1958  tar General Qassims regim över i en kupp och knyter landet tätt till Sovjetunionen. Under resten av det kalla kriget kommer både Irak och Sovjetunionen se på relationen som ett ”strategiskt partnerskap”.

–    1963  Officerare med stöd av Bathpartiet tar makten i en kupp, och Sovjetorienteringen upphör tillfälligt.

–    1968 tar General al-Bakr makten i en ny kupp, med Saddam i en nyckelroll. Kuppmakarna utgör radikala element inom Bathpartiet, som för Irak närmare Sovjet igen. Stora mängder vapen inhandlas från Sovjet. USA bryter de diplomatiska relationerna och förbjuder vapenförsäljning till Irak. Dessa relationer tas inte upp, officiellt, igen förren 1984. 1972 förstatligas alla utländska företag för att användas som ”a political weapon in the struggle against imperialism and Zionism”. Under denna period deltager Irak också i Yom Kippur kriget 1973 mot USAs främsta allierade I regionen, Israel, tillsammans med de andra med Sovjet allierade staterna, Syrien och Egypten. Efter kriget ingår Egypten i Camp David avtalet 1979 ett fredsavtal med Israel, och byter ”läger”, och blir en USA allierad. Irak, nu styrt av Saddam, försöker utesluta Egypten ur Arabförbundet, pga detta ”svek”. USA förlitar sig under denna period på Shahens Iran för att balansera det allt mer fientliga Irak.

–   1979 tar Saddam över makten I en kupp, helt utan hjälp från USA. Detta året händer någonting som förändrar den politiska bilden i Mellanöstern totalt. Under det kalla kriget har Mellanöstern varit uppdelat I två distinkta läger, där USA och Sovjet balanserar varandra. Efter den islamistiska revolutionen I Iran 1979 och det på detta följande kriget mellan Iran och Irak så skapas en anomali I detta system. Under de sista 10 åren av Sovjetunionens existens skapas TRE läger, och USAs och Sovjets intressen kommer att överlappa, samtidigt som andra osannolika sammarbeten inleds, bland annat israelisk hjälp till Iran. Detta är en period av diplomatiskt kaos. Gulfstaterna och USA är rädda för spridandet av shia-islamism till gulfen, samtidigt som Sovjet är rädd för att islamismen ska spridas till centralasien. Sovjet försöker dock inledningsvis behålla en relation till Iran, då de fortfarande hoppas att de ska finna en sammsyn gentemot de ”kapitalistiska” staterna. Saddam utnyttjar detta till fullo, och lyckas utverka stöd från både USA och Gulfstaterna och efter 1983 även Sovjetunionen för sitt krig mot Iran. USA förhåller sig neutrala till hans planer, men låter det vara underförstått att USA inte kommer hindra honom. Ska man summera Saddams och Iraks diplomatiska relationer under kriget är det att; Saddam utnyttjar alla, och alla utnyttjar Saddam! Ingen vill se islamisterna vinna, och Saddam vill utnyttja detta till att genomföra sina erövringsplaner.

 

–    USA och västmakter som Frankrike och Tyskland sålde militär material, även sådan av mer ljusskygg art. USA beviljade även lån på 5 miljarder dollar och       bistod med underrättelsekapacitet.

–    Gulfstaterna; Saudiarabien, Kuwait och UAE, bidrog med 47 miljarder dollar!

–    Sovjetunionen sålde och gav vapenbistånd för okända summor. Bara mellan -86 och -88, dock runt 9 miljarder dollar. Efter att mellan 1979-1982 ha stoppat vapenleveranser till Irak, och på så sätt ”släppt in” USA på spelplanen, ökade Sovjet sitt stöd alltmer. Kulmen nåddes under -86 till -88 då Irak höll på att förlora kriget, innan de fick en enorm vapenhjälp av Sovjet. Denna möjliggjorde de offensiver i krigets slutskede vilka stabiliserade fronten, och möjliggjorde en för Saddam acceptabel fred. Dessa leveranser bestod av bl.a. 2000 tanks, varav 800 moderna T-72or och 300 stridsflygplan.

 

Med detta anser jag det klargjort att Saddams Irak på intet sätt var knutet endast till USA under hela den period som Max Jernberg nämner. Snarare var fallet det att Saddam hade en nära och djupgående relation till Sovjetunionen, såväl strategiskt som ideologiskt. Ett ”strategiskt partnerskap” som de båda kallade det. USA fick inflytande under perioden 1963-1967 och igen efter 1979, i och med att Sovjet avvaktade i inledeningen av Iran-Irak kriget.

 

Max Jernberg får gärna svara om han vill, och jag publicerar hans kommentarer om han är artig och korrekt.

Annonser

Debatt med vänstern

Som många av er som har läst min artikel på Newsmill, ”I en värld utan USA”, som titeln egentligen lyder, har sett, så har det pågått en intensiv debatt mellan mig och ett antal vänsterdebatörer, inte bara på kommentatorsfältet på Newsmill, utan även här, i anslutning till två poster på min blogg.

Jag har haft en del erfarenhet av att debattera med västeraktivister under min studietid i Uppsala. Vad som är slående är att de hela tiden insisterar på att ideer som bara florerar i deras interna konspiratoriska  kommunikation är självklarheter och således att alla som inte ställer upp  på på dessa resonemang är obildade.

Vidare har jag sett en obehaglig tendens att försvara diktatorer och mördare, med hjälp av de mest osannolika konspirationsteorier. Som student, med en borgerlig ”aura”, så ville ibland de aktivister som stod på gågatan i Uppsala och delade ut  sina alster, inte ge mig ett exemplar, då de trodde att jag skulle slänga dessa. Men jag insisterade. Jag har alltid hållit mig öppen för alla argument. Tyvärr ser jag när jag läser innnehållet att fokuset ligger på att försvara Saddam Hussein och Milosevic. Detta skedde helt osminkat, trots att hela världen såg vad som skedde i det forna Jugoslavien under 90-talet, och de brott som Milosevic och hans allierade begick, och vi behöver nog inte ens nämna Saddam. Detta är samma typ av vänsteragitatorer som försvarade Pol Pots massmord i Kambodja och förtrycks- och mördarregimen i Sovjetunionen ända fram t.o.m. 80-talet!

Men när vänsterns agitatorer, som i kommentatorsfälten på denna blogg, hävdar att de fria valen i Irak efter Saddams fall bör jämföras med Nazitysklands försök till att legitimera sin erövring av Västeuropa med hjälp av riggade val i Frankrike, Danmark och Norge 1942, så har det nått en punkt då det inte längre går att föra ett samtal.

Man är inte längre meningsmotståndare, man är från olika planeter!

Om vi inte kan komma överens om de mest grundläggande fakta, hur ska vi då kunna föra ett samtal?

Just detta grepp är ett av vänsterns vidrigaste. Att jämföra, ibland USAs agerande, men framförallt Israels, med Nazitysklands. Detta är ett dubbeleggat svärd. Dels så drar man ner USAs och Israels politik till en vidrig nivå samtidigt som man förminskar förintelsens brott genom att  jämföra den med politiskt agerande, med helt andra motiv, mål och medel.

I en värld utan USA

Jag skrev idag denna artikel på Newsmill om hur situationen i Libyen illustrerar hur en värld skulle se ut utan hegemonen USA.

I en värld utan USA

(Newsmill 17 mars 2011)

Händelseförloppet i Libyen illustrerar hur en värld utan USA, eller någon annan demokratisk hegemon, skulle se ut. Auktoritära regimer står fria att med våld slå ner demokratirörelser och slakta sitt eget folk, utan att någon kan eller vill lyfta ett finger.

Den krassa verkligheten idag är att det endast är USA som har kapaciteten att slå ut det libyska flygvapnet utan att orsaka sig självt oacceptabla förluster. Kanske vill USA med sin väntan lära omvärlden en läxa. Att vi behöver USA! Utan USA lever vi i en värld där vi passivt tvingas åse folkmord, eller själva bli hotade och utpressade av auktoritära stater, som Iran, Nordkorea och kanske till och med Kina i framtiden.

Parallellerna till Irakkriget finns där tydligt för alla att se. Vad man än tycker om upprinnelsen till den amerikanska interventionen där, är förutsättningarna väldigt lika. En diktator som mördar sitt eget folk och ett FN som inte kan agera då det förlamas av att två av fem veto-medlemmar av säkerhetsrådet är auktoritära eller semiauktoritära. Faktum är att FN endast fungerar väl i en situation där alla de stora aktörerna är demokratier, och i det särskilda fallet, har samma intressen. Det är uppenbart, att detta inte kommer vara fallet under överskådlig framtid.

Nu ropar däremot även vänsterdebatörer efter att USA ska intervenera och upprätta en flygförbudszon, utan att se ironin i det hela.

Det faller nu, som vanligt, på USA att agera på eget bevåg, med en ”allians av villiga”. Jag säger USA, då Natoländer som Frankrike och Storbritannien bara ger symboliska bidrag och Arabförbundet endast ger moraliskt stöd, om de inte bidrager ekonomiskt, till en intervention i Libyen. Om inte Gulfstaterna betalar så får USA stå för både notan och risken för såväl egen manspillan, som konsekvenserna av civila förluster.

Vad många inte förstår, allra minst den libyska motståndsrörelsen, är att en flygförbudszon inte endast innebär flygpatrullering. Det innebär att USA slår ut hela det libyska flygvapnet, luftvärnet, och dess ledningcentraler. Erfarenhet av Mellanöstern säger att det är troligt att Kadaffi har placerat millitäranläggningar i anslutning till bebyggda områden, så detta kommer innebära inte bara stora militära förluster, utan även civila dito. Det är inte konstigt att USA tvekar.

Vad USA inte vill, är att ännu en gång få stå med hundhuvudet, efter att ha befriat ett folk från diktatur, medan vi i Europa står med pekpinnen.

%d bloggare gillar detta: