Gatans parlament undergräver demokratin

529 Mursianhängare dömdes till döden i Egypten under en två dagar lång process som avslutades den 25e mars. En process som bäst kan beskrivas som en rättsfars. Om det är någon som tvivlade om huruvida militärregimen är tillbaka eller inte, så kan de sluta tvivla nu. Militären styr landet igen oavsett vem som ställer upp i och vinner det kommande presidentvalet. Därmed är revolutionen mot Mubarak återförd till utgångspunkten!

Mursi och hans muslimska brödraskap var tvivellöst av skada för landet, men frågan är om avsättandet var värt priset i det långa loppet? Vart går gränsen för vad en demokratiskt vald ledare får göra innan folket får omkullkasta ordningen? När det gäller en auktoritär regim så finns det igen gräns. Denna ska bort så fort som bara möjligt. Frågan är om det Mursi gjorde hotade demokratin till denna grad? Var det värt priset man fick betala sedan, i form av att militären kom tillbaka till makten? Man kan ha olika synpunkter på hur långt det hade gått i Egypten, men detta är en avvägning som alla demokratier får göra. Ska man acceptera det val folket har gjort och bita i det sura äpplet eller ska man destabilisera demokratin för att få till ett maktskifte? I mogna demokratier så faller valet oftare på det förra alternativet.

Ta Frankrike som exempel. Presidenten Francois Hollande lovade mycket som var ekonomiskt ohållbart under valkampanjen, men likväl blev han vald. Nu när han väl genomför det han lovat och därmed förstör den franska ekonomin har han förvandlats till en av de mest impopulära franska presidenterna i modern tid. Även vänsterns väljare sviker honom, till förmån för FN. Fransmännen suckar över att han ska sitta kvar 3 år till, men vad ska de göra? Revolution?

Fransmännen vet bättre än någon att när man väl släppt ut anden ur flaskan så är det svårt att få in den igen. När folket väl har fått uppleva maktens berusning, så är de benägna att om och om igen ta till gatorna för att driva igenom sin vilja. Gatans parlament bryr sig lite om hur demokratin mår i landet. Frankrike fick efter 1789 års revolution uppleva ytterligare 80 år av revolutioner och kupper och landet har även därefter plågats av politisk oro.

Utmaningen för nya demokratier ligger i att tygla gatans parlament och förmå folket att avstå från att försöka lösa alla konflikter med våldsutbrott och eliterna att hålla sig från att kuppa till sig makten när deras intressen kommer i kläm. 2013 i Egypten såg vi båda dessa scenarier på samma gång. Oavsett om folket gjorde ett medvetet val av militären över MB, eller om det var omedvetet, så satte denna kontrarevolution stop för den arabiska våren i Egypten. De summariska dödsdomarna är som sagt det yttersta beviset på detta faktum. Nu annonseras att al-Sisi ställer upp i presidentvalet. Är det någon som tror att han inte vinner? Är det någon som tror att militären inte kommer styra landet framöver?

Jag hade föredragit att MB hade fått bevisa sin inkompetens under en mandatperiod, för att sedan i god ordning sparkas ut av folket genom valresultatet. Nu skapas en dolkstötslegend bland de islamistiska leden och hämndbegäret kommer gro till den dag då de är i position att återgälda tjänsten. En begränsad militär kamp mot armén har redan inletts av islamister, men denna kan mycket väl få mer omfattning med tiden.

Det muslimska brödraskapet ska bekämpas vart det än försöker få politisk makt, men man måste också tänka på förutsättningarna för att det demokratiska systemet ska kunna växa sig starkt. Euromaidan i Ukraina är ett annat exempel på hur gruvliga konsekvenserna kan bli av att massorna på gatan styr utvecklingen. Victor Janukovytj var, liksom väldigt många av politikerna i Ukraina, grovt korrumperad, men han var folkligt vald i ett val som ansågs av utländska bedömare vara korrekt utfört.

Det ukrainska folket är splittrat mellan de nationalistiska ukrainarna som ser mot väst och ryssarna och de ryssvänliga ukrainarna som ser mot öst. Likväl så ansåg ledarskikten i väst att det var fullständigt illegitimt och ett svek mot folket när Janukovytj drog sig ur förhandlingarna om ett associationsavtal med EU. Helt plötsligt hade man glömt att ungefär halva landet inte ville knytas närmare EU. I vanlig ordning inom EU så ses den folkliga motviljan på med förakt. Man ansåg att det var helt legitimt att massorna i månader spärrade av centrala Kiev för att hävda minoritetens (enligt valet 2010) rätt mot majoritetens bara för att dessa tyckte ”rätt”. Visst, objektivt sett är detta asssocieringsavtal det bästa för Ukraina rent ekonomiskt, men borde den frågan inte överlåtas till folket i fria val, istället för på den grupp som råkar vara majoritet i just Kiev? Nästa nationella val var bara ett år bort, 2015. Kunde man inte ha väntat och låtit frågan avgöras då?

Istället störtade man presidenten under omständigheter som fortfarande är oklara. Ryssland invaderade och införlivade Krim, men kanske än värre; inbördeskrig kan hota resten av Ukraina. Nazistpartierna som tycks vara mycket aktiva i väster lär inte föra en försonlig linje när det gäller minoritetsrättigheter. Den tomma retorik som Moskva förde om hur ryssarna diskrimineras kan mycket väl bli verklighet i framtiden.

Min linje är att man alltid ska i det längsta respektera resultaten av fria val. I Egypten kan omständigheterna mycket väl ha upplevts så att en revolution kändes rättfärdigad, men man måste se på det långa perspektivet. Man måste se till den nyfödda demokratins hälsa. Risken är annars att man ändå förlorar det som man försöker skydda!

 

Egypten – De Abrahamitiska religionernas vagga

(Bright Magasin nr 2 2013)

Att de tre abrahamitiska religionerna har inspirerat varandra är allmän kännedom, men hur pass mycket det antika Egyptens religiösa föreställningar i första steget har påverkat dessa tre är mindre känt. Uppenbarligen vill framförallt de judeokristna sopa igen dessa spår, då de motsäger deras egen bild av de bud Moses fick som unika. Detta är inte en komplett genomgång av dessa spår, men jag vill lyfta fram några punkter som jag tror kan vara av intresse. Man ska när man studerar denna fråga ha i åtanke den stora grad av dominans politiskt såväl som kulturellt som Egypten utövade på närområdet. Levanten och Kanaan i synnerhet var en del av den Egyptiska periferin där inflytandet var stort. Egyptens religiösa värld överlevde långt efter att landets politiska makt hade upphört. Inte förrän kristenheten spred sig i landet och den gamla läran förbjöds försvann denna. Den egyptiska läran påverkade således inte bara judendomen utan även kristendomen såväl indirekt via judendomen som direkt under Jesu tid. Samma tankegods överfördes sedan till Islam.

Treenigheten

Treenigheten är kanske det mest förbryllande teologiska konceptet i den kristna föreställningsvärlden. Tidiga kristna teologer har bråkat om detta koncept, till exempel när det gäller om huruvida Jesus verkligen var gudomlig eller bara en människa. Detta svårgripbara koncept uppfanns dock inte av kristna teologer. Istället finns det en föregående tanke i Egypten som man sannolikt har kopierat och förfinat.

Egyptiska gudar sammanfördes ofta i grupper av tre. Familjer med far, mor och barn beskyddade ofta städerna. Solguden Re ansåg man hade tre olika gestalter under dagens lopp; barn, vuxen och gammal. Mest intressant av dessa grupper av tre är den treenighet som bildades av gudarna Amun, Re och Ptah. De kunde ses som tre gudar i en. Amun som var fördold, Re (solguden) som låter sig ses och Ptah som är förkroppsligad på jorden. Det är inte svårt att se att denna idé troligen har påverkat den kristna treenigheten bestående av Gud, den heliga anden och Jesus. Gud (Jehova) var precis som Re ”synlig” via himlafenomen, men inte i kroppslig gestalt. Den heliga anden var som Amun fördold och Ptah var som Jesus guden förkroppsligad och inkarnerad på jorden. Alla tre samma gudomlighet, men i olika gestalter. På ett djupare teologiskt plan var alla de egyptiska gudarna en och samma gud. Ett spår av monoteism som aldrig spred sig ner till de breda folklagren.

Pärleporten

Idén om Sankt Peter (Petrus) som står vid pärleporten till himlen och väljer ut de som har varit goda och ska få släppas in och väljer bort de onda som ska ner till helvetet har även den troligen influerats av egyptiska föreställningar. ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket..” sade Jesus till Petrus enligt Matteus- och Johannesevangelierna. Ursprunget ligger sannolikt i domen som egyptierna trodde att de utsattes för i dödsriket. Guden Anubis förde fram den döde till en våg där dennas hjärta skulle vägas mot en fjäder. Ett hjärta utan synd vägde lätt som denna fjäder och den döde kunde då passera, men om hjärtat nedtyngdes av synder såsom att ha tagit liv, stulit, bedrivit otukt, lurats osv kunde den dödas själ dömas till utplåning och efterlivet gick om intet. Parallellen till det judeokristna valet mellan himmel och helvete är tydlig och så är också agendan att kontrollera folket genom deras oro för denna dom. Den som passerade fick bli ett med Osiris, herren över dödsriket, eller som i kristenheten, sitta bredvid Jesus i himmelen.

Himmel och helvete

Det finns två versioner i den egyptiska teologin om vad som händer efter döden. Dessa kom att glida ihop efterhand, men båda har påverkat de abrahamitiska föreställningarna om efterlivet. Den första är Osiris-myten nämnd ovan. Den andra är myten om solguden Re:s vandring. Solguden åldrades under sin vandring över himlavalvet, som nämnts tidigare, för att slutligen dö och tvingas vandra genom dödsriket under natten för att sedan återfödas nästa dag. Under sin vandring genom underjorden lyser han upp tillvaron för de döda och tar med välförtjänta på sin vandring över himlavalvet nästkommande dag. De döda kan sägas ha återuppväckts från döden såsom Jesus lovade sina trogna, och deras själ, Ba, förs med upp till en annat, underförstått bättre, dödsrike på det västra himlavalvet. Egyptierna var som bekant besatta vid döden, men hade samtidigt i relation till sina samtida grannar i regionen en något ljusare och mer hoppfylld bild av denna. Återfödelse och räddning lockade för de som levde rena liv. De tre abrahamitiska religionerna har tveklöst anammat denna lockande tanke. Den judeokristna teologin har sammansmält de två egyptiska dödsmyterna till en mer samlad och slagkraftig sådan. Den tregradiga skalan; själens förintelse, dödsriket och det bättre dödsriket i himmelen förvandlades till helvete och himmel. Det är mycket svårt att bortse från denna koppling.

Monoteismens födelse

Om jag tillåter mig att spekulera en aning runt den monoteistiska tankens ursprung så tycker jag mig se en fullt rimlig koppling mellan Faraonen Akhenatons monoteistiska experiment och det judiska anammandet av monoteismen vid ungefär samma tid. De flesta källor placerar den judiska utvandringen från Egypten till 1300-talet f.kr., i det fall denna verkligen har skett vilket man kan undra då det inte finns andra källor som styrker uppgiften. Frågan om huruvida judarna befann sig i Egypten och sedan utvandrade eller inte har egentligen mindre betydelse då Kanaan och judarna oavsett stod under stark påverkan från Egypten. Faraonen Amenhotep IV (Akhenaton) som styrde mellan 1353 och 1335 f.kr. tog de funderingar, som jag nämnde ovan, om att alla gudar egentligen var en och samma, ett steg längre. Under hans styre skede en gradvis övergång till monoteism. Han valde att den enda guden som skulle dyrkas skulle vara solguden under namnet Aton. Därav hans namnbyte till Akhenaton = Den som dyrkar Aton. Alla omnämnanden av gudar ersattes med gud i singular och alla berättelser om andra gudar förbjöds och deras festspel avskaffades. Efter Akhanetons död så förvann dock denna monoteism efter bara ett par år. Det är inte alltför långsökt att anta att det judiska folkets religiösa ledare såg potentialen i denna tanke och möjligheten att ena folket med hjälp av monoteismen. Kan inflytandet ha gått i andra riktningen kan man dock fråga sig? Detta är mindre sannolikt. Man får fråga sig vad som är troligast: Att en egyptisk Faraon blir så imponerad av ett litet obskyrt (slavfolks?) ”irrläror” att han väljer att vända upp och ner på sitt rikes teologiska konstruktioner eller att detta lilla folk, varandes mer förbehållslösa än egyptierna själva, ser potentialen i en tanke som emanerar från det allsmäktiga och intellektuellt fullständigt dominerande Egyptiska rikets Faraon? En tanke som det redan finns ett embryo till i de högre egyptiska teologiska kretsarna. Ja, Gamla testamentet vill så klart få en att tro på det mer osannolika, som så ofta annars. Att denna tankes ursprung ligger hos någon annan än Jehova vore ju rent av förkrossande för hela den judeokristna läran.

Anubis

Den muslimska avskyn för hundar

Att så många muslimer avskyr hundar är ett fenomen som många säkerligen undrar över. Detta är egentligen bara kuriosa, men det är värt att förklara eftersom det är så påtagligt i vardagen i muslimska länder och vissa förorter här hemma. Först ett ord om Egyptens ”djurgudar”. Många romare och greker såg ner på egyptierna för att de som de såg det dyrkade djurgudar. Men detta var inte fallet. Egyptierna trodde inte att gudarna såg ut på detta viset. Framställningarna av de egyptiska gudarna med djurhuvuden, eller ibland hela djurkroppar, ska ses som symboler för deras förmågor och krafter. Framställningarna underlättade också för folket att skilja dem åt på väggmålningarna. Detta har inneburit lett till missuppfattningar om gudar som Anubis.

Den gud som förde den döda framför Osiris och genomförde vägningen av hjärtat som skulle avgöra om dennas själ skulle förstöras eller få komma in i dödsriket var Anubis. Denna Anubis framställdes med ett sjakalhuvud och har således i först den judiska och sedan muslimska traditionen satts i samband med dödsriket. Efterhand som detta ”nedre” dödsrike har kommit att översättas till helvetet i den abrahamitiska traditionen (medan det ”övre” dito blev himmelen) så har sjakalen och i förlängningen hunden, setts som helvetets kreatur och djävulens tjänare!

I den judiska traditionen har man lagt mindre vikt vid detta och en avsky mot hundar är inte märkbar idag, men inom islam har man dock tagit mer fasta på denna idé. Denna avsky är kanske en av de mest irrationella yttringarna av religion idag, som det är svårt att motivera teologiskt utan att avslöja tankens ursprung.

En kontraproduktiv kontrarevolution

Precis som så många andra så vill jag jubla över Mursis fall och att det Muslimska Brödraskapet har berövats makten, men jublet fastnar i halsen. Detta är inte en bra utveckling för Egypten. Jag kan aldrig berömma ett pöbelvälde, en massornas makt över en demokratiskt vald ledare. Detta kan leda in landet på en mycket farlig väg.

PRINCIPFRÅGAN

Vad har landet lärt sig av detta? Svaret är; om man inte gillar presidenten så kan man få bort honom genom att gå ut på gatorna i stora massor, oavsett om han är demokratiskt vald eller inte. Det var ju så man gjorde första gången, och nu fungerar taktiken igen. Att Mubarak var en diktator och Mursi folkvald känns mindre viktigt för stunden. Detta är det vanliga mönstret när ett land störtas in i revolutionernas träsk. Det visar oss historien. Man öppnar Pandoras ask så att säga. En revolution följs med stor sannolikhet av en till och sedan lurar nästa runt hörnet. Dåliga vanor påbörjas för ett folk med svaga, eller obefintliga, demokratiska traditioner. Bättre än dagens tveksamhet från omvärlden är att man är tydlig med att detta inte är acceptabelt. Det egyptiska folket har gjort sitt val och får leva med det. Så fungerar demokratin. Istället för att storma ut på gatorna så får oppositionen ta nya krafter. Organisera sig, argumentera och debattera.

Mursi har helt klart gjort sig skyldig till maktfullkomlighet och misskötsel, men inte författningsbrott, vilket hade kunnat legitimera ett sådant tillvägagångsätt. Viktigare just nu hade varit att återinsätta det tillika demokratiskt valda parlamentet, eller åtminstone utlysa nyval till detta om det inte går att backa tillbaka. Det var trots allt militären som upplöste denna församling, som är nödvändig för att den svajiga demokratin ska få balans.

FARAN

Det finns avsevärda risker med detta förfarande, förutom de signaler det sänder till folket om hur demokratin ska fungera. Hur ska de radikala islamisterna ta detta? De blev valda till makten och har nu berövats den på ett sätt som visar att de får bara styra om de gör som militären dikterar. Först parlamentet och nu presidentmakten. En radikalisering, av salafisterna och kanske även element av brödraskapet, på så sätt att man åter tar till väpnad kamp, är en uppenbar risk. Om en väpnad kamp utbryter så kommer landet svänga tillbaka till ett mer påtagligt militärstyre igen och demokratin upphöra lika snabbt som den uppstod.

Lika illa som en möjlig väpnad kamp, är de lärdomar som islamisterna drar på lång sikt. Nu vet de att de snabbt kan berövas makten även om valen har gått rätt till, så nu är det sannolikt att de nästa gång de har kommit till makten själva försöker sätta systemet ur spel. De har ingen anledning att ens försöka spela det demokratiska spelet när deras första erfarenhet lärde dem att deras seger inte respekterades och systemet sattes ur spel till deras nackdel. Nästa gång är det troligen de som håller svärdet över demokratins nacke.

Det är lätt att skylla på brödraskapet för de ekonomiska problemen, men faktum är att landets problem löper betydligt djupare än så. Otillräcklig jordbruksproduktion, usel tillverkningsindustri och nästan obefintlig export av kvalificerade varor. Turismindustrins fall är givetvis kopplat till den första revolutionen, men denna situation kommer inte att förbättras om radikala islamister tar till väpnad kamp. Med detta sagt, vill jag inte försvara brödraskapets hantering av ekonomin, men för att dra en parallell, Obamas hantering av USA:s ekonomi har satt djupa spår i många amerikaners vardag, men gör amerikanerna revolution på grund av detta? Nej, givetvis inte och så ska det vara. Mitt tips till det egyptiska folket hade varit; demonstrera och få honom att förstå att ni är missnöjda, så att han inser att hans fortsatta maktinnehav efter nästa val är prekärt och således blir mer ödmjuk. Men, framför allt, se till att parlamentet tillåts arbeta! Det är försent för detta nu, så det bästa egyptierna kan göra är att utlysa nyval så snart som möjligt och sedan lära sig att respektera det resultatet.

Israels osäkra framtid

Det finns anledning att vara bekymrad för Israels framtid. Om man spårar de stora trenderna så finns det många orosmoln vid horisonten. Jihadrörelserna Hamas, Hizbollah och Islamiska jihad har under de senaste tre krigen 2006, 2008/9 och nu 2012 visat hur framgångsrik deras strategi är. De går stärkta ur varje konflikt och Israel ser allt mer tandlöst ut.

Strategin i kort summering: Jihadrörelserna gör raider över gränsen och beskjuter med raketer tills Israel inte längre har något val annat än att slå tillbaka. Reaktionen kostar många civila liv. Detta ser jihadisterna till genom att placera avskjutningsramper och andra militära anläggningar i anslutning till bostadshus och moskéer. Bilderna av dödsoffren sprids sedan snabbt och vida runt av al-Jazeera och villiga västmedia såsom BBC. Israel kan som mest kortsiktigt bekämpa individer ur ledarskapen och de militära resurser som de kommer åt, innan den globala opinionen tvingar dem till att skriva på eldupphöravtal som lämnar, i allas ögon, jihadisterna som de moraliska segrarna.

Satellitbild som visar hur Hamas placerar militära installationer intill skolor och sjukhus och skjuter av raketer från positioner precis intill dessa eller från husens tak.

 

Alternativen

Dagens situation är väsensskild från de relativt lätta segrarna som IDF kunde åstadkomma mot de reguljära arabiska arméerna under 1900-talet. Dagens motståndare är gerillarörelser. De glider bara undan om Israel inleder en markoffensiv. Om Israel skulle gå in för att ockupera hela Gaza, om än bara tillfälligt, så skulle det omedelbart innebära att de drar på sig dagliga förluster via bakhåll, bilbomber och IED:s (1). Det ockuperade området skulle bli en militär sankmark på samma nivå som det USA har fått genomleva i Irak. Detta vet Israels militära ledning. Därför avstod man från mer än symboliska inryckningar på marken i Libanon 2006 och Gaza 2008/9 och nu i Gaza 2012 avstod helt och hållet. I Libanon 2006 tillfogades IDF (2) t.o.m. svidande stridsvagnsförluster vid en sammandrabbning med Hizbollah, som gav ledningen en tankeställare och starkt bidrog till att vidare framryckning avbröts.

Varför tog Hamas kontrollen över Gaza? Konsekvensen blev ju att de tappade den ledande positionen i Palestinska administrationen som helhet och inte ens bestred kontrollen över Västbanken. Svaret ligger i att västbanken, med sitt öppna böljande landskap och mer småskaliga samhällen inte passade gerillakrig mot en armé som IDF, medan den tätt bebyggda Gazaremsan utgjorde en perfekt bas för okonventionell krigsföring. I de urbana centra som finns i Gaza kan en tekniskt underlägsen försvarare tillfoga en motståndare betydande förluster genom asymmetrisk krigsföring. Ett israeliskt intåg i Gaza kan inte bara sluta med en moralisk seger för Hamas utan även med att IDF tillfogas för israelerna orimliga förluster. Samma sak kan sägas om södra Beirut, om israelerna överväger att i framtiden fullfölja en offensiv mot Hizbollah på liknande vis.

Israel sitter med andra ord i en rejäl sax. De kan inte tillåta fortsatt beskjutning av sitt territorium, samtidigt som de inte kan slå ut de tre jihadrörelserna mer än tillfälligt och då genom att ådra sig förluster och riskera nesliga bakslag. Risken för att man förlorar soldater till krigsfångenskap är uppenbar i en sådan situation. Israel vet hur plågsamt det har varit att ha bara EN israelisk soldat i arabiska händer.

Vad ska Israel göra i denna situation då? Tyvärr har jag inget svar på den frågan. Jag ser ingen bra väg ur detta. Min slutsats är att Israel bara har två dåliga alternativ att välja på. Antingen så kan man fortsätta på den inslagna vägen och spela med på jihadisternas villkor, d.v.s. att fortsätta att inlåtas i denna oftast lågintensiva och eviga utnötningskamp, eller så kan Israel ta till det otänkbara alternativet. Detta innebär i princip att Gaza återockuperas och en och en halv miljon araber fördrivs till Egypten. Detta vore en katastrof för Israel, då landet skulle bli fullkomligt isolerat och troligen bli övergivet även av USA (beroende på vem som är president). Likväl så kan detta scenario bli verklighet under särskilda omständigheter, såsom under eller efter ett storkrig mellan Israel och arabstaterna.

En vanlig invändning mot detta magra urval av alternativ, är att det tredje alternativet, en tvåstatslösning kan skapa en fredlig samexistens mellan israeler och araber. Tyvärr så ser jag det så att en fredlig uppgörelse är ett allt mer avlägset alternativ. Varken Hamas eller Abbas krets tänker nöja sig med en återgång till 1967 års gränser. De har gjort klart att de inte nöjer sig med mindre än att hela Israel ska bort från kartan. 1967 års gränser är bara ett första steg. Kan Israel gå med på en sådan överenskommelse med den vetskapen? Det luktar München 1938 lång väg (3).   

Den enda ”fred” Israel kan få med sina arabiska islamistiska fiender är en tillfällig ”fred” som egentligen är en mer av paus. En ”fred” som innebär att Israel förlorar sin förmåga att på ett adekvat sätt värja sig från angrepp. Detta gäller från såväl angrepp av den typen som Hamas och Hizbollah utför, då de med lätthet skulle kunna bombardera landet från norr till söder, som eventuella konventionella storskaliga angrepp från grannstaterna. En återgång till 1967 års gränser skulle blotta Israels strupe inför en framtida konventionell angripare, som med relativ lätthet skulle kunna klyva landet i två delar vid Tel-Aviv.

Framtiden ser dyster ut

För många indikatorer visar att förutsättningarna blir allt sämre för Israel, för att jag ska kunna vara optimistisk. Omgivningen blir allt mer islamistisk och således allt mer fientlig gentemot Israel. En stor majoritet av Egyptens befolkning vill bryta fredsavtalet länderna emellan. Det är bara en tidsfråga innan även Syrien och Jordanien också leds av islamistiska regeringar. Stödet för Hamas aggressionspolitik gentemot Israel blir allt större i grannländerna, både från högt och lågt håll. Det är svårt att tänka sig att Hamas med dessa förutsättningar kommer att vika från sin kompromisslösa hållning vad gäller Israels existens. Det är möjligt att de lyckas lura Israel till en Chamberlin-”fred” efter påtryckningar på landet från Obama eller hans likar, men reell fred kommer de aldrig vilja ha.

Redan under detta krig hotade Egypten med ”allvarliga konsekvenser” om Israel gick in med markstyrkor i Gaza. Vad som menades med detta uttalande är oklart, då Egypten inte har så många påtryckningsmedel annat än att formellt riva upp fredsavtalet och re-militarisera Sinai. Detta skulle riskera ett krig som Egypten inte är redo att hantera i dagsläget. Dock så ger detta föraningar om framtiden. Ett allt mer islamistiskt Egypten, och troligen de andra grannstaterna, kommer sannolikt utfärda liknande hot vid framtida konflikter mellan Israel och Hamas. Då kanske de står i en position att mena vad de säger? I vilket fall så kommer Israel att bli allt mer pressat. Hamas angriper och Israel ser att alternativen blir allt färre och konsekvenserna allt värre.

Israels enda ventil i den kompakta isoleringen i regionen har redan försvunnit i efterspelet till kriget i Libanon 2006. Turkiet, vars islamistiska regering såg det lämpligt att avsluta den strategiska alliansen länderna emellan, har blivit allt mer fientligt. Landet har tidigare fungerat som en motvikt till den anti-israeliska arabiska alliansen. Vänskapen med Israel har tjänat till att ringa in Syrien, som på så vis har riskerat att få strida på två fronter vid ett eventuellt storkrig i regionen. I de kristna falangerna i Libanon hade Israel allierade. Nu är de ur spel då Hizbollah är den fullständigt dominerande rörelsen i landet, militärt och politiskt. Israel står nu fullkomligt isolerat!

När konflikten i Syrien väl är avslutad så kommer all uppmärksamhet att riktas mot Israel. Som om det inte var illa nog tidigare så kommer nu alla de frustrationer över de misslyckade samhällen som de arabiska grannarna lever i, som tidigare åtminstone delvis riktades mot de egna diktatorerna, nu att enbart riktas mot Israel.

Om vi ser på lång sikt, så är det troligt att USA under loppet av ett par decennier allt mer kommer att tappa intresset för Israel och Mellanöstern i dess helhet. I takt med att Nordamerika blir självförsörjande på olja och gas så kommer behovet av att delta i ”the great game” att minska. USA:s svårigheter med att balansera sin budget kommer med all sannolikhet att innebära att amerikanerna drar ner på sina försvarsutgifter och sina åtaganden gentemot allierade.

Stödet till Israel kommer dröja sig kvar länge jämfört med många andra av dylika åtaganden, men den stora förändring som redan har påbörjats, skiftet av intresse till Ostasien, kommer regionen att känna av inom den nära framtiden. Det handlar inte bara om det direkta stödet till Israel, utan kanske främst den om än så ytliga, men ändå ack så viktiga, moderering som USA har påtvingat länderna i den saudiska alliansen. Det är väl känt att USA köpte sig till fred för Israel med Egypten och Jordanien. Framtiden för detta arrangemang är mycket osäker.

Vad gäller USA:s ställningstaganden så får man även väga in de demografiska förändringarna. I takt med att den vita andelen av befolkningen minskar så minskar också det amerikanska bandet till Europa och i förlängningen Mellanöstern. När nostalgin ger vika för ekonomin så kommer amerikanerna prioritera Ostasien framför Europa. Det är långt ifrån omöjligt att ett krig mellan Israel och arabstaterna om 20 år kommer att betraktas av amerikanerna som ännu ett av de där avlägsna krigen som de inte vill engagera sig i.

Trots att större delen av det officiella Europa har ställt sig på Israels sida även denna gång, så blir européerna allt mer fientligt ställda till Israel. Redan 1973 visade européerna färg när de utsattes för hårda påtryckningar från Saudiarabien m.fl. (4) I och med att Nordsjöoljan sinar inom 20 år så kommer Europa att bli än mer beroende av oljan från regionen och fogliga inför diktat från Riyadh.

Inhemskt i Israel så är det ett problem att i och med att de ortodoxas andel av befolkningen växer så växer således även deras inflytande på landets policy. Således kommer Israel att bli allt mindre kompromissvilliga, vad gäller frågor som bosättningarna. Detta kommer att tjäna till att ytterligare alienera landet i amerikaners och européers hjärtan och sinnen.

I summering, så talar de flesta långsiktiga trender för att Israels position kommer att bli allt mer besvärlig under de närmaste decennierna. Huruvida landet kommer att fortsätta att ”plöja vidare” som Churchill uttryckte det, eller försöka sig på någon form av drastiskt spårskifte, vill jag inte sia om. Inget av alternativen ger Israel en möjlighet till en förbättrad situation, som jag ser det. Framtiden ser onekligen oroväckande ut för ”det förlovade landet”.

Noter:

(1)     IED = Improvised explosive device.

(2)     IDF = Israel defense forces.

(3)     När de brittiska och franska premiärministrarna Chamberlin och Daladier ”tvingade” Tjeckoslovakien att överlämna gränslandet Sudetenland till Tyskland, i utbyte mot ”fred”, så förlorade landet i ett slag de väl befästa positionerna i bergskedjorna som gränsade till Tyskland. När Hitler 1939 bröt avtalet och ockuperade resten av landet 1939 så stod tjeckoslovakerna försvarslösa. Militära bedömare av Tjeckoslovakiens situation har uppskattat att tjeckoslovakerna i sina positioner längs bergskedjorna hade haft goda möjligheter att stå emot tyskarna i väntan på att Frankrike och Storbritannien kom till deras hjälp.

(4)     Europeiska nyckelstater förbjöd USA att flyga över deras territorium med militär hjälp till Israel som hade angripits av en allians av arabstater (Yom Kippur kriget 1973), efter påtryckningar från Saudiarabien m.fl.

Demokratier som för krig mot demokratier

Det har varit en länge hållen lag inom statsvetenskapen att demokratier inte för krig mot andra demokratier. Denna idé är själva kittet i framtidsdrömmarna om en värld i fred. Immanuel Kant, möjligen den intellektuella fadern bakom idén skrev att en majoritet av ett folk aldrig skulle rösta för att landet skulle gå i krig, i annat fall än i självförsvar. I en värld av demokratier skulle det således aldrig förekomma några krig.

Den andra pusselbiten i denna teori är aspekten att ledare för demokratier har för vana att lösa sina dispyter via diskussioner till skillnad till hur det förhåller sig i auktoritära stater. Steget är därför längre från konflikt till krig. Ett exempel är Fashoda-krisen mellan demokratierna Frankrike och Storbritannien i Sudan 1898, en konflikt som mellan två auktoritära stater skulle ses som ett casus belli.

I princip så har denna lag hållit vatten under de senaste 200 åren, med ett fåtal diskutabla undantag. Spanien förklarade krig mot USA 1898, med orsak av USA:s ställningstagande till förmån för upprorsmännen på Kuba, men Spaniens demokrati var ung och behäftad med många och stora brister. Rent generellt ligger de fåtalen undantag i de länder vars demokratier är omogna. Ett sentida undantag är den pakistanska aggressionen i Kashmir som framkallade ett gränskrig mellan Pakistan och Indien 1999 benämnt Kargil-kriget. Den turkiska invasionen av Cypern är ett annat exempel som nämns. Frågan är dock om Cypern just då skulle benämnas som en demokrati, med tanke på kuppen i landet?

Frågan nu, med tanke på händelserna i Mellanöstern, är huruvida det mönster som teorin beskriver kommer att brytas i framtiden? Alternativt, innebär det faktum att vi nu ser demokratiskt valda regeringar dyka upp här och var i Mellanöstern att regionen är på väg mot ett tillstånd av fredliga relationer, såsom teorin antyder?

Frågan huruvida en majoritet av befolkningen i ett land som Egypten i framtiden kommer att rösta för en policy som syftar till krig med Israel, är svår att svara på då det som nämnts ovan finns mycket lite referensmaterial. Dock så finns det två exempel som ger ledtrådar.

Låt oss till att börja med betrakta Tyskland under mellankrigstiden. Den tyska demokratin var ny och de värderingar som brukar frodas i en demokrati hade ännu inte slagit rot. När tyskarna förde upp NSDAP till regeringsställning, med 44 % av rösterna, 1933, ska det betraktas som en röst på krig? Den militaristiska anda som regerade under ”det långa artonhundratalet” i Europa dröjde sig kvar längst i Tyskland, som en konsekvens av den förnedrande Versaillesfreden, men jag har svårt att tro att nästan hälften av de tyska väljarna kunde förutspå det vansinne som Hitler var på väg att sjösätta. De som röstade på NSDAP, gjorde så huvudsakligen för att de ville återupprätta Tysklands militära makt och pondus, för att återta förlorade områden, med militär makt, ja, men inte att det skulle leda till ett nytt storkrig. Det fanns givetvis tyskar som ville detta och som faktiskt hade läst Hitlers förvirrade självbiografi, men inte hela 44 %!

Min bedömning är att vi inte kan betrakta valet av Hitler som en demokratis val av en väg som avsiktligt skulle föra till krig. Hitler hade för vana att orera länge om att han inte önskade krig med Frankrike och Storbritannien, bara att han eftersträvade vad han såg som rättvisa och upprättelse. Vad han skrev i Main Kampf avseende planerna för Sovjetunionen är en annan sak, men faktum är att väldigt få tyskar orkade ta sig igenom hans svamlande och tunglästa bok. Dock så kan man inte bortse från att tyskarna lade sina röster på ett parti som förde en mycket aggressiv och krigisk retorik mot landets grannländer. Detta i sig är problematiskt för den aktuella teorins validitet.

På samma sätt har nu egyptierna lagt sin röst på det muslimska brödraskapet, ett parti där den nu valde presidenten Mursi valtalade om hur han skulle upprätta ett kalifat med Jerusalem som huvudstad. Enligt mig en tanke som förutsätter krig med Israel och som således i det avseendet inte står Hitlers retorik efter. Snarare är denna retorik ännu mera explicit.

Terrororganisationen Hamas seger i den Palestinska Administrationens val 2006 är den andra ledtråden. Hamas befann sig tekniskt sett i ett krigstillstånd med Israel, men måhända inte i egentlig mening. Snarare handlar det ett långvarigt lågintensivt konfliktillstånd med korta uppflammande minikrig. 44,5% av de palestinska väljarna valde likväl denna konfliktlinje gentemot Israel. Det ska sägas att valet handlade om mycket mer än denna fråga. PLO:s korrupta styre av PA (Palestinian Administration), frågan om islams plats i samhället osv, men likväl så kan man inte bortse från att det mest kompromisslösa alternativet vann valet. Man kan inte säga med säkerhet till vilken grad Hamas-väljarna verkligen ville ha ett krig med staten Israel eller om de ”bara” godkände det lågintensiva smygkriget som nu pågår. Därför är det svårt att fullt ut dra växlar från denna situation. Faktum kvarstår dock att det är remarkabelt att en befolkning som får möjligheten att rösta om sin framtid, väljer ett alternativ som uttryckligen innebär en permanent och tillika utsiktslös konflikt.

Frågan är till vilken grad problemet är demokratins mogenhet respektive karaktären på regionens politiska liv? Tyskland under mellankrigstiden var en omogen demokrati, precis som de nyligen demokratiserade arabländerna är nu. Tyskland var också genomsyrat av en militaristisk anda som påverkade tankesättet och de alternativ som man såg framför sig. Denna militarism fick sig en slutgiltig knäck efter de förlorade världskrigen och kommer troligen inte tillbaka. Frågan är vilken typ av prognos som vi kan göra för arabvärlden? Kommer de kompromisslösa tendenserna tona bort genom åren som var fallet med det tyska exemplet, eller inte? De konfliktinriktade islamisternas inflytande över det arabiska samhället är t.o.m. större än vad militaristernas inflytande var på det tyska samhället. 70 % stödjer den kompromisslösa tolkningen av världsläget som islamisterna i Egypten saluför. Mängden hatpropaganda riktad mot judarna som grupp och staten Israel i landets arabiska grannstater är förbluffande stor. Inte bara via medier, utan även i, kanske främst, moskéerna indoktrineras folk dagligen med judehat. Det synes som att de radikala krafternas grepp om det arabiska samhället och således även valmanskåren är synnerligen starkt och kommer förbli orubbat under decennier framöver. Ska vi då bli förbluffade om steget till att folket väljer en regering som vill bedriva krig mot den judiska staten ändå inte verkar vara så stort som teorin om demokratier i krig antyder?

Vad är chanserna för att islamisternas konfliktinriktade idéer tappar inflytande över tiden såsom i Tyskland? Krävs det ett nytt krig och en ny förlust innan dessa idéer tappar kraft? Troligen är det så! Risken för att en demokratisk egyptisk regering tillsammans med andra demokratiskt valda arabiska regeringar inleder ett krig mot Israel under de närmaste 10-20 åren ska vi ta på största allvar. Sedan finns det en möjlighet att de demokratiska spelreglerna har satt sig i systemet så pass att riskerna börjar minska över tid.

Det tyska exemplet har visat att en demokrati kan producera en regering som saluför en aggressiv och militaristisk retorik, vilket valet i Egypten också har bekräftat. Exemplet Hamas visar att en demokrati i arabvärlden också kan producera en valvinnare som förespråkar krig med sin motpart. Det är möjligt att de närmaste decennierna kommer knäcka teorin om det demokratiska systemet som allena saliggörande för människans förhoppningar om att leva i en fredlig värld. En mer hållbar teori skulle enligt mig deklarera att liberala demokratier inte går i krig med andra liberala demokratier. Det som är avgörande är de värderingar som är förhärskande i ett samhälle, inte bara procedurerna varigenom detta samhälle väljer sina ledare.

Kritik av religion är absolut nödvändigt

(Newsmill 2012-09-17)

Jan Hjärpe hävdar inte bara att det är omoraliskt att kritisera islam då det kan leda till våldshandlingar och människors bortgång, men även att det är särdeles olämpligt just i denna period av transition i Mellanöstern.

Vad gäller själva religionskritiken som idé, som Hjärpe försvarar ur juridisk synvinkel, men sedan förkastar som ”djupt omoralisk”, så är han inne på samma linje som Obama. Den nuvarande amerikanska administrationen fördömer denna typ av religionskritik med att säga att man inte ska uttala sig kränkande och nedsättande om någon religiös övertygelse. USA har en annan tradition än vi i Europa har. Religionen har en större betydelse i samhället, då Amerika, i första skeendet, till stor del koloniserades av religiösa extremister som ville fly undan granskning och förföljelse i moderländerna. Här i Europa så har vi dock byggt vårt nuvarande liberala samhälle på just en skarp kritik av religion och religiösa auktoriteter. Denna har ofta kunnat upplevas av religiösa som just kränkande och nedsättande för deras trosuppfattningar. Det borde inte vara okänt för någon som bor på denna kontinent, att denna kritik har räddat otaliga miljoner européer från att leva sina liv nedsänkta i ignorans och förtryck.

Nej, Jan Hjärpe, att inte kritisera förtryckande religiösa föreställningar och att inte utsätta religiösa auktoriteter, levande eller döda, för kritik är det som är omoraliskt!

Detta är inte den första och säkerligen inte den sista konfrontationen mellan de som vill försvara religionen och dess auktoriteter och de som vill bryta ner dessa medelst skarp kritik. Det är hög tid att vi som står för utveckling står fast och inte backar tillbaka mer. Det borde vara självklart för en professor i islamologi vid Lunds Universitet att det är och alltid kommer att vara en essentiell del av vårt moderna samhälle att alla medborgare fritt kan och bör framföra ovan nämnda form av kritik. En professorstitel inom islamologi betyder inte att vederbörande ska ägna sig åt att okritiskt försvara alla företeelser inom den muslimska världen, bra eller dåliga. Om professorn ska delta i debatten runt händelser i regionen så borde avsikten vara att hjälpa till med att utveckla och modernisera denna och den tro som är där förhärskande. Inte att försvara de krafter som vill motverka modernisering och en i vår tid fungerande livssyn.

Den amerikanska ambassaden i Kairo stormas

Vad gäller tidspunkten för lanseringen av denna film, så vill jag fråga Hjärpe; finns det någon tidpunkt som är lämplig för kritik av religion i Mellanöstern?

När oroligheterna i samband med Muhammed-karikatyrerna blossade upp, innan den arabiska våren, utnyttjade regimer som den syriska tillfället för att lätta på trycket från de frustrationer som hade byggts upp mot den allmänna situationen i landet. Demonstranter tilläts storma den danska ambassaden utan att polisen ingrep mer än symboliskt. Nu efter de arabiska ”våren” så blossar våldet upp extra mycket i de länder som just har genomlevt omvälvningar. Anledningen till detta är primärt att regimer som den i Egypten tillåter dessa stormningar av ambassader. Finns det någon som inbillar sig att Egypten med dess väl tilltagna armé och med god förvarning om protesterna i centrala Kairo, inte kan hindra några tusen personer från att storma den amerikanska ambassaden om de vill det? Svaret på varför de inte gör vad de kan, och vad som stipuleras i internationella avtal angående ambassader, är att det islamistiska muslimska brödraskapet är rädda för att tappa folkligt stöd till de ännu mer islamistiska salafisterna, som utförde stormningen. Hur ser situationen ut om 5 år? Vilka är de rådande omständigheter då som omöjliggör kritik av Muhammed och hans troslära? Kommer det framöver finnas något lämpligt tillfälle att kritisera religionens inflytande i Mellanöstern?

Detta är i grund och botten ett felaktigt resonemang av Hjärpe. Jag skulle vilja vända på resonemanget. Under de omvälvningar och revolutioner som drabbade Europa under 17- 1800-talen så var skarp religionskritik central och kanske avgörande för att vår kontinent skulle ta steget mot sekularism. Omständigheterna i Europa då och Mellanöstern nu skiljer sig från varandra, men faktum kvarstår att det nu finns ett fönster för att motverka religionens negativa grepp om samhället. Alternativet är att lämna fältet fritt för de radikala islamister som nu försöker sätta sin prägel på de respektive samhällena såväl som på dessas relationer till USA och övriga omvälden.

Hur ska västvärlden då kunna påverka? President Mursi gjorde ett tydligt val när han visade att han var räddare för salafisterna än för konsekvenserna av att låta den amerikanska ambassaden stormas. USA och andra drabbade länder måste tydligare visa att det blir konsekvenser av sådana val. Först och främst i form av indraget bistånd. USA ger Egypten 1,5 miljarder dollar årligen. Detta borde nu ifrågasättas.

De militanta islamistiska krafterna måste kringskäras, de måste förhindras att skrämma sin omgivning till att respektera deras religiösa föreställningar. Att ge sig inför hot om våld, som Hjärpe tycks mena, är inte ett alternativ!

%d bloggare gillar detta: