Varför stödjer västmakterna ett (o)heligt krig i Syrien?

ANALYS

Varför Syrien?

Ännu en gång har USA med allierade bombat Syriens regim. Engagemanget i landet har pågått sedan krigets början, och varit lika oklart och diffust som kriget har varit långt. Det officiella narrativet antyder att det bara handlar om att skydda landets civila och inte långt in i konflikten kom det även att handla om att få bort Assad, ett s.k. regimskifte. 

Den första ansatsen uppnås väldigt illa genom att bejaka den andra. Genom att ösa in stöd och militära medel, såsom USA och dess dåvarande regionala allierade Turkiet, Saudiarabien och Qatar, har gjort, förlängs istället lidandet och kriget kan inte upphöra på sin egen bristande dynamik. Givetvis matchas varje steg som dessa parter tar, av motparterna; Ryssland, Iran och Irak, och under den senare tiden med avsevärt större framgång.

Om man hade bekymrat sig endast om de civilas lidande så hade man, från första början, infört ett totalt vapenembargo istället och ett exportförbud av olja, och genom drivit detta med beslutsamhet. Hade dialogen mellan stormakterna varit sundare så hade det inte varit svårt att få till stånd en fredskonferens där en lösning för landet hade kunnat knådas fram. Men nu var/är detta inte fallet! Anledningen är att motiven för agerande i regionen inte är altruistiska. Uppenbarligen drivs såväl västmakterna som andra regionala och globala makter av realpolitiska motiv, såsom alltid tidigare i historien. Tillgången till oljan, möjligheten att dra oljepipelines och rätten till baser som vaktar dessa, måste säkras genom att säkerställa vänligt sinnade regimer. Dessa behov har styrt agerandet i regionen sedan oljan upptäcktes där och inget har förändrats sedan dess. Särskilt inte nu när denna tycks sina.

Således var västmakterna mycket snabba med att försöka genomdriva ett regimskifte i Syrien, såsom man precis hade gjort i Libyen, vilket klart gick emot FN:s direktiv, medan man obekymrat vände bort blicken medan Bahrain med våld, förtryck och tortyr slog ned de fredliga protesterna under sin ”arabiska vår”, till slut med hjälp av saudiska pansarfordon! På vilket sätt var Syriens initiala hårdhänta sätt att hantera sin släng av den ”arabiska våren” på ett avgörande sätt annorlunda? På vilket sätt är Assads auktoritära men ändå sekulära regim värre än den teokratiska diktaturen i Saudiarabien? Skillnaden låg i att Syrien var allierat med Ryssland och Iran, medan Bahrain var värd för USA:s största marinbas i regionen. Således förvandlades ”skydda de civila” snabbt till ”regimskifte”.

Saudiska trupper kör över bron till Bahrain för att slå ner demonstrationerna i landet våren 2011.

Vilka är Västs allierade i Syrien?

USA under Bush Sr, Jr, Clinton och Obama har uppenbarligen inte sett det Muslimska brödraskapet (MB) som en problematisk rörelse, trots dess uttalade mål att infiltrera och underminera västvärlden, och infiltrera är just vad de har gjort. De befinner sig som rådgivare till underrättelsetjänsterna i främst USA, men även Storbritannien, och där verkar de för att man ska alliera sig med MB i Mellanöstern. Inte för att jag tror att man behöver mycket mer uppmuntran, då USA har använt sig av olika typer av militanta radikala muslimska organisationer, och rena jihadister, i ett flertal krig redan, i allt från Afghanistan, Bosnien, Libyen till nu i Syrien. Storbritannien använde jihadister som militära redskap mot sina fiender, redan på 1830-talet. Inget nytt under solen, med andra ord.

Det är således inget som överraskar att USA inte oroades av den uppenbara kopplingen mellan de grupper som tog till vapen mot regimen Assad 2011 och det uppror som det muslimska brödraskapet ledde mot Assad Sr på 80-talet, där terrorbombningar mot civila var flitigt förekommande. Man inbillade sig att det fanns moderata grupper i landet, men snabbt försvann den illusionen. Likväl fortsatte man med det omfattande stöd som slussades till rebellerna. Blicken vändes bort, när betydande grupper allierade sig med al-Qaida, som det var tanken att man skulle bekämpa efter 9/11. Än värre blev det när avsevärda resurser slussades vidare till det som senare blev IS. Det är alltså dessa gruppers ord, vi nu ska ta som sanning, vad gäller vad som egentligen händer på plats i Syrien. Hur kunde vi hamna så här fel?

Jag antar att talesättet ”ändamålen helgar medlen” är något man har tagit till hjärtat i realpolitiken, mer än någon annanstans. Detta blir än mer beklagansvärt när ändamålen i sig, inte är i närheten av att vara berömvärda!

Senator John McCain, som var en av de starkaste tidiga förespråkarna av intervention och regimskifte, poserar här med vad han påstod var ”moderata” islamister, varav flera senare skulle ge med i IS.

Regimskifte och nationsbyggande

Ända sedan konfliktens början har ropen på regimskifte och demokratisering hörts från väst. Tydligen har vi inget lärt från erfarenheten i Irak 2003-, Afghanistan 2001- och Libyen 2011, där det visat sig vara mycket svårt att införa demokrati, i betydelsen liberal demokrati, det vill säga den form av demokrati som vi har i väst.

Formell demokrati är inte svårt att införa. Att upprätta ett parlament och låta folk gå och rösta. Nu innebär dock inte denna formella förändring ett särskilt stort steg framåt, utan brukar istället bara innebära att nya etnoreligiösa grupper sätts att förtrycka de andra. Religionen är och kommer under överskådlig tid förbli den främsta källan till identitet och tillhörighet i Mellanöstern.

Utan de beståndsdelar som vi i väst tillskriver begreppet liberal demokrati, så blir det inte mycket bättre än så. Dessa är yttrandefrihet, pressfrihet, mänskliga rättigheter, ett system fritt från manipulation, politiskt förtryck och slutligen, men absolut inte minst, en sekulär och förnuftsstyrd statsapparat.

Dessa kvaliteter saknas genomgående i de nya ”demokratierna”, som väst har bombat fram. En annan aspekt av demokratiseringen av regionen, är att man genomgående röstar utefter sin etno-religiösa tillhörighet, istället utefter eventuell politisk åskådning. Detta resulterar i låsta politiska positioner och om en grupp har en demografisk majoritet så blir den gruppen också den permanenta maktinnehavaren. Ta till exemplet med shiamuslimerna i Irak, som naturligtvis, givet den politiska kulturen och synen på minoriteter, har gravt missbrukat sin maktställning. Vilket förtroende för demokratin har då sunniaraberna i det landet, när de inte ens kan skymta möjligheten att få politiskt inflytande igen, på demokratisk väg. Därav framväxten av IS. Innan arabvärlden kan demokratiseras, i egentlig mening, måste regionen således först moderniseras, se en höjd utbildningsnivå, dämpa de etniska konflikterna och, kanske viktigast, sekulariseras!

Följaktligen är det en mycket dålig idé att försöka framtvinga demokrati i länder som Syrien, ett land som består av mängder med olika etniska och religiösa grupper. Det är ett recept för katastrof!

Militära interventioner, utan ett långsiktigt politiskt och socialt engagemang, har i modern tid inte förmått bygga upp de samhälleliga institutioner som är nödvändiga för ett öppet och demokratiskt samhälle, med ett rättssystem där man respekterar mänskliga rättigheter. Utan utsikter för framgång, vilket inbegriper en lokal värderingsmässig mottaglighet för den västerländska liberala samhällsmodellen, och ett långsiktigt partnerskap med väl förankrade lokala krafter, ska sådana interventioner således inte påbörjas.

Den interventionsanda och nationsbyggandepolitik som de neokonservativa driver har tenderat att bli allt svårare för varje år som går i och med att klyftan mellan Europa och de starka reaktionära krafter i MENA vidgats allt mer. Med det sagt är det dock helt rätt att Sverige tillsammans med över 70 andra länder bidrar till att krossa IS, som utgjorde ett hot mot hela den civiliserade världen och vars brott var utan motstycke under tiden efter det kalla krigets slut. Begränsade militära insatser för att uppnå begränsade militära mål är en helt annan sak, men det ska finnas goda skäl!

Gasattacker och straffbombningar

Vad det gäller just kemgasattacken i Syrien, är bevisläget ännu oklart vad gäller förövaren även om det ser ut som att stridsgas faktiskt användes. Det har förekommit många andra attacker där mycket pekar på att den syriska regimen låg bakom. Samtidigt synes även rebellerna ha använt kemiska stridsmedel, vilket Carla del Ponte, som då ingick i FN:s särskilda utredningsgrupp för Syrien, rapporterade om 2013 (1,2) . På senare år använde även IS dessa medel, enligt andra uppgifter (3,4). Den syriska arméns multipla lager av kemiska stridsmedel har många parter fått tillgång till under konfliktens lopp (5), så det är rimligt att reservera sig för andra möjligheter.

Både USA och Frankrike säger dock att de nu har bevis (6) för att regimen utförde attacken mot Douma och FN förbereder sig just nu för att inspektera platsen för attacken. Rimligen så hade det varit bättre att avvakta med en attack tills dess att oberoende inspektörer från FN eller en annan organisation som båda sidor kan acceptera, såsom OPCW (7), hade fått tillgång till platsen, vilket är på gång just nu. I ett så känsligt läge som det var mellan stormakterna så medförde attacken en avsevärd risk för utvidgning till en vidare konflikt och inte minst motiverat med detta faktum, så hade det varit bättre att avvakta i väntan på bevis.

Detta är det minsta man kan kräva av de västerländska stormakter som står som garanter för en världsordning som ska försvara liberala demokratiska värden. Oöverlagda och emotionellt motiverade bombangrepp tenderar istället att undergräva förtroendet för inte bara denna ordning, utan även för FN-systemet och internationell rätt. Sverige, som den lilla aktör vi är, är extra utsatt i ett globalt politiskt system där de överenskomna gemensamma spelreglerna allt oftare åsidosätts. 

 

Noter:

(7) OPCW står för; Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons.

 

Annonser

Kommer Saudiarabien lyckas med att införa en mer moderat form av islam i landet?

ANALYS

Nyligen gjorde den saudiska kronprinsen Mohammed bin-Salman ett remarkabelt uttalande vid en konferens om investeringar i Saudiarabien. Han deklarerade att Saudiarabien hade beslutat om ett byte av religionspolitisk inriktning. Hädanefter, hävdar kronprinsen, ska Saudiarabien anamma en mer moderat tolkning av islam, i kontrast till den sedan länge rådande radikala wahhabitiska uttolkningen av islam. Detta är lika anmärkningsvärt som det faktiskt är svårt att ta på allvar. Den salafistiska wahhabismen har sedan sena 1700-talet stått under familjen Sauds beskydd. De båda har existerat i en form av symbios. Wahhabismen får beskydd av den saudiska staten, samtidigt som wahhabismen i sin tur legitimerar familjens Sauds styre såväl som dess väktarskap av de heliga platserna i och runt Mecka. En effekt av detta känsliga samspel har varit att samtidigt som wahhabismen och andra med dem anknutna salafistiska rörelser har bedrivit revolutionär verksamhet i utlandet, så har familjen Saud suttit i orubbat bo på hemmaplan. Men bara så länge som stödet för wahhabismens radikala lära förblir intakt och ekonomiska resurser flödar vidare till den radikalism som man exporterar i stor skala. Så, vad händer nu med Saudiarabiens inre stabilitet, när wahhabismens dogmer ifrågasätts (om än indirekt) på detta sättet?

Kronprinsen tar upp 1979 som ett startskott för en negativ utveckling. Detta är delvis sant. Inte på så sätt att familjen Sauds statsbildning har stöttat wahhabismens heliga krig mot alla s.k. ”moderata” muslimer i mer än 200 år nu, om än från och till. Dagens sponsring av wahhabitisk radikalisering av muslimer världen över är således inte som princip någonting nytt. Det är dock riktigt att påpeka att 1979 utgör ett form av vägskäl. Den shiamuslimska revolutionen i Iran 1979 väckte åter till liv en gammal aversion mellan shia och sunni och familjen Saud kom att frukta för sitt grepp om makten. Det finns en shiamuslimsk minoritet i landet och som om illa inte vore nog så är de bosatta just i den östra delen av landet där oljan finns. Saudiarabiens svar blev att inleda en maktkamp i hela den muslimska världen och i den muslimska diasporan, med Ayatollan i Teheran, om den muslimska världens själ. Man såg det som så här: Det enda sättet att säkra den egna positionen var att förvandla den muslimska världen till en wahhabitisk värld.

Kärnan bland de jihadkrigare som från 1800-talet till 1920-talet förde wahhabismen från land till land med svärdet i hand i familjens Sauds namn, var Ikhwan (Brödraskapet).

Det har länge funnits en kluvenhet inom den saudiska familjen när det gäller modernism. Samtidigt som man har vältrat sig i västerländska lyxprylar så han man velat hålla en fasad som islams försvarare. Utifrån vissa medlemmar av kungafamiljens synvinkel, så är kungafamiljen en gisslan i sitt eget land, tvingade att försvara det oförsvarbara, av landets religiösa etablissemang.

Många familjemedlemmar har dock varit av den mer radikala sorten och har (oberoende av kungen?) finansierat ett avsevärt antal terrororganisationer. En kung, Faisal, mördades 1975 av en annan familjemedlem med anledning av att han hade blivit för modern. Stora inre slitningar med andra ord. Det är svårt att med säkerhet säga om de radikala eller de modernistiska dominerar familjen, men nu tycks i alla fall bin-Salman höra till modernisterna. Reformer har redan inletts i form av att kvinnor nu ska tillåtas att köra bil. Den religiösa polisen, Mutawan, syns allt mindre på gatorna och fler nöjesevenemang ska tillåtas. Allt detta är del av bin-Salmans plan för Saudiarabien som heter Vision 2030, vilken inledde trevande i slutet av förra året. Landet ska moderniseras när det gäller förvaltning, ekonomi och utbildning i hopp om ekonomisk tillväxt.

Låt säga att kronprinsens uttalande är uppriktigt menat och att man tänker genomföra denna förändring. Vad skulle då ha kunnat föranleda detta steg?

– En medvetenhet om att oljan håller på att ta slut.

På kort sikt lider man av att oljepriset har halverats, men på lång sikt förstår man att detta bara är den lilla våndan som kommer när oljekranen blir torr. Detta innebär dels att landet måste moderniseras i syfte att skapa en ekonomi som kan bära sig självt, utan oljeinkomster. Detta kräver en bättre utbildad och mindre bakåtsträvande befolkning. Detta förutsätter i sin tur att de radikalas makt över samhället betvingas, vilket i sig inte kommer bli lätt, då det religiösa etablissemanget har kontroll över utbildningsväsendet. När kronprinsen säger att ”vi kan inte hålla på så här i 30 år till”, så är detta en tidshorisont som styrs av när man tror att oljan kan vara om inte slut så avsevärt mer svårtillgänglig vid slutet av dessa 30 år. Man inser att man inte klarar av att förbli salafistiska i 30 år till. Då är det försent att ställa om ekonomin. Sötebrödsdagarna är med andra ord snart över!

Bush Jr. och kronprins Abdullah.

Den andra konsekvensen av att oljan någon gång inom en inte för avlägsen framtid tar slut, är att USA då kommer tappa intresset för regionen. Saudiarabien står då ensamma och får värja sig självt. Man kan då, om man fortsätter på samma sätt som idag, befinna sig i en mycket fientlig omgivning. Saudiarabiens stöd till den wahhabitiska expansion som har de-stabiliserat inte minst många grannländer, har skett under USA:s militära paraply. Om, eller kanske snarare när, USA drar sig ur regionen så står Saudi där med ett koppel grannar som mycket väl kan vara hämndlystna. Iran är fortsättningsvis en bitter fiende, för att inte tala om Syrien, och till nordväst finns Jordanien och Egypten som har lidet mycket under den salafism som till stor del är inspirerad av och ofta även finansierad av Saudi. Kanske drömmer den blivande saudiska kungen mardrömmar med anledning av det faktum att just Egypten var det land som gick in och gjorde slut på både det första och det andra Saudiska riket, som så plågade sina grannar med sitt blodtörstiga jihad, i början av 1800-talet?

– Trumps påtryckningar

Donald Trump har utövat potenta påtryckningar på den saudiska regimen att förändras och att bekämpa jihad-terrorn. Detta står i stark kontrast till den obehagligt nära relation som Bush Sr. och Jr. hade med den saudiska kungafamiljen och den insmickrande och islamfjäskande hållning som Obama hade till arabvärlden generellt sett och Saudiarabien i synnerhet. Det tal som Trump höll till saudierna under ett besök där i maj 2017, utgjorde en ny tydlighet i relationen mellan USA och Saudi. Trump var tydlig som troligen ingen annan tidigare president om Saudiarabiens skyldighet att ta itu med det våldsamma globala jihad som till så stor del har sitt ursprung innanför landets gränser.

Obama viker sig underdånig inför Saudiarabiens kung!

Jag ser det inte som en slump att den kanske största, öppet sett, men definitivt den mest oblyga, finansiären av jihad-terrorism, Qatar, bara en månad senare utsattes för en handelsblockad och diplomatisk isolering av Saudiarabien tillsammans med Egypten, Bahrain och Förenade Arabemiraten, med anledning av detta stöd (1,2). Visst, det har gnisslat mellan de två wahhabitiska broderstaterna Qatar och Saudi länge, gällande hur långt man ska gå i stödet av utländska radikalism, inte minst när det gäller det Muslimska Brödraskapet, men detta steg är längre än vad man kan förvänta sig utan stöd från USA, som ändå har en stor militärbas i Qatar. USA har officiellt försökt att medla och uppmanat till moderering, men samtidigt har Trump hela tiden stöttat kraven på Qatar. Landets goda relationer till Iran har också varit en stor stötesten.

Anledningen till att Saudiarabien nu tycks vara särskilt mottagliga för dessa påtryckningar från USA, är att de är mer än lite oroliga för att de håller på att tappa kontrollen över den eld de leker med. Kungafamiljens relation till jihadisterna kan verkligen liknas vid en man vid en eldstad en kall natt. Han behöver den för att hålla sig varm, kanske rent av vid liv, men om den sprider sig utom kontroll så är det lika dödligt. Kanske anser kungafamiljen att den delikata maktbalansen mellan dem och den radikala uleman nu riskerar att hotas? Tillkomsten av IS, som Qatar har gett mycket stöd, har satt skräck i dem. Tanken på att en liknande folklig revolutionär rörelse skulle kunna uppkomma även på hemmaplan skrämmer troligen. Många huvuden i kungafamiljen skulle då rulla! Hotet är uppenbart nu när IS styre i Syrien håller på att kollapsa och de många saudierna som har rest dit troligen återvänder. Situationen i Saudiarabien är definitivt inte stabil. Befolkningen är ung och rastlös och arbetslösheten är hög. Många unga vill modernisera, men ännu fler är radikala och blir allt argare.

Avslutningsvis: Vad kommer dessa reformer leda till?

Kommer man lyckas avhjälpa de strukturella ekonomiska problem som finns i landet med dessa reformer? Kommer man kunna ta udden av de radikalas frustrationer innan det är för sent. Eller kommer man rent av påskynda deras radikalism med detta drag? Det är väldigt svårt att säga vad som kommer hända, men jag kan inte tänka mig att det kommer gå lätt att vända helt på religionssynen i ett land som i decennier har utgjort epicentrum för den radikala muslimska väckelse som plågar hela världen idag. Ska den wahhabitiska mördarkultens hemland nu framgångsrikt moderniseras, samtidigt som alla wahhabitiskt sponsrade moskéer runt om i världen spyr ut hat, illvilja och intolerans gentemot just denna moderna värld? Tillåt mig att tvivla, men om det är någon som kan så är det just den familj som i decennier nu har fått världens mest bakåtsträvande religiösa ideologi att acceptera deras egna utsvävade, dygdelösa och depraverade livsstil. Problemet är att vare sig man lyckas pacificera det religiösa etablissemanget på hemmaplan eller ej så kommer det inte vara till någon nytta för oss i Europa, då allt tal om att verka mot radikalisering bara kommer leda till en läpparnas bekännelse från uleman och något som bara kommer synas på just hemmaplanen. Utomlands kommer wahhabismen oavsett fortsättningsvis utgöra den främsta källan till att skapa splittring och fientlighet mellan muslimerna i diasporan och deras värdländer.

En farlig lek med elden i Mellanöstern

ANALYS

Den senaste vågen av terror i Turkiet understryker ännu en gång hur farligt spelet med de islamistiska krafterna är, men likväl fortsätter detta spel. Detta spel kan bara få en utgång, men likväl fortsätter man. Varför? Svaret är att islam är den i särklass mest potenta kraften i regionen. Den kraft som verkligen kan mobilisera massorna. Därför är det så lockande för ledarna att använda denna kraft i sitt politiska spel. Jihadisterna finns alltid där som villiga soldater när ett krig ska utkämpas. Problemen kommer dock när kriget är över och när de religiösa flammorna inte vill slockna.

Turkiet har under AKP och Erdogan en agenda som går ut på att landet ska återta sin roll som arabvärldens ledare. Erdogan vill se landet som sunnimuslimernas beskyddare genom att utnyttja den religiösa väckelsen bland dem. I denna agenda finner han både en konkurrent och en allierad i Saudiarabien som med bihanget Qatar har en liknande agenda. I Syrien finner de båda att det tjänar dem väl att samarbeta istället för att konkurrera. Kampen mot Iran och dess nätverk av shiamuslimska allierade är det stora hotet mot sunnidominans i regionen. Syrien är den kanske mest avgörande skådeplatsen för denna inom-muslimska kraftmätningen. Turkiet har tillsamman med sina allierade stöttat de allt mer radikala rebellerna i landet. Utan tillgång till öppna gränsövergångar från Turkiet, över vilka IS andra jihadorganisationer har kunnat föra stridande och utrustning så hade upproret inte blivit långvarigt. I vilken mån Turkiet även har stöttat IS direkt är mer osäkert, men faktum är att IS obehindrat har fått sälja sin olja via Turkiet, vilket har utgjort deras ekonomiska livlina. Denna transithandel har kunnat knytas till Erdogans son Bilal.

Efterhand som omvärlden har fått upp ögonen för Turkiets användande av jihadisterna i Syrien som ett redskap för att föra fram sig agenda; ett regimskifte i landet, så har Erdogan tvingats backa.
Den internationella uppmärksamheten tvingade honom att sätta in resurser mot IS transitnätverk i landet och reaktionen kom som ett brev på posten i form av en serie brutala bombattentat och nu senaste i form av skjutningen på nyårsnatten. Situationen har utvecklats så att Turkiet har tvingats att tränga in i Syrien i jakt på dessa jihadister som han nyligen vände bort blicken ifrån. I denna intervention har han tvingats se sina väpnade styrkor möta uppseendeväckande motgångar såsom utanför Bab där två toppmoderna Leopard 2: stridsvagnar och mycket manskap förlorades i en motstöt från detta IS på lilljulafton. Erdogans farliga lek med det jihadistiska vapnet är dock inte det första exemplet på försöken att använda detta farliga vapen mot en fiende i regionen och definitivt inte första gången detta vapen exploderar i ansiktet på användaren.

Revolutionen i Iran 1979 vände upp och ner på hela Mellanöstern. Ayatollah Khomeinis ambition var att även väcka sunnimuslimerna och samla alla islamister oavsett inriktning under sin fana. Denna ansträngning, som inledningsvis fick en hel del respons, utgjorde ett oerhört hot mot såväl religiösa regimer som Saudiarabiens som sekulariserade sådana. Saudis svar blev att radikalisera hela staten och förlita sig ännu mer på sin wahhabitiska statsreligion för legitimitet. En massiv satsning gjordes, och görs fortfarande, genom den muslimska världen för att sprida wahhabismen och för att sälja in ett av dess centrala teman; nämligen kampen mot alternativa muslimska inriktningar såsom shiismen. Jihadism skulle med jihadism bekämpas!

Vart det har fört Saudiarabien kan vi se idag. Landet har i sina försök att bygga regimens legitimitet använt sig av jihadister i Afghanistan, Bosnien, Tjetjenien och nu i Syrien. Är de radikala nöjda nu med Riyadh? Självklart är de inte det. Redan på 90-talet vände sig bin-Laden mot regimen och det interna missnöjet har bara växt. Islamisterna får bara blodad tand och efter ha skickats utomlands på otaliga heliga krig så vänder de hem för att se att regimen, trots all sin retorik, ändå inte når upp till det islamistiska paradiset i deras radikala ögon. Åsynen av de täta kontakterna med USA och kungafamiljens västerländska lyxliv sticker i de salafistiska ögonen. Nu när arbetslösheten är skyhög och ekonomin går allt sämre som en konsekvens av fallande oljepriser så ser den saudiska regimen plötsligt ut att stå på skakig grund. Riyadh har alltid gått efter principen att om man bara skickar de hetlevrade unga radikalerna utomlands på jihad så slipper man problemen, men detta är en kortsiktig strategi som nu har fått konsekvenser. Hur grava konsekvenser får framtiden utvisa?

Pakistan, som utgjorde Saudis förlängd arm i Afghanistan, hade egna motiv bakom användandet av jihadister. Trots att landet har ett relativt sekulariserat statskick så använder man dessa jihadister mot Sovjetunionen. Varför? Svaret är som sagt enkelt. Jihad utgör det enda skälet för unga män i regionen att frivilligt ta upp vapen i någon större omfattning. Sedan har vi landets särskilda strategiska situation. Pakistan har sedan delningen av den brittiska kronkolonin befunnit sig i olika stadier av konflikttillstånd med grannen Indien. Pakistan har, av olika anledningar, blivit den förlorande parten i dessa konflikter. I denna situation var det lockande att mobilisera jihadister till kampen, som förlorarens billiga vapen. Dessa jihadister har använts såväl i Kashmir mot den indiska armén som mot Indiens största städer där de har utfört dramatiska terrordåd. För de som har greppan mönstret så är kommer det inte som en överraskning när den talibanarmé som den pakistanska säkerhetstjänsten ISI grundlade vände sig mot sin skapare. Idag är Pakistan hemsökt av ständiga terrordåd, samtidigt som gränstrakterna mot Afghanistan står bortom kontroll. Hur mycket Pakistan än sjunker ner i religiös intolerans med allt grövre övergrepp på de kristna genom såväl massakrer som lagstiftning som uppmuntrar till dessa, så kommer jihadisterna aldrig bli nöjda.

Sedan är det som bekant inte bara de inhemska regimerna som leker med den farliga elden. De utländska makterna har använt jihadister mot varandra sedan 1800-talet. Anledningen är som sagt att detta är det enklaste sättet att stampa fram villiga krigare ur marken i regionen. Storbritannien finansierade jihadister i Kaukasus mot Ryssland redan på 1830-talet och ryssarna var inte sena att ge igen med samma mynt mot britterna när dessa gick in i Afghanistan för att skärma av Ryssland från Indien ett tiotal år senare. Så här har det fortsatt när historien upprepade sig i Afghanistan med nya parter 140 år senare. I Bosnien på 90-talet när jihadkrigare flögs in på CIA-plan, som kom att mörda serbiska civila gjorde man om misstaget, vilket är varför det nu finns terrorceller i de bosniska bergen.

Trots de uppenbara lärdomarna som västmakterna borde kunna dra av detta så fortsätter den vansinniga leken. Muslimska radikala utgjorde kärnan i det Libyska upproret och i Syrien har sannerligen USA fått sina fingrar smutsiga. Obama borde ha jobbat fram en avsevärd nackspärr lagom till att han lämnar Vita Huset, efter alla gånger som han har tittat åt andra hållet inför det som utspelet sig i Syrien. Trots att det länge har varit känt att de vapen som USA, Turkiet, Qatar och Saudi har skickat till de islamistiska rebellerna i landet, i stor utsträckning har letat sig fram till al-Nusra och IS så har ingenting förändrats i USA:s strategi. Konsekvenserna för Europa har blivit dramatiska och i takt med att varbubblan i Syrien spricker så kommer det bli ännu värre för oss.

Jag frågar mig: har lärdomen gått hem nu då? Förstår våra politiska ledare i väst bättre än att göra om detta misstag ännu en gång? Om inte, vad krävs för att de ska förstå? De radikala salafisterna och deras jihadister är en otroligt farlig kraft som aldrig mer får användas av oss i väst. Ingenting gott kan komma ur detta. Det kommer alltid slå tillbaka mot oss själva. Ingen demokrati i Mellanöstern kan uppnås genom att vi förlitar oss på demokratifiender. Inga politiska målsättningar är värda att försöka uppnå om priset är att man måste använda dessa civilisationsdödare!

Margot Wallström vägrar förstå orsaken till terrordådet i Nice!

DEBATT

Så har Margot Wallström trampat fel ännu en gång. Nu under SVT:s ”Terror-i-Nice special”. Hon beskriver ursprunget till den muslimska terrorismen som; fattigdom, att unga känner hopplöshet, känner sig orättvist behandlade och generellt sociala- och ekonomiska klyftor! Kan vår utrikesminister vara så här aningslös? Eller förmedlar hon medvetet världen genom sina vänsterglasögon? Troligen är det en blandning av båda faktorerna. När det gäller den medvetet sneda beskrivningen av världen så är denna typisk för hur politikerklassen idag försöker bedra sina väljare när det gäller hur man ska förstå centrala processer i samhället. Här finns det ett skriande behov av ärliga och orädda politiker som talar öppet om, som i detta fallet, islam och muslimsk terrorism.

Ursprunget till det muslimska jihadkrig som Västvärlden har utsatts för de senaste decennierna, och som eskalerar allt mer, står inte att finna i fattigdom eller att någon invandrare känner sig orättvist behandlad. Detta är den typiska vänstervinklingen, som syftar till att skuldbelägga västvärlden för det som vi själva utsätts för. Lösningen är enligt Wallström och alla andra socialister, mer och åter mer ekonomiska transfereringar, mer krypande för sekteristernas krav och obefintlig efterfrågan på muslimsk självkritik.

Istället är det givetvis så att den muslimska terrorn mot väst inte har någonting som helst med fattigdom att göra. Angriper fattiga från andra kulturer och religioner också väst med sådana här våldsdåd? Massmördar fattiga vietnamesiska eller hinduiska invandrare till Europa fransmän, belgare eller britter? Om inte, så var ligger då logiken i Wallströms resonemang?

Är det inte istället så att väldigt många av de ledande personerna i Mellanösterns och Europas terrorgrupper är välutbildade och välbeställda män? Är det inte till och med så att många av ensamvargarna är studenter eller etablerade akademiker? Den doktor som dog i sitt försök till självmordsdåd mot flygplatsen i Glasgow 2007 är bara en av många akademiker som har radikaliserats. Islamisk terror verkar vara en medelklassjukdom.

Den är inte knuten till en särskilt utsatt etnisk grupp. Detta kan vi konstatera genom att beakta de många våldsamma västerländska konvertiterna. Driver fattigdom även dem, skulle jag vilja fråga Wallström? Kopplingen till fattigdom är helt och hållet  politiskt inbillad i vänsterkretsar.

Inte heller i ett större perspektiv är fattigdom en avgörande faktor. Den största sponsorn av radikal islam och terrorism är den mycket rika staten Saudiarabien. Dess ortodoxa elit gör allt för att underblåsa radikaliseringen av muslimer i Europa. På vilket sätt är fattigdom en faktor i deras agerande?

Istället ska orsakerna till det jihad som vi nu utsätts för sökas i de muslimska heliga texterna som befaller religionens följare att dominera andra grupper och sprida islam med svärdet i hand. Vidare ska man söka svaret i diskrepansen mellan den inbillade muslimska överlägsenheten och den miserabla politiska verklighet som den muslimska världen befinner sig i idag, med anledning av intellektuell-, vetenskaplig-, social- och följaktligen ekonomisk stagnation. Här hjälper inga biståndsmiljarder i världen. Bara en insikt om vad som har gått fel, som resulterar i en reformation av islam och en separation mellan religion och stat. De som plågas av denna förlorade ställning som politisk maktfaktor är inte de fattiga i Egypten eller de vilsna ungdomarna i Tensta. De som verkligen plågas av denna förlust av prestige är ledande och rika i Mellanöstern, de utbildade och historiskt ”medvetna” hemma och i exilen, som längtar tillbaka till en svunnen tid, men som inte förstår varför den är svunnen. De lockar halvkriminella och rotlösa unga invandrare som inte finner sin plats i ett normlöst mångkulturellt samhälle, med en roll, ett syfte och en tillhörighet. Fattigdom i sig orsakar inte terrorism. Dagens jihad har orsakats av rika muslimer som inte kan acceptera islams misslyckande!

Hur nära är vi ett tredje världskrig?

Vi befinner oss i en situation som kan leda till ett regionalt storkrig i Mellanöstern och till och med i förlängningen ett tredje världskrig. Risken har inte varit större sedan Kubakrisen 1962, men egentligen liknar situationen mer den som vi hade sommaren 1914. Vi har precis som då en orolig region som alla stormakterna har försänkningar i och som denna gången dessutom innehåller en värdefull råvara som alla behöver. Vi har regionala aktörer som befinner sig på en kollisionskurs som de inte kan väja ifrån utan att förlora vitala strategiska intressen till motparten. Allt medan stormakterna är mer eller mindre engagerade på olika sidor av konflikten, med åtaganden och förpliktelser som riskerar att dra in dem i ett uppblossande krig, Ryssland genom löften till Assad och USA till Turkiet genom Nato.

Detta är inte en förutsägelse om det scenario som jag håller som det troligaste, då det finns stora mentala spärrar för mellanstatliga krig i dessa dagar, tack och lov, men det är likväl en möjlighet som vi måste ta på största allvar. Därför skriver jag denna artikel.

Kriget i Syrien är arenan för ett en regional kraftmätning mellan ett sunniblock och ett shiablock om dominansen över centrala Mellanöstern. Så länge kriget förblev, formellt sett, ett inbördeskrig, där de båda sidorna huvudsakligen erhöll materiellt och ekonomiskt stöd och truppkontingenter från utlandet som i det stora hela balanserade varandra, såsom Hizbollah och de utländska jihadisterna, så hade det möjligheten att förbli geografiskt begränsat. Möjligheten fanns att kriget skulle upphöra när båda sidor nådde en utmattningsnivå som skulle möjliggöra en fredsöverenskommelse. Utvecklingen under hösten 2015 förändrade detta.

IS terrorattentat mot Ryssland över Sinai provocerade ett djupare ryskt deltagande i kriget. Ryska bombningar av rebellpositioner har nu bidragit till att vända kriget till Assadregimens fördel. Om regimen inringar och tar Aleppo så är kriget mot rebellerna i princip vunnet. Problemet är att interventionen av Ryssland riskerar sätta igång en kedjereaktion av interventioner.

Man kan likna situationen vid Koreakriget, när FN-truppernas framryckning mot Yalufloden 1950 provocerade Kinas intervention i kriget. På samma sätt, som Kina då, kan Turkiet nu inte stillatigande åse att Assad rycker fram mot gränsen och krossar det islamistiska uppror som Erdogan själv har investerat så mycket resurser och prestige i.

Shiablocket, under ledning av Iran, har skapt ett pärlband av shiadominerade stater rakt genom centrala Mellanöstern; Iran – Irak – Syrien – Libanon, som kan ge Tehran en dominerande ställning i regionen. Man sitter, om denna position kan befästas, inte bara i en position att utgöra den huvudsakliga utmanaren till Israel i den muslimska världen, vilket är det som attraherar ”good will” på den ”arabiska gatan”. Man besitter även, vilket sticker extra mycket i de sunnimuslimska ögonen de två heligaste kalifathuvudstäderna, efter Mecka; nämligen Bagdad och Damaskus. En starkt bidragande orsak till det av Gulfstaterna finansierade heliga kriget mot Assad har varit att vrida Damaskus ur hans ”oheliga” händer.

Sunniblocket, under ledning av Saudiarabien och Turkiet, startade upproret för att bryta detta pärlband genom att, som i Othello, vända på den Syriska brickan för att istället skapa ett pärlband av sunnistater; Turkiet – Syrien – Jordanien – Saudiarabien, som skulle kunna återge sunnimuslimerna dominansen över centrala Mellanöstern. Det skulle sätt dem i position att på ett bättre sätt påverka utvecklingen i Libanon och Irak. Denna strid är således av fullkomligt avgörande natur och ett nederlag för rebellerna kan absolut utgöra ett casus belli (orsak för krig) för dessa två stater. Erdogan har svurit på att Assads regim ska begravas och Saudiarabien har gjort liknande utfästelser.

Dessa stater har, tillsammans med de mindre Gulfstaterna, investerat stora summor i rebellrörelsen. Även om IS nu synes ha vänt sig mot Saudiarabien och den tidigare patronen nu har dragit öronen åt sig, så har upproret hela tiden haft en islamistisk tyngdpunkt. Upproret propagerades i moskéerna och rebellrörelsen blev snabbt dominerad av islamister. Grunden för rebellerna var det nätverk som det muslimska brödraskapet hade kvar i landet efter att deras uppror på 80-talet blev krossat av Assad Sr. I vilken mån Saudiarabien och Gulfstaterna direkt finansierade Nusrafronten (Al-Qaida) och IS är en fråga som vi inte behöver gå in på här, men det minsta man kan säga är att de snabbt måste ha blivit medvetna om att de vapen och resurser som de skeppade till Syrien till mycket stor del hamnade hos dessa organisationer.

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Turkiet har länge tillåtit sin gräns mot Syrien att vara mycket porös när det gäller flödet söderut av vapen och stridande till IS och andra jihadarméer. Att man även släppte igenom den olja som IS sålde till omvärlden blev allmän kännedom under hösten. Mer graverande är att mycket pekar på att Erdogans son Bilal har varit essentiell i förmedlandet av denna olja. Turkiet har egna intressen i norra Syrien. Man kan tänkas intervenera, inte bara för att skydda den rebellrörelse som man har agerat fadersfigur för utan även, för att förebygga en autonom kurdisk region i norra Syrien. Detta är någonting man inte är beredda att acceptera, enligt officiella uttalanden.

Just nu finns möjligheten till ett stillestånd, men vad händer om detta inte håller? Frågan kanske skulle vara; varför skulle det hålla? Regimen är i processen att vinna kriget, så varför skulle de stanna upp nu? Den enda anledningen skulle kunna vara att Ryssland ser det allvarliga i situationen, hur nära den är att eskalera, och dikterar för Assad vad han ska göra. Om man inte kommer till den slutsatsen är risken för en eskalering en realistisk möjlighet.

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudiarabien satte för två månader sedan samman en s.k. ”anti-terror koalition” av sunnimuslimska stater som en förberedelse för en intervention i Syrien. Mellan 14 februari och 10 mars hålls en stor övning i norra Saudiarabien, med minst 150.000 soldater från 20 sunnimuslimska stater, vid namnet Operation ”North Thunder”, som tydligen är en förövning för en intervention alternativt en invasion av Syrien söderifrån. Mer om detta här, här och här. Officiella källor bekräftade i februari att Saudiarabien tänker gå in med trupp i Syrien. Ryssland har svarat att detta kan leda till krig. Jag kan se två olika scenarier om stilleståndsavtalet inte håller och Saudiarabien och Turkiet känner att de behöver gå in:

1) Operation ”North Thunder” innebär en intervention söderifrån, med syfte att förhindra Assads seger genom att besätta åtminstone öknen mellan Damaskus och Raqqa. Eventuellt går man så långt att man fördriver IS helt från Syrien och besätter det territorium som IS har intagit. Då sätter man sunniaraberna i en god sitts inför en framtida fredsuppgörelse i landet. Turkiet går samtidigt in och besätter rebellerna territorium i norr och krossar YPG. Den troliga konsekvensen för IS blir att deras manskap drivs in i Irak, där Saudiarabien inte har något att vinna på att följa efter, vilket kommer förvärra situationen för Iraks shiaregering. Samtidigt står Saudiarabien i en position att kunna påverka efterkrigssituationen i Syrien i enlighet med sin wahhabitiska agenda. Den självklara positiva effekten av detta scenario blir att det blodiga kriget i Syrien upphör, även om det sker till priset av att Saudiarabien får in en fot i landet.

2) Risken finns dock att Saudiarabien och Turkiet inte nöjer sig med denna utveckling, utan står fast vid sitt åtagande att krossa Assads regim och att driva Iran ut ur landet. I det scenariot förvandlas det som man övar för i Operation ”North Thunder” till en regelrätt invasion av Syrien. Man gör kanske symboliska framstötar mot IS medan huvudangreppet riktas mot Damaskus. I detta scenario har vi ett mellanstatligt krig i regionen som snabbt kan rulla utom kontroll. Kan verkligen Irans trupper i landet hållas utanför? Vill Iran ens det? Om inte så har vi ett krig mellan Iran och Saudiarabien, som de båda har förberett sig för sedan 1979. Tankerkrig i Persiska viken och oljekris kommer som ett brev på posten.
Om saudiska stridsvagnar rusar fram mot Damaskus, kan vi då förvänta oss att det ryska flyget i landet förblir på marken? Detta ser jag inte som troligt. Om Ryssland blir en part i kriget, mot Saudiarabien och eventuellt även Turkiet så finns inte USA långt bort om Turkiet kan hävda att landet har blivit angripet. USA är uppenbarligen medveten om risken för att dras i ett krig mellan Turkiet och Ryssland, då man förflyttade militära tillgångar, såsom Patriotmissiler, från Turkiet till baser i Tyskland i höstas, trots turkiska protester. Detta signalerar uppenbarligen en tydlig ovilja att dras in i en sådan konflikt, men i ”krigets dimma” finns det inga garantier.

Summa summarum, så kan man konstatera att dagens situation är mycket farlig, där ett spel med stora insatser är på gång i Mellanöstern där även religiöst hat och oförsonlighet finns med i häxbrygden. Vi har ett Iran och dess shiamuslimska allians på tillväxt och uppåtgående och ett Saudiarabien, som inte bara ser sina sunnimuslimska trosfränder vara under hård press, utan även självt befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge med stora underskott på grund av det fallande oljepriset. Detta är en farlig kombination. Låt oss hoppas på att stilleståndsavtalet håller och leder fram till en förhandlingsfred eller åtminstone att en eventuell saudisk intervention förblir just detta och inte en invasion.

USA kan inte finna sin roll i religionskrigens Mellanöstern

USA är en supermakt som har tappat fotfästet i Mellanöstern. Landet deltager just nu på båda sidor i ett omfattande regionalt krig mellan å ena sidan ett block av sunniaktörer och å andra sidan ett block av shiaaktörer. I denna nya politiska situation har USA inga allierade. Istället för att dra sig ur eller gå sin egen väg, så famlar landets ledare fram i mörkret utan en strategi som är anpassad till situationen. Det har uppenbarligen inte alltid varit så här. När USA trädde in på Mellanösterns politiska arena på 50-talet, så såg spelplanen helt annorlunda ut och USA:s roll var tydlig.

Arabsocialister mot rojalister

Sekterismen var inte den brinnande frågan i det politiska livet under det kalla kriget. Istället drogs, under perioden mellan 50-talet och 70-talet, den avgörande konfliktlinjen mellan de gamla autokratiska rojalistiska regimerna och de nya arab-socialistiska regimerna som i snabb takt under 50-talet kastade ut kungar och tog makten i Egypten, Irak och Syrien. I detta politiska landskap var det inte svårt för USA att finna sin roll som beskyddaren av den rojalistiska fraktionen, bestående av Saudiarabien, Gulfstaterna, Jordanien, Marocko, Iran och Pakistan. Beskyddet av oljeresurserna runt gulfen var av essentiell betydelse för västvärldens ekonomiska stabilitet. USA deklarerade att ett Sovjetiskt angrepp mot gulfen genom Iran skulle utgöra casus belli länderna emellan. Så långt gick det ju aldrig, men det sovjetiska intresset av att kontrollera samma oljeresurser var en påtaglig faktor under den del av det regionalt heta ”kalla kriget” som utspelade sig i Mellanöstern. Egypten, Syrien och Irak var allierade till Sovjetunionen, men de var aldrig varken lojala eller delade sovjeternas syn på hur samhället skulle struktureras. De hävdade alla, särskilt Irak, med bestämdhet sin rätt till en oberoende policy. Detta kan illustreras av att regimerna i alla staterna förföljde sina inhemska kommunistpartier, vilka var lojala mot Moskva.

Krigen mot Israel som kan tyckas vara skilda från denna ekvation var i själva verket en djupt integrerad del av detta skeende. Även om USA stöttade Israel av ideologiska skäl, så var man medvetna om att om de arab-socialistiska regimerna hade lyckats med att krossa Israel så hade Sovjets och dessa allierades position i regionen ha blivit oerhört mycket starkare. Israel utgjorde indirekt den första försvarsvallen för de rojalistiska regimerna. Utan Israel hade dessa aldrig kunnat stå emot detta nordliga arab-socialistiska triumviratets arméer vid ett eventuellt angrepp och då hade troligen ett tredje världskrig blivit ett faktum.

Angreppen mot Israel var den huvudsakliga metoden för att samla stöd i den arabiska världen. De arab socialistiska regimernas legitimitet var så pass tätt knutet till denna kamp att de upprepade misslyckandena i krigen -67 och -73 var helt avgörande för dessa regimers de-legitimering på den arabiska gatan. De rojalistiska regimerna var dock först med att söka legitimitet genom att deltaga i denna kamp. Kriget 1948-49 var dessa regimers krig och misslyckandet i detta försök att krossa den judiska staten var det som de-legitimerade dem och banade vägen för arabsocialisterna som senare skulle trampa på samma mina. Israel har på så vis genom sitt motstånd indirekt agerat ”kingmaker” i regionen. Vi får se om mönstret upprepar sig när det gäller islamisterna? Efterhand som de rojalistiska regimerna insåg att det var Israel först och dem sedan, för arabsocialisterna, så trappade de ner sitt deltagande till avståndstagande och ekonomisk krigföring. Jordanien som var den enda rojalistiska makt som deltog i egentlig mening, i sexdagarskriget, vägrade deltaga i Yom Kippur angreppet. Det kriget hade förgåtts av en uppgörelse med det arabsocialistiska PLO innanför landets egna gränser, känt som ”Svarta September” 1970, som också ledde till ett kort men intensivt gränskrig med Syrien.

Krigen mellan de rojalistiska regimerna och de arabsocialistiska dito var inte lika frekventa som de med Israel men det som utspelade sig i Jemen var blodigare än alla dessa tillsammans. Jemen är intressant då utvecklingen i landet fungerar som en spegel för utvecklingen i regionen i stort. inbördeskriget i Jemen (1962-70) föranleddes av att arabsocialistiska officerare med stöd av Egypten kastade ut en shiamuslimsk imam-dynasti som kom att stöttas av Saudiarabien. Samma huthis som Saudi flög in över landets norra gräns för att bomba i våras, flög man in för att stödja på 60-talet mot de sunnimuslimer man nu är allierade med. Då var frågan sunni-shia av liten betydelse i politiken. Nu är den värd allt!

Kriget var egentligen en kraftmätning mellan Egyptens och Saudis respektive livsåskådningar och i och med denna var klyftan inom arabvärlden nu avgrundsdjup. Det arabsocialistiska försöket att ta över arabvärlden tog dock som sagt slut efter Yom Kippur-kriget då Egyptens Sadat 1978 skrev på fredsavtalet med Israel och bytte läger till USA-alliansen. Israels motstånd kröntes med en effektiv diplomatisk insatts av USA som därmed säkrade Israels existens och gjorde slut det sovjetiska försöket att få inflytande i Mellanöstern.

En ny verklighet

I svallvågorna av att arabsocialisterna abdikerade från scenen trädde de religiösa fundamentalisterna fram på allvar i Iran och sedan även i sunnivärlden. Framöver skulle alla frågor formuleras utefter denna återtagna sekteristiska identitet. Syrien under Assad Sr. gled mycket snabbt in i shialägret i början av 80-talet och bildade allians med Iran, medan Saddams Irak försökte balansera i denna nya verklighet under ett decennium som präglades av alliansernas omkastande. Utan att helt kapa banden med sin gamla socialistiska vapenleverantör till norr så ville Saddam skapa nya band till västländerna för att diversifiera sin leverantörbild. Kriget mot Iran målades upp som ett krig mellan sunni och shia, eller som han formulerade det mot ”det gamla Persiska hotet”, men regimerna runt Gulfen visste vad han menade då de alla monarkier stod hotade av mullornas revolution. Inte minst med tanke på de stora shiamuslimska minoriteterna runt Gulfen. De sunniledda monarkierna runt Gulfen anpassade i enlighet med detta sin retorik och sin politik. För att kontra hotet från Ayatollans folkliga revolution så identifierade man sig allt mer som sunni eller wahhabi-sunni för att genom denna nya konfliktlinje ge sig legitimiteten att tala för sunni-araberna mot det shiamuslimska persiska hotet. I spåret av detta kan vi se den religiösa offensiv som wahhabismen i Saudiarabien har genomfört runt om i världen där muslimer bor. Pakistan blev en av de främsta måltavlorna under Afghanistankriget och vips var Talibanrörelsen född. Stora ansträngningar har också riktats mot sydöstasien, vilket man nu kan se effekterna av i till ex Malaysia och i form av Moskébygge i väst där wahhabistiska predikanter har hetsat mot väst vilket har lagt grunden för stödet till IS.

Revolutionen i Iran blir startskottet för förvirringens tid! USA såg sin chans att kapa åt sig ännu en f.d. Sovjet-allierad i Irak och stöttade Saddam således nästan reservationslöst i hans grymma krig mot Iran. Saddam som förespeglade gulfmonarkierna att han nu var på deras sida i religionskrigens nya tid bar dock ännu på tankemönstren från den tidigare konflikten mellan rojalister och socialister. När Iran-Irak krigets dyra räkning skulle betalas ville Saddam inte ta fram plånboken. Gulfstaterna skulle givetvis efterskänka vad de hade lånat ut. Saddams tankar var fylld av den gamla antagonismen mellan det fattiga centrala Mellanöstern och det rika rojalistiska Gulfen. Det var deras olja regimerna i norr hela tiden hade varit ute efter. När de nu inte ville betala för Saddams påtvingade beskydd så skulle han utkräva den efterlängtade socialistiska revanschen. USA:s ambassadör i Irak förstod inte denna konflikt när hon deklarerade att det var en inom-arabisk affär, som om Irak och Kuwait/Saudi nu var allierade och de gamla konfliktlinjerna var som bortblåsta i sanden. Istället vände Saddam den nya ordning som USA trodde sig se upp och ner när han angrep Kuwait och Saudiarabien och uppfyllde därmed en decennier gammal arabsocialistisk dröm.

Vilsna supermakter

Sovjetunionen var lika vilset som USA under 80-talet. Greppet om Irak blev allt lösare samtidigt som möjligheten att fånga in Iran uppenbarade sig efter revolutionen. Men Irans mullor, som under revolutionens förstadium hade samarbetat med kommunisterna, visa de föga intresse av ett sådant arrangemang med Sovjet som man såg som den sekulära ”lilla satan” (efter USA som var den ”stora satan”). Likväl hjälpte Sovjet genom Nordkorea och Syrien Iran med vapen och ammunition i hopp om att balansera ett Irak som allt mer sneglade mot väst och för att hålla dörrarna öppna. Mot slutet av kriget lutade sig Irak likväl mot Sovjet och fick leveranser av stora mängder stridsvagnar och flygplan som gjorde att de kunde stå emot Irans slutoffensiver. Efter Saddams fall har den ryska policyn varit att åter fokusera på Iran, och nu med större framgång. Ryssland har till skillnad från USA funnit en konsekvent linje i Mellanöstern som man håller sig till. I kampen mellan shia och sunni så ställer man sig numera uteslutande på shiablockets sida. Detta gör man huvudsakligen för att det är sunnis och inte shias som utgör ett hot mot den inre stabiliteten hemma i Ryssland. Saudiarabien och andra Gulfstater stöttar sunni-jihadister i Kaukasus. Att stödja dessa motkrafter, i form av Iran och Assads Syrien, är geopolitiskt sunt förnuft.

USA däremot har inte landat i en vettig politik. Under 80-talet stöttade man, som är bekant, jihadister i Afghanistan i tron att de var harmlösa. Man tänkte att dessa gudskrigare var lite grand som de själva var, balanserat religiösa motståndare till det sekulära röda imperiet. På samma sätt fortsatte det i Bosnien och på andra platser under 90-talet ända fram till 9/11. Här trodde man att USA skulle vakna upp och förstå vad det var man gjorde? Men, nej, man levde kvar i 50- till 70-talens världsbild som dikterade att det fanns en arabisk nation, eller till och med en irakisk eller en syrisk nation och att religionen var ett redskap som andra att bruka i regionen istället för den kommande och återuppvaknande stora källan till identitet i regionen. Därför trodde man att sunnis och shias skulle kunna komma överens inom ramarna för ett demokratiskt system i det befriade Irak 2003. Dom var ju alla irakier, eller hur? Man förstod inte att begreppet ”irakier” var en fullständigt artificiell konstruktion och man nu hade öppnat historiens krafter på vid gavel. Till USA:s försvar ska dock sägas, och det är inte många som vågar (alt. vill) säga detta idag, att detta var en ofrånkomlig utveckling på sikt som amerikanerna bara påskyndade. Dessa krafter hade redan väckts till liv igen i och med revolutionen 1979 och hela regionen var från och med denna punkt en en veritabel krutdurk. Inbördeskriget i Libanon, shiaupproret mot Saddam 1991 och sunniupproret mot Assad i början av 80-talet är exempel på hur det puttrade i grytan.

Vad gör USA idag?

Amerikanerna har varit ovanligt senfärdiga i att greppa den nya verkligheten i regionen. I Irak gjorde man inga försök att genomdriva en författning som skulle ha kunnat balanserat shia-majoritetens grepp om samhället. Istället släppte man bara tyglarna och hoppades på det bästa utfallet. Givetvis blev det det värsta möjliga då en majoritetsbefolkning som har förtryckts i decennier inte är benägen att begränsa sig självt. Under den arabiska våren stöttade man friskt alla krafter som gjorde uppror utan en tanke på att det oftast handlade om radikala islamister, där många hade gedigna rötterna i jihadgrupperingar, såsom de wahhabitiska idrissarvtagarna från Cyrenaica och efterföljarna till brödraskapets upprorsmän mot Assad på 80-talet i Syrien. Moraliskt var det rätt att skydda de civila i Libyen, men det var inte rätt att bara bomba och sedan låta korten falla som ville. Läxan lärdes inte inför engagemanget i Syrien. Vapen som skulle gå till s.k. moderata krafter såldes vidare till al-Quaida och ISIS och krigare som utbildats i tron att de var detsamma gick över till dessa grupper.

Nu har detta gått upp för USA:s ledarskap, men blir det ändring? Icke! IS offensiv in i Irak blev en magnifik chock för alla, vilket i och för sig har fått USA att upphöra med allt prat om att bomba Assads regim, men likväl så har man fortsatt sina ansträngningar för att stärka de krafter som man fortfarande tror är moderata i Syrien. Det trots att detta ytterligare försvagar Assad som är den enda kraften som kan bekämpa IS söderifrån och är det enda som står mellan IS och landets minoriteter och resterande kulturskatter (Damaskus, Palmyra etc). Man tror sig rädda de civila med den ena handen och dödar dem med den andra.

Ännu värre blir det om man betraktar det regionala krig som rasar i Mellanöstern som en helhet. USA deltager på båda sidorna i detta krig mellan sunnis och shias utan att, tillsynes, förstå att det är delarna av en helhet. I Irak strider man med shiasidan och Iran mot den sunnimuslimska krafterna. Samtidigt hjälper man tillsammans med Saudi sunnis i Jemen och bombar samma shias som även de är stöttade av Iran. Det är orimligt att tro att de tre krigen inte är kopplade till varandra.

Det finns flera cirkulerande förklaringar till att USA agerar på detta sättet. Det finns konspirationsteorier som antyder att USA är intresserat av fullständigt kaos för att kunna exportera vapen, destabilisera eventuella motkrafter i regionen (petrodollar-teorin) för att sedan kunna svepa in för att bygga upp igen och forma om efter eget hjärta. Problemet med detta resonemang är att man har redan bränt en förmögenhet på att kunna forma om, även om det nu misslyckades till stor del, och ordningen i Irak ÄR ändå USA:s skapelse. Varför skulle man nu vilja störta denna?

Nej, mer troligt är som jag ser det att USA inte kan göra det lika lätt för sig som Ryssland därför att USA är sedan andra världskrigets slut det globala systemets väktare. Den ordning som existerar idag är USA:s ordning. Man försöker sköta och hantera detta system, trycka ner utmanade s.k. ”skurkstater” som Saddams Irak, se till att det globala kapitalistiska systemets nödvändiga funktioner är på plats såsom tillgången till råvaror och varför inte i processen tilta spelbordet till sin egen förmån och försöka tjäna en slant. Detta är utgångspunkten som gör att USA hyllas av de som vill ha ett stabilt globalt system men samtidigt kritiseras av dem som tycker att det blir för mycket av tiltande och egenintresse.

USA kan inte i ljuset av detta helt enkelt välja en sida i konflikten. Systemet är för invecklat för ett så enkelt ställningstagande. Under kalla kriget då sidorna ordnades utefter ideologi var uppdelningarna högst tillfälliga. Egypten bytte sida efter att de insett socialismens brister. Idag är konfliktlinjen permanent. Det är med andra ord svårare för USA att bara ta ställning för sunnisidan såsom Saudi säkerligen vill att de gör. Ryssland som är en outsider, som försöker påverka systemet utifrån, kan kapa åt sig en del av kakan och kontrollen, kan utan att ta ansvar för helheten ta ställning för en sida. ”Polisen” USA måste dock försöka upprätthålla ordningen på gatan. USA ser troligen sin roll i att benhårt försöka upprätthålla de legitima regeringarna, oavsett om dessa är sunnitiska i Jemen eller shittiska i Irak. Systemets integritet är det viktigaste enligt denna strategi. Krocken med verkligheten blir dock mycket svår.

Politiskt korrekt utrikespolitik

Sedan har vi ”elefanterna i rummet” som många inte tycks kunna se. Nämligen att de starka islamistiska krafterna i Mellanöstern inte vill ha demokrati. Att islam är den världsreligion som gör mest hårdnackat motstånd mot modernismens och demokratins inträde. Att det finns en mycket låg känsla av kollektivt ansvar för staten och nationen i regionen, huvudsakligen för att det inte finns någon nation i egentlig mening och för att staten oftast inrymmer en serie trätande folkningsgrupper. Den som nyligen har varit förtryckt och kommer till makten vill bara förtrycka och sko sig i sin tur. Vägen till modern liberal demokrati och välfungerande samhällen i Mellanöstern är mycket mycket lång.

Varför insisterar USA då på att stödja MB:s stridande grupper i Syrien och varför insisterade Obama på att backa upp Mursis styre i Egypten? Svaret är dessa politiskt korrekta vanföreställningar om vad islamisterna är och vad de vill göra i regionen, som till stor del kommer från aktivister från vänsterkanten och islamistiska infiltratörer som finns djupt in i regeringsapparaten, CIA mfl. Det har förekommit vid ett flertal tillfällen att tidigare högt uppsatta rådgivare i USA har avslöjats med att stödja terrorism eller ingå i sådana organisationer. Att de ofta tillhör MB är ingenting som man ens försöker dölja. Samma sak pågår i vårt eget land i form av Mehmet Kaplan mfl som försöker inifrån vrida vår verklighetsuppfattning till den grad att vi inte kan fatta vettiga beslut längre. Likställande av finlandsfrivilliga och terrorister är exempel på detta. Folkhemsislamister deklarerar prof. Hjärpe. ”Dom är som våra socialdemokrater!” Visst, om man med detta menar att man kan jämställa MB:s vidareförsäljning av vapen till vår tids nazister i IS med det socialdemokratiska Aftonbladets uttalade stöd för Nazityskland? Då är jag med på resonemanget.

Faktum är i summering att det västerländska ställningstagandet för islamisterna i Mellanöstern är en produkt av våra inavlade politiskt korrekta universitet och medier som har skapat en politisk värld som har fullständigt tappat greppet om verkligheten.

Vad bör USA göra nu?

Iran är en ”skurkstat” såsom de arabsocialistiska regimerna var då den är icke-demokratisk och således illegitim. Men när Iran går in och stöttar USA:s skyddsling Irak så blir det hela väldigt komplicerat. Assad är detsamma, men vad göra när han strider mot det värsta mördargäng som har setts på 70 år? Kalla krigets blockpolitik är inte tillämplig längre då gränserna suddas ut till gråzoner samtidigt som USA:s polisroll visar sig vara otillräcklig. Ska USA då helt enkelt abdikera sin roll i regionen, då det inte längre finns några riktiga allierade där, utan bara två trätande sidor som båda hatar väst? Ställningstagandena från de shia-miliser som numera utgör ryggraden i Iraks väpnade styrkor är talande. De sträcker sig från ”Hatar USA, men accepterar att USA bombar IS” till ”Hatar USA och vill inte ens att USA bombar våra fiender”. Vad finns det då kvar för USA att göra i ett sådant land?

USA bör inse att landet inte kan påverka så att det blir ett gynnsamt utfall av alla konflikter. Det finns inte alltid en god sida, hur mycket man än har behovet av att måla upp en sådan. Allt stöd till oppositionen i Syrien leder i förlängningen till att IS kan massakrera minoriteterna och demolera kulturskatter. Det som redan har hänt, får USA ta på sig en del av ansvaret för med anledning av de vapenleveranser som man har genomfört. Man bör istället verka för en fredsöverenskommelse mellan MB och Assad i Syrien så att de som vill kan koncentrera sig på att bekämpa IS. En lösning för Syrien vore bildandet av kantoner efter schweizisk modell, kombinerat med en svag centralmakt.

Även Irak bör få en ny författning, som förmår att balansera den stora shia-majoriteten. Jag skrev om detta redan 2006. USA bör ställa en ny författning som ett krav för att hjälpa till att stoppa IS. Framväxten av stödet för IS bland sunnimuslimerna i norra Irak kan huvudsakligen skyllas shias missbruk av sin permanenta majoritetsposition. Om detta inte faller väl ut så bör man istället verka för en uppdelning av Irak i dess tre naturliga beståndsdelar. Det var uppenbarligen ett misstag av USA att tro att shias inte skulle missbruka sin position. Nu finns chansen att göra om, göra rätt. Kanske behöver USA återgå till det idealistiska sinnelaget som Woodrow Wilson hade när han deklarerade i Versailles att alla folkgrupper som ville styra sig själva skulle få göra detta. Visst, det ritar om en del kartor och det kanske inte är den naturliga reflexen för en stat som ser sig som bevararen av den globala ordningen, men det ser ut att vara det som behövs just nu i Mellanöstern just för att återställa ordning och reda. Trätande folkgrupper som separeras lyfts i alla fall ut ur det eviga blodfejdmönstret och får tid att låta såren läkas. Där har vi ytterligare en produkt av den politiskt korrekta världsbilden som påverkar politiken. Om det inte hade varit för den ideologiska besattheten vid att alla multikulturella samhällen till varje pris skulle hållas ihop så hade vi troligen sluppit IS offensiven in i norra Irak och medföljande försök till folkmord på minoriteterna. Vi hade kunnat låta befolkningarna i Bosnien få ”closure” och finna sig tillrätta innanför nya statsgränser och kunna se framtiden emot med tillförsikt istället för det nuvarande infekterade tillståndet i väntan på nästa runda.

Framförallt bör USA inte låta sig förminskas till en bricka i det stora kriget i regionen, som används än av sunnis och än av shias. De måste genomskåda detta mönster. Man kan inte samarbeta med en stat i en konflikt som underminerar ordningen i en annan. Man måste helt enkelt så på sig och lära sig ställa krav. Under främst Obama så har USA förvandlats enkom till ”the good cop”, vilket tyvärr också leder till att man villigt låter sig förledas. I Mellanöstern respekterar man bara styrka. Just nu uppvisar amerikanerna inget av detta. Varken viljan att genomdriva nödvändiga reformer vad gäller statsskick eller viljan att diktera för sina allierade vad som gäller. Eller ens viljan att bilda sig en egen uppfattning baserad i västerländska värderingar. Om man inte kan detta, så är det kanske dags att abdikera sin position, att dra sig ur regionen?

%d bloggare gillar detta: