Sverige ska inte slängas in i en storpolitisk konflikt i Persiska viken!

DEBATT/ANALYS

Den borgerliga oppositionen (”L”, M och KD) vill att Sverige skickar resurser till Persiska viken, där militära sådana är högaktuella, så att ”sjöfart kan upprätthållas i internationella farleder”. Regeringen har mottagit en förfrågan från USA om att deltaga och överväger denna. Det är naivt att tro att detta allena är en fråga om internationell ordning och säkra sjöfartsleder. 

Frågan är oändligt mycket mer invecklad än så! Tyskland fattade nyligen beslutet att man inte skulle deltaga, på grund av risken för en upptrappning av konflikten med Iran.

Situationen i Persiska viken, med angrepp på tankers och beslagtagna skepp, har sitt ursprung i en större konflikt i Mellanöstern, som har flera lager:

Om man drar bort det yttersta lagret, så handlar det om konflikten mellan USA och Iran angående Irans kärnenergi- och kärnvapenprogram. Denna har förvärrats sedan USA abrupt sade upp ett ingånget multinationellt avtal som reglerade hur detta utvecklades (JCPOA).

Drar man bort ännu ett lager så uppenbarar sig en djupgående konflikt mellan de två autokratiska makterna Saudiarabien och Iran om vilken av dem som ska vara de vägledande stjärnan för världens muslimer. Denna konflikt har pågått sedan Ayatollans revolution i Iran 1979, där det monarkiska Saudi fick se sig utmanat av den, till synes, mer folkliga rörelsen i Iran.

Om man dra bort det innersta lagret, så handlar konflikten om kontrollen över regionens oljeresurser. Den som kontrollerar dessa, kontrollerar i princip hela världsekonomin och kan styra över andra makters möjligheter till tillväxt. Detta innersta lager av konflikten är en storpolitisk konflikt av den högsta digniteten. Ett spel mellan främst USA och Kina, men där även Ryssland har intressen. Närmare bestämt ett intresse av att inte se en makt, USA, kontrollera hela regionen. Möjligheten att Irans olja skulle komma under främmande makts inflytande, utgjorde under det kalla kriget casus belli (orsak till krig). Inte mycket har förändrats idag. Om möjligt har man gått ännu längre: Att detta land INTE är i den egna inflytelsesfären kan i sig komma att utgöra ett casus belli. Bara lyssna på retoriken från hökarna i Washington!

Kampen om Mellanöstern har, nyligen, resulterat i konflikterna i Libyen, Jemen och Syrien. Inget av detta har skett av sig självt, utan är resultatet av stormaktsmanipulationer. USA skyr inga medel för att tvinga ut Kina och Ryssland ur regionen, och detta är inte för att vi i Europa ska bli säkrare. Snarare sker det utan någon som helst hänsyn till vilken återverkan detta handlande har på just vår säkerhet. Allt sker i det egna intressets namn.

För att förstå vad den borgerliga oppositionen vill att Sverige slänger sig in i, så måste vi först skåda lite djupare än den ytliga bild som SVT ger oss. Ta er gärna tiden att beakta vad jag skriver! Bilden som ni normalt får er till del är nämligen inte så enkel, som att det finns en helt god och en helt ond sida och att det är bara för Sverige att slänga sig in i det hela, med gott samvete. Istället bör vi förstå att, om stormakterna bara söker bevarandet av sina egna intressen, så bör vi göra detsamma. Vi bör inte vara någon annans redskap, utan att ens förstå varför hammaren svingas.

 

HMS_Carlskrona_(P04)

Ska HMS Carlskrona skickas ner till regionen igen, trots att hon saknar vettigt skydd mot de resurser som Iran kan slänga mot henne, om konflikten eskaleras?

Situation skiljer sig rejält från till exempel det laglösa och statslösa tillståndet utanför Somalia, dit Sverige skickade HMS Carlskrona för att avhjälpa situationen. Här hamnar Sverige istället mitt i en internationell storpolitisk konflikt, som mycket väl kan utvecklas till ett krig. Detta är ganska mycket mer komplicerat än att stoppa pirater utanför Somalia. Om HMS Carlskrona, till exempel, skickas ner igen och brukar sin högst symboliska beväpning bestående av 40- och 57 mm kanoner mot iranska fartyg, så blir svaret att flottans ”flaggskepp” skjuts i sank av anti-skepps missiler som man inte har något vettigt försvar mot.

En supermakt på nedgång som blir allt mer desperat:

Sanningen är att USA är en supermakt som, precis som alla föregående, agerar nästan uteslutande i eget intresse. Under det kalla kriget, låg detta egenintresse i stort sett i linje med Sveriges egenintresse, och därför var bara vänstern kritisk. Idag däremot bör även högern dra öronen åt sig och ge USA berättigad kritik. Kanske kan vi påverka i en bättre riktning, men rätt personer vid makten i såväl Bryssel som i Washington?

USA ser idag sin position bli allt mer försvagad. Framför allt gentemot Kina. Samtidigt har man ett globalt system, som är designat att gynna dem själva, att försvara. Detta skakar nu i sina grundvalar. Resultatet är en amerikansk politik som blir allt mer desperat. USA kan liknas vid en skadad tiger, som gör utfall mot alla tänkbara hot. Föregripande krig för att säkra positionen, är nu USA:s modus operandi.

Under efterkrigstiden, fram till och med 80-talet, så kunde USA styra detta globala system med hjälp av sin ekonomiska makt. Dollarn löste de flesta problem. Kupper utförda av CIA, löste några andra. De två stora krigen i Korea och Vietnam, var lysande undantag i en period präglad av USA:s mjuka makt. Efter Sovjets fall, uppstod ett annat läge. USA var ohotad på den internationella arenan. Medan Japans ekonomi störtdök efter 80-talskrisen så fick USA:s istället ny energi och en stark tillväxt.

Det nya årtusendet påvisade dock bräckligheten i det hela, när Kina började växa så att det knakade. En ny utmanare från Asien, med oerhört mycket större potential än Japan. Motståndet mot USA:s försök att styra och ställa växer och växer. Inte sällan står USA ensamt, eller med ett fåtal lojala allierade. Ställda inför denna nya verklighet, där optimismen förbytts i nedgångsångest, var man tvungen att försöka säkra imperiumet med hårda medel. Tankar om hur man skulle säkerställa ”ett nytt amerikanskt århundrade” spottades ut ur tankesmedjorna.

Strypa Kina genom att neutralisera Iran:

Kina är på väg att ersätta USA som världens fabrik, men landet saknar essentiella råvaror. Främst av dessa är oljan! Det enda sättet för USA att kunna kontrollera Kina, är att få kontroll över den olja landet behöver för sin utveckling. Denna ansatts är vår tids ”stora spel”. Likväl talar ingen tidning eller TV-station i Sverige om det. Irak 2003, följdes av Libyen 2011 och Syrien samma år. Nu står Iran i strålkastarljuset.

Iran är ”priset”! Den sista makt i regionen som har förmågan att utgöra ett riktigt hinder för USA:s strävan. I Jemen och framför allt i Syrien går inte krigen USA:s väg. Irans ställning stärks istället allt mer. Just därför trappar USA nu upp retoriken mot Iran och just därför sades kärnavtalet (JCPOA) med Iran upp. Trump har fört in neocon-hökar som John Bolton i sin administration, som talar öppet om att skapa ett regimskifte i landet. Det är möjligt att man, efter misslyckandet i Syrien, nu försöker få till ett avgörande, som kan vända hela situationen i Mellanöstern till USA:s fördel.

Problemet? Ja, det är att regimskiftesoperationer sällan går som tänkt. Iran är djupt splittrat mellan en västvänlig urban medelklass och en religiös landsortsbefolkning. Även om man så att säga, ”hugger huvudet av ormen”, så står man troligen med en situation där landet befinner sig i inbördeskrig och där en ockuperande armé, alternativt en ny inhemsk västvänlig regim eller regering, bara kontrollerar städerna. Som Afghanistan i kubik! Och en insurgency som skulle få Irak att se ut som en barnlek. Nej, regimskiftesoperationer får vi nu lägga på hyllan. Förändring, hur eftersträvansvärd den än må vara i ett land som Iran, kan och bör bara komma inifrån, för att den ska vara hållbar. Priset blir annars väldigt högt, inte bara för iranierna själva, utan även för oss i Europa.

En högerperson tänker spontant; hellre USA än Kina eller Ryssland i regionen. Sant i grund och botten. Jag ser, precis som jag alltid har gjort, hellre en värld styrd av USA, med vilken vi har många delade intressen, än en dito styrd av Kina.

Målet helgar INTE medlen!

Kruxet är dock att eftersom USA har så mycket mer i vågskålen, såsom bevarandet av dollarn som en internationell handelsvaluta, framför allt när det gäller oljan, s.k. ”petrodollar”, för att inte nämna andra fördelar med att vara det globala systemets dominerande makt, samtidigt som man ser sin styrka förtvina, så agerar man allt mer hämningslöst för att nå sina mål. Detta i takt med att landets anseende och respekt undergrävs, så, ja, agerar man på ett sätt som undergräver denna respekt ännu mer.

Det internationella ordning som USA:s säger sig upprätthålla, är man idag snabb med att själv underminera. Det FN som man själv skapade för att vaka över detta system, är man ofta den första att ignorera när man inte får sin vilja igenom (Serbien 1999, Irak 2003). När man får ett mandat, går man utöver syftet med detta (Libyen 2011). Det är svårt för USA att argumentera mot Rysslands övertramp (Georgien 2008 och Ukraina 2014), när det inte är helt solklart på vilket sätt USA:s agerande utgör en motpol till deras agerande. Man kan till och med argumentera för att USA:s respektlöshet mot den internationella ordningen 1999 och 2003, är själva inspirationen för Rysslands dito några år senare.

USA och dess NATO-allierade tillät inte Serbien att bekämpa en gerillaverksamhet på sitt eget territorium, Kosovo, och gick, utan tillstånd från FN, in och bombade tills Serbien släppte regionen till den albanska befolkningen. Övergrepp utfördes av båda sidor, även om det ser ut som att den Jugoslaviska statsmakten gjorde sig skyldig till värre, med tömningar av byar i jakten på den albanska gerillan UCK. Ungefär som USA gjorde i Vietnam, där man napalmbombade byar för att ”neka fienden mat och husrum”, eller när man tömde byar och satte befolkningen i läger, för att beröva Vietcong manskap och resurser. Poängen är att krig är ett helvete och dubbelmoralen är alltid närvarande för en supermakt som har mycket makt att forma folks uppfattning om vem som är ”ond”. Inget folkmord bedrevs i Kosovo och det är frågan om det som pågick innan NATO bombade Serbien, ska karaktäriseras som en etnisk rensning och därmed är grunden för ett ingripande baserat på principen om ”skyldigheten att skydda” ganska lös. Efter NATO:s bomboffensiv inletts, däremot, då genomfördes ett försök till etnisk rensning av Milosevics Serbien. Detta vet vi med säkerhet.

När Ryssland sedan inte tillät Georgien att bekämpa separatistuppror inom sitt territorium, Abchazien och Sydossetien, utan istället intervenerade med s.k. ”fredsbevarande” trupper för att säkerställa dessa områdens oberoende, så hade man lärt sig av ett proffs i hur man får kränkandet av en stats integritet att framstå som en god gärning. Ryssland till och med hänvisar till Kosovointerventionen, som legitimitet, när man satte sina ”fredsbevarare” i Georgien och sedan kunde trycka till Georgien 2008, när Shjakasvilli ville ha ut dem.

 

Belgrad 1999: Bombandet av en europeisk huvudstad under Kosovokriget 1999, utan FN-mandat dessutom, och den kränkning av en stats suveränitet det innebar att med våld ta territorium från den, skulle givetvis få konsekvenser för det framtida spelet mellan stormakterna!

 

Inget av detta är ett försvar av Rysslands agerande! Däremot är det ett argument för att USA i fall som Irak, Kosovo och Libyen beter sig på ett sätt som ger Ryssland och Kina legitimitet för sina planer. Man ger dåliga exempel, istället för att vara ett föredöme. Den ordning som man själv har skapat, raserar man nu, utan en tanke på konsekvenserna. Det globala politiska systemet har nu rört sig mot ett mer kaotiskt tillstånd.

Kan dom så kan vi, tänker ryssar och kineser. Se på Spratlyöarna, hoten mot Taiwan och Ukraina. Pandoras ask är öppnad, och nu gäller andra spelregler: Makt ger rätt! Förstår man inte dessa processer, så förstår man inte internationell politik!

Vid sidan av detta har vi skapandet av migrantströmmar genom krigen i Irak och Syrien. Det är vi i Europa som får betala detta priset för krigen. Det blir ett dyrt pris, såväl räknat i ekonomiska som i sociala kostnader.

USA:s hökar har helt rätt i att Iran styrs av en bedrövlig ideologi. Det är inte svårt att anamma den synen. Däremot ska man då samtidigt notera att USA:s främsta allierade i regionen, Saudiarabien, inte är ett dugg bättre. Ur europeiskt perspektiv, så utgör Saudiarabien än långt större fara, genom att de stödjer den våldsamma och starkt västfientliga wahhabistiska inriktningen av islam, med sina oljepengar. Denna farliga ideologi utgör det enskilt största hotet mot oss i Europa. Långt större hot än Ryssland eller Kina någonsin kan bli!

Kärnan i det uppror som NATO-länderna och Sverige, stöttade i Libyen, bestod av al-Qaida soldater.

För att göra illa värre, så har USA använt sig av radikala islamister som fotsoldater i nästan alla sina krig i regionen sedan Sovjet invaderade Afghanistan. Libyen och Syrien står som lysande exempel. Hemmavid inbillar man väljarna att man för ett ”krig mot terrorismen”, men samtidigt använder man samma al-Qaida som angrepp USA på 9/11, som soldater i sina krig för kontrollen över oljan. Detta göder den jihadrörelse som idag plågar Europa så och som i framtiden kan bli mer än bara en plåga. Är detta vad vi kan förvänta oss av den supermakt som ska stå som en garant för Västvärldens trygghet och demokratins fortbestånd? Det bittra svaret blir, återigen, att USA bara agerar i enlighet med sina egna intressen, och de senaste 25 åren har deras och våra intressen allt mer gått isär.

Är detta en konflikt vi ska deltaga i?

I ljuset av detta så kan man ställa sig frågande till om det verkligen finns en helt god och en helt ond sida i konflikten runt Persiska viken idag? Som jag ser det så är ”det stora spelet” om regionens olja ett mycket smutsigt spel, där Saudiarabien och Iran kämpar om vilken makt som ska dominera regionen och USA försöker trycka ut Kina och Ryssland, för att kunna ensamt sitta på världens största oljetillgångar, och därmed kunna sätta press på Kina, om behovet skulle uppstå.

Ligger det i vårt intresse att deltaga i en sådan konflikt? Den svenska oljetankern, Stena Impero, som beslagtogs av Iran, var brittiskflaggad. Aktionen var ett svar på att britterna beslagtog en iransk tanker på väg till Syrien. Detta för att skeppet såg ut att vara på väg att bryta mot EU:s sanktioner mot Assads regim, genom att raffinera olja i Syrien. Detta får vi stå bakom, med tanke på vårt EU-medlemskap, men det sticker i ögonen på dem som ser att västmakterna inte är konsekventa. Inte ett finger lyftes av Storbritannien eller USA när IS tilläts sälja olja via NATO-landet Turkiet, för att finansiera sina vidriga övergrepp. Detta trots att till och med Erdogans son var involverad i denna handel.

Assad kämpar mot al-Qaida, och tills nyligen IS. Jag ser knappast vad vårt intresse är i denna härva! Låt istället britterna och amerikanarna skydda den sjöfart som de själva har satt i riskzonen med sina interventioner i länder där de inte bör vara. Irans agerande ser väldigt irrationellt ut, när de petar på världens hegemon med eldgaffeln. En tanke är att Iran, genom att balansera på gränsen till krig, försöker förhindra Trumps återval. Detta eftersom ett krig med Iran är en högst impopulär tanke i USA. På så vis skulle kanske kärnavtalet (JCPOA) återigen komma att skrivas på?

Ligger det i vårt intresse att slänga in den svenska flottan mitt i en sådan här situation som snabbt kan eskalera, först till ett nytt ”tankerkrig” likande det på 80-talet, och senare ett läge där svenska flottenheter utgör en del av spjutspetsen i den amerikanska politiken gentemot Iran? Om det bara sker genom icke-militära resurser så kan det diskuteras, men definitivt inga marina enheter. EU, som är den organisation som vi faktiskt är en del av, vill att avtalet med Iran ska fortsättningsvis förbli giltigt. Vi ska inte jämföra oss med Danmark, som är en av de mest interventionslystna länderna inom NATO. Den styrka som britterna vill samla ihop bestå bara av NATO-länder. EU:s linje är istället diplomati, vilket också bör vara vår väg.

Vi bör således inte frivilligt bli en del av den konfliktdynamik som har dragit igång i regionen, där USA och Storbritannien och Iran turas om att ge varandra nålstick.

Vårt facit i regionen är inte uppmuntrande:

Hur ser vårt facit i Mellanöstern ut, så här långt? En bra insats mot pirater utanför Somalia. En väldigt lång, dyr och ganska meningslös insats i Afghanistan, där den egna analysen var att vi inte uträttat någonting, mer än att ha knutit tätare band till NATO. Ett deltagande i Libyen, där NATO gick långt bortom FN-mandatet, som stipulerade att man skulle upprätthålla en flygförbudszon, och tog steget vidare till en regimskiftesoperation tillsammans med Qatar och al-Qaida i Libyen (Libyan Islamic Fighting group, LIFG), som resulterade i att vi bidrog till att skapa en ”failed state”, med beväpnade klaner och fraktioner som än idag strider om makten. För att inte tala om den migrantvåg mot Italien som återigen sattes igång, efter ett stop som var resultatet av ett avtal mellan EU och Khadaffi.

Ett inte helt upplyftande facit, helt enkelt. Nu vill alltså den borgerliga oppositionen att Sverige ännu en gång ska slänga sig in i en situation som man ser ut att inte överhuvud taget förstå. Eller så förstår man faktiskt, men det vore om möjligt ännu värre. Jag skrev för två år sedan om varför vi måste upphöra med deltagande i dessa typer av interventioner!

Sverige ska inte ha en ambitionen att vara en global militär aktör. Vi började skrota vår högsjöflotta på 50-talet, eftersom vi insåg att vi bäst tjänade vår säkerhet genom internationell diplomati och satsningar på försvaret av vårt eget territorium. Nu, i tider av enorma brister i vårt eget försvar, så finns inget skäl att överge denna linje. Allra minst genom att bli en part i en konflikt som denna.

Annonser

Varför stödjer västmakterna ett (o)heligt krig i Syrien?

ANALYS

Varför Syrien?

Ännu en gång har USA med allierade bombat Syriens regim. Engagemanget i landet har pågått sedan krigets början, och varit lika oklart och diffust som kriget har varit långt. Det officiella narrativet antyder att det bara handlar om att skydda landets civila och inte långt in i konflikten kom det även att handla om att få bort Assad, ett s.k. regimskifte. 

Den första ansatsen uppnås väldigt illa genom att bejaka den andra. Genom att ösa in stöd och militära medel, såsom USA och dess dåvarande regionala allierade Turkiet, Saudiarabien och Qatar, har gjort, förlängs istället lidandet och kriget kan inte upphöra på sin egen bristande dynamik. Givetvis matchas varje steg som dessa parter tar, av motparterna; Ryssland, Iran och Irak, och under den senare tiden med avsevärt större framgång.

Om man hade bekymrat sig endast om de civilas lidande så hade man, från första början, infört ett totalt vapenembargo istället och ett exportförbud av olja, och genom drivit detta med beslutsamhet. Hade dialogen mellan stormakterna varit sundare så hade det inte varit svårt att få till stånd en fredskonferens där en lösning för landet hade kunnat knådas fram. Men nu var/är detta inte fallet! Anledningen är att motiven för agerande i regionen inte är altruistiska. Uppenbarligen drivs såväl västmakterna som andra regionala och globala makter av realpolitiska motiv, såsom alltid tidigare i historien. Tillgången till oljan, möjligheten att dra oljepipelines och rätten till baser som vaktar dessa, måste säkras genom att säkerställa vänligt sinnade regimer. Dessa behov har styrt agerandet i regionen sedan oljan upptäcktes där och inget har förändrats sedan dess. Särskilt inte nu när denna tycks sina.

Således var västmakterna mycket snabba med att försöka genomdriva ett regimskifte i Syrien, såsom man precis hade gjort i Libyen, vilket klart gick emot FN:s direktiv, medan man obekymrat vände bort blicken medan Bahrain med våld, förtryck och tortyr slog ned de fredliga protesterna under sin ”arabiska vår”, till slut med hjälp av saudiska pansarfordon! På vilket sätt var Syriens initiala hårdhänta sätt att hantera sin släng av den ”arabiska våren” på ett avgörande sätt annorlunda? På vilket sätt är Assads auktoritära men ändå sekulära regim värre än den teokratiska diktaturen i Saudiarabien? Skillnaden låg i att Syrien var allierat med Ryssland och Iran, medan Bahrain var värd för USA:s största marinbas i regionen. Således förvandlades ”skydda de civila” snabbt till ”regimskifte”.

Saudiska trupper kör över bron till Bahrain för att slå ner demonstrationerna i landet våren 2011.

Vilka är Västs allierade i Syrien?

USA under Bush Sr, Jr, Clinton och Obama har uppenbarligen inte sett det Muslimska brödraskapet (MB) som en problematisk rörelse, trots dess uttalade mål att infiltrera och underminera västvärlden, och infiltrera är just vad de har gjort. De befinner sig som rådgivare till underrättelsetjänsterna i främst USA, men även Storbritannien, och där verkar de för att man ska alliera sig med MB i Mellanöstern. Inte för att jag tror att man behöver mycket mer uppmuntran, då USA har använt sig av olika typer av militanta radikala muslimska organisationer, och rena jihadister, i ett flertal krig redan, i allt från Afghanistan, Bosnien, Libyen till nu i Syrien. Storbritannien använde jihadister som militära redskap mot sina fiender, redan på 1830-talet. Inget nytt under solen, med andra ord.

Det är således inget som överraskar att USA inte oroades av den uppenbara kopplingen mellan de grupper som tog till vapen mot regimen Assad 2011 och det uppror som det muslimska brödraskapet ledde mot Assad Sr på 80-talet, där terrorbombningar mot civila var flitigt förekommande. Man inbillade sig att det fanns moderata grupper i landet, men snabbt försvann den illusionen. Likväl fortsatte man med det omfattande stöd som slussades till rebellerna. Blicken vändes bort, när betydande grupper allierade sig med al-Qaida, som det var tanken att man skulle bekämpa efter 9/11. Än värre blev det när avsevärda resurser slussades vidare till det som senare blev IS. Det är alltså dessa gruppers ord, vi nu ska ta som sanning, vad gäller vad som egentligen händer på plats i Syrien. Hur kunde vi hamna så här fel?

Jag antar att talesättet ”ändamålen helgar medlen” är något man har tagit till hjärtat i realpolitiken, mer än någon annanstans. Detta blir än mer beklagansvärt när ändamålen i sig, inte är i närheten av att vara berömvärda!

Senator John McCain, som var en av de starkaste tidiga förespråkarna av intervention och regimskifte, poserar här med vad han påstod var ”moderata” islamister, varav flera senare skulle ge med i IS.

Regimskifte och nationsbyggande

Ända sedan konfliktens början har ropen på regimskifte och demokratisering hörts från väst. Tydligen har vi inget lärt från erfarenheten i Irak 2003-, Afghanistan 2001- och Libyen 2011, där det visat sig vara mycket svårt att införa demokrati, i betydelsen liberal demokrati, det vill säga den form av demokrati som vi har i väst.

Formell demokrati är inte svårt att införa. Att upprätta ett parlament och låta folk gå och rösta. Nu innebär dock inte denna formella förändring ett särskilt stort steg framåt, utan brukar istället bara innebära att nya etnoreligiösa grupper sätts att förtrycka de andra. Religionen är och kommer under överskådlig tid förbli den främsta källan till identitet och tillhörighet i Mellanöstern.

Utan de beståndsdelar som vi i väst tillskriver begreppet liberal demokrati, så blir det inte mycket bättre än så. Dessa är yttrandefrihet, pressfrihet, mänskliga rättigheter, ett system fritt från manipulation, politiskt förtryck och slutligen, men absolut inte minst, en sekulär och förnuftsstyrd statsapparat.

Dessa kvaliteter saknas genomgående i de nya ”demokratierna”, som väst har bombat fram. En annan aspekt av demokratiseringen av regionen, är att man genomgående röstar utefter sin etno-religiösa tillhörighet, istället utefter eventuell politisk åskådning. Detta resulterar i låsta politiska positioner och om en grupp har en demografisk majoritet så blir den gruppen också den permanenta maktinnehavaren. Ta till exemplet med shiamuslimerna i Irak, som naturligtvis, givet den politiska kulturen och synen på minoriteter, har gravt missbrukat sin maktställning. Vilket förtroende för demokratin har då sunniaraberna i det landet, när de inte ens kan skymta möjligheten att få politiskt inflytande igen, på demokratisk väg. Därav framväxten av IS. Innan arabvärlden kan demokratiseras, i egentlig mening, måste regionen således först moderniseras, se en höjd utbildningsnivå, dämpa de etniska konflikterna och, kanske viktigast, sekulariseras!

Följaktligen är det en mycket dålig idé att försöka framtvinga demokrati i länder som Syrien, ett land som består av mängder med olika etniska och religiösa grupper. Det är ett recept för katastrof!

Militära interventioner, utan ett långsiktigt politiskt och socialt engagemang, har i modern tid inte förmått bygga upp de samhälleliga institutioner som är nödvändiga för ett öppet och demokratiskt samhälle, med ett rättssystem där man respekterar mänskliga rättigheter. Utan utsikter för framgång, vilket inbegriper en lokal värderingsmässig mottaglighet för den västerländska liberala samhällsmodellen, och ett långsiktigt partnerskap med väl förankrade lokala krafter, ska sådana interventioner således inte påbörjas.

Den interventionsanda och nationsbyggandepolitik som de neokonservativa driver har tenderat att bli allt svårare för varje år som går i och med att klyftan mellan Europa och de starka reaktionära krafter i MENA vidgats allt mer. Med det sagt är det dock helt rätt att Sverige tillsammans med över 70 andra länder bidrar till att krossa IS, som utgjorde ett hot mot hela den civiliserade världen och vars brott var utan motstycke under tiden efter det kalla krigets slut. Begränsade militära insatser för att uppnå begränsade militära mål är en helt annan sak, men det ska finnas goda skäl!

Gasattacker och straffbombningar

Vad det gäller just kemgasattacken i Syrien, är bevisläget ännu oklart vad gäller förövaren även om det ser ut som att stridsgas faktiskt användes. Det har förekommit många andra attacker där mycket pekar på att den syriska regimen låg bakom. Samtidigt synes även rebellerna ha använt kemiska stridsmedel, vilket Carla del Ponte, som då ingick i FN:s särskilda utredningsgrupp för Syrien, rapporterade om 2013 (1,2) . På senare år använde även IS dessa medel, enligt andra uppgifter (3,4). Den syriska arméns multipla lager av kemiska stridsmedel har många parter fått tillgång till under konfliktens lopp (5), så det är rimligt att reservera sig för andra möjligheter.

Både USA och Frankrike säger dock att de nu har bevis (6) för att regimen utförde attacken mot Douma och FN förbereder sig just nu för att inspektera platsen för attacken. Rimligen så hade det varit bättre att avvakta med en attack tills dess att oberoende inspektörer från FN eller en annan organisation som båda sidor kan acceptera, såsom OPCW (7), hade fått tillgång till platsen, vilket är på gång just nu. I ett så känsligt läge som det var mellan stormakterna så medförde attacken en avsevärd risk för utvidgning till en vidare konflikt och inte minst motiverat med detta faktum, så hade det varit bättre att avvakta i väntan på bevis.

Detta är det minsta man kan kräva av de västerländska stormakter som står som garanter för en världsordning som ska försvara liberala demokratiska värden. Oöverlagda och emotionellt motiverade bombangrepp tenderar istället att undergräva förtroendet för inte bara denna ordning, utan även för FN-systemet och internationell rätt. Sverige, som den lilla aktör vi är, är extra utsatt i ett globalt politiskt system där de överenskomna gemensamma spelreglerna allt oftare åsidosätts. 

 

Noter:

(7) OPCW står för; Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons.

 

Kommer Saudiarabien lyckas med att införa en mer moderat form av islam i landet?

ANALYS

Nyligen gjorde den saudiska kronprinsen Mohammed bin-Salman ett remarkabelt uttalande vid en konferens om investeringar i Saudiarabien. Han deklarerade att Saudiarabien hade beslutat om ett byte av religionspolitisk inriktning. Hädanefter, hävdar kronprinsen, ska Saudiarabien anamma en mer moderat tolkning av islam, i kontrast till den sedan länge rådande radikala wahhabitiska uttolkningen av islam. Detta är lika anmärkningsvärt som det faktiskt är svårt att ta på allvar. Den salafistiska wahhabismen har sedan sena 1700-talet stått under familjen Sauds beskydd. De båda har existerat i en form av symbios. Wahhabismen får beskydd av den saudiska staten, samtidigt som wahhabismen i sin tur legitimerar familjens Sauds styre såväl som dess väktarskap av de heliga platserna i och runt Mecka. En effekt av detta känsliga samspel har varit att samtidigt som wahhabismen och andra med dem anknutna salafistiska rörelser har bedrivit revolutionär verksamhet i utlandet, så har familjen Saud suttit i orubbat bo på hemmaplan. Men bara så länge som stödet för wahhabismens radikala lära förblir intakt och ekonomiska resurser flödar vidare till den radikalism som man exporterar i stor skala. Så, vad händer nu med Saudiarabiens inre stabilitet, när wahhabismens dogmer ifrågasätts (om än indirekt) på detta sättet?

Kronprinsen tar upp 1979 som ett startskott för en negativ utveckling. Detta är delvis sant. Inte på så sätt att familjen Sauds statsbildning har stöttat wahhabismens heliga krig mot alla s.k. ”moderata” muslimer i mer än 200 år nu, om än från och till. Dagens sponsring av wahhabitisk radikalisering av muslimer världen över är således inte som princip någonting nytt. Det är dock riktigt att påpeka att 1979 utgör ett form av vägskäl. Den shiamuslimska revolutionen i Iran 1979 väckte åter till liv en gammal aversion mellan shia och sunni och familjen Saud kom att frukta för sitt grepp om makten. Det finns en shiamuslimsk minoritet i landet och som om illa inte vore nog så är de bosatta just i den östra delen av landet där oljan finns. Saudiarabiens svar blev att inleda en maktkamp i hela den muslimska världen och i den muslimska diasporan, med Ayatollan i Teheran, om den muslimska världens själ. Man såg det som så här: Det enda sättet att säkra den egna positionen var att förvandla den muslimska världen till en wahhabitisk värld.

Kärnan bland de jihadkrigare som från 1800-talet till 1920-talet förde wahhabismen från land till land med svärdet i hand i familjens Sauds namn, var Ikhwan (Brödraskapet).

Det har länge funnits en kluvenhet inom den saudiska familjen när det gäller modernism. Samtidigt som man har vältrat sig i västerländska lyxprylar så han man velat hålla en fasad som islams försvarare. Utifrån vissa medlemmar av kungafamiljens synvinkel, så är kungafamiljen en gisslan i sitt eget land, tvingade att försvara det oförsvarbara, av landets religiösa etablissemang.

Många familjemedlemmar har dock varit av den mer radikala sorten och har (oberoende av kungen?) finansierat ett avsevärt antal terrororganisationer. En kung, Faisal, mördades 1975 av en annan familjemedlem med anledning av att han hade blivit för modern. Stora inre slitningar med andra ord. Det är svårt att med säkerhet säga om de radikala eller de modernistiska dominerar familjen, men nu tycks i alla fall bin-Salman höra till modernisterna. Reformer har redan inletts i form av att kvinnor nu ska tillåtas att köra bil. Den religiösa polisen, Mutawan, syns allt mindre på gatorna och fler nöjesevenemang ska tillåtas. Allt detta är del av bin-Salmans plan för Saudiarabien som heter Vision 2030, vilken inledde trevande i slutet av förra året. Landet ska moderniseras när det gäller förvaltning, ekonomi och utbildning i hopp om ekonomisk tillväxt.

Låt säga att kronprinsens uttalande är uppriktigt menat och att man tänker genomföra denna förändring. Vad skulle då ha kunnat föranleda detta steg?

– En medvetenhet om att oljan håller på att ta slut.

På kort sikt lider man av att oljepriset har halverats, men på lång sikt förstår man att detta bara är den lilla våndan som kommer när oljekranen blir torr. Detta innebär dels att landet måste moderniseras i syfte att skapa en ekonomi som kan bära sig självt, utan oljeinkomster. Detta kräver en bättre utbildad och mindre bakåtsträvande befolkning. Detta förutsätter i sin tur att de radikalas makt över samhället betvingas, vilket i sig inte kommer bli lätt, då det religiösa etablissemanget har kontroll över utbildningsväsendet. När kronprinsen säger att ”vi kan inte hålla på så här i 30 år till”, så är detta en tidshorisont som styrs av när man tror att oljan kan vara om inte slut så avsevärt mer svårtillgänglig vid slutet av dessa 30 år. Man inser att man inte klarar av att förbli salafistiska i 30 år till. Då är det försent att ställa om ekonomin. Sötebrödsdagarna är med andra ord snart över!

Bush Jr. och kronprins Abdullah.

Den andra konsekvensen av att oljan någon gång inom en inte för avlägsen framtid tar slut, är att USA då kommer tappa intresset för regionen. Saudiarabien står då ensamma och får värja sig självt. Man kan då, om man fortsätter på samma sätt som idag, befinna sig i en mycket fientlig omgivning. Saudiarabiens stöd till den wahhabitiska expansion som har de-stabiliserat inte minst många grannländer, har skett under USA:s militära paraply. Om, eller kanske snarare när, USA drar sig ur regionen så står Saudi där med ett koppel grannar som mycket väl kan vara hämndlystna. Iran är fortsättningsvis en bitter fiende, för att inte tala om Syrien, och till nordväst finns Jordanien och Egypten som har lidet mycket under den salafism som till stor del är inspirerad av och ofta även finansierad av Saudi. Kanske drömmer den blivande saudiska kungen mardrömmar med anledning av det faktum att just Egypten var det land som gick in och gjorde slut på både det första och det andra Saudiska riket, som så plågade sina grannar med sitt blodtörstiga jihad, i början av 1800-talet?

– Trumps påtryckningar

Donald Trump har utövat potenta påtryckningar på den saudiska regimen att förändras och att bekämpa jihad-terrorn. Detta står i stark kontrast till den obehagligt nära relation som Bush Sr. och Jr. hade med den saudiska kungafamiljen och den insmickrande och islamfjäskande hållning som Obama hade till arabvärlden generellt sett och Saudiarabien i synnerhet. Det tal som Trump höll till saudierna under ett besök där i maj 2017, utgjorde en ny tydlighet i relationen mellan USA och Saudi. Trump var tydlig som troligen ingen annan tidigare president om Saudiarabiens skyldighet att ta itu med det våldsamma globala jihad som till så stor del har sitt ursprung innanför landets gränser.

Obama viker sig underdånig inför Saudiarabiens kung!

Jag ser det inte som en slump att den kanske största, öppet sett, men definitivt den mest oblyga, finansiären av jihad-terrorism, Qatar, bara en månad senare utsattes för en handelsblockad och diplomatisk isolering av Saudiarabien tillsammans med Egypten, Bahrain och Förenade Arabemiraten, med anledning av detta stöd (1,2). Visst, det har gnisslat mellan de två wahhabitiska broderstaterna Qatar och Saudi länge, gällande hur långt man ska gå i stödet av utländska radikalism, inte minst när det gäller det Muslimska Brödraskapet, men detta steg är längre än vad man kan förvänta sig utan stöd från USA, som ändå har en stor militärbas i Qatar. USA har officiellt försökt att medla och uppmanat till moderering, men samtidigt har Trump hela tiden stöttat kraven på Qatar. Landets goda relationer till Iran har också varit en stor stötesten.

Anledningen till att Saudiarabien nu tycks vara särskilt mottagliga för dessa påtryckningar från USA, är att de är mer än lite oroliga för att de håller på att tappa kontrollen över den eld de leker med. Kungafamiljens relation till jihadisterna kan verkligen liknas vid en man vid en eldstad en kall natt. Han behöver den för att hålla sig varm, kanske rent av vid liv, men om den sprider sig utom kontroll så är det lika dödligt. Kanske anser kungafamiljen att den delikata maktbalansen mellan dem och den radikala uleman nu riskerar att hotas? Tillkomsten av IS, som Qatar har gett mycket stöd, har satt skräck i dem. Tanken på att en liknande folklig revolutionär rörelse skulle kunna uppkomma även på hemmaplan skrämmer troligen. Många huvuden i kungafamiljen skulle då rulla! Hotet är uppenbart nu när IS styre i Syrien håller på att kollapsa och de många saudierna som har rest dit troligen återvänder. Situationen i Saudiarabien är definitivt inte stabil. Befolkningen är ung och rastlös och arbetslösheten är hög. Många unga vill modernisera, men ännu fler är radikala och blir allt argare.

Avslutningsvis: Vad kommer dessa reformer leda till?

Kommer man lyckas avhjälpa de strukturella ekonomiska problem som finns i landet med dessa reformer? Kommer man kunna ta udden av de radikalas frustrationer innan det är för sent. Eller kommer man rent av påskynda deras radikalism med detta drag? Det är väldigt svårt att säga vad som kommer hända, men jag kan inte tänka mig att det kommer gå lätt att vända helt på religionssynen i ett land som i decennier har utgjort epicentrum för den radikala muslimska väckelse som plågar hela världen idag. Ska den wahhabitiska mördarkultens hemland nu framgångsrikt moderniseras, samtidigt som alla wahhabitiskt sponsrade moskéer runt om i världen spyr ut hat, illvilja och intolerans gentemot just denna moderna värld? Tillåt mig att tvivla, men om det är någon som kan så är det just den familj som i decennier nu har fått världens mest bakåtsträvande religiösa ideologi att acceptera deras egna utsvävade, dygdelösa och depraverade livsstil. Problemet är att vare sig man lyckas pacificera det religiösa etablissemanget på hemmaplan eller ej så kommer det inte vara till någon nytta för oss i Europa, då allt tal om att verka mot radikalisering bara kommer leda till en läpparnas bekännelse från uleman och något som bara kommer synas på just hemmaplanen. Utomlands kommer wahhabismen oavsett fortsättningsvis utgöra den främsta källan till att skapa splittring och fientlighet mellan muslimerna i diasporan och deras värdländer.

En farlig lek med elden i Mellanöstern

ANALYS

Den senaste vågen av terror i Turkiet understryker ännu en gång hur farligt spelet med de islamistiska krafterna är, men likväl fortsätter detta spel. Detta spel kan bara få en utgång, men likväl fortsätter man. Varför? Svaret är att islam är den i särklass mest potenta kraften i regionen. Den kraft som verkligen kan mobilisera massorna. Därför är det så lockande för ledarna att använda denna kraft i sitt politiska spel. Jihadisterna finns alltid där som villiga soldater när ett krig ska utkämpas. Problemen kommer dock när kriget är över och när de religiösa flammorna inte vill slockna.

Turkiet har under AKP och Erdogan en agenda som går ut på att landet ska återta sin roll som arabvärldens ledare. Erdogan vill se landet som sunnimuslimernas beskyddare genom att utnyttja den religiösa väckelsen bland dem. I denna agenda finner han både en konkurrent och en allierad i Saudiarabien som med bihanget Qatar har en liknande agenda. I Syrien finner de båda att det tjänar dem väl att samarbeta istället för att konkurrera. Kampen mot Iran och dess nätverk av shiamuslimska allierade är det stora hotet mot sunnidominans i regionen. Syrien är den kanske mest avgörande skådeplatsen för denna inom-muslimska kraftmätningen. Turkiet har tillsamman med sina allierade stöttat de allt mer radikala rebellerna i landet. Utan tillgång till öppna gränsövergångar från Turkiet, över vilka IS andra jihadorganisationer har kunnat föra stridande och utrustning så hade upproret inte blivit långvarigt. I vilken mån Turkiet även har stöttat IS direkt är mer osäkert, men faktum är att IS obehindrat har fått sälja sin olja via Turkiet, vilket har utgjort deras ekonomiska livlina. Denna transithandel har kunnat knytas till Erdogans son Bilal.

Efterhand som omvärlden har fått upp ögonen för Turkiets användande av jihadisterna i Syrien som ett redskap för att föra fram sig agenda; ett regimskifte i landet, så har Erdogan tvingats backa.
Den internationella uppmärksamheten tvingade honom att sätta in resurser mot IS transitnätverk i landet och reaktionen kom som ett brev på posten i form av en serie brutala bombattentat och nu senaste i form av skjutningen på nyårsnatten. Situationen har utvecklats så att Turkiet har tvingats att tränga in i Syrien i jakt på dessa jihadister som han nyligen vände bort blicken ifrån. I denna intervention har han tvingats se sina väpnade styrkor möta uppseendeväckande motgångar såsom utanför Bab där två toppmoderna Leopard 2: stridsvagnar och mycket manskap förlorades i en motstöt från detta IS på lilljulafton. Erdogans farliga lek med det jihadistiska vapnet är dock inte det första exemplet på försöken att använda detta farliga vapen mot en fiende i regionen och definitivt inte första gången detta vapen exploderar i ansiktet på användaren.

Revolutionen i Iran 1979 vände upp och ner på hela Mellanöstern. Ayatollah Khomeinis ambition var att även väcka sunnimuslimerna och samla alla islamister oavsett inriktning under sin fana. Denna ansträngning, som inledningsvis fick en hel del respons, utgjorde ett oerhört hot mot såväl religiösa regimer som Saudiarabiens som sekulariserade sådana. Saudis svar blev att radikalisera hela staten och förlita sig ännu mer på sin wahhabitiska statsreligion för legitimitet. En massiv satsning gjordes, och görs fortfarande, genom den muslimska världen för att sprida wahhabismen och för att sälja in ett av dess centrala teman; nämligen kampen mot alternativa muslimska inriktningar såsom shiismen. Jihadism skulle med jihadism bekämpas!

Vart det har fört Saudiarabien kan vi se idag. Landet har i sina försök att bygga regimens legitimitet använt sig av jihadister i Afghanistan, Bosnien, Tjetjenien och nu i Syrien. Är de radikala nöjda nu med Riyadh? Självklart är de inte det. Redan på 90-talet vände sig bin-Laden mot regimen och det interna missnöjet har bara växt. Islamisterna får bara blodad tand och efter ha skickats utomlands på otaliga heliga krig så vänder de hem för att se att regimen, trots all sin retorik, ändå inte når upp till det islamistiska paradiset i deras radikala ögon. Åsynen av de täta kontakterna med USA och kungafamiljens västerländska lyxliv sticker i de salafistiska ögonen. Nu när arbetslösheten är skyhög och ekonomin går allt sämre som en konsekvens av fallande oljepriser så ser den saudiska regimen plötsligt ut att stå på skakig grund. Riyadh har alltid gått efter principen att om man bara skickar de hetlevrade unga radikalerna utomlands på jihad så slipper man problemen, men detta är en kortsiktig strategi som nu har fått konsekvenser. Hur grava konsekvenser får framtiden utvisa?

Pakistan, som utgjorde Saudis förlängd arm i Afghanistan, hade egna motiv bakom användandet av jihadister. Trots att landet har ett relativt sekulariserat statskick så använder man dessa jihadister mot Sovjetunionen. Varför? Svaret är som sagt enkelt. Jihad utgör det enda skälet för unga män i regionen att frivilligt ta upp vapen i någon större omfattning. Sedan har vi landets särskilda strategiska situation. Pakistan har sedan delningen av den brittiska kronkolonin befunnit sig i olika stadier av konflikttillstånd med grannen Indien. Pakistan har, av olika anledningar, blivit den förlorande parten i dessa konflikter. I denna situation var det lockande att mobilisera jihadister till kampen, som förlorarens billiga vapen. Dessa jihadister har använts såväl i Kashmir mot den indiska armén som mot Indiens största städer där de har utfört dramatiska terrordåd. För de som har greppan mönstret så är kommer det inte som en överraskning när den talibanarmé som den pakistanska säkerhetstjänsten ISI grundlade vände sig mot sin skapare. Idag är Pakistan hemsökt av ständiga terrordåd, samtidigt som gränstrakterna mot Afghanistan står bortom kontroll. Hur mycket Pakistan än sjunker ner i religiös intolerans med allt grövre övergrepp på de kristna genom såväl massakrer som lagstiftning som uppmuntrar till dessa, så kommer jihadisterna aldrig bli nöjda.

Sedan är det som bekant inte bara de inhemska regimerna som leker med den farliga elden. De utländska makterna har använt jihadister mot varandra sedan 1800-talet. Anledningen är som sagt att detta är det enklaste sättet att stampa fram villiga krigare ur marken i regionen. Storbritannien finansierade jihadister i Kaukasus mot Ryssland redan på 1830-talet och ryssarna var inte sena att ge igen med samma mynt mot britterna när dessa gick in i Afghanistan för att skärma av Ryssland från Indien ett tiotal år senare. Så här har det fortsatt när historien upprepade sig i Afghanistan med nya parter 140 år senare. I Bosnien på 90-talet när jihadkrigare flögs in på CIA-plan, som kom att mörda serbiska civila gjorde man om misstaget, vilket är varför det nu finns terrorceller i de bosniska bergen.

Trots de uppenbara lärdomarna som västmakterna borde kunna dra av detta så fortsätter den vansinniga leken. Muslimska radikala utgjorde kärnan i det Libyska upproret och i Syrien har sannerligen USA fått sina fingrar smutsiga. Obama borde ha jobbat fram en avsevärd nackspärr lagom till att han lämnar Vita Huset, efter alla gånger som han har tittat åt andra hållet inför det som utspelet sig i Syrien. Trots att det länge har varit känt att de vapen som USA, Turkiet, Qatar och Saudi har skickat till de islamistiska rebellerna i landet, i stor utsträckning har letat sig fram till al-Nusra och IS så har ingenting förändrats i USA:s strategi. Konsekvenserna för Europa har blivit dramatiska och i takt med att varbubblan i Syrien spricker så kommer det bli ännu värre för oss.

Jag frågar mig: har lärdomen gått hem nu då? Förstår våra politiska ledare i väst bättre än att göra om detta misstag ännu en gång? Om inte, vad krävs för att de ska förstå? De radikala salafisterna och deras jihadister är en otroligt farlig kraft som aldrig mer får användas av oss i väst. Ingenting gott kan komma ur detta. Det kommer alltid slå tillbaka mot oss själva. Ingen demokrati i Mellanöstern kan uppnås genom att vi förlitar oss på demokratifiender. Inga politiska målsättningar är värda att försöka uppnå om priset är att man måste använda dessa civilisationsdödare!

Margot Wallström vägrar förstå orsaken till terrordådet i Nice!

DEBATT

Så har Margot Wallström trampat fel ännu en gång. Nu under SVT:s ”Terror-i-Nice special”. Hon beskriver ursprunget till den muslimska terrorismen som; fattigdom, att unga känner hopplöshet, känner sig orättvist behandlade och generellt sociala- och ekonomiska klyftor! Kan vår utrikesminister vara så här aningslös? Eller förmedlar hon medvetet världen genom sina vänsterglasögon? Troligen är det en blandning av båda faktorerna. När det gäller den medvetet sneda beskrivningen av världen så är denna typisk för hur politikerklassen idag försöker bedra sina väljare när det gäller hur man ska förstå centrala processer i samhället. Här finns det ett skriande behov av ärliga och orädda politiker som talar öppet om, som i detta fallet, islam och muslimsk terrorism.

Ursprunget till det muslimska jihadkrig som Västvärlden har utsatts för de senaste decennierna, och som eskalerar allt mer, står inte att finna i fattigdom eller att någon invandrare känner sig orättvist behandlad. Detta är den typiska vänstervinklingen, som syftar till att skuldbelägga västvärlden för det som vi själva utsätts för. Lösningen är enligt Wallström och alla andra socialister, mer och åter mer ekonomiska transfereringar, mer krypande för sekteristernas krav och obefintlig efterfrågan på muslimsk självkritik.

Istället är det givetvis så att den muslimska terrorn mot väst inte har någonting som helst med fattigdom att göra. Angriper fattiga från andra kulturer och religioner också väst med sådana här våldsdåd? Massmördar fattiga vietnamesiska eller hinduiska invandrare till Europa fransmän, belgare eller britter? Om inte, så var ligger då logiken i Wallströms resonemang?

Är det inte istället så att väldigt många av de ledande personerna i Mellanösterns och Europas terrorgrupper är välutbildade och välbeställda män? Är det inte till och med så att många av ensamvargarna är studenter eller etablerade akademiker? Den doktor som dog i sitt försök till självmordsdåd mot flygplatsen i Glasgow 2007 är bara en av många akademiker som har radikaliserats. Islamisk terror verkar vara en medelklassjukdom.

Den är inte knuten till en särskilt utsatt etnisk grupp. Detta kan vi konstatera genom att beakta de många våldsamma västerländska konvertiterna. Driver fattigdom även dem, skulle jag vilja fråga Wallström? Kopplingen till fattigdom är helt och hållet  politiskt inbillad i vänsterkretsar.

Inte heller i ett större perspektiv är fattigdom en avgörande faktor. Den största sponsorn av radikal islam och terrorism är den mycket rika staten Saudiarabien. Dess ortodoxa elit gör allt för att underblåsa radikaliseringen av muslimer i Europa. På vilket sätt är fattigdom en faktor i deras agerande?

Istället ska orsakerna till det jihad som vi nu utsätts för sökas i de muslimska heliga texterna som befaller religionens följare att dominera andra grupper och sprida islam med svärdet i hand. Vidare ska man söka svaret i diskrepansen mellan den inbillade muslimska överlägsenheten och den miserabla politiska verklighet som den muslimska världen befinner sig i idag, med anledning av intellektuell-, vetenskaplig-, social- och följaktligen ekonomisk stagnation. Här hjälper inga biståndsmiljarder i världen. Bara en insikt om vad som har gått fel, som resulterar i en reformation av islam och en separation mellan religion och stat. De som plågas av denna förlorade ställning som politisk maktfaktor är inte de fattiga i Egypten eller de vilsna ungdomarna i Tensta. De som verkligen plågas av denna förlust av prestige är ledande och rika i Mellanöstern, de utbildade och historiskt ”medvetna” hemma och i exilen, som längtar tillbaka till en svunnen tid, men som inte förstår varför den är svunnen. De lockar halvkriminella och rotlösa unga invandrare som inte finner sin plats i ett normlöst mångkulturellt samhälle, med en roll, ett syfte och en tillhörighet. Fattigdom i sig orsakar inte terrorism. Dagens jihad har orsakats av rika muslimer som inte kan acceptera islams misslyckande!

Hur nära är vi ett tredje världskrig?

Vi befinner oss i en situation som kan leda till ett regionalt storkrig i Mellanöstern och till och med i förlängningen ett tredje världskrig. Risken har inte varit större sedan Kubakrisen 1962, men egentligen liknar situationen mer den som vi hade sommaren 1914. Vi har precis som då en orolig region som alla stormakterna har försänkningar i och som denna gången dessutom innehåller en värdefull råvara som alla behöver. Vi har regionala aktörer som befinner sig på en kollisionskurs som de inte kan väja ifrån utan att förlora vitala strategiska intressen till motparten. Allt medan stormakterna är mer eller mindre engagerade på olika sidor av konflikten, med åtaganden och förpliktelser som riskerar att dra in dem i ett uppblossande krig, Ryssland genom löften till Assad och USA till Turkiet genom Nato.

Detta är inte en förutsägelse om det scenario som jag håller som det troligaste, då det finns stora mentala spärrar för mellanstatliga krig i dessa dagar, tack och lov, men det är likväl en möjlighet som vi måste ta på största allvar. Därför skriver jag denna artikel.

Kriget i Syrien är arenan för ett en regional kraftmätning mellan ett sunniblock och ett shiablock om dominansen över centrala Mellanöstern. Så länge kriget förblev, formellt sett, ett inbördeskrig, där de båda sidorna huvudsakligen erhöll materiellt och ekonomiskt stöd och truppkontingenter från utlandet som i det stora hela balanserade varandra, såsom Hizbollah och de utländska jihadisterna, så hade det möjligheten att förbli geografiskt begränsat. Möjligheten fanns att kriget skulle upphöra när båda sidor nådde en utmattningsnivå som skulle möjliggöra en fredsöverenskommelse. Utvecklingen under hösten 2015 förändrade detta.

IS terrorattentat mot Ryssland över Sinai provocerade ett djupare ryskt deltagande i kriget. Ryska bombningar av rebellpositioner har nu bidragit till att vända kriget till Assadregimens fördel. Om regimen inringar och tar Aleppo så är kriget mot rebellerna i princip vunnet. Problemet är att interventionen av Ryssland riskerar sätta igång en kedjereaktion av interventioner.

Man kan likna situationen vid Koreakriget, när FN-truppernas framryckning mot Yalufloden 1950 provocerade Kinas intervention i kriget. På samma sätt, som Kina då, kan Turkiet nu inte stillatigande åse att Assad rycker fram mot gränsen och krossar det islamistiska uppror som Erdogan själv har investerat så mycket resurser och prestige i.

Shiablocket, under ledning av Iran, har skapt ett pärlband av shiadominerade stater rakt genom centrala Mellanöstern; Iran – Irak – Syrien – Libanon, som kan ge Tehran en dominerande ställning i regionen. Man sitter, om denna position kan befästas, inte bara i en position att utgöra den huvudsakliga utmanaren till Israel i den muslimska världen, vilket är det som attraherar ”good will” på den ”arabiska gatan”. Man besitter även, vilket sticker extra mycket i de sunnimuslimska ögonen de två heligaste kalifathuvudstäderna, efter Mecka; nämligen Bagdad och Damaskus. En starkt bidragande orsak till det av Gulfstaterna finansierade heliga kriget mot Assad har varit att vrida Damaskus ur hans ”oheliga” händer.

Sunniblocket, under ledning av Saudiarabien och Turkiet, startade upproret för att bryta detta pärlband genom att, som i Othello, vända på den Syriska brickan för att istället skapa ett pärlband av sunnistater; Turkiet – Syrien – Jordanien – Saudiarabien, som skulle kunna återge sunnimuslimerna dominansen över centrala Mellanöstern. Det skulle sätt dem i position att på ett bättre sätt påverka utvecklingen i Libanon och Irak. Denna strid är således av fullkomligt avgörande natur och ett nederlag för rebellerna kan absolut utgöra ett casus belli (orsak för krig) för dessa två stater. Erdogan har svurit på att Assads regim ska begravas och Saudiarabien har gjort liknande utfästelser.

Dessa stater har, tillsammans med de mindre Gulfstaterna, investerat stora summor i rebellrörelsen. Även om IS nu synes ha vänt sig mot Saudiarabien och den tidigare patronen nu har dragit öronen åt sig, så har upproret hela tiden haft en islamistisk tyngdpunkt. Upproret propagerades i moskéerna och rebellrörelsen blev snabbt dominerad av islamister. Grunden för rebellerna var det nätverk som det muslimska brödraskapet hade kvar i landet efter att deras uppror på 80-talet blev krossat av Assad Sr. I vilken mån Saudiarabien och Gulfstaterna direkt finansierade Nusrafronten (Al-Qaida) och IS är en fråga som vi inte behöver gå in på här, men det minsta man kan säga är att de snabbt måste ha blivit medvetna om att de vapen och resurser som de skeppade till Syrien till mycket stor del hamnade hos dessa organisationer.

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Turkiet har länge tillåtit sin gräns mot Syrien att vara mycket porös när det gäller flödet söderut av vapen och stridande till IS och andra jihadarméer. Att man även släppte igenom den olja som IS sålde till omvärlden blev allmän kännedom under hösten. Mer graverande är att mycket pekar på att Erdogans son Bilal har varit essentiell i förmedlandet av denna olja. Turkiet har egna intressen i norra Syrien. Man kan tänkas intervenera, inte bara för att skydda den rebellrörelse som man har agerat fadersfigur för utan även, för att förebygga en autonom kurdisk region i norra Syrien. Detta är någonting man inte är beredda att acceptera, enligt officiella uttalanden.

Just nu finns möjligheten till ett stillestånd, men vad händer om detta inte håller? Frågan kanske skulle vara; varför skulle det hålla? Regimen är i processen att vinna kriget, så varför skulle de stanna upp nu? Den enda anledningen skulle kunna vara att Ryssland ser det allvarliga i situationen, hur nära den är att eskalera, och dikterar för Assad vad han ska göra. Om man inte kommer till den slutsatsen är risken för en eskalering en realistisk möjlighet.

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudiarabien satte för två månader sedan samman en s.k. ”anti-terror koalition” av sunnimuslimska stater som en förberedelse för en intervention i Syrien. Mellan 14 februari och 10 mars hålls en stor övning i norra Saudiarabien, med minst 150.000 soldater från 20 sunnimuslimska stater, vid namnet Operation ”North Thunder”, som tydligen är en förövning för en intervention alternativt en invasion av Syrien söderifrån. Mer om detta här, här och här. Officiella källor bekräftade i februari att Saudiarabien tänker gå in med trupp i Syrien. Ryssland har svarat att detta kan leda till krig. Jag kan se två olika scenarier om stilleståndsavtalet inte håller och Saudiarabien och Turkiet känner att de behöver gå in:

1) Operation ”North Thunder” innebär en intervention söderifrån, med syfte att förhindra Assads seger genom att besätta åtminstone öknen mellan Damaskus och Raqqa. Eventuellt går man så långt att man fördriver IS helt från Syrien och besätter det territorium som IS har intagit. Då sätter man sunniaraberna i en god sitts inför en framtida fredsuppgörelse i landet. Turkiet går samtidigt in och besätter rebellerna territorium i norr och krossar YPG. Den troliga konsekvensen för IS blir att deras manskap drivs in i Irak, där Saudiarabien inte har något att vinna på att följa efter, vilket kommer förvärra situationen för Iraks shiaregering. Samtidigt står Saudiarabien i en position att kunna påverka efterkrigssituationen i Syrien i enlighet med sin wahhabitiska agenda. Den självklara positiva effekten av detta scenario blir att det blodiga kriget i Syrien upphör, även om det sker till priset av att Saudiarabien får in en fot i landet.

2) Risken finns dock att Saudiarabien och Turkiet inte nöjer sig med denna utveckling, utan står fast vid sitt åtagande att krossa Assads regim och att driva Iran ut ur landet. I det scenariot förvandlas det som man övar för i Operation ”North Thunder” till en regelrätt invasion av Syrien. Man gör kanske symboliska framstötar mot IS medan huvudangreppet riktas mot Damaskus. I detta scenario har vi ett mellanstatligt krig i regionen som snabbt kan rulla utom kontroll. Kan verkligen Irans trupper i landet hållas utanför? Vill Iran ens det? Om inte så har vi ett krig mellan Iran och Saudiarabien, som de båda har förberett sig för sedan 1979. Tankerkrig i Persiska viken och oljekris kommer som ett brev på posten.
Om saudiska stridsvagnar rusar fram mot Damaskus, kan vi då förvänta oss att det ryska flyget i landet förblir på marken? Detta ser jag inte som troligt. Om Ryssland blir en part i kriget, mot Saudiarabien och eventuellt även Turkiet så finns inte USA långt bort om Turkiet kan hävda att landet har blivit angripet. USA är uppenbarligen medveten om risken för att dras i ett krig mellan Turkiet och Ryssland, då man förflyttade militära tillgångar, såsom Patriotmissiler, från Turkiet till baser i Tyskland i höstas, trots turkiska protester. Detta signalerar uppenbarligen en tydlig ovilja att dras in i en sådan konflikt, men i ”krigets dimma” finns det inga garantier.

Summa summarum, så kan man konstatera att dagens situation är mycket farlig, där ett spel med stora insatser är på gång i Mellanöstern där även religiöst hat och oförsonlighet finns med i häxbrygden. Vi har ett Iran och dess shiamuslimska allians på tillväxt och uppåtgående och ett Saudiarabien, som inte bara ser sina sunnimuslimska trosfränder vara under hård press, utan även självt befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge med stora underskott på grund av det fallande oljepriset. Detta är en farlig kombination. Låt oss hoppas på att stilleståndsavtalet håller och leder fram till en förhandlingsfred eller åtminstone att en eventuell saudisk intervention förblir just detta och inte en invasion.

%d bloggare gillar detta: