Landet där inte ens prästerna tror på rätt och fel!

Biskopen Eva Brunnes förslag att kors skulle bäras ut ur Sjömanskyrkan och att en indikator som visade böneriktningen mot Mecka istället skulle placeras där, var bara den senaste i en lång rad utspel från Svenska Kyrkan som påvisar att denna organisation har fallit helt och hållet ner i den kulturrelativistiska sörjan. Varför bekymrar då detta mig, som är agnostiker? Jo, för om den kristna västerländska kyrkan, vars själva essens är tron på att det man gör och helgar är rätt, nu börjar tvivla på denna visshet i kulturrelativismens tecken, vad säger det då om det sekulära samhällets chanser att vakna ur denna självföraktande sjuka?

När ärkebiskopen Antje Jackelen och de andra kandidaterna i ärkebiskopsvalet 2013 fick frågan om huruvida de kunde välja Jesus över Muhammed, så blev hennes svar NEJ! Denna fråga kunde inte besvaras, enligt henne. Det finns många vägar till Gud och hur kan vi veta att Jesus allena hade rätt, funderade hon vidare. Detta är kulturrelativismen i sitt esse. Inte ens prästerna våga leva med övertygelsen att det de gör och tycker är rätt, av rädsla för att kränka någon annan och för att tillfredställa det eviga tvivlet över västerlandets värderingar, som vänsterns aktivister har sått i våra huvuden.

Detta sker i namnet av en s.k. ”religionsdialog”. Vad går denna dialog ut på? Det är lite svårt att se att den mynnar ut i annat än att Svenska kyrkan ska visa respekt för islam och inhysa muslimsk bön kyrkorummen och dylikt. Kommer islams företrädare visa liknande respekt. Tanken att man ska samtala om religionsfrågor är i grunden god, då religionen har skapat så många krig och konflikter genom historien, men om den bara leder till att kristendomen anpassar sig till muslimers önskemål, utan att islam anpassar sig till vårt samhälle, så är det inte mycket till dialog, utan snarare ett instrument för underminering av våra värderingar.

Jackelen skrev på Svenska kyrkans hemsida:

”En ganska självklar utgångspunkt för mig i mina möten med muslimer är att vi tillber samma Gud – hur skulle det kunna finnas mer än en allsmäktig skapare av universum? Lika självklart är det att vi inte förstår eller beskriver Gud på samma sätt.”
Är detta en rimlig utgångspunkt för överhuvudet för den svenska kyrkan? Är det verkligen självklart för en kristen att Muhammed fick sitt budskap från samma källa som Jesus? Hur kunde det då bli så väldigt skilda utfall i de budskap som de båda herrarna förmedlade? Handlar det verkligen om att de har ”förstått” olika? Är det inte rimligare för en kristen att se Muhammeds budskap som kommandes från en annan källa, eller hans egen hjärna, givet den stora diskrepansen mellan andemeningarna i de respektive budskapen?
Hur ser dagens västeuropeiska kristna tro ut egentligen? Den moral som predikas i Gamla Testamentet och som praktiserades i den tidiga judiska statens präststyre, är inte rimlig och de präster som vill ta avstånd från detta tankegods, har min största förståelse, men Jesus är en annan sak. Hans budskap var på det stora hela fyllt av tolerans, omvårdnad och kärlek. Enligt hans egen utsaga, så ska skulle detta budskap abrogera (ersätta) det tidigare budskapet. Nu blev det inte riktigt så, men kanske står de västeuropeiska kyrkorna närmare Jesus mjuka budskap idag än någonsin tidigare. Kontrasten mellan detta budskap och det som Muhammed saluförde är mycket påtaglig. Just därför borde det inte vara svårt för ärkebiskopen Jackelen att ta ställning för Jesus, över Muhammed.

Muhammed var en krigsherre, som egenhändigt mördade hundratals fångar, tvångsgifte sig med förslavade kvinnor, hade sex med minderåriga och spred sin religion med svärdet i hand. Han skapade därmed en religion som därmed inte går att skilja från staten och det som vi i väst ser som den sekulära sfären. Jesus var en profet som blev känd som en godhjärtad och omtänksam person som vårdade sin nästa. Han skapade en religion som i teorin ska vara skild från staten och därmed lade han grunden för dagens europeiska separation mellan kyrkan och den sekulära sfären.

En ärkebiskop i den Svenska Kyrkan som inte kan välja Jesus över Muhammed är således i min mening allvarligt förvirrad och tillika intellektuellt förvriden. Jackelens val av valspråket ”Gud är större”, vilket är en fullständigt medveten markering och flört med islam och deras ”Allahu Akbar”, indikerar hennes svajiga intellektuella och moraliska fotfäste. Kanske skulle hon känna hon sig lika bekväm som ärkeimam som hon känner sig som ärkebiskop?

Det är bara en tidsfråga innan Svenska Kyrkan kommer börja anordna muslimsk fredagsbön i Domkyrkorna i Uppsala och Lund. ”Dom är så många troende, och vi så få” kommer det låta. Förändringar i kyrkorummet kommer genomföras och så småningom böneutrop ske från kyrktornen. Denna process har redan börjat runt om i Europa. I London till exempel har muslimsk tillbedjan utförts i anglikanska kyrkan St Johns i Waterloo. När väl muslimsk bön har genomförts i en kyrka, så betraktas denna av många muslimer som en moské. Vansklig väg att gå med andra ord.

Detta är även en direkt förolämpning mot alla föregående och nu bortgångna kristna som har tillbett i dessa kyrkor. Ägnas ingen tanke åt de kyrkomän som ligger begravda i kryptorna, när nu muslimsk tillbedjan ska utföras ovanför deras viloplatser i svenska kyrkor? Har vi inte respekt för någonting längre?

De äldre kyrkobyggnaderna är ett viktigt inslag i vårt västerländska kulturarv, som även ateister och agnostiker kan värdera högt. Det som sker i dessa byggnader idag ska inte stå i strid med de värden som den västerländska kulturen bygger på. Det som predikas i moskéer i Sverige idag är definitivt inte i samstämmigt med dessa värderingar och detta vill jag inte se i en svensk kyrka som idag kanske ligger närmare Jesus mjuka värderingar än någonsin tidigare. Jackelen kanske tolkar den Jesussinnade toleransen som en acceptans för allt och alla handlingar, men tolerans ska inte visas för det som i grunden är intolerant. De går toleransen själv under.

Annonser

Islam är medskyldigt till alla terrordåd som finner stöd i Koranen och Haditherna

Frågan om huruvida terrordåden mot yttrandefriheten i Paris och Köpenhamn är knutet till islam eller inte är tydligen en mycket känslig fråga. Huruvida IS agerar i enlighet med islam? Troende muslimer känner sig utpekade av att deras religion identifieras som källan till våldet.

Medansvar:

Huruvida det förhåller sig så är tack och lov inte en så väldigt komplicerad moralisk fråga. För det första: Individen bär alltid det huvudsakliga ansvaret för sina illdåd. Detta förminskas inte av att han eller hon har läst i eller fått ”instruktioner” ur en text av något som helst slag. Dock, kan man deklarera att medansvar ska utkrävas från den religion där denna person söker och även finner ett moraliskt stöd för utförandet av detta dåd.

Huruvida detta medansvar ska utkrävas, vill jag avgöra via en väldigt enkel princip:

Om det finns stöd för den handling som utförs i de heliga texterna till den religion som åberopas, eller i de handlingar som dess profet utförde, ja då ska medansvar utkrävas. Om det inte finns stöd, ja då ska det helt enkelt inte utkrävas.

Enkelt eller hur? Det är inte svårare än så om man följer sunda moraliska ansvarighetsprinciper utan att vara förblindad av ett postmodernt förakt för fakta!

Det räcker inte med att en annan uttolkare av samma religion, eller ledare därav, ger stöd för denna handling, om detta stöd är ogrundat. Det räcker inte att påpeka att så och så har utförts tidigare i religionens namn i till exempel den muslimska världen. De troende och de samhällen dessa lever i utgör den muslimska världen eller den kristna världen, men bara Profeten; Moses, Jesus, Muhammed etc, tillsammans med de heliga texterna utgör religionen! Det är viktigt att göra denna distinktionen.

Stödet i texterna:

Om en man går in i en kyrka och brukar våld, till exempel medelst en piska, på personer som där utför handel med penningar och sedan välter deras bord, alltmedan han hänvisar till Jesus handlingar, ja då kan man tillskriva kristendomen ett medansvar, oavsett om man subjektivt anser att detta var en bra eller en dålig handling, då det faktiskt var det som Jesus gjorde enligt NT. Om en annan man drar fram en pistol och skjuter till döds en man som avbildar Gud eller Jesus och samtidigt hänvisar till Jesus, ja då kan man inte rikta klander mot den kristna religionen, då det inte finns stöd i varken Jesus handlingar eller texterna för denna handling.

På samma sätt kan man granska de stycken i koranen som IS och al-Qaida citerar. Om de är korrekta och ger stöd till terroristen i hans handlingar så ska medansvar tilldelas religionen islam som har skapat dessa bud. Det finns många men det kan räcka med denna för att förmedla poängen:

– Sura 9, vers 29 (9:29)
” Kämpa mot dem som, trots att de förr fick ta emot en uppenbarad skrift (judar och kristna), varken tror på Allah eller den yttersta dagen, och som inte förbjuder det som Allah eller hans sändebud har förbjudit, och inte iaktar den sanna religionens bud – kämpa mot dem tills dess de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten”

Religionsfilosofen Martin Lembke citerar dessa två strofer från Koranen och bland andra denna från GT (nedan), i en artikel i SvD i ett av de mest krystade försöken till moraliskt friskrivande för religioner som jag någonsin har sett:

– De som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från [sitt] land. Denna förnedring skall de utstå i detta liv och i det kommande skall de få utstå ett outsägligt lidande; dock skall de som visar ånger innan ni har fått makt över dem skonas. (5:33–34)

– De som framhärdar i att förneka sanningen är inför Gud de uslaste av alla skapade varelser … om du besegrar dem i krig, gör då [din behandling av dem] till ett varnande exempel för dem som [vill] följa i deras spår; kanske kommer dessa att tänka sig för. (8:55–57)

och denna från Moseböckerna;

– Döda nu alla barn av manligt kön, och döda alla kvinnor som har haft samlag med en man. Men de flickor som inte har legat med någon man skall ni låta leva och behålla för egen del. (31:17–18)

Lembke summerar så här: ”Man bör alltså inte skylla IS-krigarnas vanvett på Koranen. De flesta koranläsarna lyckas trots allt behålla vettet lika väl som de flesta andra människor, och de flesta bibelläsarna lyckas med samma sak..”

Han hävdar alltså att eftersom uppmaningar till våld finns i BÅDA texterna, så är INGEN av dem medskyldiga till det våld som har utförts i deras namn! Nej, dr Lembke, om båda texterna ger stöd för våldsdåd, så är BÅDA medskyldiga om dylika handlingar utförs i deras namn.

Lembkes logik är ohållbar och tycks bygga på detta resonemang: Om en jude/kristen inte idag dödar med anledning av det som står i Tanakh/GT så kan inte muslimer sägas agera med anledning av det som står i Koranen. Problemet med detta resonemang är att judar och kristna HAR agerat i enlighet med sina texter, om än inte den som Lembke nämner ovan. En annan viktig poäng som Lembke visar sig helt ovetande om är att den Judeokristna religionen skiljer sig från den muslimska på en rad punkter, som verkar för att skapa skillnader i hur länge och hur nitiskt man har valt att följa de heliga texternas bud.

Detta är ämne för en annan artikel, så jag nöjer mig med att i detta skeende påpeka att medan de krigiska styckena i Moseböckerna, och citatet som Lembke använder sig av ovan, huvudsakligen är en BESKRIVNING (sann eller inte har mindre betydelse här) av judarnas utvandring från Egypten och erövring av sitt nygamla hemland, innehållandes redogörelser om Jahves direktiv gällande specifika händelser, så innehåller Koranen huvudsakligen GENERELLA bud som är tänkta att tillämpas nu i lika hög grad som för 1300 år sedan. Detta är kanske den mest avgörande skillnaden. De judeokristna kan lättare distansera sig från beskrivningen i Tanakh/GT och inte känna sig bundna av det som har skett i det förgångna, medan Islam som religion svårligan kan skilja sig från det som är Allahs eviga och oföränderliga lagar! Detta kan man tycka att en religionsfilosof ska kunna förstå.

Motstridigheten:

Man invänder ofta mot resonemanget som jag för, med att man kan finna stöd för väldigt mycket och att det ofta är motstridiga bud som ska vägleda de troende. Detta är inte så konstigt då Muhammed bara var en människa och det är mänskligt att han ändrade åsikt efterhand, särskilt i ljuset av den omvälvning som det innebar att tvingas fly från Mecca till Medina och den radikalisering av hans följe som detta måste ha inneburit. Detta problemet har de flesta muslimska lärda löst genom abrogeringsprincipen (att de senare texterna och haditherna upphäver de tidigare). Religiösa apologeter har ignorerat detta tillvägagångssätt, som inte gynnar de moderata uttolkarna av islam. Men detta har ändå ingen större betydelse för argumentet, då alla delar av de heliga texterna ändå finns där som Guds ord och profetens handlande. En imaginär omvänd abrogeringsprincip, där de mjuka stroferna ses som viktigare än de hårda hade hjälpt islam (och varit en uppgift för en muslimsk reformation), men hade ändå inte löst problemet så länge dessa ändå finns kvar i Koranen. Står någonting i texterna så står det och kan därmed fortsätta att inspirera till våld. Att en religion är principiellt splittrad och osammanhängande utgör ingen ursäkt i sig. Att man kan finna stöd för väldigt mycket inom islams texter gör inte dessa texters medskyldighet till allt otyg som utförs i dess illasinnades strofers namn mindre. 

Korstågen:

En vanlig kontring mot kristendomen gäller korstågen som ska visa att vi har att göra med två lika illasinnade antagonister. Om man vill rikta klander för korstågen mot kristendomen så är detta dock ogrundat då konceptet överhuvudtaget inte finns inom den kristna teologin och Jesus såsom han beskrivs, var så långt man kan komma från en krigare. Istället är detta en produkt av den kristna världen och dess möte med islam. Heligt krig är ett muslimskt koncept. Det finns mer än hundra omnämnanden om heligt krig, jihad, inom islam och Muhammed var själv en krigare. Korstågen var en reaktion på mer än 400 år av heligt erövringskrig från islams sida. Den kristna världen kopierade konceptet för att kunna mobilisera kraften att överleva, men kristendomen som religion, kan inte lastas för korstågen. Det vore ett intellektuellt oärligt och kulturrelativistiskt grepp.

Jihad: Ottomanska sipahis i strid

Jihad: Ottomanska sipahis i strid

Muhammed och yttrandefrihet:

När det gäller attackerna mot yttrandefriheten och rätten att smäda, så behöver man bara studera haditherna. När Muhammed år 630 red in i Mecca som slutgiltig segrare i kampen mot stadens hedningar så lät han döda en sångerska som hade komponerat satiriska sånger om honom. Bara ett fåtal dödades vid denna nästan oblodiga inmarsch i Mecca, så poängen gick inte att missta sig på. Man kan inte få ett tydligare rättesnöre inom islam. Muhammed visade själv vad en troende ska göra med en satiriker! Muhammed är i princip islam. Han är enligt islam den främsta och finaste bland människor. Vad han gjorde ska alla troende följa och se som sitt exempel! Hur kan man påstå att attackerna i Paris och Köpenhamn inte har med islam att göra, när terroristerna agerar som HAN gjorde?

Muhammed och massaker:

Muhammed beordrade år 627 att 600-900 manliga medlemmar av den judiska stammen Banu Qurayza, som hade besegrats i krig, skulle halshuggas (en del vittnen säger att han själv höll i svärdet). Är IS halshuggningar då inte i linje med vad religionen islam dikterar genom dess profets agerande? Även om det finns andra sidor av islam så måste religionen ta ansvar för allt som den innehåller. Om judar idag skulle börja stena kvinnor som begått äktenskapsbrott, hänvisandes till Tanakh, ja då skulle vi få tilldela den judiska tron samma medansvar, men tack och lov så sker inte detta längre. Islam besitter en särställning, som jag nämnde ovan, som den av de Abrahamitiska religionerna som har långt flest utövare som inte vill släppa greppet om gamla och rent av vedervärdiga bud och exempel från dess begynnelse. Moderata utövare vinner ingenting på att låtsas som om att dessa bud inte finns, som att de inte har någonting med deras religion att göra. Eftersom dessa så envetet biter sig fast i mångas medvetande så bör de moderata istället verka för en reformation!

Direkt och indirekt medansvar:

Det som beskrivits ovan kan man se som den första nivån av medansvar, den mest uppenbara, det som kan härledas direkt till specifika strofer och ageranden från religionernas profeter. Detta anser jag stå bortom diskussion! Sedan finns det en andra nivå av medansvar, en där kopplingen är diskutabel och mer öppen för individuella tolkningar. Detta är bandet mellan den anda som utgör essensen av en religion, dess grundläggande tankemönster, såsom svart-vit-tänkandet, de auktoritära utgångspunkterna, den ofta inbyggda intoleransen mot oliktänkande osv, som jag själv har skrivit om tidigare, och den generella samhällsutvecklingen i de områden som är påverkade av den specifika religionen. Detta indirekta ansvaret är ett område som har gjort och kommer att utgöra diskussionsämnet för mycket av religionsdebatten för lång tid framöver. Företeelser som i den kristna världen är en vidareutveckling av tankemönster i den kristna tron kan således inte knytas till kristendomen i direkt mening och där medföljer en subjektiv komponent i diskussionen om det indirekta medansvaret. Givetvis gäller motsvarande för islam och den muslimska världen. Just därför är då en bra utgångspunkt för denna diskussion om det direkta och det indirekta ansvaret, om man kan våga fastslå vad som står bortom diskussion, det som faktisk står i texterna och vad varje religion har att stå till svars för!

Kommunismen och Nazismen har sina rötter i religionen

(Bright Magasin nr 3 2012)

Religiösa kritiker av ateism tar ofta upp 1800- och 1900-talens totalitära ideologier som produkter av det gudlösa samhället. Syftet är att vända bort den kritik av religionerna, som fokuserar på dessas krigiska yttringar och förtryck av individen. Mitt gensvar är att detta är ett illa genomtänkt argument. Om man granskar frågan på djupet så ser man att det istället är de monoteistiska religionerna som har lagt grunden för de totalitära ideologierna.

Den ateistiska utgångspunkten och den sekulära samhällsläran, vars startpunkt vi finner bland de rationella grekiska naturfilosoferna (Christer Eriksson, Bright nr 2/2012), fördes sedan vidare från antiken till upplysningsfilosoferna. Dessa idéer förvaltades av liberala borgerliga kretsar under 1800-talet och kännetecknades av individualism, kritiskt och fritt tänkande och en strävan efter att föra en öppen och obehindrad samhällsdebatt. Detta stod i kontrast till de religiösa etablissemangens påbjudna kollektivism, dogmatiska läror och kategoriska tankemönster. De monoteistiska religionernas företrädare skapade en upplevelse av vi-och-dom, kristna mot muslimer och troende mot icke-troende, där det svartvita tänkandet lade grunden för konflikter.

Den socialistiska rörelsen och sedermera den nazistiska, som uppstod ur denna, hade inte sina rötter i den liberala sekulära rörelsen. Dess företrädare hade istället marinerats i den världsbild och de föreställningar som religionens representanter saluförde. Det kan tyckas ironiskt, med tanke på uttryck såsom ”religionen är ett opium för folket” som kommunisterna ofta framförde. Det var dock inte själva principen de var emot, utan att kyrkan hade monopol på att tillhandahålla detta ”opium”.

Det provocerande omslaget till Bright nr 3, 2012, så som det var avsett att se ut innan den tyska lagstiftningen stoppade tryckningen.

Vare sig det skedde medvetet eller omedvetet så har de totalitära ideologierna, kommunism och nazism, tagit sitt grundläggande tankegods såväl som mycket av sitt bildspråk från de monoteistiska religionerna. Den nämnda religiösa dogmatismen är påtaglig inom dessa ideologier. Kommunister och nazister finner bara ett sätt att tolka världen och denna tolkning är en absolut sanning. Likaså är det kategoriska tänkandet utbrett. Allting ses ur ett svart eller vitt perspektiv. Du är antingen en klassfiende eller en ”sann arbetare”, antingen ”arier” eller ”rasmässigt undermålig”. Alla som tillhör ”vi” gruppen blir del av en stor anonym gemenskap, precis som för de troende. De som är utanför, ”dom” gruppen ska förskjutas om de inte vill omvändas som var fallet inom kommunismen, eller förintas, när detta inte var möjligt som under nazismen, i en återspegling av kristendomens helvete.

Dogmatismen manifesteras genom de totalitära ideologiernas egna heliga texter; ”Det kommunistiska manifestet/Kapitalet” respektive ”Mein Kampf”. Precis som för förebilderna Bibeln och Koranen, så kan dessa texters sanningsvärde inte ifrågasättas. De förklarar i väldigt kategoriska termer tillståndet i världen och lägger fram en berättelse om hur samhället kommer att utveckla sig, precis som i de heliga texterna. Hitler lånade dessutom helt skamlöst tanken om att hans tredje rike skulle bli ett ”tusenårigt rike” från förebilden Jesus förväntade tusenåriga rike på jorden. Idén om den hägrande utopin, som man bokstavligen kunde gå över lik för att uppnå, präglade kommunismen i lika hög grad.

Alla de tre stora monoteistiska religionerna betraktar sina troende som en särskilt utvald eller gynnad grupp. I de två ideologiernas utopier så spelar ”den ariska rasen” och ”arbetarklassen” denna roll som utvalda grupper. De ska styra under det tusenåriga riket, då de är, underförstått, av någon högre kraft utvalda enligt nazisterna, eller rättrogna enligt kommunisterna.

Men den kanske mest slående influensen från de monoteistiska religionerna på de två totalitära ideologierna är att de dyrkar sina viktigaste ledare som profeter, eller rent av som gudomligheter. Det finns en tydlig koppling mellan den ortodoxa kyrkans vana att bära ikonbilder under religiösa processioner och dess arvtagares, de sovjetiska kommunisternas, vana att låta anhängare bära ikonliknande bilder på avlidna Sovjetledare såsom Lenin under parader. Allt för att underlätta övergången till den nya regimen i folkets sinnen. Lenin tänktes hålla sin beskyddande hand över den kommunistiska församlingen även efter sin bortgång, från en sarkofag på röda torget värdig en Faraon.

Det var inte ovanligt att djupt troende tyskar såg Hitler som en Messias som hade kommit för att rädda den tyska nationen undan dess svårigheter. Hitler själv såg sig med säkerhet som denna frälsare. Han var väldigt inspirerad av de religiöst influerade romantiserande nationalistiska epos som Wagner hade producerat. Hitler ville efter religiös förebild skapa ett uppvaknande bland det tyska folket. Hitlers ”Messiaskomplex” kunde få komiska konsekvenser, då han var besatt av att ses som ofelbar. Eftersom han var som en gudomlighet i relation till folket så fick de aldrig se honom ha fel eller utföra handlingar som han inte till fullo behärskade, då detta skulle indikera svaghet, eller rent av mänsklighet. Ett av de många exemplen på detta är att trots att han älskade att färdas i bilar så ville han inte lära sig köra själv, av fruktan för hur det skulle påverka bilden av honom om folket i något sammanhang såg honom som en novis.

Trots den inom ideologin uttalade fientligheten mot religion, så dolde inte Hitler sin beundran inför islam, som han högaktade på grund av vad han såg som dess renodlade krigiska natur och dess anpassning för expansion. Detta passade Hitler så pass bra att han hade planer på att införa islam som statsreligion i det tusenåriga tredje riket.

Som summering kan vi konstatera att kommunismen och nazismen är genomsyrade av monoteistiska religiösa tankemönster. De har en helig bok, en profet och samma dogmatiska och kategoriska tankesätt som sina religiösa förebilder. Att påstå att den ateistiska tanken har gett upphov till dessa monstruösa ideologier är uppenbarligen ogrundat.

%d bloggare gillar detta: