Toleransens mentala diktatur

(Bright Magasin nr 2 2013)

Statsvetaren Jenny Madestam skrev den 24 augusti i en krönika i Expressen om hur vi måsta visa tolerans gentemot andra kulturer och religioner. Hennes krönika känns som en tidsresa till 90-talet. Får en statsvetare verkligen uppvisa så lite förståelse för hur samhället utvecklats de senaste åren? Har hon helt missat den allt mer krävande attityd gentemot samhället i övrigt som de religiösa börjat inta, allt i denna tolerans namn.

Öppet brev till Jenny Madestam

Jenny Madestam, du måste skilja mellan att respektera personen och att respektera dennas religion eller kultur. Varken du eller någon annan kan beordra en individ att högakta en religion eller en kultur i vårt samhälle. Detta vore på alla sätt illiberalt och odemokratiskt och en kränkning av den individens mest grundläggande rättigheter. Det är en självklarhet att man ska respektera alla individer oavsett var dessa kommer ifrån, men detta måsta hållas skiljt från personens religion eller kultur. Det finns ingen accepterad princip i vårt samhälle som dikterar att det finns ett likatecken här emellan.

Även om man bortser från detta resonemang så kan man inte komma ifrån att en sådan här dikterad respekt för religion, som du menar ska styra samhället, bevisligen har gjort mycket skada på den intellektuella friheten i västvärlden de senaste åren. Problemet är nämligen att det inte finns en botten i kränkningstunnan. Det finns ett oändligt antal sätt som en religiös person kan anse att du har avhållit dig från att ha visat denna respekt för religionen och således har gett denna anledning till att känna sig kränkt. Fallet som du nämner där föräldrarna till ett förskolebarn blev kränkta av att ett annat barn hade sagt ”Muhammed är en man som snusar” är bevis i sak.

Är detta verkligen vad du vill lära dina barn? Att de konstant ska vakta sina tungor, hela tiden vara rädda för att någon ska ta illa upp med anledning för något de säger om en tro eller ett sätt att leva? För du måste förstå att det hela tiden kommer finnas någon som känner sig kränkt. Ser du inte vad detta leder till? Om inte så kan jag informera dig: En mental diktatur!

Det är så här folken i östblocket levde, konstant rädda för att säga fel sak till fel person. Vågar inte prata eller knappt tänka fel tankar. Framlevandes sin existens nästan som spöken, utan egna åsikter eller värderingar och låtandes staten säga till dem vad det ska tycka och tänka. Jag tycker att du som statsvetare borde kunna se denna parallell!

Så här växte inte jag upp. Då var det högt i tak. Jag uppfostrades att tänka fritt, inte ”rätt” och så vill jag se nästa generation uppfostrad. Inte att de ska ha bordssamtal med sina föräldrar där de får höra att de ska visa respekt för en religion som de knappt känner och ännu inte är gamla nog att förstå och kunna beakta med kritiska ögon. Kommer de någonsin våga göra detta när de blir äldre om de från så tidiga år fått lära sig att kritik och förlöjligande av irrationella sagor är ”respektlöst”?

Har du som statsvetare Jenny, glömt bort att vi har yttrandefrihet i Sverige? Ännu i alla fall har vi inga blasfemilagar! Den inskärpningen i barnens rätt till att kritisera religionen som du deltog i är ett övergrepp mot deras rättigheter. I ett fritt samhälle, som vårt fortfarande säger sig vara, är det var mans rätt att kritisera en tro eller en ideologi eller annat tankemönster. Kritik av religion som tar sig uttryck i nidbilder eller niduttryck som syftar till att nedmontera religiösa auktoriteters auktoritet är inte bara tillåtet utan rent av nödvändigt i ansträngningarna att förhindra att gamla irrationella sagor får ett otillbörligt inflytande över vårt samhälle och våra sinnen.

Du skriver på din facebooksida om hur reaktionerna på din krönika var skrämmande för dig. Jag ska tala om vad som är skrämmande för mig. Du beskriver de unga som ”blanka blad” som ska ”skrivas” av föräldrarna. Där ska ”skrivas in” att de unga ska visa respekt och om det bara hade handlat om respekt för individer så hade jag hållit med dig, men nu vill du också indoktrinera dem i att respektera religioner. Detta är ett steg 100-200 år tillbaka i vår utveckling. Varför inte istället ”skriva in” på deras blanka blad att de alltid ska tänka fritt och aldrig ge respekt till någon idé, profan eller sakral, utan att först granska denna kritiskt och bilda sig en egen uppfattning!

Religionskritik på religionens villkor?

Hanna Gadban och Bahareh Andersson kritiserar på SVT Debatt d 1/7 FEMEN med påståendet att deras aktioner är kontraproduktiva. FEMEN kallas för extremister och jämförs med de riktiga extremister som de försöker rikta sökljusen mot. Ska bara bröst numera betraktas som extremism?

Författarna skriver att man inte ska ”förolämpa” deras heliga platser oavsett vad som lärs ut där, islamism, jihad eller terrorism. Varför ska representanter för en religion ges ett sådant frikort att säga vad de vill utan att någon tillåts reagera, när företrädarna för en politisk organisation inte får det? Menar författarna att all civil olydnad är fel, även den som inte skadar någon person eller egendom? Var Pussy riot:s demonstration mot den rysk ortodoxa kyrkans förlegade kvinnosyn och vidriga homoförakt, i en av deras katedraler också fel?

Författarna argumenterar för att provokationer, som FEMEN:s, bara bidrager till att ytterligare radikalisera islamisterna. Att deras aktioner befäster islamisternas bild av västerländska kvinnor som horor. Här är man inne på fel spår. Med detta tankesätt låter vi islamisterna sätta spelreglerna. Vi dansar efter deras pipa. Om vi ska föra en diskussion där de får definiera vad som utgör dålig respektive bra moral så har vi redan förlorat innan vi börjat. Ska då västerländska kvinnor bli lite mer kyska så att islamisterna inte ska tycka att de är horor? Ska en kvinna som uppträder barbröstad vare sig på stranden eller i en legitim protest anses vara av dålig moral bara för att tillfredsställa extremistiska muslimers synsätt? Om den västerländska kvinnan istället, inte ska anpassa sig efter islamisternas syn på dem, Hanna och Bahareh, varför ska FEMEN-aktivisterna då fördömas?

Författarna tror sig vinna striden mot de islamister som de menar har en medeltida kvinnosyn, genom att förmå dem att förstå feministernas synsätt medelst debatt. Detta förefaller vara något optimistiskt. Det ligger i de radikala religiösas natur att inte lyssna och de har tillräckligt med skäl att se fram emot en framtid där de inte behöver beakta meningsmotståndare. Islamismen är på tillväxt i Europa, inte på väg tillbaka. Samtidigt har vi en statsmakt som gör allt för att islamisternas krav på religiös särbehandling ska tillgodoses. Således Bahareh och Hanna, det är inte lätt att omvända de som känner att de har vind i seglen.

Hur ska man gå tillväga om man inte kan övertyga sina extremistiska motståndare? Man ska appellera till alla som faller där emellan. Man ska göra som européernas gjorde med kristendomen. Man ska belysa bakåtsträvarnas reaktioner på moderniteten genom att provocera och provocera och sedan provocera lite till. Då visas deras sanna natur upp för alla.

FEMEN-aktivisterna klädde av sig själva om man ser till ytan, men egentligen tjänade deras aktion till att klä av islamisterna. Där stod bakåtsträvarna ”nakna” inför allas åsyn och öste skymford över kvinnorna som hade vågat utmana deras föreställningar, nakna inpå själen.

Lite missriktat blir det när författarna skriver: ”Om vi accepterar detta beteende accepterar vi även att kvinnor viker ut sig på sina arbetsplatser, för att visa sitt missnöje i sin strävan efter jämställdhet.”

Den halvnakna protesten riktar sig mot sexuellt förtryck och har där sin relevans, medan t.ex. en kvinnlig sjuksköterska eller en lärare som protesterar för högre löner inte har nytta av denna typ av aktion, då så många andra faktorer spelar in där som inte har med sex och kön att göra. Mosképrotesten handlar inte huvudsakligen om jämställdhet, om jag har förstått den rätt, utan om sexuell kontroll. Således är konklusionen orimlig.

FEMEN protesterar, i detta fall, mot könsmaktsordningen inom konservativa och radikala muslimska miljöer, där mannen söker kontrollera kvinnans sexualitet, hennes attraktionskraft och hennes fortplantning. I detta sammanhang tjänar den barbröstade protesten sitt syfte, genom att deklarera att: ”Ni kontrollerar inte MIN kropp”!

Ulven i fårakläder

Vår tids kanske mest ironiska situation är den framgång med vilken fascistoida organisationer sätter demokratiska etiketter på sig själva och hur lättvindigt samhället sväljer lögnen.

Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMR), har på senaste tiden fått tillgång till alla medias ”finrum”; Agenda, Debatt och Aktuelltstudion. Där har de fått stort utrymme att sitta och framföra sina människorättskränkade åsikter. Muslimska mänskliga ”rättigheter” innebär frånvaron av just rättigheter. Frånvaron av rättigheter för kvinnor och icke-muslimer. Det innebär att kvinnor och barn med en bakgrund i troende muslimska familjer löper risken att få leva i kvinnans fall som andra klassens människa och i barnens fall med risken att bli indoktrinerade i vidskepelse och idén att dessa förhållanden ska bevaras. Det är MMR´s agenda att staten ska fås att tro att det är den muslimska mannen ”rättighet” att få bevara dessa förhållanden.

Dessa ”rättigheter” innebär vidare att den person som är icke-muslim ska påtvingas att anpassa sig efter muslimens tro, vad gäller frågor som etablerade hälsningar i offentliga tjänster, halalmat på skolbespisningar och undantag från regler om maskering vid t.ex. besök på banker och möten med polismyndigheter. Vidare ska icke-troende numera även påtvingas att utsättas för religiösa budskap i det offentliga rummet, med motiveringen att detta är en ”rättighet” för de troende.

Nej, detta är inte rättigheter under några omständigheter. Religiösa kan aldrig ha ”rättigheter” som kränker icke-religiösas reella rättigheter. Rätten till ett samhällsrum där man är befriad från att utsättas för en annans trosuppfattningar, rätten att slippa att behandlas på ett människoovärdigt sätt bara för att man är kvinna eller homosexuell. Detta är reella rättigheter till skillnad från de som Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMR) försöker påtvinga oss.

Det är märkligt att de som så ihärdigt försöker ta ifrån oss våra rättigheter är så flitiga med att använda beteckningar som ska förspegla oss att de har en ärligare agenda. Talaren vid MMR`s första seminarium 2010, Munir Awad, är sedan juni 2012, en dömd terrorist. Styrelseledamoten vid MMR Fatima Doudakil twittrade att ”Osama bin Laden är en hjälte!”

I det islamistiska nätverk som MMR ingår i frodas dessa typer av ironiskt valda etiketter. Bara för att ta ett exempel; den i London baserade wahhabitiska extremistorganisationen ”Committee for the Defence of Legitimate Rights” (CDLR), som verkar för att förneka kvinnor och homosexuella just dessa legitima rättigheter!

Detta fenomen för tankarna till hur kommunisterna alltid har försökt dölja sina förehavanden eller sina ambitioner genom att använda begrepp från demokratiernas värld. Kommunistdiktaturerna i öst kallades för ”folkdemokratier” trots att någon demokrati inte fanns i sikte. Kommunistiska aktivistorganisationerna kallade sig ofta för ”frihetsfronter” och liknande trots att frihet inte var något de ville uppnå, snarare möjligheten att förtrycka andra klasser eller grupper i samhället.

Idag brottas vi med ett nytt hot mot våra rättigheter, en ny ulv i fårakläder. Det är hög tid att även etablissemanget lyfter på fårapälsen och avslöjar ulven för vad den är!

Kritik av religion är absolut nödvändigt

(Newsmill 2012-09-17)

Jan Hjärpe hävdar inte bara att det är omoraliskt att kritisera islam då det kan leda till våldshandlingar och människors bortgång, men även att det är särdeles olämpligt just i denna period av transition i Mellanöstern.

Vad gäller själva religionskritiken som idé, som Hjärpe försvarar ur juridisk synvinkel, men sedan förkastar som ”djupt omoralisk”, så är han inne på samma linje som Obama. Den nuvarande amerikanska administrationen fördömer denna typ av religionskritik med att säga att man inte ska uttala sig kränkande och nedsättande om någon religiös övertygelse. USA har en annan tradition än vi i Europa har. Religionen har en större betydelse i samhället, då Amerika, i första skeendet, till stor del koloniserades av religiösa extremister som ville fly undan granskning och förföljelse i moderländerna. Här i Europa så har vi dock byggt vårt nuvarande liberala samhälle på just en skarp kritik av religion och religiösa auktoriteter. Denna har ofta kunnat upplevas av religiösa som just kränkande och nedsättande för deras trosuppfattningar. Det borde inte vara okänt för någon som bor på denna kontinent, att denna kritik har räddat otaliga miljoner européer från att leva sina liv nedsänkta i ignorans och förtryck.

Nej, Jan Hjärpe, att inte kritisera förtryckande religiösa föreställningar och att inte utsätta religiösa auktoriteter, levande eller döda, för kritik är det som är omoraliskt!

Detta är inte den första och säkerligen inte den sista konfrontationen mellan de som vill försvara religionen och dess auktoriteter och de som vill bryta ner dessa medelst skarp kritik. Det är hög tid att vi som står för utveckling står fast och inte backar tillbaka mer. Det borde vara självklart för en professor i islamologi vid Lunds Universitet att det är och alltid kommer att vara en essentiell del av vårt moderna samhälle att alla medborgare fritt kan och bör framföra ovan nämnda form av kritik. En professorstitel inom islamologi betyder inte att vederbörande ska ägna sig åt att okritiskt försvara alla företeelser inom den muslimska världen, bra eller dåliga. Om professorn ska delta i debatten runt händelser i regionen så borde avsikten vara att hjälpa till med att utveckla och modernisera denna och den tro som är där förhärskande. Inte att försvara de krafter som vill motverka modernisering och en i vår tid fungerande livssyn.

Den amerikanska ambassaden i Kairo stormas

Vad gäller tidspunkten för lanseringen av denna film, så vill jag fråga Hjärpe; finns det någon tidpunkt som är lämplig för kritik av religion i Mellanöstern?

När oroligheterna i samband med Muhammed-karikatyrerna blossade upp, innan den arabiska våren, utnyttjade regimer som den syriska tillfället för att lätta på trycket från de frustrationer som hade byggts upp mot den allmänna situationen i landet. Demonstranter tilläts storma den danska ambassaden utan att polisen ingrep mer än symboliskt. Nu efter de arabiska ”våren” så blossar våldet upp extra mycket i de länder som just har genomlevt omvälvningar. Anledningen till detta är primärt att regimer som den i Egypten tillåter dessa stormningar av ambassader. Finns det någon som inbillar sig att Egypten med dess väl tilltagna armé och med god förvarning om protesterna i centrala Kairo, inte kan hindra några tusen personer från att storma den amerikanska ambassaden om de vill det? Svaret på varför de inte gör vad de kan, och vad som stipuleras i internationella avtal angående ambassader, är att det islamistiska muslimska brödraskapet är rädda för att tappa folkligt stöd till de ännu mer islamistiska salafisterna, som utförde stormningen. Hur ser situationen ut om 5 år? Vilka är de rådande omständigheter då som omöjliggör kritik av Muhammed och hans troslära? Kommer det framöver finnas något lämpligt tillfälle att kritisera religionens inflytande i Mellanöstern?

Detta är i grund och botten ett felaktigt resonemang av Hjärpe. Jag skulle vilja vända på resonemanget. Under de omvälvningar och revolutioner som drabbade Europa under 17- 1800-talen så var skarp religionskritik central och kanske avgörande för att vår kontinent skulle ta steget mot sekularism. Omständigheterna i Europa då och Mellanöstern nu skiljer sig från varandra, men faktum kvarstår att det nu finns ett fönster för att motverka religionens negativa grepp om samhället. Alternativet är att lämna fältet fritt för de radikala islamister som nu försöker sätta sin prägel på de respektive samhällena såväl som på dessas relationer till USA och övriga omvälden.

Hur ska västvärlden då kunna påverka? President Mursi gjorde ett tydligt val när han visade att han var räddare för salafisterna än för konsekvenserna av att låta den amerikanska ambassaden stormas. USA och andra drabbade länder måste tydligare visa att det blir konsekvenser av sådana val. Först och främst i form av indraget bistånd. USA ger Egypten 1,5 miljarder dollar årligen. Detta borde nu ifrågasättas.

De militanta islamistiska krafterna måste kringskäras, de måste förhindras att skrämma sin omgivning till att respektera deras religiösa föreställningar. Att ge sig inför hot om våld, som Hjärpe tycks mena, är inte ett alternativ!

%d bloggare gillar detta: