KOMMENTAR
Det västerländska samhället befinner sig i en kamp mot islams radikala grupper och det är en kamp som den med starkast vilja och tro på den egna modellen kommer att vinna. Detta faktum vägrar de flesta av våra politiker och journalister att inse. Om vi inte vet vad vi kämpar emot så är det väldigt svårt att ta fram en strategi för att vinna. Föreställningen om att vi befinner oss i ett krig eller en kamp mot terrorismen klänger sig kvar och färgar politikernas språk, trots att allmänheten sedan länge har insett hur banalt detta är. Man kan inte befinna sig i krig mot en form av krigföring. Detta säger sig självt. Detta är ett uttryck för en strävan att till varje pris undvika att nämna elefanten i rummet. Ordet islam får inte nämnas för då ”ställer man grupper mot varandra”.
Inte ens om man konstaterar ett majoriteten av muslimer i väst inte alls är militanta utan bara vill leva sina liv och att de radikala som vi bör identifiera som fienden är en minoritet, om än inte en obetydlig sådan, så går det bra att nämna ordet islam.
Istället målas dessa radikala upp som förvirrade, som personer som har missförstått sin religion. Så är absolut inte fallet. De radikala är en grupp som agerar väldigt genomtänkt och efter en långsiktig strategi. De har inte missförstått sin religion, men till skillnad från majoriteten av dagens muslimer så följer de sin religions bud på ett väldigt hårt sätt och utefter den av teologerna faktiskt accepterade abrogeringsprincipen. Detta innebär inte att de är representativa för islam som helhet idag, men det innebär samtidigt inte att de är förvirrade och inte agerar utefter religionens bud. Det är viktigt att förstå detta!
Samma politiska samhällselit som inte vill se den fiende som angriper oss, försöker samtidigt trubba av våra naturliga instinkter att reagera inför sådana vidriga våldsdåd som det som utfördes på Drottninggatan, på promenaden i Nice, julmarknaden i Berlin och nu i Manchester. Vi uppmanas hela tiden att ”samlas”, men Gud förbjude att vi skulle samlas mot någonting specifikt, mot ett hot. Vi ska sörja, gråta ut och ”känna”, men absolut inte tänka, ställa frågor och ställa ansvariga till svars för den uppkomna situationen. Helst av allt ska vi bara förbli passiva. Vi uppmanas att ”fortsätta som vanligt” och acceptera att dessa våldshandlingar nu är en del av att röra sig i stora städer. Denna ansträngning att passivisera befolkningen i Europa spelar de muslimska radikala i händerna. Detta hjälper dem att bryta vår vilja, för det är vad terrorn syftar till. Vi ska förmås att upphöra med vårt motstånd mot att islam får den roll i samhället som de radikala eftersträvar. Om vi förblir passiva och inte kämpar emot, om vi fortsätter med att försöka be, krama och älska bort detta hot, så har vi visat dem att vi inte längre har någon gnista, någon självbevarelsedrift.
Jag kan inte acceptera detta fatalistiska förhållningssätt, denna defaitism. Politiskt och religiöst motiverat våld är inte något som vi ska behöva acceptera. De som vill att vi ska acceptera detta är samma personer som inte vill att vi ska dra de rätta slutsatserna om vad och vem som har orsakat denna situation.
Problemet är som sagt att den växande muslimska minoriteten i Europa krockar med det västerländska samhället och dess mest grundläggande principer. Detta gäller som sades ovan långt ifrån alla muslimer, men det gäller absolut ur ett makroperspektiv. Denna krock sträcker sig från att många vanliga muslimer hyser en ovilja att acceptera värderingar om jämställdhet mellan könen och yttrandefriheten, med allt vad denna innebär för friheten att kritisera idéer såväl som religiösa föreställningar, till de radikalas angrepp som syftar till att sätta mer tryck bakom den stora massans ord och idéer. Många har en dålig bild av hur utbredda de radikala tolkningarna av islam är bland den muslimska minoriteten i Europa. Jag skriver om detta i mitt kapitel i antologin Haveriet. (Fotnot 1)
Klart är i varje fall att problemet med radikaliseringen inom denna muslimska befolkningsgrupp är på tillväxt. Varje generation blir mer radikal än den föregående. Detta faktum parat med muslimernas växande andel av befolkningen stavas: Problem. Vissa ser detta konstaterande som ett kollektivt skuldbeläggande. Detta är en felaktig och rent emotionell reaktion. Gruppen muslimer som helhet ska inte bära ansvar för våldet eller problemen med integrationen och än mindre så ska den utsättas för kollektiva bestraffningar. Varje individ bär ansvar för sina egna handlingar. Dock så måste vi bli medvetna om problemet så att vi kan sätta in lämpliga åtgärder. En växande muslimsk befolkning ställer mer krav på lyhördhet inför gruppens samhällssyn. Ovilja eller tröghet i att acceptera kraven skapar frustrationer. Frustrationerna mobiliserar rekryter till de radikala. Så här kommer det bara fortsätta. Med dagens förhållningssätt kommer det inte att bli bättre. Mer resurser till polisen och underrättelsetjänsterna kan bara göra att locket hjälpligt hålls på kastrullen, se till att det bara bubblar över lite då och då, men det räcker inte för att det ska sluta koka.
Vad ska vi då göra? Vi måste börja med att beskära invandringen från främst muslimska länder. Detta är A och O om vi ska kunna smälta den stora migrationen som Europa har tagit emot. Detta är ett måste om vi ska kunna ens börja att bemöta den växande radikalismen. Nästa steg blir att kräva assimilation vad gäller alla de värden som kan sägas vara bärande för det moderna västerländska samhället. När det gäller demokratin, yttrandefriheten, jämställdheten och skyddet för barnen så ska vi sluta kompromissa. Vi måste dra en gräns och stå för den.
I Europa gäller vår samhällsmodell. Det som göder de radikalas tilltagande ansträngning att ställa krav på anpassning till islam är den svaghet, den vekhet, som vi signalerar med vår självförintande tolerans. Svaghet är provokativt! Detta är en gammal sanning.
Vi måste konstatera att den mångkulturella samhällsmodellen har misslyckats i grunden. Oviljan att stå fast vid det västerländska kulturen som den ledande kulturen i våra samhällen har skapat kulturella bubblor. Detta tillstånd kan bara lägga grunden för en tilltagande konflikt om det offentliga rummet.
Som nämndes i inledningen så är ett av de vanligaste ledorden idag att vi ska ”samlas”. Men vad ska vi samlas runt i det mångkulturella samhället? Denna samhällsmodells vanligaste buzzwords är ”öppenhet” och ”tolerans”. ”Öppenhet” kan tolkas som öppna gränser, men också som en öppenhet inför andras samhällssyn. ”Tolerans” betyder i princip detsamma; att vi ska, okritiskt, förstå och acceptera de invandrades kultur och seder och öppna upp för dem in i vårt samhälle. Demokrati och jämställdhet nämns ofta, vilket ska ge intryck av principer, men användandet av dessa ord är bara posering då de motsägs av den egna ”toleransen” inför demokratifientliga och kvinnoförtryckande krafter. Om man tolererar dem som arbetar mot just demokrati och jämställdhet så väger dessa principer lika lätt som luft.
Den mångkulturella samhällsmodellen innebär desvärre att man inte tror på någonting! Det ska inte finnas någon bärande värdering annat än att alla samhällsmodeller har samma giltighet, vilket är en motsägelse i sig.
Vi måste göra upp med det här tänkandet och återta ett samhälle med en inre styrka. Vi måste få tillbaka gnistan och reagera på ett naturligt sätt mot vedervärdiga angrepp på våra barn och unga. Gråten och styrkekramarna har haft sin tid. Nu måste vi gå till politisk handling och vända den här utvecklingen.
Fotnoter:
(1) Jag citerar från mitt eget kapitel i antologin Haveriet: ”En tungt vägande undersökning genomfördes 2013 av det välrenommerade tyska socialforskningsinstitutet i Berlin, där man frågade 9000 personer boendes i nordvästra och centrala Europa om deras religiösa värderingar. Denna undersökning fann att 65 % av muslimerna ansåg att sharialagen var viktigare än lagarna i det land de levde i, att 75 % ansåg att de bara fanns en tolkning av koranen, d.v.s. bokstavstolkningen och att 60 % ville återvända till islams rötter, d.v.s. att de är salafister. Totalt 44 % ställde upp på alla dessa tre tankar och tolkades därmed av institutet som fundamentalister.”
Mycket bra tänkt och skrivit. Själv har jag alltid undrat vem vi blir kallade att ”älska” varje gång en manifestation efter en terrordåd anordnas. Man kan ju inte ”älska” i största allmänhet, utan något konkret objekt. Måste vi älska mördaren? Älska de anonyma oskyldiga? Älska våra närmaste (som vi ofta inte tolererar!)? Älska organisatörerna? Älska våra fiender kanske?
Men jag trodde att jag var den enda som undrade. Roligt att det finns en till!
GillaGilla
Vi är många som undrar det 🙂
GillaGilla
Jag ser det som att de som driver dessa ”kärleksmanifestationer” vill att vi ska älska: 1) Det mångkulturella samhällsprojektet 2) De muslimer som man annars anser komma i den verbala skottlinjen 3) Jihadterroristerna själva, för du vet, de är ju ”förvirrade” och lika mycket offer själva… 😉
GillaGilla
Här några kommentarer till det Du skrev:
1. När IS meddelat att de tar ansvar för ett terrordåd, förstår nog de flesta utan hjälp av politiska pekpinnar att dådet ifråga har sina rötter i en extremt allvarlig tolkning av islam.
2. Det är knappast kännetecknande för terrorister att vara förvirrade, även om det finns sådana också, men flertalet är det säkert inte. Däremot har de förletts till att acceptera en (i mitt tycke) förvriden tolkning av islam och låtit sig instrumentaliseras till att mörda människor i islams namn, dvs den version av islam de anser vara den enda rätta.
3. Det är bra att ledande politiker uppmanar sina landsmän att samlas till gemensamt försvar av våra demokratiska samhällen med sina frihetliga värden, däribland rätten till religionsfrihet samt att de varnar för att inte låta terroristerna splittra oss i sinsemellan fientliga fraktioner, vilket lätt kunde bli fallet, om man pekar ut en hel religion – i detta fall – islam som den bakomliggande orsaken till terrordåd som utförts av extremistiska muslimer, därtill inspirerade av IS. Att denna organisation eller stat måste bekämpas torde det råda bred enighet om, däremot inte om att vi bör gå man ur huse för att ge oss på hos oss levande muslimer i syfte att straffa dem som indirekt medskyldiga. För att undvika detta måste ansvariga politiker vara mycket försiktiga med hur de uttrycker sig. Populister och populistiska uttalanden utgör härvid en betydande fara.
4. Allvaret i de numera vanligen återkommande terrordåden får inte förringas, ej heller offrens fruktansvärda öden eller sorgen hos deras närstående. Uppmaningar till oss att fortsätta leva våra liv som om ingenting hänt kan lätt uppfattas som ett förringande av drabbade människors lidanden. De kan också felaktigt uppfattas som om allt är och borde förbli som det en gång var, dvs före de senaste årens terrordåd. – Betydande resurser sätts in från flera länder i den militära kampen mot IS, ökade resurser ges också till polis- och underrättelseverksamheter i syfte att så långt möjligt förebygga och förhindra fortsatta terrordåd oavsett deras religiösa, politiska eller annan bakgrund. Även allmänheten torde uppfatta att terrordåd numera utgör en ökad risk för oss alla, även i de länder som hittills varit förhållandevis förskonade från sådana. Med nödvändighet lär vi oss efterhand att förhålla oss till dessa risker, precis som vi gör ifråga om andra risker som vi ständigt utsätts eller utsätter oss för. Hur vi var för sig bedömer risken att drabbas av en terrorattack kan i och för sig påverka hur vi väljer att leva våra liv.
5. Personligen är jag helt övertygad om att klicken av salafister och liktänkande aldrig kommer att utgöra ett verkligt hot mot den demokratiska samhällsordning som det senaste århundradet etablerats i hela Europa om än med vissa undantag av vilka Ryssland torde vara det mest påfallande. Likväl måste grupper som misstänks för att bedriva en mot våra öppna samhällen subversiv verksamhet förhindras från detta. Om så inte sker, kan det – som vi redan sett – få förödande konsekvenser såväl lokalt som för enskilda människor till följd av olika former av hot, förtryck och våld, i värsta fall i form av terrordåd.
GillaGilla
Hej,
2) Dom sägs ofta vara förvirrade i att de inte har förstått sin egen religion. Detta är givetvis inte korrekt. Som jag skriver så företräder de en hård och ett gammalt sätt att se på religionen men den våldsamma sida som de lyfter fram finns dock i både texter och i religionens historia och tradition av jihad. De är på så sätt del av en obruten tradition inom religionen och är på intet sätt förvirrade.
3) Det är bra att samlas om man vet vad man samlas mot. I detta fallet borde det vara mot hotet från radikala muslimer. Detta innebär INTE att man pekar ut alla muslimer som ett hot eller att man söker bestraffa dem kollektivt, utan endast att man bör vara tydlig med vem man blir angripen av.
5) Problemet är egentligen inte de våldsamma salafisterna, utan den stora grupp av muslimer i väst som kan betecknas som fundamentalister. Se den undersökning som jag refererar till i noterna. Det finns många till, men detta var nu inte ämnet för denna artikel. Salafisterna hade varit relativt enkla att plocka bort om de inte hade kunnat röra sig som fiskar i vattnet bland dessa fundamentalister. Dessa kan också med tiden komma att utgöra grunden för större demokratifientliga rörelser, knutna till MB.
GillaGilla