Hur nära är vi ett tredje världskrig?

Vi befinner oss i en situation som kan leda till ett regionalt storkrig i Mellanöstern och till och med i förlängningen ett tredje världskrig. Risken har inte varit större sedan Kubakrisen 1962, men egentligen liknar situationen mer den som vi hade sommaren 1914. Vi har precis som då en orolig region som alla stormakterna har försänkningar i och som denna gången dessutom innehåller en värdefull råvara som alla behöver. Vi har regionala aktörer som befinner sig på en kollisionskurs som de inte kan väja ifrån utan att förlora vitala strategiska intressen till motparten. Allt medan stormakterna är mer eller mindre engagerade på olika sidor av konflikten, med åtaganden och förpliktelser som riskerar att dra in dem i ett uppblossande krig, Ryssland genom löften till Assad och USA till Turkiet genom Nato.

Detta är inte en förutsägelse om det scenario som jag håller som det troligaste, då det finns stora mentala spärrar för mellanstatliga krig i dessa dagar, tack och lov, men det är likväl en möjlighet som vi måste ta på största allvar. Därför skriver jag denna artikel.

Kriget i Syrien är arenan för ett en regional kraftmätning mellan ett sunniblock och ett shiablock om dominansen över centrala Mellanöstern. Så länge kriget förblev, formellt sett, ett inbördeskrig, där de båda sidorna huvudsakligen erhöll materiellt och ekonomiskt stöd och truppkontingenter från utlandet som i det stora hela balanserade varandra, såsom Hizbollah och de utländska jihadisterna, så hade det möjligheten att förbli geografiskt begränsat. Möjligheten fanns att kriget skulle upphöra när båda sidor nådde en utmattningsnivå som skulle möjliggöra en fredsöverenskommelse. Utvecklingen under hösten 2015 förändrade detta.

IS terrorattentat mot Ryssland över Sinai provocerade ett djupare ryskt deltagande i kriget. Ryska bombningar av rebellpositioner har nu bidragit till att vända kriget till Assadregimens fördel. Om regimen inringar och tar Aleppo så är kriget mot rebellerna i princip vunnet. Problemet är att interventionen av Ryssland riskerar sätta igång en kedjereaktion av interventioner.

Man kan likna situationen vid Koreakriget, när FN-truppernas framryckning mot Yalufloden 1950 provocerade Kinas intervention i kriget. På samma sätt, som Kina då, kan Turkiet nu inte stillatigande åse att Assad rycker fram mot gränsen och krossar det islamistiska uppror som Erdogan själv har investerat så mycket resurser och prestige i.

Shiablocket, under ledning av Iran, har skapt ett pärlband av shiadominerade stater rakt genom centrala Mellanöstern; Iran – Irak – Syrien – Libanon, som kan ge Tehran en dominerande ställning i regionen. Man sitter, om denna position kan befästas, inte bara i en position att utgöra den huvudsakliga utmanaren till Israel i den muslimska världen, vilket är det som attraherar ”good will” på den ”arabiska gatan”. Man besitter även, vilket sticker extra mycket i de sunnimuslimska ögonen de två heligaste kalifathuvudstäderna, efter Mecka; nämligen Bagdad och Damaskus. En starkt bidragande orsak till det av Gulfstaterna finansierade heliga kriget mot Assad har varit att vrida Damaskus ur hans ”oheliga” händer.

Sunniblocket, under ledning av Saudiarabien och Turkiet, startade upproret för att bryta detta pärlband genom att, som i Othello, vända på den Syriska brickan för att istället skapa ett pärlband av sunnistater; Turkiet – Syrien – Jordanien – Saudiarabien, som skulle kunna återge sunnimuslimerna dominansen över centrala Mellanöstern. Det skulle sätt dem i position att på ett bättre sätt påverka utvecklingen i Libanon och Irak. Denna strid är således av fullkomligt avgörande natur och ett nederlag för rebellerna kan absolut utgöra ett casus belli (orsak för krig) för dessa två stater. Erdogan har svurit på att Assads regim ska begravas och Saudiarabien har gjort liknande utfästelser.

Dessa stater har, tillsammans med de mindre Gulfstaterna, investerat stora summor i rebellrörelsen. Även om IS nu synes ha vänt sig mot Saudiarabien och den tidigare patronen nu har dragit öronen åt sig, så har upproret hela tiden haft en islamistisk tyngdpunkt. Upproret propagerades i moskéerna och rebellrörelsen blev snabbt dominerad av islamister. Grunden för rebellerna var det nätverk som det muslimska brödraskapet hade kvar i landet efter att deras uppror på 80-talet blev krossat av Assad Sr. I vilken mån Saudiarabien och Gulfstaterna direkt finansierade Nusrafronten (Al-Qaida) och IS är en fråga som vi inte behöver gå in på här, men det minsta man kan säga är att de snabbt måste ha blivit medvetna om att de vapen och resurser som de skeppade till Syrien till mycket stor del hamnade hos dessa organisationer.

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Turkiet har länge tillåtit sin gräns mot Syrien att vara mycket porös när det gäller flödet söderut av vapen och stridande till IS och andra jihadarméer. Att man även släppte igenom den olja som IS sålde till omvärlden blev allmän kännedom under hösten. Mer graverande är att mycket pekar på att Erdogans son Bilal har varit essentiell i förmedlandet av denna olja. Turkiet har egna intressen i norra Syrien. Man kan tänkas intervenera, inte bara för att skydda den rebellrörelse som man har agerat fadersfigur för utan även, för att förebygga en autonom kurdisk region i norra Syrien. Detta är någonting man inte är beredda att acceptera, enligt officiella uttalanden.

Just nu finns möjligheten till ett stillestånd, men vad händer om detta inte håller? Frågan kanske skulle vara; varför skulle det hålla? Regimen är i processen att vinna kriget, så varför skulle de stanna upp nu? Den enda anledningen skulle kunna vara att Ryssland ser det allvarliga i situationen, hur nära den är att eskalera, och dikterar för Assad vad han ska göra. Om man inte kommer till den slutsatsen är risken för en eskalering en realistisk möjlighet.

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudiarabien satte för två månader sedan samman en s.k. ”anti-terror koalition” av sunnimuslimska stater som en förberedelse för en intervention i Syrien. Mellan 14 februari och 10 mars hålls en stor övning i norra Saudiarabien, med minst 150.000 soldater från 20 sunnimuslimska stater, vid namnet Operation ”North Thunder”, som tydligen är en förövning för en intervention alternativt en invasion av Syrien söderifrån. Mer om detta här, här och här. Officiella källor bekräftade i februari att Saudiarabien tänker gå in med trupp i Syrien. Ryssland har svarat att detta kan leda till krig. Jag kan se två olika scenarier om stilleståndsavtalet inte håller och Saudiarabien och Turkiet känner att de behöver gå in:

1) Operation ”North Thunder” innebär en intervention söderifrån, med syfte att förhindra Assads seger genom att besätta åtminstone öknen mellan Damaskus och Raqqa. Eventuellt går man så långt att man fördriver IS helt från Syrien och besätter det territorium som IS har intagit. Då sätter man sunniaraberna i en god sitts inför en framtida fredsuppgörelse i landet. Turkiet går samtidigt in och besätter rebellerna territorium i norr och krossar YPG. Den troliga konsekvensen för IS blir att deras manskap drivs in i Irak, där Saudiarabien inte har något att vinna på att följa efter, vilket kommer förvärra situationen för Iraks shiaregering. Samtidigt står Saudiarabien i en position att kunna påverka efterkrigssituationen i Syrien i enlighet med sin wahhabitiska agenda. Den självklara positiva effekten av detta scenario blir att det blodiga kriget i Syrien upphör, även om det sker till priset av att Saudiarabien får in en fot i landet.

2) Risken finns dock att Saudiarabien och Turkiet inte nöjer sig med denna utveckling, utan står fast vid sitt åtagande att krossa Assads regim och att driva Iran ut ur landet. I det scenariot förvandlas det som man övar för i Operation ”North Thunder” till en regelrätt invasion av Syrien. Man gör kanske symboliska framstötar mot IS medan huvudangreppet riktas mot Damaskus. I detta scenario har vi ett mellanstatligt krig i regionen som snabbt kan rulla utom kontroll. Kan verkligen Irans trupper i landet hållas utanför? Vill Iran ens det? Om inte så har vi ett krig mellan Iran och Saudiarabien, som de båda har förberett sig för sedan 1979. Tankerkrig i Persiska viken och oljekris kommer som ett brev på posten.
Om saudiska stridsvagnar rusar fram mot Damaskus, kan vi då förvänta oss att det ryska flyget i landet förblir på marken? Detta ser jag inte som troligt. Om Ryssland blir en part i kriget, mot Saudiarabien och eventuellt även Turkiet så finns inte USA långt bort om Turkiet kan hävda att landet har blivit angripet. USA är uppenbarligen medveten om risken för att dras i ett krig mellan Turkiet och Ryssland, då man förflyttade militära tillgångar, såsom Patriotmissiler, från Turkiet till baser i Tyskland i höstas, trots turkiska protester. Detta signalerar uppenbarligen en tydlig ovilja att dras in i en sådan konflikt, men i ”krigets dimma” finns det inga garantier.

Summa summarum, så kan man konstatera att dagens situation är mycket farlig, där ett spel med stora insatser är på gång i Mellanöstern där även religiöst hat och oförsonlighet finns med i häxbrygden. Vi har ett Iran och dess shiamuslimska allians på tillväxt och uppåtgående och ett Saudiarabien, som inte bara ser sina sunnimuslimska trosfränder vara under hård press, utan även självt befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge med stora underskott på grund av det fallande oljepriset. Detta är en farlig kombination. Låt oss hoppas på att stilleståndsavtalet håller och leder fram till en förhandlingsfred eller åtminstone att en eventuell saudisk intervention förblir just detta och inte en invasion.