Centraleuropas sväng mot höger är en reaktion på det marxistiska strypgreppet på Europa

När DN och andra svenska tidningar angriper Polens regeringsparti PiS för dess ansträngning att kontrollera de statliga medierna och måla samhällsdiskursen i sina egna färger, så glömmer man villigt bort vad som förorsakat dessa statliga ingrepp. Man betraktar utvecklingen i Centraleuropa som om den hade uppstått i ett vakuum, som om den inte föranleddes av ett annat skeende, men det har den naturligtvis inte gjort. Ingenting gör det! Men många vill inte se detta, då det reflekterar dåligt på det projekt som ligger till grund, det projekt som man själva är djupt insyltade i.

Detta projekt är givetvis den marxistiska omgestaltningen av det västerländska samhället som pågår på alla nivåer. Det syftar till en fullkomliga vänsterdominans över den ideologiska formateringen av samhället, över medierna och över medborgarnas självaste tankemönster. Den är så fullständigt framgångsrik att den i sin indoktrinering har förmått liberaler att inbilla sig att de propagerar för liberalism när de i själva verket saluför ren och skär socialism.

Vi, som har smygindoktrinerats med detta sedan barnsben märker ofta inte detta, men i Centraleuropa är det annorlunda. De har precis tagit sig ur ett 45-årigt socialistiskt förtryck och kan betrakta skeendet med mer vakna ögon. När de blev fria så slängde de centraleuropeiska folken sig i Västeuropas famn. Men nu, 25 år senare, har den bittra verkligheten sjunkit in: Europa är ett skal!

Marxistiskt genererat självtvivel och självförakt har undergrävt all tilltro till det som gjorde Europa starkt. Det Europa som centraleuropéerna längtade till under alla de där långa åren bakom muren, finns inte längre. Polackerna har nu insett detta och deras dom är hård. De vill inte veta av mer socialism i sitt land, vare sig det har sitt ursprung i Moskva eller Bryssel. Följaktligen finns det inte längre ett enda socialistiskt parti representerat i landets sejm. Vilken befrielse det måste vara för dem. Vad det måste svida i våra socialisters ögon. Varför tror ni kampanjerna mot Polen är så intensiva?

Polen sätter, tillsammans med de övriga Visegradländerna, Tjeckien, Slovakien och Ungern, käppar i hjulet för EU:s planerade migrantfördelning. Detta irriterar klart i Bryssel, Berlin och Stockholm när vi inte kan få dem att bära konsekvenserna av våra ohejdade och oöverlagda locktoner till i princip hela Afrika och Mellanöstern och vem kan klandra dem?

Denna senaste sväng för pendeln, nu mot höger från den nuvarande vänsterdominansen är bara den sista under de senaste 200 år av en europeisk historia som har dominerats av de svängningar mellan extrema positioner som har pågått ända sedan den franska revolutionen. Ja, denna franska revolution som jag återkommer till så mycket. Den ändrade på så mycket och utan den är dagens värld inte möjlig. Som jag skrev här, så uppstod denna revolution när folket i Frankrike kunde beskåda de friheter som fanns på andra sidan av det dimmiga sundet, som en kontrast till den egna autokratin. Se även min artikel om ”Revolutionsbältet” för mer om de strukturer som låg bakom denna konflikt.

Kontinentens politiska liv har således präglats av dessa våldsamma svängningar mellan ofta extrema positioner ända sedan autokratin började falla. Storbritannien har stått utanför denna utveckling som själva fadern till den och britterna, ute på sin ö, har genomlevt dessa två turbulenta århundraden i relativ frid och fröjd. Detta faktum kan de tillskriva sin liberala konservativa politiska filosofi, som har skapat ett samhälle där individens frihet och rättigheter ligger i fokus, där man har varit befriade från utopiska drömmar med dess massiva omdaningsprojekt som alltid leder till slitningar i ett samhälle, lidande och att stora grupper kommer i kläm.

Den franska revolutionen som spårade ur i pöbelvälde, blodbad och laglöshet och det påföljande Napoleonkrigen, med dess ca 7 miljoner döda, satte skräck i inte bara Europas ledarskikt, men även många andra vänner av ordning. Denna skräck resulterade i repression och ett århundrade av reaktionärt styre. De frekventa revolutionerna under resten av århundradet verkade bara till att stärka denna drift. Så småningom blev det trots allt töväder och liberala krafter kunde påverka i allt fler stater. Kriget satte dock stopp för denna utveckling. I alla de länder där repressionen hade förblivit intakt, exploderade nu missnöjet i röda revolutioner som skördade miljoner människoliv.

Tysk anti-kommunistisk skräckpropagande från 1919, som faktiskt kan ses som berättigad. Konsekvenserna av denna skräck blev dock nazipartiets uppkomst.

Tysk anti-kommunistisk skräckpropagande från 1919, som faktiskt kan ses som berättigad med tanke på de röda upproren i Tyskland åren efter krigsslutet och det vansinnesdödande som redan pågick och skulle komma mycket mer av i Ryssland i spåret av det röda övertagandet. Konsekvensen av denna skräck blev nazipartiets uppkomst.

Fascismen och Nazismen uppstod inte i ett vakuum. Den uppstod som en reaktion på den röda terrorn. Eliter i Central- Syd- och Östeuropa bildade allianser med nationalistiskt sinnade arbetare, bönder och mer ofta än inte kyrkan. Framtoningen blev folklig och ideologin socialistisk, för att kunna konkurrera med den kompromisslösa röda revolutionen. Den svart-röda fascismen var istället full av kompromisser, som tillät privat ägande och gynnade det storindustriella kapitalet och skapade därmed allianser mellan socialistiska arbetare och reaktionära eliter.

Den kraftmätning som denna extrema reaktion på kommunismen skapade i centrala och södra Europa förstörde inte bara Europas fysiska miljöer, utan till lika hög grad vårt förstånd. Europa hade enligt många nått vägs ände i och med den omfattande självförstörelsen. Röster höjdes i enlighet med att vår civilisations berättigande därmed var uttömt. Den stora boven i dramat ansågs nationalismen vara. Var detta en rimlig slutsats? Jag kan inte se på det så. Krigen var en konsekvens av modernismen, industrikapaciteten och utvecklingen. Baksidan av rikedom och utveckling i Europa blev en utvecklad kapacitet för förstörelse.

Visst spelade nationalismen en roll i det första världskriget, men under det andra fanns det få sådana känslor. Istället utgjorde de skruvade vänsterideologierna kommunism och nazism det ideologiska smörjmedlet under denna runda av krigen. Likväl slapp kommunismen bära en del av skulden för det andra världskrigets härjningar. Man säger att segrarmakterna skriver historien. Aldrig har detta varit mer sant än efter 1945! Den marxistiska Frankfurtskolan från mellankrigstiden blommade upp igen och spelade på ovan nämnda känslor.

Folk i Västeuropa ficks att tro att inga av de utvecklingsmässiga stordåd som européerna tidigare hade ansvarat för hade någon betydelse längre. Det enda som var viktigt var den skuld som nu matades in i våra huvuden. Vi skulle fås att tro vi var den mest värdelösa civilisationen sedan begynnelsens tid och att allt som vi hade uppnått var en konsekvens av att vi hade utnyttjat andra. Detta var den vänsterextrema position som kom att bli konsekvensen av nazismens härjningar i Europa. Det är en konsekvens som har plågat våra sinnen ända till denna dag.

Först nu kan man skönja att vänsterns förtrollning börja släppa. Historiker som Niall Fergusson verkar för att återställa vårt sans och förstånd och att återuppbygga insikten om att den västerländska civilisationen är värdefull för mänskligheten och således är värd att kämpa för. Ingen tidigare eller samtida civilisation har skapat så mycket välstånd, hälsa, demokrati och friheter. Utan västs framsteg skulle världen vara en mycket mörkare plats. Om detta råder det ingen tvekan. Nu måste vi i väst åter anamma denna insikt.

Det som sker i Polen kan utgöra början på en ny svängning av pendeln. Även om jag inte personligen vill se en stat lägga sig i kulturpolitik på så sätt som sker där, så får man fråga sig på vilket sätt den marxistiska dominansen av västs medier är bättre? Kanske måste ont bekämpas med ont? I alla fall så verkar det kontinentala Europa, de senaste 200 åren, sakna förmågan till moderation och mellanvägar. I vilket fall så anser jag att den reaktion som pågår i Polen, på det stora hela, är av godo och nödvändig för att systemet ska ruskas om. Nästan allt som förmår bryta detta mentala vänsterförtryck som vi nu befinner oss under är av godo.

En bättre väg framåt från denna punkt är dock om vi kan komma till insikten att vi måste undanröja möjligheterna för radikala ideologier att sätta ett så stort avtryck på samhället genom statens institutioner. Det är här vi har nytta av att lyfta fram konservatismen igen. Idén med en statlig teve och radio som säkerställer objektivitet är god i teorin, men vi kan tydligt se att den inte fungerar i praktiken, när den stora vänsterdominansen där gör den allt annat än objektiv. Vi måste se över hela utbildningsväsendet och finna vägar mot en mer objektiv framställning av verkligheten i skolorna. Vi måste återställa respekten för individen i vårt samhälle och återvända till synen att ingen agenda är värd att enskilda körs över. Låt ett samhälle som vårt, med i grunden friska värderingar, istället utvecklas organiskt. Tiden är mogen för en demokratisk kontrarevolution i väst, i syfte att driva de röda aktivisterna på porten en gång för alla!

Annonser

Marxismens återkomst utgör det största hotet mot vår frihet!

Europavalet visade med bestämdhet att marxismen har gjort en återkomst i landets politiska liv. De tokiga utspelen i Almedalen bekräftade detta faktum. Det som tidigare betecknades som ytterligheter är numera norm. 27 % av väljarna röstade på partier med en marxistisk värdegrund; Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ. Detta borde skrämma varje vän av såväl individens frihet som rationalism inom politiken. Hur har det kunnat bli så här?

Ända sedan kalla krigets slut avslöjade hur defekt den marxistiska skapelsen Sovjetunionen var har vänsterkrafterna sökt efter en ny väg till makten. Man kunde inte längre insistera på att kommunismen, i sig, fortfarande var gångbar. Lösningen blev att infiltrera lämpliga rörelser och använda dessa till att i förtäckta ordalag föra fram den marxistiska agendan.

Dessa tre partier överlappar varandra till en stor del som en konsekvens av den delade marxistiska ideologin. De är alla postmoderna och kulturrelativistiska rörelser som underminerar vårt samhälles självförtroende och utan att förstå det, försvårar på så sätt integrationen. Både Fi och Mp är genomsyrade av kommunistiskt tänkande när det gäller ekonomin. Samma grundlösa och fantasifulla planer presenteras av de tre partierna. Mp och Fi argumenterar för det befängda förslaget om ”medborgarlön”, vilket i sig är lite konstigt eftersom de så ringaktar medborgarkonceptet. Kanske skulle de istället plädera för att staten betalar ut en ”lön” till alla som råkar uppehålla sig innanför rikets gränser för stunden, legalt eller illegalt? Men detta är väl nästa logiska steg för dem.

Alla är grundligt feministiska och då inte i meningen att de är för lika rättigheter, utan i den betydelse begreppet har fått idag, nämligen att man hatar alla vita heterosexuella män och klandrar dem för allt ont i samhället. Alla driver en manisk klimatagenda som närmast kan liknas vid en religiös övertygelse, såsom flera av de tidigare förgrundsgestalterna i miljörörelsen har påpekat, såsom Greenpeaces grundare Patrick Moore liksom författaren av Gaia-böckerna och klimatrörelsens ”gudfader”, James Lovelock. Inte så konstigt kanske när socialismen som sådan bär så tydliga drag av en religiös rörelse, vilket jag har skrivit om tidigare. Samhället tycks ha ett behov av någonting att tro på, i ordets religiösa bemärkelse, och vi människor kan bara inte låta bli att dela upp folk i rättroende och kättare. Frågan är inte hur religionerna kan ha fått en så stor roll i våra samhällen. Istället bör man fråga sig hur vi annars skulle ha kunnat tillfredsställa vårt behov av tillhörighet och mening? Hur som helst så är det uppenbart att den nya marxismen spelar på dessa strängar idag och den nya postreligiösa vilsenheten ger nya möjligheter att skrämma fritänkarna tillbaka in i skydd av det kollektivt godkända ”korrekta” tänkandet under hot om en stundande undergång. Ve den som inte anpassar sig. Mental korsfästning och social bränning på bål väntar. Ack denna eviga mänskliga dragning till undergångstanken. Vilket hot den har utgjort mot friheten!

Man kan konstatera att Fi och Mp sammanfogar sina två nischer när de deklarerar att den vita mannen är skyldig till alla inbillade såväl som verkliga miljöproblem på detta klot. Vad är det för fel med folks verklighetsuppfattning som gör att så många som en fjärdedel av befolkningen röstar på ett marxistiskt alternativ till det fria samhälle de flesta av oss håller så högt? Är det den urholkade utbildningsnivån som gör att man inte kan se att en marxist är en marxist och att en auktoritär tanke är en auktoritär tanke, oavsett om den är klädd i miljöaktivistskrud och feministretorik eller den mer uppenbara bolsjevikstöveln på individens nacke?

I ett samhälle som är lamslaget av att marxismen dominerar utbildningsväsendet och medierna så är folk inte längre kapabla att genomskåda detta. Denna första seger för marxisterna som lägger grunden för det andra steget; framgångar för de kommunistinfiltrerade rörelserna vid valurnorna har möjliggjorts genom statens försorg. Den allmänna socialistiska dominansen inom statsapparaten har tillåtit röda aktivister att härja fritt på SVT, SR, förskolor och universitet och där etablerat postmoderna kulturrelativa och anti-rationella utgångspunkter som norm. De som har varit av en mer sansad socialdemokratisk läggning har ofta släppt igenom och tolererat sina mer extrema röda falangfränder och låtit dem få sin vilja igenom inom de fält där extremister alltid tycks vilja få ett grepp; inom utbildning och propaganda (medierna)! Det är där framtiden formas. Det är där man kan indoktrinera de unga innan de utvecklar ett sinne för kritiskt tänkande. Det är där man kan etablera de stora lögnerna som fakta.

Detta får socialdemokraterna betala dyrt för idag, när de vänsterextrema partierna tillsammans är lika stora som socialdemokraterna i Europavalet och även om de krymper inför riksdagsvalet kommer skapa mycket huvudbry för Löfven när en röd-grön-rosa regering troligen ska bildas i höst.

Värre är det dock för landet som helhet, nu när så många som var fjärde svensk antingen är vänsterextrem eller har gått på bluffen som den röda infiltrationen av ”värdrörelserna” utgör. Till vilken grad detta är ett uttryck för den låga bildningsgraden i dag eller rent av det blaséartade förhållningssättet folk har inför den för deras liv så viktiga politiken, låter jag vara osagt. Troligen stärker de varandra. Tänker på personen som svarade; ”Jag röstar på MP för att jag inte är intresserad av politik”, eller kvinnan som sade att hon röstade på Fi för att ”det är väl bra med jämställdhet”, som om MP inte var politiska utan bara var gröna aktivister och att Fi inte hade en annan agenda än jämställdhet. Denna interaktion mellan bristande medvetenhet och bildning är tragisk och hotar undergräva inte bara individens fri- och rättigheter, utan även hela samhällets ekonomiska och sociala hållbarhet.

De marxister som idag styr över de feministiska och miljöaktiva rörelserna har gemensamt med de mer uttalade marxisterna i vänsterpartiet att de vill beskära individens rätt att förfoga över sina egna tillgångar, att bestämma över sina egna liv och styra sina företag som de själva vill. De delar en i grunden auktoritär utgångspunkt där en liten utvald skara tror sig veta vad som är bäst för alla och är beredda att bruka staten eller överstatligheten till att tvinga individen att rätta sig i ledet. De vill, till synes utan ände, expandera statens roll i samhället och dennas rätt att diktera liv och leverne för medborgaren. Detta är den egentliga drivkraften bakom deras aktivism. Inte miljön eller inbillade orättvisor! Medlet utgör målet!

De delar givetvis också en fientlighet mot kapitalismen och själva idén om eviga framsteg och utveckling för mänskligheten. Istället vill såväl miljömarxister och femimarxister att vi ska sträva mot en nolltillväxt, att vi som i Pol Pots ”vision” ska leva av landet i ett myller av småjordbruk. Den industriella framtidsvision som genomsyrade det sovjetiska experimentet och som ledde till så mycket miljöförstörelse, har man nu bestämt tagit avstånd från för att istället anamma Maos för människan lika katastrofala vision.

Man delar också en fientlighet mot nationalstaten, vid den brytpunkt då agendan kan föras med större kraft på ett internationellt plan och där staten har tjänat ut sin roll. Därför har till ex MP vänt och blivit EU-positiva. Skillnaden mellan en stat och en överstatlighet som EU är egentligen hårfin och har inget värde ur ett principiellt perspektiv. Den viktiga distinktionen för marxisten är mellan en politisk enhet som är avgränsad i enlighet med en nationell grupps utbredning, med andra ord nationalstaten, och å andra sidan en politisk enhet som kan utkräva lojaliteter av med tiden allt större grupper. Den nationella identiteten ses som en förkastlig borgerlig konstruktion som reser gränser för marxistens inflytande och lägger hinder för dennes drömmar om en allomfattande och allsmäktig världsregering. Nationalstaten och dess nationella identitet bör således förstöras enligt marxisten!

Feminismens förvandling till femimarxism

Feminismen som vi känner den idag, har sitt ursprung i upplysningstidens diskussioner om vilka rättigheter som kvinnorna också skulle få ta del av. Under 1800-talet fördes denna rörelse framåt av liberaler såsom John Stuart Mill som skrev ”Förtrycket av kvinnorna” och lade fram förslag om kvinnlig rösträtt i parlamentet. I början av 1900-talet blev dock vänstertankarna allt vanligare då tanken att de bättre bemedlade feministerna hade svikit de mindre bemedlade kvinnorna började sprida sig. Vissa ansåg att bara en revolution kunde skapa de önskade förändringarna och stödde följaktligen den sovjetiska revolutionen. Det riktiga genombrottet för de marxistiska tankegångarna inom den feministiska rörelsen kom dock efter kriget i och med de Beauvoirs ”Det andra könet” och befästes under 60- och 70-talens hippierörelse. Nedgången för feminismen på 80-talet då en känsla spred sig att jämställdheten var väl avancerad i västvärlden vändes, som jag inledde med, när rörelsen fick ny kraft efter det kalla krigets slut då kommunister sökte en ny väg framåt. Gudrun Schyman personifierar denna omvandling, där feminismen nu är en fullblodsmarxistisk rörelse med ett program fyllt av idéer om den stora staten, strypt kapitalism och företagande, tvång och knasiga tankar om medborgarlön. I en vidareutveckling av detta koncept har feminismen idag utvecklats från en rörelse som verkar för kvinnors rättigheter till en som hatar män. Det oblyga och öppna hatet som dess representanter marknadsför är chockerande. Den vita mannen utmålas som hela planetens fiende i en sammansmältning av de röda, gröna och ”legitima” rasistiska idéerna av vår tid.

Feministerna ser mansdominans överallt. Höghus är stående penisar, långtradare är liggande penisar. Bäst att kapa dem alla. Slagordet ”Klipp kuken” bör ses som havandes även en metaforisk innebörd, när allt vi bygger och tillverkar ses som symboler för manlighet. Den ”kuk” som ska klippas är i själva verket höghuset. Det är i själva verket framsteget som sådant som ska ”klippas”. Klipp den manliga ambitionen skulle det lika gärna kunnat heta! Här visar dagens feminister sin rätta natur, som den vänsterorienterade framstegsfienden!

Klimatrörelsens förvandling till klimatmarxism

Greenpeace och andra gröna organisationer började som, om inte opolitiska, så bara rimligen affilierade med vänstern givet överlappningen av intressen och individer. Såsmåningom började denna bild dock att förändras allteftersom miljöfrågan allt mer användes som ett slagträ mot ekonomiska intressen hos de grupper som sågs som vänsterns fiender. Kärnkraftsfrågan är ett argument i sak. Inledningsvis, under 80-talet så grundade sig kärnkraftsmotståndet i en reell oro för härdsmältor vilket ersattes av en andra våg av miljöpartiburet motstånd efter en mellanperiod av allt större folkligt stöd för kärnkraften. Denna andra våg av kärnkraftsmotstånd är en pusselbit i en större rödgrön vision av nolltillväxt för västvärlden där vi ska ta ”ett steg tillbaka”.

Miljöpartiet är ett djupt ologiskt parti om man för en stund tar dem på allvar och utgår från att de vill vara del av en seriös diskussion. De två målen att bekämpa vad man uppfattar som farliga temperaturökningar och att avskaffa kärnkraften kan aldrig gå ihop. Vindsnurror och solpaneler kan aldrig försörja oss med mer än några procent av våra elbehov och än mindre täcka den förväntade 50%-iga ökningen av den globala energikonsumtionen fram till 2050. Så vad vill man egentligen? Varför prioriterar man inte? Kärnkraften är den ända energikällan som kan ersätta de fossila källorna till el. Varför fortsätter man driva den omöjliga linjen att vi ska avskaffa kärnkraften samtidigt som det sägs vara av kritisk betydelse att vi upphör med konsumtionen av fossila bränslen. Hela planetens överlevnad sägs ju stå på spel. Om insatserna är så stora så borde man väl kunna kompromissa med kärnkraften under några decennier?

Men nej, det kan man inte. Denna hållning blir logisk först när man ser till vad agendan egentligen är. Det är uppenbarligen inte klimathotet, för vad är två-tre decennier av kärnkraft mot planetens överlevnad? Istället är agendan bakom dessa dubbla krav att vår civilisation helt enkelt ska anpassa sig till att överleva på några få procent av den energi som vi producerar idag. Vi ska helt enkelt upphöra att sträva efter vidare framsteg inom medicin och teknik, sluta med att utforska andra planeter och att förbättra mänskligheten. Istället ska vi återgå till att leva på självförsörjningsjordbruk.

Detta är en neo-maoistisk dröm för mänskligheten där vi lever i små jordbrukskommuner i ett primitivt tillstånd. Dessa Gröna Khmerer använder sin klimatagenda som ett svepskäl för att implementera den marxistiska drömmen om att förstöra det kapitalistiska samhället och den livsstil som är en produkt av det moderna samhället. Bara om man betraktar dem ur detta perspektiv blir deras agerande och ståndpunkter logiska! Det lilla problemet är bara att för att uppnå detta samhälle så måste man paradoxalt nog först stärka staten eller en överstatlig organisation som EU eller FN och detta stadium har socialismen ännu inte lyckats med att ta sig ur, då man underskattar människans förtjusning vid makten hon utövar över sin nästa och den korrumperande effekt detta har på hennes idelism. Tankarna går till talesättet; ”den som vill rädda världen är den som egentligen vill styra den”!

 

Den oheliga alliansen mellan extremvänstern och islamismen

Varför har det växt fram en så nära allians mellan extremvänstern och islamismen? Man kan tycka att de religionsfientliga strömningarna bland de röda skulle förvandla dessa krafter till varandras motpoler. Men så har det inte blivit. De har väldigt mycket gemensamt, i den bemärkelsen att de delar hatobjekt. Både kommunismen och islamismen är; anti-nationalistiska, anti-kapitalistiska, anti-demokratiska, anti-liberala, mot kristen borgerlighet, anti-semitiska, anti-USA och slutligen, anti-Israel. Detta är en gedigen lista med ”min fiendes fiende”-skäl för dessa två krafter att slå sig ihop, men finns det mer som binder dem samman och hur har vänsterns förändrats för att kunna ta detta steg? Hur hanterar man det som borde vara uppenbara konfliktpunkter.

Min fiendes fiende

Anti-nationalism:

Extremvänstern (1) ser en allierad i islamismen för sin kamp mot vad man ser som nationens gissel. Nationen ses av kommunister som en av makteliterna påtvingad identitet som folken ska befrias från. Nationen och dess normativa komponent, nationalismen, ses som skyldigt till 18- och 1900-talens krigshärjningar, ett redskap som har brukats för att hetsa folken mot varandra för profitens skull. Nationen som en källa till identitet är socialismens värsta fiende då klassidentitet och nationsidentitet utesluter varandra per princip. Medan nationen löper lodrätt så utsträcker sig klassen horisontellt, tvärs över alla gränser. Därför är kommunismens naturliga tillstånd internationalism; strävan efter att bryta ned gränserna. Denna strävan delar de med islamisterna som ser nationen som ett främmande koncept i Mellanöstern, vilket det ju också är. Islam lär ut att den religiösa gemenskapen är den enda som människan ska känna lojalitet till. Nationen styckar upp denna gemenskap och för över makt till de världsliga ledarna vilket sätter käppar i hjulet för den islamistiska agendan. Denna agenda består i att först ställa staten under imamernas kontroll, för att sedan, när tiden är mogen, lösa upp denna stat och införa kalifatet.

Kommunisterna och islamisterna ser olika utopier framför sig, utopier som ser ut att stå i konflikt med varandra, men de är rörande överens om att nationalstaten och till och med staten, som vi känner den, ska elimineras.

Nationalismens roll i första världskriget kan inte förnekas, men ska inte heller överdrivas utan bör istället tolkas som ytterligare en motivator för att mobilisera folken i krigstider. Precis som religionerna gjorde innan dess och fortfarande gör och kommunismen och de andra aggresiva ideologierna gjorde under det andra världskriget och därefter. Det är således svårt att ta deras utpekande av nationalismen på stort allvar. Man beklagade att Europas arbetare lyssnade på de nationella ledarna istället för ropen efter att arbetarklassen skulle samlas inför det första världskriget och de konsekvenser detta  fick i skyttegravarna, men när man själva tog makten och arbetarna faktiskt lyssnade så blev resultatet den fruktansvärda slakten på det egna folket i kölvattnet av revolutionen i Ryssland. Islamisterna i Mellanöstern beklagar Saddams, Assads och Nasser halvt nationalistiska och halvt socialistiska styre, men nu när de själva flyttar fram positionerna i regionen så följer ett spår av fördrivningar, massmord och avhuggna huvuden. Detta utan att nämna ”landvinningarna” i Saudiarabien och Iran.

Deras krav på det moraliska högsätet är med andra ord mer än genomskinligt! Detta har dock mindre betydelse för idéns popularitet. Nu när många liberaler också driver agendan att nationen är roten till allt ont så lär det marxistiska projektet att montera ned nationen fortsätta obehindrat. Själv är jag mindre lockad av idén att staten ska verka i ena eller andra riktningen för att påverka hur folk identifierar sig. Detta bör få växa fram organiskt och efter folks eget tycke och där går det inte att bortse från att nationen är mer än en ”föreställd gemenskap” och har ett ursprung som löper längre tillbaka i historien än 1800-talets statliga konstruktivism. Problemet med den dekonstruerande agendan är att det tomrum som skapas kommer att fyllas av någonting annat, både avsiktligt och oavsiktligt. Vid sidan av religionens återkomst och klasshets så får vi sekter, österländsk mysticism, fanatiska ideologier, besatthet vid fotbollslag och könshat som serverat! Det är svårt att se på vilket sätt detta är bättre?

Anti-kapitalism:

Den kanske viktigaste källan till samsyn mellan islamisterna och extremvänsterns är den starka anti-kapitalism som frodas inom islam. Det ränteförbud som övervanns i den kristna världen under medeltiden finns kvar i dagens muslimska samhälle. Det paradoxala är att denna anti-kapitalism är det som cementerar klassklyftorna i Mellanöstern. Lån mot ränta möjliggör för fler att ge sig in i handel eller produktion och främjar på så sätt social mobilitet. I medeltidens frejdiga transithandel mellan öst och väst kunde bara de redan välbeställda i Mellanöstern deltaga.

Den sociala mobiliteten som följer av ett kapitalistiskt system är ett direkt hot mot social kontroll av kvinnan och bidrager därmed till nedmontering av gamla religiösa patriarkala strukturer.

Ränteförbudet och det resulterande kväsandet av den privata sektorns växtkraft är en faktor i statens dominerande roll i de arabsocialistiska regimer som växte fram i regionen på 50-talet. Detta äktenskap mellan islam och socialism indikerar hur ett gemensamt röd-svart samhällsprojekt skulle te sig. Den tunga statligheten och kapitalfientligheten passade givetvis bra för de islamistregimer som följde på dessa, såsom i Iran. Detta möjligjorde för mullor och imamer att bibehålla kontrollen över samhället.

Anti-liberalism och anti-demokrati:

De tre idéerna; liberalism, demokrati och kapitalism är så tätt sammanknutna till varandra att de får ses som delar av samma samhällsbygge.

Liberalismens idéer om individens okränkbara friheter och rättigheter lade grunden för den demokrati vi har i Europa genom såväl liberalt drivna revolutioner på kontinenten mot de autokratiska monarkierna som krypande reformer i Storbritannien och Skandinavien under 1800-talet. Vår moderna kapitalism förutsätter demokrati om  tillväxten ska vara uthållig. Autokratiskt styrd kapitalism fungerar bara i en övergångsfas på några decennier. Tveklöst måste det finnas en respekt för äganderätten och ett rättssystem värt namnet. Ett samhälle som bygger på  liberal demokrati och kapitalism strider naturligt nog mot kommunismens ideologiska grundstenar; påtvingad kollektivism och förtryck av individen, en styrd och offentligt ägd ekonomi och vägen mot utopin via styre av en politiskt skolad elit som ”vet vad som är bäst för kollektivet”.

Men varför är islamisterna också motståndare till detta liberal-demokratisk-kapitalistiska komplex? Svaret ligger i att de tre samhällsidéerna medför inte bara rösträtt och fria ekonomiska utbyten, utan så mycket mer. Ett modernt samhälle som bygger på dessa tre pelare innebär ett frigörande av individen från kollektiv som familjen, stammen och klanen. Liberalismen är en kraft för såväl individuell befrielse som ett nedmonterande av religionens kontroll över samhället. Detta moderna samhälle bygger på yttrandefrihet och rätten att kritisera och ifrågasätta och möjligheten att bedriva en konstruktiv samhällsdiskurs.

Det samhällssystem som islamisterna vill ha, där den politiska makten emanerar från de religiöst lärda  och där det manliga kollektivets inbillade rättigheter alltid går före individens, är givetvis mycket hotat av den liberal-demokratiska ordningen.

Detta motstånd mot modernismen är dock inte en ny företeelse. Det primära motståndet runt om i världen mot den modernisering som har emanerat från Europa de senaste 300 åren har återfunnits i de religiösa strukturerna. Från Ryssland, till Japan, till Indien och vidare till Mellanöstern. Det är alltid likadant. De som står att förlora mest på upplysning, personligt ansvar och individualisering är dessa religiösa etablisemang. Islamismen, som är tanken att statens affärer, såväl som medborgarnas liv och levene, ska vägledes av vad som dikteras i de religiösa texterna, står att förlora oerhört om dessa tre principer implementeras, med konsekvensen att kvinnor befrias, barn får en neutral och ifrågasättande utbildning och att människor lär sig att tänka självständigt. Effekten av detta blir då att den dogmatiska religionen tappar sitt grepp om samhället. Här finns således en grund för en naturlig allians! Man kämpar tillsammans med kommunisterna mot essensen av det moderna samhället.

Anti-USA och anti-Israel:

Kommunismens band till avkolonialiseringsrörelsen har varit starkt under hela efterkrigstiden. Efter att muren föll och deras keldjur, Sovjetunionen, kollapsade och därmed drömmen om deras ekonomiska socialistiska utopi, så var man tvungna att söka sin legitimitet på andra arenor. Feminism, Klimatmarxism,  migrationsfrågor och just solidariteten med den tredje världen. Eftersom Mellanöstern var den enda reella kvarvarande arenan för kamp mot USA och kvarstoden av Europas imperialistiska impulser, så var det där man fann sina allierade. Om man föll kort i försöken att bevisa hållbarheten i sina ekonomiska teorier så kunde man i alla fall fortfarande försöka övertyga världen om att kapitalismen var ond och således inte ett bättre alternativ. Detta genom att sätta fokus på dess flagskepp USA:s sämre sidor. Det frenetiska hatet mot USA som allt mer växer inom extremvänstern gör att de omfamnar vem som helst som bestrider USA och som kan hjälpa till att torpedera det skeppet. Inga skrupler fanns i detta spel. Milosevic, Saddam och Ahmadinejad lyftes upp ur ränstenen och tvättades av för att förvandlas till vänsterns  galjonsfigurer.

Vänstern hade vid Israels födelse tenderat att stödja judarna mot araberna, eftersom de förstnämndas sionistiska projekt hade så tydliga socialistiska drag i kontrast mot de reaktionära arabiska folkens agendor. Detta förändrades dock snabbt när judarna visade sig vara mer benägna att utvecklas via marknaden än vänstern hade hoppats på samtidigt som araberna började lockas av socialismens löfte om att med radikala svep komma ifatt väst. Av detta blev så klart intet, men bandet till kommunisterna i väst cementerades. Det faktum att PLO och andra vänsterkrafter i regionen bara delvis var vänster och för övrigt bevarade den religiösa världsbilden och retoriken bidrog till att vänstern i Europa tillvänjdes vid denna mix av vänster och islam. Anledningen att det gick så bra för PLO och andra att förena vänsterns tankar och islam och för den Europeiska vänstern att acceptera detta är som sagt ämnet för denna text.

Vänstern fick således en kraftig bias mot Israel, som inte bara var kapitalistiskt utan också uppfattades som kolonialt, men det fanns och finns fortfarande en djupare anledning till att denna bias var så lätt att ta till sig för vänstern; antisemitismen.

Antisemitismen:

Europas judar sökte under 18- och 1900-talen sin tillflykt i den liberala ideologin som det bästa skyddet mot intolerans, men en inte obetydlig andel trodde att socialismen var vägen ur förtrycket. De trodde att  de kunde undkomma stigmatiseringen genom att via socialismen bekämpa den extremnationalistiska högern och på så sätt, genom ett klasskamp-perspektiv, inte kategoriseras som den udda fågeln. Detta misslyckades dock, vilket den frodande antisemitismen i Sovjetryssland visar med all tydlighet. Varför fann då judarna inte acceptans i vänsterns kalla famn?

Orsaken till detta är att vänsterns stridsmän aldrig har kunnat komma förbi det faktum att judarna var så överrepresenterade inom arbeten som kräver högre utbildning att de rent av sågs som sammanlänkade med borgerligheten. Judarnas framgångar inom bankväsendet och andra kapitalintensiva branscher har etsat fast bilden av dem som arbetarens fiende och kapitalistiska utsugare. Antisemitismen är i själva verket vänsterns utgångsläge.

De reflexer som Ilmar Reepalu blottade vid tillfällen illustrerar detta på hemmaplan. Under ”Occupy Wallstreet” protesterna i New York var den frekventa antisemitiska hetsen påtaglig. Judarna framställdes som den utsugande kapitalismens bärande element. I förintelsens vagga, Österrike, såg folket på landsbyggden, nationella socialister såväl som socialister, judarna som ”skyldiga” för och uppbärare av själva det moderna samhället och med detta allt som de ansåg vara av ondo för arbetare och nation tillika. Wiens moderna avantgardekultur, där judarna var överrepresenterade, såg som en judisk komplott för att förstöra och korrumpera den vanliga människan. Både den internationalistiska kommunismen och den nationella socialismen delade detta ställningstagande att juden var källan till allt ont! Få har uttryckt detta band mellan antikapitalism och antisemitism bättre än själva vänsterterroristen Ulrike Meinhof:

Auschwitz meant that six million Jews were killed, and thrown on the waste-heap of Europe, for what they were considered: money-Jews. Finance capital and the banks, the hard core of the system of imperialism and capitalism, had turned the hatred of men against money and exploitation, and against the Jews. . . . Antisemitism is really a hatred of capitalism.”

Av denna anledningen kommer judars försök att finna solidaritet hos vänstern alltid vara futila. De kommer alltid att ses som klassfiender i slutändan! Av denna anledningen så har det varit så mycket lättare för kommunisterna att ha överseende med och till och med känna sympati med  den hejdlösa antisemitismen bland muslimer från Mellanöstern till Malmö.

Konfliktpunkter och lösningar!

Finns det då inga moln på himlen när dessa två likar svär varandra evig kärlek? Vid en första anblick så ser det definitivt ut som att dessa två är varandras motpoler. Socialismens ateism och propagerande för kvinnors- och homosexuellas rättigheter borde inte fungera ihop med islamismen. 60-talets och flumvänsterns sexuella frigörelse och auktoritets- och traditionstrots borde omöjligöra denna allians som växer fram nu, men likväl så växer den i styrka. Hur har vänstern löst dessa problem egentligen?

Homosexualitet:

Synen på homosexualitet är den största kvarvarande knäcknöten mellan vänstern och islam i Europa idag, där det inte är troligt att man kommer kunna uppnå samsyn, men om man ser på länder där socialismen har regerat under 1900-talet, såsom Ryssland och Kuba, så är en sådan utveckling inte omöjlig, även om man ska vara medveten om att detta är en helt annan social kontext. Men likväl så kan man se illavarslande tendenser i vårt land när Broderskapsrörelsen börjar nedprioritera HBT-frågor för att kunna samarbeta med islamister.

Kvinnans sexuella frigörelse:

När det gäller den kvinnliga frigörelsen så har man lyckats vända logiken på huvudet. Det konservativa kvinnoideal som rådde fram till 50-talet såg man då som ett sätt för mannen att kontrollera kvinnan och beskära hennes rätt att uttrycka sig fysiskt. 68-vänsterns revolution var vital när det gällde att riva ner de rådande synsätten när det gäller moral och värderingar med allt vad det kom att innebära för ”den svenska synden”. Kommersialisering av kroppen är definitivt inget vänsterfenomen, utan var på tillväxt sedan krigsåren med pinuppor och vackra kvinnor vid reklam för nästan varje produkt, men det är svårt att tänka sig att det hade lett till dagens exploatering av kvinnan om den konservativa moraliska hegemonin hade förblivit intakt. Man kan inte bortse från att vänstern har haft en vital del i  förskjutningen av synen på nakenhet som naturligt i det offentliga rummet. Utan denna avslappnade synen på nakenheten så är det svårt att föreställa sig dagens exhibitionism såväl framför webbkameran i hemmet som att kvinnor skulle så lättsamt skulle stå nakna eller halvnakna framför kamerorna i olika sammanhang idag.

I ljuset av detta så känns det ihåligt när kommunister klandrar patriarkatet för att utnyttja kvinnokroppen då det är den normförskjutning, som de själva har varit så instrumentella i  att skapa, som har möjliggjort detta. Vänstern ser inte ironin i denna situation!

Nu accepterar man inom vänstern den islamistiska världsbilden att västvärlden exploaterar kvinnor och att dessa nu måste skylas för att skyddas. Man accepterar till och med tanken att det är ett frivilligt ställningstagande från majoriteten av de kvinnor som vill skyla sig genom bruket av slöjor, trots att man bara 40 år tidigare kämpade för att befria kvinnor från normer om hur de skulle klä sig. Deras egen tidigvarandes kvinnokamp ignoreras och de systrar som fortfarande idag bedriver deras kamp på detta sätt, såsom FEMEN, förklaras nu vara fiender och gåendes i patriarkatets ledband. Måhända ska detta tolkas som en insikt om att deras egen kamp har fått för dem själva oväntade konsekvenser. Nakenhetsnormen har helt enkelt slagit tillbaka på dem själva och fått dem att omvärdera sin egen kamp. Detta nederlag har således lagt grunden för en samsyn med reaktionära religiösa krafter.

Den sunda och avslappnade synen på kroppen som de flesta besitter idag signifierar en återgång till för-kristna normer, som är till större del till det bättre så länge det inte glider över i den rena exhibitionism som numera blir allt vanligare, med resultatet att barn utnyttjas sexuellt på olika sätt att vuxna via nätet. Lösningen på detta är dock inte att alla kvinnor sveper in sig i slöjor då vi istället är tillbaka på ruta ett, där kvinnans klädsel dikteras av hur män reagerar på denna, oavsett om det är för att han vill ”beskydda” henne från exploatering eller för att han inte kan kontrollera sina egna lustar, som det dikteras i en viss religion än idag.

Kvinnans likställdhet:

Kvinnans povra position inom det som dikteras och ofta följs i den muslimska världen är en stor knöl att komma över för europeiska kommunister som har skolats i värdet av jämställdhet. Värdet av denna allians för den efter murens fall vacklande vänstern har bedömts vara så pass högt att man har tvingats till moraliska krombukter i den högre skolan. Det ägg man värpte fram heter som bekant; kulturrelativism!

Det enda försvar man har kommit fram till är att det vore överlägset och nedlåtande av oss i väst, kapitalister såväl som kommunister, om vi satte oss till doms över andra kulturer och tvärsäkert deklarerade sådana dumheter som att alla längtar efter frihet och individuellt självbestämmande oavsett var och i vilken kultur man är född, att man och kvinna ska vara jämställda oavsett var man lever i världen. Men nej, säger kulturrelativisterna, det finns inga absoluta sanningar om den mänskliga naturen. Det finns ingen naturlig mänsklig längtan! Alla kulturer har sina sammanhang och människors drifter och önskningar ska vägas relativt i relation till det sammanhang de lever i. En muslimsk kvinna vill, sägs det underförstått, vara värd hälften av en man när det gäller arvsrätt, vittnesbörd i rättssalar och under liknande omständigheter. Ja, hon vill rent av acceptera att just hennes sexualitet bedöms som den farliga, den som kan locka män till vansinne, så pass att de inte kan rå för om de våldför sig på henne, för då ska hon straffas. Kvinnor som lever under liknande strukturellt förtryck, säger kulturrelativister här i väst, gör så av egen fri vilja. Det är deras kultur som vi inte ska fälla omdömen om. På så sätt klarar vänstern sig ur att ta ansvar för den ideologi som de allierar sig med. En ideologi som verkar för att dessa förtrycksstrukturer ska inte bara permanentas utan också frodas och sprida sig till väst. Om man hade applicerat detta resonamang på vårt samhälle, som vänstern inte har sett som bundet i en särskild kultur som inte får påverkas, så hade det ansetts fullt rimligt att gifta kvinnor än idag gått klädda i sjalar när de lämnar hemmen och att de skulle än idag ha betraktats som omyndiga och under sin makes eller faders beskydd. Tack och lov så gör vi inte det, för när det gäller vår egen kultur, så erkänner vänster såväl som höger att det är varje individs strävan, oavsett om denna är kvinna eller man, att bli fri från andras kontroll, fri att fatta sina egna beslut om sitt liv och leverne.

Ateism:

Kommunismen ska ju vara religionsfientlig enligt utsaga. Detta har man hört till leda. ”Ett opium för folket” är ju ett av kommunismens ledord! Hur går detta ihop med dagens rödas vurmande för en reaktionär religiös ideologi? Svaret är att man har missuppfattat denna invändning!

Kommunismen är inte fientlig mot religion som sådan. Istället är det specifikt kristendomen som den är fientlig mot. Som den kulturrelativistiska ideologi den är så anser dagens kommunism inte sig ha rätten att ha en uppfattning om andra kulturers religioner. Det är kristendomen specifikt som kommunisterna hatar. Det är kristendomen som har förtryckt västerlandets arbetare, som har varit deras opium, som har varit borgerskapets villiga redskap för att befästa ett hierarkiskt samhälle.

Det hat som kommunismen delar med islamisterna är hatet mot den kristna borgerliga samhället. Samma kristna borgerlighet som, enligt vänstern, befäste klassordningen med religionens hjälp,  koloniserade världen och försökte påtvinga bland annat den muslimska världen, från Indien till Marocko, västerländska idéer och fördriva sådant som änkebränningar och i missionärernas ögon okristliga grymheter. Detta delade hat förenar de båda krafterna ännu idag. Även om den borgerliga västerländska mannen idag på sina håll idag är grundligt avkristnad, så vidhåller han ofta med att agera i de koloniala missionärernas anda med sitt framhärdande i de naturrättsliga principernas allmängiltiga applicerbarhet.

Samma fenomen ser vi med feminismen som allt mer antar en marxistisk karraktär. Det dessa feminister hatar är specifikt vita män och inte män i allmänhet. Det är därför de med sådan lätthet allierar sig med förtryckande islamister och med sådan lätthet avfärdar hedersvåld utfört av utomeuroperiska män här i Sverige. Denna kamp är inte deras. Alla diskussioner som avleder fokus från den frågan till problem inom andra kulturer avfärdas snabbt. Istället är det så att de söker allierade i sin egen kamp mot vad man uppfattar som sina egna förtryckande män. Om förtryckande islamister vill hjälpa till att bekämpa de europeiska feministernas ”egna” män, så är de välkomna att deltaga.

Både kommunister, feminister och islamister förenas i sitt hat mot det borgerliga samhället, med dess normkonservatism, uppförandekoder som klandras för att stänga ute folk, dess bejakande av traditioner och dess nationalism. Normupplösning har hela tiden varit ett kommunistiskt mål, då normerna har setts som borgarklassens normer. Desto mer man river ner dessa, desto mer lägger man grunden för det socialistiska samhället. De röda vill rasera allt de borgerliga står för i samhället, om inte bara för den egna segern så för att bereda mark för sina islamistiska allierade. Normlöshet är dörren till det nya, vare sig detta nya är en annan kultur eller det är interna förändringar. Nationen med dess symboler, flaggan och nationalsången, måste göras om för att inte exkludera, könen ska dekonstrueras för att inte transpersoner ska känna sig utanför och normer i människors vardagliga interaktion ska fullständigt rivas upp för att utradera alla synliga klasskillnader. Istället för att lyfta nivån på hur folk beteer sig mot varandra så ska denna sänkas. Resultatet av denna normlöshet ser vi idag, när folk vägrar hjälpa kvinnor med barnvagnar eller resa sig för äldre och gravida på bussen, vanlig artighet och hjälpsamhet ses som borgerligt poserande. Detta är företeelser som utgör en civilisations urholkning och är tveklöst en av det socialistiska samhällets frukter.

Lika barn leka bäst?

Som jag har skrivit om tidigare så finns det märkbara paralleller mellan religionen och de totalitära ideologierna från 1900-talet, såsom just kommunismen. Man kan säga att dessa totalitära ideologier vore omöjliga utan de monoteistiska religionerna. Utan en uppväxt med en kategorisk världsbild och ett dogmatiskt tänkande vore den kommunistiska samhällssynen omöjlig. Var i buddhismen eller konfucianismen finner man spår av detta? Nej, det monoteistiska arvet har skapat detta monster. Vad vore denna ideologi utan sin religiöst präglade tro på det utopiska samhället? En tro på att om alla lever rättrogna liv så väntar paradiset för oss. Bara de som är rättrogna, goda socialister, får vara med. Alla andra ska förskjutas för sitt kätteri eller, som ofta är fallet, mördas i charader till rättegångar som mest kan liknas vid häxprocesser.

Att kommunisterna hatar kristendomen, som nämnts ovan, är bara ett hinder om man betraktar detta på ett mycket ytligt sätt. Det är inte en långsökt tanke att de idéer som våra sinnen skapar är resultat av den världsbild som vi har växt upp med och att denna påverkan ofta är undermedveten. Så att en kristendomsfientlig kommunist skapar en värdsbild som är grundad i denna religionen är inte bara en möjlighet utan rent av en sannolik ironi.

Med detta i åtanke så är det förståeligt att kommunister och islamister når varandra på ett djupare plan. De tänker på samma sätt, de länkar ihop själsligen, ja det är kärlek helt enkelt. Denna förtjusning underlättas av att islam framställer sig som en egalitär religion som vill utjämna skillnader mellan de troende. Denna bild ställer man i kontrast till de stora kristna kyrkorna som under nästan hela sin existens har agerat som det hierarkiskt ordnade samhällets försvarare. Detta trots att kristendomen också började som en direkt socialistisk ideologi. Vänstern, som skydde detta kristna försvar av kung och borgerlighet, ser i islam en mer välvillig motsatts som de kan sammarbeta med. Problemet för dem själva är att de har i sin självvalda ignorans har köpt en skönmålning. Muhammed predikade precis som Jesus broderskap och jämlikhet för de troende, men det vänstern inte vill se är att det klassamhälle som de skyr i allra högsta grad finns men här är det de judar, kristna och shiamuslimer som är de permanent underordnade ”klasserna”. Kanske är det lätt att bortse från detta när man är genomsyrad av antisemitism och hat mot den kristna världen? Inte heller är klasskillnaderna  muslimerna emellan mindre än de är i västvärlden. Likväl är det detta som predikas och som sväljs med hull och hår av vänstern i väst. När kartan och verkligheten inte stämmer överens så väljer vänstern kartan, såsom man har för vana att göra när det passar syftet.

Summa Summarum

Man kan konstatera att relationen mellan islamister och kommunister är ett äktenskap mellan tvillingsjälar. De har oräkneliga delade hatobjekt, med det moderna västerländska samhället som det primära målet. Detta är en reaktionär allians som står som en blockering för utveckling och framsteg. De tvistefrågor som fanns mellan den gamla vänstern och religionen har man idag smidigt förklarat bort. På ett djupare plan inser extremvänstern att de har förlorat det ekonomiska kriget mot kapitalismen och måste nu förflytta sin kamp till andra arenor, som feminismen och klimatmarxismen, men kanske mest bedrövande är att man synes vara villiga att inordna sig i vad man förutser kommer vara ett framtida islamiserat samhälle. Tidigare generationers vänsteraktivister må vända sig i sina gravar, men som jag beskriver här ovan så är denna utveckling fullkomligt logisk!

Noter:

(1) Kommunism och extremvänster används här på ett utbytbart sätt. Syftar på allt från AFA och de autonoma till större delen av Vänsterpartiets aktiva. Begreppet marxism använder jag när jag berör kultur- och klimatpolitiska frågor.

Vem är egentligen populist?

Svenska pappersmedier ältar begreppet populism, men de uppvisar en oförståelse för vad detta innebär och vem som är populist. Är det verkligen bara den nationalistiska högern som kan uppvisa populism? Om man ska tro svensk media och svenska wiki är det tydligen så. Sanningen är dock en annan.

Ordet populism kommer från latinets populus som betyder folk. Populism innebär att man vänder sig mot folket. Ofta anses populistisk politik vara opportunistisk och inte grundad i sunda analyser. Allt syftar till att vinna röster för stunden. Dess motsatts inom politiken är elitism, som innebär att den politiska eliten styr på det sätt som de uppfattar vara bäst.  Växlingarna och balansen mellan elitism och populism har präglat demokratin sedan dess begynnelse.

En elitistisk politik utformas utefter hur en specifik elit vill lösa samhällets problem. Därefter säljs denna lösning in hos folket. Givetvis med varierande framgång. Motsatsen, den populistiska vägen, innebär att man först tar reda på vad folket, eller en önskvärd målgrupp, vill och sedan rättar sitt politiska program efter deras vilja. På senare tid har detta element blivit en allt vanligare del av vår politiska vardag. I dagligt tal kallas detta fenomen amerikanisering av politiken, där detta är en mer etablerad form av politik.

Moderat populism

Moderaternas re-make av partiets politik kan ses som en mild form av populism. Moderaterna för en politik som syftar till att vinna över klassiska arbetarväljare. Problemet är dock att deras politik är en halvmesyr. Man sänker skatter för att stimulera folk att söka arbete före tryggheten i bidragssystemen, vilket attraherar de arbetare som har ett arbete. För att inte annullera resultatet av denna satsning har man dock övergett ansatsen att riva hindren för en mer mobil arbetsmarknad, såsom LAS. Resultatet har blivit att få nya jobb skapas och arbetslösheten sjunker inte som man har utlovat. Moderaterna är fångade i sin egna populistiska fälla där de gör allt för att tillfredsställa sin målgrupp men i den processen blir så pass låsta att de inte kan skapa en effektiv politik för att lösa det största problemet i samhället.

Den politiska elitens misslyckande

Istället för att uppmärksamma detta så målas Europas ”höger”nationalistiska1 partier upp som de enda populistiska krafterna i kontinentens politiska liv. Inget kunde vara längre från verkligheten. Sydsvenskan skriver att de s.k. högerpopulisterna vill ha enkla lösningar på den ekonomiska stagnationen i Europa och det demokratiska underskottet i EU, såsom att gå ur EU och stänga gränserna. Tydligen så har den mer genomtänkta politiken som har sitt ursprung i de politiska eliterna rönt så mycket större framgångar? Euron är tydligen en veritabel framgångssaga och de länder som står utanför såsom Sverige och Storbritannien som ett resultat av populistiskt fattade beslut lider svårt? De nationalistiska partierna vill minska EU:s makt över staterna och många vill gå så långt som att gå ur ur EU, men enligt vad jag har förstått så vill ingen återinföra inomeuropeiska tullar och beskära den interna europeiska frihandeln. Det är svårt att se hur Europas ekonomiska problem blir större av att byråkratin i Bryssel får sig en törn och att Euron som har försatt Sydeuropa i en sådan knipa begravs, eller åtminstone läggs på is. Det finns sannerligen populism och enkla och ogenomtänkta lösningar på komplexa problem i många av dessa ”höger”populistiska partier, även om detta oftast hör till deras vänstersida. Protektionism av dödsdömda industrier eller olönsamt jordbruk och höga skatter är inte högerpolitik. Det är vänsterpopulism!

Vänsterpopulismen

Reinfeldts felaktiga strategi åsido, så synes den mest genomgående populistiska politiken föras av vänstern, som jag precis har indikerat. Socialism är i sin essens populism. Individens egennyttiga behov ställs mot vad som är rationellt ur företagsekonomiskt och i förlängningen nationalekonomiskt perspektiv. Att för höga skattesatser underminerar produktionsbasen och därmed välståndet är en väletablerad sanning. Att de låsningar som inrättats för att skydda arbetstagare förhindrar flexibilitet och nyetablering på marknaden är lika välkänt.

Om man drar vänsterpolitiken till sin fullbordan, kommunismen, med beslagtagna företag och avskaffade incitament till personlig bättring och fullbordan så får man bevisligen ekonomisk stagnation och samhälleligt sönderfall. Detta står bortom diskussion i ljuset av 1900-talets erfarenheter.

Kärnan i Europas relativa ekonomiska nedgång kan summeras i dessa två punkter; skatter och arbetsmarknadsmässiga låsningar. De socialdemokratiska partierna i Västeuropa visade under de första efterkrigsdecennierna någon form av återhållsamhet eftersom den extensiva2 tillväxten tillät att resurser skummades av utan att denna tillväxt bromsades avsevärt. Efter 70-talet har dock då fler och fler branscher fått problem som en konsekvens av socialistisk populism och deras tillverkning har flyttat till andra delar av världen. Trots att problemen ackumulerats i denna samhällsmodell så har de socialistiska lärjungarna inte förstått att deras egen populism har orsakat situationen. Därmed kan inga lösningar nås. Istället har man förlitat sig på allt mer populism i formen av en politik som har syftat till att behålla sina tidigare arbetarväljare som numera har tvingats gå på bidrag. Bidragsystemet är numera vänsterpopulismens huvudsakliga vapen och kontinenten har stadigt drivits mot den ekonomiska avgrunden som en konsekvens av detta. Den högerväckelse som har pågått de senaste två decennierna skulle kunna avhjälpa dessa problem om det inte hade varit för att de själva är låsta i en form av populism, som jag berörde med fallet Reinfeldt ovan.

Godartad populism

Betyder detta att all politik som vill ge medborgarna service är fel? Naturligtvis inte, men det måste finnas en balans mellan personlig vinning och samhällets väl. Om man i strävan att vinna makten driver en populistisk politik såsom MP:s ”medborgarlön”, så ska detta fördömas som den skadliga populism det är, oavsett den politiska färgen. Att inbilla sig at bara SD kan driva populistiska tankar är oseriöst. Om staten inte hade slösat resurser på onödiga departement, slösaktig statlig drift och oväsentligheter så hade man haft råd med en rimlig form av populism, en populism som hade tillhandahållit det essentiella i samhället, såsom allmän sjukvård och ett rimligt skydd av samhällets svaga och gamla. Populismen blir skadlig först när det enda redskapet man har efter att ha slösat med samhällets resurser blir att beskatta till nackdel för tillväxten och samhällets rikedom för att tillhandahålla dessa essentiella tjänster.

Den nödvändiga balansen mellan populism och elitism

En sund demokrati behöver en balans mellan elitstyre och populism. Detta fungerar som en informell maktdelning. Med obalans riskerar den ena kraften ta över helt och detta med skadliga effekter i form av maktfullkomlighet och vanstyre.  

Som nämnts ovan så leder en fullkomlig populistisk politik till ekonomiskt haveri, på grund av att individen generellt tänker på sin egen situation främst, med samhällets väl på en distanserad andra plats. Många ser inte sambandet mellan sina egna löne- och förmånskrav och det faktum att deras arbetstillfällen lämnar landet. Här behövs en dos av upphöjd elitism, en förmåga till att se till näringslivets väl och nationens förmåga att skapa det välstånd som populisten bara tänker på att fördela.

En fullkomligt elitistisk politik är dock lika skadlig. EU kan ses som ett projekt där politiska eliter söker skapa oberoende från massornas behov och krav. Ett visst mått av oberoende kan vara av nytta när det gäller ekonomin. Vi har t.ex. en institutionaliserad elitism i form av expertstyret av Riksbanken. När det gäller EU så tycks denna elitistiska strävan ha tagits några steg för långt. Dessa steg togs när man gick från gemenskapen till unionen och när EMU instiftades. Få stater inom dåvarande EG folkomröstade om Maastrichtfördraget eller Euron. De regeringar som tillät folkomröstningar och fick nej från folken när det gäller unionen ignorerade helt sonika folkets syn på saken3. Resultatet är nu en vida spridd alienering inför det europeiska integrationsprojektet. Den ”högerpopulism” som nu växer mot detta projekt är i själva fallet i sak fullt rättfärdig, även om lösningarna pendlar mellan fullt sunda i det liberala lägret (UKIP) till direkt avsmakliga i det nynazistiska (Gyllene Gryning, Jobbik)4. EMU har misslyckats. Elitismen inom EU har misslyckats med att lösa de ekonomiska knutarna i Europa. Till stor del för att man på sitt eget (ironiskt nog) populistiska sätt att inte vill tala ärligt och öppet med Europas folk om att skatter måste sänkas, marknaden måsta avregleras, staten måste reducera sin roll, byråkratin och administrationen måste minskas och kanske mest smärtsamt; de sociala näten måste försvagas. Detta svider, men Europas folk måste inse realiteterna. Vi blir allt äldre, vår ekonomi allt mindre konkurrenskraftig och massiv invandring löser inte dessa problem.

Invandringsfrågan är den andra punkten där folket känner sig överkört av eliterna. Inget folk i Europa blev tillfrågat om huruvida de ville ha så pass stor invandring. De blev inte tillfrågade om de ville att en sådan norm-, krav- och principlöshet skulle vägleda detta projekt. De flesta européer skulle säkerligen rösta ja i en folkomröstning om invandring om detta hade inneburit att primärt de verkligen behövande, såsom utsatta etniska eller sexuella minoriteter och politiska flyktingar, hade välkomnats. Att de driftiga släppts in. Att de som var ärliga med sin identitet och sin situation och inte bränt sina pass skulle behandlas och de andra ratas. Och inte minst viktigt, att en vägledande princip hade varit att västerländska värderingar skulle respekteras av de nya medborgarna.

Som det är nu så har en stor motvilja mot projektet byggts upp, en motvilja som även drabbar de skötsamma, vilket är ytterst sorgligt. Sydsvenskan skriver d 27/10 att i 18 av 19 av OECD undersökta länder i Europa vill 50 % eller mer av folket minska invandringen (i Sverige 58 %). Detta är inget annat än ett massivt misslyckande för elitismen. Ett misslyckande för en ansträngning att genomdriva en politik som inte är grundligt genomdebatterad, där man istället hade kunde uppställt riktlinjer och krav som folket hade varit med på.

I summering; när eliterna tappar respekten för folket så följer en motreaktion, som den man kan se runt om i Europa idag. Denna kallas populism, men det är kanske, bortsett från de mer extrema elementen, till del en sund populism från folk som aldrig blev tillfrågade i de två största förändringarna av Europa under efterkrigstiden. Om denna populism går över styr och resulterar i en agenda som är skadlig på det vis som ohejdad populism bevisligen kan göra så vill jag först och främst klandra de maktfullkomliga eliterna för detta och inte de folk som känner sig överkörda.

Noter:

1)      Vilka oftast bygger på lika mycket vänster- som högerpolitik. SD och Front National kan utgöra exempel.

2)      Den snabba tillväxten mellan 1945 och 70-talet karaktäriseras av ekonomer som extensiv i det att den krävde mindre innovation osv då det var frågan om ett återtagande av den ekonomiska nivån från före kriget. Därefter; från 70-talet och fram tills nu, krävs det intensiv tillväxt, d.v.s. större insatser av innovation och utveckling av produkter, mer avancerad teknologi för att Europa ska kunna växa vidare och konkurrera med resten av världen och därmed ändar de ”glada dagarna” för kontinenten och tillväxtsiffrorna blir betydligt lägre. Endast Tyskland och ett fåtal länder i norr lyckades förbli relativt konkurrenskraftiga. I söder råder stagnation.

3)      Frankrike, Irland och Danmark. Tre omröstningar och tre nej. Danmark förmåddes att rösta om och rösta ”rätt”.

4)      Dessa ska uppenbarligen inte paketeras tillsammans som svensk media gärna gör.

Det revolutionära Frankrike – en essä om de djupa orsakerna till social oro och revolutioner i Europa

Förutsättningarna för social oro och revolutioner ligger i ett lands kultur, eller närmare bestämt i klyftan mellan elitens och folkets politiska kultur. Västeuropa (hädanefter benämnt som Europa) kan kulturellt sätt delas upp i två halvor. En latinsk i söder, som är präglad av det romerska arvet och en i norr, präglad av den germanska kulturen. De två halvorna har lagt grunden för olika politiska kulturer vilka genom århundradena har skapat skilda förutsättningar för politisk stabilitet. Problemzonen, det revolutionära bältet, som jag vill kalla det, har legat i gränszonen där dessa två kulturers inflytande överlappar. Här i ligger den strukturella förklaringen till varför Frankrike länge var Europas mest revolutionära land.

Detta och frågan om varför större delen av Europas sociala oro emanerar från denna zon, ska jag elaborera på i denna text. Märk väl att jag tar mig vissa friheter med generaliseringar här, i syfte att uppnå den djupare insikten. Det är min förhoppning att läsaren ska se den stora bilden jag försöker förmedla här.

Begrepp

Jag kommer använda begreppen ”elit” och ”folk”. Med begreppet elit syftar jag på de styrande i samhället, såsom kung och adel under medeltiden. Idag kan de istället vara ett styrande etablissemang, den partipolitiska eliten eller den klass som har den ekonomiska makten. Med folk menar jag de övriga i samhället, de styrda, vare sig det handlar om folket i en autokrati eller i en demokrati. Beskrivningen nedan tar sin utgångspunkt i förhållanden och tankemönster som formades under senmedeltiden och som till stor del har bevarats fram till modern tid.

Elit och folk i Syd

Om man tillåter sig att generalisera, så kan man säga att den latinska, världen i södra Europa, är präglad av en hierarkisk ordning, som har sitt ursprung i det Romerska riket. Det romerska samhället var starkt socialt segregerat, mellan folket (plebejerna) och adelsklassen (patricierna). Deras respektive rättigheter och skyldigheter var gjutna i en rigid samhällsordning. När kristendomen tog över som statsreligion i det romerska riket anammades denna ordning. Kristendomen gick från att vara en tro för fattiga vandrarmunkar och predikanter till att bli bevararen av de sociala strukturerna. Den katolska kyrkan kom att vara det enda kittet i det latinska samhället när de politiska strukturerna föll samman under 400-talet och sedan under den tumultartade tidiga medeltiden. Följaktligen bevarades dessa sociala strukturer i hela den latinska världen. Folket lärde sig att deras roll och plats i samhället var fastställd, att det var behäftat med fördömelse att opponera sig mot statsmakten. Följaktligen har folken i den latinska världen förblivit relativt fogliga. Social oro har förblivit på en ytterst låg nivå. De flesta förekomster av revolter, har haft andra förtecken. De har oftast haft proto-nationalistisk grund, såsom upproren i Katalonien mot den spanska kronan, eller i Neapel mot utländska herrar.  Samtidigt har eliterna i syd, likt patricierna, haft en maktfullkomlig och föraktfull inställning till folket och uppbackad av kyrkan en syn på sin plats i samhället som ordinerad av Gud.

Således: I syd, en maktfullkomlig elit och ett fogligt folk. Resultatet blir politisk stabilitet.

Elit och folk i Nord

Den politiska kulturen i nord är präglad av de traditioner som växte fram bland de germanska stammarna som levde norr om det romerska riket. Till skillnad från i det mer utvecklade och hierarkiska i söder, levde elit och folk mer nära inpå varandra i norr. Folken var ofta organiserade i relativt små politiska grupper. Hövdingar och kungar valdes ofta fram av både stormän och representanter för krigarna, bönderna och andra grupper ur folkdjupet. Det växte fram, bland eliterna en förståelse för att de levde i symbios med folket och att deras relation grundade sig på nödvändigheten av en ömsesidig respekt. Den geografiska aspekten när det gäller bevarandet av dessa tankegångar kan inte bortses från, särskilt när det gäller Skandinavien. Den fåtaliga befolkningen kombinerat med otillgängligheten som de djupa skogarna och fjällen orsakar, har gjort att den politiska eliten under lång tid och framförallt under medeltiden, har varit tvungna att göra en resurskalkyl. En för påträngande politisk makt, kan göra att bönderna, som upplever att maktens långa arm inte så lång trots allt, väljer att ta till skogs och göra uppror. Gustav Vasa misslyckades med denna fina balansgång, vilket resulterade i Dackefejden, när han försökte utsträcka statens makt alldeles för snabbt. Man kan se att förekomsten av fria bönder i t.ex. Sverige har varit mycket större än nere på kontinenten. Ingen kungamakt har vågat inkräkta på böndernas rättigheter och frihet mer än vad den fina balansgången tillåter. Resultatet har blivit att folken i norr, aldrig har släppt den gamla synen på sina rättigheter och aldrig har slutat avkräva kungamakten den respekt de anser sig förtjäna. Resultatet blir att i norr har den sociala oron blivit allt mindre påtaglig efterhand som åren går och de våldsamma revolutioner som drabbat ”det revolutionära bältet” har varit nästan obefintliga i norr.

Således: I norr, en relativt respektfull elit som vet sina gränser och ett folk som vet sina rättigheter, men som oftast är nöjda med att dessa faktiskt respekteras. Resultatet blir även här politisk stabilitet

Frankrike och revolutionsbältet

Vad utmärker då revolutionsbältet? Revolutionsbältet är en zon mellan de två kultursfärerna där de överlappar och det existerar en hybridkultur. Geografiskt sett sträcker sig detta gränsland, denna revolutionszon från norra halvan av Frankrike och Belgien i väster, över Schweiz och södra och mellersta Tyskland till Böhmen, som ett midjebälte runt Europas liv. Till detta gränsland kommer influenser från både norr och söder. Givetvis väljer gränszonens respektive eliter och folk att inspireras av de förhållningsätt som appellerar till dem. Rötter i både norr och söder finns då en stor del av detta område har legat under romerskt styre, samtidigt som befolkningen till stor del är präglade av germanska traditioner, så när det kommer till kritan så handlar det om vilka värderingar som prefereras. Eliterna ser givetvis söderut efter förebilder. Den franska adeln har inte stått den spanska efter i sin pompösa stil, föraktfulla attityd mot folket och maktfullkomliga beteende. Den Franska kungen Ludvig XIV ”Kung Sol”, hade attityden att allting kretsade kring honom och att hans tron var bemyndigad av självaste Gud. Kungar, grevar, hertigar och andra styrande i revolutionszonen höll benhårt på denna position. Samtidigt sneglade folken norrut. Varför skulle de inte ha samma rättigheter som sina bröder i norr? Varför ingen Magna Charta? Varför inte en Kung begränsad av parlamentet, som i England och Holland? Konsekvensen av denna intressekonflikt blev en månghundraårig period av sociala konflikter och revolutioner, reformation av kristendomen och omstörtande av de auktoritära eliterna.

Således: I revolutionsbältet, med Frankrike som kanske den största katalysatorn, en maktfullkomlig elit tillsammans med ett folk som förstår vilka rättigheter de borde ha. Resultatet; revolution och omvälvningar!

Wat Tylers upprorsmän plundrar ett slott 1381

Wat Tylers upprorsmän plundrar ett slott 1381

Medeltiden

Under medeltiden var skillnaderna mellan nord och syd mindre tydliga. Revolter var vanliga på många platser. Bonderevolterna under 1300 till 1400-talen, som var ett utslag av det feodala systemets sammanbrott, pest, dyra pålagor och mer direkta konsekvenser av de många krig som fördes allt mer mellan de stater såsom Frankrike och England som började samla på sig allt mer resurser och befogenheter över sina respektive folk. 1381 utbröt det enda rent socialt motiverade större folkliga upproret i England, under Wat Tyler, men huvuddelen av resterande större bondeuppror uppstår inom revolutionszonen. Tre stora uppror på den franska kronans marker under 1300-talet. I Flandern på 1320-talet, sedan på 1350- och 1380-talen i mellersta och norra Frankrike. Den schweiziska upprorskampen mot familjer som Habsburgs pågick under hela 1300-talet. I Böhmen uppstod det hussitiska upproret på 1400-talet, som närmast ska ses som en proto-reformationsrörelse. Svåra bondeuppror i södra Tyskland på 1500-talet. Engelbrektupproret kan ses som ett undantag, men ur mitt perspektiv så är det inte det. Historikerna tvistar om orsakerna, men jag lutar åt den tolkningen att den utlösande faktorn var att de svenska bönderna plågades av utländska fogdar, primärt från Tyskland, som inte förstod att gå den fina balansgången som jag nämnde ovan, i enligt med min tes.

The_Battle_of_Cassel_on_23rd_August_1328

Slaget vid Cassel 1328 mellan franska kungens riddare och de flamländska upprorsmännen

Reformationen

Själva reformationen bör också ses som ett steg i denna process. Upproren mot den katolska kyrkan är ett uttryck för de frihetslängtande folkens protest mot de auktoritära och hierarkiska strukturerna inom kyrkan, men även samma maktfullkomlighet och arrogans som präglade adeln och prästerskapet i söder. Att reformationen fick fäste i norra Europa har inte lika mycket med efterfrågan att göra som med de politiska förutsättningarna. Avståndet i norr, från de motreformerande krafterna, underlättade för reformationen att få fäste. Motivationen för härskarna i norr var givetvis realpolitiska, att stärka statens makt över kyrkan och i förlängningen samhället. De spontana folkliga protesterna mot den katolska kyrkan uppstod istället i just revolutionsbältet. Predikanter som Luther i Tyskland och Calvin i Schweiz gav uttryck för ett folkligt missnöje med den latinska hierarkin. Striderna mellan det gamla och det nya sättet att tolka tron stod som hårdast i revolutionsbältets Frankrike och Tyskland. Härskarna i revolutionsbältet kände, eftersom reformationen där var en folklig rörelse, med rätta att den var ett påtagligt hot mot den egna positionen. Reformationen utgjorde således inte för dem ett verktyg att använda för att stärka den egna makten, såsom var fallet för härskarna i norr. Därför vände sig härskarna till de katolska makterna i söder och öster under Habsburgs styre och motreformationen för hjälp. Motreformationens seger i Frankrike skruvade åt locket på tryckkokaren ytterligare. En explosion var snart oundviklig. Hatet mot den katolska kyrkan kom att bli en viktig beståndsdel i den franska revolutionen 1789.

1800-talet: Revolutionseran

Medan det i Storbritannien och Holland pågick en stegvis utveckling mot mer friheter och rättigheter för folken var förtrycket fullständigt i Frankrike. Medan den absoluta kungamakten gradvis hade monterats ner till förmån för parlamentarism i Storbritannien och Holland, förblev absolutismen fast förankrad i Frankrike. Den stegvisa processen mot mer folklig makt och mer friheter i Storbritannien och Holland fungerade som en ventil, vilket bevarade den sociala stabiliteten. Märk väl att det Engelska inbördeskriget som ställde parlamentet mot kungen på 1640-talet, var en uppgörelse mellan olika fraktioner av eliten och inte en social konflikt. Kontrasten mellan den engelska kungens slutgiltiga abdikation från de kvarvarade drömmarna om absolut makt, under den blodlösa ”Ärorika revolutionen” 1688 och det franska blodbadet hundra år senare på talande. Den franska revolutionen var ett resultat av minst tre hundra år av frustration över det auktoritära styret. När kungen slutligen försökte lösa landets problem 1789 genom att dela makten med resten av eliten, den franska adeln och prästerskapet som gick i dess ledband, såg folket sin möjlighet att påverka, varpå det urartade snabbt när århundraden av frustrationer och aversion utlöstes. Denna franska våldsorgie, känd som ”skräckväldet” löste dock inga strukturella sociala problem, utan den första revolutionen kom att följas av tre till under 1800-talet. 1830, 1848 och 1870-71. 1830 års revolution spreds till Belgien och den värsta av de tre, den 1848 spreds över stora delar av Europa, men värst kändes dess effekter längs med revolutionsbältet och direkt angränsande områden, men allt mindre ju längre söderut respektive norrut man kom.

File:Eugène Delacroix - La liberté guidant le peuple.jpg

Den klassiska bilden av det revolutionära Frankrike

I modern tid

Att Frankrike har bevarat sin revolutionära ådra bevisades under studentvåren 1968, då Paris gator var indränkta i tårgas och brandrök. Än idag demonstrerar fransmännen för det minsta lilla. Orsaken är att folket än idag känner av en avsevärd klyfta mellan dem själva och den politiska eliten. En för södra Europa ovanlig våg av folkliga protester, rent av revolterande stämningar på franskt maner har svept genom Sydeuropa i Spanien, Portugal och Grekland, de senaste åren. Detta är ett uttryck för att revolutionsbältet har flyttats söderut. I och med att de destruktiva ideologierna kommunismen och nazismen fick spridning inte bara i revolutionsbältet utan även norrut i Tyskland och i hela södern så rubbades den ordning som existerade där. Det intressanta är dock att även om dessa ideologier fick spridning, så hade de sitt ursprung i revolutionsbältet. Det är inte en slump att nazismen inte växte fram i norra Tyskland utan i Bayern och Österrike, där den präglades av det katolska arvet som jag har skrivit om tidigare.

Kommunismen som växte fram i Tyskland och Frankrike, var precis som tidigare sociala rörelser i revolutionszonen fientliga mot både den ekonomiska eliten och den katolska kyrkan. Detta ledde till en social politisk aktivism i söder som inte hade förekommit där tidigare. Folken i söder tog intryck av sina syskon i revolutionsbältet och den revolutionära zonen flyttades helt enkelt söderut. Samtidigt har de sydeuropeiska eliterna fortsatt sitt maktfullkomliga och korrupta beteende under 1900-talets lopp utan avvikelse från kursen. Resultatet är att, som nyligen i Spanien, Portugal, Italien och Grekland, med betoning på de två sistnämnda, våld eller banal populism fyller tomrummet i frånvaron av en sund politisk diskurs mellan elit och folk.

Vad gäller nazismen så präglades den av samma fientlighet mot den katolska kyrkan som kommunismen och den var även socialistisk i grunden, men till skillnad från kommunismen var den lojal mot riket. Bakgrunden till detta kan man kanske spåra i Bismarck sociala reformer, som syftade till just detta resultat.

Preussen och Sachsen hade instiftat sociala välfärdsprogram redan på 1840-talet, som Bismarck som kansler för det enade Tyskland, utvecklade på 1880-talet. Dessa program var de första av sitt slag i Europa. Detta ska ses som ett utslag av en drift att knyta banden till arbetarklassen starkare för att förebygga att revolutionsivern spred sig norrut. Till stor del var det framgångsrikt också, då Bismarck uppnådde det han eftersträvat, nämligen en splittring av arbetarklassen. Den nationalsocialistiska arbetarklassen valde att vara lojala med den nationella ekonomiska eliten, på ett sätt som kanske var unikt i Europa under denna tid. Så även om rörelsen föddes i revolutionsbältet, som en konsekvens av de sociala slitningarna i de revolutionära inkubationskammare som Wien och München utgjorde, så tappade rörelsen en del av sin opolerade socialistiska utformning när den närmade sig makten i Berlin.

Den brygga mellan folk och elit som byggts av Bismarck redan mot slutet av 1800-talet lade grunden för att den folkliga socialistiska aversionen mot den ekonomiska eliten avleddes från den ekonomiska eliten i sin helhet, för att istället riktas mot bara judarna. Judarna fick fungera som en social säkerhetsventil, en grupp att kanalisera den ekonomiska frustrationen mot. Lösningen för de nationellt lojala socialisterna blev att rikta in sig på en grupp inom eliten, som kunde ses som en elit inom eliten, eller som man uttryckte det, ett främmande element. I rörelsens rötter hade man även riktat in sig på frimurare och andra grupper, men då dessa var svåra att identifiera och således kanalisera klasshatet mot så föll dessa bort och kvar stod bara judarna.

Revolutionsbältetes ideologi sprids till resten av världen

I grund och botten så ser konflikten mellan folk och elit ut som den gör i Sydeuropa, med få undantag, i resten av världen under den premoderna tiden. Det är logiskt att folket i t.ex. Ryssland inte tar efter strategin från folken i Nordeuropa, då denna inte skulle generera resultat med tanke på den politiska kultur som den inhemska eliten följer. Resultatet blev med andra ord att den folkliga strategin från revolutionsbältet kom att exporteras runt världen och bli norm för hur konflikter mellan folk och elit skulle lösas, ur folkets perspektiv. Nu, sakta men säkert, försöker Nord omskola eliterna runt om i världen till att agera som de själva och på så vis bespara oss förekomsten av revolutionen som ett resultat av den sociala frustrationen. Tidsramen för detta är dock oöverblickbar och våldsamma omvälvningar som ett sätt att uppnå sociala förändringar lär vi få se under lång tid framöver.

Kommunismen och Nazismen har sina rötter i religionen

(Bright Magasin nr 3 2012)

Religiösa kritiker av ateism tar ofta upp 1800- och 1900-talens totalitära ideologier som produkter av det gudlösa samhället. Syftet är att vända bort den kritik av religionerna, som fokuserar på dessas krigiska yttringar och förtryck av individen. Mitt gensvar är att detta är ett illa genomtänkt argument. Om man granskar frågan på djupet så ser man att det istället är de monoteistiska religionerna som har lagt grunden för de totalitära ideologierna.

Den ateistiska utgångspunkten och den sekulära samhällsläran, vars startpunkt vi finner bland de rationella grekiska naturfilosoferna (Christer Eriksson, Bright nr 2/2012), fördes sedan vidare från antiken till upplysningsfilosoferna. Dessa idéer förvaltades av liberala borgerliga kretsar under 1800-talet och kännetecknades av individualism, kritiskt och fritt tänkande och en strävan efter att föra en öppen och obehindrad samhällsdebatt. Detta stod i kontrast till de religiösa etablissemangens påbjudna kollektivism, dogmatiska läror och kategoriska tankemönster. De monoteistiska religionernas företrädare skapade en upplevelse av vi-och-dom, kristna mot muslimer och troende mot icke-troende, där det svartvita tänkandet lade grunden för konflikter.

Den socialistiska rörelsen och sedermera den nazistiska, som uppstod ur denna, hade inte sina rötter i den liberala sekulära rörelsen. Dess företrädare hade istället marinerats i den världsbild och de föreställningar som religionens representanter saluförde. Det kan tyckas ironiskt, med tanke på uttryck såsom ”religionen är ett opium för folket” som kommunisterna ofta framförde. Det var dock inte själva principen de var emot, utan att kyrkan hade monopol på att tillhandahålla detta ”opium”.

Det provocerande omslaget till Bright nr 3, 2012, så som det var avsett att se ut innan den tyska lagstiftningen stoppade tryckningen.

Vare sig det skedde medvetet eller omedvetet så har de totalitära ideologierna, kommunism och nazism, tagit sitt grundläggande tankegods såväl som mycket av sitt bildspråk från de monoteistiska religionerna. Den nämnda religiösa dogmatismen är påtaglig inom dessa ideologier. Kommunister och nazister finner bara ett sätt att tolka världen och denna tolkning är en absolut sanning. Likaså är det kategoriska tänkandet utbrett. Allting ses ur ett svart eller vitt perspektiv. Du är antingen en klassfiende eller en ”sann arbetare”, antingen ”arier” eller ”rasmässigt undermålig”. Alla som tillhör ”vi” gruppen blir del av en stor anonym gemenskap, precis som för de troende. De som är utanför, ”dom” gruppen ska förskjutas om de inte vill omvändas som var fallet inom kommunismen, eller förintas, när detta inte var möjligt som under nazismen, i en återspegling av kristendomens helvete.

Dogmatismen manifesteras genom de totalitära ideologiernas egna heliga texter; ”Det kommunistiska manifestet/Kapitalet” respektive ”Mein Kampf”. Precis som för förebilderna Bibeln och Koranen, så kan dessa texters sanningsvärde inte ifrågasättas. De förklarar i väldigt kategoriska termer tillståndet i världen och lägger fram en berättelse om hur samhället kommer att utveckla sig, precis som i de heliga texterna. Hitler lånade dessutom helt skamlöst tanken om att hans tredje rike skulle bli ett ”tusenårigt rike” från förebilden Jesus förväntade tusenåriga rike på jorden. Idén om den hägrande utopin, som man bokstavligen kunde gå över lik för att uppnå, präglade kommunismen i lika hög grad.

Alla de tre stora monoteistiska religionerna betraktar sina troende som en särskilt utvald eller gynnad grupp. I de två ideologiernas utopier så spelar ”den ariska rasen” och ”arbetarklassen” denna roll som utvalda grupper. De ska styra under det tusenåriga riket, då de är, underförstått, av någon högre kraft utvalda enligt nazisterna, eller rättrogna enligt kommunisterna.

Men den kanske mest slående influensen från de monoteistiska religionerna på de två totalitära ideologierna är att de dyrkar sina viktigaste ledare som profeter, eller rent av som gudomligheter. Det finns en tydlig koppling mellan den ortodoxa kyrkans vana att bära ikonbilder under religiösa processioner och dess arvtagares, de sovjetiska kommunisternas, vana att låta anhängare bära ikonliknande bilder på avlidna Sovjetledare såsom Lenin under parader. Allt för att underlätta övergången till den nya regimen i folkets sinnen. Lenin tänktes hålla sin beskyddande hand över den kommunistiska församlingen även efter sin bortgång, från en sarkofag på röda torget värdig en Faraon.

Det var inte ovanligt att djupt troende tyskar såg Hitler som en Messias som hade kommit för att rädda den tyska nationen undan dess svårigheter. Hitler själv såg sig med säkerhet som denna frälsare. Han var väldigt inspirerad av de religiöst influerade romantiserande nationalistiska epos som Wagner hade producerat. Hitler ville efter religiös förebild skapa ett uppvaknande bland det tyska folket. Hitlers ”Messiaskomplex” kunde få komiska konsekvenser, då han var besatt av att ses som ofelbar. Eftersom han var som en gudomlighet i relation till folket så fick de aldrig se honom ha fel eller utföra handlingar som han inte till fullo behärskade, då detta skulle indikera svaghet, eller rent av mänsklighet. Ett av de många exemplen på detta är att trots att han älskade att färdas i bilar så ville han inte lära sig köra själv, av fruktan för hur det skulle påverka bilden av honom om folket i något sammanhang såg honom som en novis.

Trots den inom ideologin uttalade fientligheten mot religion, så dolde inte Hitler sin beundran inför islam, som han högaktade på grund av vad han såg som dess renodlade krigiska natur och dess anpassning för expansion. Detta passade Hitler så pass bra att han hade planer på att införa islam som statsreligion i det tusenåriga tredje riket.

Som summering kan vi konstatera att kommunismen och nazismen är genomsyrade av monoteistiska religiösa tankemönster. De har en helig bok, en profet och samma dogmatiska och kategoriska tankesätt som sina religiösa förebilder. Att påstå att den ateistiska tanken har gett upphov till dessa monstruösa ideologier är uppenbarligen ogrundat.

%d bloggare gillar detta: