Trump mot Clinton; populism mot korruption!

KOMMENTAR

De tre valdebatterna mellan republikanernas Donald Trump och demokraternas Hillary Clinton är nu genomförda och här kommer mina reflektioner. Jag gör helt enkelt en plus/minus lista för var och en av kandidaterna, följt av ett summerande resonemang:

Trump:

På minuskontot;

– Trump är som person inte en bra representant för ett land, och än mindre så för världens supermakt. Han är grov, plump och väldigt odiplomatisk. Man kan undra hur en sådan ”skitstövel”-stil kommer gå hem i resten av världen?

– Hans retorik speglar en orealistisk syn på Amerika (eller är den spelad?). Amerikaner har de bästa företagsledarna, de bästa soldater det bästa av ALLT! Denna utgångspunkt lär göra det svårare för honom att dra rätt slutsatser och komma fram till lösningar!

– Han är dålig populist (till skillnad från en god populist, som lyssnar på medborgarnas vilja) som försöker inbilla väljarna att han kan rätta till allt som är fel i USA. Han säger sig kunna, i ett svep, få USA att producera igen, väcka rostbältets industrier till liv, genom bättre handelsavtal rätta till den ofördelaktiga handelsbalansen och så vidare. Han lovar saker som han aldrig kommer kunna leverera! Detta är essensen i dålig populism.

– Hans många slarviga uttalanden om USA:s roll i världen kommer leda till en ökad oro för hur det vakuum som man fruktar att USA kommer lämna efter sig ska fyllas? Kommer icke-demokratiska makter flytta fram positionerna?

– Hans totala avsaknad av politisk erfarenhet!

På pluskontot;

+ Trump är inte på något allvarligt sätt knuten till någon sponsor som kommer kräva utdelning efter att han eventuellt har valts till president.

+ Han säger sig vilja rensa upp bland korruptionen i Washington (i sann populistisk anda), och det finns faktiskt skäl att tro att han är uppriktig. Han säger sig vilja genomföra ett förbud för politiker och statligt anställda att deltaga i lobbyverksamhet under 5 år efter avslutat uppdrag eller anställning. Detta gör honom verkligen hatad av båda sidor i Washington, men ger honom ett stort plus i min bok!

+ Han har insikten att NAFTA och relationen till Kina inte är ekonomiskt fördelaktig för USA som blöder arbetstillfällen.

+ Han förstår att om västs relation till Ryssland ska repareras, för repareras måste den (annars har vi att se fram emot ett nytt kallt krig), så måste man komma till Putin med mer än bara piskan. Moroten måste med och framför allt så kan inte USA:s president uttala sig så polariserat som Hillary konsekvent gör om Putin. Denna punkt kan ses som lite inkonsekvent, då jag satte odiplomatisk på minuskontot, men då tänkte jag mer ur ett personligt perspektiv. När det gäller en man som Putin, så tror jag istället att Trump lättare kommer kunna hålla ett sansat samtal, än  Hillary, utan att för den sakens skull ge efter på viktiga frågor.

+ Han vill ta itu med den illegala migrationen och droghandeln över gränsen, även om hans position om inresetillstånd behöver nyanseras, vilket jag uppfattar det som att han har gjort på sistone.

Clinton:

På minuskontot;

– Ännu en politisk dynasti! I kampanjen är det nästan bara ”Hillary” och ”I´m with Her”, och mycket lite ”Clinton”, för att dra uppmärksamheten från det faktum att hon hade inte varit en kandidat till presidentposten, eller ens en senator, om det inte hade varit för att hon är gift med Bill Clinton. Detta är lika illa som de familjeband som förde Bush Jr till makten. Familjedynastier är ovärdigt en demokrati, men det är tyvärr den vägen USA nu går.

– Korruptionen sticker i ögonen! Det faktum att ”The Clinton Foundation” har tagit emot enorma summor från diktaturer i Mellanöstern för att bekämpa problem som de absolut inte är intresserade av, såsom diarré i tredje världen, under Hillarys tid som utrikesminister är synnerligen graverande. Det kan inte bevisas att dessa stater har betalat för uppmärksamhet och förmåner (pay-to-play), men att Hillary och Bill har satt sig i denna position där det går att ifrågasätta dem på det här viset, är illa nog. Det som stärker misstanken om ont uppsåt är det faktum att Hillary höll all sin officiella korrespondens på sin privata mail och efter uppmaningar från kongressen om att lämna ut dessa så raderade hon 30.000+ mail, hyrde in ett företag som gjorde dem omöjliga att återhämta och för att vara på säkra sidan krossade sin blackberry med en hammare! Detta leder in på nästa minuspunkt.

– Oärligheten! Det är väl förtjänat att en majoritet av amerikaner anser att Hillary inte är pålitlig. Hennes konstanta ljugande sticker i ögonen och får en ifrågasätta hennes lämplighet att leda. Hon har som sagt medvetet försökt dölja sina mail, hon ljög bevisligen om mycket som rörde Benghazi-affären (att hon kände till hotbilden, att hon nekade hjälp och att hon visste om vilka som angrep och varför de gjorde det) och som grädde på moset så försökte hon vid upprepade tillfällen ljuga om sin hälsa, trots att alla kunde se att det inte stod rätt till.

– Hennes policy i Mellanöstern har skapat stora problem. Libyen blev en katastrof och Syrien ännu mer så. Iran-dealen är inget annat än en kapitulation. I Syrien har hon och Obama följt en linje som går ut på regimskifte, trots att det inte går att lösa konflikten på det viset så länge Ryssland och Iran står bakom Assad, istället för ett söka en förhandlingslösning. I syftet att uppnå regimskifte har hon stöttat odefinierbara sunniextremister som har flutit ihop med al-Nusra och andra jihadister. Vapen som har skickats till s.k. ”moderata” har sålts vidare till IS!

– Hennes konfrontationslinje i Syrien, gentemot Ryssland, är direkt farlig och har fört världen allt närmare en konflikt mellan USA och Ryssland. Väldigt få förstår detta, men ett nytt storkrig än nu like nära som under kalla krigets varmaste kriser. (Mer om detta kommer i ett separat inlägg om Trumps och Hillarys utrikespolicys) Detta är inte ett försvar för Putins agerande i Europa, eller hans bombningar av civila, men USA äger en stor del av ansvaret för situationen i just Syrien och det är där risken för en konfrontation mellan stormaktern är som störst just nu.

– Hon är en uttalad globalist och har sagt (Källa: Wikileaks) att hon vill ha ”öppna gränser” och ”enkel immigration” och har mer än antytt att hon anser att hela världen har en ”rätt” att migrera till USA. Hon står med andra ord sida vid sida med Annie Lööf i hennes vision om att fri migration är en önskvärd målsättning.

– Hon kommer fortsätta den traditionella demokratpolitik som Obama har fört, som går ut på mer stat och mer identitetspolitik och särbehandling, där trots retoriken, resultatet blir ett mer splittrat samhälle.

– Hon har fört en oärlig politisk kampanj, köpt stöd på nätet med ett fejkat antal följare på twitter till exempel och organiserat och hetsat bråkstakar som har skickats till Trumps kampanjmöten i stil med den demokratiförstörande verksamhet som Sd har utsatts för här hemma.

På pluskontot;

+ Även om mycket av Hillarys tid som utrikesminister har fläckats av spektakulära misslyckanden, så har hon trots allt erfarenheter, som hon förhoppningsvis lär sig av och allt gick ändå inte illa för henne (även om jag blir hårt pressad om jag ska tvingas nämna några framgångar).

+ Hon ser mer statsmannamässig och samlad ut än Trump. Hit räknas inte att storma ut ur möten (med Lavrov), men jag räknar som sagt relativt.

+ Hon ser ut att vara mer påläst än Trump och i migrationsfrågan så behövs det mer nyanser, även om Trump pekar på ett stort problem med den illegala migrationen och droghandeln.
I summering:

Jag lägger av tradition min mentala röst på republikanerna. De är som en kombination av högerhalvorna av moderaterna och centern, kristdemokraterna, mitt eget Medborgerlig Samling + det lilla libertarianska Klassiskt liberala partiet. Demokraterna å andra sidan står för allt jag ogillar i svenska politik. Dom motsvarar neoliberalerna i samma M och C och socialliberalerna i Liberalerna, tillsammans med socialdemokraterna ända ut till dess yttersta vänsterflank! Det är med andra ord en kamp så som den borde se ut i svensk politik, istället för den uppdelning vi har mellan en tydlig vänster och en höger infiltrerad av vänstertänk, men å andra sidan är USA ett mycket mera konservativt land än Sverige.

För att jag ska lägga min mentala röst på Hillary Clinton, som för en klassik demokratisk socialliberal politik, så krävs det någonting speciellt. Utgör Trumps kandidatur detta speciella tillfälle?

Trump är en grov och osmidig populist, med en orealistisk syn på USA:s förmåga och en orealistisk syn på hur mycket han kan vända på den vilsna skutan…men…han har i alla fall ambitionen att göra detta. Han har ambitionen att rensa upp bland lobbykorruptionen i Washington och han är inte skyldig någon någonting. Jag tror nog att hans rådgivare kan slipa bort de utspel som kan skapa oro i världen och vill han nå fram till Putin och komma till någon form av rimlig överenskommelse så ser jag det som en bra sak, inte minst för Sverige som befinner sig mitt i skottlinjen i fall att en konflikt i Mellanöstern skulle spåra ur.

Hillary är å andra sidan den kanske mest oärliga och lömska kandidaten sedan Nixon. Hennes presidenskap skulle på samma sätt som Nixons underminera förtroendet för ämbetet. Värst ur mitt eget perspektiv är att hon skulle fortsätta med det förödande stödet till islamister och jihadister i Mellanöstern. Nu när IS tid (som stat) går mot sitt slut så kommer uppmärksamheten riktas mot Assad. Där är hennes benhårda hållning att USA ska genomdriva ett regimskifte som, när det ställs mot Rysslands lika benhårda utfästelser gentemot sin gamla allierade Syrien, kan innebära en katastrof.

Ingen av kandidaterna är bra ur min synvinkel. Jag hade mycket hellre sett att Marco Rubio hade representerat republikanerna, vilket hade gett dem en riktig chans till ett skifte i Washington och framför allt en chans till en ny och mer vägvinnande profil, men nu har vi det vi har: två begränsade kandidater. I valet mellan dessa, mellan en plump populist å ena sidan och en genomkorrumperad och oärlig person som fortsätter på den skadliga vägen mot köpta presidenter så väljer jag ändå, om än motvilligt, populisten!

Den amerikanska demokratin behöver ruskas om, den behöver en förnyas och den behöver göras oberoende av mäktiga särintressen. Detta är kanske utopiskt om något, men det måste vara bättre för systemet att det kommer en outsider, utan förpliktelser till någon annan än det amerikanska folket, till det Ovala rummet, än ytterligare en korrupt politiker som tveklöst är köpt av dessa mäktiga ekonomiska intressen, som kommer beskydda det ruttna systemet i Washington och skicka vidare USA på dess nuvarande resa mot en allt mer urholkad demokrati!

Rädslan för folkviljan!

DEBATT

I kölvattnet av Brexit har ledande opinionsbildare i vårt land gett uttryck för direkt antidemokratiska tankegångar. Dessa givetvis inlindade i de mest elaborerade argument, men ack så ihåliga och felaktiga dessa likväl är. Wolodarski, PM Nilsson, Rosenberg och Per Svensson gör allt för att framställa demokratin som allt annat än att folket uttrycker sin vilja och får se denna genomförd av politikerna. De resonerar i termer av att folket är för okunnigt för att förstå samhället, att den representativa demokratin innebär att folket ska förlita sig till att den politiska klassen alltid gör vad som är bäst för dem. När folket säger sitt är det enligt herrarna bara baserat på känslor och aldrig förnuft. Staten och EU ska skyddas från de plötsliga utbrotten av irrationell folkmakt, som de menar att dessa folkomröstningar innebär. Ett liknande öppet visat förakt för folket har jag nog inte skådat i svensk media tidigare. Kanske är detta en blick in i en framtid där demokratin sitter på en allt mindre säker position? Vad de inte vill ha sagt, rakt ut, är att om de argument som de framför mot folkomröstningar är valida, så gäller de även i grunden för de allmänna val som är kärnan i vår demokrati. Om folket är för ignoranta för att säga sitt i en folkomröstning, varför är de då inte för ignoranta att få lägga sin röst till riksdagen? Svaret hänger i luften och det gör kanske även demokratin i framtiden?

Denna artikel ska ses som ett svar på Peter Wolodarski (28/6), P.M. Nilsson (28/6), Göran Rosenberg (1/7), Per Svensson (23/6) och en tidigare artikel av Ian Buruma (13/3) från i våras som är väldigt talande. Prof. Ian Buruma är Sydsvenskans inofficiella husgud, vars artiklar de ofta tar in syndikerat när de vill få tyngd bakom sitt eget synsätt. Han följs alltid av samma typer av resonemang från Sydsvenskans skribenter, såsom var fallet med Per Svenssons artikel i den mycket röda kulturdelen. I och med att han i praktiken är en deltagare i den svenska debatten så är han värd att lyfta fram. Buruma för också fram så pass hårresande resonemang att de måste behandlas i detta sammanhang.

Vi kan börja med P.M. Nilsson. Han skriver i en ledare för Expressen att eftersom vi har tagit bort folkmakten ur ett antal sektorer, vilket han menar har varit gynnsamt, så kan man försvara vidare steg i denna riktning, i alla fall när det gäller EU. Han blandar och ger, men det blir inte övertygande. Exemplet med domstolar oberoende från folkmakten är märkligt då idén om denna institutions oberoende är äldre än den liberala demokratin och egentligen inte har någon bäring på frågan om huruvida politiker i EU ska ligga under demokratisk kontroll eller inte. Sedan tar han upp att vi har vi en oberoende riksbank och en ej folkvald statschef. Dessa exempel berör inte heller de centrala elementen av det demokratiska styret. Statschefen är en galjonsfigur som saknar makt. På vilket sätt är hans existens relevant att jämföra med de avgörande valsituationer som har presenterats folket i till exempel EU-valen? Baserat på dessa erfarenheter, som Nilsson tar upp, ska vi nu alltså beskära folkets rätt att fatta de avgörande besluten. EU ska helst skyddas från ”plötslig folkmakt”, som han skriver.

P.M. Nilsson åberopar regeringsformens bestämmelser för att ändra grundlagen, med två kvalificerade beslut med ett val emellan dem, som ett argument för att det redan nu finns principer för att säkerställa att folket inte fattar impulsiva beslut. Vad P.M. Nilsson inte inser är att denna ordning inte syftar inte att att säkerställa folket inte fattar fel beslut, utan istället till att politikerna inte gör det! Likväl fungerar inte systemet, då politikerna kan smyga igenom lagstiftning när de är så rörande överens att det inte krävs någon debatt och således inte heller blir någon som helst mediauppmärksamhet. Detta var fallet när det skrevs in i grundlagen att Sverige skulle vara ett mångkulturellt land, d.v.s. att landet Sverige aldrig från den punkten kunde ställa några som helst krav på dem som flyttar in i landet, att de ska anpassa sig till hur saker och ting fungerar här. Det synes tveklöst som att en klar majoritet av det svenska folket inte vill ha denna förändring men ändå så genomfördes detta beslut. Hur det kan bli så här ska jag utveckla nedan. Denna överkörning av folkviljan illustrerar på ett bra sätt var demokratibristen finns i dagens representativa demokrati och varför folkomröstningar är så pass viktiga och bör brukas vid liknande beslut.

Peter Wolodarski utgjuter sig över vad han anser vara svårigheten med att veta vad folket ”egentligen har röstat på” i en folkomröstning. Han drar näring från det faktum att det finns olika visioner för hur Storbritannien ska fortsätta framåt utan EU. Två visioner? Och detta menar han begränsar folkomröstningens legitimitet? Vad ska man då säga om riksdagsvalens resultat? Hur vet man till exempel vad en moderat väljare vill ha för politik framöver? Det finns otaliga bevekelsegrunder för en väljare att rösta moderat. Lägger denna sin röst på låga skatter? På fri migration à la Reinfeldt? På budgetdisciplin? På utarmning av försvaret? Ja, vem vet? Vem vet vilket mandat moderaterna egentligen har fått i riksdagen? Är det allt eller bara en del av det de lovat? Hur förhåller det sig med de beslut där de bryter löften. Ja, då är folkomröstningar mycket mer lättolkade. Wolodarski förde oavsiktligt fram en viktig poäng. Nämligen att denna osäkerhet om vad väljarna har röstat för i ett riksdagsval i relation till det mer tydliga beskedet i en folkomröstning är det starkaste argumentet FÖR folkomröstningar!

Han frågar sig som exempel om inte en potentiell koalition av Liberaldemokraterna, Labour och skottska SNP, kan gå till val på att riva upp resultatet i Brexit. Skulle det resultatet inte då väga tyngre än folkomröstningens, eftersom det är ”i parlamentet som demokratins legitimitet vilar” som han uttrycker det? Tyvärr kan inte Wolodarski se den uppenbara bristen i sitt resonemang. Kan han inte tänka sin några andra anledningar till att väljarna lägger sina röster på dessa partier. I nästa stycke blir det nästan parodiskt, när han konstaterar, fortfarande utan att förstå, att ”ett överväldigande flertal av landets väljare har röstat för M.P:s som är positiva till EU-medlemskapet samtidigt som en majoritet alltså röstade mot detsamma” i Brexitomröstningen. Det går inte att illustrera konsekvensen av sammanblandningen av frågor och ståndpunkter bättre än så här. De brittiska väljarna har inte röstat på de konservativa eller labour för att de vill vara med i EU, utan med anledning av partiernas lutning i ekonomiska frågor. Att därför låta denna sammansättningen av parlamentet avgöra en så pass viktig fråga i vilken de inte är specifikt framröstade för att representera väljarna vore definitivt fel. Folkomröstningen är, oavsett hur mycket Wolodarski än försöker smutskasta den, den renaste formen av demokrati. Det är bara genom denna metod som vi helt klart får veta hur folkets vilja ser ut i en specifik fråga!

Både medvetet och omedvetet bakar partierna in frågorna i paket som det inte går att lösgöra från varandra. Omedvetet är detta en naturlig aspekt av partipolitiken, såsom när en moderat som vill ha budgetdisciplin och sänkta skatter sedan också tvingas köpa en nedmontering av försvaret och i princip fri migration. Du får det goda med det onda. Medvetet kan det sägas vara när partierna väljer att inte utmana varandra, och ta upp frågor till diskussion som är väldigt viktiga, såsom grundlagsändringen jag nämnde ovan. Det har helt enkelt beslutats över folkets huvuden. Folket anses inte ha med det hela att göra. De väljare som inte ville ha denna förändring hade således ingen annan valsedel att välja, förutsatt att de hörde till de få som ens kände till beslutet, än Sverigedemokraternas, oavsett vad de för övrigt ansåg om deras politik. På vilket sätt skulle en inbiten socialdemokrat eller moderat visa sitt motstånd mot denna lagändring? Det kunde de givetvis inte vilket var avsikten. 51% (eller mer) av svenskarna skulle inte rösta på SD bara för att stoppa denna lagändring. Alltså lyckades detta svek, denna kupp, mot det svenska folket, som resulterade i att deras kultur inte längre har företräde i deras eget land. Medvetet i ett större perspektiv kan det sägas vara när partieliterna har drivit så långt bort från väljarnas vilja att man driver igenom ett sådant beslut över deras huvuden. Denna glidning påbörjades på 70-talet och har nu verkligen tagit fart, även på högersidan, under de senaste 15 åren. Nu synes den inte gå att stoppa. Den attityd som ledarskribenterna som figurerar i denna text uppvisar speglar utvecklingen. Politiken ska inte längre följa folkets vilja. Istället ska politikerna uppfostra väljarna i vad de ska tycka och om de tycker fel så finns det ändå inget alternativ att välja för alla etablerade partier tycker lika, förutom SD. Eftersom de kan vila tryggt i förvissningen att SD aldrig kommer att få 51% av rösterna så kan dessa partieliter fortsätta att styra landet tillsammans oavsett om det är vänster eller ”höger” som vinner valen. Demokratur är ett passande uttryck för detta tillstånd i politiken. Den enda flisan i deras ögon är just folkomröstningarna. Om dessa kan stoppas så är processen nästan fullbordad.

Helt avgörande frågor måste alltså lyftas ut ur riksdagens händer för att säkerställa att dessa beslut har tagits på ett demokratiskt hållbart sätt. Tänk till exempel om riksdagen hade fått mandatet att besluta om Euron? Då hade vi tagit det katastrofala beslutet att dras in i EMU-samarbetet, och dessutom i strid med vad folket ville. Göran Rosenberg beklagar sig över att det vid ett ”felbeslut” i en folkomröstning inte finns någon som kan ställas ansvarig för detta beslut (som om dagens politiker någonsin tar ansvar för dåliga beslut). Vänd istället på det och tänk vilken seger det var för demokratin när folket röstade bort Euron och sedan bevisades ha haft rätt, i strid mot de politiker som vill ta beslutet ovanför deras huvuden. Tänk på vilken känsla av egenvärde i processen dessa väljare fick och hur tron på demokratin förnyades!

Wolodarski fortsätter med att föra fram synpunkten att folkomröstningar kränker minoritetens rättigheter. Eftersom de ofta avgör ”konstitutionella frågor” som rör ”grundläggande rättigheter och suveränitet” så duger inte 51%, eftersom minoriteten då kommer i kläm. På vilket sätt är euron över kronan en grundläggande rättighet, eller ens medlemskapet i EU? Med tanke på, i enlighet med vad jag har beskrivit ovan, hur illa riksdagen har hanterat avgörande frågor som definitivt rör grundläggande rättigheter i ändringen av grundlagen, så känns argumentet tomt. Var det inte en grundläggande rättighet för det svenska folket att det står i grundlagen att den svenska kulturen, eller i alla fall grundläggande västerländska värderingar, ska vara vägledande för vårt samhälle? Men detta smög man igenom med utan så mycket som ett pip. Visst är det så att minoriteten ska skyddas från majoriteten när det gäller vissa verkligen grundläggande individuella rättigheter. Detta bör gälla när den personliga integriteten angrips, när det gäller att förhindra inskränkningar i äganderätten och andra tillfällen där staten (majoriteten) går för långt in i en individs liv, men inte i de frågor som Wolodarski syftar på. Kollektiva frågor, av intresse för hela folket, såsom allianser med främmande makter och byten av valutor ska definitivt avgöras av en enkel majoritet. Vad är det som säger att de 41% som inte vill ha en särskild utveckling har röster som väger tyngre än de 59% som vill ha densamma? Om man ifrågasätter denna princip för demokratiska beslut, så ifrågasätter man även per definition beslut med enkel majoritet i riksdagen också. Man kan hävda att det faktum att 51 % får besluta om hur mycket pengar staten får ta från medborgarens fickor (vilket till lika hög grad rör ”grundläggande rättigheter” som han menade att ”Euron eller inte” var) är en form av den ”enkla majoritetens diktatur”. Lika väl som att man kräver en kvalificerad majoritet på 60 % för folkomröstningar kan man kräva detsamma i riksdagen när en så viktig fråga som skatterna ska avhandlas. Konsekvensen av Wolodarskis argument, i dess logiska förlängning, skulle bli att demokratin låser sig fullständigt!

Sydsvenskan publicerade i mars en artikel av Ian Buruma, som Per Svenson sedan följde upp när han kommenterade Brexit på den knallröda kulturdelen på samma tidning i juni. De båda herrarnas argument var i dess essens att demokratin är ett komplicerat, tungrott och ogenomträngligt system och att de fräcka försöken från folkens sida att påverka denna koloss genom folkomröstningar var ”demokratiförstörande”. Uppenbarligen har demokratin blivit mycket ogenomtränglig, då ingen ledamot av EU-parlamentet ens orkade med att läsa igenom det förslag till ny författning som de likväl gladeligen klubbade igenom. Buruma klandrar folken för att fatta sina beslut på känslomässig grund, men man vill fråga sig på vilken grund dessa herrar och damer fattade sina beslut i denna avgörande fråga? Buruma och Svensson uppvisar direkt demokratifientliga attityder när de visar ett så illa dolt förakt för folkets synpunkter.

Längst går Ian Buruma, när han deklarerar att folkomröstningar är ”ett redskap för diktatorer”! Han skriver att även om folkomröstningar ”ibland används” i representativa demokratier, så är det ”diktatorerna som verkligen gillar dem”. Detta uttalande är i mina ögon hårresande, och vad värre är så står Sydsvenskan bakom det! Varför skulle en diktator gilla att folkviljan får gälla? De tillfällen som en diktator har använt en folkomröstning, såsom Hitler vid Anschluss 1938, (och aldrig med rena spelregler) så har han varit helt säker på utgången. På vilket sätt ska dessa fåtal tillfällen tillåtas smutsa ner en politisk process som vid alla andra användningstillfällen tjänar till att vitalisera demokratin, öka folkets delaktighet och se till att besluten som fattas verkligen ligger i linje med vad väljarna vill. Schweiz, med sina många folkomröstningar, känns inte för mig som ett paradis för diktatorer. Jag skulle gärna se Buruma eller Sydsvenskan kommentera på vilket sätt de menar att det är det.

Mest talande när det gäller detta motstånd mot folkomröstningar, är att den kritik som riktas samtidigt innehåller i princip samma kritik som skulle kunna framföras mot demokratin som sådan. Detta argument är att väljarna egentligen fattar sina (felaktiga?) beslut på emotionella grunder. Här tänker man så klart inte på Bremain-argumenten ”vi är en de av Europa” och tron på att Europa, utan ett politiskt centraliserat EU, kommer falla samman i förödande krig som om något är en emotionell grund för beslut som även politiker använder som bevekelsegrund, utan bara på Brexitsidans emotionalism. Visst skulle man kunna önska att emotionella grunder för beslut i demokratier skulle försvinna, men detta är en del av människan som vi får leva med. Samma emotionalism som är en del av folkomröstningar är också del av våra riksdagsval. Är mottagandet av ett fåtal migranter ”här” på bekostnad av de många ”där” inte ett emotionellt beslut som är en produkt av våra upphöjda politiker? Var finns rationalismen hos dem då? Emotionalism är någonting som vi måste argumentera mot i hela det demokratiska systemet, men det är inte skäl för att avskaffa demokratin, för det är det som är nästa logiska steg i enlighet med Burumas tankegångar. Likväl så handlar det, när det kommer till kritan, för de flesta om ett rationellt val, en kalkyl över antingen den egna nyttan, eller samhällets, som ligger till grund för hur väljarna lägger sin röst. Hur mycket får jag efter skatt? Hur stor risk är det att jag själv drabbas av brott? Hur kommer jag drabbas av en beskuren yttrandefrihet? Dessa är avvägningar som väljarna gör på riksplanet och detsamma gäller i folkomröstningarna. Britterna såg farorna med en kollapsande Dublin-förordning och det växande islamistiska hotet inifrån som en konsekvens av ohejdad migration. Dom såg ett styre i Bryssel som blir allt mindre demokratiskt i sina metoder. Dessa punkter är inte emotionella grunder för beslut, bara för att Buruma anser att dom har fel.

Det generella intrycker efter att ha läst dessa debattörer och ledarskribenter är att politik är någonting som är för komplicerat för folket. Det är någonting dessa ska överlåta åt de politiker som de var fjärde år väljer fram på ren chans, för inte vet man om dom gör vad dom har sagt och mandatet är nästan alltid väldigt otydligt. Politikerna och tyckare som Wolodarski och PM Nilsson anser att dessa valda ska slippa besväras av väljarna under dessa fyra år. Den största skräcken är fenomenet folkomröstning som avbryter lunken från ett icke bindande vallöfte till ett annat, och där folket faktiskt sträcker upp politikerna, är tydliga med vad majoritetsviljan är i en specifik fråga och kräver att denna utföres. Tänk fasan för ett slipat politikerproffs som är skolad i att blanda in allt det oönskade med de lockande vallöftena, där det svårtolkade väljarmandatet är Shangri-la. Det svider extra mycket för de politiker som inte ser politiken som utförandet av folkets vilja, utan som istället ser politikernas uppgift som att tillsammans med medierna uppfostra väljarna i hur de ska tänka och tycka. Därför fruktar såväl flertalet politiker som opinionsbildare såsom Wolodarski folkets vilja yttrad genom folkomröstningar. Resultatet blir allt för ofta för dem ett slag i ansiktet från ett folk som vägrar att låta sig bli uppfostrade i hur de ska tycka. Just därför kommer stora ansträngningar göras för att se till att det inte tillåts fler folkomröstningar i framtiden!

Om Frankrike och västvärlden ska kunna försvara sig mot jihadvåldet så måste vi se ideologin bakom terroristerna!

(Bright Magasin nr 4 2015)

Jihadisternas val att angripa just Frankrike var logiskt. Frankrike utgör just nu det närmaste man kan komma ett bålverk mot anpassning till islamisternas krav. Medan Storbritannien och Tyskland steg för steg viker sig för en kombination av hotbilden från våldsverkarna och de förment ”mjuka” islamisternas krav om anpassning mot att de ska respektera oss när/om vi hamnar i minoritet. Detta sjuka ”bad cop, good cop” spel lurar de som är svaga i sin övertygelse, men de flesta fransmännen hör tack och lov inte till denna kategorin.

Den franska demokratin bygger på principer, närmare bestämt principerna från revolutionen 1789. Dessa principer utgör en väldigt viktig del av vad det innebär att vara fransman. De är inristade i folksjälen, kan man säga. Om de släpper dessa principer så överger de därmed revolutionens landvinningar och tar ett steg tillbaka mot medeltiden. Detta vet och känner alla fransmän. En av de viktigare av dessa principer är att staten och det offentliga rummet ska vara sekulärt.

Det faktum att landet har Europas största muslimska befolkning gör att det är bäddat för konflikter runt denna princip. Där många andra folk i Europa viker sig, står fransmännen fast. Burkor förbjuds, bönerum i skolorna avfärdas, religionen kritiseras. Men när den ”mjuka” påverkan inte fungerar då kommer våldets män in på scenen. Frankrike ska till varje pris förmås att vika sig.

På senare år har Frankrikes principer fått dem att engagera sig mot jihadisterna i MENA. Ingripandet i Mali sticker ut, då ingen annan lyfte ett finger, men sedan har vi Afghanistan, och bombningarna av IS i Irak och Syrien. Officiellt handlar IS attack om att få Frankrike om att dra sig tillbaka från MENA-området, men egentligen handlar det huvudsakligen om att knäcka Europas moraliska och principiella bålverk. Vinner man slaget om Frankrike så är kriget om Europa i stort sett över! För vem ska sedan stiga fram?

Vad kommer då hända framöver? Vad kan Frankrike göra egentligen? Man kan inte vinna kriget mot IS på egen hand. Det är tveksamt om man kan få USA att på allvar börja bekämpa IS i Syrien. Likväl är det av största vikt att man inte, efter bombastiska uttalanden om att ”nu är det krig” inte följs av ett tillbakadragande om ett halvår. Eftergifter och svaghet har nämligen en påeldande funktion på en kultur som präglas av aggression. Framgångar för det pågående jihadkriget ger jihadisterna blodad tand och förnyad styrka.

Eftergifter för aggression har präglat Europa i decennier. Att terrorbombningarna i Madrid 2004 fick Spanien att dra sig ut ur Irak är det mest anmärkningsvärda exemplet. Att Europa sedan oljekrisen har övergett Israel med anledning av hoten om oljeblockad från Saudiarabien är ett icke-terroranknutet exempel. Europa är svagt och står inte längre förankrat i en tydliga moraliska västerländska principer. Detta är resultatet av kulturmarxismens framgångar i samhällsdiskursen och politiken.

I Frankrike kunde vi beskåda en väldig beslutsamhet att inte vika sig för våldet efter attentatet mot Charlie Hebdo. Världens ledare gick sida vid sida och miljoner tågade på gatorna. Mindre än ett halvår senare kom dock beskedet att C.H. skulle sluta kritisera och driva med Muhammed! Jihadisterna kan gång på gång dra slutsatsen att våld lönar sig, vare sig det gäller små saker som att pressa tidningar, teatrar och gallerier, eller större som att påverka staters politik.

Det är troligt att Frankrike kommer utvisa fler radikala imamer och personer med anknytning till IS och trappa upp jakten på personer som kan knytas till terrordåd, men det finns ett grundläggande och begränsande feltänk. Vi kommer aldrig kunna vinna den här striden om vi begränsar oss till att tro att vi har ett problem med individer. Dessvärre har vi istället ett problem med en aggressiv och expansiv religiös ideologi. Om vi och framför allt fransmännen, som nu är mest hotade, inte kan inse detta så kan vi aldrig kunna upprätta ett framgångsrikt försvar av västvärlden och dess värderingar.

Då kommer vi få fortsätta med dagens meningslösa whac-a-mole liknande kamp som kommer bli allt svårare mot en fiende som blir allt mer manstark. Istället bör vi gå till botten med de demokratifientliga värderingar som frodas i moskéer och muslimska förbund. Dra in statsbidrag till demokratifiender och lagför dem som har deltagit i strid för organisationer som IS, som gör sig skyldiga till massakrer och folkmord. Och, vilket är högaktuellt idag; måste vi kräva identifikation av alla som vill in i landet och kontrollera invandringen.

%d bloggare gillar detta: