Demokratier som för krig mot demokratier

Det har varit en länge hållen lag inom statsvetenskapen att demokratier inte för krig mot andra demokratier. Denna idé är själva kittet i framtidsdrömmarna om en värld i fred. Immanuel Kant, möjligen den intellektuella fadern bakom idén skrev att en majoritet av ett folk aldrig skulle rösta för att landet skulle gå i krig, i annat fall än i självförsvar. I en värld av demokratier skulle det således aldrig förekomma några krig.

Den andra pusselbiten i denna teori är aspekten att ledare för demokratier har för vana att lösa sina dispyter via diskussioner till skillnad till hur det förhåller sig i auktoritära stater. Steget är därför längre från konflikt till krig. Ett exempel är Fashoda-krisen mellan demokratierna Frankrike och Storbritannien i Sudan 1898, en konflikt som mellan två auktoritära stater skulle ses som ett casus belli.

I princip så har denna lag hållit vatten under de senaste 200 åren, med ett fåtal diskutabla undantag. Spanien förklarade krig mot USA 1898, med orsak av USA:s ställningstagande till förmån för upprorsmännen på Kuba, men Spaniens demokrati var ung och behäftad med många och stora brister. Rent generellt ligger de fåtalen undantag i de länder vars demokratier är omogna. Ett sentida undantag är den pakistanska aggressionen i Kashmir som framkallade ett gränskrig mellan Pakistan och Indien 1999 benämnt Kargil-kriget. Den turkiska invasionen av Cypern är ett annat exempel som nämns. Frågan är dock om Cypern just då skulle benämnas som en demokrati, med tanke på kuppen i landet?

Frågan nu, med tanke på händelserna i Mellanöstern, är huruvida det mönster som teorin beskriver kommer att brytas i framtiden? Alternativt, innebär det faktum att vi nu ser demokratiskt valda regeringar dyka upp här och var i Mellanöstern att regionen är på väg mot ett tillstånd av fredliga relationer, såsom teorin antyder?

Frågan huruvida en majoritet av befolkningen i ett land som Egypten i framtiden kommer att rösta för en policy som syftar till krig med Israel, är svår att svara på då det som nämnts ovan finns mycket lite referensmaterial. Dock så finns det två exempel som ger ledtrådar.

Låt oss till att börja med betrakta Tyskland under mellankrigstiden. Den tyska demokratin var ny och de värderingar som brukar frodas i en demokrati hade ännu inte slagit rot. När tyskarna förde upp NSDAP till regeringsställning, med 44 % av rösterna, 1933, ska det betraktas som en röst på krig? Den militaristiska anda som regerade under ”det långa artonhundratalet” i Europa dröjde sig kvar längst i Tyskland, som en konsekvens av den förnedrande Versaillesfreden, men jag har svårt att tro att nästan hälften av de tyska väljarna kunde förutspå det vansinne som Hitler var på väg att sjösätta. De som röstade på NSDAP, gjorde så huvudsakligen för att de ville återupprätta Tysklands militära makt och pondus, för att återta förlorade områden, med militär makt, ja, men inte att det skulle leda till ett nytt storkrig. Det fanns givetvis tyskar som ville detta och som faktiskt hade läst Hitlers förvirrade självbiografi, men inte hela 44 %!

Min bedömning är att vi inte kan betrakta valet av Hitler som en demokratis val av en väg som avsiktligt skulle föra till krig. Hitler hade för vana att orera länge om att han inte önskade krig med Frankrike och Storbritannien, bara att han eftersträvade vad han såg som rättvisa och upprättelse. Vad han skrev i Main Kampf avseende planerna för Sovjetunionen är en annan sak, men faktum är att väldigt få tyskar orkade ta sig igenom hans svamlande och tunglästa bok. Dock så kan man inte bortse från att tyskarna lade sina röster på ett parti som förde en mycket aggressiv och krigisk retorik mot landets grannländer. Detta i sig är problematiskt för den aktuella teorins validitet.

På samma sätt har nu egyptierna lagt sin röst på det muslimska brödraskapet, ett parti där den nu valde presidenten Mursi valtalade om hur han skulle upprätta ett kalifat med Jerusalem som huvudstad. Enligt mig en tanke som förutsätter krig med Israel och som således i det avseendet inte står Hitlers retorik efter. Snarare är denna retorik ännu mera explicit.

Terrororganisationen Hamas seger i den Palestinska Administrationens val 2006 är den andra ledtråden. Hamas befann sig tekniskt sett i ett krigstillstånd med Israel, men måhända inte i egentlig mening. Snarare handlar det ett långvarigt lågintensivt konfliktillstånd med korta uppflammande minikrig. 44,5% av de palestinska väljarna valde likväl denna konfliktlinje gentemot Israel. Det ska sägas att valet handlade om mycket mer än denna fråga. PLO:s korrupta styre av PA (Palestinian Administration), frågan om islams plats i samhället osv, men likväl så kan man inte bortse från att det mest kompromisslösa alternativet vann valet. Man kan inte säga med säkerhet till vilken grad Hamas-väljarna verkligen ville ha ett krig med staten Israel eller om de ”bara” godkände det lågintensiva smygkriget som nu pågår. Därför är det svårt att fullt ut dra växlar från denna situation. Faktum kvarstår dock att det är remarkabelt att en befolkning som får möjligheten att rösta om sin framtid, väljer ett alternativ som uttryckligen innebär en permanent och tillika utsiktslös konflikt.

Frågan är till vilken grad problemet är demokratins mogenhet respektive karaktären på regionens politiska liv? Tyskland under mellankrigstiden var en omogen demokrati, precis som de nyligen demokratiserade arabländerna är nu. Tyskland var också genomsyrat av en militaristisk anda som påverkade tankesättet och de alternativ som man såg framför sig. Denna militarism fick sig en slutgiltig knäck efter de förlorade världskrigen och kommer troligen inte tillbaka. Frågan är vilken typ av prognos som vi kan göra för arabvärlden? Kommer de kompromisslösa tendenserna tona bort genom åren som var fallet med det tyska exemplet, eller inte? De konfliktinriktade islamisternas inflytande över det arabiska samhället är t.o.m. större än vad militaristernas inflytande var på det tyska samhället. 70 % stödjer den kompromisslösa tolkningen av världsläget som islamisterna i Egypten saluför. Mängden hatpropaganda riktad mot judarna som grupp och staten Israel i landets arabiska grannstater är förbluffande stor. Inte bara via medier, utan även i, kanske främst, moskéerna indoktrineras folk dagligen med judehat. Det synes som att de radikala krafternas grepp om det arabiska samhället och således även valmanskåren är synnerligen starkt och kommer förbli orubbat under decennier framöver. Ska vi då bli förbluffade om steget till att folket väljer en regering som vill bedriva krig mot den judiska staten ändå inte verkar vara så stort som teorin om demokratier i krig antyder?

Vad är chanserna för att islamisternas konfliktinriktade idéer tappar inflytande över tiden såsom i Tyskland? Krävs det ett nytt krig och en ny förlust innan dessa idéer tappar kraft? Troligen är det så! Risken för att en demokratisk egyptisk regering tillsammans med andra demokratiskt valda arabiska regeringar inleder ett krig mot Israel under de närmaste 10-20 åren ska vi ta på största allvar. Sedan finns det en möjlighet att de demokratiska spelreglerna har satt sig i systemet så pass att riskerna börjar minska över tid.

Det tyska exemplet har visat att en demokrati kan producera en regering som saluför en aggressiv och militaristisk retorik, vilket valet i Egypten också har bekräftat. Exemplet Hamas visar att en demokrati i arabvärlden också kan producera en valvinnare som förespråkar krig med sin motpart. Det är möjligt att de närmaste decennierna kommer knäcka teorin om det demokratiska systemet som allena saliggörande för människans förhoppningar om att leva i en fredlig värld. En mer hållbar teori skulle enligt mig deklarera att liberala demokratier inte går i krig med andra liberala demokratier. Det som är avgörande är de värderingar som är förhärskande i ett samhälle, inte bara procedurerna varigenom detta samhälle väljer sina ledare.

Annonser

Om Mons Krabbe
Jag är en liberal-konservativ skribent och samhällsdebattör. På denna blogg skriver jag artiklar om säkerhetspolitik, historia, samhälle och religion. Är aktiv inom Medborgerlig Samling, där jag sitter i styrelsen. Är talesman i Utrikesfrågor och i Integrationsfrågor för Medborgerlig Samling.

24 Responses to Demokratier som för krig mot demokratier

  1. Två kommentarer: När Hitler kom till makten i Tyskland, upphörde detta land genast att vara en demokrati.
    När det väljs ett parlament och en ny president i länder i Mellanöstern, blir dessa inte automatiskt demokratier i västlig mening. Det krävs också folkuppfostran i demokrati. Annars bibehålls de patriarkaliska och totalitära samhällsstrukturerna oavsett styret i toppen.

    • monskrabbe says:

      1) Absolut, håller med. Givetvis blev Tyskland en diktatur kort efter att Hitler hade tagit över makten. Min poäng var dock att tyskarna ändå röstade på ett alternativ som de visste skulle resultera i en aggresiv och militaristisk utrikespolitik, om än inte med vetskap om att det skulle leda till öppet krig. Detta är problematiskt för teorin om att demokratier inte röstar för krig, även om det inte till fullo falsifierar densamma.

      2) Som jag säger på slutet, så borde teorin egentligen deklarera att ”liberala demokratier inte för krig mot andra liberala demokratier”! Således instämmer jag med dig. Det räcker inte att låta folk rösta och sedan tro att allt ska ordna sig. Det tar tid innan de demokratiska processerna sjunker in. I fallet Mellanöstern så är det en bra början att man lär sig att prata och sammarbeta, mellan religionsgrupper, klaner och stammar. Att man lär sig att kompromissa och lyssna på andras synpunkter. När detta så småningom har trängt in så kommer det troligen ävan att öppna sig för diskussioner om religionens roll i samhället och ren religionskritik. Men detta tar tid. Decennier troligen!

  2. Isak Nygren says:

    Det finns ett undantag när det gäller demokratier som krigar mot andra demokratier. De allierade låg formellt sett i krig med Finland under andra världskriget när de var allierade med Nazityskland.

    • monskrabbe says:

      Ja, jag känner till detta. Tycker dock inte att det är viktigt att nämna. Detta krigstillstånd var en ren formalitet och resulterade inte i några krigshandlingar länderna emellan.

  3. Keso Gott says:

    Demokratin är ju mycket mer än en regering, eller parlament valt i fritt val. Självklart känner du till det och till och med nämner här Hitler samt Hamas som goda exempel på motsatsen, men på något sätt känns det inte klart definierat och uttalat i den här artikeln.

    • monskrabbe says:

      I slutet av texten nämner jag att det är liberala demokratier som man kan förvänta sig inte ska föra krig med varandra. I begreppet liberal demokrati bakar jag in det som jag tror du saknar, d.v.s. respekten för individuella fri- och rättigheter, fri press etc.

  4. Keso Gott says:

    Ja, så förstod jag det också, men det väger för lätt i förhållande till hela texten, tycker i varje fall jag.

  5. Olov Öberg says:

    Israel är ett demokratiskt land som inte verkar vara intresserat av fred – åtminstone inte den nuvarande regeringen. Någon annan förklaring till fortsättandet av bosättningarna i de ockuperade områdena kan jag inte komma på. Någon vilja att lämna tillbaka dessa områden tycker jag mig inte heller se.

    Så oavsett om de arabiska grannländerna blir demokratiska eller ej så verkar Israel vara inställt på krig. Fast jag hoppas ju förstås att Israelerna tar sitt förnuft tillfånga och väljer en fredligt sinnad regering.
    Sen är ju tyvärr de Israeliska krigshetsarna ivrigt påhejade av fanatiska amerikaner. Republikanerna är värst. Men t.o.m. på demokraternas partikonvent hängde en banderoll där det stod att Jerusalem är Israels huvudstad. Jerusalem är väl minst lika mycket Palestinas huvudstad. Det är en helig stad för såväl judar som muslimer.

    • monskrabbe says:

      Det är en underlig och oerhört ensidig syn du presenterar där Olov! Israels alla försök att skapa fred med palestinierna har avfärdats. Israels ensidiga tillmötesgåenden har alla besvarats med aggresion av landets fiender. Israel drog sig ur buffertzonen i södra Libanon som hade upprättats pga aldrig upphörande attacker från PLO som då befann sig där. Svaret? Hizbollah flyttade fram sina positioner och började beskjuta Israel. Konsekvensen av det känner du till.

      Israel drog sig på ren god vilja, utan föregående löften om fred eller tillmötesgåenden från palestinierna, tillbaka från Gaza och områden på västbanken. Svaret? Hamas flyttade in och började omedelbart beskjuta Israel med raketer. Kom inte och säg att Israel inte vill ha fred. Det är svårt att få fred när ens motpart inte ens vill acceptera att ens stat ska få existera! Vakna upp!

      Sedan frågan om de ”ockuperade” områdena. Du väljer avsiktligt, antar jag, annars handlar det om okunskap, att bortse från att arabstaterna drev ut 6-800 000 judar ur deras hemländer, sedan två tusen år, under tjugo år från 1948 och framåt! Var är rättvisan för dem? Vart ska de ta vägen? Västbanken är svaret för en hel del av dem! Man måste väga in alla fakta när man ska beakta denna konflikt Olov, inte bara palestiniernas/arabernas snäva perspektiv!

      Du säger att Jerusalem var heligt för muslimerna? Har du sett bilder från sent artonhundratal av hur det såg ut vid moskéerna på tempelberget? Det har jag! Förfallet och den ”vanvördiga”, om man så vill, skötseln av området (ogräs överallt, ända fram till portarna på moskeerna) av muslimerna är berdövligt. Om de betraktade området som heligt, så vill jag inte se de områden som de inte håller så ”högt”. Nej Olov, de upphetsade känslorna nu handlar om att det är judar, som de ser som andra klassens människor, som nu styr över områden som tidigare har legat under muslimsk hand, inte områdenas påstådda helighet i sig!

  6. Olov Öberg says:

    Det är självklart att Israels försök till fred avvisas, så länge man envisas med att behålla de områden man roffat åt sig 1967. Med vilken rätt gjorde de det anser du?
    Det är riktigt att Hamas och – antar jag även Hizbollah – inte anser att Israel har rätt att existera. Men det kommer alltid att finnas extremister på påda sidor. Den palestinska regeringen är villig att erkänna Israels gränser före sexdagarskriget. Israelerna är korkade om de inte tar emot det erbjudandet. Ett fredsavtal mellan Israel och Palestina kommer att marginalisera de krafter som vill utplåna Israel. Hamas har redan övergivit sina Shiitiska vänner – Iran, Syrien, Hizbollah – och tyr sig mer till Egypten, som ju redan har ett fredsavtal med Israel. (Jag skulle kunna tänka mig att Gaza på lång sikt blir en del av Egypten igen. Att gränsen rivs måste rimligtvis vara fördelaktigt för araber på båda sidor)
    Naturligtvis kommer det att innebära en del svåra förhandlingar. Flyktingfrågan är så vitt jag förstår en av de knepiga frågorna. Det är ju inte bara judar som fördrivits. Minst lika många palestinier fördrevs ju. Rimligtvis bör det dock ha funnits mer plats i Israel om man inte tagit emot en massa judiska immigranter som inte hade någon anknytning till Palestina eller Israel – förmodligen kunde de varken hebreiska eller arabiska. Men genom att fortsätta utvidga bosättningarna har Israel förkastat Palestinas utsträckta hand. Det är en otroligt fräck provokation.

    Åtestår förhandlingar med Syrien om återlämnande av Golanhäjderna. Men det kanske måste vänta tills situationen i Syrien klarats upp.
    Däremot ser jag inget hinder mot att snarast möjligt lämna över Sheba-farmarna till Libanon. Därmed berövas Hizbollah sin ursäkt att attackera Israel – att befria ockuperat libanesiskt territorium.

    • monskrabbe says:

      Med vilken rätt frågar du? Sexdagarskriget var ett rättfärdigt pre-emptivt krig. De områden som ockuperades då har sedan dess fått fungera som en buffert mot nya angrepp, som till exempel under Yom Kippur-kriget! Situationen under detta krig visade hur mycket Israel behövde en sådan buffert. Sinai lämnades tillbaka i samband med freden med Egypten. Rimligt så! Det är möjligt att delar av Golan kan lämnas tillbaka också om det blir fred med det framtida styret i Syrien. Men för att Israel ska gå tillbaka till -67 gränserna vad gäller västbanken så krävs det att mer djupgående förtroende byggs upp. Landet är alldeles för sårbart inför nya angrepp annars. Vad gäller PLO, som du nämner, så säger de själva (helt öppet på interna palestinska TV-kanaler) att en fred enligt -67 gränserna bara är ett första steg. Slutresultatet av deras kamp är att Israel försvinner som stat. Ska Israel lättvindligt ge upp sin säkerhet på sådana grunder och med en så pass falsk motparter? Jag förstår att de tvekar och värnar sin egen säkerhet. De gör rätt i att vänta på en uppriktigt menad fredssträvan.

      Vad gäller de araber (palestinier?) som flydde från Palestina -48 så är bilden blandad. Visst det förekom en del fördrivning, men till stor det handlade det om en panik som spred sig efter det misslyckade arabiska angreppskriget. Stormuftin av Jerusalem spred denna panik och uppmanade faktiskt palestinierna att fly!

      Sedan vill du föra in den stora frågan om legitimiteten i judarnas invandring till området till diskussion, men det tycker jag är en för omfattande diskussion för tillfället. Bättre att hålla det hela lite snävare. Jag kommer dessutom skriva en lång artikel om detta framöver, så du får gärna återkomma för diskussion då!

      • Olov Öberg says:

        Jag håller med om att det är nödvändigt att ett mer djupgående förtroende byggs upp mellan Israel och Palestina. Men att fortsätta bosättningarna är ett steg i helt fel riktning om ett sådant förtroende ska byggas upp. Naturligtvis finns det många palestinier som vill se Israel försvinna som stat. Men det finns också alldeles för många judar som inte kan tänka sig att Israel lämnar tillbaks de ockuperade områdena. Varför ska krigshetsarna få bestämma? Palestina har räckt ut sin hand för fred. Varför avvisar Israel den?

        Och varför kan bara delar av Golan möjligtvis lämnas tillbaka? Rimligtvis lämnar man väl tillbaka allt som inte rättmätigt är ens egendom?

        En fråga som vi inte berört är användandet av vattenresurserna. Det kräver nog en särskild diskussion. Men den är inte irrelevant. Israel har roffat åt sig på såväl grannländernas som miljöns bekostnad. T.ex har vattennivån i Döda Havet sjunkit betänkligt.

        • monskrabbe says:

          För det första: Återigen, du har en väldigt enögd syn på frågan. Israel har verkligen försökt. Många gånger! Att Osloavtalet föll ihop var huvudsakligen palestiniernas fel. Antalet terrorangrepp ökade starkt efter avtalet. Detta är väl inget sätt på vilket man för freden framåt!

          Vad gäller Golan: Jag menade att det inte är säkert att Israel kan lämna tillbaka hela Golan. Det beror på säkerhetsläget. Utan Golan som skydd så är hela Galiléen utsatt och mycket sårbart. Israel hade inte besatt området om Syrien inte hade angripit Israel gång på gång. Krigshandlingar har faktiskt konsekvenser! Det är dags att araberna lär sig detta. Allt land måste inte lämnas tillbaka av den som orättfärdigt har blivit angripen. Detta är inget nytt genom historien. Hitlertyskland blev av med stora områden efter kriget, dels som straff men även för att reducera landet så att det i framtiden skulle utgöra att mindre hot mot sina grannar. Primärt Polen, som var det första offret för Hitlers angreppskrig, tilldelades territorium. Var detta rättvist mot de tysklar som bodde i Köningsberg, Posen och Breslau? Det kan diskuteras, men vad som kvarstår är att detta är realiteten och praxis inom det internationella systemet. Detta skulle arabstaterna och de som vill kalla sig för palestinier ha tänkt över innan de gick i krig med Israel! Personligen så anser jag att Israel inte ska länmna tillbaka Golan förrän de själva anser att de är säkra, om ens då. Området ska inte kunna vara ett krav för ett fredsavtal från Syriens sida. De har förverkat rätten att ställa krav!

          Vad gäller vattnet, så är det en separat fråga, som du säger. Denna konflikt har andra dimensioner. Det är lika mycket en konflikt mellan ett väl utvecklat samhälle som kräver stora mängder vatten per person och ett mindre utvecklat, ofta agrart, med primitiva produktionsmönster. Att de utvecklade samhällena förbrukar mer vatten än vad som var fallet när utvecklingsnivån var lägre är ett problem på många platser i världen, framför allt i torra regioner. Akut vattenbrist håller på att uppstå på många håll i Mellanöstern, som t.ex. Saudiarabien. Frågan är mycket större än Israel vs palestinier.

    • Franz T. Cohn says:

      Så länge du, Olov Öberg, använder ord som ”roffa åt sig” är du inte en vederhäftig debattör. Efter 1967-års krig såg sig Israel om efter en part till vilken man kunde återlämna bl.a. Västbanken för att sluta fred. Jag var själv där och följde med i turerna. Läs på om Khartoum-deklarationen och den vidare historien innan du kläcker ur dig okunniga och nedsättande omdömen om Israel.

  7. Olov Öberg says:

    Jag tycker det är orättvist att göra alla palestinier ansvariga för Osloavtalets misslyckande. Ännu mer orättvist tycker jag det är att ge alla araber skulden för krigen mot Israel. Jag kan hålla med om att Hamas har ansvar för att Osloavtalet inte respekterats. Och Hamas fick ju makten genom ett demokratiskt val. Men Egypten hade inte sitt första demokratiska val förrän förra året. Och Syrien har ännu inte haft något demokratiskt val. De flesta som bar ansvaret för krigen 1967 och 1973 leverdessutom förmodligen inte idag.
    Jag tycker inte det var rättvist att fördriva tyskar från Königsberg etc. Ännu mer orättvist -jag blir faktiskt upprörd varje gång jag tänker på det – var det att fördriva finnarna från Karelen. Men i båda dessa fall är de skyldiga antingen döda eller åtminstone minst 80 år gamla. Jag tror det mest realistiska är att acceptera att det är för sent att göra något åt det. Samma sak tycker jag gäller upprättandet av Israel. Det var ett historiskt misstag och orätt mot invånarna i Palestina. Men jag tycker det mest realistiska idag är att inse att staten Israel existerar. Det har styret i Palestina gjort och Israel borde ta till vara den fredsinviten.

    Vattenfrågan är visserligen mycket större än att gälla bara Israel och arabvärlden. (Jag kan inte se att rika länder har större rätt än fattiga att förbruka jordens resurser. Miljön tillhör mänskligheten. Och vi måste vara rädda om den.) Men frågan är inte irrelevant för konflikten. Den är komplicerad och bör lösas genom förhandlingar.

    • monskrabbe says:

      Det stora stödet för Hamas gör att det finns ett kollektivt ansvar för att Hamas saboterade fredsprocessen, på samma sätt som tyskarna har ett kollektivt ansvar för att Hitler röstades fram, med vetskapen att det skulle leda till en aggresiv utrikespolitik. Särskilt i de östar delarna av landet som sedan lämnades över till Polen och Sovjet var stödet stort. Över 50 %.

      Vad gäller folken i de krigsförande arabstaterna Egypten, Syrien och Jordanien, så kan man å ena sidan konstatera att dessa länder inte var demokratier, men å andra sidan även konstatera att stödet för krigspolitiken gentemot Israel hade ett enormt stort stöd! Krigspolitiken bars fram av detta stöd. Det ger ett kollektiv ansvar!

      Mig veterligen har den styrande klicken bland palestinierna inte sträckt ut den hand som du pratar om. Varken PA som helhet eller Hamas har erkännt Israels rätt att existera. Detta vore det första rimliga steget på en fredsprocess!

      Vad gäller vattenfrågan så är den komplicerad och mångbottnad som jag nämnt, men nej, Israel är inte ett oskyldigt lamm i denna fråga. Många parter måste ta ansvar för det sinande vattnet i regionen.

      • Olov Öberg says:

        Jag har svårt att tolka nedanstående som annat än en utsträckt hand:

        http://www.maannews.net/eng/ViewDetails.aspx?ID=401341

        BETHLEHEM (Ma’an) — President Mahmoud Abbas said Thursday that Israel should recognize a Palestinian state ”in response to our people’s recognition of Israel’s right to exist,” the official Palestinian Authority news agency Wafa reported.

        In a speech to the Dutch parliament, Abbas reiterated his commitment to the two-state solution, which he said must be achieved through talks and not violence.

        ”To accomplish this goal I am calling on the Israeli government to accept the references for talks including the principles that were set by [US] President [Barack] Obama.”

        Abbas added: ”Our main objective is to hold talks with Israel to reach peace.”

        The president urged Israel to recognize a Palestinian state on land occupied in 1967, noting that Palestinians had already recognized Israel’s right to exist.

        Palestinians were not trying to isolate or delegitimize Israel, Abbas said.

        ”On the contrary. Because we did not get the approval of the Israeli government on the references of the peace process and to stop settlement building, we will continue with our attempt to gain recognition of a Palestinian state as a member of the United Nations.”

        The president said 117 countries had recognized Palestine as an independent state, and urged those who had not ”to do so as soon as possible.”

        The Palestinian leadership is committed to democracy, transparency, accountability, human rights and freedom of expression, he added.

        Abbas also reiterated his commitment to previously signed agreements with Israel.

        Regarding the reconciliation agreement recently signed between Hamas and Fatah, Abbas said national unity was the ”sole path to the two-state solution.”

        However the Palestine Liberation Organization was the body authorized to negotiate with Israel, not the government, he noted.

        • monskrabbe says:

          Problemet med detta ”erkännande”, av Israel som en förhandlingspart, från PLO:s sida som skedde vid Osloavtalet är detta: För det första så är det bara PLO och inte Palestinian Administration i sin helhet, alltså den palestinska motsvarigheten till riksdag och regering, som har gjort detta. Vidare så har inte Hamas ställt sig bakom detta erkännande och kommer troligen aldrig göra så heller, enligt egen utsaga.

          För det andra så betyder detta erkännade av Israel som en part i förhandlingarna inte att PLO har erkännt Israels rätt att existera inom dagens de facto gränser, eller ens dess -67 gränser så länge de inte har ändrat i sina stadgar, som uttryckligen deklarerar att staten Israel ska upphöra att existera!

          Artikel 1, 2 och 19 till exempel deklarera detta! Det sägs att det brittiska mandatet ”Palestina” ska förbli odelat och under arabiskt styre. Se länk nedan:

          http://www.sapereaude.se/plo.html

  8. Olov Öberg says:

    Om vi med den Palestinska Administrationen menar den på Västbanken – där Abbas är president och Fayad premiärminister – tycker jag inte det bör råda någon tvekan om att man vill erkänna Israels existens. med dess gränser före sexdagarskriget. Om Israel var nöjda med det, vore det korkat att inte förhandla. Men är inte det fortsatta utbyggandet av bosättningar på ockuperad mark ett uttryck för att man inte kan tänka sig att acceptera en sådan fredsuppgörelse?

    Självklart kan inte en fredlig palestinsk stat ha stadgar som säger att grannlandet ska upphöra att existera. Vid en fredsuppgörelse kan Israel rimligtvis kräva att detta rättas till.

    Vad gäller Hamas, tycker jag inte det finns anledning att ta hänsyn till dem. Det har förhandlats om genomförande av gemensamma val i både Gaza och Västbanken. Det ser inte alls ut att bli möjligt. Tvärtemot verkar Hamas inrikta sig på ett självständigt Gaza. Detta skulle innebära att Gaza blev mycket beroende av Egypten – kanske t.o.m helt uppgå i Egypten. Så för Israel gäller det som jag ser det att komma överens med administrationen på Västbanken..

    • monskrabbe says:

      Det är det som är problemet med fredsprocessen. Läget är låst pga att båda vill att den andra ska ta första steget. Som jag nämnt tidigare så ansåg Israel att man tog detta steg under Osloprocessen, vars överenskommelse sedan Hamas underminerade, och sedan igen när man lämnade södra Libanon, Gaza och utrymmde bosättningar på VB under ett antal år. Det senare försöket besvarades också det av gränsraider och beskjutningar. Nu vill man, från palestinskt håll, att Israel utan palestinska motprestationer ska dra sig tillbaka till -67 gränserna. Inte konstigt att Israel vägrar fred på de vilkoren. Israel vill att PLO tydligt ska deklarera att de är nöjda med detta (minus Jerusalem) och inte eftersträvar ytterligare gränsrevisioner, som det står i deras stadgar och som deras representanter gång på gång deklarerar i arabisk media. Jag har själv sett hur barnen i de sk. flyktinglägren (egentligen permanenta städer) i Syrien (för några år sedan) indoktrinerades i att sträva efter att återta Palestina medelst våld! Det handlar om förtroende här! Det finns inget av den varan kvar. Israel litar inte på det palestinierna säger på engelska, så att väst hör, när de vet vad de säger på arabiska.

      Jag förnekar inte på något sätt att det finns grupper inom Israel som har tröttnat på spelet och inte längre tror på eller ens eftersträvar en lösning enligt -67 gränserna. Utbyggnaden runt Jerusalem visar på detta, något som omöjliggör -67 gränserna. Den chansen har palestinierna försatt, vid det här laget. Det bästa för palestinierna på VB vore egentligen ett sammangående med Jordanien, vilket vore naturligt (bef. består av ca 70% palestinier, eller någonting i den storleksordningen beroende på migrationen) och skulle skapa en mer livskraftig stat.

      Vad gäller Hamas så har det absolut betydelse om de inte skriver under på att Israel har rätt till att existera! Hamas håller mer än halva befolkningens sympatier och även om Gaza fungerar som en separat och dysfunktionell stat (som lever på bidrag) idag så finns det mycket som pekar på att de i framtiden även (kanske via nya val) kommer styra över VB. vad händer då om -67 gränserna har återställts? Svaret ser vi nästan dagligen från Gaza; ett regn av raketer!

      • Olov Öberg says:

        Som jag uppfattade det var villkåret för förandlingar inte tillbakadragande till gränserna före 67 utan enbart stopp för ytterligare bosättningar. Är det fel uppfattad?
        Att ett av resultaten av förhandlingarna rimligtvis bör bli att Israel accepterar gränserna före 67 – Jerusalem utgör naturligtvis inget undantag – är nästa steg. Men först måste förhandlingar komma igång. Det är väl i alla fall bättre än krig?

        • monskrabbe says:

          Palestiniernas villkor kan nog sägas vara stop för byggandet av bosättningar. Men problemet är, tror jag, som jag har sagt tidigare att israelerna inte anser att palestinierna är allvarliga förrän de upphör med att prata om att förinta staten Israel. När de gör det så kan en riktig fredsuppgörelse förhandlas fram.

          Vad gäller Jerusalem så tror jag nog att det är för sent för palestinierna. Det blir omöjligt att flytta på de tiotusentals personer och väl uppbyggda samhällen som nu ligger runt staden. På sätt och vis så kan talessättet ”som man bäddar får man ligga” gälla här.

          Du kanske känner till att 1948-49, när Arablegionen omringade och tog Jerusalem så sköt och sprängde de den judiska delen av staden till grus. Alla judar dödades eller drevs ut. Avsikten var helt klart att ha hela Jerusalem för sig själva och utplåna de judiska spåren i staden. Judarna hade varit i majoritet i staden redan i början på 1800-talet! Nu skulle de ut.

          När nu staden är i israeliska händer så kan man se det som att de utdelar straffet för den handlingen. Jag tror att de inte vill se detta hända igen, de vill inte dela staden med dem som utförde de illgärningarna. På många sätt så har de rätt. Araber ska få bo kvar i sina hem, såsom det är idag, men rätten till politisk makt över den staden har de förverkat för lång tid framöver!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: