Folkmordet på armenierna var den logiska slutakten i det Ottomanska rikets blodiga sönderfall

Folkmordet på armenierna och fördrivningen av grekerna utgjorde slutpunkten på det Ottomanska rikets hårdhänta behandling av dess kristna befolkning. I takt med att de kristna tröttnade på förtrycket och gjorde uppror mot det turkiska styret så pådrevs den ottomanska metamorfosen från mångkulturelt imperium till turkisk nationalstat. Intoleransen mot religiös avvikelse under den ottomanska tiden övergick till intolerans mot språklig avvikelse i den turkiska staten. Auktoritär kontinuitet med andra ord. 

Den 24 april utgjorde hundraårs-minnesdagen för det turkiska folkmordet på dess armeniska befolkning. Naturligt nog möter Turkiet mycket kritik för inte bara sin roll som armeniernas baneman, utan kanske framför allt för att landets ledare vägar att erkänna att det var ett brott i sig. Påve Franciskus hade ryggraden att deklarera att detta var ”det första folkmordet under 1900-talet”, varpå sultan Erdogan svarade med hotelser som mer påminner om den Ottomanska tiden, vilket kanske var just den signal han ville sända. Det anmärkningsvärda svaret ljöd: ”Jag fördömer Påven och vill varna honom att inte begå samma misstag igen”.

Erdogans Turkiet ser, för att citera Foreign Policy, ”mindre och mindre ut som en europeisk demokrati och mer och mer som en en-mans-autokrati i Mellanöstern.” Denna turkiska ledare, som i juni söker stöd i de generella valen för en reform som ytterligare stärker presidentämbetets makt vilket ger honom än mindre anledning att bekymra sig för den oppositionella sekulariserade alewitiska minoriteten och de partier som dessa dominerar, håller på att föra landet i en oroväckande riktning. Förtryck av press och yttrandefriheten, kvinno- och jämställdhetsfientlig politik, stöd till terroristerna i Hamas och den syriska jihadrörelsen och kanske mest oroväckande förtäckt stöd till IS och passivitet inför deras försök att massakrera kurderna i Kobane. Det senare visar att vad förnekanden av sina egna brott i historien kan leda till för politik. Utan en gedigen självrannsakan, en öppen diskussion om landets brott mot mänskligheten, kan landet inte utvecklas till en respektabel nation, såsom tyskarna har efter kriget. Turkiet i dess nuvarande skick, med dess nuvarande ledning hör inte på långt när hemma i Europa!

Turkiets försvarare, skyller det armeniska folkmordet och den senare fördrivningen av grekerna från Konstantinopel och Mindre Asien på krigen (VK I och Grek-Turkiska 1919-22). De menar att fördrivningen och folkmorden kan ursäktas med att turkarna försökte förhindra att fler landsändar skulle kapas bort av kristna på samma sätt som hade skett sedan serberna påbörjade sin frihetskamp med upproret av år 1804. De menar att behandlingen av armenier och greker var ett direkt svar på fördrivningar av muslimer från Balkan i takt med befrielsekamperna där. Det är sannolikt att turkarna kan ha sett på saken på detta viset, men det är inget försvar för deras oproportionella svar. I botten ligger en unken föreställning och vilar; att Muhammeds följare hade den gudagivna rätten att styra de folk som de hade invaderat. Dem som gjorde uppror, med självständighet i åtanke skulle inte visas någon pardon. Oviljan hos Erdogan och hans gelikar i Ankara att erkänna det brottsliga i folkmordet ännu idag avslöjar att de fortfarande bär på detta tankegods. De anser att det var turkarnas rätt att bestraffa de upproriska. De kan inte se att frihetskamperna var en legitim korrigering av ett ursprunglig övergrepp; den muslimska invasionen av regionen.

Det Ottomanska riket var under 1800-talet plågat av ständiga uppror, men inte bara från kristet håll. Lokala pashor, såsom den ökända Ali Pasha ”Lejonet från Ioannina”, trotsade centralmakten på olika håll i riket. Under sina 82 levnadsår karvade Ali Pasha ut en i praktiken självständig stat utifrån sin pashalik med säte i Ioannina, som täckte Albanien och den grekiska regionen Epirus. På randen till det grekiska självständighetskriget stod den sista konfrontationen där han faktiskt verkade, omedvetet, till förmån för det grekiska upproret, men när ett lönnmord fasciliterade det abrupta slutet på hans bana så uteblev konsekvenserna för hans allierade. Samma godartade slut mötte de bosniaker som 1831-32 gjorde uppror mot det Ottomanska riket i syftet att utverka självstyre för de bosniska muslimerna. Upproret under ledning av Husein Gradascevic ”Draken från Bosnien” (ytterligare ett färgstarkt tillnamn) var klart inspirerat av det serbiska dito från år 1804-15, som fick konsekvensen att Ryssland utkrävde autonomi för Serbien 1829. Medan serberna massakrerades och torterades i drivor efter sitt upprors nesliga slut, så fick de bosniska muslimerna inte erfara någon liknande hämnd från Sultanen. Det är tydligt att muslimer och kristna dömdes efter olika mallar. Det som verkligen är anmärkningsvärt är det faktum att denna praxis inte ändrades ens i relation till wahhabiterna, som inte bara gjorde uppror mot Sultanen, utan även utmanade hans religiösa auktoritet som Kalif och alla rättroendes ledare. Svaret borde ha blivit gruvligt, men i själva verket blev detta ytterst släpphänt. Det wahhabitiska samhällets ideologi utgjorde ju ett hot mot ett av riket fundament. Istället för att göra som man senare gjorde på Chios, d.v.s. döma befolkningen kollektivt, så nöjde sig den utsända egyptiska armen, som bekämpade wahhabiterna mellan 1811-18, med att endast eliminera emiren och ett fåtal religiösa ledare. Resten av det politiska ledarskapet och folket fick återgå till sina liv och snart var wahhabiterna tillbaka vid makten.

Grunden för den särskiljande hårdheten mot de kristna ligger i det ”kontrakt” som turkarna ansåg sig ha ingått med sin kristna befolkning. De kristna var ”skyddade” från omfattande politiskt våld (men inte vardagliga övergrepp och orättvisor) så länge de var lojala. Så fort de tog sig rätten, som bevisligen muslimer också tog sig, att göra uppror mot utsugning och förtryck för att kräva självstyre eller mer, så tog detta ”beskydd” omedelbart bort. De kristna skulle då påminnas om sin plats i hierarkin, om vilka som var herrefolk och vilka som var rättslösa.

"Massakern på Chios" av Eugene Delacroix, som tillsammans med Lord Byrons dikter gjorde mycket för att skapa opinion mot de ottomanska övergreppen

”Massakern på Chios” av Eugene Delacroix, som tillsammans med Lord Byrons dikter gjorde mycket för att skapa opinion mot de ottomanska övergreppen

När grekerna inledde sin befrielsekamp var det ottomanska svaret således logiskt: Den upproriska ön Chios intogs 1822 och befolkningen dömdes kollektivt till utrotning. 20.000 hängdes på plats och resterande 70.000 greker skickades till slavmarknader i öster. Resultatet blev en väldig upprördhet i Väst och Ryssland där man, korrekt, ansåg att det Ottomanska riket hade gått långt bortom vad som var legitimt i försvar av rikets suveränitet. Således var fröet sått till, inte bara dessa makters intervention för att säkerställa en självständig grekisk stat, utan även en långsiktig intervention i det Ottomanska rikets inre affärer med syftet att skydda de kristna invånarna från ytterligare barbariska övergrepp. IS av idag framstår i perspektiv av Chios och det senare folkmordet på armenierna som rena duvungar. Turkarna frossade i pålning, uppsprättande av gravida magar, slängandet av barn från kyrktorn osv osv. Det är tydligt vilka IS får sin inspiration ifrån!

Vem vet vad som hade hänt om turkarna inte hade svarat på de kristnas uppror med en sådan gruvlig grymhet? Kanske hade riket överlevt längre? Kanske hade inte så många muslimer fördrivits från Grekland Och Bulgarien? Klart är i alla fall att det fanns röster i Västeuropa som var vänligt inställda till det Ottomanska riket före Chios och en del till och med efter. Dessa, främst brittiska, turkofiler såg det så som att ottomanerna höll trätande kristna fraktioner isär genom sitt, som man menade pragmatiska, styre. De fick vatten på sin kvarn efter att ha bevittnat de oupphörliga bråken mellan olika kristna trosinriktningar vid Jerusalems heliga platser mellan munkar och präster, ofta med dödlig utgång. Om dessa personer hade levt i vår tid så hade de säkerligen tolkat krigen i f.d. Jugoslavien under 1900-talet i ljuset av det ottomanska tillbakadragandet. Vad de dock inte insåg var att det ottomanska riket, istället för att dämpa konflikter, fungerade som en tryckkammare där aversion byggdes på genom århundradena med anledning av den negativa särbehandlingen de kristna och den generella ekonomiska stagnationen som orsakades av rikets tilltagande reaktionära religiösa karaktär.

Det finns även anledning att invända mot det moraliska resonemang som jag tog upp tidigare; att grymheterna mot greker och armenier var ett svar på fördrivningen av muslimer från Balkan, vilket skulle ge dessa inte bara ett sken av politisk nödvändighet, utan även av moralisk rättfärdighet. Detta resonemang ställer dock begreppen på huvudet. Hur kan man likställa ett ockuperande folks ”rätt” att leva i ett land i en privilegierad position, med ett ockuperat folks genuina rätt till självstyre? Man kan tycka att det finns en preskriptionstid på invasioner och historiska övergrepp, men ur moralisk synvinkel finns denna inte när det gäller folk och nationer som har en bibehållen kontinuitet och som fortsätter att lida av dess konsekvenser. Turkarnas ”rätt” att styra över det Ottomanska rikets icke-turkiska domäner har aldrig existerat. De hade missbrukat sin position gentemot de erövrade folken genom ett inrätta ett religiöst apartheidsystem som bibehölls genom århundradena motiverat av de nämnda föreställningar om muslimerna som ett herrefolk. Om ottomanerna inte hade etablerat detta system så hade muslimernas framtid i balkanländerna troligen fått en betydligt ljusare utveckling än vad som blev fallet under 1800- och 1900-talen. Här handlar det inte huvudsakligen om kollektivt ansvar, utan det individuella ansvaret som var och en har haft för att ha levt som en del av en högre kast gentemot, ofta sina egna landsmän, motiverat av religionen.

Uppdelningen av den odlingsbara jorden på Peloponnisos kan tjäna som en illustration av denna samhällsordning. De 40.000 muslimerna på halvön, varav de flesta var grekisk-talande och konvertiter sedan lång tid tillbaka, ägde 300.000 hektar mark, medan de 360.000 kristna ägde 150.000 hektar. Med andra ord ägde den genomsnittliga muslimen 17 gånger mer jord än den genomsnittliga kristna jordägaren. Var och en muslim som levde i detta system kunde inte undgå att inse att detta är ett fullständigt orättvist apartheidsystem som man såväl individuellt, som förmånstagare av detsamma, som kollektivt bar ansvar för. Att muslimer fördrevs med anledning av detta förhållande och de upprepade folkrättsliga förbrytelser som turkarna utsatte de revolterande kristna för legitimerar således inte det våld som greker, armenier och andra östkristna utsattes för senare. Detta var givetvis inte ett resonemang som den ottomanska staten kunde förstå när det hela utspelade sig. Få ockuperande makter inser att dess egen ockupation är illegitim. Det man däremot kan kräva är att dagens turkiska regering ska kunna inse detta och sluta ursäkta folkmordet med moraliskt relativistiska resonemang!

En ohygglig bild av unga offer för massakrer på armenier 1895

En ohygglig bild av unga offer för massakrer på armenier 1895

Ursäkten att folkmordet på armenierna var ett svar på gerillaverksamhet till stöd för den ryska armen under det första världskriget faller också, då den Ottomanska regimen redan 20 år tidigare hade visat vad man var beredda att göra för att kväsa de armeniska strävandena efter likabehandling med muslimerna. 1894-96 genomfördes de s.k. Hamidiska massakrerna då uppemot 300.000 armenier slaktades i östra Anatolien. Detta kan betraktas som en generalrepetition inför det som skulle komma, eller som en sista varning till armenierna: acceptera en underlägsen position, eller dö. Då som 1915 kom starka protester mot dödandet och planer drogs upp över hur armenierna skulle räddas, men i slutändan kunde inget göras annat än att framföra protester.

Folkmordet på armenierna får utgöra den slutgiltiga domen över det Ottomanska riket. Det enda möjliga långsiktiga utfallet av det månghundraåriga religiöst baserade förtrycket av de kristna och herrefolkstänkandet blev ett sönderfall dränkt i blod. Blod utgjutet i namn av hämnd, blod utgjutet i namn av förakt för en undersåte som sågs som underlägsen i Guds ögon. Samtidigt som den ottomanska staten gick under i blodsorgier, så föddes den turkiska staten ur denna situation som en blodsfärgad fågeln fenix. En stat född ur oförätter mot sina kristna undersåtar som fortsätter i samma mentalitet via behandlingen av kurderna. Utrensningens och utestängandets logik fortsätter men nu med andra förtecken. Efter att ottomanerna hade rensat ut de kristna, kunde den nyfödda turkiska staten skapa sin identitet runt en turkisk nation. Kurderna, där många hade varit behjälpliga i övergreppen mot de kristna, blev nu dem som inte passade in. Det är samma skruvade tankegångar i ny skepnad: Att en ockupant förklarar ett ockuperat folks kamp för likaberättigande som illegal.

Jag skulle vilja illustrera det bisarra i det ottomanska moraliska tänkandet genom en jämförelse med ett kontrafaktiskt historiskt scenario: Tänk er att Nazityskland hade vunnit kriget och genomfört sin kolonisation av bland annat Ukrainas bördiga jordar. Huvuddelen har här portionerats ut bland tyskar och till nazismen ”konverterade” ukrainare. Århundraden senare börjar imperiet implodera tack vare såväl att ”de allierade” har återuppstått, som att ukrainska uppror har blossat upp. Nazister fördrivs från Ukraina under våldsamma former, till svar på såväl orättvisorna som råa tyska anti-partisan operationer med massavrättningar. Tyskland påbörjar då ett massmord på en polsk befolkning som börjar visa tecken på politisk rastlöshet, och fördriver de överlevande ner till Venedig, med motiveringen att de är på väg att ta exempel från sina slaviska bröder. En avnazifierad tysk stat skapas, efter fredsavtal med de allierade, som nu inkluderar hela det tidigare Polen. Hundra år senare kan denna tyska stat ännu förneka folkmordet på polackerna och driva tesen att det var ett motiverat självförsvar mot separatism, medan man väntar på att ett världssamfund som genom sin tystnad accepterar denna moraliska relativism ska uppta det nya Tyskland i sin varma famn!

Känns detta bisarrt? Då vet ni hur armenierna av idag känner inför hur världen hanterar Turkiets undanflykter och fortsatta agerande mot armenierna!

Annonser

Den grekiska tragedin

Den riktiga startpunkten för Greklands ekonomiska kollaps är året för den grekiska statens födelse 1827. Det var då man hamnade på spåret som har lett till statsbankrutt efter statsbankrutt, där nästa snart lurar runt hörnet. Det riktiga problemet för grekerna är nationalstaten. Nationalism kan ge en skörd av både söta och sura frukter, men för grekerna har det blivit idel sura varor. Anledningen är att nationalismen och dess produkt nationalstaten har tvingat grekerna göra någonting som de inte har gjort på över 3000 år; att uteslutande leva i det gamla grekiska kärnlandet.

Den grekiska nationen, i bemärkelsen en grekisk samhörighet och en uppfattning om att grekerna enas av ett gemensam språk och en gemensam kultur, är en av de äldsta i världen, men den skiljer sig från de nationalismer som växte fram i Europa under 1800-talet. En enad nationalstat var aldrig målet och en samlad stat blev heller aldrig gemenskapens produkt under den antika guldåldern. Grekerna var fullt nöjda med sin kulturella gemenskap, utan att eftersträva en politisk dito.

De grekiska skogarna höggs snabbt ner för att bygga flottor och handelsskepp och getterna betade kullarna kala redan någon gång under minoisk tid. Istället fick grekerna ge sig av från hemlandet för att kunna överleva. De grekiska kolonierna i det bördiga Syditalien blev snart rikare än hemlandet, med Syrakusa som pärlan i kronan. Grekiska kolonier spred sig runt om i Medelhavet från den iberiska halvön till Cyrenaika och vidare upp runt Svarta havets kuster. Nildeltat kom till exempel att få en betydande grekisk population. Grekerna fann att handel och kommers var deras näring. Grekiska handelsflottor har varit viktiga i östra Medelhavet ända fram tills modern tid.

Den grekiska världen under Antiken

Den grekiska världen under Antiken

Grekernas tillvaro som en diaspora-befolkning förändrades inte under det romerska herraväldet, där de istället kom att utgöra den östra rikshalvans sociala ryggrad. När den östra halvan omvandlades till det Bysantiska riket, det första riket i historien som samlade en större del av den grekiska befolkningen i en egen statsbildning, så om något förstärktes istället förflyttningen av det grekiska livet bortom det ursprungliga hemlandet. Det av romarna grundade Konstantinopel blev centrum för den grekiska världen, bortom det egentliga Grekland. När turkarna erövrade och kuvade den grekiska världen påbörjades den sista fasen av grekernas liv i diasporan.

Livet i det Ottomanska riket var inte lätt för kristna och judar. De levde hela tiden under klacken och existerade på sultanens nåder. Betungande skatter lades på dem och i relation till muslimerna var de i grunden rättslösa. Men likväl fick de fortsätta att existera och tillbe som de ville. En orsak till denna så kallande ”tolerans” var att Sultanen inte ville vara utan de skatter som endast lades på de kristna och judarna. En annan var att den delegering av makt som utfördes till förmån för ledarna för de religiösa samfunden, det sk millet-systemet, underlättade administrationen av riket.

Trots tunga skatter och osäkert rättsligt läge så frodades många greker, tillsammans med andra kristna och judar, i en miljö där muslimerna inte presterade; näringslivet. Grekerna som sedan gammalt var utspridda över det territorium som turkarna nu hade besatt skulle komma att, tillsammans med judarna, dominera handeln och framför allt fjärrhandeln med Europa. Turkarna själva var fullständigt ointresserade av vad som pågick i Europa fram tills 1800-talet, om det inte handlade om nya krigståg eller slavraider. Judarna var synnerligen väl placerade att bedriva sådan fjärrhandel då de, som ingen annan, hade kontakter i båda världarna. De utgjorde under medeltiden själva länken mellan Europa och den muslimska världen. Med trosfränder, och även ofta släkt, i mottagarhamnen så var det avsevärt lättare att bedriva kommers mellan två krigande världar. Grekernas överklass, de så kallade Fanarioterna (efter ett distrikt i Konstantinopel där många av dem levde) var till stor del de som fick det Ottomanska riket att rulla. De var tjänstemän i administrationen, tog upp skatt, bedrev handel och fyllde lejonparten av diplomatklassen (turkarna var som sagt inte intresserade av den icke-muslimska världen, annat än som en framtida erövring). Precis som judarna så hade de fördel av att vara utspridda över hela riket, från Trapezus, till Krim, från Bulgarien till Antioch, där deras nätverk gav dem fördelar, men viktigast var kanske andan som hade funnits sedan antiken, att handel var enda sättet för grekerna att överleva, då deras hemland var så ofruktbart.

Under 1800-talet, när Storbritannien började ösa ut sina produkter över världen, fungerade grekerna som mellanhänder i närmre Orienten. Man tog emot brittiska leveranser i till exempel Trapezus, en gammal grekisk stad vid den anatoliska Svartahavskusten, och sålde dessa varor vidare över hela Centralasien. Grekiskan var nästan lika frekvent hört som tyskan vid Manchester Exchange.

När tsarinnan av Ryssland, Katarina den stora, grundlade Odessa vid Svarta havet på 1700-talet, som ett fönster mot Europa, som en sydlig variant av St. Petersburg, lät hon dess grandiosa arkitektur skapas av italienare, men befolkningen kom snabbt att domineras av greker och judar som bedrev den önskade handeln med väst. Livet i denna kosmopolitiska stad var själva essensen av den värld där den grekiska diasporan frodades, men denna värld skulle snart löpa mot sitt slut. När grekerna under 17- och 1800-talen konspirerade om det Ottomanska rikets undergång, så var det inte för att bilda en grekisk nationalstat på dagens grekiska territorium, i enlighet med hur många andra balkanfolk inspirerades av den nationalistiska rörelsen i Europa under samma tid. Istället ville Fanariotklassen, med rysk hjälp och uppbackning, återskapa det Bysantiska riket, med Konstantinopel som huvudstad. Den bärande tanken var som nämnts ovan inte att alla andra skulle skickas på porten. Man ”nöjde” sig med att återställa ordningen, med grekerna längst upp på samhällspyramiden. När det uppror som sedan skulle sprida sig till det grekiska kärnlandet, startade i ett Moldavien och Valakiet, som i praktiken styrdes av den grekiska fanariotklassen, inleddes var det således i avsikt att påbörja en marsch mot Konstantinopel, och inte allena för att befria Grekland. Härmed inleddes den process som skulle göra slut på den 3000-åriga grekiska diasporan i det östra medelhavsområdet.

Man kan tycka att grekerna hade goda skäl att försöka befria inte bara kärnlandet utan även Konstantinopel, Smyrna och det av greker befolkade västra Anatolien. Så sent som 1914 bestod befolkningen i huvudstaden efter mer än 450 år av muslimskt styre trots allt till 1/3 av kristna, varav huvuddelen greker. Även om det var naivt att tro att man skulle lyckas på egen hand, och bara fått löften från Lloyd George om territorium från det sönderfallande Ottomanska riket men ingen eller mycket lite riktig hjälp, så försökte grekerna frigöra sin östra landshalva och återta Konstantinopel. Hjälp behövdes utifrån, men såsom Ryssland svek hundra år tidigare så svek västmakterna nu grekerna. (Ryssland som var och framförallt framställde sig som en stor vän av den bysantiska tanken, svek då de hade möjligheten att förverkliga drömmen åt grekerna på 1820-talet.) De allierade som ockuperade Konstantinopel efter det första världskriget, medan man funderade på alternativa internationella lösningar för förvaltningen av staden, passade på möjligheten att (åter)lämna den i händerna till den unga grekiska staten. Istället skulle allt komma att vändas på huvudet för grekerna.

Den etniska kartan 1918

Den etniska kartan 1918

Istället för ett gott slut för den grekiska drömmen så startades en kedja av händelser av det grekiska upproret på 1820-talet som via hårda ottomanska repressalier mot fanarioterna i Konstantinopel och blodiga progromer mot grekisk befolkning kulminerade med den fullständiga fördrivningen av grekerna ur den nya turkiska staten under det grekisk-turkiska kriget 1919-22. 1,5 miljoner greker skickades ”tillbaka” till ett moderland som inte kunde försörja dem. Grekiska befolkningar i Bulgarien, i Odessa och på Krim, i Georgien och på andra platser förtvinade, emigrerade eller assimilerades i detta nationernas tidevarv. Grekernas roll som regionens handelsmän, vid sidan om judarna, var till en ända, och med det också grekernas möjlighet till välstånd.

Nu sitter grekerna hemma i Grekland igen, efter 3000 år, och kan nu, precis som då, inte pressa någon försörjning ur detta resursfattiga land. Ett handlande och sjöfarande folk har reducerats till att slussa runt turister bland sina ruiner och till sina stränder. Grekerna plågas till stor del av ett kulturellt bagage från såväl antiken som den Ottomanska eran, vilket jag har skrivit om tidigare, som inte är särskilt gynnsamt i ett modernt välfärdssamhälle, men detta hade varit av mindre betydelse om inte mattan hade ryckts bort från under grekernas fötter på ett så brutalt sätt. Grekerna har inte haft glädje av en nationalstat och ville ursprungligen inte ha en sådan heller. Nationalismen förde bara med sig sura frukter för dem.

Greken fungerade bättre som oljan i någon annans, eller i alla fall ett större samhälles maskineri. Sedan det ”turkiska kriget” har greker emigrerat i stora skaror, främst till USA och Australien, och de fortsätter emigrera än idag. Efter det ekonomiska haveriet ser de unga ingen framtid hemma längre.

Det som har drabbat det grekiska folket är verkligen en tragedi. Grekerna kom i kläm när modernismen kom farande med nationalismen i högsta hugg och de har inte hämtat sig från chocken än. Frågan är om de någonsin kan det?

En Kleptokratis nedgång och fall

Mycket har sagts om krisen i Grekland, men lite om dess historiska bakgrund. Mycket av det som tynger den grekiska nationen idag går det att finna orsakerna till i landets historia. Landets problem kan delas in i tre delar; patronsystemet, eliternas korruption och folkets misstro mot staten. Första tredjedelen av denna artikel har redan publicerats i Skånska Dagbladet under namnet ”Patronsystemets förbannelse bakom grekkris”.

 

PATRONSYSTEMET

Under antiken var patronsystemet en av grundbultarna i det politiska och sociala livet i stora delar av Medelhavsvärlden. Patronsystemet var ett mer eller mindre formellt system för politiska kontakter och social trygghet. Patronen var en person av god börd som behövde stöd för sin politiska karriär. Hans anhängare kallades klienter. De gav detta stöd i utbyte mot att patronen skyddade dem i rättsprocesser, hjälpte dem med allehanda problem och som sista utpost såg patronen till att klienterna inte svalt om det var dåliga tider. Klienternas välbefinnande gav patronen prestige. Man kan säga att patronsystemet utgjorde antikens sociala skyddsnät. Att det var ett ogenerat sätt för en person med politiska ambitioner att köpa sig röster var inget som sågs som problematiskt.

Patronsystemet har visat sig seglivat i Sydeuropa. Balkankännaren Barbara Jelavich beskriver patronsystemet i Grekland under mitten av 1800-talet så här:

”…han (den folkvalde) förväntades belöna vänner och supportrar. Tillsättandet av offentliga poster baserat på politiskt patronskap snarare än meriter orsakade föga upprördhet.”

I en patroninfluerad politisk kultur tenderar många väljare att följa en ledare snarare än ett parti. Om ledaren byter parti så följer väljare med och ofta ärvs ledarposten från generation till generation. Familjen Papandreou har innehaft premiärministerposten i tre generationer. Farfar Giorgio skapade och var ledare för centerpartiet, som sedan förtvinade när sonen Andreas bildade PASOK som dess arvtagare och representant för den icke-kommunistiska vänstern. Andreas son George tog sedan över ledarskapet över det partiet efter sin far. Papandreou utgör inte den enda dynastin i Grekland, Venizelos är en annan med två premiärministrar under 1900-t.

Att en maktelit öser förmåner över sina väljare i ett land som egentligen inte har råd med detta, är ett generellt problem för demokratin som inte är specifikt för Grekland, men detta fenomen får lätt absurda proportioner och är värt att notera som en av orsakerna till just den grekiska krisen.

Framför allt socialdemokraterna, PASOK, under far och son Papandreou är skyldiga till att ha skapat den situation landet befinner sig i idag. Andreas Papandreou lade på 80-talet grunden för en modern form av patronsystemet. Principen är denna: PASOK (patronen) bygger ut en redan tung byråkrati och skapar ett system där de statligt anställda (klienterna) utgör en priviligierad klass. De statligt anställda överöses med förmåner, som bland annat 14 månadslöner på ett år och enorma pensioner som är anmärkningsvärda 10 ggr större än den en jordbruksarbetare får. Detta är ett modernt patronsystem. PASOK har skapat en samhällsklass som är helt beroende av att detta system vidmakthålls och har i praktiken köpt deras röster under ett antal decennier. Den offentliga sektorn i Grekland är abnorm i relation till landets BNP.

Förmånerna för de offentliganställda har varit så pass absurda att ingen förnuftig grek har kunnat missförstå att dessa förmåner har utgjort ett avancerat röstköp. Det kan inte ha undgått någon statsanställd att de är klienter till PASOK.

Det tragiska är inte bara orättvisan mot alla de greker som jobbar privat, utan de signaler som detta sänder till de unga. I Grekland har det länge varit så att en statlig anställning garanterar en snabb karriär och en god framtid. Detta gör att juristlinjen och utbildningar mot offentlig tjänst blir de mest eftertraktansvärda på universiteten. Få greker satsar på teknik eller innovation. Varför gå den privata vägen när staten erbjuder sådana förmåner? Vem som ska betala för den uppblåsta statliga byråkratin om den privata sektorn i landet förtvinar tycks PASOK:s ledarskap inte ha frågat sig?

 

MAKTELITENS KORRUPTION

När Grekland frigjorde sig från det Ottomanska styret under 1820-talet skapades ett land med ovanligt dåligt ledarskap. Det Ottomanska styret hade inneburit århundraden av vanstyre. Korruptionen och laglösheten hade satt hela balkanregionen i stagnation. Två grupper framträdde som det nya landets ledare. Dels fanns där klepterna som var rövarband som hade plågat landbygden i århundraden, men som sent omsider hade samlats för att driva ut turkarna med hjälp från västmakterna. Deras rovgirighet är legendarisk och utgör ursprunget till begreppet kleptoman.

Klepthövdingen Makris Dimitrios

Den andra gruppen var fanarioterna, en grekisk byråkratisk överklass som verkade över stora delar av Balkan inom det Ottomanska riket. Fanarioterna var ofta hatade där de verkade med anledning av att de sög ut lokalbefolkningen för egen räkning såväl som för de hatade ottomanska herrarna.  Korruption var för dem en självklarhet. Att Grekland, tillsammans med Bulgarien och Rumänien, där fanarioterna också var starkt representerade i administrationen utgör topp tre vad gäller korruption inom EU förvånar således inte. Fanarioterna stödde dock den grekiska frihetskampen när det blev uppenbart att det Ottomanska riket var på väg att implodera och bestraffades som en konsekvens av detta av sultanen med utvisning och vägarna bar då till hemlandet.

Dessa två gruppers, fanarioterna och klepternas hövdingar utgjorde nu det nya landets ledarskap. Följaktligen präglades den nya staten av omfattande korruption och missbruk av statliga medel. Men har detta bäring på dagens situation? Nu är det ändå 200 år sedan självständigheten? Personligen skulle jag dock ha blivit överraskad om detta bagage inte hängde med till våra dagar. Mycket av det som har format vår egen politiska kultur har mycket äldre datum än så. Dagens grekiska byråkrater och politiker är givetvis inte helt och hållet fanarioternas avbilder, men de är präglade av en kvardröjande politisk kultur som gör korruptionen mer accepterad och institutionaliserad.

 

FOLKETS MISSTRO

Den andra sidan av detta mynt är den folkliga misstron mot regeringsmakten. Precis som korruptionen så har detta till stor del sina rötter i den ottomanska tiden. Folken på balkanhalvön levde under ottomansk ockupation under århundraden.

Det var inte bara det faktum att folken på Balkan var ockuperade av ottomanerna och att makteliten och staten utgjorde folkets fiende, som gjorde skada på sikt, utan det faktum att hela regionen vansköttes så fruktansvärt. Medan staterna i väst steg för steg byggde upp ett förtroende mellan folklagren och makteliterna, särskilt med början under 1800-talet då t.ex. Tyskland var pionjär i införandet av rudimentära sociala trygghetssystem, så präglades Balkan av förtryck och benhård repression. Ett land som Sverige har genom århundradena utvecklat ett system där det etablerats individuella och kollektiva rättigheter som staten erkänner och respekterar. Så småningom, när krigen vårt land deltog i, blev mindre frekventa så fick folket mer och mer se att de fick ett värde för sina skatteslantar genom ökad delaktighet i samhällsuppbyggnaden.

Samtidigt på Balkan under ottomanerna skedde ingen sådan utveckling. De skatter som inte försvann ner i lokala paschors eller fanarioternas fickor slösade sultanen i Istanbul bort på hovets lyxliv och andra tokigheter. Samtidigt lämnades större delen av regionen utan lag och ordning då klepter och hejdukar härjade fritt.

Resultatet blev att folken på Balkan lärde sig att misstro staten och kom även efter självständigheten att se på staten med största misstänksamhet. Att betala skatter likställs ännu idag med att slänga bort pengarna. Denna syn på staten i Grekland har bibehållits av att makteliterna har behållit handlingsmönster från den ottomanska tiden, som nämnts ovan. Medan länderna i Västeuropa odlade en samhällsgemenskap byggd på förtroende mellan medborgare och mellan dessa och staten, ett underförstått samhällskontrakt, odlade ottomanerna på Balkan ingenting annat än misstänksamhet mellan folk och misstro mot staten.

Så här skriver Wayne Vucinich, amerikan med serbiska föräldrar och en av grundarna av östeuropastudierna efter andra världskriget:

”Parat med underdånighet (gentemot staten) finns en klurighet, som tar sig uttryck i försök att ta sig runt hinder, inklusive de som upprättats av auktoriteter (läs: staten) genom att använd sig av icke-etiska såväl som illegala metoder. Uppfattningen som bitit sig fast är att det är helt och hållet acceptabelt att stjäla från staten.” (Min översättning)

Det förvånar inte att det reala skatteuttaget i Grekland är det lägsta i Europa per capita!

 

ANSVARET?

Det grekiska folket har nu valt att förkasta EUs räddningspaket. Skulden för den uppkomna situationen har med emfas lagts på makteliterna i PASOK och även Ny Demokrati. Men är detta helt rimligt?

Kravaller i Grekland

Makteliterna, framför allt de i PASOK har onekligen ett stort ansvar för situationen, såsom har beskrivits ovan, men var ligger folkets ansvar? I en demokrati, som bekant, är det folket som bestämmer. Folket har valt PASOK och Ny Demokrati. Om grekerna enbart ska klandra politikerna för de beslut som de har tagit så innebär det i princip att folket omyndigförklaras, och därmed underminerar demokratin som sådan. Greken i gemen har självklart ett ansvar för landets situation genom sitt agerande i de allmänna valen.

Störst ansvar bland väljarna har dock de statligt anställda. Som nämnts tidigare så kan det inte ha undgått dem att de var synnerligen priviligierade. Så hade det i viss mån varit sedan självständigheten för 200 år sedan, men accelerationen under Papandreou-tiden var remarkabel. Att dessa statligt anställda nu demonstrerar med sådan frenesi indikerar allvarliga brister i verklighetsuppfattningen. Häri ligger bristen i demokratin och roten till populismen. Väljarna tenderar att rösta för det parti som erbjuder dem förmåner snarare än för det som vill verka för landets bästa. Att statens budget är i balans väger lätt mot att den privata budgeten, må vara kortsiktigt, är i balans i de flestas ögon.

Jag har den största förståelse för att greker anställda i den privata sektorn är obenägna att betala skatt till den kleptokratiska staten. Vem skulle inte vara det? Men ska de i så fall vara upprörda över att statens finanser är urusla? Bättre vore om alla dem som uppenbarligen har identifierat korruptionen och missfördelingen av statliga medel istället startade en politisk rörelse, eller ett parti, som skulle verka för bättre hushållning och minskade utgifter. Istället har det motsatta skett i Grekland under det senaste valet. Partier som inte vill ha åtstramningar och som istället vill spendera mer vann valet. Grekerna får följaktligen den stat som de förtjänar. Dags för Europa att låta grekerna lämna Euron om de inte rannsakar sig själva och radikalt förändrar det grekiska samhällets grundläggande strukturer och värderingar!

%d bloggare gillar detta: