En historia om Världskrig – Kampen mellan handelsstater och krigarstater och hotet om en sista uppgörelse

Efter min förra artikel, om riskerna att kriget i Syrien utvecklas till ett Tredje Världskrig, så uppstod en del diskussioner om vad som ska innefattas i begreppet ”Världskrig”. Prof. Wilhelm Agrell har, som bekant, deklarerat att vi redan nu befinner oss i ett sådant krig, men är han för tidigt ute? Han motiverar bland annat med att 4 av 5 permanenta medlemmar av säkerhetsrådet befinner sig i krig med IS, men kan krigshandlingarna verkligen anses vara av den rangen? Han säger att hela det internationella systemet påverkas, att det befinner sig ”i gungning”, men kan man verkligen påstå det? Är det någon stormakt som ser ett existentiellt hot i IS? Frågan är inte om huruvida IS kan krossas eller inte, utan om vem som ska besväras med att utföra handlingen. Man kan konstatera att det stora problemet ligger i att världen måste komma överens innan någon går in, annars föreligger risken att stora aktörer som Saudiarabien och Iran ryker ihop och då vet vi inte vad det hela kan leda till, vilket var ämnet för min förra text.

Vi kan konstatera att Agrell är lite tidigt ute, men att han mycket väl kan ha rätt i att vi nu befinner oss i förstadiet till ett sådant krig, om det hela skulle spåra ur. Men vad är då ett riktigt världskrig? För att förstå detta så måste vi titta på historien. Inte bara det som vi känner som de första och andra världskrigen, utan längre tillbaka, då världskrig faktiskt har utspelat sig innan det som vi känner som ”det första”. Franska revolutions- och Napoleonkrigen (1792-1815) var definitivt ett världskrig. Troligen bör man även se Ludvig XIV:s krig (1688-97, 1701-14) mot den stora alliansen, som ett sådant (Fotnot 1) och egentligen finns det ett krig till som kan kvalificera, men det lämnar jag utanför nu. Det går att dra ut ett antal oföränderliga kriterier som måste uppfyllas. Sedan får vi beakta evolutionen inom det internationella systemet, de förhållanden som förändras. Jag lutar mig en hel del mot George Modelskis analyser av de långa politiska cyklerna sedan år 1500. Inbakat i beskrivningen av ett världskrig finns berättelsen om hur dessa krig har utgjort skådeplatsen för en global kamp mellan handelsstaterna och krigarstaterna.

 

De oföränderliga kriterierna:

1) Kriget ska påverka hela det internationella politiska systemet. Detta system är en konsekvens av det internationella ekonomiska systemet, som växte fram runt år 1500. Det skiljer sig från tidigare system genom att de stora noderna i systemet; Europa, Mellanöstern, Indien och Kina tidigare inte fungerade som ett sammanbundet ekonomiskt system. Handel dem emellan pågick genom en form av stafetthandel. Kina bedrev inte direkthandel med Europa till exempel, utan varor passerade ett antal händer på den resan. När Portugal öppnade en handelsrutt direkt till Indien och Kina över haven så lades de första byggstenarna till detta internationella ekonomiska system. Som en logisk följd så fördes politiska intressen upp på en global nivå, i takt med de ekonomiska intressena. I begynnelsen var det internationella systemet naturligt nog dominerat av Europa, då det bara var europeiska stater som agerade internationellt. Efterhand växte dock systemet till att inkludera världen genom de koloniala besittningarna och handelsposterna. Från Europa självständiga aktörer tillkom i form av USA på 1700-talet och Japan på 1800-talet. På 1900-talet exploderade som bekant systemet till att innefatta i stort sett hela världen. För att ett krig ska anses vara ett världskrig, så ska detta som sagt påverka hela detta system. I systemets begynnelse spreds krigshandlingar över klotet bara genom marin krigföring om handelsleder och handelsposter, senare genom kolonier och slutligen genom självständiga aktörer över hela dess yta.

2) Större delen av det internationella systemets stormakter ska vara involverade i krigshandlingarna. Under Ludvig XIV:s krig så uppfylldes detta med råge då till och med Sverige och Danmark deltog i ett proxykrig. Under Napoleonkrigen deltog till och med den enda icke-europeiska aktören, USA. Under de första- och andra världskrigen, som jag för övrigt egentligen ser som ett enda krig, deltog till och med nya aktörer som Japan och Kina. Den enda världsdel som stod utanför var Sydamerika.

3) Kriget ska avgöra en viktig ekonomisk/politisk men även en ideologisk fråga. Man kan också konstatera att impulser från världskrigen har fått långtgående konsekvenser som lägger grunden för nästa världskrig. Så här kan man sammanfatta konsekvenserna av de fyra världskrig (eller tre om man som jag ser VKI och VKII som ett världskrig) som vi behandlar:

Ludvig XIV:s krig var en utmaning mot Hollands då ekonomiskt och marint dominerande position. Frankrike ville åt de rika regionerna i Holland och Spanska nederländerna och lägga beslag på den holländska handeln. Samtidigt ville ”Kung Sol” kväsa det parlamentariskt styrda Holland som var en nagel i ögat på en monark som var i processen att bygga upp en ny politisk ordning som vi känner som absolut monarki. Franska intellektuella och religiösa minoriteter som hugenotterna flydde till Hollands politiskt och religiöst toleranta famn. Holland överförde inte bara sitt styre, utan även positionen som ledande makt till Storbritannien, genom ”the Glorious Revolution” under ett världskrig där de tillsammans sedan krossade Ludvigs auktoritära drömmar. Förlusten sådde fröet till undergången för Ludvigs system. Under 1700-talet spirade det intellektuella motståndet mot absolutismen genom tänkare som Voltaire som överförde politiska tankar från segrarmakten och den nya ekonomiska hegemonen Storbritannien till Frankrike.

Storbritannien sätters punkt för Napoleonkrigen vid Waterloo.

Storbritannien sätters punkt för Napoleonkrigen vid Waterloo.

När ”Ancien regimé” föll 1789, så var den en direkt konsekvens av denna process. Ett nytt Frankrike trädde fram. Ett Frankrike som ville omforma hela Europa, genom våldsam revolution och blodsutgjutelse. Detta stod dock inte i Storbritanniens intresse, vars modell istället var en stegvis och trygg utveckling där de demokratiska värdena hela tiden förädlades genom en konsensus mellan de ledande skikten och de som sökte mobilitet och friheter. Den franska revolutionen var ett försök att framtvinga flera århundraden av utveckling över en natt. Resultatet blev laglöshet och skräckvälde. Därför var det egentligen två demokratiseringsmodeller som stod mot varandra under Napoleonkrigen och inte revolutionärer mot reaktionärer som man vanligen tolkar förloppet. Oavsett vilka motiv Habsburgkejsarna eller de de övriga kungahusen i Europa hade, så var det nämligen Storbritannien som finansierade kriget mot Napoleon och som diplomatiskt snodde ihop allianserna.

Effekten av Napoleonkrigen var framväxten av den organiserade nationalismen. Utan att mobilisera hela folk, hade det inte gått att fylla leden i de allt större arméer som de spirande industriernaa förmådde att stampa fram. Att appellera till nationella känslor blev den nya melodin. Mer specifikt, kan man konstatera att de franska massarméernas ockupation av Tyskland väckte den tyska nationalismen och satte Tyskland på ett spår som inte slutade vid enandet utan tog stopp först när Tyskland hade återbetalt läxan inte bara till Frankrike utan till hela Europa.

Så är vi framme vid den sista senaste ronden av världskrig, som vi känner som VKI och VK II, som till viss del alltså kan hänföras till urspårad nationalism, men även under krigets andra skeende till stor del till, den revolutionära socialismen som hade fötts vid samma tid på samma Parisgator som nationalismen. I dess första rond ställde kriget de liberala demokratierna mot auktoritära och reaktionära regimer i Centraleuropa mot varandra. I dess andra rond stod samma liberala krafter nu mot samma auktoritära krafter, som nu hade genomgått en metamorfos till en fascism som var en fusion av nationalism och gamla reaktionära intressen med den socialism som de kände sig hotade av (utefter principen ”if you cant beat them, join them”, eller i alla fall få dem att tro att du gjort det). De liberala kan tacka sin lyckliga stjärna för att fascismen och dess nära kusin, socialismen som utgjorde det andra hotet mot den fria människan, brände av en del av sitt krut mot varandra. Annars hade demokratierna fått kärnvapenbomba Europa till frihet…..och vilken ”seger” det hade varit sen. Det fria samhället, den liberala demokratins överlevnad blev alltså stridsfrågan under denna drabbning.

Om vi tvingas genomleva ännu ett världskrig, vad står då på spel? Vilken är stridsfrågan? Man kan utan tvekan peka ut källan till en sådan sista utmaning av världsordningen och de individuella friheterna: Mellanöstern och återkomsten av ett militant och radikalt islam. Kopplingen till det föregående världskriget är som så här: När den fascistiska maskrosen trampades ut i Europa så spred sig tyvärr några sporer. Dessa nådde till Mellanöstern och gav en ny blomning. Islam, som i sig självt, är en ondskefull religion när den tolkas på det bokstavliga sätt som den är avsedd att tolkas, fick genom inspiration från fascismen tyvärr ytterligare mindre attraktiva drag. Nu tillfördes islam ett mer absolutistiskt synsätt och en genomgripande totalitär syn på samhället. Toleransen för avvikelser från kristna och andra trosfiender är nu ännu mer obefintlig inom de radikala kretsarna.

Sammanfattningsvis; så ska ett världskrig påverka hela det internationella politiska systemet, inbegripa lejonparten av dess stormakter och avgöra politiska, ekonomiska och ideologiska frågor som är avgörande för funktionen av hela detta internationella system. Vad är då det föränderliga?

 

Evolutionen inom det globala politiska systemet:

1) Det internationella politiska systemet har växt mycket snabbt de senaste 100+ åren, till att nu innefatta i princip hela den kända världen. Detta innebär att man nu kan anta att en större del av stormakterna och andra regionala aktörer kan tänkas hålla sig utanför nästa världskrig. I det förra världskriget stod som nämnts Sydamerikas Brasilien och Argentina, med undantag för mycket sena symboliska krigsförklaringar, utanför. Nu när systemet är ännu större skull man kunna tänka sig att både Indien och Kina till exempel skulle kunna undvika nästa konfrontation. Den skulle kunna tänkas involvera krigshandlingar på 3-4 kontinenter och få globala efterverkningar, men att stora delar av världen ändå lyckas hålla sig utanför.

2) Dödligheten i världskrigen har hela tiden stigit. Napoleonkrigen (revolutionskrigen ej inräknade) kostade uppemot 6 500 000 människoliv. Det första världskriget 15 – 18 miljoner och det andra ungefär 60 miljoner. Nu när världen är fullpackad med kärnvapen är det svårt att se framför sig att nästa världskrig, om det blir ett till, skulle bryta denna trend. Kanske är det just detta faktum som kan rädda världen från ännu en omgång av vansinne? Det synes i alla fall ha verket för att kyla ner USA och Sovjet under de mest varma episoderna av det ”kalla” kriget. Problemet är väl att om nästa kraftmätning står mellan västvärlden och ett kärnvapenbestyckat Kalifat, så är det inte troligt att denna samsyn kan uppnås igen. De radikalaste islamisterna är ju som bekant förälskade i döden!

3) Den kanske viktigaste delen av systemets evolution handlar om den kamp som har utspelat sig i först Europa och sedan världen mellan handelsstaterna och krigarstaterna under de senaste 500 åren.

Den ekonomiska och politiska historien har präglats av en kamp mellan mellan handelsstater å ena sidan och råvaru- och jordbruksstater alt. kallade krigarstater, om man vill fokusera på de politiska aspekterna, å den andra under den agrara eran. När denna ersattes av den industriella eran, så kom deras produktion att likna varandras, men handelsstaterna särskilde sig genom sina statsskick, sina ansträngningar för frihandel och som noder i det internationella finansiella systemet. Portugal, Holland, Storbritannien och USA har ställts mot Spanien, Frankrike, Tyskland och Sovjetunionen i kraftmätningar som har format vår värld. De förra har burit upp det internationella ekonomiska systemet, hållit handelsvägarna öppna, tillhandahållit kapital för utveckling och verkat för frihandel. Med början med Holland har de förra också förädlat den demokratiska tradition som vi nu känner som den västerländska, medan de senare har varit autokratiska, intoleranta och frihetsfientliga stater vars politiska modeller har utgjort återvändsgränder. I varje världskrig, har dessa krafter ställts mot varandra. Varje gång har handelsstaterna vunnit. Sovjet beslutade att tyst låta sitt imperium falla ihop, troligen tack vara insikten som nämndes i punkt 2 ovan, men risken för ett nytt världskrig är definitivt inte borta.

Efter varje seger i dessa världskrig så har kretsen av till handelsstaterna vänligt sinnade stater växt. Först ack så långsamt, men sedan snabbare och snabbare. Under det Holländska frihetskriget från Spanien, som även det kan karaktäriseras som ett världskrig enligt modellen ovan, även om argumentet där är betydligt svagare, landade England i handelsstaternas läger. Den berömda kampen mot ”Den stora armadan” känner de flesta till, men få känner till att detta var en ”sideshow” till den tidens stora kraftmätning mellan Holland och Spanien (egentligen Habsburgs). Danmark hamnade i Hollands läger under 1600-talet och låg i evig strid med Sverige, som i mångt och mycket var en proxy till Frankrike. Efter Napoleonkrigen vändes större delen av Europa till Storbritanniens sida, till och med Frankrike så småningom. Tyskland som stod på tur att utmana den ledande handelsstaten Storbritannien, skulle visa sig stå nästan ensamt.

Efter andra världskriget skedde det stora genombrottet. FN skapades och åtminstone halva klotet inordnade sig under handelsstaterna, som nu kallades ”västmakterna”. De tidigare besegrade, Tyskland och Japan visade sig vara de bästa eleverna. Fredliga och handelsinriktade! För varje seger i ett världskrig så togs större och större steg framåt. När Sovjet lades sig utan en strid så inlemmades, med ett undantag, resten av världen i detta system. Jag ser dagens Ryssland som en del av detta system, trots de svårigheter som landet har med väst, då krig mellan Ryssland och väst vore näst intill otänkbart idag. Bara mycket olyckliga omständigheter skulle kunna föra oss till den punkten. När det gäller Kina, som är något av en politisk outsider, så gäller samma sak. Handeln har skapat band som inte kan brytas. Vilket är då undantaget?

Den enda del av klotet som ännu inte har pacificerats av den globala expansionen av handelsstaternas dominans är naturligtvis Mellanöstern! Bara där ses krig som en naturlig fortsättning på politiken. Många vill vända på resonemanget, genom att peka på att väst gärna för krig i regionen och detta är absolut en del av problembilden. Dock så är det så att oavsett vilken part som inleder krigen, eller kanske man ska säga, oavsett vilken part som man anser har orsakat dessa krig, så kvarstår faktum att krigen pågår med anledning av att regionen är den enda som inte har omfamnat de demokratiska spelregler som resten av världen i någon mån har. Jag hårddrar här, som läsaren säkert förstår. Ryssland är inte en full demokrati och Kina är inte ens formellt en sådan, men landet är inne i en process som kommer leda till demokrati, genom att vara en del av den internationella handelssystemet. Dessa två länder befinner sig i en process, de har påbörjar en bana som mildrar deras beteende och kommer leda till någonting bra. Det har inte arabvärlden. Den befinner sig istället i en återgång till gamla vanor, i en process som leder till en konflikt med det moderna. Arabvärlden interagerar inte. Den handlar inte, tillverkar inte. Man pumpar bara upp olja, som går till militära utgifter och ”hovliv”, precis som 1500-talets Spanien! Arabvärlden är den sista nöten som måste knäckas innan världssamfundet kan få uppleva fred. Det kan vara så illa att det krävs ett sista världskrig för att detta sista steg ska kunna vara möjligt? För världens bästa så kan man hålla tummarna för att regionens religiösa problem med modernismen går att övervinna på ett mer fredligt sätt.

Sammanfattningsvis för punkt 3, kan man konstatera att de världskrigen har varit mest omfattande när de två blocken har varit relativt jämnt balanserade, såsom när Tyskland och Japan stod mot handelsstaterna och dess motvilliga allierade Sovjet. Under tidigare krigen blocken emellan så har de rika handelsstaterna varit tvungna att köpa stöd av andra ”krigarstater” för att kunna vinna, men nu, om det skulle komma till en sista konfrontation inför detta sista steg för att hela systemet, så skulle de sista ”krigarstaterna ” i Mellanöstern stå inför ordentligt dåliga odds, såvida de inte får stöd utifrån. Detta skulle kunna innebära att trenden mot hela tiden blodigare världskrig kan tänkas brytas. Men då måste fingret hållas från kärnvapenknappen.

 

I summering:

Vi kan konstatera att det enda som kan utgöra ett världskrig idag, troligen också skulle förinta världen. Denna vetskapen har troligen förhindrat ett krigsutbrott när en stor risk förelåg, såsom inför eller under Sovjetimperiets sammanbrott i slutet av 80-talet. Denna bild grusas idag av möjligheten att den muslimska världen samlar sig politiskt inför ett försök att motstå modernismens framträngande in i denna sista bubbla av sant autokratiskt tänkande, i både stort och smått. Bara den radikala muslimska dödskulten kan föra oss till ett globalt kärnvapenkrig. Bara en samling av den muslimska världens styrkor, under ett Kalifat, kan ge den arabiska muslimska världen styrkan att utmana världen. Kriget i Syrien och på andra platser mot den Islamiska staten, är i ett sådant scenario bara ett förspel, kanske det som förorsakar en samling till ett sådant Kalifat. Således det är inte IS i sig som är ett hot, utan genom att det kan föranleda det riktiga hotet mot världen: En samling av sunnistater under Saudiarabiens och Turkiets ledning! Man kan tycka att det vore ganska ironiskt om den fria världen som har spridit sig till att täcka nästan hela världen, i efterspelet till de världskrig som har uppstått sig när dess autokratiska motståndare har försökt att stoppa dess framgång och spridning, nu skulle gå under när den står inför den sista motståndsfickan till modernismen, men det är den realitet vi kan stå inför.

Fotnoter:

(1) Många vill se Sjuårskriget 1756-63 som ett världskrig, då det utspelade sig över stora delar av klotet och inbegrep huvuddelen av stormakterna. Problemen med denna tanka är två. 1) Kriget drevs inte av en samlande tanke eller ansträngning. Det var egentligen två separata krig, ett mellan Frankrike och Storbritannien om kolonierna och ett mellan Preussen å ena sidan och Österrike och Ryssland å andra sidan om Preussens växande makt i Centraleuropa. 2) Kriget ledde till dramatiska landvinningar för Storbritannien i kolonierna, men avgjorde ingenting nytt, utan bekräftade bara att det kungliga Frankrike inte längre var kapabelt att utmana om den globala makten. Man kan se det som en bekräftelse på Frankrikes förlust i Ludvig XIV:s krig och ett Storbritannien hämtade hem de vinsterna från detta tillstånd.

Hur nära är vi ett tredje världskrig?

Vi befinner oss i en situation som kan leda till ett regionalt storkrig i Mellanöstern och till och med i förlängningen ett tredje världskrig. Risken har inte varit större sedan Kubakrisen 1962, men egentligen liknar situationen mer den som vi hade sommaren 1914. Vi har precis som då en orolig region som alla stormakterna har försänkningar i och som denna gången dessutom innehåller en värdefull råvara som alla behöver. Vi har regionala aktörer som befinner sig på en kollisionskurs som de inte kan väja ifrån utan att förlora vitala strategiska intressen till motparten. Allt medan stormakterna är mer eller mindre engagerade på olika sidor av konflikten, med åtaganden och förpliktelser som riskerar att dra in dem i ett uppblossande krig, Ryssland genom löften till Assad och USA till Turkiet genom Nato.

Detta är inte en förutsägelse om det scenario som jag håller som det troligaste, då det finns stora mentala spärrar för mellanstatliga krig i dessa dagar, tack och lov, men det är likväl en möjlighet som vi måste ta på största allvar. Därför skriver jag denna artikel.

Kriget i Syrien är arenan för ett en regional kraftmätning mellan ett sunniblock och ett shiablock om dominansen över centrala Mellanöstern. Så länge kriget förblev, formellt sett, ett inbördeskrig, där de båda sidorna huvudsakligen erhöll materiellt och ekonomiskt stöd och truppkontingenter från utlandet som i det stora hela balanserade varandra, såsom Hizbollah och de utländska jihadisterna, så hade det möjligheten att förbli geografiskt begränsat. Möjligheten fanns att kriget skulle upphöra när båda sidor nådde en utmattningsnivå som skulle möjliggöra en fredsöverenskommelse. Utvecklingen under hösten 2015 förändrade detta.

IS terrorattentat mot Ryssland över Sinai provocerade ett djupare ryskt deltagande i kriget. Ryska bombningar av rebellpositioner har nu bidragit till att vända kriget till Assadregimens fördel. Om regimen inringar och tar Aleppo så är kriget mot rebellerna i princip vunnet. Problemet är att interventionen av Ryssland riskerar sätta igång en kedjereaktion av interventioner.

Man kan likna situationen vid Koreakriget, när FN-truppernas framryckning mot Yalufloden 1950 provocerade Kinas intervention i kriget. På samma sätt, som Kina då, kan Turkiet nu inte stillatigande åse att Assad rycker fram mot gränsen och krossar det islamistiska uppror som Erdogan själv har investerat så mycket resurser och prestige i.

Shiablocket, under ledning av Iran, har skapt ett pärlband av shiadominerade stater rakt genom centrala Mellanöstern; Iran – Irak – Syrien – Libanon, som kan ge Tehran en dominerande ställning i regionen. Man sitter, om denna position kan befästas, inte bara i en position att utgöra den huvudsakliga utmanaren till Israel i den muslimska världen, vilket är det som attraherar ”good will” på den ”arabiska gatan”. Man besitter även, vilket sticker extra mycket i de sunnimuslimska ögonen de två heligaste kalifathuvudstäderna, efter Mecka; nämligen Bagdad och Damaskus. En starkt bidragande orsak till det av Gulfstaterna finansierade heliga kriget mot Assad har varit att vrida Damaskus ur hans ”oheliga” händer.

Sunniblocket, under ledning av Saudiarabien och Turkiet, startade upproret för att bryta detta pärlband genom att, som i Othello, vända på den Syriska brickan för att istället skapa ett pärlband av sunnistater; Turkiet – Syrien – Jordanien – Saudiarabien, som skulle kunna återge sunnimuslimerna dominansen över centrala Mellanöstern. Det skulle sätt dem i position att på ett bättre sätt påverka utvecklingen i Libanon och Irak. Denna strid är således av fullkomligt avgörande natur och ett nederlag för rebellerna kan absolut utgöra ett casus belli (orsak för krig) för dessa två stater. Erdogan har svurit på att Assads regim ska begravas och Saudiarabien har gjort liknande utfästelser.

Dessa stater har, tillsammans med de mindre Gulfstaterna, investerat stora summor i rebellrörelsen. Även om IS nu synes ha vänt sig mot Saudiarabien och den tidigare patronen nu har dragit öronen åt sig, så har upproret hela tiden haft en islamistisk tyngdpunkt. Upproret propagerades i moskéerna och rebellrörelsen blev snabbt dominerad av islamister. Grunden för rebellerna var det nätverk som det muslimska brödraskapet hade kvar i landet efter att deras uppror på 80-talet blev krossat av Assad Sr. I vilken mån Saudiarabien och Gulfstaterna direkt finansierade Nusrafronten (Al-Qaida) och IS är en fråga som vi inte behöver gå in på här, men det minsta man kan säga är att de snabbt måste ha blivit medvetna om att de vapen och resurser som de skeppade till Syrien till mycket stor del hamnade hos dessa organisationer.

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Turkiet har länge tillåtit sin gräns mot Syrien att vara mycket porös när det gäller flödet söderut av vapen och stridande till IS och andra jihadarméer. Att man även släppte igenom den olja som IS sålde till omvärlden blev allmän kännedom under hösten. Mer graverande är att mycket pekar på att Erdogans son Bilal har varit essentiell i förmedlandet av denna olja. Turkiet har egna intressen i norra Syrien. Man kan tänkas intervenera, inte bara för att skydda den rebellrörelse som man har agerat fadersfigur för utan även, för att förebygga en autonom kurdisk region i norra Syrien. Detta är någonting man inte är beredda att acceptera, enligt officiella uttalanden.

Just nu finns möjligheten till ett stillestånd, men vad händer om detta inte håller? Frågan kanske skulle vara; varför skulle det hålla? Regimen är i processen att vinna kriget, så varför skulle de stanna upp nu? Den enda anledningen skulle kunna vara att Ryssland ser det allvarliga i situationen, hur nära den är att eskalera, och dikterar för Assad vad han ska göra. Om man inte kommer till den slutsatsen är risken för en eskalering en realistisk möjlighet.

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudiarabien satte för två månader sedan samman en s.k. ”anti-terror koalition” av sunnimuslimska stater som en förberedelse för en intervention i Syrien. Mellan 14 februari och 10 mars hålls en stor övning i norra Saudiarabien, med minst 150.000 soldater från 20 sunnimuslimska stater, vid namnet Operation ”North Thunder”, som tydligen är en förövning för en intervention alternativt en invasion av Syrien söderifrån. Mer om detta här, här och här. Officiella källor bekräftade i februari att Saudiarabien tänker gå in med trupp i Syrien. Ryssland har svarat att detta kan leda till krig. Jag kan se två olika scenarier om stilleståndsavtalet inte håller och Saudiarabien och Turkiet känner att de behöver gå in:

1) Operation ”North Thunder” innebär en intervention söderifrån, med syfte att förhindra Assads seger genom att besätta åtminstone öknen mellan Damaskus och Raqqa. Eventuellt går man så långt att man fördriver IS helt från Syrien och besätter det territorium som IS har intagit. Då sätter man sunniaraberna i en god sitts inför en framtida fredsuppgörelse i landet. Turkiet går samtidigt in och besätter rebellerna territorium i norr och krossar YPG. Den troliga konsekvensen för IS blir att deras manskap drivs in i Irak, där Saudiarabien inte har något att vinna på att följa efter, vilket kommer förvärra situationen för Iraks shiaregering. Samtidigt står Saudiarabien i en position att kunna påverka efterkrigssituationen i Syrien i enlighet med sin wahhabitiska agenda. Den självklara positiva effekten av detta scenario blir att det blodiga kriget i Syrien upphör, även om det sker till priset av att Saudiarabien får in en fot i landet.

2) Risken finns dock att Saudiarabien och Turkiet inte nöjer sig med denna utveckling, utan står fast vid sitt åtagande att krossa Assads regim och att driva Iran ut ur landet. I det scenariot förvandlas det som man övar för i Operation ”North Thunder” till en regelrätt invasion av Syrien. Man gör kanske symboliska framstötar mot IS medan huvudangreppet riktas mot Damaskus. I detta scenario har vi ett mellanstatligt krig i regionen som snabbt kan rulla utom kontroll. Kan verkligen Irans trupper i landet hållas utanför? Vill Iran ens det? Om inte så har vi ett krig mellan Iran och Saudiarabien, som de båda har förberett sig för sedan 1979. Tankerkrig i Persiska viken och oljekris kommer som ett brev på posten.
Om saudiska stridsvagnar rusar fram mot Damaskus, kan vi då förvänta oss att det ryska flyget i landet förblir på marken? Detta ser jag inte som troligt. Om Ryssland blir en part i kriget, mot Saudiarabien och eventuellt även Turkiet så finns inte USA långt bort om Turkiet kan hävda att landet har blivit angripet. USA är uppenbarligen medveten om risken för att dras i ett krig mellan Turkiet och Ryssland, då man förflyttade militära tillgångar, såsom Patriotmissiler, från Turkiet till baser i Tyskland i höstas, trots turkiska protester. Detta signalerar uppenbarligen en tydlig ovilja att dras in i en sådan konflikt, men i ”krigets dimma” finns det inga garantier.

Summa summarum, så kan man konstatera att dagens situation är mycket farlig, där ett spel med stora insatser är på gång i Mellanöstern där även religiöst hat och oförsonlighet finns med i häxbrygden. Vi har ett Iran och dess shiamuslimska allians på tillväxt och uppåtgående och ett Saudiarabien, som inte bara ser sina sunnimuslimska trosfränder vara under hård press, utan även självt befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge med stora underskott på grund av det fallande oljepriset. Detta är en farlig kombination. Låt oss hoppas på att stilleståndsavtalet håller och leder fram till en förhandlingsfred eller åtminstone att en eventuell saudisk intervention förblir just detta och inte en invasion.

Vi tvingas åse rättssamhällets upplösning

Kan ett samhälle anses vara ett rättssamhälle utan rättvisa? Kan det anses vara ett rättssamhälle utan att alla medborgare och andra personer som befinner sig i landet behandlas lika av lagen? Kan ett samhälle anses vara det när kriminella undflyr påföljd med anledning av att de själva påstår att de är minderåriga? Ett samhälle där man tar emot och skyddar krigsförbrytare på grund av att migranterna som kommer över gränsen inte tvingas att identifiera sig. Vi har nått vägs ände när det gäller detta snedvridna tänkande där man sätter en grupp över en annan och följer en linje som leder till orättvisa och omoral.

När man låter folk passera in i landet utan identifikation så uppträder tre grundläggande problem: 1) Staten ger avkall på möjligheten att på en god grund avgöra om huruvida en person har, enligt våra principer, rätten att få uppehållstillstånd i landet. 2) Personer kan inte lagföras för brott om man inte kan fastslå att de är straffmyndiga. 3) När man inte identifierar personer som vill in i landet så släpper man därmed även in krigsbrottslingar och terrorister i landet. Detta är en i högsta grad omoralisk handling, inte bara gentemot det svenska folket som man utsätter för en risk, utan även gentemot befolkningarna i de krigsdrabbade länderna där dessa män har utfört sina dåd. Slussandet fram och tillbaka av mordiska jihadister tillhörande IS och andra organisationer kan närmast liknas vid nazisternas ”ratlines” efter kriget. Så mycket var ”aldrig mer” värt!

Hur ska vi på ett rättssäkert sätt avgöra om vi bör ge någon asyl om vi inte kan säkerställa identiteten? Det ska inte vara vårt ansvar att reda ut vem en person är! Kan man inte identifiera sig så kommer man inte in i landet. Så enkelt ska det vara. Det finns ingen som helst anledning att tro att man inte kan medföra något som helst bevis för att man kommer från ett specifikt land. Ska vi förväntas tro att man kan få med sig sin mobiltelefon, som alla tycks ha, men aldrig varken sitt pass, sitt körkort eller annat ID-kort? Alla påstår sig ha ”tappat” passet i havet man mirakulöst nog lyckats behålla greppet om iphonen. Inte ens ett födelsebevis, bibliotekskort, studentkort, skolbetyg, faktura för hyra av lägenhet eller vad tusan som helst? Ska vi verkligen utgå från att de som kommer hit utan någonting som kan hjälpa oss att identifiera dem eller deras tidigare bostadsorter, gör så utan bedrägligt uppsåt? Vi måste vara det dummaste folket i världen! Konsekvensen blir att vi inte kan hjälpa dem som verkligen behöver vårt skydd!

Rättssamhället är på god väg in i en systemkollaps. Polisen kan, sedan länge, inte upprätthålla lag och ordning. Idén om att alla ska få lika behandling av lagen har medvetet underminerats genom att icke-medborgare och personer från andra kulturer får frikort från ett antal brottsliga handlingar, på grundval av att de anses (?) inte kunna förstå bättre. Kärnan i detta rättsliga förfall är det socialistiska tankesätt som har väglett vår rättsuppfattning i decennier, där förövaren alltid själv är ett offer för någon form av struktur. Förövaren kan därmed aldrig anses vara fullt ansvarig för sina handlingar. Därför sätter vi inte hårt mot hårt mot de marockanska ”gatubarnen”, våldtäktsmännen, rånarna och de som demolerar sina flyktingboenden. Bristerna i detta tankesätt har varit synbara många år nu, men i och med inflödet av unga män från Menaområdet så har dessa blottats fullständigt för alla att se. Ett system som vårt, som lägger sig platt för de kriminella och intalar dem att de inte är ansvariga för sina egna handlingar utstrålar en svaghet som personer som är benägna att begå brott inte är sena att dra nytta av. De unga män som invandrar idag från Mellanöstern är särskilt benägna att se denna svaghet som just en uppmuntran att göra som de vill, då förståelse för kriminella är för dem ett främmande begrepp. Om brott inte bestraffas hårt, så måste det ju betyda att det tolereras?

Systemets svårigheter att hantera de s.k. ”gatubarnen” i Stockholm och Göteborg illustrerar felet med detta tänkande. Man säger sig inte kunna lagföra de unga männen då man är beroende av att de själva korrekt ska deklarerar sin egen ålder. 30-åringar säger sig vara 14 år säger poliserna i Stockholm. De ses som offer som helt plötsligt bara råkar befinna sig här i Sverige, som nedsläppta av storken. Är det inte rimligt att konstatera att de har tagit sig hit på eget bevåg, i strid med gällande lagar? Ska de då inte få ta konsekvenserna av denna handling, istället för att Stockholms och Göteborgs unga flickor får betala priset, när de går fria från ett övergrepp på väg mot ett annat? Var ligger rättvisan i detta förfarande? Kan ett rättssamhälle verkligen fungera utan rättvisa?

Det orättvisa rättssamhället är en styggelse för alla som vill se likhet inför lagen. I början av året kom det till känna att asylsökande som ertappas med att köra bil utan giltigt förarbevis släpps av polisen utan påföljd, då polisen tillämpar en omvänd bevisbörda för dessa asylsökande. Istället för, som är brukligt, att föraren bevisar att han har tillstånd att framföra ett fordon, så tar polisen på sig själva att bevisa att den asylsökande inte har ett tillstånd utfärdat i hemlandet, vilket är smått omöjligt om detta är en krigszon, eller ett land av den mer kaotiska sorten. Resultatet blir att det är fritt fram för asylsökande att köra bil utan körkort. Detta tänkande genomsyrar tyvärr alla kontakter med migranterna där man tycker sig ha anledning att ta hänsyn till faktorer som kultur, religion och ursprungsland. Straffrabatter för hedersmord och sexövergrepp utfärdas i parti och minut. Förstår man inte att denna orättvisa och direkt uppmuntrande till lagbrott och verkar för ett underminerande av förtroendet för rättssamhället bland befolkningen i stort? Snart kommer folk allt mer känna sig tvingade att ta lagen i egna händer. Då är det rättssamhälle som vi mödosamt har byggt upp ett minne blott.

%d bloggare gillar detta: