Turkiet hotar med migrationsvapnet – och EU viker sig!

ANALYS/DEBATT

Tayyip Erdogan är en folkvald politiker som allt mer ser ut som en auktoritär ledare. Hans övergrepp på mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter och demokratin som system, vilka ha pågått sedan hans AKP tog makten första gången, men som har accelererats allt mer de senaste åren och nu efter kuppförsöket i somras har börjar skena, sätter honom i den senare kategorin i mina ögon. Det som är mest nedslående är det faktum att han gör det med folkmajoritetens stöd i ryggen! Kanske börjar det främsta muslimska experimentet med demokrati nu gå mot sitt slut?

Demokrati måste trots allt definieras som något mer än majoritetens tyranni över minoriteten. Grundläggande rättigheter måste respekteras och dessa är borta sedan länge i Turkiet.

Detta Turkiet hotar nu återigen EU med att använda sig av migrationsvapnet för att utverka eftergifter från Bryssel. Jag skriver återigen, då det i mina ögon nu står bortom tvivel att förra årets migrationsvåg mot EU var iscensatt av Erdogan, i syfte att ställa Europa mot väggen. Hans utspel är dock underförstått riktade mot Merkel, då han vet att det är hon som är EU:s svaga länk just nu.

Europa lärde sig ingenting av sin mörkaste period i historien och under hela efterkrigstiden har man reflexmässigt reagerat på hot med eftergifter. Det är en historiens ironi att Tyskland nu är landet som för en eftergiftspolitik gentemot en auktoritär ledare.

Turkiet kräver en snabb process mot medlemskap, visumfrihet omedelbart och otaliga miljarder i stöd för att inte öppna grindarna igen. Nu när EU-parlamentet röstade för att frysa medlemskapsförhandlingarna, som en konsekvens av hans odemokratiska åtgärder i landet, så säger Erdogan; ”våra gränser (mot Europa) öppnas om ni går längre”.

Inför detta uttryckliga hot så reagerar Angela Merkel genom att legitimera hotet när hon påstå att båda sidor hotar varandra för att sedan visa att hotet ger avsedd effekt genom att indikera att hon avser göra allt för att tillmötesgå Erdogans krav genom att säga att; ”där det finns svårigheter ska vi lösa dem”.

Det som hon betecknar som ”svårigheter” är inget annat än att en stat glider in i diktatur och att denna stat, när den inte får sin vilja igenom, hotar det demokratiska Europa. Detta är inte ”svårigheter” som det finns en annan lösning på än att visa beslutsamhet och moralisk styrka. Man kan inte möta sådana hot med eftergifter vilket detta löfte, om att undanröja hindren för Turkiets process mot medlemskap, innebär.

Merkel glömmer att det är Europa som sitter på de starka korten här. Det är Turkiet som är fullständigt beroende av EU:s välvilja, då landets tullfrihet med den inre marknaden och de utländska investeringarna är det som håller igång den turkiska ekonomin. I strid med vad som sades i Merkels uttalande så har EU inte hotat Turkiet, men det kanske man borde göra?

Man borde göra klart för Erdogan att om han inte spelar efter reglerna så kommer beslut tas som får grava konsekvenser för Turkiets ekonomi. Hur länge ska det stora och rika Europa låta sig hunsas av en ekonomisk dvärg?

Merkels lockrop till migranterna förra året får mig att tänka att hennes eftergivna förhållningssätt gentemot Turkiet är del av en agenda. Frågan är bara vad som förorsakade svängningen i hennes världsbild? För 6 år sedan deklarerade hon samstämmigt med Cameron och Sarkozy att den mångkulturella samhällsmodellen var ett misslyckande och att Turkiet aldrig skulle kunna bli en medlem av EU. Nu förespråkar hon i princip fri migration och ett turkiskt medlemskap i EU.

Oavsett vad som ligger bakom denna svängning så kan man konstatera att ett turkiskt medlemskap i EU skulle vara förödande. Landet kommer inte bli en riktig demokrati på mycket länge och om landets ledare agerar med en sådan här bristande respekt för den europeiska gemenskapen nu, när Turkiet rimligen borde spela det ödmjuka kortet, vad kan man då vänta sig om landet skulle bli en medlem? Jag vet, det finns många hinder på den vägen i form av nationella veton, men givet våra politikers svaghet och eftergivenhet gentemot den muslimska världen och givet det migrationstryck som bara är i sin begynnelse, så ska man aldrig säga aldrig. Det finns en gammal agenda, med ursprung i Frankrike, som går ut på att EU ska bindas ihop politisk med Nordafrika och Turkiet och i kölvattnet av ett förverkligande av Brexit så kan den agendan få nytt liv igen i sökandet efter ett nytt syfte för EU-projektet.

Det viktiga i detta skeende är dock att EU:s politiker agerar för ta makten över Europas utveckling. Vi kan inte låta kontrollen över våra gränser ligga i händerna på grannländerna på andra sidan havet. Stora resurser måste samlas för att upprätta en hållbar yttre gräns. Dessa resurser ska inte som idag agera färjelinjer mellan Turkiet och Samos eller mellan Libyen och Malta. Vi ska absolut rädda personer i sjönöd, men de ska sättas i land i det land de avseglade ifrån. Här måste vi lära av Australiens framgångsrika hantering av den illegala migrationen. Det ska vara vi i Europa som avgör vem som ska få bosätta sig här, istället för som det förhåller sig nu, att de som har kraften och resurserna till det tillåts diktera att just de ska få tillträde, eller ur makroperspektivet, att ett land som Turkiet eller krigsherrar i Libyen dikterar tillgången till Europa.

Utgångspunkten måste vara nolltolerans för all illegal migration och nolltolerans inför länder som försöker använda migrationen som ett vapen mot oss!