En Kleptokratis nedgång och fall

Mycket har sagts om krisen i Grekland, men lite om dess historiska bakgrund. Mycket av det som tynger den grekiska nationen idag går det att finna orsakerna till i landets historia. Landets problem kan delas in i tre delar; patronsystemet, eliternas korruption och folkets misstro mot staten. Första tredjedelen av denna artikel har redan publicerats i Skånska Dagbladet under namnet ”Patronsystemets förbannelse bakom grekkris”.

 

PATRONSYSTEMET

Under antiken var patronsystemet en av grundbultarna i det politiska och sociala livet i stora delar av Medelhavsvärlden. Patronsystemet var ett mer eller mindre formellt system för politiska kontakter och social trygghet. Patronen var en person av god börd som behövde stöd för sin politiska karriär. Hans anhängare kallades klienter. De gav detta stöd i utbyte mot att patronen skyddade dem i rättsprocesser, hjälpte dem med allehanda problem och som sista utpost såg patronen till att klienterna inte svalt om det var dåliga tider. Klienternas välbefinnande gav patronen prestige. Man kan säga att patronsystemet utgjorde antikens sociala skyddsnät. Att det var ett ogenerat sätt för en person med politiska ambitioner att köpa sig röster var inget som sågs som problematiskt.

Patronsystemet har visat sig seglivat i Sydeuropa. Balkankännaren Barbara Jelavich beskriver patronsystemet i Grekland under mitten av 1800-talet så här:

”…han (den folkvalde) förväntades belöna vänner och supportrar. Tillsättandet av offentliga poster baserat på politiskt patronskap snarare än meriter orsakade föga upprördhet.”

I en patroninfluerad politisk kultur tenderar många väljare att följa en ledare snarare än ett parti. Om ledaren byter parti så följer väljare med och ofta ärvs ledarposten från generation till generation. Familjen Papandreou har innehaft premiärministerposten i tre generationer. Farfar Giorgio skapade och var ledare för centerpartiet, som sedan förtvinade när sonen Andreas bildade PASOK som dess arvtagare och representant för den icke-kommunistiska vänstern. Andreas son George tog sedan över ledarskapet över det partiet efter sin far. Papandreou utgör inte den enda dynastin i Grekland, Venizelos är en annan med två premiärministrar under 1900-t.

Att en maktelit öser förmåner över sina väljare i ett land som egentligen inte har råd med detta, är ett generellt problem för demokratin som inte är specifikt för Grekland, men detta fenomen får lätt absurda proportioner och är värt att notera som en av orsakerna till just den grekiska krisen.

Framför allt socialdemokraterna, PASOK, under far och son Papandreou är skyldiga till att ha skapat den situation landet befinner sig i idag. Andreas Papandreou lade på 80-talet grunden för en modern form av patronsystemet. Principen är denna: PASOK (patronen) bygger ut en redan tung byråkrati och skapar ett system där de statligt anställda (klienterna) utgör en priviligierad klass. De statligt anställda överöses med förmåner, som bland annat 14 månadslöner på ett år och enorma pensioner som är anmärkningsvärda 10 ggr större än den en jordbruksarbetare får. Detta är ett modernt patronsystem. PASOK har skapat en samhällsklass som är helt beroende av att detta system vidmakthålls och har i praktiken köpt deras röster under ett antal decennier. Den offentliga sektorn i Grekland är abnorm i relation till landets BNP.

Förmånerna för de offentliganställda har varit så pass absurda att ingen förnuftig grek har kunnat missförstå att dessa förmåner har utgjort ett avancerat röstköp. Det kan inte ha undgått någon statsanställd att de är klienter till PASOK.

Det tragiska är inte bara orättvisan mot alla de greker som jobbar privat, utan de signaler som detta sänder till de unga. I Grekland har det länge varit så att en statlig anställning garanterar en snabb karriär och en god framtid. Detta gör att juristlinjen och utbildningar mot offentlig tjänst blir de mest eftertraktansvärda på universiteten. Få greker satsar på teknik eller innovation. Varför gå den privata vägen när staten erbjuder sådana förmåner? Vem som ska betala för den uppblåsta statliga byråkratin om den privata sektorn i landet förtvinar tycks PASOK:s ledarskap inte ha frågat sig?

 

MAKTELITENS KORRUPTION

När Grekland frigjorde sig från det Ottomanska styret under 1820-talet skapades ett land med ovanligt dåligt ledarskap. Det Ottomanska styret hade inneburit århundraden av vanstyre. Korruptionen och laglösheten hade satt hela balkanregionen i stagnation. Två grupper framträdde som det nya landets ledare. Dels fanns där klepterna som var rövarband som hade plågat landbygden i århundraden, men som sent omsider hade samlats för att driva ut turkarna med hjälp från västmakterna. Deras rovgirighet är legendarisk och utgör ursprunget till begreppet kleptoman.

Klepthövdingen Makris Dimitrios

Den andra gruppen var fanarioterna, en grekisk byråkratisk överklass som verkade över stora delar av Balkan inom det Ottomanska riket. Fanarioterna var ofta hatade där de verkade med anledning av att de sög ut lokalbefolkningen för egen räkning såväl som för de hatade ottomanska herrarna.  Korruption var för dem en självklarhet. Att Grekland, tillsammans med Bulgarien och Rumänien, där fanarioterna också var starkt representerade i administrationen utgör topp tre vad gäller korruption inom EU förvånar således inte. Fanarioterna stödde dock den grekiska frihetskampen när det blev uppenbart att det Ottomanska riket var på väg att implodera och bestraffades som en konsekvens av detta av sultanen med utvisning och vägarna bar då till hemlandet.

Dessa två gruppers, fanarioterna och klepternas hövdingar utgjorde nu det nya landets ledarskap. Följaktligen präglades den nya staten av omfattande korruption och missbruk av statliga medel. Men har detta bäring på dagens situation? Nu är det ändå 200 år sedan självständigheten? Personligen skulle jag dock ha blivit överraskad om detta bagage inte hängde med till våra dagar. Mycket av det som har format vår egen politiska kultur har mycket äldre datum än så. Dagens grekiska byråkrater och politiker är givetvis inte helt och hållet fanarioternas avbilder, men de är präglade av en kvardröjande politisk kultur som gör korruptionen mer accepterad och institutionaliserad.

 

FOLKETS MISSTRO

Den andra sidan av detta mynt är den folkliga misstron mot regeringsmakten. Precis som korruptionen så har detta till stor del sina rötter i den ottomanska tiden. Folken på balkanhalvön levde under ottomansk ockupation under århundraden.

Det var inte bara det faktum att folken på Balkan var ockuperade av ottomanerna och att makteliten och staten utgjorde folkets fiende, som gjorde skada på sikt, utan det faktum att hela regionen vansköttes så fruktansvärt. Medan staterna i väst steg för steg byggde upp ett förtroende mellan folklagren och makteliterna, särskilt med början under 1800-talet då t.ex. Tyskland var pionjär i införandet av rudimentära sociala trygghetssystem, så präglades Balkan av förtryck och benhård repression. Ett land som Sverige har genom århundradena utvecklat ett system där det etablerats individuella och kollektiva rättigheter som staten erkänner och respekterar. Så småningom, när krigen vårt land deltog i, blev mindre frekventa så fick folket mer och mer se att de fick ett värde för sina skatteslantar genom ökad delaktighet i samhällsuppbyggnaden.

Samtidigt på Balkan under ottomanerna skedde ingen sådan utveckling. De skatter som inte försvann ner i lokala paschors eller fanarioternas fickor slösade sultanen i Istanbul bort på hovets lyxliv och andra tokigheter. Samtidigt lämnades större delen av regionen utan lag och ordning då klepter och hejdukar härjade fritt.

Resultatet blev att folken på Balkan lärde sig att misstro staten och kom även efter självständigheten att se på staten med största misstänksamhet. Att betala skatter likställs ännu idag med att slänga bort pengarna. Denna syn på staten i Grekland har bibehållits av att makteliterna har behållit handlingsmönster från den ottomanska tiden, som nämnts ovan. Medan länderna i Västeuropa odlade en samhällsgemenskap byggd på förtroende mellan medborgare och mellan dessa och staten, ett underförstått samhällskontrakt, odlade ottomanerna på Balkan ingenting annat än misstänksamhet mellan folk och misstro mot staten.

Så här skriver Wayne Vucinich, amerikan med serbiska föräldrar och en av grundarna av östeuropastudierna efter andra världskriget:

”Parat med underdånighet (gentemot staten) finns en klurighet, som tar sig uttryck i försök att ta sig runt hinder, inklusive de som upprättats av auktoriteter (läs: staten) genom att använd sig av icke-etiska såväl som illegala metoder. Uppfattningen som bitit sig fast är att det är helt och hållet acceptabelt att stjäla från staten.” (Min översättning)

Det förvånar inte att det reala skatteuttaget i Grekland är det lägsta i Europa per capita!

 

ANSVARET?

Det grekiska folket har nu valt att förkasta EUs räddningspaket. Skulden för den uppkomna situationen har med emfas lagts på makteliterna i PASOK och även Ny Demokrati. Men är detta helt rimligt?

Kravaller i Grekland

Makteliterna, framför allt de i PASOK har onekligen ett stort ansvar för situationen, såsom har beskrivits ovan, men var ligger folkets ansvar? I en demokrati, som bekant, är det folket som bestämmer. Folket har valt PASOK och Ny Demokrati. Om grekerna enbart ska klandra politikerna för de beslut som de har tagit så innebär det i princip att folket omyndigförklaras, och därmed underminerar demokratin som sådan. Greken i gemen har självklart ett ansvar för landets situation genom sitt agerande i de allmänna valen.

Störst ansvar bland väljarna har dock de statligt anställda. Som nämnts tidigare så kan det inte ha undgått dem att de var synnerligen priviligierade. Så hade det i viss mån varit sedan självständigheten för 200 år sedan, men accelerationen under Papandreou-tiden var remarkabel. Att dessa statligt anställda nu demonstrerar med sådan frenesi indikerar allvarliga brister i verklighetsuppfattningen. Häri ligger bristen i demokratin och roten till populismen. Väljarna tenderar att rösta för det parti som erbjuder dem förmåner snarare än för det som vill verka för landets bästa. Att statens budget är i balans väger lätt mot att den privata budgeten, må vara kortsiktigt, är i balans i de flestas ögon.

Jag har den största förståelse för att greker anställda i den privata sektorn är obenägna att betala skatt till den kleptokratiska staten. Vem skulle inte vara det? Men ska de i så fall vara upprörda över att statens finanser är urusla? Bättre vore om alla dem som uppenbarligen har identifierat korruptionen och missfördelingen av statliga medel istället startade en politisk rörelse, eller ett parti, som skulle verka för bättre hushållning och minskade utgifter. Istället har det motsatta skett i Grekland under det senaste valet. Partier som inte vill ha åtstramningar och som istället vill spendera mer vann valet. Grekerna får följaktligen den stat som de förtjänar. Dags för Europa att låta grekerna lämna Euron om de inte rannsakar sig själva och radikalt förändrar det grekiska samhällets grundläggande strukturer och värderingar!

Annonser

Självklart att Israel måste få ha en andraslagsförmåga!

Den 3 juni skrev DN om misstankarna att Israels tysktillverkade ubåtar av Delfinklassen kan utrustas med kärnvapenbestyckade kryssningsmissiler. Den vid det här laget infamösa antisemiten Günter Grass har tidigare med anledning av detta hävdat att Israel förbereder ett kärnvapenangrepp på Iran. Den gamla tokstollens angrepp på Israel borde egentligen inte meritera ett svar men eftersom många inom extremvänstern tycks hålla med så bör kanske frågan redas ut.

Själv anser jag att Israels kärnvapenprogram inte var nödvändigt i dess begynnelse med anledning av avsaknaden av en nukleär hotbild. Dock så förändrades denna situation när en rad stater i Mellanöstern, såsom Pakistan och Irak, inledde kärnvapenprogram under 70- och 80-talen. Från den punkten var det dock helt klart befogat för Israel att hålla sig med kärnvapen.

Enligt Grass och hans likasinnade betyder kärnvapenbestyckningen på de tyska ubåtarna att Israel utgör ett större hot mot sina grannar än vad dessa utgör mot Israel!

INS Dolphin

Kärnvapenbestyckade ubåtar är inte primärt ett offensivt vapen. Det är huvudsakligen ett defensivt vapensystem genom att det ger ett angripet land en livsviktig andraslagsförmåga (”second strike”), d.v.s. förmågan att med god effekt slå tillbaka med kärnvapen efter att man själv har angripits med sådana. Denna förmåga verkar avskräckande på de flesta fiender.  Under det kalla kriget var det förekomsten av liknande ubåtar som säkerställde att ett kärnvapenangrepp aldrig kunde resultera i annat än att båda parter förintades, s.k. MAD – Mutual Assured Destruction.

Ubåtarna skulle givetvis även kunna ha en offensiv dimension. Till exempel kunde sovjetiska ubåtar under kalla kriget segla ända upp till den amerikanska kusten och avlossa sina missiler med mycket kort leveranstid och på så sätt hinna slå ut ett större antal stationära kärnvapen och commandocentraler innan USA skulle kunna reagera. Dock så fanns fortfarande problemet med den amerikanska ubåtsburna andraslagskapaciteten som man inte kunde komma runt. Denna dimension har inte samma vikt i Mellanöstern, av den naturliga orsaken att avstånden redan är mycket korta mellan Israel och Iran.

Det är praktiskt omöjligt för Israel att gå till angrepp medelst kärnvapen mot ett Iran beväpnat med det samma. Anledningen är att även om Iran inte har eller kommer ha en trovärdig andraslagskapacitet så räcker det med att Israel missar en enda kärnvapenbestyckad Shahab för att staten Israel ska upphöra att existera. Ur iranskt perspektiv, om man räknar bort existensen av de tyska ubåtarna, så hade ett angrepp å andra sidan varit mer genomförbart.  Mullorna i Teheran kan mycket väl tänkas kalkylera att en eller ett par israeliska svarsmissiler är ett rimligt pris att betala för att kunna förinta Israel. Med de tyskbyggda ubåtarna blir dock situationen annorlunda. Israel har nu full andraslagsförmåga och kan vid ett iranskt angrepp slå tillbaka med förödande kraft.

Detta ger Israel den skyddsnivå som landet behöver och förtjänar. Det är också rimligt att just Tyskland är det land som hjälper judarna att undgå ytterligare en förintelse. De två första ubåtarna har betalats till fullo av den tyska staten och de efterföljande två eller tre kommer att subventioneras.

Som jag nämnt tidigare på denna blogg, så anser jag dock att den största risken för en framtida kärnvapenkonfrontation mellan Israel och Iran ligger i att en konflikt dem emellan spårar ur kontroll p.g.a. avsaknaden av kommunikationskanaler och att kulturella faktorer bidrar till att man misstolkar motståndarens drag och retorik och således tar det ”säkra” före det osäkra och slår till först.

Mest negativ effekt kan dessa två faktorer få i ett s.k. ”brinkmanship” scenario. Brinkmanship kan översättas med förmågan att manövrera diplomatiskt på randen till ett krig. Brinkmanship används till att pressa en motståndare till eftergifter genom att hota med krig samtidigt som man ger motparten en möjlig väg ut som dock innebär ett diplomatiskt nederlag. Defensivt brinkmanship kan syfta till att förmå aggressorn att backa tillbaka utan att utlösa ett krig.

Bra exempel på lyckat defensivt brinkmanship är det amerikanska agerandet under de sovjetiska utmaningarna i samband med Berlinblockaden och Kubakrisen. I det senare fallet lyckades Kennedy med mycket skicklighet och kyla förmå Sovjet att backa inför hotet om kärnvapenkrig. Tveksamt om vi skulle få uppleva någonting liknande om Israel och Iran i ett sådant läge stod emot varandra. Kennedy och Chrusjtjov kunde trots allt hela tiden prata med varandra.

Hitler bedrev offensivt brinkmanship gentemot Storbritannien och Frankrike 1938 i syfte att komma över Sudetenland i Tjeckoslovakien. När han försökte samma sak 1939 med Polen som spelbricka så gick det inte lika väl. Det är möjligen inte så allmänt känt att Hitler aldrig ville ha krig med Storbritannien och inte heller med Frankrike. I alla fall inte än på många år vad gäller Frankrike. Planen var istället att ”brinkmanshipa” sig vidare genom Polen och sedan ge sig på Sovjetunionen.

Hur skulle då ett brinkmanship scenario mellan Israel och Iran kunna se ut? Nedan följer ett scenario som undertecknad ser som fullt möjligt:

Någon gång under 2013 blir Iran en kärnvapenmakt. Med förnyat självförtroende och en känsla av osårbarhet ger sig mullorna i kast med att utmana och pressa Israel till ett diplomatiskt och militärt nederlag. Hizbollah provocerar fram ett nytt krig med Israel i avsikt att pressa landet till eftergifter. Denna gång har de dock försetts av Iran med Scud-B missiler som, kanske t.o.m. laddade med kemiska stridmedel, skickas mot Tel-Aviv. Till skillnad från 2006 måste nu israelerna fullfölja sitt vedergällningsangrepp ända fram till Beirut och Bekaadalen, oavsett kostnad. Iran som hade väntat sig att Israel än en gång skulle backa tillbaka och kanske t.o.m. gå med på att utrymma bosättningar på västbanken som en eftergift till angriparna blir överraskade av den israeliska beslutsamheten.  Deras svar blir att hota med krig om Israel inte avbryter sin framryckning. En period av utspel, hård retorik, vapenskrammel och mobiliseringar följer. Båda är rädda för att den andra parten ska slå till först. Israel varken vill eller kan, av skäl som beskrivits ovan, ta detta steg. I Iran får dock den radikala fraktionen av mullorna under ledning av Ahmadinejad övertaget och situationen tolkas som att samtidigt som förstörelse av Israel är att övergripande mål, så finns nu även en direkt möjlighet att Israel slår till i ett föregripande angrepp. Således blir det helt plötsligt logiskt att själva slå till först. Detta tillvägagångssätt är nu inte bara ideologiskt eftersträvansvärt utan ses även som det rationella alternativet.

Då det inte finns någon möjlighet att kommunicera och förstå motparten samtidigt som spelet förs med de högsta möjliga insatserna så är detta val inte bara möjligt utan troligt. Det är värt att betänka att ett flertal av de amerikanska generaler som omgav Kennedy argumenterade ivrigt för att USA skulle inleda ett föregripande angrepp mot Kuba och Sovjet under Kubakrisen trots att motparterna den gången inte led av bristen på kommunikation och kulturell förståelse. Dock uppfattade man den gången från amerikanskt håll att Sovjet saknade en god andraslagsförmåga vilket öppnade för den möjligheten.

Det faktum att Israel har en god andraslagsförmåga är livsviktigt för att tröskeln för ett besluta att angripa landet med kärnvapen ska höjas och regionen därmed ska undvika en framtida kärnvapenutväxling.

%d bloggare gillar detta: