Är Europa på väg att stoppa massmigrationen?

KOMMENTAR

Ett stort skifte är på gång när det gäller synen på migrationen till Europa. Massmigrationen hösten 2015, åsynen av den folkvandring som inte liknande någonting vi sett sedan 1945 och dess konsekvenser, med terror, brottslighet och otrygghet, symboliserat av massövergreppen på den där hemska nyårsnatten i Köln, spred känslan av att nu får det vara nog! I land efter land ökar nu det folkliga trycket på politikerna att skydda gränserna och sätta stop för den illegala migrationen till Europa.

Det började med att länderna, som brukar kallas för Visegradländerna, Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien, gjorde uppror mot EU:s fördelningstanke som framför allt Tyskland och Sverige drev i kölvattnet av massmigrationen 2015. Man ansåg helt enkelt att det var Tyskland och Sverige själva som hade lockat migranterna till sig och Dublinförordningen som havererat p.g.a. Grekland m.fl. bara släppte migranterna vidare utan att kräva att de gjorde sina ansökningar där.

Hela EU:s migrationspolicy var ett korthus som var dömd att rasa samman vid första stora påfrestning. Ingen trodde väl att det skulle fungera väl att låta Grekland, Italien och Spanien ta emot alla migranterna? Den inbyggda obalansen, med gränsländer som få ville stanna i och rika länder längre norrut som var de verkliga destinationerna och där de senare dessutom konsekvent sände ut signalen att migranterna var välkomna, gjorde att systemet var dömt. Det Merkel m.fl. försökte sig på i efterspelet av massmigrationen 2015, var att försöka påtvinga resten av EU:s medlemsländer sin egen migrationspolitik. Naturligtvis sparkade de Centraleuropeiska länderna bakut. De gick inte med i EU för att få migration de inte ville ha, nedtryckt i halsen. Intoleransen inför en övermakt som pekar med hela handen är påtaglig i dessa Centraleuropeiska länder, som nyligen har undsluppit en riktig auktoritär hegemon. Överkänsliga, kanske vissa i väst tycker, men det är bara att konstatera att dessa länder trodde att vi i väst var bättre än så här. Tydligen är vi inte det.

Början på en ny folkvandring?

Oavsett så satte dessa länder igång en revolt mot Bryssel, som har inspirerat alla dem som är emot massmigrationen, men kanske inte vågat säga ifrån. Åsynen av dessa stolta länder med en intakt ryggrad och en tro på värdet av sin egen kultur, har gett de kuvade folken i väst ett minne av den ryggrad de en gång hade. Snabbt spred sig Centraleuropas exempel. Först till Österrike, där Sebastian Kurz tog över ledarskapet för det konservativa ÖVP och bildade allians med det nationalistiska FPÖ för att kunna bilda regering. Nästa steg blev den stora valsegern för Lega och Femstjärnerörelsen i Italien. Den ohejdade ledaren för Lega, Matteo Salvini, som fick rollen som inrikesminister, gick direkt till handling. I den roll han fick kunde han verkligen göra skillnad. Omgående kom beskedet att den ca halva miljonen illegala migranter som uppehåller sig i landet ska skickas i retur.

Detta är iofs mer retorik än realitet, då förmågan att repatriera just nu är liten. Ca 5000/år. Detta var dock en inriktningsvisare. En avsiktsdeklaration. Nästa steg, var mer effektivt, att stänga hamnarna för de NGO:s som i troligt samarbete med flyktingsmugglare, åker ända ned till Libyens kust för att hämta migranter, för att sedan skeppa dem till Italien. Detta steg blev omedelbart effektivt. The Aquarius låg i avvaktande läge i flera dagar innan Spanien till slut tog emot dem och deras last på 600 afrikanska migranter. Nu vill ytterligare tre skepp få tillgång till italienska hamnar för att lasta av, men Salvini och Italien säger blankt nej. Kommer de kunna hålla ut, inför den pressen från omvärlden? Salvini säger iaf själv att han inte tänker ge upp, och att han gör detta för alla (européer).

Migranterna från ”Aquarius” lastas av i Spanien.

Längre norrut, i Tyskland, eller närmare bestämt i Bayern, sker just nu nästa steg i denna utveckling. Kristdemokraternas långtida allianspartner, det konservativa CSU (Christian Social Union), som dominerat Bayern politiskt sedan decennier, vägrar att längre ställa upp på Merkels migrationspolitik.

Horst Seehofer, som sedan länge varit CSU:s starke man, och nu är inrikesminister i Merkels koalitionsregering, uppvisade en annan syn på vikten av att stå upp för sin kultur än Merkel gjorde när hon sade att islam är en del av tysk kultur, när han i mars sade: ”Islam hör inte till Tyskland. Tyskland har formats av kristendomen. Muslimer som lever med oss här, är givetvis också en del av Tyskland, men detta betyder inte att vi på falska premisser måste ge upp våra specifikt tyska seder och traditioner.” Här kan man se en samstämmighet med det likaledes katolska granlandet Österrike och den linje som Kurz för där. CSU:s regeringschef i Bayern, Markus Söder, var inne på samma linje, när hans regering bestämde att alla myndighetsbyggnader måste ha ett kors vid sin entré. Detta är givetvis symbolpolitik, men det visar på en frustration inför att islam tar plats i en region som traditionellt har varit väldigt troende kristen. Man kan skönja en begynnande kamp, med religiösa förtecken. Söder trycker på för att Bayern ska skydda en ”bayersk identitet” (märk väl; inte tysk) och kristna värderingar.

Horst Seehofer och CSU vill att Tyskland håller sina gränser stängda för illegala som har registrerats i andra EU-länder. Inte ge dem möjligheten att ens söka asyl, utan skicka dem i retur till det EU-land de tidigare har registrerats i. I detta har de stöd av två tredjedelar av tyskarna, enligt en ny undersökning. Seehofer och Söder säger att CSU och Bayern är trötta på att vänta på en europeisk lösning som inte kommer och efter tre års väntan så är man beredda att låta Tyskland agera på egen hand och om de inte får sin vilja igenom så är man beredda att splittra den långa koalitionen med Merkels CDU. Seehofer säger att han har ett ansvar för Tyskland, ”för att styra och upprätthålla ordningen. Och jag kan inte skjuta på det tills helvetet fryser till is”.

Seehofer ställde i helgen Merkel inför ett ultimatum, som i princip gick ut på följande: Antingen går du med på att Tyskland stänger gränserna för illegala migranter, eller så genomdriver jag detta själv, som inrikesminister, varpå du får avskeda mig och regeringen faller samman. Efter Merkels försök till krishantering, så gick Seehofer med på att Merkel skulle få två veckor på sig att behandla frågan på EU nivå, bland annat genom det toppmöte som börjar 28 juni.

Merkel argumenterar för att ett ensidigt tyskt agerande skulle få allvarliga konsekvenser för dels den inre rörligheten men även för EU:s södra gränsländer, som skulle få hela bördan. Vad gäller den inre rörligheten så kommer den inte kunna säkerställas förrän den yttre gränsen är säkrad. Detta är ett faktum, hur mycket Merkel m.fl. gärna vill se så kallad ”kontrollerad” migration till EU, där innebörden av ”kontrollerad” är att alla länder tvingas deltaga i den. Vad gäller den andra punkten av oro, så bygger den på föreställningen att migrationen är en ohanterlig naturkraft som EU helt enkelt måste böja sig för. Här får Seehofer stöd av Österrikes Kurz och Italiens Salvini, där den senare visar att man visst kan stoppa migrationen. Det handlar bara om att uppbåda viljan att säga: NEJ!

Sebastin Kurz och Horst Seehofer är överens om vad som måste göras!

Österrikes Sebastian Kurz eftersökte till och med en ”axis of the willing”, mot migrationen, mellan sitt eget land, Italien och Tyskland (om Seehofer får sin vilja igenom). Seehofer, Kurtz och Salvini säger sig vara i full överensstämmelse om hur man ska stoppa migrationen och vill se de tre länderna samarbeta när det gäller säkerhet. terrorism och migration. Kurz Österrike ska ta över ordförandeskapet över Europeiska rådet under andra halvan av 2018, och han avser göra kampen mot den illegala migrationen till sin högsta prioritet.

Just nu ligger konflikten mellan Merkel och Seehofer på is, men oavsett vad den utmynnar i, i denna rundan, så har det uppenbarats sig en stor konfliktlinje genom Tysklands höger, som bara har vidgats allt mer sedan 2015. CSU och kritikerna inom CDU, sneglar även oroligt mot Alternativ för Tyskland, som nu växer snabbt och i Bayern är det delstatsval i oktober! På sikt, även om hon ser ut att kunna övervintra ännu en utmaning, så kommer Merkel dock att tvingas bort, till förmån för en ny kraft inom högern, som tar samma steg som Kurz i Österrike och bildar en funktionell allians med nationalisterna. Detta är en ofrånkomlig utveckling!

Det rör som sagt på sig i Europa. ”Visegradfyran” har fått sällskap av Österrike, Italien, såväl som Danmark genom egna reformer som har genomförts blocköverskridande, och nu står Tyskland och velar. Grekland lär inte vara svåra att övertyga och Malta är väldigt besvärade av det som händer i dess vatten. Om Tyskland väljer en ännu mer restriktiv linje, så har på tre år, de motsträviga polackerna och ungrarna som Bryssel skulle trycka ned, förvandlats till majoritetsblocket inom unionen. Detta är som sagt den utveckling som vi kommer få se, och det troligen förr än många tror.

En tydlig signal om att en förändring är på gång är att det nu äntligen har lanserats, med väsentligt stöd, ett förslag om externa asylläger. Ett förslag ska läggas fram på EU-mötet den 28 juni om s.k. ”regionala avstigningsplatformar”, dit de som har räddats på Medelhavet ska föras. Tänkta platser för dessa läger är Tunisien och Albanien. Ett bra första steg, även om jag hade föredragit att de var helt och hållet placerade i Nordafrika, för att signalen och effekten ska vara tydlig och klar. På dessa platser ska de som har rätt att få asyl sorteras ut från ekonomiska migranter. Förslaget, som presenterats av Donald Tusk, Europeiska rådets president, har stöd från bland andra, Italien, Österrike och Macron i Frankrike.

För lite mer än ett år sedan, lade Österrike och Malta tillsammans, fram ett liknande förslag och Ungerns Orban har propagerat för detta sedan 2015, men först nu tycks alltså idén får ett bredare stöd. Migrationskrisen i Tyskland, initierad av Seehofer, anses ligga bakom denna vändning. Det finns, som sagt, anledning att titta noggrant på EU-mötet som inleds den 28e juni. Mycket intressanta beslut kan komma att fattas. Klart är i alla fall att de krafter inom EU som har verkat för en stor, ja nästan ohejdad, migration just nu befinner sig på defensiven. Vad detta landar i får framtiden utvisa, men det ser i alla fall just nu lovande ut. En sak är dock säker, och det är att om EU inte tar steg för att kontrollera, ja rent av stoppa, migrationen, så kommer unionen inte kunna hålla ihop särskilt mycket länge till. Med Sebastian Kurz ord: ”Om vi inte kan skydda våra gränser, så kommer det innebära slutet för Europa”.

Annonser

Folklig makt över rättsväsendet är en naturlig del av maktdelningen i en demokrati!

KOMMENTAR

Polen och EU tycks vara låsta i en lika långvarig som djupgående konflikt. Kärnan i denna utgörs av konflikten mellan det vänsterliberala etablissemanget, som just nu styr såväl EU som alla de västeuropeiska länderna, och den konservativa och nationalistiska väckelse som är som en knopp som precis ska brista i väst, men som redan står i full blom i öst. Att just Polen är ett av de ledande länderna i denna motrörelse är inte konstigt då landet har en lång historia av att få kämpa för sin nationella identitet under decennier, ja århundraden i ett längre perspektiv, av utländskt förtryck, vilket har gjort dem särskilt känsliga för dagens dompterande tonlägen från Bryssel och andra huvudständer inom unionen. Viktigt i sammanhanget är så klart också att Polen är naturligt konservativt, där dess levande katolska kultur spelar en avgörande roll, vilket sätter dem på kollisionskurs med detta vänsterliberala etablissemang.

Vi står inför en situation där detta vänsterliberala etablissemang till varje pris vill driva igenom sin massmigrationsagenda i EU. Priset, att organisationen kan spricka som en konsekvens, är tydligen en risk som de är villiga att ta. Redan nu har, som bekant, Storbritannien beslutat sig för att lämna EU som en konsekvens av de öppna gränserna mot Afrika och Mellanöstern. Reagerade detta etablissemang med självkritik på denna utveckling? Nej, man trycker istället på ännu mer!

Polen och de andra länderna, som inte vill ta emot migration från en kultursfär som har en problematisk historia vad gäller våldsanvändning och som kollektivt sett, har en annan syn på demokrati och mänskliga rättigheter, utsätts för ett enormt tryck. Konsekvensen av att man driver denna agenda så hårt, där Polen ska tvingas ta konsekvenserna av beslut som aldrig formellt har tagits, kan bli ytterligare söndring av unionen.

Den konflikt som har blossat upp sedan PiS (Lag och rättvisa) tog makten i Polen, gäller enligt PiS frågan om återförandet av rättsväsendet under folkets kontroll, vilket redan är fallet i större delen av västvärlden. Att folkmakten utser den dömande makten negerar lika lite maktdelningen inom statsmakten som det faktum att både den lagstiftande och den verkställande makten är utsedda av detsamma. 

PiS hävdar att den självgenererande polska domarkåren är starkt vänsterlutande och utgör en politiserad faktor i den pågående striden mellan det vänsterliberala etablissemanget och den konservativa motrörelsen. Denna fråga leder fram till diskussionen om möjligheten till objektivet i denna och andra samhällstjänande sektorer, men det berör jag längre ner.

Just nu räcker det med att konstatera att om risken föreligger att objektiviteten inte kan säkerställas så blir ett domarväsende som helt oberoende av folkets vilja ett demokratiskt problem.

Det finns poänger i en del av kritiken som har riktats mot det styrande partiet PiS reformer av rättsväsendet, men kärnan i reformen är sund. Normen i dagens demokratiska system är att domare, inklusive dem som sitter i den högsta domstolen, utses av de folkvalda. I ljuset av detta blir den upphetsade retoriken, i bland annat vårt eget land, löjeväckande. Här utses de högsta domarna av regeringen. I enlighet med PiS förslag ska istället parlamentet med 3/5 delars majoritet, utse dessa. Problemet i Polen blir när man avser kicka alla domarna på en gång, vilket innebär att den sittande majoriteten kommer dominera den högsta domstolen under den närmaste tiden. Att de folkvalda utser domarna, fungerar som princip tack vare den tröghet som blir konsekvensen av att domarna sitter länge vilket gör att ett parti har svårt att dominera utnämningarna. Att PiS sedan vill se olika pensionsåldrar för män och kvinnor, är givetvis inte en acceptabel princip och detta har även EU-kommissionen hängt upp sig på.

Det PiS kan kritiseras för är således det abrupta sätt man vill genomdriva denna reform på, men absolut inte tanken i sig, att den dömande maktens auktoritet ska komma från folket och ingen annan. Varför är detta då så självklart? Svaret är att den idé som har slagit rot i väst, kanske tack vare våra så länge väl fungerande samhällen, med dess höga etiska standards, om att mänsklig objektivitet inte bara är möjlig, utan faktiskt kan vägleda hela statsapparaten, är fullständigt falsk. Det är kanske så att med en ökande grad av tillsynes oförsonliga interna konflikter i ett samhälle, så blottas detta faktum allt mer. Vi har de senaste decennierna fått se den ena yrkesgruppen efter den andra smittas av den tilltagande politiseringen. Yrkespersoner tycks få allt svårare att skilja mellan den personliga åsikten och yrkesutövningen. De moraliska positionerna framstår för allt fler som något som har företräde över alla skyldigheter.

Själva idén om objektivitet är i grunden falsk. Ingen människa är objektiv. Alla har formats av sina respektive erfarenheter och även om man medvetet kan försöka undertrycka sin subjektivitet så kommer ingen människa någonsin lyckas med detta. Vi kan aldrig förhålla oss neutrala inför livet.

Det gäller i lika hög grad för en domare som för en journalist. Den som intalar sig själv att han är helt objektiv i sin yrkesutövning lurar ingen annan än sig själv. Likväl så har det funnits ideal som man har strävat mot här i väst, bland annat den Weberianska förvaltningsetiken, och en sådan strävan är en god målsättning och i sig en av förutsättningarna för ett fungerande samhälle, så länge man inser att målet man strävar mot aldrig kommer att uppnås i sin helhet, och drar rätt slutsatser från denna insikt.

I Sverige har vi fått se läraryrket bli grundligt politiserat, där det till och med har gått så långt som att det i skolplanen dikteras vilka politiska åsikter som är godkända. Vi har fått inse att journalistkåren aldrig kommer att fungera på ett objektivt sätt. Detta har väl ingen inbillat sig över lag, men visst fanns tanken om att de statliga medierna skulle förhålla sig lite mer objektiva inför samhället än vad de faktiskt har. Självaste universiteten, som skulle stå som objektivitetens högborg, som en plats där studenter kunde exponeras för ett brett spektrum av tankar och teorier och ges redskapen att själva kunna lära sig att analysera och dra slutsatser, har idag blivit subjektivt i sitt förhållningssätt till fakta, till den grad att politiserat nonsens idag får förtrycka den fria tanken.

Idén att rättsväsendet på något sätt skulle stå över denna trend i samhället är i mina ögon befängd. Domare och åklagare är liksom socialarbetare, lärare och journalister subjektiva människor. Själva tanken om ett rättsväsende, som står bortom folklig kontroll, baserat på idén om dessa personers okränkbara objektivitet, är som jag konstaterade tidigare, en mycket farlig sådan.

I USA, tar man för givet att domarna i HD är politiska (även om deras roll nu skiljer sig från motsvarande i Sverige). Det är allmänt känt var dessa står i frågor som är i högsta grad politiska till sin natur. Den realism som råder har resulterar i att idealet är någon form av balans mellan dessa politiserade domare och att denna balans hela tiden skiftar fram och tillbaka. Ingen inbillar sig att dessa domare är helt neutrala och objektiva personer. Hade man fört fram en sådan tanke till en amerikan så hade man möts av oförstånd.

Ledarsidorna visade med sin granskning av nätverken ”Hilda” och ”Ruben” hur dessa nätverk, som dominerar domarnämnden, vilken föreslår utnämningar till regeringen, i högsta grad är politiserade. Grundaren av advokatsamfundets ”Ruben”, advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg, är en person som har uppvisat en extrem intolerans för andra politiska värderingar än hennes egna. Man kan fråga sig hur vårt rättsväsende hade sett ut om domarkåren och dessa nätverk, fullständigt autonomt skulle ha fått utse alla domare, inklusive dem i HD. Många svenska tidningar utgjuter sig över vad de ser som en begynnande diktatur i Polen, men jag skulle vara mer benägen att se en domarkår som inte står under folklig kontroll som just steget mot en mental diktatur och åsiktsförtryck. En av bevekelsegrunderna för PiS i Polen är just att den självgenerande domarkåren är, sedan kommunisttiden, stark vänsterlutande. Att den i deras ögon har blivit en högborg för politisk aktivism som bara verkar för den ena sidan av det politiska spektrumet och är en elit som verkar mot det i grunden konservativa polska folkets intressen, gör det nuvarande systemet ohållbart. I Polen idag pågår en process där man gör upp med det kommunistiska arvet. Massgravar med offer från regimen grävs upp och alla sovjetiska krigsminnesmärken demoleras. Det är i ljuset av detta man ska se de bryska metoder som föreslås användas i försöket att demokratisera en domarkår som sitter på privilegier som de fick under kommunisttidens sista skälvande dagar. Vad man än må tycka om dessa bryska metoder, och det är rimligt att vara kritisk till processen, så är målet att ställa domarna under folklig makt och att arbeta utefter en realism om människans subjektivitet när det gäller metoden för utnämningarna av dessa, i grund någonting bra.

 

 

Erdogan hotar Europa med heligt krig?

ANALYS

Turkiets utrikesminister Mevlut Cavusoglu, deklarerar att europeisk motvilja mot invandring från den muslimska världen kommer leda till heligt krig i Europa! Det blir en tolkningsfråga om man ska se detta som bara en analys, eller som ett underförstått hot om något som kommer ske om Europa inte lägger ner sitt motstånd mot invandringen (Fotnot 1). I linje med tidigare uttalanden från Erdogans styre så lutar jag mot det senare, att detta är ett illa förtäckt hot från Ankara! Underkasta er vår vilja att låta våra trosbröder invandra fritt, eller få se kontinenten härjad av jihad!

Man ska även se detta och liknande uttalanden som ett led i en ansträngning att skapa mer splittring mellan den muslimska minoriteten och majoritetsbefolkningen i Europa.

Jag blir mer benägen att tolka den turkiska utrikesministerns uttalande som ett förtäckt hot när jag betraktar Erdogans och hans ministrars allt mer aggressiva ton mot Europa sedan kuppförsöket i somras. Europa hotas till höger och vänster med grava konsekvenser varje gång han stöter på patrull, vad gäller allt från gulenister till uteblivna framsteg i medlemsförhandlingarna. Erdogan talar med en ton som man skulle kunna förvänta sig från en diktator i spetsen för en militär stormakt. Många tolkar hans beteende som att han inbillar sig vara en ny ottomansk Sultan, vars mission är att göra Turkiet till just denna stormakt igen. Klart är i alla fall att EU vacklar inför dessa verbala attacker och förmår inte hålla en gemensam front. Erdogans upprepade hot om att använda sig av ”migrationsvapnet” håller Europas politiker på hälarna.

Drömmer Erdogan om att plocka upp de ottomanska sultanernas mantel?

Det som verkligen sätter in utrikesministerns uttalande i ett retoriskt mönster är det tal som Erdogan själv höll bara några timmar senare, där han deklarerade att han såg Europadomstolens beslut om slöjor på arbetsplatser som startskottet på ”en konflikt mellan korset och halvmånen”. Denna retorik rimmar väl med uttalandet om att heligt krig mellan kristendomen och islam snart kommer rasa i Europa.

Detta visar hur hans världsbild ser ut och indikerar, som jag nämnde ovan, att han mentalt troligen lever i sultanernas tid, med stora drabbningar mellan det muslimska imperiet och det kristna väst. Det är i alla fall så här han gärna beskriver konflikten, då han vet att det går hem hos en turkisk befolkning som inte har glömt storhetstidens dagar, eller den förnedring som turkarna fick genomlida när det Ottomanska riket kollapsade för västerlänningarnas händer.

Denna världsbild är falsk eftersom faktum är att detta inte alls är en konflikt mellan två religioner. Istället är den värderingskonflikt som nu rasar över Europa en konflikt mellan hans radikala muslimska ideologi och det sekulariserade moderna samhället. Det är dock ingen valvinnare att hetsa mot det moderna samhället i Turkiet, ett land som trots allt länge har stått och vägt på detta samhälles tröskel. Det är inget sätt att samla turkar som bor utspridda över Europa under fanan. Det är enklare då att ställa islam mot kristendomen och spela på historien. Det som trots allt indikerar att Erdogan ändå förstår vad denna konflikt handlar om är sättet han angrep EU på, i talet med anledning av domslutet om slöjan. Han sade; ”Ner med era principer, värderingar och rättsuppfattning”. Han förstår mer än väl att för oss handlar detta om en kamp för moderna principer och värderingar och inte om tro.

Vad har då Erdogan i tankarna? Inte många tänker att Erdogan avser, eller ens har förmågan till att, uppvigla till heligt krig i EU. Detta trots att han sedan många år redan stödjer ett heligt krig i Syrien. Det som oroar ligger istället på längre sikt. Erdogan verkar långsiktigt för att vidga den redan avsevärda klyftan mellan muslimerna boendes här och det moderna sekulära samhället. Syftet är att öka sitt inflytande över de europeiska länder som har stora turkiska minoriteter och om han får in Turkiet i EU kunna träda in som en dominerande maktfaktor med inte bara samma röstetal som Tyskland, utan även ha möjlighet att påverka flera andra EU-medlemmars ställningstaganden, genom sin roll som alla muslimers förkämpe i Europa. EU skulle splittras i två identitära block och all anpassningsinriktad integration av Europas muslimer skulle bli än svårare än vad den är idag.

Om Erdogan lyckas med sitt uppsåt, att så ytterligare split mellan muslimerna och vad vissa ser som den kristna fienden, så kan Cavusoglus förutsägelse kanske ändå bli sann på sikt. Således, på mer än ett sätt, är Turkiets uttalanden om heliga krig och kamp mellan islam och västvärlden ett reellt hot mot vår inre stabilitet.

 

Fotnoter:

(1) För att sätta detta uttalande i perspektiv så kan vi göra en tankelek. Hur skulle vi ha reagerat om man byter ut länderna? Turkiet till Ryssland och Holland till Estland. Säg att många ryssar vill invandra till Estland. En opinion i Estland byggs upp mot att den redan ansenliga ryska befolkningen i landet ska få växa ännu mer. Putin träder in och fördömer detta motstånd och deklarerar att alla estniska politiker är fascister och nazister. Han följer upp med att ”konstatera” att inbördeskrig mellan ester och ryssar kommer utbryta i Estland mycket snart. Trots att detta är, liksom är fallet med Holland, en långt ifrån överhängande risk i dagsläget. Skulle vi bara se Putins uttalande som en analys av läget? Skulle det inte ligga närmare till hands att läsa in ett förtäckt hot i denna ”analys”? Att man rent av skulle verka för att detta scenario blev en verklighet, om den egna etniska gruppen fick som den ville. Tidningsrubrikerna dagen efter skulle skrika ut att snart står ”små gröna män” på gatorna i Narva och Tallin.