Centerns och Socialdemokratins osäkra framtid

(Newsmill 2013-02-24)

Alla kan se att vårt samhälle förändras snabbt och på ett genomgripande vis. Detta förändrar den politiska grundvalen för många krafter på den politiska arenan idag. Några får ny kraft medan andra tynar bort. Svaret för de som påverkas negativt av förändringarna kan synas vara att omdefiniera sig, men även detta är förenat med svårigheter. Det kan lätt uppstå stora klyftor inom det politiska parti som är inne i en sådan process. Det vilsna famlandet efter nya idéer kan antingen resultera i en pånyttfödelse eller i att den gamla ideologin i sig omtolkas till den grad att den helt töms på sitt ursprungliga innehåll. Inte många under 40 känner till framtidsforskaren Alvin Toffler, som är den som bäst förutsåg/beskrev det samhälle vi lever i nu. Anledningen till det är att han skrev huvudsakligen under 70-90 talen och den förvandling som han beskrev i stort är genomförd i vårt samhälle idag. Men likväl är det av värde att plocka fram hans teorier, då de belyser på ett bra sätt de konflikter och skiften som vi lever med idag.

 

Toffler och förändringsvågorna

 

Redan på 70-talet började Toffler teckna konturerna till den stora förändring som vi nu är mitt uppe i. Han identifierade tre förändringsvågor som förändrat och fortsätter att förändra samhället på ett omvälvande sätt. Den första vågen innebar steget från jägar- och samlarsamhället till det agrara i och med de stora jordbruksbaserade kulturernas etabering. Den andra vågen innebar steget från det agrara- till industrisamhället i och med den industriella revolutionen under början av 1800-talet. Nu är vi inne i den tredje förändringsvågen. Toffler var först med att identifiera detta som någonting alldeles nytt. Tidigare och samtida teoretiker ville istället identifiera denna förändring som den ”tredje industriella revolutionen”. Denna teori håller visserligen vad gäller många av förändringarna i just den industriella sektorn, men inte för samhället i övrigt. Idag använder vi begreppet kunskapssamhället, som också fyller i några pusselbitar, men Toffler:s teori var den enda som tog ett helhetsgrepp.

Det Toffler fäste betydelse vid var inte bara produktionsmetoder, utan hur de förändringsvågor han beskrev innebar en total förändring i hur människor arbetar, resonerar, organiserar sig och lever sina liv. Den viktigaste röda tråden i steget från den andra vågens industriella samhälle till den tredje vågens samhälle var avmassifiering. Från masstillverkning till anpassad produktion i industriellt perspektiv. Socialt så kan man koka ner det till att det innebär slutet på industrierans konformism och början på en mer individualistisk era. Detta har förändratsamhället på alla plan. För att ge några exempel, så innebar det steget från massproduktion till korta serier med kunskapskrävande produkter, från massmobilisering och krigsföring med enorma armeér till små professionella armeér med högteknologiska hjälpmedel, från massmedia till diffusion av informationskällor via bloggar och nättidningar, från statligt styrda encyklopedier till det fria nätet och wikipedia. Från kollektivt tänkande, med nationalism som det främsta uttrycket, till mer individualiserade tankemönster. Från denna nationalism åter till de pre-industriella mer lokala källorna till identitet, såväl som till större kontinentala eller t.o.m. globala identiteter. Från politisk aktivism via stora partiorganisationer till små organisationer, indvividuellt bloggande och gräsrotsuppror, antiglobaliseringsrörelsen eller klimataktivismen, ofta i nätverksform och utan fast ledarskap och formell organisation och slutligen både en återgång till preindustriella relationsmönster och nyskapande former av relationer, vilka båda innebar en nedbrytning av kärnfamiljen och en gryning för pollyamorösa förhållanden och bigami. Ett helt nytt samhälle skapas, med helt nya sätt att arbeta, verka, kriga och hämta information och identifiera sig.

Med detta sagt så måsta man vara medveten om att olika delar av världen är inne i olika faser av denna process. Den första, andra och tredje vågens samhällen existerar sida vid sida och steget som en nation eller region tar blir inte alltid från 1 till 2 till 3. Medan västvärlden, i en vidare tolkning av begreppet, nu träder in i tredje vågens samhälle, har Kina med stor framgång erövrat den andra vågens industrisamhälle. Indien gick dock inte denna väg. Indien har helt sonika hoppat över industrialismen och går direkt från det agrara samhället till tredje vågens kunskapssamhälle, där de nu är mycket starka inom mer eller mindre kvalificerade teknologiska tjänster och mjukvaror.

 

Andra vågens förändring

 

Även om nya produktionsmönster är det som driver fram förändringarna så är de mest påtagliga och genomgripande konsekvenserna sociala. Förändrade produktionsmönster resulterar i förändrade sociala mönster. I den första vågens agrara samhälle så var bönderna och landsbyggdens sociala spets, den jordägande adeln, den sektor som utgjorde grunden för samhället. I Sverige så har kungamakten alltid fått gå en balans gång mellan kontroll och respekt för såväl adel som bondeklassen. I ståndsriksdagen var det tredje ståndet dominerat av bönderna, resten utgjordes av adel och prästerskapet.  Demokratins breda förverkligande kom för sent för bondeklassen. Hundra år tidigare hade inneburit att bönderna hade utgjort grunden i den första riktiga folkrörelsen. Nu blev det inte så, men likväl så förblev Bondeförbundet, sedermera Centern, en riktig maktfaktor i svensk politik långt in på 70-talet. Sedan tog det abrupt slut och bönderna, eller man kanske till och med ska säga landsbygden, som en allvarlig faktor i politiken är nu ett minne blott.

Denna utveckling har sin orsak i de sociala förändringar som kom i kölvattnet av produktionsförändringarna. Under den första vågens samhälle utgjorde bönderna ofta mer än 90% av befolkningen. Den industriella revolutionen som var motorn i den andra vågens förändringar innebar även effektivisering och mekanisering på landsbygden och även om arbetskraften minskade så gick produktionen upp. Böndernas andel av befolkningen sjönk snabbt och är nu i de flesta västerländska samhällen nere under 5%. Andra vågen innebar döden för bönderna som en politisk klass. Betyder den tredje vågens ankomst ett liknande öde för industriarbetarna som politisk maktfaktor? Mycket tyder på det!

 

Tredje vågens förändring

 

Samma arbetskraftsreducering som bönderna gick igenom vid inträdet i den andra vågen, går nu industriarbetarna igenom när vi går in i den tredje vågen. Industrier effektiviseras, robotiseras och blir mer kunskapseffektiva. Den produktion som inte klarar detta steg fasas ut och skickas till låglöneländer, eller man kanske ska säga, länder som just nu förändras av den andra vågen. Andelen ”klassiska” arbetare i de industrier som finns kvar minskar stadigt till förmån för ingenjörer och okvalificerade underhållsarbetare.

Följaktligen har arbetarklassens politiska inflytande minskat. Fackföreningar tappar i medlemsantal över hela västvärlden och deras grepp om arbetsmarknaden börjar lossna. De socialdemokratiska partierna tappar väljare i stadig takt. Här uppe i Norden går utvecklingen långsammare med anledning av att vi inte traditionellt har haft en lika potent höger som på kontinenten, såsom t.ex. tyska CDU och brittiska Conservatives. Fall från ca 45 % till ca 25 % för socialdemokraterna är inte ovanligt under den senaste 20 åren på kontinenten. Socialdemokraterna kan omöjligen komma tillbaka till makten med den agenda som de hade när arbetarklassen dominerade det politiska livet under 1900-talet.

Således står både böndernas och arbetarnas gamla partiorganisationer nu vilsna inför de förändringa som har skett i samhället. Frågan är; ska de förnya sig eller försvinna?

 

Centern i tredje vågen

 

Centern har länge varit ett parti som har sökte en ny identitet. Organisationen påminns om det varje dag. Vad är deras raison d’être? Under 70-talet försökte man profilera sig som ett miljöparti, men det rimmade illa med det faktum att deras väljare, bönderna, stod för en rejäl portion föroreningar i mark och ut i hav. Under senare år så har toppen under bl.a. Maud Olofsson fortsatt att distansera partiet från sina kärnväljare genom att driva sin miljöpolitik på bekostnad av folket på landsbygden, exempelvis via förslag om högre bensinpriser. Den social-liberala inriktningen gav ett visst inflytande genom allianser med socialdemokraterna, men den tiden verkar vara till ända då socialdemokraterna inte längre är den dominerande faktorn i riksdagen som de har varit.  Idag är Centern bara ett av tre liberala partier i Riksdagen och fram tills nu det kanske minst profilerade. Många skulle säga att det är två för många. Frågan är om det inte hade varit bättre för ett parti som Centern att istället satsa på en mer konservativ högerlinje, som hade passat deras kärnväljare bättre? Större delen av partiets väljare idag består av äldre boende på landbygden och i småstäder. Någon måste representera landsbygdens väljare också. Landsbygden kommer inte att försvinna bara för att bönderna som politisk klass har gjort det. Där finns fortfarande röster att hämta. När nu Centern allt mer vänder sig bort från sina kärnväljare, så har de istället förlorat den nischen till SD, som tackar och tar emot. Istället försöker en partielit i Stockholm förändra hela partiet i grunden, bort från dess konservativa bas, till en nyliberal framtid, samtidigt som de beklagar sig över att det gnisslas i leden. Detta är dömt att misslyckas. Ett parti som befinner sig i krig med sin egen bas har ingen framtid. Partiets senaste förslag till idéprogram påvisar denna totala brytning med vad partiet stod för under dess framgångsdagar. Att detta har reviderats nu betyder lite. Gubben är ur lådan. Alla vet nu vad de egentligen vill. Centerns idéer om fri invandring och månggifte har ingen förankring i folkets värderingar generellt och än mindre i centerväljarna dito. Således kommer partiets ökenvandring att fortsätta. När Centerns gamla kader har tynat bort så kommer partiet att falla ur riksdagen, troligen för gott.

 

Socialdemokratin i tredje vågen

 

Socialdemokratins svar har på många platser i Europa blivit att närma sig det politiska mittfältet. Ett svar som kan ses som en anpassning till den nya verkligheten. Detta gör det möjligt för partierna att kunna fortsätta att slås om regeringsmakten. Vi kan t.ex. i Sverige se hur Socialdemokraterna i efterhand har tvingats tillerkänna de borgerliga att deras reformer var nödvändiga. Detta är dock ingen manöver som kan rädda de socialdemokratiska partierna tillbaka till de siffror som de hade på 1900-talet. Tjänstemannaskiktet i det nämnda mittfältet är till för hög grad lockade av borgerliga löften om ännu lägre skatter och mer valfrihet.

Socialdemokraternas kluvenhet och vilsenhet inför det nya landskapet är lika stor som centerpartisternas. Samtidigt som partiets högerflygel vill att partiet ska överleva genom att närma sig mitten, så vill vänsterflygeln ha mer klasskamp. Frågan som då uppstår är denna: Var hittar man en ny ”arbetarklass” som kan revitalisera den slumrande klasskampen? Svaret fann de i de nya svenskarna. Genom invandrarna kan socialdemokraterna skapa en ny klasskamp. Därav den snabba kategoriseringen av dem som offer, istället för att frammana en positiv självbild hos dem.

Att det gamla arbetarpartiet numera saknar en trovärdig vision för att skapa arbetstillfällen, är allmängods. Det är själva anledningen till att partiet inte sitter i regeringsställning idag. Men eftersom en avsevärt större andel av de invandrade inte får arbete, så är bidragslinjen gynnsam för socialdemokraterna bland dessa nya svenskar. Vare sig deras starkt invandringsvänliga linje är en uttalad krass partistrategisk linje eller inte, så kan det inte ha undgått dem att, i Europa, röstar ca 90 % av de invandrade från länder utanför Europa och dess sydöstra hörn på just vänsterblocket. Tiden talar med andra ord för en vänsterns återkomst till politikens centrum.

Valundersökningar från Frankrike efter det senaste presidentvalet som Hollande vann har visat att för första gången så avgjorde de invandrade fransmännen valet via en röstandel på 90 % till förmån för socialisterna. Om socialdemokraterna återtar regeringsmakten även här i Sverige så talar mycket för att deras segerrecept lär vara detsamma.

Således tycks socialdemokratin ha genomgått en framgångsrik metamorfos, när det utsatts för förändringens vindar. Samma kluvenhet som i Centern kan man spåra, även om det inte får samma dramatiska effekter. Socialdemokratin vill verka för en mycket öppen flyktinginvandring, som oftast resulterar i nya bidragstagare, samtidigt som man vill inskränka arbetskraftsinvandringen, som istället för in personer som i alla fall i teorin kan stå för sitt eget uppehälle. Detta för att inte stöta sig med den gamla kärnan i partiet, arbetarna, för att inte utsätta dessa för ökad konkurrens. Denna policy står i skarp kontrast till den traditionella högerlinjen att arbetskraftsinvandringen är det vi ska eftersträva, då det är nyttigast för landet. Socialdemokratins krumbukter visar på hur svårt det ändå är att byta spår helt abrupt. Partiets karaktär står inte heller att känna igen. En del av partiets företrädare har tagit detta ett steg längre och använder låga populistiska grepp i sina ansträngningar att flörta med delar av de nya svenskarna, såsom Ilmar Reepalu, när han spelar på den antisemitism som är så grundligt förankrad i Mellanöstern. Tidigare socialistiska ledord som kvinnors rättigheter och sekularism har man fått tumma på ordentligt. Invandrade kvinnors rättigheter bevakas inte lika noga som svenskornas och att religionen är ett medel för att förtrycka massorna ses inte som lika graverande när det gäller det religiösa förtryck som de invandrade utsätts för. Den nya strategin innebär tydligen en hel del kompromisser med de gamla moraliska principerna. Men vad gör man inte för att förbli i maktens korridorer?

Även om arbetare kommer att fortsätta att lämna partiet till förmån för Moderaterna och Sverigedemokraterna, så tycks den socialistiska rörelsen ha fått en ny grund att stå på. Om det är en framgångsrik strategi även på lång sikt får helt enkelt framtiden utvisa.

Annonser

Om Mons Krabbe
Jag är en liberal-konservativ skribent och samhällsdebattör. På denna blogg skriver jag artiklar om säkerhetspolitik, historia, samhälle och religion. Är aktiv inom Medborgerlig Samling, där jag sitter i styrelsen. Är talesman i Utrikesfrågor och i Integrationsfrågor för Medborgerlig Samling.

5 Responses to Centerns och Socialdemokratins osäkra framtid

  1. Mårten Fintling says:

    Det märks att du är freds- och konfliktforskare. När du analyserar de politiska partierna tar du en utgångspunkt utifrån ett rätt statiskt perspektiv, utan att ta hänsyn till de verkliga faktorerna bakom utvecklingen. Centerns och Sossarnas kräftgång beror ju på att utvecklingen rör sig från folkrörelsepartier mot mer idépartier. Centerpartiet har insett detta och genomgår nu en rätt stor förändring. Självklart ger det negativa effekter på kort sikt, men vägen är rätt. Den konservativa vägen du föreslår leder rätt ut mot avgrunden eftersom den slår ifrån sig just de väljargrupper som Centern behöver, stadsväljarna. Dessutom är faktiskt det omarbetade idéprogrammet rätt ordentligt förankrat i Centerkretsarna så släpp diskussionen om att det är storstadsliberalerna som styr. För det är fel.

    Dessutom är det intressant att du missar det mest osynliga, otydliga partiet av dem alla, Folkpartiet. Men det är förmodligen för att de totalt har tappat allt mediaintresse och inte har några ideér kvar som du missat dem. för det kommer de flesta väljare också att göra om de inte börja sprattla snart.

    Sossarna har större problem och det missar du också. De bygger sina idéer på en kollektiv tanke som utgår från Socialismen. Socialismen som idé är stendöd även om det finns några närmast sörjande, så Sossarna måste uppfinna något helt nytt. hittills har det dock varit magert och man har istället lånat friskt från andra partier och försökt gå mot mitten i politiken. En strategi som är dödsdömd om man vill fortsätta som stort, statsbärande parti.

    Tänk så olika en freds- och konfliktforskare och en statsvetare kan se på saken.

    • monskrabbe says:

      Hej Mårten,

      En notering innan jag svarar: Jag är inte forskare och har inte heller sagt att jag är det. Men ja jag har min utbildning inom främst freds. Nu jobbar jag dock som konsult.

      Anledningen till att jag valde att behandla C och inte FP är dels att debatten på senare tid har handlat om C och dess val av ny strategi, och dels att som jag ser det så har FP en bättre möjlighet att fortleva som ett sant liberalt parti än C har. C är ett hopkok av liberaler, miljöaktivister, konservativa bönder och socialliberaler. Vilken är partiets identitet? Vet dom ens själva? Dagens nya linje utgör ett försök att forcera fram EN position inom partiet, som jag ser det. Min personliga uppfattning är att det inte kommer att krönas med framgång.

      På vilket sätt har jag ett statiskt perspektiv? När jag analyserar C och S våndor ur Tofflers perspektiv så är själva konceptet att väga in hur partierna påverkas av den förändring som han beskriver. Eller menar du att mitt förslag om att C ska välja den konservativa linjen är en ”statisk” rekommendation? Det jag menar är att det finns ett eller två liberala partier för mycket i Sverige, samtidigt som det inte finns ett enda konservativt. Här finns det en lucka att fylla. Jag tror bestämt att det skulla finnas utrymme för ett sådant parti. Det är absolut inte bakåtsträvande i sig. Förebilden skulle i så fall vara det brittiska Conservatives, som inte på något sätt är ett marginaliserat landsbygdsparti, utan istället just nu styr landet, medan Labour brottas med samma problem som gäckar de svenska Socialdemokraterna.

      Vad gäller Socialdemokraterna så, ja, jag kunde ha varit tydligare. När jag nu ändå tog upp Alvin Tofflers teorier så kunde jag skrivit att socialismen är dömd att marginaliseras då den krockar med den tredje vågens individualism. Den andra vågens samhälle (industrisamhället) skapade den starka staten och nationalismen som ett uttryck för den kollektivistiska tanken. Alla skulle fungera som små arbetarbin som skötte sina uppgifter till den starka allsmäktiga statens förmån. Ändresultatet var nazismen och andra totalitära och kollektivstiska rörelser såsom socialismen som du nämnde. Den tredje vågens samhälle utgör de totalitära rörelsernas slutpunkt (märk väl att detta samhälle ännu bara existerar i väst). Den tredje vågens samhälle är (huvudsakligens dess ekonomiska aspekt) själva orsaken till Sovjetunionens fall. Sovjet exellerade (en period) i att producera stål, kol och stridsvagnar (andra vågens massproduktion), men det hade ingen chans att hänga med ekonomiskt när väst trädde in i tredje vågens kunskapsintensiva och högteknologiska samhälle från 70-t och framåt. Produktivitetsökningen, kvalitetsökning och den kreativitet som hörde denna till förutsatte ett fritt samhälle med icke-hierarkiska företagsstrukturer osv.

      Kina befinner sig nu, med framgång, i den andra vågen, men om landet ska kunna ta steget in i tredje vågens samhälle och nå sin fulla potential så måste landet demokratiseras. Det som gör Toffler fortsatt intressant som ett analysverktyg är att trots att väst redan har genomgått den nämnda förvandlingen så står resten av världen fortfarande kvar i första eller andra vågens samhällen och har således kvar mycket smärtsamma omvandlingsprocesser. Många av de konflikter som vi idag ser i 3.e världen är ett resultat av just dessa omvandlingsprocesser.

  2. Bengt says:

    Den tredje förändringsvågen. Jag har skrivit lite om vad det kan innebära på
    http://bengtoalmstedts.blogg.se/

  3. Christer Brodén says:

    Från kollektivt tänkande till mer individualiserade tankemönster. Kunskapsintensivt skall det vara. Och smärtsam omvandling. Gäller det även religionen? Envar sin egen profet i tredje vågens samhälle. Är det någon skillnad på partier och kyrkor eller ideologier och läror?

    • monskrabbe says:

      Som jag förstår Toffler så gäller det absolut religionen också. Han nämner de florerande sekterna som ett uttryck till diffusion visavi de centraliserade stora kyrkorna. Sökandet efter religiösa alternativ, t.ex. new age ser han som ett uttryck för individualiseringen. Jag kan tillägga, fritt tolkandes, att man kan se hela avkristnandet av Västeuropa som har accelererat de senaste 30-40 åren som ett uttryck för den 3:e vågens individualisering. Närmare bestämt ifrågasättandet av de religiösa auktoriteterna i de bredare folkliga lagren, till skillnad från den religionskritik som förekom under 17- och 1800-talen, som härstammade från samhällenas intellektuella eliter. Så, nej, ingen skillnad mellan politik och religion. Det ifrågasättande av eliternas auktoritet som har skett inom politiken och vilket är anledningen till att den typen av populistiska masspartier som var vanliga under mellankrigstiden, med nazisterna som det främsta exemplet, inte kan existera idag, eftersom folk inte längre accepterar att bara stå och lyssna på brandtal, utan istället själva vill göra sig informerade och istället låta politikerna mötas i mer sansade debatter. Masspartierna kommer aldrig tillbaka i Västeuropa. Inte heller de dogmatiska och tvärsäkra masskyrkorna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: