Ska minnen från förintelsen få styra över dagens svenska politik?

KOMMENTAR

Mycket väsen har gjorts över det faktum att Ulf Kristersson lovade förintelseöverlevaren Hedi Fried, att inte samarbeta med SD. Nu går Fried ut stort med att Kristersson svikit sitt löfte till henne. Man kan se att det var ett emotionellt ögonblick, när de träffades, och att han kände sig tvungen att ge detta löfte till en gammal dam, men det är ändå inte särskilt seriöst av en man som aspirerar på att bli statsminister att låta sina emotioner styra på det viset, istället för att föra ett rationellt resonemang med henne om detta.

Jag har den största hänsyn för de känslor Sveriges judar har inför förintelsen, men….och detta är ett massivt men, denna hänsyn får inte ta överhanden och innebära att minnen från förintelsen ska styra Sveriges utveckling idag!

Hedi Frieds upplevelse är viktig, men det är också vilken som helst av berättelserna från någon av de likaledes gamla damer som har blivit misshandlade och rånade i detta nya Sverige. Jag har svårt att förstå varför Kristersson måste ta mer hänsyn till en berättelse från historien och ett annat land, än han tar till de många berättelser om övergrepp som sker här och nu, i vårt eget land. Det skedde faktiskt ingen förintelse i Sverige, även om man kan tro det, givet tongångarna i debatten!

Att tala om Sverigedemokraterna som nazister, är inte bara ogrundat, utan även djupt förolämpande mot var fjärde/var femte svensks politiska värderingar. Sverige är, tillsammans med Tyskland, unikt i att Hitlertiden är en så pass levande del av dagens politiska liv. Allt motstånd mot massinvandring till dessa två länder stämplas per automatik som nazism. Förintelsen används idag som ett redskap för att bereda vägen för massinvandring!

Det talas ibland om att inte missbruka parallellen, och det måste man verkligen säga att man gör här. Förintelsen används som en slägga av vänstern, på ett djupt ohederligt sätt. Högern måste lära sig att stå emot dessa härskartekniker som man har böjt sig för tillräckligt länge nu.

Jag kan förstå att Sveriges judar bär på en oro för att de ännu en gång ska hamna i strålkastarljuset, men måste avvärjandet av detta medföra att det istället blir svensken som blir nästa offer? Många judar verkar för mångkulturen, då de tror sig vara säkrare i den än som en litet minoritet i ett samhälle dominerat av en monolitisk majoritet. Men, som Dan Korn menar, är majoriteten mer öppen för att respektera en minoritets rättigheter om denna själv först är säker i sin position. En situation med en krympande majoritetsbefolkning och ett samhälle som förvandlats till en arena för allas kamp mot alla, lägger inte grund för samma generositet.

Det är ett stort fel-tänk att tro att judarna skulle vara mindre utsatta i ett mångkulturellt samhälle, där man delar plats med en stor minoritet från den muslimska kultursfären, där det som bekant frodas djupt antisemitiska värderingar. Judarnas väl och ve hänger på om det gemensamma västerländska samhälle, som vi har byggt tillsammans, bevaras som just ett samhälle som vilar på judeo-kristen, såväl som grekisk-romersk-germansk grund!

Vellinge antog en integrationsplan med skarpa krav, men nådde inte ända fram till målet!

KOMMENTAR

Vellinges Kommunfullmäktige antog igår en ny Integrationsplan. Det som var mest kontroversiellt i denna, ur vänsterperspektiv, var att de invandrade nu får en integrationsplikt. Denna innebär att om man inte gör framsteg inom SFI, följer de aktivitetsinsatser som ska leda till arbete och får godkänt resultat på en, nu obligatorisk, kurs i samhällsorientering, så kan ersättningar komma att dras in! Ännu en gång sätter nu Vellinge ned foten, bara tre månader efter förbudet mot tiggeri.

Jag drev själv under 2015 exakt denna kravinriktade linje inom mitt tidigare lokalparti, Nya Listan (NL), vilket orsakade brytningen mellan mig och dem. Det var rätt i sak, erkände man då, men inställningen ”skavde”. Det blir aldrig bekvämt för en social-liberal när verkligheten kommer och knackar på! Följaktligen inte konstigt att NL nu invände mot Kommunstyrelsens förslag till integrationsplan.

De vanliga argumenten kom från NL:s kompisar på vänsterkanten. MP uttryckte att de inte ville att man skulle ställa några som helst krav på de som invandrat till Vellinge, vilket visar att man inte har lärt sig någonting alls från de senaste decenniernas integrationsmisslyckande.

Socialdemokraternas Axtelius deklarerade att han inte kunde acceptera en linje som ställde ensidiga krav på de invandrade. Istället, menade han, skulle man följa den mångkulturella principen att både den inhemska kulturen och den nya invandrade ska förändras för att kunna passa ihop. Varför, undrar jag? Vad är det som är fel i vår samhällskultur som nu måste ändras? Tycker ni som bor i Vellinge, eller i resten av Sverige, att vårt samhälle är så pass fel att vi måste ändra det, i riktning mot det som finns i Mellanöstern? Tycker man så, så får man väl rösta på (S), men jag tycker personligen att den svenska samhällskulturen har skapat en av de mest framgångsrika, trygga och stabila länderna i världen.

Det är just därför folk väljer att komma hit, inte sant? Normativ mångkultur är ett kapitalt misslyckande och jag hoppas att väljarna är trötta på detta experiment nu!

Moderaterna ska ha cred för sitt integrationsprogram. Några steg till så kan ni kanske till och med gå med i Medborgerlig Samling. Nåja, den piken får ni moderater kanske tåla. Vi har ju ändå legat och fortsätter ligga några steg framför er när det gäller att söka en skärpning av kraven på de som har kommit till Sverige.

Jag skulle ha velat se en tydligare formulering i integrationsprogrammet om vilka kärnvärden som man vill försvara. Ni tog upp demokrati och hedersvåld, men jag läste inget om vikten av att lära ut vilken roll yttrandefriheten har i Sverige. Att det står alla fritt att kritisera religioner och profeter och att inga blasfemilagar någonsin kommer accepteras här, såsom det ofta är i hemländerna. Vidare skulle jag vilja ha sett någon formulering om vikten av att lära ut att staten och kommunernas verksamheter är sekulära och att vi inte vill se och inte heller kommer tillåta, religiös klädnad och beslöjning på varken anställda i dessa verksamheter eller på barnen som går i skolorna.

Jag saknade också en tanke om hur man vill motverka att barn undantas av sina föräldrar från gymnastik, simning, sexualundervisning, religionsundervisning mm i skolan med anledning av föräldrarnas tro.

Således, ett steg i rätt riktning, men varför inte hela vägen fram?

Vilka blir konsekvenserna om regeringen Löfven avgår efter misstroendeförklaringen?

KOMMENTAR

Då har Alliansens ledare slutligen tagit steget att ”tillsammans” med Sverigedemokraterna väcka misstroende mot de tre ministrar i Löfvens regering som har misskött sina uppgifter! Varför var detta nödvändigt och vad kan bli utfallet?

För det första så måste man konstatera att detta steg var helt nödvändigt sett ur perspektivet av värnandet av demokratin. En regering som har uppvisat ett sådant ringaktande för systemets spelregler, måste utmanas av oppositionen. Värst i mina ögon är det faktum att Löfven, från det tillfälle han säger sig ha fått information i januari i år, fram tills att skandalen uppdagades, underlät att leva upp till skyldigheten att informera utrikesnämnden om det inträffade. Då denna läcka verkligen kan ha allvarligt skadat vår säkerhet så är det självklart att statschefen och övriga partier informeras.

Det är även betraktat ur perspektivet att landets goda styre måste säkerställas, viktigt att en statsminister som sätter samman en regering som brister i förmågan kommunicera den allra viktigaste informationen inom denna, utmanas och om möjligt avsätts av oppositionen. Vi har en situation där en statsminister antingen inte kan leda sin regering, eller inte är uppriktig i sin utsaga om att han inte har blivit informerad, om denna allvarliga säkerhetsläcka, som SÄPO har utrett, under ett helt års tid. Oavsett vad som är sanningen så utmynnar det i slutsatsen att regeringen Löfven inte kan fortsätta att styra landet.

Vad gäller Alliansens vägval, så drar jag slutsatsen att det ur deras perspektiv handlar om positionering inför valet nästa år. De vill inte ha en regeringsombildning eller ett nyval. Detta trots att det steg som har tagits mycket väl kan leda till att regeringen avgår självmant, då misstroende mot hela tre ministrar är ett tungt slag mot en regerings trovärdighet. Alliansen sitter fast i sitt eget rävspel. De kan inte utmana om makten då de inte kan enas om huruvida de ska bilda regering med stöd av SD, eller inte. De sitter därför som måltavlor för Löfvens möjliga motoffensiv.

Alliansens utspel är en bluff som lätt kan synas av Löfven. Eftersom de inte sitter med ett färdigt alternativ i fall Löfven väljer att avgå, d.v.s. en regeringsbildning med stöd av SD, så har detta positioneringsspel blottat dem. Löfven kan helt enkelt avgå och syna bluffen. När det framgår att Alliansen inte kan enas om en regering så ligger fältet öppet för Löfven att plocka isär Alliansen.

Centern och Liberalerna kommer då, med hänvisning till enligt dem extraordinära omständigheter, bilda en vänster-mitten regering med S och MP. Resultatet blir slutet på Alliansen och slutet för AKB. Detta är i och för sig samma resultat som vi sannolikt kommer få se efter det ordinarie valet i 2018. Enda skillnaden blir att Löfven och Lööf då kommer sitta stärkta inför den dagen, som det regeringsalternativ som nästan alla inom de etablerade medierna kommer enas om är det bästa. Vi kommer då få se en situation som liknar den under valen i Frankrike denna vår och sommar med ett kompakt mediastöd för en sida.

Det enda partipolitiskt positiva som kan komma ur en situation där Alliansens vågspel misslyckas blir att Moderaterna slutligen inser att det enda sättet som vi kan få en högerregering i Sverige igen är att Moderaterna bildar en varaktig allians med SD, KD…och…ja snart också MED!

Var är den välbehövliga kritiken av Kahin Ahmeds bristande respekt för demokrati och yttrandefrihet?

KOMMENTAR

De flesta är redan bekanta med striden mellan Kahin Ahmed (M) och Richard Jomshof (SD). Det som undertecknad just nu finner mest intressant att ta upp är det som få andra utanför SD verkar vilja diskutera; nämligen Kahin Ahmeds syn på de demokratiska och sekulära principer som upprätthåller vårt stabila samhälle. Detta är trots allt inte första gången som Ahmed visar att han inte har förstått hur vårt demokratiska samhälle fungerar. Avsaknaden av skarpa reaktioner på Ahmeds två senaste utspel speglar hur lite samhällsdebatten egentligen har förändrats de senaste åren. Moderaterna ger inte Ahmed någon form av officiell reprimand för hans odemokratiska utspel. Istället tillåts han, utan att bli synad, att dra på sig den nu så väldigt utslitna offerkoftan.

Kahin Ahmed invandrade till Sverige från Somalia, ett land som är synnerligen dysfunktionellt, med anledning av just att det faktum att det saknar en fungerande liberal demokrati och att man tillåter religionen att inskränka individens friheter. Det som är anmärkningsvärt här är att Ahmed genom sitt nyligen uppvisade demokratiförakt och det förakt han i december 2016 uppvisade för rätten till religionskritik genom sitt angrepp på Hanif Bali, indikerar att han inte har förstått två av de grundläggande principerna som har förvandlat Sverige till ett stabilt och välmående land och vars frånvaro har gjort Somalia till ett kaotiskt och fattigt dito.

Det som svider i ögonen på undertecknad är insikten att han inte strävar efter att bevara det som gjort vårt samhälle framgångsrikt och ett land som folk vill fly till, utan istället vill vidmakthålla de samhällsprinciper som har förvandlat hemlandet till en plats folk vill fly ifrån!

Det faktum att Ahmed tar sig rätten att deklarera att Sveriges, just nu, andra största parti inte bör få deltaga i ett stort politiskt evenemang indikerar alltså en bristande respekt för, och ett oförstånd inför hur en demokrati fungerar, men mer talande för vilken typ av samhälle Ahmed vill se Sverige bli, var hans utspel mot Hanif Bali i vintras. Bali skrev då ett tweet om Muhammed, på sitt sedvanliga vassa sätt, där han påpekade att dennas ”vuxna relationer” med en minderårig bör betraktas som pedofili.

Man kan ha synpunkter på vikten av att eller det lämpliga i att en riksdagsledamot lägger kraft på att diskutera detta faktum, men kvarstår gör ändå att Hanif Bali var i sin fulla rätt. Det intressanta och väldigt avslöjande var hur Kahin Ahmed motiverade sin invändning. Han skriver i sin artikel att Bali kränkt de mänskliga rättigheterna ”genom att kränka en minoritets trosbekännelse”. Han skrev vidare att Bali har ”gått över anständighets gräns när han förolämpat vår profet Mohamed” och att han avkräver honom full ”tolerans för olikheter”.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 18, utgör ett försvar för det fria utövandet av en religion, men den innebär INTE att någon religion, eller tidigare företrädare för en religion, ska få stå fri från kritik. Vad Ahmed tänker på är de blasfemilagar(1) som OIC (2) försöker genomdriva i just FN. Oavsett om FN sjunker så lågt någon gång i framtiden eller inte, så finns det inga blasfemilagar i Sverige och således står såväl riksdagsledamöter som vi andra fria att kritisera, eller förlöjliga om vi så vill, Muhammed, Jesus, Buddha med flera självutnämnda religiösa profeter.

Det enda oanständiga här ligger i Ahmeds försök att begränsa det fria samtalet. ”Tolerans” för andra innebär inte att vi ska behöva låta andras politiska eller religiösa föreställningar stå oemotsagda. Dessa föreställningar är resultatet av den samhälleliga kulturen som Ahmed är växte upp med i Somalia, där det intellektuella klimatet är stagnerat efter århundraden av tankekontroll och förbjudna ämnen, och där det styrande systemet islam är mest skyddat av alla. Just detta religio-politiska system som är, givet dess företrädares aspirationer att det ska vara ett statsbärande system, i väldigt stort behov av skärskådning.

Det är tveklöst så att moderaterna är den part som har förlorat mest på denna strid. Insikten hos väljarna om att moderaternas flörtande med krafter som inte respekterar demokratin och som vill underminera samhällets sekulära princip inte har upphört sjunker nu in. Vilket förtroende kan en demokrat ha för ett parti som låter sig representeras av en politiker som Kahin Ahmed?

Mitt svar till Kahin Ahmed blir: Dina odemokratiska och yttrandefrihetsfientliga ÅSIKTER är inte välkomna i Sverige! Min uppmaning till Kahin Ahmed lyder: Lär dig om vilka principer som har skapat Sveriges stabilitet och framgång och ta dessa till dig! Först då kan du bidra konstruktivt till vår demokratis framtida välmående.

 

Fotnoter:

  1. Bland annat förbud mot kritik av religiösa företrädare. 
  2. OIC : Organisation of Islamic Cooperation. OIC är världens största organisation för samverkan mellan muslimska stater.

Moderaternas svek mot Sverige!

Moderaternas konsekventa vägran att utmana vänstern om regeringsmakten är ett stort svek mot Sverige. Detta svek grundar sig i en cynisk beräkning; nämligen att om vänstern får köra Sverige tillräckligt mycket i botten, så är vägen till makten 2018 utstakad. Priset; att landet går till kråkorna, anser man tydligen vara rimligt. Är detta vad vi ska förvänta oss från dagens höger?

Redan hösten 2014, när extraval låg nära till hands, hade Alliansen ett övertag i opinionen och skulle mycket väl ha kunnat ta tillbaka makten direkt. Sedan dess har Anna Kinberg-Batra, som ledare för moderaterna passat på varje tillfälle att fälla regeringen. Kinberg-Batras egna ord har varit att ”Löfven får reda ut sin egen röra”. Bortsett från det helt felaktiga i påståendet att socialdemokraterna ensamma bär ansvaret för migrationskrisen, med Reinfeldts migrationspolitiska inviter till omvärlden i åtanke, så finns den rent moraliska aspekten på att man som landets största politiska opposition anser att man inte har ett ansvar för att ersätta en inkompetent regering och föra landet på rätt köl igen.

Migrationsfrågan är dessutom, som bekant, bara en av många punkter där vänsterregeringen har fallerat. Man tar inte till överord om man konstaterar att nuvarande regering är den sämsta i modern tid. Den har allvarligt skadat våra relationer med omvärlden, förvärrat det ekonomiska läget, skapat inre slitningar i samhället och förvandlat Sverige till ett stående skämt i internationell media.

Istället för att utmana denna inkompetenta regering som kör landet ner i diket, vill alltså Kinberg-Batra vänta, vänta och vänta lite till. Hon kalkylerar med att folket kommer strömma till moderaterna 2018 när vänstern har gjort så mycket skada som möjligt. Detta cyniska spel med oss alla som insatts är djupt omoraliskt och inte värdigt en statsministerkandidat!

Om hon drömmer om att få egen majoritet med alliansen, så kan hon sluta upp med det, då den treblocksverklighet vi har är här för att stanna. Inget block kommer få egen majoritet under de närmast kommande valen. Därför är att bara att ställa in sig på att samarbeta, åt det ena eller andra hållet. Det enda moderaterna har att vinna på att inte utmana Löfven i samband med nästa budget eller helt enkelt genom en misstroendeförklaring när helst den vill, är möjligen skillnader i valresultatet på några få procentenheter mellan nu och 2018. Istället ska vi behöva lida under det rödgröna vanstyret i ytterligare två och ett halvt år. Att moderaterna kör en kampanj på internet med namnet ”Sveket” om Löfvens svikna vallöften är inte lite ironiskt, med tanke på att deras eget svek mot väljarna får Löfven att framstå som amatörmässig.

Någonting är ruttet i svensk politik!

Igår hade liberala Nya Listan i Vellinge sitt årsmöte i Skanör. Som krydda på tillställningen hade vi förmånen att få lyssna på ett kort föredrag av docenten och f.d. riksdagsledamoten för moderaterna Anne Marie Pålsson på ämnet ”makt”. Pålsson, modern till ”Rut-avdraget”, blev kanske ändå mest känd för via sin bok ”Knapptryckarkompaniet” 2011, som beskriver hur politiska partier idag har kommit att förvridas från arenor för politisk diskurs som formar partiets gemensamma politik, till ett redskap för partiledarens maktutövning. Pålsson delger oss sin egen upplevelse av hur känslan av att ha makt kan vara berusande och drar slutsatsen att politiker i ledande positioner som har fått mycket mer, än henne själv, av den varan kan gå mycket långt för att ha möjligheten att förbli i maktens centrum. Pålsson menar att Reinfeldt, såsom många andra i hans position, bara belönade med avancemang, de som var fullständigt lojala, smickrade och fjäskade. De som vågade opponera sig mot någon policy hamnade direkt ute i kylan. Partiet har, såsom många andra i Sverige, fyllts med nickande ja-sägare.

Detta för tankarna mer till auktoritära politiska system än till en demokrati och de demokratiska spelregler som man förväntar sig inom en svensk partiorganisation. Riksdagsledamöterna representerar folket och vi förväntar oss inte att de ska vara en partiledares knähundar, utan istället fritänkande, frispråkiga och otvungna aktörer både inom partiernas respektive diskurs och efter eget hjärta i riksdagens kammare. Pålsson konstaterar att Sverige är nästan unikt i sin avsaknad av maktdelning. Vi har ingen författningsdomstol, vi har ingen andra kammare, vi har inte maktdelning statsminister – president, våra folkomröstningar är svåra att initiera och nästan aldrig bindande. Pålsson ser gärna till Schweiz som ett föredöme där folkomröstningar är både lätta att initiera och bindande. Dessa kan till och med upphäva beslut i folkförsamlingen. I Sverige däremot kan den sittande statsministern för en majoritetsregering mer eller mindre föra sig med diktatorsliknande fasoner utan att det finns några spärrar.

Pålsson delgav oss sina egna erfarenheter av Reinfeldts beteende. Som exempel lyfte hon fram när riksdagsledamoten Karl Sigfrid opponerade sig mot beslutet att ge FRA de befogenheter de åtnjuter idag. Ett möte med hela den moderata riksdagsgruppen sammankallades under vilket Reinfeldt initierade och sedan lutade sig tillbaka för att presidera över en form av vuxenmobbning som man inte trodde var möjlig i vår folkvalda församling. Efter statsministern trädde 20 lojala ledamöter fram för att i tur och ordning lägga ut texten om vilken låg och usel människa Sigfrid var, för att knäcka hans psyke och tvinga honom tillbaka in i fållan, vilket till slut också blev resultatet. Piskan hade vinit och ingen som deltog kunde missa vad som hände om man hade en avvikande åsikt. Pålsson betonar att man inte kan förvänta sig att någon ska stödja hennes berättelse, vilket är helt logiskt, för om de gör det så förlorar de sin politiska karriär. Tack och lov då att vi har politiker som docent Pålsson som har ett liv att återvända till när den politiska gärningen är fullgjord och som följaktligen kan våga låta sig vägledas av sitt kurage.

Reinfeldts ord till den församlade moderata riksdagsgruppen bör chocka varje sann demokrat. Han spänner ögonen i de församlade och ryter till:

”Vad tror ni att ni är? En remissinstans? Ni är här för att göra som jag säger!”

”Knapptryckarkompaniet”, som utkom via förlaget Atlantis, stoppades efter första upplagan av förlaget, utan vidare motivation, trots god försäljning. Pålsson låter påskina att hon har sina misstankar om att det har förekommit påtryckningar från högsta ort. Den finns tydligen fortfarande som e-bok, så jag kan bara rekommendera er att ta del av den på det viset. Det är en helt nödvändig läsning!

%d bloggare gillar detta: