Moderaternas svek mot Sverige!

Moderaternas konsekventa vägran att utmana vänstern om regeringsmakten är ett stort svek mot Sverige. Detta svek grundar sig i en cynisk beräkning; nämligen att om vänstern får köra Sverige tillräckligt mycket i botten, så är vägen till makten 2018 utstakad. Priset; att landet går till kråkorna, anser man tydligen vara rimligt. Är detta vad vi ska förvänta oss från dagens höger?

Redan hösten 2014, när extraval låg nära till hands, hade Alliansen ett övertag i opinionen och skulle mycket väl ha kunnat ta tillbaka makten direkt. Sedan dess har Anna Kinberg-Batra, som ledare för moderaterna passat på varje tillfälle att fälla regeringen. Kinberg-Batras egna ord har varit att ”Löfven får reda ut sin egen röra”. Bortsett från det helt felaktiga i påståendet att socialdemokraterna ensamma bär ansvaret för migrationskrisen, med Reinfeldts migrationspolitiska inviter till omvärlden i åtanke, så finns den rent moraliska aspekten på att man som landets största politiska opposition anser att man inte har ett ansvar för att ersätta en inkompetent regering och föra landet på rätt köl igen.

Migrationsfrågan är dessutom, som bekant, bara en av många punkter där vänsterregeringen har fallerat. Man tar inte till överord om man konstaterar att nuvarande regering är den sämsta i modern tid. Den har allvarligt skadat våra relationer med omvärlden, förvärrat det ekonomiska läget, skapat inre slitningar i samhället och förvandlat Sverige till ett stående skämt i internationell media.

Istället för att utmana denna inkompetenta regering som kör landet ner i diket, vill alltså Kinberg-Batra vänta, vänta och vänta lite till. Hon kalkylerar med att folket kommer strömma till moderaterna 2018 när vänstern har gjort så mycket skada som möjligt. Detta cyniska spel med oss alla som insatts är djupt omoraliskt och inte värdigt en statsministerkandidat!

Om hon drömmer om att få egen majoritet med alliansen, så kan hon sluta upp med det, då den treblocksverklighet vi har är här för att stanna. Inget block kommer få egen majoritet under de närmast kommande valen. Därför är att bara att ställa in sig på att samarbeta, åt det ena eller andra hållet. Det enda moderaterna har att vinna på att inte utmana Löfven i samband med nästa budget eller helt enkelt genom en misstroendeförklaring när helst den vill, är möjligen skillnader i valresultatet på några få procentenheter mellan nu och 2018. Istället ska vi behöva lida under det rödgröna vanstyret i ytterligare två och ett halvt år. Att moderaterna kör en kampanj på internet med namnet ”Sveket” om Löfvens svikna vallöften är inte lite ironiskt, med tanke på att deras eget svek mot väljarna får Löfven att framstå som amatörmässig.

Någonting är ruttet i svensk politik!

Igår hade liberala Nya Listan i Vellinge sitt årsmöte i Skanör. Som krydda på tillställningen hade vi förmånen att få lyssna på ett kort föredrag av docenten och f.d. riksdagsledamoten för moderaterna Anne Marie Pålsson på ämnet ”makt”. Pålsson, modern till ”Rut-avdraget”, blev kanske ändå mest känd för via sin bok ”Knapptryckarkompaniet” 2011, som beskriver hur politiska partier idag har kommit att förvridas från arenor för politisk diskurs som formar partiets gemensamma politik, till ett redskap för partiledarens maktutövning. Pålsson delger oss sin egen upplevelse av hur känslan av att ha makt kan vara berusande och drar slutsatsen att politiker i ledande positioner som har fått mycket mer, än henne själv, av den varan kan gå mycket långt för att ha möjligheten att förbli i maktens centrum. Pålsson menar att Reinfeldt, såsom många andra i hans position, bara belönade med avancemang, de som var fullständigt lojala, smickrade och fjäskade. De som vågade opponera sig mot någon policy hamnade direkt ute i kylan. Partiet har, såsom många andra i Sverige, fyllts med nickande ja-sägare.

Detta för tankarna mer till auktoritära politiska system än till en demokrati och de demokratiska spelregler som man förväntar sig inom en svensk partiorganisation. Riksdagsledamöterna representerar folket och vi förväntar oss inte att de ska vara en partiledares knähundar, utan istället fritänkande, frispråkiga och otvungna aktörer både inom partiernas respektive diskurs och efter eget hjärta i riksdagens kammare. Pålsson konstaterar att Sverige är nästan unikt i sin avsaknad av maktdelning. Vi har ingen författningsdomstol, vi har ingen andra kammare, vi har inte maktdelning statsminister – president, våra folkomröstningar är svåra att initiera och nästan aldrig bindande. Pålsson ser gärna till Schweiz som ett föredöme där folkomröstningar är både lätta att initiera och bindande. Dessa kan till och med upphäva beslut i folkförsamlingen. I Sverige däremot kan den sittande statsministern för en majoritetsregering mer eller mindre föra sig med diktatorsliknande fasoner utan att det finns några spärrar.

Pålsson delgav oss sina egna erfarenheter av Reinfeldts beteende. Som exempel lyfte hon fram när riksdagsledamoten Karl Sigfrid opponerade sig mot beslutet att ge FRA de befogenheter de åtnjuter idag. Ett möte med hela den moderata riksdagsgruppen sammankallades under vilket Reinfeldt initierade och sedan lutade sig tillbaka för att presidera över en form av vuxenmobbning som man inte trodde var möjlig i vår folkvalda församling. Efter statsministern trädde 20 lojala ledamöter fram för att i tur och ordning lägga ut texten om vilken låg och usel människa Sigfrid var, för att knäcka hans psyke och tvinga honom tillbaka in i fållan, vilket till slut också blev resultatet. Piskan hade vinit och ingen som deltog kunde missa vad som hände om man hade en avvikande åsikt. Pålsson betonar att man inte kan förvänta sig att någon ska stödja hennes berättelse, vilket är helt logiskt, för om de gör det så förlorar de sin politiska karriär. Tack och lov då att vi har politiker som docent Pålsson som har ett liv att återvända till när den politiska gärningen är fullgjord och som följaktligen kan våga låta sig vägledas av sitt kurage.

Reinfeldts ord till den församlade moderata riksdagsgruppen bör chocka varje sann demokrat. Han spänner ögonen i de församlade och ryter till:

”Vad tror ni att ni är? En remissinstans? Ni är här för att göra som jag säger!”

”Knapptryckarkompaniet”, som utkom via förlaget Atlantis, stoppades efter första upplagan av förlaget, utan vidare motivation, trots god försäljning. Pålsson låter påskina att hon har sina misstankar om att det har förekommit påtryckningar från högsta ort. Den finns tydligen fortfarande som e-bok, så jag kan bara rekommendera er att ta del av den på det viset. Det är en helt nödvändig läsning!

Varför skänker Moderaterna bort regeringsmakten?

Den stora frågan som hänger i luften just nu är hur en högerregering som har gett oss en ekonomisk stabilitet som är Europas avund så lättvindigt kunde skänka bort makten? Allt baserat på en missriktad moralisk princip där man på grund av att man har anammat en kulturmarxistisk världsbild, där man ser felen inom Sverigedemokraterna men bortser från felen inom vänsterpartierna, har ensidigt målat ut det ena partiet som oanständigt medan det andra får frodas inne i salongerna. Man kan konstatera att det i stor utsträckning är denna världsbild som gör att man baserar sitt ställningstagande mot SD på svepande rasistanklagelser snarare än på den faktiska sakfrågan. Därmed överger man det som inom högern i både Sverige och Europa har utgjort grunden för en ansvarig invandringspolitik, där man förväntar sig att lagen ska följas och respekt för mottagarlandets regler och principer ska visas.

Jag är sannerligen inte den enda högermannen som kräver att migranter ska kunna identifiera sig vid ankomst och på så sätt kunna påvisa sitt skyddsbehov. Jag är inte den enda som vill att staten ska ställa krav på de som förväntar sig att få bli nya medborgare, såsom att de lär sig språket och lär sig vilka principer vårt samhälle bygger på. Detta har man övergett då vänsterdominansen har gjort det fult att ställa krav. Den som ställer krav på migranterna till vårt land anses vara rasister då de yrkar på att medborgarskap inte är en rättighet, utan något man förtjänar. De som vill diskutera en nivå av invandring som ligger lägre än de facto fri migration anses vara främlingsfientliga. Då Reinfeldt var fullständigt förtrollad av dessa vänsterresonemang så blev hans ställningstagande att det är viktigare vem man diskuterar med än vad man diskuterar. Hela etablissemanget har drabbats av denna sjukan, som kan illustreras med attityden till tiggarna från Balkan. Inledningsvis förekom det att etablerade politiker och skribenter konstaterade att tiggeriet ofta var organiserat av ligor, men när SD drog samma slutsats så försvann detta resonemang från mainstream. Säger SD bu så måste alla andra säga bä. Detta är inte ett seriöst sätt att bedriva en samhällsdebatt.

Tydligen har migrationsfrågan och bilden av Sverigedemokraterna numera blivit den allena viktigaste frågan i svensk politik? Så viktigt var det uppenbarligen för Reinfeldt att upprätthålla västvärldens högsta nivå av invandring att han hellre gav Löfven stafettpinnen och därmed riskerar att omintetgöra 8 år av arbete för lägre skatter och ökad valfrihet, än att vara tvingad att reducera denna invandring något för att få stöd från SD för en fortsatt regering. Varför vägrar man inte på liknande grunder släppa fram en regering under Löfven som stödjer sig på vänsterpartiet? Är kommunisterna mer ”rumsrena”?

Tveklöst blir man bedrövad av att se när smygnazister eller smygrasister i Sverigedemokraternas led avslöjas med att vräka ur sig de mest plumpa omdömen och låga värderingar, men om man baserar sitt ställningstagande gentemot partiet på dessa individer, trots att ingen vill mena att ens en större del av de ca 750.000 svenskar som röstade på partiet är rasister, så är det nog lämpligt att även ta sig en titt på andra partier som sitter i riksdagen. Om hela partier ska skuldbeläggas på grund av dåliga värderingar som florerar bland en del av partiets medlemmar och därmed frysas ut, så blir listan på partier som man kan prata med i riksdagen snabbt kortare.

Hur ska man behandla vänsterpartiet och miljöpartiet vars organisationer är nerlusade med antisemiter? Det finns många inom Sverigedemokraterna som låter kritiken av migrationspolitiken präglas av sin egen aversion mot olika grupper i samhället, på samma sätt som det finns många inom vänstern som inte kan kritisera Israel utan att låta denna kritik präglas av sin antisemitism. Ska inte dessa partier då också uteslutas från allt samarbete i riksdagen? Eller varför inte socialdemokraterna, efter att Stefan Löfven vek sig för de mest vidriga uttryck för judehat och hyllningar av Hitler som uttrycktes av partikamrater på hans facebooksida efter hans uttalande av stöd för Israels rätt att försvara sig. Löfvens beslut att dra tillbaka sitt uttalade stöd inför denna våg av avskyvärdheter innebar en acceptans för antisemitismen. När ska vänsterblocket införa en nolltolernas mot antisemitism? När ska man sluta ursäkta detta som ”förståeligt”? Judehat och rasism väger tydligen olika i samhället.

Varför anser man att SD är mindre ”rumsrent” än vänsterpartiet, de ”f.d.” kommunisterna? Hur kan man anse att de auktoritära tendenser som en del av SD:s representanter bär på är värre än de auktoritära och revolutionära dito som vänsterpartisterna bär på? Hur länge sedan var det man hyllade Stalin och Mao i vänsterpartiet vars ledarskikt så sent som på 70-talet underhöll idén om väpnad revolution i vårt land för att införa ”proletariatets diktatur”, vars motstånd mot demokratin var inskrivet i partiprogrammet fram tills inte så länge sedan och vars ungdomsförbund ännu idag agerar på det mest odemokratiska vis. Vilket parti var det nu som var oanständigt?

Handlar det om att SD ”ställer människor mot människor” genom sin kritik mot det som idag i praktiken är fri migration? Vad är det då Åsa Romson och Gudrun Schyman gör när de uppvisar ett så påtagligt hat mot män? Ställer de inte man mot kvinna, människa mot människa, då? Varför visas en större acceptans inför detta? Varför utesluter inte Reinfeldt MP från regeringssamarbete på denna grund? Nä, just det ja, vi lever ju i ett samhälle där de kulturmarxistiska värderingarna regerar, där allt ses genom ett rött filter. Vilken oerhörd informell makt detta innebär! Högern slår knut på sig självt genom en statsminister som Reinfeldt som skänker bort regeringsmakten för att han är fullständigt marinerad i vänsterns dubbelmoral. Det är ju bara sådant som strider mot vänsterns ideal som kan vara oanständigt! Inte revolution och pöbelvälde på gatorna.

Med detta sagt så finns det ett behov av att påpeka att synpunkten som ofta framförs, att de andra partierna har en ”skyldighet” att samarbeta med SD då de är folkligt valda, för mig är obegriplig. Få liberalkonservativa personer, såsom undertecknad, skulle acceptera ett samarbete med vänsterpartiet! Jag har aldrig läst något som indikerar att detta skulle vara en etablerad princip för det demokratiska styrelseskicket. Måste man verkligen acceptera representanterna för partier som för en politik som man anser vara huvudlös? Verkligen inte! Således, fortsätt att ignorera varandra om ni vill i riksdagen. Det är er rättighet att också frysa ut feministpartiet – manshatarna, vänsterpartiet – revolutionärerna eller miljöpartiet – chemtrailteoretikerna / utvecklingsfienderna, från samarbete i riksdagen. Gör gärna det!

Om vi istället ska utgå från sakfrågan; hade det verkligen varit rasistiskt att reducera omfattningen på västvärldens högsta invandring, ställda som vi är inför de problem med otillräckligt utbud av billiga bostäder och enkla jobb, såsom KDU:s ordförande Sara Skyttedal skrev? Vi måste snart inse att den ankdam till samhälle vi lever i präglas politiken av något som Maciej Zaremba kallar för ”strutspolitik”. Är det verkligen så fult att diskutera uppenbara problem i vår migrationspolitik? Ska vi ha ett sådant debattklimat? För några år sedan gick Angela Merkel, David Cameron och Nicolas Sarkozy med korta mellanrum, i utspel som kändes synkroniserade, ut och deklarerade att invandringen måste begränsas och att, det som Bauhn/Demirbag-Steen kallar för ”normativ multikulturalism”, var ett misslyckande ur ett integrationsperspektiv. Dessa Europeiska giganter, ledare för kontinentens största liberalkonservativa partier hade sannolikt ansetts vara rasister i Sverige, vars partier man inte skulle ta i med tång. Så långt har vänsterprägeln av samhällsdiskursen gått! Tystnaden inför dessa utspel i Sverige och den påtagliga oviljan att diskutera riktigheten i dessa uttalanden här hemma var talande. Oviljan att diskutera någonting överhuvudtaget som strider mot den av dubbelmoral präglade vänsternorm som vi lever utefter!

Alliansen delar många centrala frågor med SD, såsom synen på kärnkraften, försvarspolitiken, synen på valfrihet inom vård och skola, det mesta av skatte- och näringslivspolitiken såväl som familjepolitiken. Det hade inte varit ett svårt steg att ge SD en sänkning av skatten på pensionerna. Utan det blinda hatet som Reinfeldt känner inför SD, samtidigt som han bortser från vänsterns antisemitism, så hade det inte varit ett svårt steg att reducera invandringen något så att vi som land hade haft möjligheten att sköta den på ett sätt som möjliggör integration istället för att bädda för utanförskap. Då hade Sverige kunnat, precis som Norge och Danmark, få slippa ytterligare en vänsterregering som vill höja skatter och därmed försvåra tillväxten. För ett par år sedan presenterades en undersökning som visade att ca 50 % av de moderata väljarna ville ha ett samarbete med SD, efter dansk modell kan man förmoda, för att slippa denna utveckling. Uppenbarligen köper inte dessa moderater pratet om sverigedemokraterna som rasister. Reinfeldt insisterade i ljuset av detta ändå på att fortsätta sin oförsonliga linje mot SD. Resultatet kan vi beskåda nu, när desamma moderater som ville ha ett samarbete nu strömhoppar till Åkessons famn. Hur kommer detta utveckla sig om den svenska högern vidhåller i sin beröringsskräck inför migrationsdiskursen, som utmärker sig som nästan unik i Europa? Kommer moderaterna att sjunka till 15 % efter nästa val och SD stiga till 20 %? Man måste inte gilla hur sverigedemokraterna uttrycker sig, eller formulerar problemet, eller tycka om deras lösningar, men som moderat så måste man inse att de framför en legitim kritik av de systemfel som finns och att om man fortsätter att försöka tiga ihjäl problemet så kommer det bara resultera i att vi får en väldigt försvagad traditionell höger i Sverige framöver.

I summering

Således kan man konstatera att Sverigedemokraterna inte har värre saker i sitt förflutna som de nu försöker städa bort än Vänsterpartiet har i sitt, som de inte ens försöker städa bort för egen del. Vad är det för moralisk skillnad mellan att Socialdemokraterna i decennier har styrt med VP(K):s stöd och om nu Alliansen gjorde detsamma med hjälp av Sverigedemokraterna? Den enda skillnaden ligger i den bild av det hela som vi har fått färdigtuggad och serverad av medier som är genomsyrade av vänstertänkande. Befriad som jag är från detta tankefängelse så föredrar jag klart ett fortsatt högerstyre med hjälp av ett parti som kanske kan lära högern att återgå till sina rötter innan det är försent. Som jag skrev ovan så är det inte en demokratisk princip att man måste beakta SD på grund av att de har fått 13 % som ska styra högerns agerande, då detta är nys, utan en insikt om att högern inte längre kan spela efter vänsterns spelregler, där det ena förlåts och det andra fördöms. Den pragmatism som ska styra högeralliansens agerande är att man med SD:s stöd kan säkerställa en fortsatt högerdominans av landets politiska liv. Konsekvensen, att man får återgå till den politik man själv propagerade för för dryga 10 år sedan och att man beaktar den oro och irritation över en situation som inte är ekonomiskt hållbar som definitivt går långt utanför den krets av personer som röstade på Sverigedemokraterna, ser jag inte som problematisk. Jag vågar inte uttala mig om vilken väg Moderaterna kommer ta framöver, men jag ser framför mig ett Europa där Conservatives i framtiden styr Storbritannien med stöd av UKIP och där UMP styr Frankrike med hjälp av Front National, såsom många av UMP:s väljare och representanter har uttryckt önskemål om. Detsamma har som bekant redan skett i Norge och Danmark. Vi får se om vår egen höger väljer denna strategi eller om Sverige fortsättningsvis kommer att utgöra undantaget?

%d bloggare gillar detta: