Slutet på USA:s inflytande i Mellanöstern

USA:s position i Mellanöstern har försvagats allt mer sedan den arabiska ”våren” inleddes. På den elfte årsdagen av 9/11 sattes ytterligare en spik i kistan för det amerikanska inflytandet.

Det allianssystem som USA byggde upp i regionen som verktyg för att säkerställa oljeleveranser, hålla Sovjet ute och Israel vid liv, efterlevde inte på något sätt de standarder som våra demokratiska länder i väst hade satt efter andra världskriget. Stödet till auktoritära regimer grundade sig på det rimliga antagandet att länderna inte var mogna för  demokratiska processer. Det kan även sägas att de regimer som USA stödde vid 60 och 70-talen, såsom Jordanien, Marocko och Saudiarabien, inte var fullt så hänsynslösa som de som hade anammat arabsocialismen och allierat sig med Sovjetunionen, exempelvis Syrien, Egypten och Irak. Det kanske är så man rationaliserade denna policy?

När Sovjet försvagades och slutligen kollapsade fick USA en hel rad av de f.d. sovjetallierade diktatorerna i knäet, såsom Saddam och Mubarak. Det omoraliska med att ha täta relationer med dessa fick nu även det rättfärdigas. Egypten behövdes för att landet skulle skriva under och respektera freden med Israel. Irak behövdes som en spelbricka för att ringa in det revolutionära Iran. Det är denna period, 80-talet, som USA mest av allt ifrågasätts för och på goda grunder men realpolitik är aldrig ett enkelt och rent spel. Vore det att föredra att det aldrig skrevs på fredsavtal mellan Israel och Egypten respektive Jordanien? Svåra frågor som det fortfarande kommer tvistas om många år från idag.

När den arabiska ”våren” satte fart så blev det snabbt uppenbart för USA att det var dags att byta fot. Stödet till de auktoritära regimerna var moraliskt klandervärt och kanske inte längre nödvändigt, resonerade man? Någonting måste göras för att kompensera för den illvilja mot USA som hade byggts upp i Egypten. Möjligheten att ingripa mot Kadaffi, utan att riskera egna dödsfall, ansågs som ett lämpligt sätt att kompensera för tidigare synder.

Trots att Kadaffis regim föll och trots att Assads regim är under angrepp i Syrien  så utgör ändå, när man summerar, den arabiska ”våren” början på slutet för USA:s position i Mellanöstern. Den stora vinnaren är istället Saudiarabien.

Trots att USA och Saudiarabien befinner sig i allians i regionen och trots att de har en gemensam fiende i Iran och dennas allierade Syrien, så har de klart motstridiga synsätt på hur regionen ska utvecklas. Saudiarabien har hela tiden under täcket verkat för att sprida sin radikala tolkning av islam, wahhabismen, vilket går stick i stäv med USA:s liberala ansatts. I Egypten till exempel så har det faktum att Mubarak kunnat luta sig mot USA gjort att Saudiarabien inte har kunnat stötta det muslimska brödraskapet fullt så mycket som de önskat. Det har hela tiden handlat om en fin balansgång. Nu när USA tappat Egypten och Tunisien men även kontakten med en allt mer samarbetsvillig Kadaffi, så är det fritt fram för Saudiarabien att flytta fram positionerna.

Den saudiska staten är en levande motsägelse; konservativ och samtidigt revolutionär. Det saudiska kungahuset sitter vid makten på nåder av de religiöst lärda. Överenskommelsen som gäller mellan huset Saud och den wahhabitiska uleman sedan 1700-talet går ut på att uleman legitimerar familjen Sauds styre så länge som kungahuset verkar för att sprida wahhabismen utomlands. Således; konservativt hemma samtidigt som man exporterar revolution utomlands. Sedan länge finansierar Saudiarabien muslimska brödraskapet i alla länder där de verkar och ofta långt mer radikala salafistiska rörelser och terrorgrupper, såsom Hamas.

I praktiken så har Saudiarabien nu tagit över delar av det amerikanska alliansnätverket i regionen. Obama har intalat sig själv att det muslimska brödraskapet går att jobba med, att han kan påverka dem i moderat riktning. Med god hjälp av missriktade islamologer så intalar han sig att MB representerar en ”moderat” version av islam. Denna uppfattning står i motsatts till det mesta av det vi har sett i Egypten sedan revolutionen.

Obama har sedan han blev president fört en genomgripande kampanj för att ändra folks uppfattning om USA i regionen och för att således knyta band mellan USA och de islamistiska rörelser som nu sitter vid makten. En lång rad av ursäkter rörande USA:s tidigare politik har strömmat från Obama-administrationen i riktning mot den muslimska världen. Kronan på verkat var det tal till världens muslimer som Obama höll i Kairo den 4 juni 2009. Detta var fullt av smicker och rena felaktigheter som skulle syfta till att lyfta den muslimska världens självförtroende och visa att de hade en ny vän i Obama. Ansträngningarna gick så långt som till att låta NASA ta tid från sina viktiga uppgifter inom rymdforskningen till att bygga upp muslimskt självförtroende gällande deras deltagande inom den vetenskapliga utvecklingen. När Obama bugade för den Saudiska kungen, ner till midjan, så var för många lågvattenmärket nått i denna kanpanj av krypande. Kanske ska det ses som symboliskt? Obama lämnar över makten över Mellanöstern till den saudiska kungen och intar positionen som vassal. Varför skulle den fria världens ledare vika sig dubbel för en diktator?

Vad blev då resultatet av dessa ansträngningar? Obamas ”respekt-kampanj” har gått ut över vad som är avsevärt mer nödvändigt, nämligen ett förmedlande av våra västerländska värderingar och principer vad gäller frågor som yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter. Ingen märkbar förändring av hur folk i Mellanöstern uppfattar USA har kunnat uppmätas sedan Obama inledde sin uppvaktning. Troligare är istället att detta i många kretsar uppfattas som en svaghet och en brist på kulturellt självförtroende. Det värsta är att dessa personer har uppfattat det hela korrekt. President Mursi är inte intresserad av USA:s sätt att styra när han sätter igång sin omvälvning av det Egyptiska samhället. När han placerar politiskt och religiöst lojala personer på nycklepositioner inom försvaret och inom statligt ägda media och när han bryter mot vad som har stipulerats i fredsavtalet med Israel.

När 9/11 årsdagen närmade sig surrade det i Kairo. Rykten om demonstrationer med orsak av filmen ”The Innocence of Muslims” spred sig i stan. Mursi hade själv uppmanat till demonstrationer riktade mot USA med anledningen av filmen. Den följande stormningen av den amerikanska ambassaden i Kairo var en händelse som helt och hållet låg i Mursis händer att kontrollera. Ambassadens centrala läge, förvarningen om demonstrationerna och det faktum att Egypten besitter en avsevärd såväl militär- som polisarsenal säger oss med all tydlighet att anledningen till att stormningen kunde ske var ett politiskt beslut av Mursi.

Mursi hade att välja mellan att skydda den amerikanska ambassaden och då ytterligare reta upp de salafister som utgör den enda riktiga oppositionen till hans MB, eller låta vandalerna få fritt fram och på så sätt reta upp USA. Fattade han rätt beslut? Ur hans synvinkel så gjorde han uppenbarligen det. Några konsekvenser från amerikanskt håll, i stil med indraget bidrag (1,5 miljarder dollar årligen) eller några andra skarpa politiska signaler har inte kommit. Istället har USA deklarerat att landet ska efterskänka Egyptens statsskuld på 1 miljard dollar. Bedömningen att USA är svagt under Obama har visat sig vara korrekt.

USA kanske intalar sig självt att landet fortfarande har inflytande i Egypten och andra post-revolutionära stater och således fortsätter att vräka pengar över dessa utan några som helst krav på liberal utveckling, men det döljer inte det faktum att de styrande grupperna i dessa länder inte längre ser USA som en makt man behöver ta hänsyn till.

Obama har missat en lysande möjlighet att sätta ner foten och tydligt deklarera vad som förväntas av de stater som är intresserade av att ha en amerikansk representation eller amerikanskt stöd. Han har missat en chans att förklara för folken i Mellanöstern att kritik av religion inte ska fördömmas, som Obamas administration har gjort. Den ska försvaras och rent av uppmuntras!

Annonser

Om Mons Krabbe
Jag är en liberal-konservativ skribent och samhällsdebattör. På denna blogg skriver jag artiklar om säkerhetspolitik, historia, samhälle och religion. Är aktiv inom Medborgerlig Samling, där jag sitter i styrelsen. Är talesman i Utrikesfrågor och i Integrationsfrågor för Medborgerlig Samling.

6 Responses to Slutet på USA:s inflytande i Mellanöstern

  1. Olov Öberg says:

    ”när han bryter mot vad som har stipulerats i fredsavtalet med Israel.”
    Kan du ge något exempel på detta?

    En annan fråga som jag förgäves försökt hitta något svar på är hur det går med parlamentet. Måste det inte bli nyval någon gång? I så fall när och vad tror du om resultatet?

    • monskrabbe says:

      Mursi har flera gånger deklarerat att han avser se över avtalet. De brott som har skett så här långt är att han i smyg har flyttat fram militär utrustning in i det de-militariserade Sinai, såsom luftvärnsmissiler. Vidare har han brutit det avtal om gasleveranser till Israel som var en viktig del av fredsavtalet.

      Vad gäller det egyptiska parlamentet så är det åter i arbete. Militärens order upphävdes av Mursi dagarna efter att han tillträtt.

      • Olov Öberg says:

        Jag kan inte hitta något om att Mursi brutit avtalet med Israel. Leveranserna avbröts tydligen i samförstånd redan i april;
        http://www.timesofisrael.com/egypt-reportedly-cancels-gas-supply-deal-with-israel/

        Sen har jag fått uppfattningen att Israel visat viss förståelse för egyptisk upprustning i Sinai, för att kunna bekämpa terrorister. Stämmer inte det?

        Mursi sammankallade visserligen parlamente strax efter sitt tillträde. Det blev ett mycket kort sammanträde. Högsta domstolen vidhöll ju dock sitt beslut parlamentet för olagligt och Mursi sa att han respekterade domstolens beslut. Jag har inte hittat något som bekräftar att han ändrat sig. Heller inte något om att parlamentet sammanträtt på nytt. Har du?

        Det här skrevs efter att han avsatt Tantawi. Där nämns i alla fall inget om att Mursi gått emot Högsta Domstolen:
        http://www.newsafrica.net/en/news/1885/mursi-wins-but-army-still-in-power.html

        • monskrabbe says:

          1)Vad gäller avbrottet av gasleveranserna så läs artikeln en gång till. Det finns ingenting där som indikerar att det hela har skett i samförstånd.
          Citat från artikeln ”Israel’s Finance Minister Yuval Steinitz called the move “very worrying,” and a dangerous precedent that cast a shadow over bilateral ties. Israel’s opposition leader Shaul Mofaz described it as “a flagrant breach” of the 1979 peace treaty. He said it plunged relations to “an unprecedented low,” and urged the US government — the guarantor of that treaty — to intervene.”

          Det handlar helt klart om ett ensidigt avtalsbrott från Egyptens sida!

          2)Jag syftar inte på de militära operationer som ska syfta till att rensa ut terrorgrupper. Vad jag sade var att Egypten även har passat på att smyga fram luftvärnsbatterier in i Sinai. Dessa behövs inte för dessa operationer. Israel vill nog inte göra någonting av detta just nu. De vill inte ”gunga båten” för mycket.

          3)Mursi har definitivt inte accepterat SCAF:s beslut. Mina källor från Egypten säger mig att parlamentet nu är i session. SCAF väntas godkänna detta, officiellt, inom det närmaste.

  2. Olov Öberg says:

    1. OK. Samförstånd kanske var att ta i. Men Israels regering ville – eller vågade – i alla fall inte kalla det ett avtalsbrott. Att oppositionspolitiker naturligtvis kan ha en annan uppfattning är en annan sak. Hur som helst hände detta innan Mursi blivit president. Så varför anklaga honom?

    3. Det var inte SCAFالمجلس الأعلى للقوات المسلحة‎ jag syftade på utan Högsta Domstolen المحكمة الدستورية العليا‎ , som åtminstone är avsett att vara ett oberoende organ. Avsikten med att sammankalla parlamentet var inte att trotsa Högsta Domstolen. Mursi accepterade Högsta Domstolens beslut och om jag förstod rätt skulle nyval hållas inom 60 dagar. Är det fel?
    Om parlamentet haft möten borde det rimligtvis rapporterats någonstans vad som diskuterades. Kan du uppge någon sådan källa? Vid det korta mötet i juli accepterade i alla fall parlamentsledamöterna upplösningen av parlamentet;

    http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-18777150

    Speaker Saad al-Katatni said that by holding the assembly, MPs were not contradicting the dissolution ruling ”but looking at a mechanism for the implementation of the ruling of the respected court. There is no other agenda today.
    The MPs approved Mr Katatni’s proposal that the parliament seek legal advice from a high appeals court on how to implement the supreme court’s ruling. He then adjourned the session

    • monskrabbe says:

      Ledsen att det har tagit tid att svara dig. Jag har sökt mina källor i Egypten för ett svar och fått vänta på det. Den information jag först fick var en sanning med modifikation. Det stämmer att parlamentet inte är i session. Istället fortskrider arbetet med konstitutionen! Den politiska processen avstannar dock inte bara för att dörrarna är stängda till parlamentsbyggnaden. Partierna förhandlar fortgående om hur konstitutionen ska se ut och hur landet ska styras framöver. Vad gäller avtalsbrottet, så kan man redan kort efter revolutionen, men innan parlamentsvalet, skönja att militären började anpassa sin politik efter brödraskapet. Kontakter togs med Iran, iranska krigsfartyg tilläts passera genom kanalen, passagerna till Gaza öppnades och det nämnda kontraksbrottet skedde. Allt för att sätta press på Israel, på ett sätt som Mubarak inte skulle ha gjort. Mursi och brödraskapets, egentliga, ledarskaps fingeravtryck sitter på denna utveckling.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: