Ödesval i USA

Valet i USA på tisdag är kanske det viktigaste på decennier. Mycket ligger i vågskålen. USA:s framtida väg ska ta stakas ut, kanske på ett oåterkalleligt sätt. Statsskulden är av episka proportioner, 16 biljoner dollar. Skulden kostar idag 227 miljarder dollar i räntor. År 2022 förväntas denna räntekostnad vara uppe i 900 miljarder dollar, vilket är ¼ av dagens budget. Den federala regeringens budget är mycket obalanserad. För att täcka utgifter på 3,6 biljoner dollar har man inkomster på 2,3 biljoner dollar. Resterande 1,3 biljoner dollar bygger på statsskulden. Detta förhållande, att staten spenderar 3 dollar för varje 2 som man får in är givetvis ohållbart. USA:s framtid ser mycket mörk ut om detta tillåts fortsätta i fyra år till. Obama har under sina fyra år byggt på skulden med mer än 5 biljoner dollar. Han lovade att halvera underskottet under sin presidentvalskampanj, ett löfte han sedan inte på allvar har försökt att leva upp till.

Den stora tvistefrågan i USA inför valet är hur detta underskott ska reduceras. Demokraterna vill höja skatterna samtidigt som de är villiga att skära en del, främst i försvaret tycks det, medan republikanerna inte vill beskatta mer och istället skära ner i sociala kostnader och onödig administration.

Den dramatiska ökningen av USA:s statsskuld under Obama

Den nivå av beskattningar som hade behövts för att bibehålla dagens kostnadsnivå utan att ytterligare bygga på statsskulden skulle kväva den amerikanska ekonomin. Skattehöjningar på de rikaste kanske inte går att undvika, även om det innebär mindre kapital för investeringar, men det är ingen hållbar långsiktig väg ur krisen. USA har inget annat val än att genomföra drastiska besparingar. Frågan är bara på vad? Att det finns möjligheter att skära ner på administrationen visar GSA-skandalen. Under året som förlöpte efter att Obamas 831 miljarder dollar stora ”stimulans paket” genomdrivits förlorade den privata sektorn 2,5 miljoner arbetstillfällen. Samtidigt ökade den offentliga sektorn med 416,000 tjänster! Det enda som stimulansen tjänade till var att ytterligare öka statens tyngd i samhället liksom dess börda på detsamma.

Detta tycks vara det grundläggande tänkandet bakom hela ”stimulanspaketet”. Stora delar gick till statliga sociala tjänster eller att rusta upp statliga byggnader. Mycket slösades bort på ett sätt som ger mycket litet bestående avtryck i ekonomin. Beviset för detta är de fortsatt höga arbetslöshetsiffrorna. Något som sticker alldeles extra i ögonen är den spenderingsfrenesi som myndigheterna har satt igång mitt i denna djupa kris. Från presidentvalet 2008 till och med 2009 ökade antalet byråkrater som tjänade mer än 100,000 dollar om året från 14 % till 19 % av de statligt anställda. På Transport departementet tjänade en anställd över 170,000 dollar om året innan krisen. Ett och ett halvt år in i denna kris tjänade 1690 st. anställda där över 170,000 dollar. Liknande utveckling förekommer på andra departement. Civilanställda på försvarsdepartementet som tjänar över 170,000 dollar om året ökade från 1868 st. december 2007 till 10,100 st. juni 2009. Hur kan man låta detta hända under en djup lågkonjunktur och samtidigt som landet tvingas låna rekordbelopp till just sådana här kostnader? Statligt anställdas snittlöner ligger idag på det dubbla av vad privatanställda har. Vad finns det för agenda bakom denna utveckling? Vill man efterlikna det grekiska samhället som jag har skrivit om tidigare? I Grekland finns det en tydlig agenda där man vill använda statliga anställningar som ett medel för att knyta människor till sig i ett beroendeförhållande. USA måste få denna statliga spenderingscirkus under kontroll. För Obama så verkar denna utveckling vara ett medel för att uppnå hans mål; mer statlig kontroll över samhället. Romney vill å andra sidan begränsa detta spenderande . Detta är valets huvudfråga.

Den smutskastning som förekommer från demokratiskt håll och vilken snabbt snappas upp av svenska medier syftar till att istället framställa detta val som en konflikt om värderingar, en kulturkamp. Homorättigheter, aborträttigheter, religionens roll i samhället och andra frågor som dessa är dock inte centrala frågor i detta val, även om det finns många republikaner som har minst sagt underliga värderingar i dessa frågor. När det gäller den stora frågan så är detta dock inte mer än dimridåer. Om republikanerna som helhet hade varit så pass homofientligt som det framställs här hemma så hade inte ¼ av homosexuella väljare röstat på dem. De som okritiskt köper detta budskap har inte förstått Amerikas predikament. ”Tokhöger” kallar några här hemma republikanerna, men vad är tokigast. Att dra på USA ytterligare fem nya biljoner i skulder eller att börja sanera nu? Tokvänster, snarare!

Såväl socialdemokrater som moderater kritiserar vad de ser som republikanernas samhällsyn. Men ska inte den förda politiken vara förankrad i verkligheten? Ska staten låna från framtida generationer för att kunna föra en social agenda idag? Är det en sund samhällsyn?

Många svenskar frossar i hur rått det amerikanska samhället är i deras ögon, med ett sjukvårdsystem som inte försäkrar alla medborgare, men de undgår att se vad som är dagens realiteter. Den amerikanska modellen brottas, precis som den europeiska, med samma bistra faktum; att inget samhälle har råd att erbjuda sina medborgare fullgod sjukvård, då kostnaderna har blivit alldeles för höga. I USA ”löser” försäkringsbolagen detta genom att låta premierna för försäkringarna bli allt högre. Det förekommer även att man slingrar sig ur sina åtaganden med hjälp av teknikaliteter. I Europa är svaret på samma problem att man, medan man utlovar fullt sjukvårdskydd, helt sonika låter bli att tillhandahålla detta. Sjukvården är kroniskt underfinansierad. Väntetider till operationer leder till att personer avlider i onödan, gravida får föda hemma i soffan och äldre nekas ofta behandlingar. Bristerna är välkända för alla svenskar. Här i Sverige är det istället staten som slingrar sig ur sina åtaganden.

Istället för att diskutera denna fråga på ett seriös vis så väljer man att närma sig den utifrån en mycket självgod och moraliserande utgångspunkt. Faktum kvarstår att i det läge USA befinner sig i idag, med enorma budgetunderskott så är tillfället att låta staten ta ett större ansvar för sjukvården katastrofalt illa valt, även om många aspekter av sjukvården måste reformeras.

I grund och botten så för Obama en politik som är minst lika populistisk som den våra socialdemokrater för. Precis som Socialdemokraterna här i Sverige så vägrar Obama skära ner på de sociala utgifterna, även när det inte finns resurser till dessa, då ett sådant förfarande skulle underminera hans egen position. Då det är Obamas väljare som till stor del önskar att staten ska fortsätt att bära ett stort ansvar för individens uppehälle, så vore det politiskt självmord att skära ner på de sociala utgifterna. Detta är populism i dess renaste form. Att föra en politik av röstköp som syftar till att sätta den egna makten och den egna agendans väl före nationens bästa.

Det som förbluffar mig är att en mycket stor majoritet av representanterna för allianspartierna såväl som journalisterna i höger-liberal media stödjer demokraternas agenda. Här hemma predikas budgetdisciplin och ordning och reda i finanserna som de nya ledorden för högern, men när det gäller USA så förkastas samma politik som inhuman. Istället så stödjer man en socialdemokratisk politik i USA. Är man verkligen så pass förblindad av dimridåerna att man inte kan se vad som är viktigast för USA och i förlängningen hela världen?

Kampen om USA är den mest polariserade på generationer. Grunden till denna ideologiska klyfta är att demokraterna nu vill avvika från den traditionella amerikanska modellen. Istället vill de skapa ett samhälle som tycks vara modellerat efter Europa. Det är förståeligt att många amerikaner reagerar mot detta. Europa med mycket stort statligt deltagande i ekonomin, en överreglerad arbetsmarknad och höga skattesatser och betungande och för mottagarna passiviserande, sociala åtaganden är inget gott föredöme om man vill ha ekonomisk tillväxt.

Det amerikanska folket väljer på tisdag mellan Romney som vill föra en ansvarig ekonomisk politik och Obama som vill fortsätta att låtsas som om problemet inte existerar. Det första alternativet leder till att USA  får en chans till återhämtning och den andra till ekonomisk kollaps. Valet är deras, men resultatet påverkar oss alla!  

Annonser

Om Mons Krabbe
Jag är en liberal-konservativ skribent och samhällsdebattör. På denna blogg skriver jag artiklar om säkerhetspolitik, historia, samhälle och religion. Är aktiv inom Medborgerlig Samling, där jag sitter i styrelsen. Är talesman i Utrikesfrågor och i Integrationsfrågor för Medborgerlig Samling.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: