Fri migration kränker medborgarens rättigheter

DN:s Lena Andersson hävdar att det inte finns några andra argument mot fri migration än de som är bundna i ”blod och jord”. Hon skriver att viljan att ge ”våra egna” ett värdigt liv är ett uttryck för en obehaglig gemenskapsteori. Hur det än är med den saken så tycks Andersson glömma bort en av grundbultarna i det moderna samhällsbygget; samhällskontraktet mellan stat och medborgare. Häri ligger det principiella argumentet mot fri migration som hon efterfrågar.

Det som ingen tycks ta upp i samhällsdebatten när det gäller frågan om migrationen till ett land och deltagandet i dess sociala förmåner är existensen av det samhällskontrakt som delvis är reglerat i lag och delvis finns i den politiska traditionen. Den ekonomiska aspekten av detta samhällskontrakt stipulerar att medborgarna i Sverige, genom inbetalningar till statskassan i form av inkomstskatter, mervärdesskatter o.s.v. kvalificerar sig och sina närstående till förmåner som skola till barnen, sjukvård, pensioner och äldrevård. Det finns dock en bred konsensus att det ur denna pott ska gå summor till förmån för de som inte själva kan bidraga till systemet, internationell solidaritet och ett hanterbart mottagande av politiska flyktingar. Detta ifrågasätts inte av mig och flertalet svenskar vill också ha det så.

Det som Centern och DN föreslår är dock ett brott mot detta kontrakt. Det är ett brott mot medborgarnas rättigheter. De som är ”våra egna” är inte de som binds med blod till landet, utan de som innefattas i kontraktet, nämligen medborgarna. Det är detta Centern och DN inte tycks förstå. Dom pratar om att det blir mindre pengar att dela på om vi blir fler, vilket vi får stå ut med, som om dessa kommer från ovan. Som om ingen egentligen äger dessa pengar och vi alla ska dela solidariskt med hela världen. Denna påfallande socialistiska tanke, för att komma från liberalt håll, bortser från att statens pengar faktiskt kommer från folket och dessa förväntar sig någonting tillbaka i enlighet med det nämnda kontraktet!

Att man inte kan se skillnaden mellan att migrera inom ett land och mellan två länder är förbluffande och ett indirekt angrepp på äganderättsprincipen. När man pratar om fri migration som en mänsklig rättighet så säger man också att alla har rätt till andras egendom (i detta fall investerad i form av skatter insatta i staten i enlighet med kontraktet). Hur kan en ekonomiskt liberal person anse det finnas en rättighet till andras egendom och investeringar?

En del liberaler är ärliga och sanna mot sina principer och medger att en helt fri migration måste innebära en fullständig nedmontering av statens sociala funktioner, såsom skolor, sjukvård, äldrevård, men är detta ett eftersträvansvärt samhälle?

En mindre stat och fler privata alternativ, ja, men att staten helt och hållet drar sig ur samhällets sociala funktioner, nej! Detta vill bara en försvinnande liten klick människor. Således, eftersom systemet förblir till större delen i dagens form framöver, så är fri migration en moralisk omöjlighet och ytterligare en vansinnig socialistisk utopi. Det C och DN inte förstår är att när folk inte längre känner att deras inbetalningar till systemet genererar den välfärd som kontraktet stipulerar så kommer betalningsviljan att falla och systemet implodera.

Försvararna av en stor, eller rent av massiv invandring, om man får använda tabuordet, hävdar att detta är en investering i framtidens pensioner och skulle således vara i enlighet med kontraktet. Detta om det inte hade varit för att det är påvisat att invandringen faktiskt inte går med vinst. Tino Sanandaji har med emfas påpekat detta. Istället synes det vara så att denna leder till att resurser omfördelas bland annat från 20-, 30- och 40-talisternas pensioner. De som byggde dagens rikedom i Sverige får nu leva sina pensionsår som kyrkråttor, om de bara kan förlita sig på kontraktet och inte har stoppat undan egna pengar. Detta är ett kontraktsbrott om något är det.

Detta handlar inte om ”allas lika rätt och värde” och om vem som ”har rätten till landet” som Centerns representanter uttrycker det. Det handlar om statens ekonomi och relationen mellan medborgarna och staten. Staten kan inte olovligen omfördela medborgarnas pengar till resten av världen. Det sätter de kapitalistiska drivkrafterna ut spel. En person jobbar primärt för sin egen och sina näras trygghets skull vare sig detta sker via direkta köp av sociala tjänster eller det sker indirekt via staten och i enlighet med kontraktet. Man kan inte lyfta ut denna drivkraft ur den nationalekonomiska ekvationen. Detta har prövats och misslyckats miserabelt.

Lena Andersson skriver att frågan är om man har rätt att hindra någon att fritt söka sig försörjning i det Centern kallar ”nybyggarlandet”? Om vi verkligen hade varit ett nybyggarland, ett ”vilda västern” som Annie Lööf måste ha haft i tankarna, ett land nästan utan statsmakt, så hade svaret kanske varit; nej det har vi inte. Men nu förhåller det sig inte så. Vi har en stat med komplexa sociala system som inbegriper åtaganden gentemot medborgarna. Dessa har ingen ”rätt” till, utan får snällt be om tillträde och givet vårt goda sinnelag så står vi oftast beredda att ta in dem i den medborgerliga gemenskapen som ställer upp på övriga delar av samhällskontraktet såsom våra hävdvunna fri och rättigheter och våra plikter och skyldigheter gentemot samhället och vår respekt för varandra.

Annonser

Vem ska nu klandras för våldet i Irak?

Det senaste året har våldet i Irak allt mer intensifierats. Huvudsakligen handlar det om att sunnimuslimska terrorister angriper den shiamuslimska majoriteten. De gör detta till stor del på grund av att de numera har förlorat allt inflytande över samhällets utveckling. USA fick efter landets invasion av landet 2003 bära hundhuvudet för det våld som blossade upp mellan landets religiösa grupper. Idag rapporteras det inte mer än via notiser om detta våld och det debatteras än mindre. Kan det ha att göra med att ingen längre kan skylla på USA? Det blir på något sätt mindre intressant att böka runt i den smutsen då.

Misstag begicks, såsom att militären och stora delar av byråkratin upplöstes efter invasionen för att den ansågs vara lojal med Saddam som då var på flykt. De kristna som, under de första åren efter Saddams fall, utsattes för etnisk rensning skulle ha skyddats bättre.

Likväl så var majoriteten av dödsfallen som var resultat av våldshandlingar under åren efter regimskiftet en konsekvens av våld mellan de religiösa grupperna och inte ett resultat av strider mellan de amerikanska styrkorna och motståndsmän. Nu trappas våldet upp igen och amerikanerna är långt borta. Vem ska man skylla på nu? Landet styrs numera av irakier, all administration finns på plats och militären är uppbyggd igen. Vardagen börjar återvända.

Hade USA ett ansvar för det etniska våldet i Irak efter invasionen? På ett sätt hade man det. När man invaderar ett land och avsätter regimen där så blir man ansvarig för vad som händer i landet. Detta är ofrånkomligt. Men samtidigt kan man inte och bör inte ansvarsbefria irakierna för det våld de utövade mot varandra. De som ansåg att även detta inom-irakiska våld helt och hållet var en konsekvens av amerikanernas närvaro och den inledningsvis fallerande statsapparaten får tänka om nu. Detta sunni-shia våld är detsamma som riskerar att blossa upp i alla stater där de två trosriktningarna delar land; Syrien, Libanon, Pakistan etc.

När sunnis dödar shias på löpande band ännu idag, är USA fortfarande ansvarigt då? Man kan ju hävda att USA släppte anden ur flaskan. Men säger man samtidigt då att det var rätt väg för landet att förbli en diktatur? Att det var enda sättet att hålla folkgrupperna ifrån varandra? Frihet och demokrati är det närmaste vi kommer ett politiskt system som tillfredsställer människans vitala behov. Ett system som möjliggör vårt människliga behov av att leva med integritet och självrespekt. Ska vi inte sträva efter detta för alla?

Ska vi se det som att det är demokratins fel och den part som implementerar den, att två religiösa grupper inte kan leva sida vid sida, eller ska vi placera skulden där den hör hemma? Som sagt, vissa hävdar att vi skulle låta alla länderna i regionen förbli under hårda diktaturer så att det enda våldet mot en etnisk grupp utfördes av landets diktator och på så vis ett visst mått av stabilitet hade säkerställts, men den cynismen ställer inte jag upp på!

Istället får vi acceptera de förutsättningar som finns och arbeta för att religionens påverkan på människan ska minska och som en funktion av detta de konflikter och det förtryck som emanerar därifrån. Fram tills dess bör, som jag skrev 2006, anpassade konstitutioner skapas för de länder där de etniska minoriteterna diskrimineras. Särskilda spärrar som hindrar en etnisk majoritet att utöva en nästan permanent tyranni över minoriteterna via valbåsen bör inrättas. Läs artikeln ”Iraks författning destabiliserar landet!” för en närmare förklaring av de alternativ som finns till buds.

USA:s fördömande av Assad präglas av dubbelmoral

Jag är generellt sett är positivt ställd till USA:s nuvarande roll i världen, men det spel med smutsiga aktörer som man allt mer inlåter sig i Mellanöstern är en besvikelse. USA är sannerligen en vilsen supermakt just nu. När ska de finna rätt kurs?

Att Assad bör få uppleva konsekvenserna av sitt användande av kemiska stridsmedel är det moraliskt korrekta som jag ser det. Bäst vore om den kompromiss mellan USA och Ryssland som nu ligger på bordet, där han får lämna ifrån sig dessa vapen, kunde implementeras. Givetvis ska också frågan föras till krigsbrottsdomstolen i Haag om möjligt.

USA hävdar att de vill upprätthålla det ca 100 år gamla förbudet mot att bruka kemiska stridsmedel, men varför just nu? Varför inte för 30 år sedan när landets allierade Saddam brukade dessa medel mot Iran och kurderna?

Visst, USA kan hävda att detta var under det kalla kriget och att landet följer en högre moralisk standard idag, men problemet är att Iran aldrig var en motståndare som hotade det västerländska kapitalistiska och liberala systemet, eller ens var en reell motståndare under denna globala kamp. Kerrys ord rimmar illa med tystnaden inför Saddams brott, när han säger att ”vi” har upprätthållit detta förbud i 100 år.

Detta tysta rättfärdigande av sin egen tidigare undlåtenhet att ingripa genomsyrar hela projektet av en dubbelmoral som sticker i ögonen. Han sade nyligen i ett tal att ”det här är inte rätt tid” att stå vid sidan om och låta detta ske. Jag skulle gärna höra honom förklara varför det är så viktigt just nu och inte när Saddam var den som utförde brottet.

Både Saddams och Assads regim riskerade, eller riskerar, att falla om kemiska stridsmedel inte sattes in. Varför hade Saddam mer rätt än Assad att skydda sin regims fortsatta existens? Kan det ha att göra med att Saddam för stunden var en allierad till USA?

Assads förmåga till att bruka dessa vapen bör sättas ur spel, men det moraliska högsätet tillåter jag inte USA att sätta sig i denna gången. Om något så är det faktum att Saddam kom undan med brottet på 80-talet det som gör att Assad försöker sig på detsamma nu. Kerrys högfärdiga tal där han använde orden ”it matters”, i referens till varför USA måste ingripa just nu, dussintals gånger under talet, var rent av osmakligt och ett hån mot det iranska folket och den kurdiska nationen.

Kanske skulle Kerry ha erkänt USA:s kanske största felsteg under det kalla kriget och varit ärlig med att man sökte bättra sig nu, men det hade kanske inte varit lika slagkraftigt i ett tal där man försöker motivera att landet ska gå i krig. Bättre strategi att hyckla då? Tydligen inte visar det sig! I USA, såväl som runt om i världen, störtdyker stödet för den straffexpedition som Obama vill genomföra. Framför allt i USA så inser många att USA implicit går till krig på samma sida som al-Qaida och muslimska brödraskapet. Detta innebär att man stöttar det wahhabitiska Saudiarabiens planer för Syrien i vilka landet blir förvandlat till en shariastat efter rebellernas förväntade seger.

Jag har tidigare skrivit att det är min slutsats att USA dansar efter Saudiarabiens pipa i regionen. Kanske tror de att det är sättet att uppnå egna strategiska målsättningar i det långa loppet, men oavsett så är det Saudiarabiens agenda som förs idag. Konsekvenserna av denna felräkning kommer USA, men kanske allra mest Europa, att få erfara i framtiden. Utrikesminister John Kerry avslöjade att Gulfstaterna står beredda att betala USA för en fullskalig invasion av Syrien. Det erbjudandet kommer man inte att ta, men denna episod säger en del om balansen i relationen mellan Gulfstaterna och den numera luspanka supermakten.

%d bloggare gillar detta: