Efter Charlie Hebdo: Vikten av att ta striden med islams radikala NU!

(Bright Magasin nr 1 2015)

Samhällets reaktion på Charlie Hebdo-attentatet var en besvikelse. Såsom vi har kommit att få vänja oss vid de senaste 20 åren så följs storvulna ord och proklamationer om vikten av att stå upp för det fria ordet av ingenting. Tomma gester har ersatt substans, plattityder ersätter reella ställningstaganden. Röster höjs som ifrågasätter varför man måste kritisera eller göra narr av personer eller principer som islam håller heliga? Denna fråga vill jag ge svar på här!

Endast Expressen vågade. Alla andra föll kort. När Mattson och Aftonbladets Melin intervjuades i SVT så var kontrasten oerhörd. Expressens Mattson framhöll det viktiga av att visa stöd, att stå eniga med Charlie Hebdo, medan en förvirrad Melin svamlade om att någon ”ju kunde ta illa upp”. Tydligen så hade hon missat hela poängen. De som tar illa upp ska inte få bestämma över vad andra ska säga, rita och skriva! Nu står Expressen där ensamma i Sverige, precis som Hebdo i Frankrike. Detta gör det hela så mycket lättare för våra hemväxta terrorister som nu bara behöver hugga av ETT huvud för att tysta ett helt land. Resten är ju redan kuvade. Striden är nästan vunnen. Snart är landet i efterlevnad med islams blasfemilagar. Vi är landet som hellre lever på knä.

TV4:s Jenny Strömstedt ställde frågan om huruvida detta inte var priset för att vi skulle kunna ha vårt multikulturella samhälle, att vi skulle sluta med att kritisera de religiösa dogmerna inom islam? Det är den punkt vi har nått. Detta är de slutsatser som större delen av den mediala världen börjar dra. Dessa tankar illustrerar allt som är fel med tanken att det multikulturella samhället ska formas genom att föra samman olika kulturer som jämlika parter i vårt land. Alla ska få lägga veto på de andras kulturyttringar. Eller? Eller går det bara åt det ena hållet? Vad får vi ursprungssvenskar lägga veto på bland de kulturyttringar som den muslimska invandringen har fört med sig? Inga alls. Inte halalslakten? Inte slöjorna? Men vi ska anpassa oss genom att stryka en av våra, eller rent av vår absolut mest värdefulla rättighet; yttrandefriheten!

Varför är det då så viktigt att vi kan fortsätta med att kritisera islam (och alla andra religioner och ideologier)? Opponenterna säger att det är en meningslös övning som bara sårar, att man slår mot de svaga, vilka inte är rättfärdiga måltavlor för politisk satir. Här gör man felet att utgå från den kränktas emotionella definitioner, istället för en objektiv sådan. Religionskritiken riktar sig inte mot person, utan mot läran. Således riktas inte satiren mot ”den svaga”. Många inbitna troende muslimer boende i väst uppfattar säkerligen sig själva som ”de svaga”, men så kan jag svårligen se på det. De verkligen svaga inom den muslimska världen är kvinnorna och barnen. Kritik och satir riktad mot islam syftar till att belysa missförhållanden som kommer dem till nackdel och därmed hjälpa kvinnorna ur en sekundär position och att lyfta barnen ur en uppfostran fylld av religiös indoktrinering. Kritiken slår med andra ord mot de starka inom islam, de patriarkala strukturerna, och syftar till att hjälpa de som verkligen är svaga!

En andra invändning mot det här argumentet är att om man inte får slå mot det som de som upplever sig som ”de svaga” tror på så kan vi per automatik också förbjuda all kritik av socialismen politiska ideologi. Socialismen har alltid varit de ekonomiskt svagas ideologi och nu skulle vi således inte få kritisera eller förlöjliga socialismens tro på vad som ”frälser” ett samhälle, då detta skulle kränka dessa svaga. Eller ska vi som vanligt behandla islam utefter dubbelstandards som strider mot all logik? Det vore kanske naturligt med tanke på att objektets egna dogmer strider mot all logik och förnuft, men det är inte rättvist i relation till övriga samhället att följarna av en särskild religion hela tiden får åtnjuta särbehandling!

Varför är det viktigt att kritisera Islam?

Delar av svaret på denna fråga har redan behandlats ovan men frågeställningen måste utvecklas när det gäller vårt eget samhälle. Att antalet muslimer boendes i Europa har ökat snabbt de senaste decennierna är ett faktum och oavsett hur framtidens migrationspolitik kommer se ut så kommer deras önskemål att förbli ett stort inslag i vårt politiska liv. Den stora frågan är då hur samhället kommer påverkas av detta framöver? Kommer de muslimer som bor i Europa att integreras eller kommer de istället fortsätta med att kräva särbehandling? Majoriteten vill säkerligen bara leva sina liv, men opinionsundersökningar runt om i Nordvästeuropa indikerar att så många som 40 % vill se tillämpningar av Sharialagar i de länder där de bor. De fem största muslimska förbunden i Sverige driver alla den islamistiska linjen, d.v.s. att staten och religionen inte ska vara separat och att sharialagar ska kunna tillämpas här. Vissa såsom ”Unga muslimer” uppvisar rent av en aggressiv sida när de bjuder in hatpredikanter som hetsar muslimer att söka sig till IS. Författaren Amos Oz skrev nyligen i en artikel i DN att medan aggressiva demonstrationer mot Muhammed-karikatyrer eller Charlie Hebdo-teckningar pågår på gatorna så sitter majoriteten av muslimerna tysta i sina lägenheter och tuggar på naglarna. Men vad han inte inser är att det är just det som är problemet! Det finns ingen motrörelse mot de radikala av någon som helst dignitet. Majoriteten sitter tysta! Om en majoritet av svenska muslimer inte är radikala, varför bildar de inte ett eget förbund som logiskt sett borde bli det största och på ett bättre sätt kunna representera Sveriges muslimer i det politiska samtalet?

Orsaken till de moderata muslimernas feghet gentemot de radikala är huvudsakligen en intern process där islams auktoritära natur och hierarkiska struktur spelar den största rollen, men det underlättar inte att vi i väst snarare stjälper än hjälper. Ateister med muslimsk bakgrund, från Pakistan till Amsterdam, beklagar sig över att det västerländska samhället ignorerar ateisterna, som kritiserar islam teologi och traditioner för dess auktoritära och förtryckande inslag, medan man istället prisar de moderata muslimer som framhärdar i att islam är fläckfritt. Oavsett hur skuldbördan är fördelad så kvarstår det faktum att det traditionella eller det radikala islam inte möter det motstånd inifrån islam som krävs för att den muhammedanska läran och dess troende ska kunna närma sig det moderna samhället. Just nu talar de radikala för alla muslimer, medan resten är rädda eller ger sitt tysta medgivande till det som sker. Tydligt är att de religionskritiska eller de som vill reformera religionen inifrån islam behöver hjälp mot dess radikala våldsmän.

Många ifrågasätter om satirer av Muhammed är rätt väg att gå? Är det rent av kontraproduktivt då muslimerna samlas runt detta och för taggarna utåt, mot det västerländska samhället? Svaret blir att; fungerar eftergiftspolitiken istället bättre? Vi har försökt detta i decennier. Muslimer får allt de vill; bönerum i skolor, halalmat, ”halal-bad”, att få ostört och med socialdemokraternas välsignelse, få vräka ur sig sitt hat mot judar, svenska medier som fegt kryper för deras blasfemilagar och en stat som inte våga ställa några krav på att muslimska föreningar och moskéer som mottager statligt stöd håller ens en någorlunda anständig nivå på sin retorik mot judar, kvinnor och sin opposition mot det demokratiska samhället! Vad mer kan vi göra? Böja oss fram och fatta anklarna?

Striden om yttrandefriheten måste tas nu!

Istället kan vi ta striden! Vi kan visa med vår kritik att vi inte (längre) respekterar deras krav på särbehandling. Teckningar som de Charlie Hebdo publicerade kan få två reaktioner, vilka båda kan vara konstruktiva i det långa loppet. Antingen så kan kritiken mot islam och vårt orädda hån mot Muhammed visa ateister från den muslimska världen vägen framåt. Uppmuntra dem att våga. Om vi inte vågar, hur ska de då göra det? Om de inte vågar, hur ska då den inre förändringsprocessen kunna ta fart? Samtidigt så kan kritiken från oss inleda en debatt bland de muslimska troende som vi vill föra en debatt med och som det finns hopp om att nå fram till om vad som gäller i ett fritt samhälle. Det finns många såväl imamer som lekmän som stödjer CH-tecknarna och försvarar yttrandefriheten och som faktiskt vågar ta ställning för detta i spåren av det övergrepp som skedde i Paris. Dessa personer, kan man hoppas, ska föra debatten med sina trosfränder i enlighet med detta.

Den alternativa reaktionen är den som vi dock ser dominera nyhetsflödet idag, den våldsamma. Oviljan att acceptera kritiken och satiren och besvara denna med bruket av våld leder till en konfrontation mellan det moderna samhället och islam som är oundviklig om vi ska få behålla vårt fria samhälle. Tystnad och eftergifter ger inte rätt resultat, som vi kan konstatera, och om konfrontationen är oundviklig så kan vi i alla fall välja tidpunkten själva. Om vi inte ska välja att nedmontera vårt fria samhälle självmant i all tysthet, så finns kvar två alternativ: Antingen konfrontera de rabiata islamisterna nu, när det fria samhället har en möjlighet att triumfera, och kunna etablera reglerna för för hur samhället ska fungera…eller…givet de demografiska förändringar som sker i Europa och det faktum att den stora massan muslimer inte vill/vågar reformera sin religion, eller ens kritisera den, utan både piska och morot från väst, att vi tvingas ta denna strid i en framtid då det fria samhället har en mycket sämre chans att överleva.

John Kerry insisterar på att det inte pågår en konflikt mellan civilisationer, utan en mellan civilisationen självt och de som står i opposition till denna. Det är sant att det pågår en konflikt inom islam självt, men mellan de som vill leva i enlighet med det sanna och ursprungliga islam och de som vill lägga locket på. Det finns dock ingen kamp mellan reformrörelser. Ingen kamp om islams själ! Hade det pågått en muslimsk reformation så hade jag kunnat acceptera argumentet att islam håller på att få en ny skepnad och att det gamla är på väg att förpassas till soptippen och att således man kan beteckna IS, talibanerna, wahhabiterna, hizbollah, hamas, Irans mullor osv som de ociviliserade, de som inte representerar någon civilisation alls. Men nu är detta inte fallet! Kungen av Jordanien och Dubai och alla dem som väljer att ignorera islam utgör inte en reformrörelse. De tillhör dem som sticker huvudet i sanden och försöker ignorera det traditionella islam. Dessa utgör således inte en motbild till det traditionella och per definition teologiskt sanna islam. Således står konfliktlinjen, oavsett vad Kerry hävdar, mellan det oreformerade islam å ena sidan och västvärlden, med alla dem som försöker leva som i väst runt omkring i Mellanöstern, å andra sidan. Med andra ord står konflikten mellan islam som den alltid, i stora drag, har tolkats av de lärde och moderniteten. Hur detta inte kan tolkas som en konflikt mellan islam och väst är obegripligt. Såvida inte Kerry då menar att islam inte är en civilisation? Men det får han nog själv svara på!