Varför stödjer västmakterna ett (o)heligt krig i Syrien?

ANALYS

Varför Syrien?

Ännu en gång har USA med allierade bombat Syriens regim. Engagemanget i landet har pågått sedan krigets början, och varit lika oklart och diffust som kriget har varit långt. Det officiella narrativet antyder att det bara handlar om att skydda landets civila och inte långt in i konflikten kom det även att handla om att få bort Assad, ett s.k. regimskifte. 

Den första ansatsen uppnås väldigt illa genom att bejaka den andra. Genom att ösa in stöd och militära medel, såsom USA och dess dåvarande regionala allierade Turkiet, Saudiarabien och Qatar, har gjort, förlängs istället lidandet och kriget kan inte upphöra på sin egen bristande dynamik. Givetvis matchas varje steg som dessa parter tar, av motparterna; Ryssland, Iran och Irak, och under den senare tiden med avsevärt större framgång.

Om man hade bekymrat sig endast om de civilas lidande så hade man, från första början, infört ett totalt vapenembargo istället och ett exportförbud av olja, och genom drivit detta med beslutsamhet. Hade dialogen mellan stormakterna varit sundare så hade det inte varit svårt att få till stånd en fredskonferens där en lösning för landet hade kunnat knådas fram. Men nu var/är detta inte fallet! Anledningen är att motiven för agerande i regionen inte är altruistiska. Uppenbarligen drivs såväl västmakterna som andra regionala och globala makter av realpolitiska motiv, såsom alltid tidigare i historien. Tillgången till oljan, möjligheten att dra oljepipelines och rätten till baser som vaktar dessa, måste säkras genom att säkerställa vänligt sinnade regimer. Dessa behov har styrt agerandet i regionen sedan oljan upptäcktes där och inget har förändrats sedan dess. Särskilt inte nu när denna tycks sina.

Således var västmakterna mycket snabba med att försöka genomdriva ett regimskifte i Syrien, såsom man precis hade gjort i Libyen, vilket klart gick emot FN:s direktiv, medan man obekymrat vände bort blicken medan Bahrain med våld, förtryck och tortyr slog ned de fredliga protesterna under sin ”arabiska vår”, till slut med hjälp av saudiska pansarfordon! På vilket sätt var Syriens initiala hårdhänta sätt att hantera sin släng av den ”arabiska våren” på ett avgörande sätt annorlunda? På vilket sätt är Assads auktoritära men ändå sekulära regim värre än den teokratiska diktaturen i Saudiarabien? Skillnaden låg i att Syrien var allierat med Ryssland och Iran, medan Bahrain var värd för USA:s största marinbas i regionen. Således förvandlades ”skydda de civila” snabbt till ”regimskifte”.

Saudiska trupper kör över bron till Bahrain för att slå ner demonstrationerna i landet våren 2011.

Vilka är Västs allierade i Syrien?

USA under Bush Sr, Jr, Clinton och Obama har uppenbarligen inte sett det Muslimska brödraskapet (MB) som en problematisk rörelse, trots dess uttalade mål att infiltrera och underminera västvärlden, och infiltrera är just vad de har gjort. De befinner sig som rådgivare till underrättelsetjänsterna i främst USA, men även Storbritannien, och där verkar de för att man ska alliera sig med MB i Mellanöstern. Inte för att jag tror att man behöver mycket mer uppmuntran, då USA har använt sig av olika typer av militanta radikala muslimska organisationer, och rena jihadister, i ett flertal krig redan, i allt från Afghanistan, Bosnien, Libyen till nu i Syrien. Storbritannien använde jihadister som militära redskap mot sina fiender, redan på 1830-talet. Inget nytt under solen, med andra ord.

Det är således inget som överraskar att USA inte oroades av den uppenbara kopplingen mellan de grupper som tog till vapen mot regimen Assad 2011 och det uppror som det muslimska brödraskapet ledde mot Assad Sr på 80-talet, där terrorbombningar mot civila var flitigt förekommande. Man inbillade sig att det fanns moderata grupper i landet, men snabbt försvann den illusionen. Likväl fortsatte man med det omfattande stöd som slussades till rebellerna. Blicken vändes bort, när betydande grupper allierade sig med al-Qaida, som det var tanken att man skulle bekämpa efter 9/11. Än värre blev det när avsevärda resurser slussades vidare till det som senare blev IS. Det är alltså dessa gruppers ord, vi nu ska ta som sanning, vad gäller vad som egentligen händer på plats i Syrien. Hur kunde vi hamna så här fel?

Jag antar att talesättet ”ändamålen helgar medlen” är något man har tagit till hjärtat i realpolitiken, mer än någon annanstans. Detta blir än mer beklagansvärt när ändamålen i sig, inte är i närheten av att vara berömvärda!

Senator John McCain, som var en av de starkaste tidiga förespråkarna av intervention och regimskifte, poserar här med vad han påstod var ”moderata” islamister, varav flera senare skulle ge med i IS.

Regimskifte och nationsbyggande

Ända sedan konfliktens början har ropen på regimskifte och demokratisering hörts från väst. Tydligen har vi inget lärt från erfarenheten i Irak 2003-, Afghanistan 2001- och Libyen 2011, där det visat sig vara mycket svårt att införa demokrati, i betydelsen liberal demokrati, det vill säga den form av demokrati som vi har i väst.

Formell demokrati är inte svårt att införa. Att upprätta ett parlament och låta folk gå och rösta. Nu innebär dock inte denna formella förändring ett särskilt stort steg framåt, utan brukar istället bara innebära att nya etnoreligiösa grupper sätts att förtrycka de andra. Religionen är och kommer under överskådlig tid förbli den främsta källan till identitet och tillhörighet i Mellanöstern.

Utan de beståndsdelar som vi i väst tillskriver begreppet liberal demokrati, så blir det inte mycket bättre än så. Dessa är yttrandefrihet, pressfrihet, mänskliga rättigheter, ett system fritt från manipulation, politiskt förtryck och slutligen, men absolut inte minst, en sekulär och förnuftsstyrd statsapparat.

Dessa kvaliteter saknas genomgående i de nya ”demokratierna”, som väst har bombat fram. En annan aspekt av demokratiseringen av regionen, är att man genomgående röstar utefter sin etno-religiösa tillhörighet, istället utefter eventuell politisk åskådning. Detta resulterar i låsta politiska positioner och om en grupp har en demografisk majoritet så blir den gruppen också den permanenta maktinnehavaren. Ta till exemplet med shiamuslimerna i Irak, som naturligtvis, givet den politiska kulturen och synen på minoriteter, har gravt missbrukat sin maktställning. Vilket förtroende för demokratin har då sunniaraberna i det landet, när de inte ens kan skymta möjligheten att få politiskt inflytande igen, på demokratisk väg. Därav framväxten av IS. Innan arabvärlden kan demokratiseras, i egentlig mening, måste regionen således först moderniseras, se en höjd utbildningsnivå, dämpa de etniska konflikterna och, kanske viktigast, sekulariseras!

Följaktligen är det en mycket dålig idé att försöka framtvinga demokrati i länder som Syrien, ett land som består av mängder med olika etniska och religiösa grupper. Det är ett recept för katastrof!

Militära interventioner, utan ett långsiktigt politiskt och socialt engagemang, har i modern tid inte förmått bygga upp de samhälleliga institutioner som är nödvändiga för ett öppet och demokratiskt samhälle, med ett rättssystem där man respekterar mänskliga rättigheter. Utan utsikter för framgång, vilket inbegriper en lokal värderingsmässig mottaglighet för den västerländska liberala samhällsmodellen, och ett långsiktigt partnerskap med väl förankrade lokala krafter, ska sådana interventioner således inte påbörjas.

Den interventionsanda och nationsbyggandepolitik som de neokonservativa driver har tenderat att bli allt svårare för varje år som går i och med att klyftan mellan Europa och de starka reaktionära krafter i MENA vidgats allt mer. Med det sagt är det dock helt rätt att Sverige tillsammans med över 70 andra länder bidrar till att krossa IS, som utgjorde ett hot mot hela den civiliserade världen och vars brott var utan motstycke under tiden efter det kalla krigets slut. Begränsade militära insatser för att uppnå begränsade militära mål är en helt annan sak, men det ska finnas goda skäl!

Gasattacker och straffbombningar

Vad det gäller just kemgasattacken i Syrien, är bevisläget ännu oklart vad gäller förövaren även om det ser ut som att stridsgas faktiskt användes. Det har förekommit många andra attacker där mycket pekar på att den syriska regimen låg bakom. Samtidigt synes även rebellerna ha använt kemiska stridsmedel, vilket Carla del Ponte, som då ingick i FN:s särskilda utredningsgrupp för Syrien, rapporterade om 2013 (1,2) . På senare år använde även IS dessa medel, enligt andra uppgifter (3,4). Den syriska arméns multipla lager av kemiska stridsmedel har många parter fått tillgång till under konfliktens lopp (5), så det är rimligt att reservera sig för andra möjligheter.

Både USA och Frankrike säger dock att de nu har bevis (6) för att regimen utförde attacken mot Douma och FN förbereder sig just nu för att inspektera platsen för attacken. Rimligen så hade det varit bättre att avvakta med en attack tills dess att oberoende inspektörer från FN eller en annan organisation som båda sidor kan acceptera, såsom OPCW (7), hade fått tillgång till platsen, vilket är på gång just nu. I ett så känsligt läge som det var mellan stormakterna så medförde attacken en avsevärd risk för utvidgning till en vidare konflikt och inte minst motiverat med detta faktum, så hade det varit bättre att avvakta i väntan på bevis.

Detta är det minsta man kan kräva av de västerländska stormakter som står som garanter för en världsordning som ska försvara liberala demokratiska värden. Oöverlagda och emotionellt motiverade bombangrepp tenderar istället att undergräva förtroendet för inte bara denna ordning, utan även för FN-systemet och internationell rätt. Sverige, som den lilla aktör vi är, är extra utsatt i ett globalt politiskt system där de överenskomna gemensamma spelreglerna allt oftare åsidosätts. 

 

Noter:

(7) OPCW står för; Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons.

 

Hur nära är vi ett tredje världskrig?

Vi befinner oss i en situation som kan leda till ett regionalt storkrig i Mellanöstern och till och med i förlängningen ett tredje världskrig. Risken har inte varit större sedan Kubakrisen 1962, men egentligen liknar situationen mer den som vi hade sommaren 1914. Vi har precis som då en orolig region som alla stormakterna har försänkningar i och som denna gången dessutom innehåller en värdefull råvara som alla behöver. Vi har regionala aktörer som befinner sig på en kollisionskurs som de inte kan väja ifrån utan att förlora vitala strategiska intressen till motparten. Allt medan stormakterna är mer eller mindre engagerade på olika sidor av konflikten, med åtaganden och förpliktelser som riskerar att dra in dem i ett uppblossande krig, Ryssland genom löften till Assad och USA till Turkiet genom Nato.

Detta är inte en förutsägelse om det scenario som jag håller som det troligaste, då det finns stora mentala spärrar för mellanstatliga krig i dessa dagar, tack och lov, men det är likväl en möjlighet som vi måste ta på största allvar. Därför skriver jag denna artikel.

Kriget i Syrien är arenan för ett en regional kraftmätning mellan ett sunniblock och ett shiablock om dominansen över centrala Mellanöstern. Så länge kriget förblev, formellt sett, ett inbördeskrig, där de båda sidorna huvudsakligen erhöll materiellt och ekonomiskt stöd och truppkontingenter från utlandet som i det stora hela balanserade varandra, såsom Hizbollah och de utländska jihadisterna, så hade det möjligheten att förbli geografiskt begränsat. Möjligheten fanns att kriget skulle upphöra när båda sidor nådde en utmattningsnivå som skulle möjliggöra en fredsöverenskommelse. Utvecklingen under hösten 2015 förändrade detta.

IS terrorattentat mot Ryssland över Sinai provocerade ett djupare ryskt deltagande i kriget. Ryska bombningar av rebellpositioner har nu bidragit till att vända kriget till Assadregimens fördel. Om regimen inringar och tar Aleppo så är kriget mot rebellerna i princip vunnet. Problemet är att interventionen av Ryssland riskerar sätta igång en kedjereaktion av interventioner.

Man kan likna situationen vid Koreakriget, när FN-truppernas framryckning mot Yalufloden 1950 provocerade Kinas intervention i kriget. På samma sätt, som Kina då, kan Turkiet nu inte stillatigande åse att Assad rycker fram mot gränsen och krossar det islamistiska uppror som Erdogan själv har investerat så mycket resurser och prestige i.

Shiablocket, under ledning av Iran, har skapt ett pärlband av shiadominerade stater rakt genom centrala Mellanöstern; Iran – Irak – Syrien – Libanon, som kan ge Tehran en dominerande ställning i regionen. Man sitter, om denna position kan befästas, inte bara i en position att utgöra den huvudsakliga utmanaren till Israel i den muslimska världen, vilket är det som attraherar ”good will” på den ”arabiska gatan”. Man besitter även, vilket sticker extra mycket i de sunnimuslimska ögonen de två heligaste kalifathuvudstäderna, efter Mecka; nämligen Bagdad och Damaskus. En starkt bidragande orsak till det av Gulfstaterna finansierade heliga kriget mot Assad har varit att vrida Damaskus ur hans ”oheliga” händer.

Sunniblocket, under ledning av Saudiarabien och Turkiet, startade upproret för att bryta detta pärlband genom att, som i Othello, vända på den Syriska brickan för att istället skapa ett pärlband av sunnistater; Turkiet – Syrien – Jordanien – Saudiarabien, som skulle kunna återge sunnimuslimerna dominansen över centrala Mellanöstern. Det skulle sätt dem i position att på ett bättre sätt påverka utvecklingen i Libanon och Irak. Denna strid är således av fullkomligt avgörande natur och ett nederlag för rebellerna kan absolut utgöra ett casus belli (orsak för krig) för dessa två stater. Erdogan har svurit på att Assads regim ska begravas och Saudiarabien har gjort liknande utfästelser.

Dessa stater har, tillsammans med de mindre Gulfstaterna, investerat stora summor i rebellrörelsen. Även om IS nu synes ha vänt sig mot Saudiarabien och den tidigare patronen nu har dragit öronen åt sig, så har upproret hela tiden haft en islamistisk tyngdpunkt. Upproret propagerades i moskéerna och rebellrörelsen blev snabbt dominerad av islamister. Grunden för rebellerna var det nätverk som det muslimska brödraskapet hade kvar i landet efter att deras uppror på 80-talet blev krossat av Assad Sr. I vilken mån Saudiarabien och Gulfstaterna direkt finansierade Nusrafronten (Al-Qaida) och IS är en fråga som vi inte behöver gå in på här, men det minsta man kan säga är att de snabbt måste ha blivit medvetna om att de vapen och resurser som de skeppade till Syrien till mycket stor del hamnade hos dessa organisationer.

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Turkiet har länge tillåtit sin gräns mot Syrien att vara mycket porös när det gäller flödet söderut av vapen och stridande till IS och andra jihadarméer. Att man även släppte igenom den olja som IS sålde till omvärlden blev allmän kännedom under hösten. Mer graverande är att mycket pekar på att Erdogans son Bilal har varit essentiell i förmedlandet av denna olja. Turkiet har egna intressen i norra Syrien. Man kan tänkas intervenera, inte bara för att skydda den rebellrörelse som man har agerat fadersfigur för utan även, för att förebygga en autonom kurdisk region i norra Syrien. Detta är någonting man inte är beredda att acceptera, enligt officiella uttalanden.

Just nu finns möjligheten till ett stillestånd, men vad händer om detta inte håller? Frågan kanske skulle vara; varför skulle det hålla? Regimen är i processen att vinna kriget, så varför skulle de stanna upp nu? Den enda anledningen skulle kunna vara att Ryssland ser det allvarliga i situationen, hur nära den är att eskalera, och dikterar för Assad vad han ska göra. Om man inte kommer till den slutsatsen är risken för en eskalering en realistisk möjlighet.

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudiarabien satte för två månader sedan samman en s.k. ”anti-terror koalition” av sunnimuslimska stater som en förberedelse för en intervention i Syrien. Mellan 14 februari och 10 mars hålls en stor övning i norra Saudiarabien, med minst 150.000 soldater från 20 sunnimuslimska stater, vid namnet Operation ”North Thunder”, som tydligen är en förövning för en intervention alternativt en invasion av Syrien söderifrån. Mer om detta här, här och här. Officiella källor bekräftade i februari att Saudiarabien tänker gå in med trupp i Syrien. Ryssland har svarat att detta kan leda till krig. Jag kan se två olika scenarier om stilleståndsavtalet inte håller och Saudiarabien och Turkiet känner att de behöver gå in:

1) Operation ”North Thunder” innebär en intervention söderifrån, med syfte att förhindra Assads seger genom att besätta åtminstone öknen mellan Damaskus och Raqqa. Eventuellt går man så långt att man fördriver IS helt från Syrien och besätter det territorium som IS har intagit. Då sätter man sunniaraberna i en god sitts inför en framtida fredsuppgörelse i landet. Turkiet går samtidigt in och besätter rebellerna territorium i norr och krossar YPG. Den troliga konsekvensen för IS blir att deras manskap drivs in i Irak, där Saudiarabien inte har något att vinna på att följa efter, vilket kommer förvärra situationen för Iraks shiaregering. Samtidigt står Saudiarabien i en position att kunna påverka efterkrigssituationen i Syrien i enlighet med sin wahhabitiska agenda. Den självklara positiva effekten av detta scenario blir att det blodiga kriget i Syrien upphör, även om det sker till priset av att Saudiarabien får in en fot i landet.

2) Risken finns dock att Saudiarabien och Turkiet inte nöjer sig med denna utveckling, utan står fast vid sitt åtagande att krossa Assads regim och att driva Iran ut ur landet. I det scenariot förvandlas det som man övar för i Operation ”North Thunder” till en regelrätt invasion av Syrien. Man gör kanske symboliska framstötar mot IS medan huvudangreppet riktas mot Damaskus. I detta scenario har vi ett mellanstatligt krig i regionen som snabbt kan rulla utom kontroll. Kan verkligen Irans trupper i landet hållas utanför? Vill Iran ens det? Om inte så har vi ett krig mellan Iran och Saudiarabien, som de båda har förberett sig för sedan 1979. Tankerkrig i Persiska viken och oljekris kommer som ett brev på posten.
Om saudiska stridsvagnar rusar fram mot Damaskus, kan vi då förvänta oss att det ryska flyget i landet förblir på marken? Detta ser jag inte som troligt. Om Ryssland blir en part i kriget, mot Saudiarabien och eventuellt även Turkiet så finns inte USA långt bort om Turkiet kan hävda att landet har blivit angripet. USA är uppenbarligen medveten om risken för att dras i ett krig mellan Turkiet och Ryssland, då man förflyttade militära tillgångar, såsom Patriotmissiler, från Turkiet till baser i Tyskland i höstas, trots turkiska protester. Detta signalerar uppenbarligen en tydlig ovilja att dras in i en sådan konflikt, men i ”krigets dimma” finns det inga garantier.

Summa summarum, så kan man konstatera att dagens situation är mycket farlig, där ett spel med stora insatser är på gång i Mellanöstern där även religiöst hat och oförsonlighet finns med i häxbrygden. Vi har ett Iran och dess shiamuslimska allians på tillväxt och uppåtgående och ett Saudiarabien, som inte bara ser sina sunnimuslimska trosfränder vara under hård press, utan även självt befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge med stora underskott på grund av det fallande oljepriset. Detta är en farlig kombination. Låt oss hoppas på att stilleståndsavtalet håller och leder fram till en förhandlingsfred eller åtminstone att en eventuell saudisk intervention förblir just detta och inte en invasion.

Så ska vi besegra IS!

Att västmakterna kan gå in med marktrupp och krossa den islamiska statens struktur och kontroll av territorium är självskrivet. Frågan är vad som händer sedan? Jag tror att det kommer bli lika angenämt som att klippa till ett getingbo med kvasten. IS-terroristerna kommer alla flyga ut och väl ”hemma” i Europa kommer de sticka till i form av en omfattande terrorvåg. Betyder det att vi inte ska slå ut IS i Syrien och Irak? Svaret blir nej, då vi likväl vänta oss terror från IS och i allt större omfattning framöver. Det finns dock trots allt strategiska vinster med att slå till nu.

När vi överväger vad som kommer hända med IS organisation om västmakterna krossar dess statliga struktur, så kan vi betänka vad som hände med al-Qaida när USA gick in i Afghanistan. al-Qaida såg slaget ut när de efter den amerikanska invasionen i stort sett fördrevs från landet och 10 år senare när Osama bin Laden sköts till döds så menade många att de var slut som organisation. Istället spred de sig till andra platser där USA inte var berett att följa efter. Maghreb, Jemen och Syrien där al-Qaidas Nusra-fronten utgör organisationens starkaste militära element. Organisationen blev mer lös, men inte dess slagkraft. Terrorattacken mot Charlie Hebdo till exempel tillskrivs al-Qaida. Organisationens fjärde underavdelning, den i Irak, utvecklades till ISIS och så småningom IS. Detta påvisar det svårbedömda i en sådan här organisations utvecklingspotential. IS har i sig, redan nu, en större spridning från sin ursprungsregion än moderorganisationen al-Qaida har. IS har även de styrkor i Jemen, en stark närvaro i Libyen och på Sinai där de biter ifrån sig ordentligt mot Egyptiska styrkor. Skulle IS i Syrien och Irak krossas så skulle troligen framförallt närvaron i Libyen och Sinai stärkas. Där skulle troligen inte västmakterna vilja följa efter.

Skickar Frankrike Främlingslegionen för att slå ut IS?

Detta kan tyckas vara en kamp som inte går att vinna, om väst inte är berett att följa efter sin fiende till kanske ett halvt dussin nya stridszoner och sedan kanske nya efter dessa? Så blir det kanske, men det är inte ett alternativ att still åse IS använda Syrien som en trygg bas varifrån de nästan utan konsekvens, kan slå till mot väst. Vad finns det då trots detta dystra scenario att vinna på att slå ut IS i Raqqah?

 

Vikten av att spräcka ballongen!

Det som är IS styrka också är dess svaghet. IS har byggt upp en bild av organisation som den slutgiltiga jihadrörelsen, vars kalifat inom ett antal år kommer inta Rom och Paris. Denna illusionen har uppenbarligen en stor lockelse på unga frustrerade muslimska män som har svårt att pussla ihop sitt kulturella mindervärdeskomplex som blir realiteten av västs dominans och rikedom med den idé de har om islam som en överlägsen civilisation. Men en sådan illusion gör IS sårbart på ett sätt som många andra islamistiska jihadorganisationer inte är. Dessa bara gnetar på mot ett avlägset mål. IS däremot utlovar snabba resultat utefter en redan fastslagen tidsplan då de ska dominera stora delar av världen. Om västmakterna driver IS från Syrien så slår man hål på ballongen. Man krossar myten! Man visar att denna tidslinje aldrig kommer att följas och att IS är en bluff. Då sinar troligen också ganska snabbt strömmen av frivilliga. Om inte denna ballong spräcks så kommer IS bara fortsätta att sprida sig och attrahera allt fler nya jihadrekryter.

Vid en intervention av västerländska styrkor i Syrien skulle vi ställas inför ett gerillakrig liknande det som USA stod inför i Irak 2003. Hur ska väst då gå tillväga för att undvika ett långdraget och blodigt engagemang? Det finns dock sätt att undvika detta. De punkter jag tar upp nedan kan leda fram till ett framgångsrikt neutraliserande av IS närvaro i Syrien och Irak. Men lite vind i seglen så finns det en möjlighet att både IS och resterna av al-Qaida blir ordentligt marginaliserade i Sinais eller Jemens bergsregioner. Utan Syrien så blir det troligen mycket svårare för IS att locka nya rekryter och kanske tynar de bort när blivande jihadister ser att västmakterna inte alls mötte sin undergång i Dabiq?

 

1) Lämna över snabbt

I Irak 2003, utraderade USA stora delar av statsapparaten och demonterade armén. Man tog exempel från Tyskland 1945 då nazistpartiet upplöstes och nazister tvingades bort från makten och Wehrmacht upplöstes. Vad man inte förstod var att medan Tyskland var en homogen stat som kunde klara av en re-boot, så föll Irak ner i kaos innan en ny balans kunde finnas. Iraks multikulturella konflikter hölls nere av just denna statsapparat. Om väst går in i Syrien så måste det ske efter en kompromissöverenskommelse med Assads styre, YPG och de delar av den jihadistiska oppositionen som det går att föra samtal med. Dessa styrkor måste gemensamt gå in och ta kontrollen över det territorium som befrias från IS och al-Qaidas Nusra. Samma sak gäller i Irak där en intervenerande styrka skulle lämna över kontrollen till landets regering och peshmergastyrkorna.

IS:s högsta önskan är att dra in väst i ett långdraget gerilla- och terrorkrig i Syrien. De hänvisar, som sades ovan, till undergångsprofetior som säger att ”romarna” ska möta sin undergång i staden Dabiq i nordvästra Syrien. Inte minst därför är det viktigt att inte ge dem detta. Om väst ska slå ut IS så ska alla förhållanden efter kriget vara ordnade redan innan och en fredsuppgörelse med alla andra element, förutom al-Nusra, involverade finnas på plats.

 

2) Strypa det externa stödet för IS

Västmakterna måste upphöra med sitt erbarmerliga krypande inför oljestaterna runt Gulfen. Detta är påtagligt på punkt efter punkt, från Saudi i FN kommission för mänskliga rättigheter till vår egen Wallströms pudel inför Saudi nyligen.Väst fruktar en ny oljekris som skulle drabba Europas skakiga ekonomi hårt. Vad man glömmer är att det ekonomiska beroendet går åt båda hållen. Gulfstaterna har investerat enorma summor i väst sedan den förra oljekrisen och de vill inte se sina tillgångar gå förlorade.

Västmakterna måste inse att deras sakta glidning mot irrelevans på den världspolitiska scenen är tätt knutet till dess bristande vilja att stå på sig. De senaste åren kan man se att USA har låtit sig (miss)ledas av sin regionala allierade Saudiarabien i regionen, istället för att själva visa vägen. Många av USA:s misstag i regionen, som den naiva hanteringen av islamister som redskap för en politik som egentligen bara gynnar Saudiarabien, kan härleds till denna giftiga relation. USA måste vakna upp ur denna farliga slummer och visa familjen Saud och dess wahhabitiska imamer var skåpet ska stå. USA måste alltså genom påtryckningar på Saudi och Qatar sätt stopp för flödet av pengar till jihadisterna i Syrien. Det är ett känt faktum att privata donationer från Gulfen letar sig ända ner i IS och Nusras fickor. På samma sätt finansierade intressen i dessa, med USA allierade länderna, det sunnimuslimska upproret mot USA under kriget i Irak.

 

3) Ta bort de uppenbara grunderna för sunni-arabiskt missnöje i Irak och Syrien

IS styrka i Irak är avhängigt det faktum att shia-araberna konsekvent har diskriminerat sunni-araberna sedan de fick en majoritet under de första valen efter Iraks befrielse från Saddams styre. Decennier av diskriminering av shias skulle nu revancheras. Hämnd är dock ingen bra sätt att vinna freden. Det var erfarenheten som Europa fick betala ett dyrt pris för i Versailles efter VK I. Detta hade vi kunnat lära ut, om USA inte hade fört en postkolonial policy som byggt på tanken att vi inte ska lägga oss i det lokala styrelseskicket. Invadera går tydligen bra. Slå vakt om att naturtillgångar finns tillgängliga för den globala marknaden, med amerikanska möjligheter till business säkerställda, det går tydligen också bra, men inte att ha en synpunkt på hur landet styrs. Där är det tydligen hands off numera. Problemet här var inte för mycket väst, utan för lite. Den irakiska författningen var den enkla och, ska man säga renodlade, typ som passar homogena nationalstater i Västeuropa. Exilirakier fick själva skriva den och trodde kanske att den skulle passa bra även i Irak. Den innehöll inga balanserande instrument som, ironiskt nog, den amerikanska innehåller och som de med fördel hade kunnat föra in.

Inget sätt att balansera den permanenta shia majoriteten, som uppkommer med anledning av att de utgör 55-60 % av befolkningen och nästan uteslutande röstar på partier som profilerar sig som shia, fanns i den irakiska författningen. Till exempel hade man kunnat införa en senat där de tre stora befolkningsgrupperna, shia, sunni och kurder har lika andelar, som har samma funktion som den amerikanska senaten som syftar till att säkerställa de små delstaternas inflytande i landets styre. Detta hade kunnat balansera shia-arabernas maktfullkomliga utnyttjande av sin permanenta majoritet.

Givetvis måste det auktoritära styret i Syrien upphöra, men för att punkt 1 ovan ska fungera så måste detta ske i samförstånd med Assad. Den model som jag skulle kunna tänka mig skulle kunna fungera för Syrien är en Schweizisk kanton-modell med en hög grad av självstyre, som skulle kunna garantera tryggheten för minoriteterna och en hög grad av medinflytande i politiken för grupper som bara lokalt är starkt representerade, såsom alawiterna, druserna och de kristna grupperna. Det är ett genomgående problem i Mellanöstern att minoriteternas rättigheter inte respekteras. Därför behövs i en övergångsfas, på ca 50-100 år, på vägen mot modernisering skydd för dessa minoriteter. Den onda cirkeln måste brytas. Förtryck kan inte tillåtas som en hämnd för tidigare förtryck. Under denna övergångsfas måste var lands författning specialsys för att passa den lokala situationen. Med tiden, med tilltagande sekularisering, (ja den kommer till Mellanöstern också så småningom) så kommer folks beslut om vilka politiska partier de ska rösta på tas på grundval av vardagliga frågor som skatt, samhällsservice och näringslivspolitik, istället för på grundval av vilken religiös eller etnisk profil partierna har, så som är fallet nu.

Om sunni-arabernas missnöje i Irak och Syrien undanröjs på detta sättet så försvinner också mycket av det lokala stödet för IS i regionen. Fanatikerna blir givetvis kvar, men om man torkar ut dammen så får fiskarna ligga där och sprattla. Detta var strategin i Anbar under ”the surge” som drev ut al-Qaida ur dess starkaste fäste innan USA drog sig ur. Att Iraks shiastyre sedan gjorde det värsta möjliga av situationen, som jag skriver ovan, är en annan sak. Det var som sagt, ett fall av för lite väst, inte för mycket.

Invasionen av Irak startade den arabiska våren

USA:s roll i Irak under och efter invasionen 2003 är en av de mest infekterade frågorna i vår tid. Att man gjorde många fel efter övertagandet av landet är till stor del klarlagt. Ockupationen var väldigt dåligt, om överhuvudtaget, planerad. Man överförde erfarenheter från Tyskland och Japan okritiskt till ett nytt sammanhang, där dessa läxor inte var applicerbara. Man baserade planen på en dålig förståelse för processerna som styr regionen och var fullständigt aningslösa inför det faktum att sunnis och shias inte hyste någon lojalitet till staten Irak eller någon uppfattning om en arabisk nation. Istället var och förblev de religiösa identiteterna de primära. Hur USA kunde missa detta är ofattbart. Likaså konsekvensen att landet Irak skulle på grund av sin shiitiska dominans skulle försvinna ur deras händer och förskjutas till det iranska lägret.

Gjorde man då inget rätt och vad är man ansvarig för egentligen? Är USA ansvarig för det terrorkrig som sunniterna bedrev mot shias och förföljelsen av de kristna? Om man ockuperar ett land så är man skyldig att upprätthålla ordningen. Här var misstaget att man inte hade tillräckligt med trupp för att skydda varken egendom eller befolkning. Ur en neutral moralisk synvinkel så har ett ockuperat folk rätten att göra motstånd mot en ockupant och även utfallet av detta har USA ett visst ansvar för. Dock så ryms det inte i folkrätten att använda terrorbombningar som vapen, så medan man kan klandra USA för att de inte kunde förutse detta så kan man samtidigt inte lasta dem med det faktiska juridiska ansvaret för denna terror.

USA och Storbritannien klandras rutinmässigt för det kaos som Irak befinner sig i idag med ett hotande inbördeskrig runt hörnet. Tony Blair uttalade sig nyligen i enlighet med att de inte kunde tillskrivas detta ansvar då det som sker nu i Mellanöstern påverkas av större krafter och en inhemsk dynamik. Han menar att det är ogrundat att tro att den arabiska våren inte skulle ha spridit sig till Irak och skapat en liknande situation i vilket fall som helst.

Är detta ett rimligt påstående? Kan man verkligen bortse från att invasionen har påverkat dynamiken i regionen? Det har den uppenbarligen, men inte bara på ett negativt sätt utan också på ett positivt sätt, vilket ofta villigt glöms bort.

Orsakade invasionen av Irak 2003 den arabiska våren?

Frågan är vilken roll invasionen 2003 hade i den arabiska våren? Ett primärt syfte med denna intervention var att etablera en demokrati mitt i Mellanösterns hjärta, som sedan skulle kunna tjäna som exempel för grannländerna. Den demokrati som skapades har, som vi kan se, väldiga brister, men likväl infördes någonting helt nytt i den arabiska världen. Detta vill ingen kritiker av Bush:s och Blair:s invasion tillerkänna dem. Det är svårt att bortse från att bilderna som kablades ut i arabvärlden, av irakier som stod i långa led för att lägga sina röster i ett val som inte var manipulerat, inspirerade andra araber och väckte deras egen längtan efter rättvisa och frihet.

Kort efter det första valet till parlamentet i januari 2005 kom ”Ceder Revolutionen” i Libanon. Denna utlöstes av mordet på premiärministern Rafik Hariri 14 feb 2005, vilket säkerligen i sig skulle ha skapat protester, men omfattningen av det folkliga upproret, målmedvetenheten och visionen om ett demokratiskt och fritt Libanon skulle troligen inte ha nått den nivå det gjorde utan förebilden i Irak. De syriska trupperna skulle helt enkelt ut och landet skulle få en möjlighet till omstart. Den socialistiska druzledaren Walid Jomblatt, vilken inte är en naturlig vän av USA, tillerkänner invasionen 2003 detta inflytande över skeendet när han säger; ”…den här processen startade tack vara den amerikanska invasionen av Irak…” ”…när jag såg det irakiska folket rösta för tre veckor sedan, hela 8 miljoner av dem, då visste jag att det var början på en ny arabisk värld”.

Det är inte heller otänkbart att besvikelsen över det uppenbara valfusket till förmån för Ahmadinejad under valet i Iran 2009 och de följande våldsamma folkliga protesterna fördjupades som ett resultat av jämförelsen med de demokratiska processerna i grannlandet Irak, där nu de närstående shiamuslimerna fick rösta fritt.

Oavsett hur vi ska se på händelserna i Iran så ser jag en röd tråd från implementerandet av demokrati i Irak 2005 till det arabiska ropet på demokrati och frihet under den arabiska våren 2011. Med andra ord så kan man säga att Bush och Blair lyckades i sin ansatts att använda Irak som ett exempel för regionen. Araberna kunde och ville också ha demokrati! Troligen kommer eftervärlden döma dem annorlunda än de flesta gör idag om detta experiment faller väl ut.

Blir slutresultatet positivt eller negativt?

Frågan är då: Faller det väl ut? Om våren var ett resultat av Irak 2003 så bör med samma logik även konsekvenser såsom att delar av ”våren” förvandlades till ”höst” även de tillskrivas Bush och Blair.

Ur västerländskt perspektiv så blev resultatet av stora delar av ”våren” en besvikelse. Det muslimska brödraskapet, som var den enda riktiga oppositionella politiska kraften i många av de arabiska diktaturerna, tog via valurnorna makten över revolten. De har en agenda som står i kontrast till vår syn på vad religionens roll ska vara i samhället, men ändå så blev resultatet differentierat. I Tunisien har en mer moderat politik förts, medan Egypten blev skräckexemplet på islamistisk politik. Väst valde även att stödja de militära revolutioner som skedde i Libyen och Syrien utan någon tanke på vilka krafter det egentligen var man stöttade. Detta är inte Bush:s skapelse så mycket som det är Obamas: men det är tveksamt om han hade agerat mycket annorlunda. Den religiösa identifikationen gjorde att araberna röstade utefter religiösa linjer i de kommande valen och militära konflikter blossade upp dem emellan så fort styret i de sekteristiskt splittrade staterna kom att domineras av en av grupperna. Man fortsatte, mer än lovligt naivt med Irak i backspegeln, att tro att upproret mot Bashar Assad skulle handla om folket mot en diktator istället för sunnis krig mot alleviter, shias och kristna.

Om man vill se Saddamsregimens fall i Irak 2003 som den första dominobrickan som skulle komma att fälla många av de andra auktoritära brickorna i regionen och tillskriva Bush och Blair detta, så får man också vara rättvis och tillskriva dem en del av skulden för de religionskrig som har följt efter att diktatorerna har avlägsnats.

Blair påpekar dock att större krafter är i spel och till stor del får man ge honom rätt i detta. Konflikten mellan sunnis och shias är inte skapad av invasionen av Irak 2003. Grupperna har förtryckt varandra och legat i krig under en period av mer än trettio år, under denna den senaste konfliktperioden dem emellan.

Saddam krossade ett shiauppror i Irak efter det första gulfkriget 1991 och Assad Sr gjorde detsamma med ett sunniuppror som kulminerade med massakern i Hama 1982. Shias bedriver motstånd och uppror i östra Saudiarabien och Bahrain. Shias kräver mer inflytande, uppbackade av vapenmakt, i Libanon på bekostand av bland annat sunnis. Häftiga och blodiga konflikter rasar mellan sunnis och shias i Pakistans största stad Karachi. De av Saudiarabien finansierade talibanerna angrep på religiösa grunder de shiamuslimska kazarerna i Afghanistan på 90-talet och massakrerade tusentals vilket nästan fick Iran att intervenera. Situationen mellan sunnis och shias var med andra ord långt ifrån lugn på natten innan den amerikansk-brittiska invasionen av Irak 2003.

Blair har således rätt i att det fanns långt större krafter i spel, men konsekvensen av invasionen blev trots allt att denna kamp mellan sunnis och shias fick en helt ny spelplan i Irak och Syrien. Frågan är dock hur man ska värdera de två konsekvenserna mot varandra? Vad är demokratin värd i relation till den bensin den religiösa kampen fick? Är demokratin överhuvudtaget värd någonting, i våra ögon, när folket använder sin nyfunna frihet till att rösta för förtryckande religiösa lagar såsom ett bedrövligt legaliserande av pedofili (barnäktenskap), dödsstraff på apostasi och konvertering? Kanske mest destruktivt ur demokratisk synvinkel är att man använder en majoritetsposition till att marginalisera och förtrycka de etno-religiösa grupper som befinner sig i minoritet. Har vi då misslyckats i vår ansatts? Är det ens värt att försöka? Tyvärr får vi inte svaret på dessa frågor på många år än. Det kan inte vara fel i grunden att vi gav befolkningen i regionen möjligheten. Att alla inte tog vara på denna kan väst inte klandras för. Befolkningen i Tunisien synes vara nöjd samtidigt som al-Maliki grundligt har förstört möjligheterna till samlevnad mellan landets religiösa grupper. Om ett antal decennier kan dessa konflikter ha bedarrat och man kanske kommer konstatera att Bush och Blair var de som ryckte regionen ur sin politiska stagnation och satte den på spåret mot frihet och folkstyre. Eller så kommer man konstatera att deras bidrag bestod i att släppa facklan ned i krutdurken? Ja, vem vet egentligen redan nu?

 

Anledningen till att Ryssland står på Assads sida!

Det finns två sätt att förklara varför Ryssland tar ställning för Assad i det syriska inbördeskriget, det ena ser till ytan och den andra tar hänsyn till mer djupgående strategiska överväganden. I svenska medier får läsarna bara sig till dels den lite ytligare versionen.

Tidningsversionen lyder så här: ”Ryssland har gamla relationer till Syrien, som man också säljer vapen till. I Syrien har man också tillgång till en mindre flottbas i Tartus.”

Om man utvecklar detta synsätt lite så kan man konstatera att Ryssland, mycket riktigt, har ett band till Syriens regim som går tillbaka till 50-talet och Baathpartiets tidiga dagar. Sovjetunionen insåg snabbt att de arabsocialistiska regimerna i Syrien, Egypten och Irak kunde bli viktiga allierade i kampen om regionens olja. Dessa regimer utmanade tveklöst den reaktionära islamistiska regimen i Saudiarabien genom subversion och i ett proxykrig(1) i Jemen, men till ryssarnas besvikelse så kom de mesta av dessa regimers energier att riktas mot Israel. Likväl så utvecklades kampen mellan arabstaterna och Israel till en kamp mellan supermakterna om inflytande i regionen. En kamp som 1973 mycket väl hade kunnat gå från kallt krig till varmt krig.

Idag är denna kamp mellan socialistregimer och reaktionära monarkier ett minne blott och andra drivkrafter ligger bakom konflikterna i regionen. Ryssland har få direkta intressen kvar. Landet har inget större hopp om att rädda de sekulära regimernas existens i regionen, kanske heller ingen avsikt att göra just detta då Ryssland självt allt mer ser ut att genomsyras av religionens ande. Visst är det viktigt för Ryssland att få sälja vapen, där varje såld stridsvagn inte bara är en intäkt utan även innebär en mindre såld stridsvagn av ärkefienden USA. De gamla reflexerna sitter definitivt i ryggmärgen. På så sätt har inflytande i ett land nästan ett egenvärde vid sidan av de intäkter som vapenförsäljningen resulterar i. Den gamla björnen må vara luggsliten men den minns fortfarande principerna för supermakternas dans över kartan.

Viktigt för Ryssland är också att inte, till skillnad från hur USA gör, svika sina allierade. En sann realpolitisk aktör förstår att förtroenden mellan stater är lika känsliga som mellan företag i affärsvärlden. En svekfull allierad kan förvänta sig att det blir ytterst svårt att bygga upp förtroendekapitalet igen. Ryssland hade annars mycket väl kunnat byta sida och precis som USA odla kontakterna med den grupp som troligen blir Syriens framtida härskare, om det inte vore för att det ryska strategiska tänkandet är mer långsiktigt. Ryssland lägger nämligen till skillnad från USA en långsiktig strategisk plan för hur man ska agera i regionen för att möta det för närvarande största hotet mot dess säkerhet.

I södra Ryssland och på landets södra gränser, framför allt i Centralasien, lever 82 miljoner sunnimuslimer som Ryssland i mer än 150 år har haft en vansklig relation till. Ryssarna har vid många tillfällen handskats med uppror bland den muslimska befolkningen, som infogats i riket, på ett hårdhänt sätt, bland annat genom att flytta hela folkgrupper. Relationen har alltid varit spänd, men sedan Sovjetunionens fall så har Ryssland befunnit sig i ett nästan permanent konflikttillstånd med olika muslimska folkgrupper i Kaukasus.

Sedan det första Tjetjenienkriget 1994-96, har sunnimuslimska islamistiska jihadkrigare flockats till Kaukasus för att slåss mot Ryssland. Väldigt många av dem från Saudiarabien under ledningen av, den numera avlidna, saudiska rebell-”generalen” Ibn al-Khattab. Pengar och ideologiskt stöd till de sunnimuslimska jihadisterna på Rysslands södra flank kommer i strid ström från Saudiarabien.

Saudiarabien kommer inte sluta försöka radikalisera sunnimuslimerna i södra Ryssland eller sluta stödja ett krypande jihad. Snarare kommer detta bara bli värre över tid. En total seger i Mellanöstern för den sunniradikala alliansen, med Saudiarabien och Qatar i spetsen, kommer göra Rysslands situation mycket prekär. Näst efter Israel så är Rysslands södra regioner det stora målet för dessa radikala jihadkrigare. Ryssland har inget annat val än att försöka hindra en sådan seger. Landet hyser inga varma känslor för shiamuslimska islamister heller, men dessa har inget fotfäste i södra Ryssland och har inga aspirationer där och utgör således inget hot. Därför är Iran och dess allierade i Hizbollah och Syrien Rysslands bästa allierade i denna ansträngning. De är Rysslands bästa försäkring mot ett mer omfattande jihad i söder. Ett jihad som skulle splittra Ryssland och söndra dess samhälle!

Rysslands långsiktiga strategi handlar inte, till skillnad från USAs, om att skydda tillgången till en råvara eller att bekämpa en tillfällig fiende, utan om att värja sig mot ett geopolitiskt hot av första digniteten. Shiamuslimska radikaler är inga allierade som någonsin kommer skada Ryssland. USA däremot allierar sig med krafter som i det långa loppet söker USAs och västs förgörelse. Här påvisar USA att de är noviserna och Ryssland att de är rävarna i det geopolitiska spelet.

Noter:

(1)     Krig via ombud. Egypten och Saudiarabien förde mellan 1962 och 1970 ett krig via ombud i Jemen. Egypten gjorde också stora truppinsattser.

Slaget om Mellanöstern

Inbördeskriget i Syrien är inte bara ett inbördeskrig, det är samtidigt en storpolitisk konflikt om kontrollen av landet som utgör Levantens hjärta. Två maktblock står mot varandra, det ena med Iran i centrum och det andra med Saudiarabien i centrum.

När USA gick in i Irak 2003 ritades den strategiska kartan om på ett dramatiskt vis. Shiamuslimerna som dessförinnan inte hade haft makten i något arabland skulle nu få makten över Irak via valurnorna. Detta förändrade förutsättningarna för den kamp om kontrollen över regionen, mellan Teheran och Riyadh, som hade pågått sedan 1979. Iran skulle nu inom några år få en stark allierad i Irak och därmed ett pärlband av allierade från Irak, via Syrien till södra Libanon under Hizbollahs kontroll. Syrien hade sedan tidigt 80-tal allt mer glidit över i Irans läger, sedan dess alawitiska regim fann fördelar i att spela på det shiamuslimska bandet. Alawiterna är formellt en shiamuslimsk sekt, men ses av de flesta muslimer inte som muslimer överhuvudtaget. Deras sekulariserade religionssyn står i bjärt kontrast mot de radikala shiamuslimerna i resten av regionen från Iran till Libanon.

Den arabiska våren skapade förutsättningar för de sunniradikala att snabbt vända på spelbrädet. Det genomgående skeendet i den arabiska våren är att det var de arabsocialistiska regimerna och andra sekulära regimer, som föll i de folkliga upproren. Ett enormt maktvakuum uppstod när den enda motvikten till regionens religiöst radikala sopades bort. I Egypten, Libyen och Tunisien tog sunniradikaler snabbt greppet, stöttade av Saudiarabien och Qatar.

Detta skeende har kommit att åter förändra situationen i regionen. Saudiarabiens makt och inflytande har ökat avsevärt och de av dem stödda sunniradikalerna har tagit initiativet och drivit de av Iran stödda shiaradikalerna på defensiven. Den första stora stötestenen i detta sunnimuslimska svep över regionen uppenbarade sig i Syrien. Den sunnimuslimska aversionen mot Assad är inte bara grundad i att han är lierad med Teheran, utan lika mycket i att hans alawitiska trosfränder ses som kättare. Iran förbiser detta och deras stöd är mer realpolitiskt grundat, då de bland annat vill behålla förbindelselänken till Hizbollah. Det vi ser nu i Syrien är ett inbördeskrig, men samtidigt en storpolitisk maktkamp mellan Iran och Saudiarabien. Det är en kamp mellan sunniradikaler och shiaradikaler om Mellanösterns hjärtland.

Där har vi i väst ingen roll att spela. Det vore mycket naivt att tro att USA eller EU ska kunna styra sunniradikala krafter som nu bekämpar Assad. Det enda intresse som vi har i Syrien är de civilas intressen och dessa kan inte tillgodoses genom att vi stödjer den ena sidan över den andra. Det enda som det resulterar i är att den andra sidans civila kommer mer till skada. Det borde vara etablerat vid detta lag att båda sidornas trupper har gjort sig skyldiga till vedervärdiga massakrer på kvinnor och barn. Det enda vi i väst kan göra för civilbefolkningen i Syrien är att blockera införseln av vapen och verka för en förhandlingslösning. Den sida som vinner kommer med all säkerhet att behandla den förlorande partens stridande och civila med den yttersta grymhet. Om sunniradikalerna vinner kan vi också räkna med att Syriens kristna kommer att fördrivas på samma sätt som har skett i Irak.

Faktum är att en stor portion av de flyende irakiska kristna hamnade i Syrien, som numera är den sista stora bastionen för den arabiska kristenheten i centrala Mellanöstern. De kristna har, tack vare alawiterna, fått leva sina liv relativt obehindrat. Detta kommer få ett slut den dag sunnirebellerna vinner. Endast en förhandlingslösning kan rädda de kristna från fördrivning.

Till Assads hjälp strömmar stridande från hela den shiamuslimska världen. Iranska republikanska gardet, Hizbollah, frivilliga från Mahdiarmen i Irak osv, men vilka är sunnirebellerna som USA, Frankrike och Storbritannien nu så gärna vill stödja? Inte är det några sekulära twittrare som vi såg på Tahrirtorget i alla fall. NY Times skriver att ”det finns inte en sekulär rebellstyrka av betydelse någonstans i landet”. John McCain tycks mena att General Idris, som för befäl över Free Syrian Army (FSA) är att lita på. Hans styrka domineras av befälhavare från det muslimska brödraskapet och andra salafister. Även Al-Qaida har en stark närvaro via sin front i Syrien; Al-Nusri. Kontakterna mellan Nusri och mindre radikala grupper är frekventa och täta, ofta är grupperna rent av överlappande. General Idris två närmaste befälhavare är djupt insyltade i organisationer som vill etablera en islamistisk stat i Syrien.

I upprorets begynnelse antog många grupper en nationalistisk retorik, men efterhand som Saudiarabien har blivit allt mer engagerad i konflikten och efterhand som allt fler utländska jihadister har strömmat till, så har agendan fått en klar sekteristisk prägel. Kristna har fördrivits från rebellområden, kristna statliga tjänstemän har avrättats och alawiter har massakrerats. Det Saudiska engagemanget är dock av gammalt ursprung. Redan under det muslimska brödraskapets uppror som ledde fram till Hama-massakern 1982, stöttade Saudi dem och efter att upproret krossats tog de tillflykt till Saudi. Nu är de tillbaka i Syrien igen och denna gången med än mer stöd och resurser. Saudiarabiens underrättelsetjänst har varit involverad i en lång rad våldsdåd inne i Syrien. Mest spektakulärt av dessa var ett bombdåd som dödade flera ur Assads högsta militärledning.

Precis som i Bosnien och Irak, så lär det vara svårt att uppnå försoning när vapnen tystnar, men försoning är det enda hoppet. Seger för endera sidan, inte minst den väst väljer att stödja, kommer bara leda till mer lidande. Vi i väst kan inte gå djupare in i en konflikt vars drivkrafter och vars deltagares avsikter så få av våra ledare förstår.

De starka krafterna i USA som verkar för att landet ska ställa sig på rebellernas sida i Syrien, väcker frågan om vad amerikanerna har lärt sig av tidigare misstag i regionen. Förstår de inte att det motverkar USA:s intressen att stödja jihadister? Amerikanska senatorer som John McCain och Lindsey Graham verkar så förbehållslöst för stöd till de uppenbart jihadistiska rebellerna, att jag undrar vilken agenda de egentligen har? Kalla krigets balanspolitik som på många sätt hjälpte väst att vinna kampen mot kommunismen har kommit att, i just Mellanöstern, få mer djupgående negativa konsekvenser än vad det fanns att vinna genom detta spel. Orsaken är att USA i Mellanöstern laborerade med religiösa krafter som de inte hade något hopp om att varken förstå eller än mindre kontrollera. Konsekvenserna av att stötta islamister i realpolitiska maktspel är uppenbara för alla idag. Trots detta så ställde sig Obama på deras linje och godkände militärt stöd till rebellerna i juni. Är de verkligen så naiva att de tror att de ska kunna kontrollera rebellerna i Syrien, eller för de helt enkelt en agenda som inte är deras egen. Saudiarabiens agenda? Är detta priset USA betalar för att få behålla sin enda trygga allierade i regionen? Handlar det om samma gamla balanspolitik som under kalla kriget, eller ett ännu mer cyniskt maktspel där man dansar efter Saudis pipa, för deras politik, i utbyte mot säkra oljeleveranser. Vad är orsaken till denna för vår framtid så ödesdigra politik? Vad driver vansinnet?

%d bloggare gillar detta: