Vänsterns dubbelmoral när det gäller Israel

Den europeiska vänstern väljer att ta ställning i utrikespolitiska spörsmål baserat på de respektive sidornas växlande politiska färg, snarare än logiska argument. Detta resulterar i en politisk hållning som ofta är inkonsekvent och strider mot de egna dogmerna såsom när det gäller synen på den judiska migrationen till det brittiska mandatet Palestina.

Under det första arab-israeliska kriget 1948-49 ställde sig stora delar av vänstern på judarnas sida. Det föreföll naturligt, då den sionistiska rörelsen var starkt socialistiskt präglad, med sin starka kollektivistiska anda, manifesterad i bl.a. kibbutzerna. Araberna å andra sidan leddes av reaktionära monarkier, som fick en hel del stöd från Storbritannien. Judarnas intåg i regionen kunde med goda skäl ses som en modernistisk och socialistisk insprängning i en region dominerad av religiöst präglade reaktionära klan- och stamstrukturer som förtryckte efter klass och kön. Detta var när vänstern fortfarande ansåg det viktigt att folken i tredje världen befriades från religionens ok.Idag är istället de reaktionära islamistiska krafterna nära allierade med vänstern i dess kamp mot kapitalism och liberalism.

Efterhand som Israel blev ekonomiskt framgångsrikt och allt mer intensifierade kontakterna med USA och väst, svalnade vänsterns intresse. När under 50-talet stora delar av arabvärlden revolterade mot monarkierna och omfamnade socialismen så fullbordades den europeiska vänsterns sidbyte vad gäller konflikten i Mellanöstern.

Vänsterns förespråkare hävdar idag att Israel är en imperialistisk makt och att det är detta som de vänder sig emot, men de har mycket lite att säga om Turkiets ockupation av norra Cypern och dess bosättarpolitik på ön. De har haft mycket lite att invända mot en rad socialistiska länders ockupationer av grannländer under de senaste 60 åren, såsom Sovjets dito av Baltländerna. Om Israel hade utvecklats till en socialistisk stat och arabstaterna hade förblivit monarkier, så hade givetvis sympatierna från vänstern varit de omvända. Då hade man pratat om en liten socialistisk utpost omgiven av reaktionära diktaturer.

Egentligen så är det inte så konstigt att företrädare för ideologier söker allianser med ”trosfränder”, med grupper som delar ens tankar eller åtminstone ens fiender. Givet detta, så måste vi ändå påpeka dubbelmoralen som kan bli konsekvensen av detta förhållningssätt.

Vänsterns tidigare syn på frågan var att judarna hade rätt att migrera till Palestina och att när de blev angripna av araberna så hade de rätt att försvara sig och skapa ett självstyrt område. Vänsterns förespråkare argumenterar nu istället för att staten Israel inte hade rätt att bildas och att judarna inte hade rätt att migrera dit. Ju högre upp i vänsterns hierarki man kommer desto mer sminkade blir formuleringarna, men linjen är likväl tydlig. Det oreserverade stödet till Hamas och PLO, som hela tiden har haft på sin agenda att alla judar ska kastas ut ur landet, visar uttryckligen att man stödjer denna tanke. Om man bara hade haft för avsikt att kritisera landet för det som skedde 1967 och därefter så hade stödet för de stridslystna palestinsk-arabiska organisationerna varit att sikta över målet. Istället hade det varit rimligt att utöva påtryckningar på Israel samtidigt som man ställer kraven på Hamas och dess likar att anta en ståndpunkt baserad på de värderingar som vänstern säger sig stå för, innan man kan samarbeta med eller ge sitt stöd till dem. Istället lägger vänstern värderingarna i andra hand när de söker allierade mot den ”onda” kapitalismen.

Denna hållning blir tydlig när man ser på hur vänstern har reagerat på konflikten mellan Israel och Hamasstyret i Gaza. Den argumentationslinje som löper som en röd tråd är att Hamas har rätt att beskjuta Israel samtidigt som Israel inte har rätt att svara, då Israel egentligen inte har rätt att existera. Varje Hamasraket är rättfärdig då hela Israel, t.ex. Tel-Aviv, är ockuperad mark. Alltså inte bara Västbanken, utan hela Israel. Israel som är en orättfärdig konstruktion har således inte rätt att svara. De får finna sig i att bombarderas som ett straff för denna orätt, till den dag de accepterar ”sanningen” och tar sitt pick och pack och lämnar landet.

Stödet för Hamas bryter fullständigt med de principer som vänstern säger sig stå för och är det ultimata tecknet på deras ologiska och principlösa hållning när det gäller Palestinafrågan.

Vänstern är av tradition internationalistisk. Gränser och tillhörighet äger inget värde. Ingen grupp människor ska ha rätt till ett område. Likväl så stödjer man en politik som bygger på motsatsen i Palestina, när man säger att judarna inte hade rätt att invandra till Palestina. Skulle migrationen inte vara fri? Hemma i Sverige så verkar man för fri invandring, men när det gäller Palestina så tycks man mena att araberna har rätten att deklarera att de vill ha ”ett Palestina för palestinierna”, något som här hemma ses som starkt främlingsfientligt. Judarna som migrerade till Palestina gjorde det i god ordning. De tog inte land från någon. Den mark som de bebodde köptes upp i laga ordning, ofta till överpriser, men att araberna protesterade mot denna invandring ses av vänstern som fullt rimligt. Dubbelmoralen tycks inte ha några gränser.

Samtidigt kan man konstatera att judarna som grupp har ett avsevärt starkare argument för att få migrera till sin destination än kanske någon tidigare migrerande grupp. Uppfattningen om judarnas totala förvisning från landet av romarna är ett missförstånd. Bara Jerusalem var under en period förbjuden mark för judarna. Ända fram till 500-talet var judarna i majoritet i landet och fram tills sionismens dagar har deras närvaro i landet varit obruten. Under hela denna tid så har judar migrerat till det heliga landet, från både Europa och Mellanöstern. I själva Jerusalem var de den största gruppen sedan tidigt 1800-tal och i majoritet från 1850-talet. Synen på judarnas migration illustrerar de dubbelstandards som de tvingas leva efter. Britterna stoppade den judiska invandringen till landet, men inte den arabiska. Den omfattade arabiska invandringen till Palestina från omgivande områden sågs inte av britterna och inte heller av dagens vänster som ett problem. Varför? Därför att ”palestinierna” och araberna i grannländerna är av samma folk och nation. Judarna, trots deras långa och obrutna historia i landet, sågs däremot som främmande. Var tog vänsterns tolerans för mångfald vägen?

Den stora frågan som måste ställas är egentligen denna: Kan man i en region som Mellanöstern, där så många folk har levt och så många riken uppstått och fallit samman verkligen hävda ensamrätt till ett stycke land bara för att ens egen grupp är den sista som erövrade detta territorium? Är det faktum att araberna var de sista att erövra och befolka Palestina något som ger dem rätten att neka de folk som tidigare hade kontrollen där och som bor, eller har bott där, rätten till fri migration? Ska vi legitimera erövring av land genom att försvara erövrarens krav på ensamrätt till politisk kontroll och bosättning? Så länge den judiska invandringen skedde på ett fredligt sätt, vilket var fallet, så hade de arabiska invånarna ingen moralisk rätt att hindra judar i exil från att återvända dit. Märk väl – migrera inte ockupera som vänstern gärna uttrycker det. Araberna tog till vapen mot denna migration och vänstern applåderar dem för detta. Kan man klandra judarna för att de i sin tur brukade vapen för att försvara sig mot dessa angrepp? Vänstern gjorde det inte då, men nu i efterhand när de antivästliga och antikapitalistiska elementen utgörs av islamisterna, så finner man det passande att ändra sin uppfattning om judarnas rätt till fri migration på ett sätt som framställer deras filosofi som ett politiskt verktyg, att bruka eller ignorera beroende på omständigheterna.

Annonser

Om Mons Krabbe
Jag är en liberal-konservativ skribent och samhällsdebattör. På denna blogg skriver jag artiklar om säkerhetspolitik, historia, samhälle och religion. Är aktiv inom Medborgerlig Samling, där jag sitter i styrelsen. Är talesman i Utrikesfrågor och i Integrationsfrågor för Medborgerlig Samling.

15 Responses to Vänsterns dubbelmoral när det gäller Israel

  1. Pingback: Vänsterns dubbelmoral när det gäller Israel « Samlade saker

  2. Inte bara de Europeiskas vänster men praktiskt taget alla de flesta nationer i Europa, har vänt ryggen åt Israel, i utbyte mot olja energi från de islamiska regeringar, ett Europa med enorma problem och utan någon form av inflytande i Mellanöstern, de har tagit felaktiga beslut och fördömt Israel, bara för att få lite prestige, Men i den arabiska världen just nu, det finns inget konkret, och en hel del osäkerhet, jag menar hela geopolitiska situationen kan förändras helt i en enda dag.

  3. monskrabbe says:

    Jag instämmer i det. Situationen kan gå från osäker till hotfull över en natt!

  4. Isaac Haskiya says:

    Ditt senaste svar….helt rätt. Just därför måste israeler själva ta hand om sin egen säkerhet oavset vad den sk. internationella socialist intelligentsian – som för övrigt inte har sin egen svans i vargfällan – tycker och tänker. Detsamma för FN , EU, Kvartetten och tom USA! Vilket annat val har vi annars?

  5. monskrabbe says:

    I den mån det är möjligt, så måste Israel förbereda sig på att klara sig själva, ja, men jag är tveksam till att det fungerar i längden utan uppbackning från USA. Under Yom-Kippur kriget hade Israel varit illa ute om USA inte hade levererat ammunition. Viktigast för Israel, som jag ser det, är att man övertygar USA om det osunda i att landet förser Israels potentiella fiender med avancerade vapen.

  6. Isaac Haskiya says:

    40 år har gått sen 1973.
    Under den tiden har Israel utvecklat sin egen vapenindustri till långt utöver vardagsammunition. Den senaste USA leveransen innefattar endast ett avancerat radarsystem för helikoptrar och Osprey-flyg som klarar vertikal start och landning.
    Såsom du påpekar så har USA även levererat flyg och andra vapensystem till ett antal arabländer som betraktas som ”allierade” (??!!), vilket har varit den typiska amerikanska vapenleveransdoktrinen i MÖ enligt ”de skall också ha…”
    Genom sina erfarenheter i det förflutna vet Israel att den inte kan lita på USA till 100%, något sådant finns inte i realpolitik; Amerika bedriver sin egen. Israel har sina egna behov. Det finns följaktligen vidare förberedelser för att kunna möta det värsta vilket är ett måste med eller utan USA.
    Tills dess hålles goda relationer med den stora vännen over there, med ömsesidiga fördelar.

  7. monskrabbe says:

    Isaac, jag är fullt medveten om denna utveckling, men man det faktum att ett land har en vapenindustri betyder inte per automatik att det har stora lager av ammunition. Man får skilja på detta. Ammunition blir gammal om den ligger för länge, så länder med begränsad budget och som dessutom inte är inbegripet i konflikt, där åtgången är omfattande, tenderar att ha ganska modesta lager. Få länder förutom USA och Ryssland, kan bedriva fullskaligt krig i mer än två veckor utan att få ont om ammunition, särskilt vad det gäller avancerade AT- och AA-system och all utrustning för flygvapnet. Det är möjligt att Israel har stora lager, för att vara ett ”mindre” land, men lagren är inte obegränsade. Tro mig när jag säger detta! Försvarsindustrin kan fylla på lagren, men inte i den takt som erfordras, särskilt inte när man kan utgår från att dessa industrier kommer utsättas för angrepp både utifrån och inifrån. Låt mig ge ett exempel:

    När jag gjorde min värnplikt frågade jag min Kapten om hur det stod till med lagren av pansarvärnsvapen. Märk väl att Sverige under 80-90-talen hade en enorm infrastruktur som skulle serva försvaret under ett sovjetiskt angrepp och hade dessutom en omfattande försvarsindustri. Kaptenen tog pansarskotten som exempel: Varje infanteri/pansarskyttegrupp hade 8 pansarskott (typ AT-4/mod 86). Vid första kontakt med ryskt pansar hade dessa 8 bränts av på nolltid. På bataljonsnivå fanns en ”påfyllning”, per grupp om denna överlevde den första kontakten, alltså ytterligare 8. Sedan ytterligare 8 vid brigadsnivån. Efter dessa tre skjutningar, fanns det ej mer ute i fältet. Ytterligare en påfyllning fanns i skogarna i mellan Småland och Värmland, men sen var det slut. Om inte Nato hade kommit oss till hjälp i ett sådant scenario så hade Sveriges förmåga till pansarvärn och luftvärn varit utmattad efter som bäst några veckor.

    Dessa siffror gällde hela Nato (USA undantaget). Fullskaliga moderna krig kan inte bedrivas ( av andra än USA/Ryssland) mer än några veckor innan parterna utmattas när det gäller avancerade vapen. Tack och lov har vi inte fått uppleva mer än tre krig sedan VKII då parterna går ”all in” (Arab-Isr -67 och -73 och Irak- Iran) och det enda som bedrevs på ett modernt sätt var just det nämnda -73 kriget.

    Således: Vapenindustri eller inte, Israel har inte lager som räcker så långt att de klarar sig utan USA:s hjälp särskilt många veckor om de i framtiden ställs mot en större koalition av fiender med allt från det troliga numerära 3:1 övertaget, till det fullt möjliga numerära 5:1 övertaget, vad gäller jämförbara vapensystem.

  8. Fråga: Var det någonsin meningen att Israels ockupation skulle vara i all evighet? Som jag förstått saken ockuperades Gaza och Västbanken (och ett par områden till) efter sexdagarskriget 1967, för att Israel skulle få någon sorts trygghet mot invasion, och när hotet om invasion var avvärjt, skulle ockupationen upphöra. Så när ockupationen fortfarande är kvar, måste det ju bero på att hoten mot Israel fortfarande finns kvar.

    • monskrabbe says:

      Både ja och nej skulle jag vilja säga!

      Denna text visar på att det fanns förhoppningar redan från start om att få behålla delarna runt Jerusalem bland andra, men att man också ville lämna ifrån sig merparten i utbyte mot fred!

      ”Following the war, Israel made an offer for peace that included the return of most of the recently captured territories. According to Chaim Herzog:
      On June 19, 1967, the National Unity Government [of Israel] voted unanimously to return the Sinai to Egypt and the Golan Heights to Syria in return for peace agreements. The Golans would have to be demilitarized and special arrangement would be negotiated for the Straits of Tiran. The government also resolved to open negotiations with King Hussein of Jordan regarding the Eastern border.
      The Israeli decision was to be conveyed to the Arab nations by the United States. The U.S. was informed of the decision, but not that it was to transmit it. There is no evidence of receipt from Egypt or Syria, and some historians claim that they may never have received the offer.

      In September, the Khartoum Arab Summit resolved that there would be ”no peace, no recognition and no negotiation with Israel”. However, as Avraham Sela notes, the Khartoum conference effectively marked a shift in the perception of the conflict by the Arab states away from one centered on the question of Israel’s legitimacy toward one focusing on territories and boundaries and this was underpinned on November 22 when Egypt and Jordan accepted United Nations Security Council Resolution 242.[203] Nasser forestalled any movement toward direct negotiations with Israel. In dozens of speeches and statements, Nasser posited the equation that any direct peace talks with Israel were tantamount to surrender.

      The June 19 Israeli cabinet decision did not include the Gaza Strip, and left open the possibility of Israel permanently acquiring parts of the West Bank. On June 25–27, Israel incorporated East Jerusalem together with areas of the West Bank to the north and south into Jerusalem’s new municipal boundaries.”

  9. Mycket bra skrivit, Mons, som vanligt!

  10. Martin Blecher says:

    Jag tycker din analys är alldeles utmärkt. När jag läser saker försöker jag alltid ha ett tankesätt styrt av konsekvens och logik som du mycket riktigt är inne på. Det vill säga, applicerar vi samma måttstockar på länder som vi rimligtvis bör göra eller är allt bara döljt av förklaringsfaktoren ‘arv, miljö, kontext (därigenom undanflykten från det egna ansvaret och länders egna roll i orsak och verkan)”. Din text tillsammans med Torbjörn Elenskys i senaste Acxess tillhör de bästa jag läst på länge.

  11. Inte i ”senaste” (2016-3) Axess, utan i Axess 2016-2, ”I Palmes spår”: http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=2839

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: